Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Vetenskap’

Motion: En rättighetsbaserad och vetenskaplig miljöpolitik

Piratpartiet breddas. Vi går från ett ganska smalt, IT-baserat parti som bryr oss om föga mer än medborgarrättInternet och immaterialrätt – till ett frihetligt, humanistiskt och demokratiskt parti som svarar på alla frågor: såväl de traditionella vård-skola-omsorg-ekonomi-områdena, som de framtidsfrågor som dagens partier knappt tänkt på.

Jag välkomnar denna utveckling, och drar mitt strå till stacken genom att skriva motioner till Piratpartiets medlemsmöten, som hålls varje vår och höst. Här nedan kommer min tredje motion till Piratpartiets vårmöte 2013 (som äger rum online 1 april till 12 maj): denna handlar om miljöpolitik. Dessa frågor kommer jag givetvis driva även inom Ung Pirats förbundsstyrelse, om jag får medlemmarnas förtroende för det – jag kandiderar nu till styrelsen.

(Vill du också skriva en motion? Läs här!)

Vad tycker du om min motion nedan? Kommentarer, kritik och frågor mottages tacksamt!

En rättighetsbaserad och vetenskaplig miljöpolitik

Människan är beroende av naturen. Foto: Tomas Castelazo, CC-BY-SA 3.0.

Människan är beroende av naturen. Foto: Tomas Castelazo, CC-BY-SA 3.0.

”Det är lika fel att döda med ett knytnävsslag som med en skorsten.”

Orden är inte mina, utan den liberala debattören Johan Norbergs. Annars har liberaler överlag inte engagerat sig särskilt mycket i miljöpolitik. Eller, mer generellt: rättighetsperspektivet har inte varit med i svensk miljöpolitik. Alls, i princip.

Klassisk rättighetsteori säger att alla bör ha så mycket frihet som möjligt – så länge de inte hindrar andras frihet. (Eller, med andra ord, att folk ska få utöva sina rättigheter så mycket som möjligt – så länge de inte kränker andras rättigheter.) Detta kallas skadeprincipen, och är en allmänt vettig princip som piratrörelsen ofta utgår i från. Bland annat – för att ta ett konkret exempel – har Piratpartiets partiledare Anna Troberg (underförstått) resonerat utifrån skadeprincipen i debatten om näthatet.

Denna skadeprincip och detta rättighetstänkande anser jag att vi bör anamma även i miljöfrågor, vad gäller miljöförstöring (i form av t.ex. utsläpp av växthusgaser och farliga kemikalier). En skillnad gentemot näthatsexemplet är att den miljöförstörande verksamheten i princip aldrig är en grundläggande mänsklig rättighet, medan yttrandefriheten är det; det är alltså redan från början mycket enklare eller mer acceptabelt att genomföra inskränkningar i ”rätten” att förstöra miljön.

Så, kränks någon rättighet av miljöförstöring? Ja! Klimatförändringar hotar miljontals människoliv världen över, i form av torka, översvämningar, naturkatastrofer och mer allmänna förhållanden av lokala klimatförhållanden så att tidigare beboeliga områden förstörs. Dessa människors rätt till liv – den mest fundamentala av de mänskliga rättigheterna – hotas alltså av klimatförändringar. Klimatförändringar orsakas av utsläpp av växthusgaser. Således bör växthusgasutsläppen minska, och åtgärder och förbud som syftar till detta kan motiveras ur ett rättighetsperspektiv utifrån skadeprincipen.

Kränks någon annans rättighet av annan miljöförstörning? Ja! Många kemikalier släpps ut vid viss industriverksamhet. Medan kemikalier givetvis inte i sig är dåligt -världen består av kemikalier – är det ett stort problem att många av kemikalierna som släpps ut är farliga för människors hälsa. Dessutom samverkar de ofta på mycket svårförutsägbara komplexa sätt; kemikalier som i sig inte är farliga kan bli farliga då de kommer i kontakt med varandra (detta kallas cocktaileffekten). En fara vissa kemikalier – miljögifter – utgör för mänskligheten är att den minskar mäns fertilitet. (Se t.ex. Naturskyddsföreningens webbplats för mer information.) Rätten att reproducera sig – och rätten till hälsa – kan helt klart räknas in i rätten till privatliv skyddat från godtyckligt ingripande: den kroppsliga integriteten ska inga storbolag få förstöra genom utsläpp av kemikalier människor inte kan skydda sig ifrån. Således kan åtgärder och förbud som syftar till att stoppa farliga kemikalier motiveras ur ett rättighetsperspektiv.

Det finns mycket mer miljöförstörande verksamhet – givetvis – men denna motion fokuserar av tidsbrist (detta skrivs när 20 minuter är kvar till motionsstopp) på dessa bägge mycket viktiga och i allra högsta grad rättighetskopplade områden.

(Sedan drabbar förstås miljöförstöring även naturen mycket, och personligen anser jag att naturen har ett egenvärde. Men det är en annan fråga: i denna motion resonerar jag endast utifrån människors rättigheter.)

Något bör också här sägas om vetenskap. Den teknikoptimistiska och rationella approach piratrörelsen valt gentemot politiska frågor bör givetvis appliceras även på miljöfrågor. Således måste all vår miljöpolitik vila på en naturvetenskaplig grund. Här finns ett visst dilemma: medan det finns i stort sett fullständig konsensus bland forskare rörande människors påverkan på klimatförändringarna, är kemikalierna – på grund av deras mängd, komplexitet, svårförutsägbarheten i cocktaileffekten och bristen på forskning – betydligt mindre utredda. Här bör försiktighetsprincipen användas, d.v.s. allt vi inte vet om det är farligt eller ej bör behandlas som om det vore farligt. Dock måste försiktighetsprincipen givetvis användas inom rimliga gränser. (Mer utvecklat resonemang om det finns på Breddningsbloggen av Henrik Brändén.)

Därtill är givetvis mer vetenskap i sig något väldigt pirat att förespråka; vi vill ju t.ex. att EU:s jordbrukspengar ska läggas på forskning istället. En del av ökade anslag till forskning bör definitivt läggas på att lösa miljöfrågorna, som är några av vår tids absolut viktigaste frågor.

Yrkanden

Mot bakgrund av ovanstående yrkar jag att:

  1. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Det offentliga och offentligt ägda bolag ska aldrig subventionera/bekosta verksamhet som innebär omfattande utsläpp av växthusgaser, t.ex. flygindustrin eller kolkraftsutbyggnad, varken i Sverige eller utomlands.”
    Motivering: Det här ställningstagandet rör endast det offentligas agerande och är alltså på inget sätt en inskränkning i den privata friheten. Samtidigt innebär omfattande utsläpp av växthusgaser en enorm inskränkning i den privata friheten. Det offentliga bör inte utföra enorma inskränkningar i den privata friheten.
  2. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Mer resurser bör läggas på naturvetenskaplig forskning – såväl grundforskning som teknikutveckling – med målet att få en bättre förståelse för och bättre kunna hantera olika miljöhot.”
    Motivering: Forskning är i sig bra för att det bygger kunskapssamhället. Forskning på miljöhot är dessutom bra för att det hjälper oss att finna vetenskapligt hållbara lösningar på några av vår tids största problem.
  3. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Sverige ska alltid följa samtliga sina internationella åtaganden i miljöfrågor.”
    Motivering: Dessa åtaganden är ofta inte särskilt långtgående alls och mycket lätta att fylla – men likväl finns risken att Sverige bryter mot dem. Att respektera internationella åtaganden måste vara en absolut miniminivå för miljöarbetet. Dessutom är respekt för internationella åtaganden en fundamental princip för rättsstaten. Tilläggas bör att denna formulering givetvis inte innebär ett förbud för Sverige att gå längre än sina internationella åtaganden.
  4. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Sverige bör radikalt minska sina koldioxidutsläpp (även inkluderat de som indirekt produceras genom efterfrågan från svenska konsumenter på produkter från omvärlden) genom t.ex. punktskatter på miljöfarlig verksamhet.”
    Motivering: Eftersom koldioxidutsläpp innebär inskränkningar i många människors rätt till liv måste de minskas radikalt. Punktskatter torde vara ett tämligen effektivt sätt att nyttja marknadskrafterna för att undvika dessa inskränkningar.
  5. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Sverige bör radikalt minska sina koldioxidutsläpp (även inkluderat de som indirekt produceras genom efterfrågan från svenska konsumenter på produkter från omvärlden) genom att all offentlig verksamhet (t.ex. offentlig upphandling och statlig ägda bolags agerande) bör ske med miljöhänsyn som en mycket viktig faktor.”
    Motvering: Eftersom koldioxidutsläpp innebär inskränkningar i många människors rätt till liv måste de minskas radikalt. Denna motions första yrkande kommer åt de riktigt absurda sakerna, som att svenska staten subventionerar kolkraft (en av världens sämsta energikällor ur klimatsynpunkt) – men det räcker inte. Även då annan verksamhet som inte ger lika omfattande växthusgasutsläpp behandlas offentligt måste miljöhänsyn vägas in; den samlade effekten hos sådan miljöhänsyn om den appliceras genomgående i den offentliga verksamheten skulle bli avsevärd.
  6. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Sverige bör ta ansvar för de negativa konsekvenser Sveriges produktion medfört och medför för människors rättigheter i andra länder genom att ge additionellt (d.v.s. utökat) ”klimatbistånd” eller egentligen ett slags skadestånd till de länder som drabbas av klimatförändringarna.”
    Motivering: Detta är det minsta som kan begäras från en stat som med sin verksamhet i en omfattande utsträckning inskränkt andras rättigheter till liv (genom växthusgasutsläpp). Att sätta en ny stämpel på det vanliga biståndet – utan att öka det ett dugg – vore förstås ett hån och inte på något sätt ett rimligt skadestånd; därför måste ”klimatbiståndet” vara additionellt.
  7. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Sverige bör gå före för att nå det naturvetenskapligt grundade målet om ej mer än 1,5 graders uppvärmning globalt genom att minska sina egna utsläpp av växthusgaser till nära 0-nivå till år 2030.”
    Motivering: Konkreta mål är bra, för att åtgärder ska kunna utvärderas och anpassas till målet. Vad målet exakt bör vara är förstås en fråga för diskussion, men 1,5 graders uppvärmning synes vara det som de flesta forskare menar behövs för att undvika katastrofala konsekvenser (även 2 grader, det tidigare målet, har nu visat sig ge mer katastrofala konsekvenser än vad man tidigare trodde).
  8. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Förbud bör införas mot alla de kemikalier som man – då försiktighetsprincipen tillämpas inom rimliga gränser – utifrån naturvetenskaplig forskning kommer fram till utgör ett hot mot människors rätt till kroppslig integritet.”
    Motivering: Helt enkelt för att integritet inte endast handlar om privatliv skyddat från övervakning utan även kroppslig integritet skyddade från skadliga kemikalier.
  9. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Klimatarbete måste ske på flera nivåer samtidigt: globalt (t.ex. FN), kontinentalt (t.ex. EU), nationellt (t.ex. Sverige), regionalt (t.ex. länen), lokalt (t.ex. kommuner) och privat (t.ex. företag). Att klimatarbetet misslyckas på en nivå – t.ex. på FN-nivå just nu – är ingen ursäkt för att strunta i att ta sitt ansvar på övriga nivåer; snarare innebär FN:s klimatsystems misslyckande att det är viktigare än någonsin med aktion på t.ex. nationell och lokal nivå. Klimatarbete på alla nivåer måste präglas av insikten om att varje insats är värdefull och behövlig för att långsiktig hållbarhet ska säkras.”
    Motivering: Det är mycket viktig att vi inte går med på påståenden som att ”Sverige släpper bara ut mindre än 1 procent av världens samlade växthusgaser – så vi behöver inte göra någonting” – för varje verksamhet kan reduceras till agenter som släpper ut mindre än 1 procent (USA kan brytas ned i delstater, globala företag kan brytas ned i nationella avdelningar o.s.v.), och om alla agerar som om de därför inte behöver ta något ansvar kommer inget ansvar tas. Konsekvenserna blir då katastrofala.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, sakpolitik, , , , , , , , , , styrelse, styrelser, förbundsstyrelse, förbundsstyrelsen, Ung Pirats förbundsstyrelse, Ung Pirats styrelse, motion, motioner, handel, utrikespolitik, handelshinder, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , Ung PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfrihet, hopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt, förnuftetikmoralkontrollmakt, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Wikimedia Sveriges årsmöte 2013. De som står upp på bilden utgör den nya styrelsen, som vi valde för 10 (sic!) minuter sedan. Leve det!

Wikimedia Sveriges årsmöte 2013. De som står upp på bilden utgör den nya styrelsen, som vi valde för 10 (sic!) minuter sedan. Leve det!

Just nu pågår Wikimedia Sveriges årsmöte! Fantastiskt trevligt att träffa alla gamla och nya vänner, få höra om allt underbart som skett under året i föreningen och att överhuvudtaget få delta på ett årsmöte (för mig som föreningsbyråkrat).

Men vad är Wikimedia Sverige?

Wikimedia Sverige är en ideell förening som arbetar för att främja utvecklingen av, spridningen av och förståelsen för fri kunskap. Konkret handlar det om att gynna den fria encyklopedin Wikipedia, den fria mediedatabasen Wikimedia Commons, den fria ordboken Wiktionary och massor av andra liknande projekt, som formellt drivs av Wikimedia Foundation men uteslutande utvecklas och skapas av dess användare. Svärmen – massor av o-organiserade ideella entusiaster över hela världen – samarbetar på nätet i dessa projekt för att helt informellt göra världen till en bättre plats, utan någon förenings inblandning.

Men ibland behövs hjälp, när juridiken står i vägen, när etablerade kunskapsinstitutioner som museer, skolor, universitet och bibliotek inte själva inser vikten av att de bidrar eller när enskilda entusiaster inte har resurser nog att ordna större projekt. Då kliver Wikimedia Sverige in!

Så vad hände på årsmötet?

Vi fick höra om vad styrelsen (inklusive dess underbara – och fotokunniga – ordförande), de anställda och framför allt massor av ideella eldsjälar (som förstås ofta ingår i styrelsen) gjort under året för utvecklandet och spridningen av fri kultur och kunskap. Och det är inte lite! Här kommer ett axplock av mina favorit-resultat från 2012:

  • Finansieringen av 14 så kallade Gemenskapens projekt där de ideella o-organiserade människorna på t.ex. Wikipedia fått söka om pengar till bra grejer. Bland annat har Wikimedia Sverige bidragit till arrangemanget av fotosafaris där nämnda ideella eldsjälar träffas för att tillsammans fotografera ett visst område och sedan sprida bilderna till näts, teknologi för inscanning av gamla böcker till Wikisource
  • Samarbetsavtal mellan Centralmuseernas samarbetsråd och Wikimedia Sverige, för att engagera museer i spridningen av den fria kunskapen. De har ofta varit bakbundna av lagstiftning – eller kanske snarare av en förlegad tolkning av lagstiftning – som gjort att de inte trott sig kunna sprida sitt material som de vill. Men Wikimedia Sverige har nu tagit fram en handbok, Kulturskatter på nätet, som förklarar för museer, arkiv och bibliotek hur de kan digitalisera sina samlingar – något de måste göra för att överleva. Tävlingen Upp till bevis, lanserad i samband med boken, ledde till att bl.a. Kungliga biblioteket och Nordiska museet laddat upp bilder fritt för allmänheten att använda, remixa och sprida. Och så sent som i tisdags berättade Livrustkammaren, Skolklosters slott och Hallwylska muset att deras 40 000 bilder läggs upp fritt på nätet (efter att Wikimedia Sverige i samarbete med dem ordnat en fashionabel fotosafari). Vi arbetar  också på att fotografera och sprida offentlig konst. Bara det faktum att årsmötet idag hålls på Arkitekturmuseet är mycket talande för de fantastiska framgångarna. Leve det!
  • Hundratals Quality Images och flera Featured Pictures till Wikimedia Commons tack vare att man skapat en högklassig teknikpool alla fått låna ur. Vill du fota, filma eller ta upp ljud från något (t.ex. en stor demonstration, en föreningsaktivitet, en fågelguidning eller egentligen vad som helst) som är relevant för Wikipedia, Commons eller något annat av våra projekt? Låna gratis från vårt helt nya kontor på Hantverkargatan i Stockholm!

Dessutom har vi fått en riktigt ordentlig organisation, med en rejäl ökning av antalet anställda, goda kontakter etablerade med många myndigheter (t.ex. två EU-projekt genomförda), samt en fungerande, effektiv ekonomi med massor av bidrag från allehanda håll. Sådant märks inte så mycket utåt – men indirekt är det givetvis avgörande för föreningens framtida fantastiska funktion för frihet för kunskap och kultur! Ett stort tack till alla er som engagerat er med det här! Jag lovar att framöver engagera mig mer i Wikimedia Sverige, när miljö- och medborgarrättskampen inte är lika akut.

”Vad har tejp, grafit och en grafentransistor med Wikimedia Sverige att göra?” Jo, denna bild har donerats av Nobelmuseet tack vare föreningens arbete! Vad denna bild har med fri kunskap att göra? Klicka här för att läsa Nobelmuseets vetenskapliga, vackra och verkligen underbara motivering!

Men framtiden då? Vad händer 2013 och framöver?

Extremt mycket coola grejer! Vi ska bland annat:

  • Påverka politiska partier så att de inser vikten av fri kunskap och kultur och god lagstiftning gällande detta, t.ex. gällande flygfotografering
  • Se till att ännu fler museer, bibliotek och arkiv släpper sina samlingar (som ofta är sammanställda medelst skattemedel) fritt för folket
  • Informera och engagera ämnesexperter, t.ex. universitetens forskare, så att de börjar bidra till Wikipedia

Och givetvis oerhört mycket mer! Konkreta mål för 2013 finns givetvis, antagna under årsmötet.

Det låter fantastiskt! Hur kan jag hjälpa till?

Det finns flera sätt!

  1. Gå med i föreningen! Det kostar bara 100 kronor, men ger dig fri tillgång till teknikpoolen (för sådant som främjar fri kunskap), ett fint nyhetsbrev månatligen samt – viktigast – kunskapen om att du stödjer fri kunskap.
  2. Engagera dig ideellt! Föreningen drivs ju förstås främst på ideell basis, så det finns mycket att göra om du vill bidra med tid, ork och energi! Oerhört kul.
  3. Skänk pengar! Det kan du också göra. Det är inte lika kul.

Årsmötet är över om någon timme. Då börjar verksamhetsåret. En ny styrelse under Mattias Blomgrens ledning är vald. En verksamhetsplan är antagen. En strategi har anammats. Nu kör vi! 

Riksdag och regering - några av de vi måste påverka för den fria kunskapens skull. Dessutom är detta fotografi ett lysande exempel på en bild som möjliggjorts tack vare Wikimedia Sveriges arbete - japp, såhär bra bilder har teknikpoolen skapat! Mer konkret har mästerfotografen Arild Vågen lånat en kamera, tagit bilden och släppt den fritt på Wikimedia Commons under den fria licensen CC-BY-SA 3.0. Vackert!

Riksdag och regering – några av de vi måste påverka för den fria kunskapens skull. Dessutom är detta fotografi ett lysande exempel på en bild som möjliggjorts tack vare Wikimedia Sveriges arbete – japp, såhär bra bilder har teknikpoolen skapat! Mer konkret har mästerfotografen Arild Vågen lånat en kamera, tagit bilden och släppt den frittWikimedia Commons under den fria licensen CC-BY-SA 3.0. Vackert!

Låt oss tillsammans se till att 2013 blir ett fantastiskt år för den fria kunskapen!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Vi lever i goda tider. Mänskligheten har aldrig varit så välmående, tekniken aldrig så fulländad, vetenskapen aldrig så allomfattande. Världen närmar sig snarare utopin än dystopin. Den som allra bäst, mest underhållande och med högst trovärdighet förklara detta är professor Hans Rosling, vars verktyg Gapminder så tydligt visar de ofta dolda förändringsprocesserna som alltjämt verkar i vår verklighet. Än tydligare blir det när Rosling, denna mästerretoriker, talar själv. Se bara den här filmen:

Likväl är det svårt att riktigt tro på detta goda, när vårt nyhetsflöde konstant fylls med negativa händelser, från det minimala och milda i form av skattemissbruk till det gränslösa och ofattbara i form av krig. När vi hör om Tillväxtverkets anställda som använder de pengar som kommer från oss alla medborgare inte för att gynna samhället utan för att leva lyxliv, om företag som får tillåtelse att hugga ned en ovärderlig skog, om Storbritanniens beslut att låta ett privat företag med profit som främsta intresse handha statens kärnvapen, om ett par i USA som förvägrades giftermål av den lokala kyrkan med hänvisning till parets hudfärg, om hur situationen för flyktingar till Italien ånyo kan förvärras, om den helt fruktansvärda situationen i Kongo-Kinshasa, om den likaledes fruktansvärda situationen i Syrien – för att bara ta ett axplock från det senaste dygnets svenska nyhetsförmedling – är det inte märkligt att man lätt förlorar framtidstron.

Det får inte ske.

Mänskligheten kan bättre.

Och bättre än någon kan Charlie Chaplin – av alla människor – visa det. Jag låter honom tala för sig själv:

Det där klippet kommer från komedin ”The Great Dictator”, där Chaplin parodiserar Hitler och Nazityskland. Protagonisten, en förtryckt medborgare i diktaturen, kastas i koncentrationsläger men misstas sedan komiskt nog för diktatorn av hans underlydanden (samtidigt som diktatorn själv misstas för medborgaren). Denna rockad gör att det nu blir den gode medborgaren som får hålla den onde diktatorns  ”segertal”, och det är där filmklippet ovan börjar. Protagonisten kastar diktaturens tidigare politik helt åt sidan, och håller istället ett brandtal för demokrati, humanism och frihet. Förvisso det kanske bästa tal jag någonsin hört.

Och det gjorde avtryck. 1940 kom filmen. USA var ännu neutrala gentemot fascismens fasansfulla övergrepp på andra sidan Atlanten. Filmen ”bidrog till opinionen” för amerikansk intervention mot nazismen, enligt Wikipedia.

Så, det där var Chaplin, humanism och antifascism ur ett mer historiskt perspektiv. Visserligen är det häpnadsväckande hur väl filmen passar in i dagens allt mer demokratiserade samhälle – där informationsteknologisk utveckling givit förtryckta folk de frihetens förmåga de behövt för att störta diktatorer i den arabiska våren – med sina tal om vetenskaplig och teknisk utveckling till allas nytta, och hur Chaplins tal hörs omedelbart över hela världen; så är det ju än mer nu när det finns på Internet.

Men när det gäller dagens samhälle finns ändå ett mer modernt, hoppingivande filmklipp jag vill dela med mig av:

Detta är inte en så uppenbar humanist som Charlie Chaplins skapelse, utan istället en sång av Kim Dotcom – den mycket rika entreprenör som ligger bakom MegaUpload och som fick internationell uppmärksamhet då han på ett uppseendeväckande sätt greps av polis. Hans inblandning i MegaUpload borde inte vara kriminell, så det är inget som misskrediterar Dotcom; däremot har han tidigare dömts för ekonomisk brottslighet. Exakt vilken bevekelsegrund som ligger bakom sången är således svårt att veta, men likväl – sångens budskap är spot on och fantastiskt.

Och om även brottslingar kan omvändas till att lägga resurser på aktivism för medborgerliga rättigheter, då är det ett bevis så gott som något på att humanismen har rätt i sin absoluta kärna:

Det finns förvisso godhet i oss alla.

Pusha gärna Chaplins tal!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Paketet, utanför det ICA där mitt lokala Posten nu huserar. (Korporativism?) Paketet var mycket tungt.

Paketet, utanför det ICA där mitt lokala Posten nu huserar. (Korporativism?) Paketet var mycket tungt.

”Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke.” Så sjunger Jocke Berg i Kents ”Duett”. Dessa ord har alltid haft ett slags exotiskt skimmer över sig för mig – som det barn av nittiotalet jag är, får jag sällan riktiga brev. Men så hände det, igår! Jag fick ett riktigt brev!

Nja, det är en sanning med modifikation. Brevet var i själva verket ett paket. Avsändare: Djurens Rätt. Denna anrika organisation kämpar mot djurplågeri i alla dess former och av alla dess syften. Och nu ska jag berätta hur det kommer sig att de skickar paket till mig.

Sedan jag blev semi-vegetarian vid 6 års ålder har jag sakta men säkert uppnått en syn på djur som varelser som inte bör utsättas för smärta. Den senaste tiden har jag också utvecklat den filosofiska grunden. Djurens rättigheter är i själva verket ingen mer än en naturlig utvidgning av begreppet ”mänskliga rättigheter” till att, då det är tillämpligt, även gälla kännande varelser. Rätten att slippa tortyr grundar sig i tortyrens hemskhet. Och tortyr är vedervärdig, oavsett vilken art den torterade tillhör – givetvis förutsatt att tortyroffret kan uppleva smärta.

Djur kan uppleva smärta; således går det emot principer om grundläggande rättigheter att uppsåtligen åsamka lidande hos dem.

Denna tes har jag alltså mer eller mindre burit på i flera år. Men först alldeles nyligen, i samband med Avaaz kampanj (som fortfarande är aktiv) för att stoppa slakten av Afrikas lejon, har jag verkligen fördjupat mig vidare i frågorna. Jag undersökte Djurens Rätt, en organisation jag var bekant med sedan tidigare, och kom fram till att våra åsikter överensstämde – utom eventuellt i frågan om djurförsök.

(Djurförsök för kosmetika är dock helfel – här finns inget moraliskt dilemma alls. Så skriv under namninsamlingen för att kosmetika som testats i djurförsök inte ska få säljas i EU!)

Nu har jag funderat mer på detta med djurförsök, och kommit fram till att de medicinska vinster sådana försök kan leda till likväl inte motiverar tortyr av djuren. Vill vi som samhälle rädda liv (vilket vi givetvis vill) finns andra, mer effektiva metoder att göra det på, som inte alls inkluderar lidande. Ökat bistånd, mer pengar till svenska sjukvården, större forskningsanslag och så vidare kan alla rädda liv, utan att någon kännande varelses grundläggande rättigheter ska behöva kränkas.

7 juli gick jag därför med i Djurens Rätt, och jag har därför gått med i deras utdelningsutmaning för den här sommaren. Det handlar kort och gott om att jag denna sommar ska dela ut material för Djurens Rätt. Materialet beställde jag på Djurens Rätts webbplats. Alla kan beställa material helt gratis (oavsett om de är medlemmar eller ej) där.

Och så kom de med posten! 50 affischer med texten Djur har rättigheter (kan ses på nätet), 50 affischer med texten Djur är inte mat (finns givetvis också på nätet) och 2500 foldrar om hur djur behandlas i livsmedelsindustrin, Djur är inte mat (de finns här)Dessa ämnar jag sätta upp respektive dela ut i Söderort där jag bor under kommande veckor, helst så jag blir klar innan sommarlovet är över. (Fokuset på mat beror på att det enligt min uppfattning är en mycket mer självklar fråga än djurförsöken, och att jag är betydligt mer insatt i de många nackdelarna – och man kan skriva under en namninsamling mot kött på Nobelfesten.) I vilket fall fortsätter jag kanske när jag är klar. Jag kommer blogga om denna djurrättsaktivism, i artikelserien Projekt 2500+100 som härmed inleds, och vem vet – när jag är klar kanske det blir ett Projekt 5000+200?

Utöver materialutdelningen – som dels syftar till att sprida information och förhoppningsvis påverka människor, dels till att jag ska komma ut och få motion denna sommar 😉 – tänker jag också försöka övertyga Piratpartiet om att anta en rättighetsbaserad djurpolitik. Just för att djurens rättigheter är en naturlig utveckling av människors rättigheter, och eftersom Piratpartiet är ett så rättighetsbaserat parti, tror jag det kan lyckas. Inlägg kommer småningom på Breddningsbloggen, och det kommer jag följa upp med en motion till höstmötet. Om ni har någon input på tänkbara pirata vinklar på djurpolitiken, skriv dem gärna i en kommentar!

Vidare tänker jag att även Fältbiologerna bör ta ställning för djurens rättigheter. Att, likt kampanjen för att stoppa avverkningarna av Ojnareskogen, ta hänsyn till ekosystem, arter och biologisk mångfald är bra och givetvis viktigt. Men det räcker inte med sådana övergripande perspektiv. Även de individuella djuren måste tas med i beräkningen, för att ens politik på allvar ska respektera djur och natur. Skalbaggar och träd har förstås inga rättigheter, eftersom de inte kan känna smärta, men däggdjur och fiskar utsätts för många hemskheter i profitens namn. Fältbiologerna är oerhört radikala (i positiv bemärkelse) i många frågor. Om organisationen inte ens har en åsikt i djurrättsfrågan (vilket jag är osäker på, men jag tror faktiskt inte det) är det således mycket märkligt. Känner du till något om synen på detta hos Fältbiologerna som organisation? Kommentera! Här blir det nog också en motion till nästa årsmöte.

Nå, that’s it. Nu skall jag ut och dra igång Projekt 2500+100!

Paketet när jag äntligen lyckats baxa hem det. Och nu ska materialet ut! :-)

Paketet när jag äntligen lyckats baxa hem det. Och nu ska materialet ut! 🙂

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischeringkampanj, valkampanj, , , djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Ett djurförsök avbildat i Joseph Wright of Derbys 1700-talsmålning An Experiment on a Bird in the Air Pump. Fågeln förlorar gradvis all luft och kvävs till döds, i vetenskapens namn. Här finns inget egentligt moraliskt dilemma; fågeln har rätt till liv och att slippa lidande, och experimentet handlar om enkel nyfikenhet, inte om att rädda människoliv. Till skillnad från de moderna medicinska djurförsök detta inlägg behandlar, som kan rädda människor.

Ett djurförsök avbildat i Joseph Wright of Derbys 1700-talsmålning An Experiment on a Bird in the Air Pump. Fågeln förlorar gradvis all luft och kvävs till döds, i vetenskapens namn. Här finns inget egentligt moraliskt dilemma; fågeln har rätt till liv och att slippa lidande, och experimentet handlar om enkel nyfikenhet, inte om att rädda människoliv. Till skillnad från de moderna medicinska djurförsök detta inlägg behandlar, som kan rädda människor.

Djurförsök i vetenskapligt, medicinskt syfte är en mycket komplex fråga. Å ena sidan är jag böjd att hålla med de som anser att alla kännande varelser har en rätt att slippa lidande. Å andra sidan menar jag att ett människoliv faktiskt är värt mer än andra avancerade djurs, att människans rättigheter (till exempelvis sjukvård) faktiskt har större tyngd och är viktigare att skydda än djurens. Å tredje sidan är det ju så att medan djurförsöken kan aktivt upprätthålla människors rättigheter, är det så att de aktivt inskränker djurens rättigheter.

Med andra ord: det handlar inte om att välja mellan att inskränka djurs rättigheter och att inskränka människors rättigheter; det handlar om att välja mellan att aktivt upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs rättigheter eller att passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inte inskränka djurs rättigheter.

Liknelse med ett rättsligt dilemma

Frågan om djurförsök liknar det klassiska exemplet med terrorismbekämpning:

Ponera att polisen får tag i en terrorist som de med 100 procents säkerhet vet känner till var en enorm bomb finns. Bomben kommer, om terroristen inte berättar var den är, detoneras inom en halvtimme, och antagligen döda hundratals människor. Terroristen vägrar helt att tala med konventionella förhörsmetoder. ”Är då terroristens rätt att slippa tortyr viktigare än hundratals potentiella terroroffers rätt till liv?”, kan man tänka sig, men det är feltänk.

Precis som med djurens rätt att slippa lidande kontra människors rätt till liv handlar det inte om att polisen ska välja mellan att aktivt inskränka terroristens/djurens rätt att slippa lidande eller att aktivt inskränka andra människors rätt till liv; det handlar om att välja mellan att aktivt upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs/terroristens rättigheter eller att passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inte inskränka djurs/terroristens rättigheter. Alltså inte om att döda någon («aktivt inskränka andra människors rätt till liv») ifall man väljer att inte utsätta någon för lidande, utan bara om att strunta i att tortera någon för att rädda någon och därmed låta den potentiellt räddade personen dö («passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs/terroristens rättigheter».

Som piratpartist som anser att varje enskilds människas fundamentala rättigheter aldrig får inskränkas anser jag att det i detta terroristexempel inte spelar någon större roll hur många människor som kan skadas om terroristen håller tyst; tortyr är ändå inte acceptabelt. Likväl är det okej att i nödvärn skjuta en annan människa som hotar en själv eller andra; våld är tillåtet i nödvärn, så länge det inte är ”uppenbart oförsvarligt”. Och här kommer vi till själva huvudfrågan: är tortyr alltid uppenbart oförsvarligt?

”uppenbart”? Även om jag anser att tortyr ärr oförsvarligt, är det verkligen ”uppenbart oförsvarligt”? Någon mer juridiskt kunnig får gärna yttra sig om huruvida polisiär tortyr skulle kunna försvaras i en rättssal med hänvisning till nödvärn – det vet jag inte; jag misstänker att nödvärn kanske inte är tillämpligt då terroristen personligen inte håller på eller är på väg att utföra ett brott; brottet, utplaceringen av bomben, har hen redan begått och hen är personligen nu oskadliggjord även om själva bomben inte är det – men den etiska frågan finns i vilket fall kvar.

Lösningar på terrordilemmat

En lösning som presenteras av Ove Bring i hans mästerverk till facklitteratur De mänskliga rättigheternas väg – spännande, intressant, tankeväckande, gedigen, nyanserad, så pedagogiskt att det inte krävs något mer än grundskoleutbildning för att förstå – är att tortyr förblir förbjudet juridisk, eftersom även om tortyr i just detta specifika terrorexemplet vore försvarligt (det verkar han inte riktigt på det klara med ifall det vore) skulle devalveringen av rätten att slippa tortyr vara potentiellt förödande och kunna leda till ett sluttande plan av allt värre och mindre motiverade kränkningar av rätten skulle inledas. Samtidigt sätter samhället (underförstått) mer eller mindre sin tillit till att den enskilda polisen i denna speciella situation skulle tänka på sitt samvete och faktiskt tortera terroristen för att rädda de hundratals människorna.

Eller så tänker man på det faktum att vi vet att det varje år, närmast rutinmässigt, dör hundratals personer i den svenska trafiken utan att rätten att köra bil inskränkts; den rätten är knappast viktigare än rätten att slippa tortyr. Eller för delen att miljontals människor årligen dör i torka, översvämningar, sjukdomar, hunger och andra mer naturligt framkallade katastrofer runt om i världen utan att dessa ofantliga mängder dödsfall – som så mycket kostnadseffektivera kan hindras jämfört med de jämförelsevis mycket få liv terrorismen tar i Europa – får mängder av resurser östa över sig.

Staten struntar alltså i att rädda människors liv i väldigt många situationer; varför man då inte skulle kunna strunta i det när aktion kräver tortyr, det är svårt att förstå.

So far so good, under omständigheterna, vad gäller bekämpningen av terrorismen. Den frågan har vi klarat av rätt väl ändå. Tortyren är oacceptabel; vill staten nödvändigtvis rädda hundratals liv (vilket förstås är en utmärkt idé) finns det gott om betydligt billigare, enklare och moraliskt helt oproblematiska katastrofer att rädda människor från i fattiga delar av världen. (En del verkar tycka att de fattigas liv inte är lika viktiga i svenska staten. I någon mån har väl Sverige större skyldighet att ta hand om Sveriges invånare, förstås, inte minst för att det är mycket enklare att hjälpa svenskar än andra givet geografiska och politiska förhållanden; men när det gäller att aktivt rädda liv i just det syftet, ja, då kan jag inte se hur Sveriges invånare vore så mycket viktigare.)

Tillbaka till djurförsöken

Men djurförsöken, då, igen. Kan samma linje drivas där? Att djurens rätt att slippa lidande är så fundamental att inget brott mot den rättigheten kan motiveras (bortsett från strikt självförsvar från attackerande djur, då), att all livräddning medicinska djurförsök kan leda till i själva verket på ett moraliskt plan kan ”kvittas ut” mot satsningar på annan livräddning i form av t.ex. distribution av redan utvecklad medicin till fattiga och potentiellt dödssjuka? Ju mer jag tänker på det, desto mer benägen är jag att svara ja – trots att det egentligen inte var min utgångspunkt då jag började skriva denna text.

Men så kommer andra tankar. Cancerpatienter. Barn som föds med de mest hemska av sjukdomar. Människor som lever under de värsta former av smärta. Dödssjuka människor. De som inte har något hopp om livet kvar. Beskedet, det hemska beskedet, att vetenskapen inte kan göra något. Att den understundom så diaboliska naturen får ha sin dödliga gång. Att allt som väntar är smärta och död.

Ska vi strunta i dessa människor? Ska vi strunta i att utveckla metoder för att rädda dem, när vi vet att våra fantastiska forskare skulle kunna hjälpa dem? Ska vi låta dessa människor lida och dö för abstrakta moralfilosofiska resonemangs skull?

Men så, återigen, den andra sidan:

Är det verkligen ”abstrakta” resonemang, att vilja rädda varelser vars existens annars präglas av en i vissa fall extrem och kanske till och med aktivt tilltagande smärta? Kännande, i någon mån medvetna och vad gäller smärtuppfattningen oerhört människolika existenser som inte får känna annat än lidande? Naturligt fria skapelser som vi förslavat för vår egen skull i trånga burar, där vi injicerar dem medel vi vet ofta orsakar vedervärdig pina och död?

Nej, jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Och så slutar jag ungefär där jag mentalt började, men nu med mer klarsyn, större överblick: i den så jobbiga, tyvärr tidigare upplevda situationen av att hysa två oförenliga värderingar och fullständigt misslyckas med att förena dem till någon beständig åsikt i en fråga av yttersta vikt.

Samtidigt finns det ett par klara slutsatser som kan dras, utan att själva grundfrågan egentligen kommer närmare ett svar:

  • Om smärtsamma/riskfulla djurförsök ska vara tillåtna får dessa enbart ske om det är nödvändigt för väsentlig forskning. Vilken forskning som är ”väsentlig” kan diskuteras i all evighet, men i denna kontext avser jag med begreppet ”väsentlig forskning” helt enkelt forskning som utgör en betydande del i lösningen för att stoppa plågsamma och/eller farliga sjukdomar. I klartext: läkemedelsföretagen ska inte få plåga råttor för att de ska kunna sälja en effektivare nässpray, utan de mänskliga behoven måste vara större än så, mycket större. Kommersiella hänsyn ska aldrig spela in vid bedömningen av forskningens betydelse.
  • Om smärtsamma/riskfulla djurförsök ska vara tillåtna måste experimenten anpassas för att minimera lidandet och riskerna så långt det är möjligt utan att själva experimentets syfte hindras; ett exempel är enligt Djurens Rätt blodprovstagning via orbitalpunktion, något som tydligen riskerar att skada djurens ögon och vilket – trots alternativa tillvägagångssätt för blodprovstagning – fortsätter att användas vid djurförsök.
  • Överlag bör forskare försöka utveckla likvärdiga metoder som är alternativa till djurförsök och utveckling av sådana metoder bör subventioneras av staten, vilket idag sker i Sverige. En ny statlig utrednings  förslag om ett nytt kompetenscenter, som Jordbruksverket står bakom (deras John Bräutigam har samordnat utredningen) liksom Vetenskapsrådet och SLU, för att sprida kunskap om just sådan utveckling är något konkret som om det genomförs gör att alternativ till djurförsök på allvar får en prioriterad ställning inom forskningen, i linje med EU:s nya försöksdjursdirektiv från 2010 som träder i kraft 1 januari 2013 med dess fokus på ”3R-frågor” (man ska ”replace”, ”reduce” och ”refine” djurförsök, alltså ersätta, minska och förfina dem – ett lovvärt EU-initiativ för ovanlighetens skull!). Utredningen, Uppdrag om alternativa metoder till djurförsök, finns på webben.Vad gäller resurser ger statliga Vetenskapsrådet årligen 13 särskilt avsatta miljoner till forskning på djurförsöksalternativ (näringslivet ger 1 miljon). Vetenskapsrådets ansvariga för djurförsöksfrågor säger att ”[d]e experter som granskat forskningen […] inte haft något att invända mot forskningsprojektens kvalitet eller relevans. Däremot är det svårt att se vad forskningen lett till och i vilken utsträckning den minskat användningen av försöksdjur.” Utökning av de 13 miljonerna till säg 20 miljoner (för att börja satsningen ganska modest=genomförbart) bör alltså kombineras med en inriktning på forskning som i praktiken kan leda till att djurförsök ersätts.
  • Generellt bör mer resurser ges till forskningen så att annan forskning inte blir lidande av statliga satsningar på utveckling av alternativ till djurförsök. Sådan utveckling är givetvis viktig, varför den behöver få resurser; men mängder av annan, till djurförsök helt orelaterad forskning är också oerhört viktig, och eftersom forskningsmedlen är begränsade minskar naturligtvis deras anslag om anslagen till djurförsöksalternativ ökar. Därför bör forskningsmedlen i sin helhet utökas.

Men själv grundfrågan kvarstår. Så hjälp mig, läsare, genom att kommentera inlägget, oavsett din egen åsikt! Hur bör vi egentligen resonera kring detta? Vad är rätt och vad är fel?

Denna råtta, som använts i ett djurförsök, har onekligen vissa fundamentala rättigheter. Men hur viktiga är dem? Var går de etiska gränserna i förhållande till vår förmåga att rädda människoliv?

Denna råtta, som använts i ett djurförsök, har onekligen vissa fundamentala rättigheter. Men hur viktiga är dem? Var går de etiska gränserna i förhållande till vår förmåga att rädda människoliv?

Det är sannerligen inga lätta frågor. Inte så märkligt, egentligen. För frågan om medicinska djurförsök är en av de ganska få komplexa frågor där allt – hänsyn och empati, rätt och fel, ja bokstavligt talat liv och död – ställs på sin spets.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Efter Torsten Kälvemarks mycket imponerande (och något förvånande, givet det faktum att han enligt min förutfattade mening verkade som den sista att hylla Wikipedia) föreläsning tackar jag honom personligen för den. Sedan är det paus i några minuter med fika. Jag pratar främst med en Star Trek-fantast (samma som kommenterade en del efter sista fördraget) och en aktiv wikipedian om hur science fiction (som Star Trek) kan förutsäga framtida teknik (som exempelvis iPhones; nu är det bara ”beam me up, Scotty” som saknas :-)). Efter pausen går vi åter in i salen, där Axel presenterar nästa talare: Olof Sundin, forskare och lärare, som ska tala under rubriken ”Återvinningsbar kunskap på Wikipedia: Förändrad källkritik i det nya medielandskapet?”.

Olof inleder, likt flera andra talare, sin föreläsning med att tacka för inbjudan. Han berättar att han även talade på Wikipedia Academy 2008, så uppenbarligen var den inte alltför illa omtyckt då han nu får komma tillbaka. Han har inom projektet EXAKT studerat konsekvenser av källkritik när man arbetar med nya medier, inte minst Wikipedia, i utbildningssystemet. De har varit intresserade av hur gymnaieskolan jobbar med källkritik och vilka konsekvenser deltagarmedier får när man förflyttar sig från kontroll av innehållet i förväg till kontroll av innehållet i efterhand. Större ansvar läggs på elever, bibliotekarier och så vidare – tidigare kunde man förlita sig på att det fanns en viss kvalitet i kurslitteratur.

Det finns nya pedagogiska metoder: tidigare ska elever börja jobba mer i projekt snarare än utifrån en lärobok. Kombinationen av mediets förändring och pedagogikens förändring kan kopplas till varandra, det senare är åtminstone kanske delvis ett resultat av mediets förändring. Därför diskuterar man detta väldigt mycket i skolsystem, och det finns kritik mot att man släpper eleverna att själva hitta material och klippa och klistra. I detta EXAKT-projektet (som inte bara han jobbar med) studeras det, men det han tänkte presentera idag är svaret på frågan ”Hur skapar elever trovvärdighet i sina skolarbeten åt den information de hittar på webben?” Projektet har följt gymnasieelever i projektarbeten med lärare som har en positiv inställning till nya medier (ett val EXAKT-projektet aktivt gjort).

Olof  ska också tala om den andra sidan – hur konstrueras kunskapen i Wikipedia? Olof ska lyfta den diskussionen och sedan koppla ihop de båda. Olof inleder med några citat från skolklassrumstudier där grupparbeten som jobbat med att hitta material följts för att sedan diskutera dem. Detta har en elev sagt:

Ett skolbibliotek är alltid en säker källa i sig, eftersom böckerna tas fram av personer som är utbildade till jobbet, till skillnade från en hemsida där den kanske enda anledningen att skriva någonting är att skapa förvirring.

Resonemanget kallas överförd auktoritet: bakomvarandra person/organisation förs över till själva faktan, det vill säga, egentligen är det förmedlaren som har trovärdighet, inte dokumenten själva. En annan elev har sagt:

Jag tycker WP är väldigt bra om man kan backa upp det med andra källor eller möjligen söka på källorna som WP har angett som källor.

Detta är ett ganska vanligt resonemang när man tar sig an Wikipedia: man hittar en uppgift i exempelvis Wikipedia, gör en Googlesökning, hittar en till källa som säger samma sak. Källkritiken strävar när man gör på det sättet inte efter sanning utan efter ”good enough”. I vardagen gör vi också så – säger flera källor samma sak litar vi på det. Detta är troligen ett tydligt resultat av Googlesökning. Återkommande är även en generalisering utifrån genre eller medier:

Jag väljer ju inte en internetsida som liksom säger något helt annat utifrån en bok, för att jag tycker personligen att böcker är mer pålitliga, eller liksom…

Materiella böcker känns mer trovärdiga, fast å andra sidan kan det tyda på kännedom om publiceringsprocesser som föregår en bok.

Ofta görs också stark åtskillnad mellan fakta och åsikter:

Efter att ha läst denna artikel uppfattar jag det som att Sjöstrand inte har skrivit in några egna åsikter. Det står klar och ren fakta, inget som går emot och inget som är för.

Fakta ses som idealet. Förkärleken för fakta kanske beror på Google/Wikipedia som gör att vi automatiskt söker oss till fakta. Flera skoluppgifter kräver dock vidare analys och tolkningar än rena faktapåståenden; lärare uppfattar det som problem att eleverna är pro fakta snarare än annat. En konsekvens av detta är att om man jobbar med ett självständigt arbete (typ forskning) behövs handledning, då elever ställer frågor som inte kan besvaras med enkla fakta. Komplexa frågor är viktiga, och om det bara var ren fakta skulle det inte krävas fem veckor per arbete. Lärare/bibliotekarier måste bli bättre på handledning.

Elever lyfter ofta fram deltagarmedier som att de representerar åsikter i relation till fakta (vilket är dåligt enligt eleverna, för de är ute efter fakta). Detta beror kanske på att eleverna relaterar till fakta och kompisars bloggar, så genren i sig färgar av sig på innehållet.

Alltså det är ju det, man kanske hittar en trovärdig blogg men det är ju ändå en blogg.

Detta beror nog på ett inlärt beteende att man ska vara försiktig (underförstått med deltagarmedier) – olika lärare skyller på tidigare lärare. En genrekonflikt uppstår vid Wikipedia för eleverna: Wkipedia representerar ju fakta (på grund av uppslagsverkshistorian, pediadelen), men å andra sidan är det ett deltagarmedia. Därför blir Wikipedia svårhanterligt för studenter och lärare, och Wikipedia väcker många frågor. Man vet inte riktigt hur man ska bete sig.

Olof ska dra ett till citat, om hur de nya medierna skapar nya föreställningar om källkritik:

Denna bok innehåller mycket lärorik och användbar fakta men även här måste man tänka på att den är något år gammal och att faktan kanske inte stämmer in exakt med dagens samhälle.

Publiken skrattar något åt citatet, och Olof förklarar: kriterierna för webbsidors trovärdighet (när uppdaterades den senast? etc) förs över till gamla medier vid källkritik; en bok från 2009 ses som gammal. De etablerade/kommersiella/gamla encyklopedierna söker på olika sätt utnyttja vad Wikipedia gör och bjuder in användare men inte vill släppa de helt fria. Man tar element från Wikipedia precis som Wikipedia tagit element från gamla encyklopedier (exempelvis ”pedia” i namnet). Det finns alltså ett flöde av idéer mellan WP och gamla encyklopedier, tror han. Särskilt danska och norsk encyklopedier har gjort detta, snarare än NE, fast NE har också inspirerats (som jag påpekar med bland annat en blogg).

Elever värdesätter den traditionella publiceringsprocessen. Man litar på vad som är etablerat, med resonemanget att det ju är en expert som skriver det och så vidare. På många sätt är det inte dåligt, men kriterierna är inspirerade från tiden före Wikipedia och andra digitala källor, med författarens ursprung och källornas auktoritet och så vidare. Elever eftersträvar också en form av balans: det står ju i Wikipedia, så det är inte säkert, men så stod det i en artikel också, så då är det trovärdigt, eller i alla fall tillräckligt trovärdigt. Man tenderar att i högre grad värdesätta källor som ger olika syn på saken; de källorna ses av en del som mer trovärdiga. Detta kan jämföras med Wikipedias neutralitetsprincip som leder till att man lyfter fram olika sidor.

Eleverna värdesätter trovärdigheten högre hos källor där skaparna utgår från världens bästa (exempelvis Greenpeace, de vill ju väl, och Rädda Barnen är trovärdigt, de vill gott). När elever argumenterar för Wikipedias trovärdighet menar de att en källa med en mångfald författare är mer trovärdigt, vilket är ett slags wisdom of the crowd metafor – ju fler som arbetat med något, desto trovärdigare är det. En mångfald författare är dock inte unikt för Wikipedia (exempelvis kan en Cern-artiklar ha massor av författare). Elevernas källkritik är mycket kopplad till skolans miljö, som liksom universiteten är kopplad till en tradition av tryckkultur. Skolorna har levt i en symbios med tryckkulturen, och den kulturen man lär sig redan i grundskolan (att värdesätta författare, författares namn).

Den traditionen är tung, även för lärare och bibliotekarier som aktivt strävar efter förändring – de traditionella kriterierna för bra källor sitter djupt rotade. Olof lägger ingen värdering i detta; i många sammanhang är det bra, medan det i många sammanhang är mindre användbart.

Hur annorlunda är då Wikipedia? Det är en stor skillnad mellan ett uppslagsverk/kunskapsbank/mötesplats (uppfattar inte riktigt). Wikipedia talas ofta om som ett uppslagsverk där experter utmanas till förmån för amatörer/vanliga människor, varför många akademiker känner sig hotade. Men inte minst genom verifierbarhetspolicyn finns det ett väldigt tydligt ankare i Wikipedia till en etablerad mediakultur där böcker och artiklar värdesätts väldigt högt. Det finns diskussioner inom Wikipedia där det anses problematiskt att bara referar till International (?), och läser man dokumenten ser man en hiearki av källor som åtminstone delvis kanske kommer från universitetsvärlden.

Detta innebär att Wikipedia inte är fullständigt annorlunda i sättet att se vilken kunskap som är värdefull, med många saker som traditionellt (?) anses värdefulla (exempelvis produktion och vilka röster som kommer till tals), men det här med att källhänvisa till utanför Wikipedia är annorlunda. Olof visar en bild där en man på en skylt kopplar samman homosexuella med mördare, och några tjejer står med en citation needed-skylt och efterfrågar referens. I vetenskapsstudier intresserar man sig för varför vi har förtroende för en viss vetenskapstyp och mindre för andra, och hur vetenskapen produceras. Hur går det till i laboratoriet? Hur fungerar det med vetenskapliga artiklar etcetera?

Bruno Latour visar, enligt Olof, att det fnns tre strategier för att vinna trovärdighet i den akademiska världen: 1. ”bringing in friends” (att ge associationer till akamiker med hög trovärdighet, som att säga ”tack till de och de akademikerna”, att ge ut sina artiklar på av akademiker välanvända förlag och så vidare), 2. att referera till andra texter (som på Wikipedia; gör man inte det är det obelagt, som han med skylten även om ens budskap kanske inte är samma), och slutligen 3. ”being referred to by later texts” (senare ska andra texter referera till en själv). För Wikipedia är särskilt tvåan användbar, men till skillnad från vetenskapliga artiklar, ska man inte referera till andra interna artiklar (vetenskapliga artiklar kan referera till andra vetenskapliga artiklar, men Wikipedia-artiklar kan inte referera till andra Wikipedia-artiklar).

Olof citerar Latour: ”Fact construction is so much a collective process that an isolated person builds only dreams claims and feelings, no facts.” Jag missar något av Olofs fortsatta resonemang. Wikipedia är ett slags kunskapens återvinningscentral, med så många människor som är engagerade för tillgänglighet, gratisprincip och så vidare. Wikipedia bygger på att man återvinner gamla källor, och det bygger på mångas delaktighet, på sådant som tidigare skrivits. Man kanske kan se på WP som ett kunskapslaboratorium; istället för naturvetenskapens laboratorium där det bubblar och man mäter är Wikipedia humanorians laboratorium som kan undersökas.

Kunskapens tillblivelse är på Wikipedia väldigt genomskinlig: man kan se vilka författare som varit inne på en sida, vilken diskussion som gått och massor av andra saker som man inte kan se för andra (icke-Wikipedia) artiklar. En artikel om Palestina kan ha nog så många upphetsade diskussioner på ett redaktionsrum, men det kan man inte ta del av som man får på Wikipedia, utan man får istället lita på trovärdigheten. När man läser Wikipedia kan man tydligare se själva tillblivelsen. Man försöker inom vetenskapen öppna den svarta lådan för att se hur kunskap blir till kunskap, och det kan ses på Wikipedia. Samtidigt refereras kanske forskningslitteratur på Wikipedia, så svarta lådans lock har inte lyfts helt och hållet

Mediet som sådant skapar förutsättningar för källkritik, och traditionella förhållningssätt är väldigt starka, inte minst i skolan. Detta är inte nödvändigtvis dåligt men man kan konstatera att det förändras långsamt. Traditionell källkritik är också väldigt närvarande på själva Wikipedia, vilket kanske inte är dåligt. Det finns ett starkt samband mellan den traditionella världen och Wikipedia-världen, ett ömsesidigt beroende. Främst är Wikipedia beroende av det traditionella, men det traditionella är även  beroende av Wikipedia då det gillar att bli refererat.

Det är oerhört viktigt att det ges utrymme i skolan på alla nivåer. Det finns ett behov att lära sig; det är ganska svårt hur kunskap skapas. Det handar om att utnyttja metadata, diskussioner och referenser i våra bedömningar av artiklar. Sedan är det väldigt kul med Wikipedia som ett laboratorium – framförallt kan man använda det i undervisning för att förklara källkritik, hur kunskap blir till inte bara i Wikipedia, för debatterna finns ju i andra sammanhang också.

Några utmaningar att gå hem med: hur kan man arbeta med att hjälpa studenter att ställa meningsfulla frågor, där Wikipedia är en av flera viktiga källor? Om en lärare klagar på att eleverna bara använder Wikipedia behövs kanske bättre handlednding. Man kan arbeta med en pedagogik som utgår från digitala mediers förutsättningar, och det är väldigt viktigt att förstå dem. Hur kan man använda Wikipedia för att vi alla – inte bara elever – kan utnyttja den fantastiska transparens Wikipedia har för att lära oss hur kunskap blir till kunskap? Det tror jag är en jätteviktig kunskap. Olof Sundin avslutar med att referera till projektexakt.wordpress.com, EXAKT-projektets blogg (där Olof f.ö. bloggat om Wikipedia Academy).

Jag frågar om ifall ”utgå från världens bästa”-trovärdigheten eleverna uppfattar gäller även Wikipedia, då Wikipedias skapare också strävar efter världens bästa. Olof har inte sett det i sina studier men tycker det är intressant. Lennart säger att internlänkning är ett slags interna referenser, fast han påpekar att det inte riktigt är samma sak som källor. Jag berättar att det ibland översätts artiklar mellan olika språkversioner på Wikipedia,  och att det finns en ganska stor diskussion på svenskspråkiga Wikipedia om huruvida de översättningarna bör anges via källor eller ej, något Olof också märkt av. Olof får presentkort på Wikipedia Press från Axel och applåder från publiken.

Olofs presentation byggde, enligt sidan för Wikipedia Academy 2010, på artikeln In search of credibility: Pupils’ information practices in learning environments.

Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Foto (från Wikimedia Commons): Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0. Detta är böcker, varför de lär anses mycket trovärdiga av elever… men kanske de anses för gamla?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »