Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Framtid’

Wikimedia Sveriges årsmöte 2013. De som står upp på bilden utgör den nya styrelsen, som vi valde för 10 (sic!) minuter sedan. Leve det!

Wikimedia Sveriges årsmöte 2013. De som står upp på bilden utgör den nya styrelsen, som vi valde för 10 (sic!) minuter sedan. Leve det!

Just nu pågår Wikimedia Sveriges årsmöte! Fantastiskt trevligt att träffa alla gamla och nya vänner, få höra om allt underbart som skett under året i föreningen och att överhuvudtaget få delta på ett årsmöte (för mig som föreningsbyråkrat).

Men vad är Wikimedia Sverige?

Wikimedia Sverige är en ideell förening som arbetar för att främja utvecklingen av, spridningen av och förståelsen för fri kunskap. Konkret handlar det om att gynna den fria encyklopedin Wikipedia, den fria mediedatabasen Wikimedia Commons, den fria ordboken Wiktionary och massor av andra liknande projekt, som formellt drivs av Wikimedia Foundation men uteslutande utvecklas och skapas av dess användare. Svärmen – massor av o-organiserade ideella entusiaster över hela världen – samarbetar på nätet i dessa projekt för att helt informellt göra världen till en bättre plats, utan någon förenings inblandning.

Men ibland behövs hjälp, när juridiken står i vägen, när etablerade kunskapsinstitutioner som museer, skolor, universitet och bibliotek inte själva inser vikten av att de bidrar eller när enskilda entusiaster inte har resurser nog att ordna större projekt. Då kliver Wikimedia Sverige in!

Så vad hände på årsmötet?

Vi fick höra om vad styrelsen (inklusive dess underbara – och fotokunniga – ordförande), de anställda och framför allt massor av ideella eldsjälar (som förstås ofta ingår i styrelsen) gjort under året för utvecklandet och spridningen av fri kultur och kunskap. Och det är inte lite! Här kommer ett axplock av mina favorit-resultat från 2012:

  • Finansieringen av 14 så kallade Gemenskapens projekt där de ideella o-organiserade människorna på t.ex. Wikipedia fått söka om pengar till bra grejer. Bland annat har Wikimedia Sverige bidragit till arrangemanget av fotosafaris där nämnda ideella eldsjälar träffas för att tillsammans fotografera ett visst område och sedan sprida bilderna till näts, teknologi för inscanning av gamla böcker till Wikisource
  • Samarbetsavtal mellan Centralmuseernas samarbetsråd och Wikimedia Sverige, för att engagera museer i spridningen av den fria kunskapen. De har ofta varit bakbundna av lagstiftning – eller kanske snarare av en förlegad tolkning av lagstiftning – som gjort att de inte trott sig kunna sprida sitt material som de vill. Men Wikimedia Sverige har nu tagit fram en handbok, Kulturskatter på nätet, som förklarar för museer, arkiv och bibliotek hur de kan digitalisera sina samlingar – något de måste göra för att överleva. Tävlingen Upp till bevis, lanserad i samband med boken, ledde till att bl.a. Kungliga biblioteket och Nordiska museet laddat upp bilder fritt för allmänheten att använda, remixa och sprida. Och så sent som i tisdags berättade Livrustkammaren, Skolklosters slott och Hallwylska muset att deras 40 000 bilder läggs upp fritt på nätet (efter att Wikimedia Sverige i samarbete med dem ordnat en fashionabel fotosafari). Vi arbetar  också på att fotografera och sprida offentlig konst. Bara det faktum att årsmötet idag hålls på Arkitekturmuseet är mycket talande för de fantastiska framgångarna. Leve det!
  • Hundratals Quality Images och flera Featured Pictures till Wikimedia Commons tack vare att man skapat en högklassig teknikpool alla fått låna ur. Vill du fota, filma eller ta upp ljud från något (t.ex. en stor demonstration, en föreningsaktivitet, en fågelguidning eller egentligen vad som helst) som är relevant för Wikipedia, Commons eller något annat av våra projekt? Låna gratis från vårt helt nya kontor på Hantverkargatan i Stockholm!

Dessutom har vi fått en riktigt ordentlig organisation, med en rejäl ökning av antalet anställda, goda kontakter etablerade med många myndigheter (t.ex. två EU-projekt genomförda), samt en fungerande, effektiv ekonomi med massor av bidrag från allehanda håll. Sådant märks inte så mycket utåt – men indirekt är det givetvis avgörande för föreningens framtida fantastiska funktion för frihet för kunskap och kultur! Ett stort tack till alla er som engagerat er med det här! Jag lovar att framöver engagera mig mer i Wikimedia Sverige, när miljö- och medborgarrättskampen inte är lika akut.

”Vad har tejp, grafit och en grafentransistor med Wikimedia Sverige att göra?” Jo, denna bild har donerats av Nobelmuseet tack vare föreningens arbete! Vad denna bild har med fri kunskap att göra? Klicka här för att läsa Nobelmuseets vetenskapliga, vackra och verkligen underbara motivering!

Men framtiden då? Vad händer 2013 och framöver?

Extremt mycket coola grejer! Vi ska bland annat:

  • Påverka politiska partier så att de inser vikten av fri kunskap och kultur och god lagstiftning gällande detta, t.ex. gällande flygfotografering
  • Se till att ännu fler museer, bibliotek och arkiv släpper sina samlingar (som ofta är sammanställda medelst skattemedel) fritt för folket
  • Informera och engagera ämnesexperter, t.ex. universitetens forskare, så att de börjar bidra till Wikipedia

Och givetvis oerhört mycket mer! Konkreta mål för 2013 finns givetvis, antagna under årsmötet.

Det låter fantastiskt! Hur kan jag hjälpa till?

Det finns flera sätt!

  1. Gå med i föreningen! Det kostar bara 100 kronor, men ger dig fri tillgång till teknikpoolen (för sådant som främjar fri kunskap), ett fint nyhetsbrev månatligen samt – viktigast – kunskapen om att du stödjer fri kunskap.
  2. Engagera dig ideellt! Föreningen drivs ju förstås främst på ideell basis, så det finns mycket att göra om du vill bidra med tid, ork och energi! Oerhört kul.
  3. Skänk pengar! Det kan du också göra. Det är inte lika kul.

Årsmötet är över om någon timme. Då börjar verksamhetsåret. En ny styrelse under Mattias Blomgrens ledning är vald. En verksamhetsplan är antagen. En strategi har anammats. Nu kör vi! 

Riksdag och regering - några av de vi måste påverka för den fria kunskapens skull. Dessutom är detta fotografi ett lysande exempel på en bild som möjliggjorts tack vare Wikimedia Sveriges arbete - japp, såhär bra bilder har teknikpoolen skapat! Mer konkret har mästerfotografen Arild Vågen lånat en kamera, tagit bilden och släppt den fritt på Wikimedia Commons under den fria licensen CC-BY-SA 3.0. Vackert!

Riksdag och regering – några av de vi måste påverka för den fria kunskapens skull. Dessutom är detta fotografi ett lysande exempel på en bild som möjliggjorts tack vare Wikimedia Sveriges arbete – japp, såhär bra bilder har teknikpoolen skapat! Mer konkret har mästerfotografen Arild Vågen lånat en kamera, tagit bilden och släppt den frittWikimedia Commons under den fria licensen CC-BY-SA 3.0. Vackert!

Låt oss tillsammans se till att 2013 blir ett fantastiskt år för den fria kunskapen!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Här är sjunde delen av mitt tal Demokratins slutliga seger som blickar tillbaka på verklighetens nollnolltal och de delar av tiotalet som hittills utspelat sig, från ett fiktivt år 2050. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en möjlig utopi där de mänskliga rättigheterna  äntligen, efter alla dessa år av kamp, respekteras till fullo.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 7.

Dystra utsikter

Christian Engström, en av den lilla skaran ACTA-kritiker i EU-parlamentet tillika Piratpartiets första EU-parlamentariker. Foto: Axel Pettersson, CC-BY-SA 3.0

Christian Engström, en av den lilla skaran ACTA-kritiker i EU-parlamentet tillika Piratpartiets första EU-parlamentariker.
Foto: Axel Pettersson, CC-BY-SA 3.0.

Det vi själva gjorde, vad gällde ACTA, var givetvis att försöka ta reda på allt. Karl Sigfrid, dåvarande riksdagsledamot för Moderaterna, som för övrigt mobbades av sin egen statsminister och riksdagsgrupp i samband med FRA-omröstningen och blev uppskriven som ja-röstare, var en av de första att i Sverige varna för ACTA. Motståndet växte rätt långsamt och var rätt magert. Kanske var det inte så konstigt. Tänk er själva att stå i år 2008 och försöka övertyga någon att det kan finnas någon som helst sanningshalt i rykten om en ny attack mot nätet: [förställer rösten som ivrig konspirationsteoretiker] ”Jo men asså! Det är ett internationellt handelsavtal mot varumärkesförfalskning! Fast egentligen är det mot Internet! Och tullen kommer få läsa dina mejl! Och det är jättehemligt och folket och media får inget veta! Och amerikanska skivindustrin sitter med och förhandlar! Men allt är fullständigt sekretessbelagt! Och EU, EU är med och deras fiskeministrar bestämde om det!”

Det där sista stämde faktiskt också: att EU skulle delta i ACTA klubbades märkligt nog på EU:s ministerråd för jordbruk och fiskeri. Vilket var absurt. Men de flesta som lyssnade på ens varningar om ACTA torde stänga av vid orden ”internationellt handelsavtal”. Lite som med FRA:s signalbärare och tekniska termer en masse. Vi pirater stod dock inte helt ensamma. Miljöpartiet engagerades i kampen, inte minst deras EU-parlamentariker Carl Schlyter, liksom Vänsterpartiet med bland andra Jens Holm i spetsen. Våren 2009 – ja, den legendariska piratvåren; tyvärr begravdes just det jag nu ska ta upp i allt annat som hände – hade Vänsterpartiet begärt ut förhandlingstexten för ACTA, så långt de nu kommit, från svenska regeringen med hänvisning till vår offentlighetsprincip, som då ansågs som världens starkaste. Regeringen lämnade ut dokumenten. De var överstrukna med svart. Parlamentet och medborgarna fick uppenbarligen under inga omständigheter få reda på sanningen. Den enda information vi faktiskt hade om avtalet kom från osäkra läckor. Det var bisarrt.

Men inte ens stora bolag i väst kunde vänta sig att deras samtal med makthavarna skulle vara för evigt. Till slut släpptes den färdiga ACTA-texten. Den var förvånansvärt försiktig. Formuleringarna talade om att ”främja samarbete” och liknande, och något av det mest konkreta som kom fram på nätfronten var att IPRED, privatpolislagen, skulle cementeras och bli omöjlig att frångå utan att behöva övertyga alla andra avtalets parter om det. Sedan fanns en del annat i upphovsrättens upprätthållande, och upphovsrättens utseende överhuvudtaget, som skulle konserveras på samma sätt. Och klara tveksamheter rörande att begreppet ”kommersiell” skulle kunna bli entydigt med ”omfattande” istället för ”vinstdriven”, som brukligt var, och att teknik för att gå runt kopieringsskydd skulle bli olaglig.

