Detta är något av en remix av Skivad limes välskrivna inlägg.
Efter skolan igår var det flygbladsutdelning på Mynttorget med efterföljande fika på Café Gråmunken (random note: när jag klev av t-banan hemma för att före piratgrejen äta mellanmål såg jag en tjej med både PP- och MP-knapp. trevligt!). Flygbladsutdelningen, som började klockan fyra, var hyfsat lyckad; bortsett från regn i början och i slutet (vädret var väldigt omväxlande; tio minuter efter strålande solsken öste det ner från himlen) fanns det inte mycket att klaga på. Eller ja, det var för många turister, men piratuppslutningen var god; ett ungefärligt dussin närvarade. Det är inget emot överfyllda Gråmunkenkällare från den (som jag nu inser) legendariska EP-valrörelsen 2009, men det är fler än det varit tidigare i år. Förhoppningsvis vaknar våra aktivister till på slutet, och ser till att vi åtminstone får de där 2,5 procenten vi skulle ha så stor nytta av 2014.
För det är just 2014 som jag siktar på nu. Riksdagsvalet 2010 är förlorat (don’t quote me on that om vi skulle komma in – eller förresten, gör det gärna, för då kommer jag inte bry mig ett dugg om att jag hade fler, utan bara ha två känslor: glädje och förvåning) – det är 2014 vi kommer göra vårt inträde. Detta är mycket synd, men jag accepterar det. Att inte acceptera det – att inte mentalt förbereda sig på ett resultat på under fyra procent – skulle bara leda till hopplöshet om vi inte kommer in i riksdagen i år. Att jag accepterar det betyder dock på intet sätt att jag struntar i att kampanja, av ett par anledningar: det osannolika kan fortfarande hända (vi kan komma in), men framförallt behovet av minst 1 (gärna 2,5 procent).
En procent skulle nämligen innebära full vallokalstäckning. Utöver den politiska legitimitet det blotta faktum att våra valsedlar definitivt ligger som de etablerade partierna ger, innebär detta att alla potentiella piratröstare kommer veta om att vi fortfarande finns kvar och ställer upp i riksdagsvalet även 2014. Vi skulle inte förlora någon röst på grund av att (som nu) var tjugonde förtidsröstare måste göra sig besväret att ta en blank valsedel och skriva Piratpartiet på (en möjlighet många väljare kanske inte känner till), och vi skulle inte behöva – i samma grad – lägga massor av kraft på att lägga ut valsedlar. Visst, vi skulle fortfarande vilja göra det, för kandidatlistorna läggs inte ut av statsapparaten, varken för oss eller någon annan. Men det vore inte lika behövt. Sammantaget ger en procent en ganska god förbättring i chans jämfört med detta val, och den psykologiska betydelsen för oss aktivister ska inte förminskas: känslan av att ”i alla fall” ha klarat av detta mål – något att glädjas åt även utan riksdagsinträde – är stark. ”Var hundrande röstare röstar pirat” känns mycket bättre än ”Vi fick inte ens en procent förra valet”.
Det andra målet för Piratpartiets framgångar i detta riksdagsval är 2,5 procent. 2,5 procent ger ekonomiskt statsstöd. Att våra aktivister slipper ta av sin egna ekonomi och donera till partiet alternativt köpa in saker för partiet vore en oerhörd fördel. Dessutom skulle det möjliggöra betydligt mer massmedial reklam; det är ett extremt enkelt sätt att få uppmärksamhet om en har tillräckligt med pengar, men ett totalt omöjligt sätt att få uppmärksamhet om en inte har pengar. (Visst, vi har haft viss massmedial reklam i år, men den märks inte av; nästan alla icke-aktiva pirater och icke-pirater jag pratat med har sagt att de nästan inte alls sett oss denna valrörelse.) Även här är den psykologiska effekten för oss själva betydelsefull; 2,5 procent är väldigt mycket bättre än en procent, och då har vi en bra grund till en väljarbas att stå på.
Men viktigare än allt detta – alla dessa fördelar si och så många procent kan ge även utan riksdagsinträde – är våra idéer. Våra idéer är väldigt mycket äldre än oss, och våra idéer kommer överleva långt efter oss. Våra idéer är nämligen frihetens och de mänskliga rättigheternas budskap, och trots oräkneliga försök att hindra dem värdena, har människor alltid kämpat tillbaka. Just här och just nu är det Piratpartiet som är de största kämparna (tillsammans med den enda folkpartistiska riksdagsledamoten som gör skäl för det epitet partiet gör anspråk på – ”liberalerna” – Miljöpartiet, Vänsterpartiet och en del frihetligt sinnade i andrapartier).
För hundra år sedan var det Socialdemokraterna som var de främsta förespråkarna för medborgarrätt, i sin kamp för ha allmän och lika rösträtt. Långt innan dess var det upplysningens filosofer och vanliga medborgare, som äntligen ville tillerkännas sina rättigheter efter kristendomens århundranden av tyranni. Faktum är att genom historiens gång, har oräkneliga försvarare för friheten gjort sitt yttersta för den. Och inget säger att detta kommer förändras i framtiden. Kommer det fortfarande vara människor som kallar sig ”pirater”, eller kommer det vara någon av de etablerade rörelserna som på allvar tagit upp och prioriterat frågorna? Kommer det måhända skapas en helt ny rörelse?
Jag vet inte. Det vet ingen. Men det vi vet, är att ett nederlag, i ett land, som gäller i fyra år, är oerhört litet och obetydligt i det stora hela. Jämför gärna med Miljöpartiet, de första riktigt politiskt engagerade inom miljörörelsen. De kom inte in i sitt första riksdagsval 1982 (då de i och för sig saknade partiledare/språkrör, men de ställde upp och fick 1,65 procent). De kom inte heller in i sitt andra riksdagsval 1985, utan backade till och med där till 1,5 procent. De lyckades visserligen 1988 komma in i riksdagen med drygt fem och en halv procent. Men följande val -91 åkte de ur riksdagen. Miljöpartisterna hade kunnat ge upp då, 1985, då de för andra valet i rad misslyckades och dessutom backade. ”Äsch, svenska folket gillar uppenbarligen inte miljön, det här är meningslöst.” Eller -91, då de kunde ha trott att deras politiska framgång bara skulle räcka en mandatperiod.
Men det gjorde de inte. De fortsatte kämpa, och idag – knappt tre decennier från starten – är miljöfrågorna minst lika viktiga som för trettio år sedan. Miljöpartiet hamnar i mätningar mellan tredje och femte största parti, och löper ingen risk att åka ur riksdagen. Den miljömässiga medvetenheten har generellt sett ökat; företag kan inte längre komma undan med miljöovänlighet för att ingen bryr sig, utan tjänar tvärtom på att profilera sig som gröna. Miljöpatiet är det svenska parti som verkar ha störst stöd över blockgränserna, och även internationellt går den gröna rörelsen framåt (se bara på senaste EP-valet). Även om just denna valrörelse inte präglats av miljöfrågorna har Miljöpartiet nu en stor väljarbas som säkrat riksdagsplatser lång tid framöver.
Ur ett kortsiktigt perspektiv kan vi lugnt konstatera att Alliansen lär vinna valet och fortsätta med sin medborgarrättskränkande politik. Om de gör det, kommer våra frågor återaktualiseras. Bristen på piratfrågor just nu, under valrörelsen, är nämligen bara ett utslag för att opinionens vindar blåser väldigt fritt (och att de flesta etablerade försöker tysta ner frågorna). I och för sig lär Alliansen vara smarta nog att undvika en debatt i FRA-diskussionens kaliber nära valet 2014, men det dyker hela tiden upp nya händelser med piratanknytning (mer långsiktiga sådana är Wikileaks framtid, den strida strömmen EU-direktiv som knappast tar hänsyn till enskilda regeringars valrörelser, det alltmer uppenbara behovet av upphovsrättsreform i och med att fler lär åka fast hela tiden, och så vidare). Just nu lär det inte dyka upp något stort (det skulle behöva dyka upp imorgon, vilket det inte lär göra), men vi har ingen aning om hur debatten ser ut om fyra år. Tänk bara vilken oerhörd skillnad som skett bara på ett och ett halvt år, sedan valrörelsen 2009. Sådant kan – och lär – hända igen.
Nå, före denna utläggning om nödvändigheten av fortsatt hopp oavsett valresultat började jag berätta om Stockholmsaktionen igår vid Mynttorget. Flygbladsutdelningen gick alltså förhållandevis väl (jag och en annan pirat pratade med två ungdomar varav åtminstone en röstat pirat i EP-valet som vägde mellan Alliansen och PP i detta val, när vi stod och sökte skydd från regnet i början av utdelningen), och det efterföljande mötet var trevligt, trots den relativa bristen på folk (tidigare har vi lyckats fulla Gråmunken sista mötet före varje val, men detta var å andra sidan inget regelrätt möte som de vi hade våren 2009, utan bara flyersutdelning med fika). Jag lämnade dock mötet tidigt; valkampanjen kallade.
Hem kom jag strax efter sju, och eftersom portarna stängs till trappuppgångarna klockkan åtta hade jag drygt en halvtimme att dela ut. Jag satsade på att hinna med åtminstone Ekgården före morgonen. Så jag cyklade dit (att gå går väldigt fort, men nu räckte inte väldigt fort: nu räckte enbart extremt fort), och kom fram 19.35. En smart tidssparande åtgärd jag vidtog i syfte att hinna med alla trappuppgångar innan de låstes för natten var avskaffande av mina noteringar; jag brukar efter varje avklarat trapphus (ja, varje) med hjälp av min mobils utkastsfunktion skriva ned det nya totalantalet brevlådestoppade flyers (som jag räknar) samt klockslag för avklarandet av trapphuset.
Syftet med dessa anteckningar har varit väldigt vagt; i början en önskan att fylla dessa aktivismrapporter med material, men det går så lätt så utan onödigt detaljerad (tråkig) statistik. Varför jag egentligen fortsatt med dem förstår jag inte riktigt; i och för sig hjälper det att hålla koll på hur många lappar jag delat ut, men det finns smidigare sätt att göra det på (till exempel börja om från noll på varje gård, och sedan addera till totalsumman när hela gården är färdig). Att skippa dessa noteringar var uppenbarligen ett bra drag; det kändes som att det gick fortare. Men något än mer radikalt krävdes.
Så jag slutade dela ut i radhusen på gården. Visst, jag skulle naturligtvis dela ut där också, men först efter att jag gjort klart trappuppgångarna. Radhusen har nämligen inga låsta portar en efter ett visst klockslag behöver passerkort eller kod till, varför ingen tidsgräns riktigt finns för dem; enbart ens egna önskan om att vara hemma förrän alltför sen kväll. Alltså sköt jag dem på framtiden. Kanske b0rde jag inte förvånats när dessa två åtgärder innebar att jag inte bara hann med Ekgården, utan också hade såpass mycket tid kvar (en kvart eller något) att jag inte fann det meningslöst att i vilket fall börja på granngården Grangården; jag planerade anteckna vilken trappuppgång jag hann på Grangården.
Nu var jag riktigt ordentligt stressad; efter varje avklarad trappuppgång (i vilka jag sprang nästan konstant) på Grangården tänkte jag ”bara en till, bara en till – det vore så snöpligt att bli utelåst för att en missat åttaslaget med några sekunder”. Döm om min förvåning när jag öppnade en port jag insåg var den sista på gården, kollade på mobilen och uppgav att den angav drygt klockan åtta. Huruvida det var fel på min mobilklocka, det var fel på portlåsningsklockan, portarna på Grangården låses något senare än på de andra gårdarna jag känner till portlåsningstiden på, eller portens låsning helt enkelt inte fungerade vet jag inte, och jag brydde mig inte; jag hade hunnit in i den sista trappuppgången på Grangården, vilket innebar att jag blev klar med båda dessa näst sista gårdar före fredagen!
Det tog inte mycket tid att dela ut lapparna i den sista Grangården-trappuppgången, men efter det hade jag fått så mycket energi och glädje av den trevliga överraskning att jag hunnit inte bara med Ekgårdens trappuppgångar utan även Grangårdens på kvällen att jag ville fortsätta i radhusen (som jag ju skippat för att hinna med trappuppgångarna, då trappuppgångarna till skillnad från radhusen blir oåtkomliga efter en viss tidpunkt på kvällen). Så jag gjorde det. 87 flyers sammanlagt i trapphusen på de båda gårdarna blev det totalt (utdelade på drygt 25 minuter!), plus exakt 42 (hur awesome får saken egentligen bli?) flygblad i Ek- och Grangårdes radhus brevinkast (de senare fördelade på knappt en halvtimme).
Två särskilt trevliga människor möttes: en kvinna som cyklade iväg när jag precis kommit fram till Ekgården (?) och när jag berättade om PP verkade veta vad vi står för och verkade rätt positiv, och en man som öppnade när jag la ner en flyer i hans brevinkast. Uppenbarligen artikulerar jag rätt dåligt (och skulle ha problem att övertyga någon om något om det inte vore för skriftspråkets och Internets oerhörda i uttalsfrågor jämställdhetsskapande funktion), för han bad mig ta om vad jag sade flera gånger (en annan jag mötte frågade om mitt hemspråk var engelska…). Han sade dock till slut att han förstod, och verkade även han positiv till vårt budskap. Tja, artikuleringen är väl något jag får öva på – märkligt att ingen lärare någonsin påpekat det…
Fullt nöjd med dagens arbete (som innebar att jag för följande dag bara hade en gård kvar) gick jag och la mig, efter att ha skaffat en del valmaterial och konstaterat att jag inte behövde blogga – aktivismrapport behövs bara varannan dag. Imorse vaknade jag ändå inte särskilt utvilad, eftersom jag såg på utmanarpartiledardebatten igår. Rick Falkvinge fullkomligt ägde Johan Pehrson (FP:s kandidat till justitieministerposten?), som lyckades med konststycket att göra bort sig än mer än då han i debatt med Christian Engström förra året jämförde fildelning med att ”ta hans gräsklippare” (eller något sådant). Detta år kom han nämligen med följande citat, som måste mara valrörelsens märkligaste hittills (nå, i konkurrens med Jan FRA-förespråkaren Björklunds ”Jag är liberal” följande dag):
Om någon jobbar, låt oss säga sitter i en grotta i fyra månader för att jobba och tar en fantastisk bild, man svälter sig själv, och så får man den här bilden, det är en unik bild, ja då tycker jag det är rimligt att den här fotografen äger bilden.
Alltså vad i…? Nog för att jag hört otaliga varianter på ”Hur ska [x] få betalt?”-argumentet genom åren, men någon som svälter sig själv i en grotta i fyra månader för att ta en unik bild? Eh? Vad tusan är det för liknelse? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Lustigt nog hade en ganska politiskt intresserad klasskompis – visade det sig idag i skolan – också sett på debatten, och höll med i min analys, både generellt om debatten och om det tokroliga utspelet; samma kompis blev för övrigt till synes ganska imponerad av denna blogg, och rekommenderade mig att visa den för lärarna. Tja, både min SO- och min svensklärare känner till den… Notera att citatversionen som skrivits ovan är den transkriberade av Caspian Rehbinder, som också skriver väl i frågan.
Valdebatt hejdå, valaktivism hejsan! Efter skolan utförde jag naturligtvis en del aktivism. Men istället för att cykla till Plommongården och där äntligen slutföra mitt brevlådeflyersutdelningsarbete här i Dalen, förändrades planerna. Jag fick nämligen chansen att mot någon timmes icke-politisk sysselsättning få skjuts till Bea i Svedmyra (nja, det var egentligen jag som föreslog det om Bea…). Det var ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till, eftersom mina häftstift till min utmärkta gula häftapparat nästan är slut. Förra gången häftstift köptes till den (vilket var 2006…?) var det på Bea, om jag minns rätt (jag tror inte ett enda paket räckt så länge, utan jag tror vi köpte två stycken då; båda lär vara slut).
Så jag köpte häftstift på Bea. En hundring för 2500 häftstift är ett bra pris, beaktat det faktum att jag oftast använder minst fem häftstift per affisch; det innebär uppåt fem affischer per krona i häftstiftskostnad. Efter den icke-relaterade timmens sysselsättning (det var inget särskilt spännande eller hemligt; jag försöker bara hålla lite på mitt privatliv i bloggen) cyklade jag till Plommongården, och hade där cirkus tjugo minuter på mig. Glatt kände jag på dörren – och kände att den var låst. Dessa förbaskade privatiseringar och deras medföljda dygnet runt-bruk av portkoder! Jag lyckade dock (jag, eh, följde efter människor in som gick in genom portarna) ta mig in och dela ut i två trappuppgångar, men sedan fick jag nöja mig med radhusen. 36 flygblad, tjugo minuter.
Och jag är klar! Äntligen! Efter 14 besökta gårdar, en 70-något igångna eller -sprungna trapphus och massor av radhus har jag delat ut 864 flygblad i Dalen, ett till varje brevinkast som inte undanbad sig reklam (utan samhällsinformationsundantag). Fantastiskt. Nu behöver jag bara få iväg de knappt 339 (?) foldrar som är kvar av de 500 jag fick med mig på Mynttorget-utdelningen, och de ungefär 350 flyers jag hade sedan tidigare. Och förstås de 120 affischer jag hämtade igår kväll (som vi i Stockholm tydligen bara får sätta på anslagstavlor; jag har inte gjort något annat, men hade hyst visst hopp om trädaffischering…). Det kommer bli en lång lördag.
Also: igår låtsades vi vara riksdagspartier på SO:n och skulle redovisa det parti ens grupp fick tilldelats åsikter i tre frågor (brottsbekämpning, skolförbättring och arbetslöshetsåtgärder). Jag fick Vänsterpartiet, så det var en ganska lätt lektion. Det var bra. Men lättretlighet orsakad av trötthet och valrörelse – som förhindrade mig från att inse att det bara var en skoluppgift och inget allvarligt – gjorde att jag inte kunde hindra mig från att avbryta de som fått KD, S och FP, trots att det bara var tänkt som redovisning och ingen debatt – det var dåligt. Inte för att jag inte håller med om det jag sade (FP är dumma som hävdar att de bryr sig om integriteten), utan för att de klasskompisar jag avbröt faktiskt talade inför klassen, något många tycker är jobbigt. Att då avbryta dem är inte hänsynsfullt. För övrigt hade de ju inte valt partiet själv – åtminstone en en av kristdemokraterna lär ogilla deras politik minst lika mycket som jag själv. Jag hade aldrig klarat av uppgiften om jag exempelvis fått C, eftersom ironi var förbjudet.
Pusha gärna inlägget!
Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, brevlådeutdelning, brevlåda, brevlådor, valrörelse, kampanj, valkampanj, Dalen, Piratpartiet, (PP), riksdagsvalet 2010, val 2010, valet 2010, val, valet, riksdagsval, riksdagsvalet, privatliv, integritet, personlig integritet, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter, spotifiering, privatisering, privatiseringar, utförsäljning, portkod, lås, portkoder, Spotifysamhället, Spotify, piratmöten, optimism, framtid, framtiden, framtidstro, hopp, frihet, Miljöpartiet, MP, miljö, miljön, klimat, klimatet, miljörörelsen
VARNING!
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
Read Full Post »
Calandrellas blogg 