En hel del dåligt för nätet, var det alltså. Men egentligen inget jättechockerande, jämfört med det som redan gjordes i kampen mot fildelning. Troligen hade förhandlarna lyssnat på de upprörda protesterna när de allra värsta förslagen läckte – men knappast av demokratiska skäl, utan av rent taktiska. De förstod att de för att få igenom ACTA måste hålla avtalet på en förhållandevis tillbakadragen nivå. Och länge såg det ut som att de lyckats. Som otaliga medborgarrättsfientliga lagförslag, initiativ och politiska beslut tidigare under decenniet som jag inte ens nämnt här verkade det som att det inte skulle bli någon stor grej av det. För att bara nämna ett urval av det jag inte nämnt tidigare, nämner jag nu svensk lagstiftning om hemlig buggning, SWIFT-avtalet som lämnade ut flygdata till USA, forskningsprojektet för EU-övervakning Indect, annat inom det så kallade Stockholmsprogrammet och rättsövergrepp från Migrationsverket mot flyktingar.

Det verkade uppenbart att ACTA skulle sälla sig till denna digra auktoritära utveckling. Inte undra på att man var dyster som pirat.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , öppenhet, transparens, insyn, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Del numero 6 av mitt tal som blickar tillbaka på det verkliga nollnolltalet ur ett pirat perspektiv från ett påhittat 2050-tal. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt så länge eftersträvade mål. Talet kallar jag därför Demokratins slutliga seger.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 6.

Ut i Europa.

Några av de 608 957 tyskar som röstade  på Piratenpartei i Nordrhein-Westfalhen.

Några av de 608 957 tyskar som röstade på Piratenpartei i Nordrhein-Westfalhen.

På denna långa väg vandrade vi inte ensamma. Piratenpartei, ett av de första av nu väldigt många piratpartierna världen över, hade året innan, september 2011, kommit in i delstatsparlamentet i Berlin med 8,9 procent av rösterna. ”Meh, det är bara de där halvknäppa Berlin-liberalerna som röstar flummigt!” hördes från en del håll. Dessa stämmor hade fel. Ett halvår senare lyckades Piratenpartei också komma in i det mer traditionella Saarland, och maj 2012 äntrade partiet ytterligare två delstater. En av dessa var Nordrhein-Westfalen – det är förresten därifrån den där bilden kommer [pekar på bilden] – Nordhrein-Westfalen, som, med sina 18 miljoner invånare, var dubbelt så stort som Sverige sett till befolkningen.

Den insikten, tillsammans med den stora roll i Europas ekonomi och politik Tyskland kom att spela då de ekonomiska kriserna avlöpte varandra, födde en ny insikt: detta var stort. Piratenpartei var större än svenska Piratpartiet någonsin blivit. Och som vissa gammelmedia påpekade: Tyskland hade givit upphov till såväl den konservativa som den gröna rörelsen decennier tidigare, rörelser som sedan spritt sig över världen. Kanske var vår egen roll, det svenska Piratpartiets, egentligen inte alls att gå före parlamentariskt på hemmaplan – utan istället att visa vägen för rörelser utomlands, rörelser som verkade i öppnare och mer lättpåverkade politiska landskap?

Dessa tankar var egentligen inte obehagliga, trots att de reducerat vårt eget piratparti till inspiratör snarare än i sig verksam politisk kraft. En världsvid rörelse var förvisso vad Rick, vår tekniker, planerade att skapa. Ett återkommande mantra i valrörelsen 2009 var att vi skulle förändra ”Sverige, sen Europa och slutligen världen, i den ordningen”. Att det nu istället såg ut att bli ”Europa, sen Tyskland och slutligen världen” istället hade Rick knappast något emot. För vi hade förvisso redan börjat förändra Europa. Den plats i EU-parlamentet vi fick i valet 2009 användes initialt med stort fokus på Telekompaketet, där Christian Engström och Henrik Alexandersson med stor hjälp av diverse likasinnade i andra partier, främst gröna, lyckats göra EU-lag av principen om att ingen medborgare får stängas av från nätet utan föregående rättegång. En sådan självklarhet krävde enorm kamp, opinion från omvärlden och in i det sista nattmangling, alltså att politikerna satt uppe ända in i natten för att förhandla färdigt.

Och det var i EU-parlamentet avgörandet kom. Rättssäkerhetens seger i Telekompaketet – som upphovsrättsfanatikerna tidigare försökt använda för att genomföra repressiv lagstiftning på europeisk nivå – blev inte vår första. December 2011 tillträdde Amelia Andersdotter sin tjänst som EU-parlamentariker för Piratpartiet, så skaran EU-ropeiska pirater fördubblades. Och redan sitt första halvår skulle våra bägge parlamentariker möta en av sina största utmaningar någonsin.

ACTA.

Fyra bokstäver som för oss äldre pirater än idag skälver med de förlegade tankesättens vedervärdiga kraft, med den reaktionära maktposition upphovsrättsindustrin in i det längsta sökte upprätthålla, med de nätfientliga strömningarnas teknikfientliga avsky. ACTA var i grund och botten ett internationellt handelsavtal. Hur kunde det komma sig att något sådant skulle väcka vår vrede? Jo, ACTA gick längre än dess uttalade syfte, att skydda marknaden från varumärkesförfalskade varor. Mycket längre.

Det som initialt påkallade vår uppmärksamhet var läckta formuleringar, om sådant som att tullen skulle få beslagta datorer för att genomsöka dem efter fildelat material. Läckta – för själva avtalstexten var hemligstämplad. Detta var innan avtalstexten var färdigförhandlad, och förhandlingarna – hade man beslutat – skulle ske aktivt dolt för parlamentens, folkets och journalistikens insyn i processen. Vilka fick då förhandla? Människor man trodde, i brist på transparens, skulle kunna företräda så många intressen som möjligt, och därtill en bunt folkvalda för att få med det så kallade allmänintresset?

Nejdå, inte alls. Sådant gick inte riktigt för sig i så här stora avtal. Istället förhandlade odemokratiskt valda byråkrater som företrädde de olika parterna, bland annat USA och EU, tillsammans med amerikanska upphovsrättsindustrin.

Ja, så var det. Vad som skulle kunna bli lagstiftning i flera länder världen över diskuterades alltså bakom stängda dörrar – med storföretag från USA vid förhandlingsbordet, som enda företrädare för det icke-statliga samhället. Byråkrater som inte valts demokratiskt utan bara tillsatts utifrån oklara grunder tillsammans med amerikanska skiv- och filmindustrin i formella överläggningar om kommande lagstiftning – kan en bild av korporativism bli mer tydlig? Det jag hoppas är att ACTA-förhandlingarna var något slags unikum, något extremt. För betänk alla avtal som inte berörde nätet, som inte kunde uppmärksammas av någon rörelse, som om de hölls dolda för folket helt enkelt förblev dolda.

Hur utbredd var egentligen korporativismen i Europa vid denna tid?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , pirataktivism, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, Tyskland, Europa, Piratenpartei, delstatsval, Nordrhein-Westfahlen, öppenhet, transparens, insyn, , , , , , , , , , , EU, EU-parlamentet, Christian Engström, Amelia Andersdotter, Henrik Alexandersson

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

En ny litterär recension – tack till Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner för inspiration. Den här boken fick jag syn på när jag besökte Östermalms bibliotek för någon vecka sedan då jag skulle låna datorer.

*

Sociala medier

– en halv sekund från ord till handling

Ronge, Paul

Foto: Nick Richards ("nedrichards"), CC-BY-SA 2.0

En social smartphone. Viktig för sociala media, och såväl
omslagsbild för samt tema i Paul Ronges ”Sociala medier”.
Foto: Nick Richards (”nedrichards”), CC-BY-SA 2.0.

Människan har i alla tider varit en social varelse. Vi har umgåtts, samarbetat, talat, berättat, musicerat och överlag levt våra liv ständigt på tvären med de gränser som skiljer olika individer åt. Förvisso är jag liberal och menar på att politiken måste utgå från individen; men politiken är inte allt. I samhället bortom maktens korridorer, juridiska dokument och ignoranta beslutsfattare existerar helt andra värden än dem som måste styra staten. Och det är här gemenskapen kommer in. Kanske kan enstaka individer uppnå lycka i total ensamhet; men de allra, allra flesta av oss tyr sig naturligt till andra människor. Kärleken och vänskap är – i all sin opolitiserade (nåja) enkelhet – mycket värdefullt för oss alla.

Men nog med klyschor och till saken. Sociala medier är en bok om Twitter, Facebook och bloggar (alltså bara traditionella sociala medier på webben; IRC och mejl tas inte upp) publicerad av medievetaren Paul Ronge. Nu skriver jag ”publicerad”, för bokens texter är bara delvis skapade av Ronge själv – boken utgörs av en hel klase intervjuer av massor av mediemänniskor. Och nu skriver jag ”medievetare”, för begrepp som ”PR-expert” har en förmåga att stöta bort mindre kommersiellt och mer etiskt/filosofiskt inriktade läsare (dit jag räknar mig själv). Ronges verk handlar visserligen till viss del om företagande, men då ur ett medieperspektiv (lite vagt påminner det om Magnihasa med vänners behandling av de 95 teserna), och det flummar aldrig in på urtråkiga vinst-/träffmaximeringsmetoder (jag tittar på dig, sökmotoroptimering, och jag tittar surt!).

Nej, istället håller Ronge kvar vid sina intressanta röda trådar: en om gränserna mellan privat/personlig/offentlig och hur de uppluckras eller snarare omvandlas, en om hur de sociala medierna kan användas för att driva och utveckla politik (och, som sagt, näringsliv) och en om underförstådda regler och normer  för uppförande privatpersoner emellan till näts. Det är ganska skickligt, med tanke på att intervjuoffren som snarare känns som -vittnen, -sanningsvittnen om de nya tiderna, har så vitt skilda bakgrunder. En ”medborgarlöns”-arbetande landsbygdsbo här, en riksdagspolitiker där, en forskare inledningsvis och en författare i blivande (och nätmässigt vardande) avslutningsvis.

Författarmängden gör att boken blir rätt varierad efter de medverkande personernas intresseområden. Som mer intresserad av de filosofiska och politiska aspekterna på sociala medier, är jag själv följdaktligen inte så jättenyfiken på intervjuer med olika bolags företrädare. Men Ronge har ett sätt att skriva – han är förvisso en PR-expert 😉 – som går hem, och då inte  på det simpla viset av typ Ipren-mannen (höll på att skriva IPREN-mannen, för att jag skrivit IPRED med versaler så ofta… politikskadad…). Paul Ronge är istället uppenbart intellektuell, och utan att förhäva sig själv och sina egna insatser i mötena med sina kontrahenter lyckas han förmedla sin seriositet. Vilket han säkert har något slags varumärkesbyggande baktanke med. Men det spelar ju ingen roll vilka bevekelsegrunder han har för sin trevliga, intellektuellt attraktiva framtoning – det viktiga är att boken blir bra.

Och det blir den. Allra bäst är den givetvis då de mest intressanta människorna får tala ut. Bland dessa hittar vi Mats Lindberg, en professor i statsvetenskap, som resonerar kritiskt om medieteori utifrån Jürgen Habermas, vars (tydligen) klassiska verk Borgerlig offentlighet på något sätt utgör den intellektuella grund som Paul Ronges snart tre förändringsfyllda decennier år senare lutar sig mot. Svaren från mymlan (Sofia Mirjamsdotter), en av de allra klokaste inom sociala medier i Sverige, är givetvis läsvärda, liksom de hennes tidvise kompanjon Deeped (som skrev ett klokt inlägg så sent som idag) ger kapitlet därpå. Kvällstidningarnas bägge chefredaktörer är närmast definitionsmässigt intressanta i deras roller; så värst mycket nytt kommer de inte med.

Det gör däremot en del andra, som jag inte väntat mig fängslas så av. Hit hör Alex Schulman, som basically erkänner att hans tidigare elaka roll var en konstruerad och till verkligheten föga kopplad persona han lanserade inte för att såra utan för att, tja, få uppmärksamhet och underhålla, verkar det som. Det verkar också som att Schulman – vars betydligt mer seriösa och kärleksfulla senare alster, såväl hans böcker som hans nya blogg, hyllats – uppriktigt ångrar mycket av det han lät sin delvis fiktiva nätsida säga. Men hit hör också Blondinbella/Isabella Löwengrip, som jag tidigare hade trott var någon pseudokunnig utseendefixerad människa med visst sinne för affärer. Nu är jag istället övertygad om att Blondinbella är extremt intelligent, betydligt mer penga- än utseendefixerad och med föga ädla motiv i sitt bloggande. Det har inte med någon egentlig antipati mot Blondinbella som person att göra – hon har gjort en del riktigt bra saker – utan min motvilja handlar istället om min antipati mot den kalla rationalitet som driver många företagare.

Den allra mest skärpta skildraren och skildrade i Ronges samtidsskildring är nog Tindra-Anette Boström. Denna bloggare – en av få integritetsdito jag inte kommit särskilt mycket i kontakt med (jag trodde inte alls tills jag alldeles nyligen, i ett annat sammanhang, upptäckte hennes kommentar på ett inlägg från 2008 – där jag för övrigt luftar rätt tokiga rösträttsåsikter; hur tänkte jag…?) – har på grund av diverse strukturella så kallade problem inte något arbete och går därför på statliga bidrag. Men lite likt sargoth/Piratkatten/Magnihasa verkar Boström inte uppfatta detta som något egentligt dilemma; istället ägnar denna mästertänkare sina dagar åt att sätta sig in i samtidspolitiska frågor av vikt, inte minst medborgarrättsrelaterade sådana. Att läsa Boströms tankar om dessa och om sociala medier är oerhört givande. Så om inte annat, låna boken för att läsa just hennes kapitel!

Frågor, att vrida, vända, bolla med, spinna vidare på, och slutligen kasta ut i bloggformat på den världsvida väv vi kallar nätet, finns det oerhörda mängder av – boken är inte någon instruktionsbok (mer än några tips på bokens sista fem sidor) eller något encyklopediskt verk, utan istället av en intervjubaserad, rätt lättsamt filosofisk natur. Detta inlägg skulle kunna  bli trenne gånger så långt utan att något mer än min tid (jag drar till Stora Karlsö med Fältbiologerna i morgon för semester) begränsar mig. Men jag tror det räcker här. Att jag ska låta recensionen av denna bok få ett värdigt avslut nu. En sista fundering får bli att jag om jag ska nämna någon reell brist saknar vissa initierade tänkare – Rasmus Fleischer, Emma Opassande, sargoth, Rick Falkvinge (och än fler jag knappt känner till finns)- i det digra verket. Men de kan jag å andra sidan följa på nätet.

Sociala medier är en bok som ställer ofta intressanta frågor och presenterar oftare intressanta svar från allra oftast intressanta tänkare rörande sitt ämne som ligger helt rätt i tiden. För om det är någon enda tes alla dessa disparata härolder för de tider som komma skall har gemensamt, är det deras starka övertygelse att sociala mediers betydelse endast kommer öka framöver. Däri instämmer jag. Och för att hålla koll på utvecklingen och kunna följa med i det sociala tågets färd är Ronges verk betydelsefullt (inte minst för de ”framtida forskare” Juholt talat sig så varm om). Och inte bara följa tågets färd – med Sociala medier i ena bakfickan, tvenne fulguider i den andra och Tweetdeck i den tredje kan du själv bli lokförare tillsammans med tusentals andra. Just det är förvisso de sociala mediernas kärna.

*

Paul Ronge: Sociala medier
Optimal förlag, 2010
274 sidor
ISBN: 978-91-7241-202-6

Andra recensioner: Paul Ronge själv – Paul Ronge under arbetsprocessenPaul Ronge om reaktioner efteråt – Erik Laakso – Doktor Spinn – Jimmy Mannungs bloggMimmimariesböckerKulturbloggen – Ramona Fransson – MotviktigtMikael Hansson – Arbetaren

Pusha gärna inlägget!

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpirat

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Här är den femte delen i min tillbakablick på verklighetens nollnolltal från ett påhittat 2050-tal – i form av ett tal till Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 5.

Metamorfos.

Gandhi, som tillskrivits detta citat: "First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win."

Gandhi, som tillskrivits detta citat: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”

Så då blev det som Gandhi en gång enligt myten ska ha sagt angående etablissemangets reaktion mot nya proteströrelser: ”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win.” Först hade vi mycket riktigt befunnit oss i medieskuggan och behövt skrika för att överhuvudtaget kunna göra oss det minsta hörda – de ignorerade oss. Sedan hade politiker och människor i media börjat tala hånfullt om såväl vårt namn – ”hur skulle man kunna rösta på några som kallar sig Pirat-partiet?!” – som vår politik – ”enfrågeparti, enfrågeparti, ENFRÅGEPARTI som bara bryr er om fildelning!” var en tröttsamt vanlig förolämpning som förstås var helfel; vi tog visserligen ställning i få frågor, men vi var inte ett enfråge- utan ett fokusparti, och fildelningen var bara en liten del i försvaret av medborgerliga rättigheter och kulturspridning. Här förlöjligade de oss. Sedan började politiker och industrins representanter faktiskt aktivt försvara sina egna åsikter och visa på påstådda men sällan existerande brister i våra åsikter – de bekämpade oss.

Sedan vann vi.

Men riktigt så enkelt skulle det inte bli. Trots att förutsättningarna såg bra ut. Vi var unga, vi var coola och vi tog upp rent brännande frågor. Det här sista beskrevs på ett sagolikt skickligt sett av Joshen, en av partiets bästa samtidsskildrare. Han liknade situationen med en lägenhetsbyggnad: gammelpartierna var en paranoid pyroman som tände eld i trapphuset för att hålla terroristerna borta medan Piratpartiet var den vettiga och kloka lägenhetsvärden som påpekade vikten av att kunna gå i trapphuset på ett normalt sätt för samhället och individens rättigheter. Elden är ett slags metafor för FRA:s övervakning av Internet, trapphuset är själva Internet. Inlägget är för långt för att jag ska läsa upp det i dess helhet, men sök efter ”det brinner i trapphuset” så hittar ni det.

Men förutsättningarna förändrades. Den opinionsundersökning som publicerades någon dag efter EU-valet, där vi om den besannades skulle komma in i riksdagen, var glömd och begraven bara något halvår senare. Kanske var det just vår stämpel som unga och coola som låg bakom att Piratpartiet och vår politik helt förpassades från medias bevakning och människors medvetanden. De fenomen som snabbast stiger är de som snabbast dalar. ”hajpat”, som fenomenet kallas med ett lätt föråldrat begrepp.

Vi misslyckades. Det måste jag nog medge, med eftertankens distans. Jag själv misslyckades förvisso personligen, jag tog en alldeles för lång vila från politiken efter EU-valet, blev alldeles för nedsänkt av att media flyttade sina strålkastare åt annat håll. Men även som parti misslyckades vi. När media sådär några veckor efter valet till Europaparlamentet i juni 2009 återigen började ignorera oss drabbade det inte bara mig; det drabbade hela partiet. Och vi kom aldrig tillbaka inför nästa val. Det hölls bara 15 månader, ett drygt år, senare. Vi borde kanske ha klarat det. Ändå gjorde vi det inte.

Vi fick 0,65 procent. Inte ens över 1-procents-spärren för statlig valsedelsutdelning. Inte över 2,5-procents-spärren för statligt partistöd. Och absolut inte över 4-procents-spärren för riksdagsinträde. I ett proportionerligt – mer fullständigt demokratiskt – valsystem hade vi fått två platser i riksdagen. Nu fick vi inga. Bara ett resultat som var nästan exakt som det 2006.

Jag besökte vår valvaka i Sundbyberg i Stockholm, i en kanske en knapp tiondel så stor lokal som vid valsegern 2009. En knapp tiondel så mycket media fanns på plats. En knapp tiondel så stort blev valresultatet. När min pappa hämtade mig med bil då det stod klart att vi förlorat, att de främlingsfientliga och delvis rasistiska Sverigedemokraterna kommit in och att den medborgarrättsfientliga Alliansregeringen segrat ånyo var känslan av overklighet sig lik från vår seger 2009. Allt annat var fullständigt annorlunda. Hemskt. Bara hemskt.

Enligt Rick Falkvinge, som fortfarande var partiledare, hade vi fler aktivister än någonsin som utförde en mer massiv valkampanj än inför något annat val. Skon klämde alltså inte, då väl det dryga året från EU-valet gått, vid engagemanget; det förefaller inom partiet ha återuppväckts, även om vi förlorat väldigt många medlemmar. Skon klämde istället vid media. Medan vi själva försvann bort från det politiska landskapet i journalisternas ögon inträdde ett annat parti på scenen. Sverigedemokraterna. Detta kortlivade parti upplevde sin tillfälliga uppgång just 2010. Allt tal om nya partier centrerade oundvikligen på detta främlingsfientliga, delvis rasistiska parti. Som Rick lakoniskt skulle konstatera någon dag efter valet till sina bekantskaper inom media och politik utanför våra pirata kretsar: deras val av parti att fokusera på gjorde att vi fick in ett främlingsfientligt parti i riksdagen istället för ett frihetligt. Onekligen tänkvärt.

En förnyelsens tid tog vid i Piratpartiet. Själv blev jag alldeles för politiskt deprimerad för att orka mer, på mycket länge. Men i partiet tog arbetet raskt vid. Inte bara media var att skylla för vår valförlust – mer engagerade pirater än jag hade kommit till den kloka insikten att det var bristen på heltäckande politik som var vår största akilleshäl. Att komma in i EU-parlamentet var möjligt att göra med endast ett par frågor på agendan – föga uppmuntrande är kanske skälet att valet inte såg som fullt så allvarligt för ens egen plånbok som nationella val, för EU hade rätt liten makt över sådant. En mer positiv tolkning är att folket förstod att man i vilket fall inte kunde driva särskilt många frågor inom ramen för det gigantiska EU-parlamentet som ensam svensk ledamot. Hur det än må vara med den saken tycktes det att ett riksdagsinträde krävde ett betydligt mer omfattande partiprogram.

Så vi breddade oss. Först, då jag var inaktiv, togs ett nytt, mycket bättre principprogram fram, så gott som helt tömt på sakpolitik. Denna skulle istället beslutas om och utvecklas på vår- och höstmöten, som skedde uteslutande digitalt – varken ekonomin eller tekniken räckte än så länge till för att ordna integrerade nätbundna/fysiska träffar.

Och så skedde; vårmötet 2012 blev det första då en rejäl mängd sakpolitiska ställningstaganden togs. Vårt partis anhängare spände sig över hela det fördelningspolitiska spektrat, från den yttersta vänstern till den yttersta högern, men på den frihetlig-auktoritära skalan – som ännu inte fått ordentligt fäste i etablerade kretsar, men som var populär hos oss pirater – låg vi alla nära friheten. Det var utifrån denna gemensamma, frihetliga syn vi skulle utveckla vår politik till fler områden – frågor om medborgarrätt som yttrandefrihet även på nätet och immatieralrättsreform, hur mycket uppmärksammade de och än blir och hur viktiga de än är räckte inte för mer än någon halv procents röster i Sverige då 2000-talet begynte.

Anna Troberg, partiets nya och skulle det visa sig minst lika skickliga partiledare som sin föregångare, liksom Henrik Brändén, som med sin socialdemokratiskt etablerade partistrukturella grund i alla dessa år verkat väl för partiet, lanserade april 2012 breddningsbloggen, en plattform där alla kunde delta i utbyte av idéer om vilken väg Piratpartiet kunde vandra. Detta skedde ganska exakt tre år efter den första opinionsmätningen som gav oss 5 procent inför EU-valet, och på längre sikt skulle händelserna komma att få ungefär samma – oerhörda – historiska betydelse.

Överlag visade all debatt på breddningsbloggen vilken riktning partiet skulle ta. Och glädjande nog blev det frihetens, vetenskapens och medmänsklighetens väg som vårt parti valde.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, riksdagsval, riksdagen, valet 2010, riksdagsvalet 2010, förlust, förluster

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Och nästa inlägg i min utopiska tillbakablick på nollnolltalet – i form av ett tal till Piratpartiet ett fiktivt år 2050 där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål – kommer här…

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 4.

Lycka.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu... Foto: Hans J.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu… Foto: Hans J.

Svaret på frågan kom naturligt, med tidens gång som jag då uppfattade som så sakta. Valdagen var kommen. 36 timmar innan vallokalerna öppnade hade vi aktivister uppskrivna på att lägga ut valsedlar för partiet i 93 procent av dessa. Slutligen kom vi upp i 99 procent. I detta val gällde nämligen fortfarande den gamla vallagen, den som stipulerade att partier – även sådana som lyckats med de 1500 underskrifter som krävs för officiell registrering – själva måste lägga ut sina valsedlar. Möjligen kunde detta accepteras om det var en strikt ekonomisk fråga, om staten inte ansåg sig ha råd att ordna valsedelsutläggning. Möjligen.

Men det var ingen ekonomisk fråga. De potentiellt uppåt 20 partier – denna mandatperiod var det 8 – som redan hade plats i EU-parlamentet för Sveriges räkning fick sina valsedlar utlagda, helt gratis. Och de som satt i Sveriges eget parlament fick enorma statsstöd – enorma jämfört med vad vi aktivistdrivna småpartier kunde uppbära. Vi fick nämligen inget statsstöd. Och vi fick inga valsedlar eller utdelning heller. Vi fick betala dyrt för sedlarna, och ordna utdelningen själva. Där gick någon femtedel av kampanjpengarna som uteslutande kom från donationer och någon femtedel av aktivisternas samlade ork och tid till att lägga ut valsedlar, en strikt administrativ syssla valmyndigheten rimligtvis borde ha ordnat åt oss.

Jag fick förresten inte rösta. Ja, era historieböcker daterar mycket riktigt 1 januari 2035 till den allmänna rösträttens införande i Sverige. På min tid hette det att allmän rösträtt infördes i 1900-talets begynnelse, men det var minst sagt en sanning med modifikation. Den största grupp som uteslöts från rösträtten under drygt ett hundra år var unga människor, under det decennium som är intressant för oss närmare bestämt alla medborgare som inte fyllt 18 år. Där ingick jag själv. Förvisso var det snöpligt att inte kunna rösta på det parti jag lagt ner en del engagemang på att få in i EU-parlamentet. Att tillbringa några månader med huvudsakligt fokus på en enda dag och en enda händelse, och att sedan inte alls få delta i det allra viktigaste momentet den dagen och den händelsen var störande.

Men nu låter jag bitter. Det är jag inte. Sannerligen inte. För då vi under månader satt upp affischer och givit folk flygblad och opinionsbildat medelst fantastiska nya tekniska verktyg, och utdelningen av valsedlarna till själva lokalernas ställ och bord var klar, och då många av våra frivilliga också personligen funnits på plats utanför vallokalerna för att dela ut valsedlar i folks händer – en mycket trevlig syssla, för övrigt, som ju fortfarande är gammal tradition vårt allt mer digitala politik till trots – ja, efter att vårt slit äntligen var färdigt och det var dags att se om vi fick lön för mödan bänkande vi oss framför statstelevisionens sändning av valkvällens och valnattens spännande rösträkning.

Den 7 juni 2009. Jag minns det nästan som igår. Om jag blundar [jag sluter ögonen och håller dem stängda] kan jag se det framför mig. Jag går in i entrén till lokalen vi i Piratpartiet hyrt för att gemensamt fira eller förtvivla. Vakterna frågar om jag ska alkohol – enbart då måste inträdesavgift betalas. Nej, det ska jag inte; jag är 13 år och har aldrig förstått vuxnas oförmåga att segra eller sörja utan rusningsmedlets hjälp. Så jag fortsätter in i lokalen. Det är stort, enormt stort, och mängder av människor. TV-kamerorna är överallt, liksom mikrofonerna, journalisterna själva. Och naturligtvis: piraterna. Vi, som ska gå till historien som de första av nätbarnens aktivister, som kunskapssamhällets byggare och som en av 2000-talets främsta medborgarrättsrörelser. Men det vet vi inte nu, knappt anar vi det ens. Vi vet ju inte om vi ska komma in i EU-parlamentet. Och misslyckas vi med det, efter all denna uppmärksamhet, efter de lyckosamma vindar i seglen förkastliga rättsprocesser och lagstiftning givit oss i form av upprördhet och engagemang, ja, då är vi i det närmaste körda. Borta.

Men nog tror vi. Nog hoppas vi. Och opinionsmätningarna ger oss fog för hoppet. Vi har varit ända uppåt 8-9 procent de senaste dagarna, och alltid över de behövda 4. Men nu när jag går här i den öppna korridoren och når den gigantiska matsalen, där mer ekonomiskt självständiga pirater betalat för en trerättersmiddag och fortfarande sitter kvar längs borden. En pirat hälsar jag på i vimlet då jag söker nätuppkoppling för min dator. Jag tänker live-blogga om detta, såsom jag under Pirate Bay-rättegången – den som känns som så långt bort; så mycket har ändrats sedan februari – gjorde. Och sharing is caring, vår gamla devis, stämmer även här; jag får tillgång till någon egens inloggning på lokalens trådlösa men stängda nätverk. Så jag surfar in på wordpress.com. Så går jag in i matsalen, får syn på ett par pirater jag känner och en av få lediga stolar, och slår mig ned vid deras bord.Vi hälsar och jag börjar liveblogga rätt fokuserat. Utan att riktigt vara medveten om det fångas jag på bild [sveper ut med handen i riktning mot bakgrundsbilden].

Så ska statstelevisionens vallokalsundersökning, den som baseras på noggrant och statistiskt välgjorda utfrågningar av de som precis röstat runtom vid landets vallokaler, den vars resultat aldrig brukar avvika mer än ytterst litet från själva valresultatet resultatet senare, äntligen presenteras. Vi vet att allt över fem procent kommer räcka, fem procent kommer räcka gott och väl för ett mandat. Även om man förstås högmodigt längtar efter än mer. Statistiken ska nu presenteras och… [jag öppnar ögonen]

Vi får sju procent! BAM! Applåderna, hejaropen och den allmänna glädjeyran fullkomligen exploderar runt omkring mig då människor ser den stora skärmens budskap. Vi gjorde det! Vi lyckades! Vi har kommit in i EU-parlamentet! Till journalisten som efter ett tag slår sig ner vid oss säger jag att det är en seger för demokratin och de medborgerliga rättigheterna (eftersom gammelpartierna struntat i folkets åsikter om medborgarrätt och immaterialrätt och därför trotsat demokratin), och just det, ”Det här är en seger för demokratin”, får för några minuter stå med i kvällstidningens nätupplaga som sedan uppdateras.

Detta är en lyckans kväll. Ska jag finna det minsta att klaga på, det minsta att ångra, är det väl de mer, ja, galna handlingar – involverande diverse lila piratpiskor och vad jag förstår, efter att jag gått, även fontäner – som ledande pirater utför, istället för att passa på att sprida vårt budskap om medborgerliga rättigheter. Men egentligen bekymrar jag mig föga för det. För framför allt är jag glad. Jag är gladare, kanske inte mer starkt men mer ”är jag i en dröm?”-aktigt än någonsin förut i mitt visserligen hittills rätt korta liv. Sedermera fastställs det exakta valresultatet till 7,14 procent, vilket innebär att vi har ett till mandat att vänta om Lissabonfördraget – som vi är kritiska till – går igenom.

Piratpartiet har kommit in i EU-parlamentet. Målet vi kämpat för i ett halvår, och många andra i tre och ett halvt år, är uppfyllt. Vi har visat världen att vi finns, att Piratpartiet kan göra faktisk skillnad, att medborgarnas frihetsvurm kan väckas och förändra på nytt. Allt är väl.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, lycka, val, valvaka, valvakor, demokrati, piratmöte, piratmöten, rösträtt

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »