Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Yttrandefrihet’ Category

Rätten att tala – en introduktion till Sveriges språkpolitik

Den senaste månaden har jag – utöver Råstasjön och migrationspolitik – i hög grad ägnat åt minoritetsspråkspolitik. Detta har resulterat i att jag lagt en motion till Ung Pirats förbundskongress, som förhoppningsvis går igenom på kongressen i april. Givetvis kommer jag skicka motion även till Piratpartiets vårmöte, och givetvis postar jag snart motionen på denna blogg.

Men innan dess bör en kortare introduktion till Sveriges minoritetsspråkspolitik ges, för att besvara funderingar av typen ”Språk? Vad har det med politik att göra?”. Jag hade själv sådana tankegångar för blott en månad sedan. Nu vet jag bättre. Nu har jag nämligen läst igenom det absoluta språkvetenskapliga standardverket ”Sveriges sju inhemska språk” av professor Kenneth Hyltenstam (den främsta experten inom Sveriges minoritetsspråk), läst Nationalencyklopedins och Språkrådets artiklar om minoritetsspråk och grävt ner mig i diverse halvobskyra myndighetsrapporter.

Resultatet av denna sekundärforskning blev en språkvetenskaplig uppsats i ämnet svenska på gymnasiet, där jag utrett Sveriges språkpolitik det gångna seklet: ”Förtryck, okunskap och en ny vändning – en lingvistisk studie av majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk under 1900- respektive 2000-talen ur ett språkpolitiskt perspektiv”. Det är ju ingen universitetsuppsats, men källorna är mycket goda och mina slutsatser på intet sätt kontroversiella. Jag postar uppsatsen här, så att ni andra får en inblick i den historiska och juridiska bakgrunden till Sveriges nuvarande minoritetspolitik inför motionsdiskussionen.

Härmed inleds denna bloggs miniserie Rätten att tala. Trevlig läsning.

Babels torn. Språkförbistringen blev det hårda straff den allsmäktige guden - i abrahimistisk mytologi - skickade över mänskligheten, då människan visat sitt högmod. Att inte kunna förstå varandra är givetvis illa - därför måste minoriteter få tala sitt eget språk.  Men flerspråkighet i sig är bara positivt.

Babels torn. Språkförbistringen blev det hårda straff den allsmäktige guden – i abrahimistisk mytologi – skickade över mänskligheten, då människan visat sitt högmod. Att inte kunna förstå varandra är givetvis illa.
Men flerspråkighet i sig är bara positivt. Tänk på all kultur och kunskap som går förlorad då språk dör.

Förtryck, okunskap och en ny vändning

– en lingvistisk studie av majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk under 1900- respektive 2000-talen ur ett språkpolitiskt perspektiv

Det svenska majoritetssamhället har det senaste dryga seklet överlag missgynnat Sveriges minoritetsspråk och inskränkt minoriteternas språkliga rättigheter, d.v.s. utövat lingvisticism[1] (Hyltenstam, 1997). Denna negativa behandling, som enligt områdets främsta auktoritet Hyltenstam (1997) skett på alla geografiska nivåer i samhället och från många av samhällets institutioner, har ofta utförts av hänsyn till nationalistiska idéer om enspråkig enhet och grundats på okunskap om den språkliga mångfald som alltid präglat Sverige (Hyltenstam, 1997b). En positiv utveckling för minoritetsspråken har emellertid från det offentliga skett de senaste två årtiondena, troligen grundad på en ökad insikt hos beslutsfattare om minoriteternas särart samt den belysning ämnet sedan 1900-talets slut fått genom bl.a. Europeiska Unionens och Förenta Nationernas uppmärksammande av minoritetsspråk (Laino, 1997:143ff).

Denna positiva utvecklings viktigaste led är det officiella erkännandet av samtliga svenska minoritetsspråk – bortsett från teckenspråket – år 2000, utvidgningen av minoritetsspråklig lagstiftning år 2010 och det positiva språkarbete, bl.a. i form av utvidgade juridiska rättigheter för talare av minoritetsspråk och ökade offentliga resurser till kulturarbete inom de erkända minoritetsspråken, som blivit följden av detta lagstiftande (Språkrådet, 2012; Länsstyrelsen & Sametinget, 2013). Allt detta framgår tydligt av tillgänglig lingvistisk forskning rörande de olika minoritetsspråkens ställning historiskt i Sverige. Hur de gångna 100 årens utveckling skett konkret utifrån de olika minoritetsspråken samt utifrån olika viktiga faktorer rörande språkbevarande kontra språkbyte är fokuset för denna texts diskussion.

Definition av lingvistiska termer

Lika tydlig som ovan nämnda slutsatser om minoritetsspråken, är inte frågan om vilka språk som bör klassificeras som minoritetsspråk, en definitionsfråga om vilken olika uppfattningar förvisso florerar. Sveriges minoritetsspråk definieras i denna text som de språk som enligt språkvetenskapen av hävd talats i Sverige och som inte är svenska, d.v.s. i nuläget samiska, meänkieli, finska, romani, yiddisch samt teckenspråk (Hyltenstam, 1999).

Begreppen ”språk” och ”dialekt” fodrar i sig en definition, då viss begreppsförvirring råder (Hyltenstam, 1999d). Någon enhetlig, lingvistiskt brett accepterad definition av dessa begrepp finns inte (Hyltenstam, 1999c:100-117), varför denna text inte kommer definiera begreppen utan istället utgå från det stöd den större delen av språkvetenskapen ger för bruket av olika termer i olika sammanhang, i enlighet med det lingvistiska standardverket Sveriges sju inhemska språk (Hyltenstam, 1999a).

Såsom hos Hyltenstam (1999c:103f) används begreppet ”varietet” stundtals i denna text i stället för ”språk” eller ”dialekt”, i kontexter då tolkningsmöjligheten – rörande huruvida varieteten är att betrakta som ett språk eller en dialekt – skall betonas.

Samiskans ungefärliga utbredningsområde. Den samiska som talas i område 1 och den som talas i område 9 är mer olika än svenska och isländska. Samiskan räknas ändå ofta som ett (!) språk, av historiska och kulturella skäl.

Samiskans ungefärliga utbredningsområde. Den samiska som talas i område 1 och den samiska som talas i område 9 är mer olika än svenska och
isländska. Samiskan räknas likväl ofta som ett enda språk (där språken i 1
respektive 9 blott är olika dialekter), av historiska och kulturella skäl.
Detta är bara ett exempel på definitionsproblematiken kring språk och dialekter.

Minoritetsspråkens karaktäristika

Med utgångspunkt från ovan nämnda definitioner, skall först en introduktion till respektive minoritetsspråks
karaktäristika ges. I denna introduktion redovisas dels av vilket slag de olika minoritetsspråken är, dels hur dem på var sitt sätt behandlats av majoritetssamhället. Denna introduktion är alltså att betrakta som en väsentlig del av diskussionen rörande majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk, som därpå fortsätter med granskning av två faktorer av stor vikt för språkbevarande.

Introduktionen inleds härmed med samiskan, då samiskan intar en särställning bland minoritetsspråken i sin egenskap av det språk som talas av ursprungsbefolkningen.[2] Språket har trots detta behandlats mycket negativt av majoritetssamhället; under 1900-talets tidigare delar drev majoritetssamhället kraftigt på en språkbytesprocess, bl.a. genom enspråkighet i stora delar av den skolundervisning som riktade sig till samer (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999). Processen har fått till följd att UNESCO idag klassificerar samiska som hotat (Moseley, 2010). På senare år har emellertid samiskans språkbytesprocess i betydande grad motverkats av majoritetssamhällets nya insatser för språkbevarande i form av bl.a. resurser till samhällsservice på samiska inom vissa geografiska områden och erkännande av samers rättigheter att tala samiska i kontakt med myndigheter i dessa områden (Länsstyrelsen & Sametinget, 2012), såväl som av samernas egna språkliga stödarbete, vilket bland annat skett på initiativ av Sametinget (Sametinget, 2003).

Efter samiskan förefaller finskan vara det äldsta minoritetsspråket i Sverige, då finskan och Finland tidigare naturligt ingått i Sverige i århundraden (Laino, 1999:162-168). Finskan är alltså enligt Laimo (1999:180) att betrakta som primärt ett närmigrantspråk i Sverige; såväl då Finland ingick i Sverige som senare har finskspråkiga flyttat mellan dessa områden. Den finska som talas i Sverige är alltjämt i högsta grad levande (den historiska bristen på goda insatser för språkbevarande från det allmänna till trots), och denna svenska varietet – sverigefinska (m.a.o. den varietet av finska som övervägande talas inom Sveriges gränser) – är att betrakta som en tämligen särpräglad varietet av finskan (Laimo, 1999:168ff).

Emellertid finns en viss besläktad varietet i Sverige som grundat på tämligen gott stöd i språkvetenskaplig forskning (Hyltenstam, 1999c) och från offentligt håll inte klassificeras som en dialekt utan som ett eget språk: meänkieli. Meänkieli har, vilket utförligt redovisas av Hyltenstam (1999c), ursprungligen uppkommit som en följd av att gränsdragningen mellan Finland och Sverige för 200 år sedan inneburit att en varietet av finskan, talad i Tornedalen, utvecklats på ett säreget vis och i hög grad influerat av språkkontakt med svenskan. Meänkieli karaktäriseras i denna avhandlings kontext primärt av att inte alls ha betraktats som språk i offentliga sammanhang förrän 1900-talets slut (132:ff), vilket skiljer meänkieli från de flesta andra minoritetsspråk, som visserligen inte erkänts officiellt förrän år 2000 men likväl länge innan dess betraktats som egna språk och inte dialekter. Tidigare sågs meänkieli som blott en dialekt av finländska, föraktad av såväl majoritetssamhället som av många av språkets egna talare (Hyltenstam, 1999c:99f).

Två andra minoritetsspråk av helt andra slag än de nämnda är romani och yiddisch. Romani[3] talas primärt av romer, en transnationell migrantgrupp (Laimo, 1999:180) av vilka de första anlände till Sverige på 1500-talet (Fraurud &Hyltenstam, 1999:244). Då romer är en i hög grad kulturellt särpräglad folkgrupp har de varit tämligen isolerade från majoritetssamhället, men interaktion med detta har varit nödvändigt och skett i viss utsträckning, vilket medfört att de varieteter av romani som talas i Sverige bär inslag av svenska influenser som följd av språkkontakt (Fraurud & Hyltenstam, 1999). Interaktionerna har präglats av diskriminering gentemot romer, vilket enligt Fraurud och Hyltenstam (1999) påverkat romernas språk negativt.

Jiddisch, å sin sida, har talats i mer än två sekler i Sverige (Boyd & Erland Gadelii, 1999:303), och språket har främst brukats av judar. Ursprungsområde för jiddisch är Rhenområdet i Tyskland, men då judar migrerat över stora delar av världen har språket spridits markant rent geografiskt, en slutsats som dras med bakgrund av Boyd och Erland Gadeliis (1999:306f) historiska redogörelse för jiddisch utveckling. Historiskt och långt in i modern tid har antisemitism varit en starkt begränsande faktor för judars liv i Sverige (Boyd & Erland Gadelii, 1999:312ff), något som säkerligen även påverkat jiddisch möjligheter till språkbevarande kontra språkbyte negativt.

Teckenspråk är som teckenspråk det mest säregna av Sveriges minoritetsspråk rent språkligt och intar det en särställning hos minoritetsspråken genom att vara det enda som inte är upptaget på listan över officiellt erkända minoritetsspråk. Teckenspråket har emellertid fått ett visst officiellt erkännande, då Riksdagen 1981 antog ett yttrande som omtalade teckenspråket som det språk döva talar (Bergman & Nilsson, 1999). Detta stöd från offentligt håll innebar att Sverige – som Bergman & Nilsson (1999) påtalar – under denna tid gick i bräschen för den internationella utvecklingen vad teckenspråkets officiella erkännande anbelangar. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att Riksdagen 19 år efter sitt yttrande – det första i sitt slag i hela världen – valde att inte inkludera teckenspråk i sin uppteckning över Sveriges minoritetsspråk. Oavsett officiella erkännanden har ekonomiskt stöd emellertid givits till teckenspråk redan sedan tiden innan erkännandet 1981, och ekonomiskt stöd fortsätter ges än idag (Bergman & Nilsson, 1999). Ett exempel på ett positivt stöd från majoritetssamhället till teckenspråket som Bergman & Nilsson (1999) lyfter fram är undervisningen i skolan, som bedrivits i någon utsträckning sedan år 1808.

Affisch på yiddisch från första världskrigets USA. 80 år senare - efter att förföljelserna av språkets talare blivit fruktansvärda, vidriga och dödliga bortom beskrivning - erkändes språket officiellt av Sverige.

Affisch på yiddisch från första världskrigets USA. 80 år senare – efter att förföljelserna av språkets talare blivit fruktansvärda, vidriga och dödliga bortom beskrivning – erkändes språket officiellt av Sverige.

Officiellt erkännande av minoritetsspråken, rättigheter och implementering

Allmänt kan sägas att officiellt erkännande och annan lagstiftning är av stor vikt för det offentligas arbete gentemot minoritetsspråk. 1 april 2000 erkändes officiellt samtliga minoritetsspråk utom teckenspråk i Sverige. Flera rättigheter för dessa språks talare gentemot svenska myndigheter kom att lagstadgas och ett antal geografiska förvaltningsområden inrättades, för samiska, finska respektive meänkieli, där talare av det eller de språk som ingår i deras förvaltningsområde får särskilda rättigheter gentemot sina lokala myndigheter, som i sin tur får statsbidrag för att tillgodose dessa rättigheter.

1 januari 2010 trädde lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk i kraft. Då utvidgades förvaltningsområdena för de tre berörda språken, genom statligt påtvingad anslutning av kommuner oberoende av deras egen åsikt i frågan. Därtill har kommuner på eget initiativ blivit en del av förvaltningsområden för de tre språken, genom ansökan hos Regeringen (Sametinget & Länsstyrelsen, 2013).

Arbete har skett och sker alltjämt hos Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm för att på regeringsuppdrag vägleda förvaltningsområdenas myndigheter på lokal och regional nivå – inte minst kommunerna – i det språkpolitiska arbetet, liksom övriga myndigheter. Sametinget och Länsstyrelsen (2013) uppger att kommuner generellt väl utför det arbete de ålagts gentemot det eller de språk de är förvaltningsområde (och därmed får statsbidrag) för, medan kommuner brister i att följa lagens krav gentemot de minoritetsspråk för vilka kommunerna ifråga inte utgör förvaltningsområde. Landsting saknar i många fall de former som förutsätts för en aktiv verksamhet för minoritetsspråken (Sametinget & Länsstyrelsen, 2013).

En del av Sápmi, där samiskan äntligen - efter många år av förtryck - erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden. Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

En del av Sápmi, där samiskan äntligen – efter många år av förtryck – erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden.
Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

Behandlingen av minoritetsspråken inom skolan

Generellt kan sägas att möjligheten att inom skolsystemet lära sig sitt minoritetsspråk – genom undervisning både på och om språket – är av stor vikt för ett minoritetsspråk förmåga till överlevnad (Hyltenstam, 1999). Minoritetsspråkens talares rätt att använda sina språk i skolan har emellertid ofta under stora delar av 1900-talet ignorerats eller t.o.m. med tvång aktivt motverkats. Detta gäller exempelvis samiskan, där utformningen av utbildningen av samiska barn under det gångna århundradets första hälft tydligt fokuserat på det majoritetssamhället uppfattat som sina egna intressen, på bekostnad av samernas önskemål och behov (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999ff). Som konkret exempel på detta kan nämnas att nomadskolan (föregångaren till dagens sameskola) bedrev undervisning endast på svenska, ej på samiska, trots att målgruppen uteslutande bestod av samer.

Under senare år har skolsituationen emellertid förbättrats, vilket gäller såväl för samiskan som för övriga minoritetsspråk, då ny lagstiftning innebär en rätt för samtliga minoriteters barn att tillskansa sig sitt modersmål genom åtminstone ett par timmars undervisning varje vecka, oavsett antal elever (Språkrådet, 2012). Trots dessa tydliga framsteg inom juridiken brister det svenska skolsystemet i praktiken i själva genomförandet av de plikter det blivit ålagda av staten (Skolinspektionen, 2012). Särskilt brister informationen på kommunal nivå om kommunernas skyldigheter gentemot elever som talar något av de erkända minoritetsspråken. Denna kunskapsbrist – som ofta uttrycks genom inkorrekt informering från kommunernas håll utåt – kvarstår enligt Skolinspektionens senaste undersökning (2012) sedan en tidigare undersökning Skolinspektionen genomförde 2005.

Ett annat stort dilemma Skolinspektionen (2012) tar upp gällande behandlingen av minoritetsspråk i svenska skolsystemet är lärarbristen. Därtill finns strukturella svårigheter i form av en otydlig ansvarsfördelning. Samtidigt som detta tydligt framgår i Skolinspektionens (2012) undersökning, lyfter rapporten även fram flera lokala exempel på kommuner som avviker från mönstret genom att väl utföra sina plikter vad gäller minoritetsspråk.

Källförteckning

  • Bergman, B. & Nilsson, A. (1999). Teckenspråket. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 329-351). Lund: Studentlitteratur.
  • Boyd, S, & Gadelii, K.E. (1999). Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 299-328). Lund: Studentlitteratur.
  • Fraurud, K., & Hyltenstam, K. (1999). Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 241-298). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (red.) (1999a). Sveriges sju inhemska språk. Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (1999b). Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 11-40). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K., Stroud, C., & Svonni, M. (1999). Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 41-97). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (1999c). Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 98-137). Lund: Studentlitteratur.
  • Laino, J. (1999). Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om finska som minoritetsspråk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 138-204). Lund: Studentlitteratur.
  • Länsstyrelsen i Stockholms län & Sametinget (2013). Nationella minoriteter – rapport om tillämpning av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk 2012. http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2013/nationella-minoriteter-rapport-2012.pdf (2013-03-13)
  • Moseley, C. (red.) (2009). Atlas of the World’s Languages in Danger. Paris: UNESCO Publishing. http://www.unesco.org/culture/languages-atlas/index.php (2013-03-13)
  • Sverige. Sametinget (2003). Start för en offensiv samisk språkpolitik. http://www.sametinget.se/1511 (2013-03-13)
  • Sverige. Skolinspektionen (2012). I marginalen – En granskning av modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning i de nationella minoritetsspråken. http://www.skolinspektionen.se/Documents/Kvalitetsgranskning/min/kvalgr-min-samf.pdf (2013-03-13)
  • Sverige. Språkrådet (2012). Vanliga frågor om minoritetsspråk. http://www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_id=2119 (2013-03-13)

[1] ”lingivisticism” definieras här som ”språkligt grundat förtryck”.

[2] Samiska definieras här som ett språk med flera geografiskt skilda dialekter, då detta är det gängse synsättet som även kan användas inom språkvetenskapen (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999:42f). Det bör noteras att ”samiska” åsyftar flera varieteter som  ur lingvistiskt perspektiv enligt Hyltenstam, Stroud och Svonni (1999:42f) mycket väl skulle kunna betecknas som olika språk. Ett identiskt resonemang gäller för romani (Fraurud & Hyltenstam, 1999).

[3] Ett annat namn på språket är ”romani chib”.

Pride-parad med skyltar på olika språk. Språklig mångfald FTW!

Pride-parad med skyltar på olika språk. Språklig mångfald FTW!
Foto: , CC-BY-SA 3.0.

Språkpolitiken har förbättrats. Men många utmaningar finns kvar att åtgärda. Nästa inlägg i min miniserie ”Rätten att tala” handlar om just dessa och vad Ung Pirat och Piratpartiet kan göra i frågan.

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng Pirat, språk, rätten till språk, minoritetsspråk, språkpolitik, minoritetsspråkspolitik, minoritet, minoriteter, identitet, kommunikation, kunskap, kultur, fri kultur, språkfrihet, lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, språklagen, samiska, Sametinget, samisk kutlur, samisk historia, finska, sverigefinska, meänkieli, dialekt, dialekter, varietet, varieteter, romani, romani chib, yiddisch, teckenspråk, teckenspråket, svenskt teckenspråk, rättighet, rättigheterUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokrati, toleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Demonstration för demokratin. Medborgarna manifesterar på Medborgarplatsen.

Demonstration för demokratin. Medborgarna manifesterar på Medborgarplatsen.

För bakgrund, se mitt förra inlägg: ”Vem bryr sig om hotet mot demokratin?”.

Idag var en stor dag. Vi demonstrerade gemensamt på Medborgarplatsen i Stockholm, för yttrandefriheten, för demokratin, för kulturens frihet. Piratpartister – och någon enstaka socialdemokrat – slöt upp från hela landet: huvudstaden självt förstås, men en skånsk delegation kom också liksom några från Norrland samt representanter för nybildade nordska Piratpartiet. Jag är säker på att flera ungdomsförbund ställt sig på barrikaderna för demokratins sak, liksom ett par partier, om vi hunnit kontakta dem angående demonstrationen (som utlystes blott tre dygn i förväg).

Uppåt 200 pirater (jag räknade till 150 vid ett enskilt tillfälle under den två timmar långa demonstrationen; många kom och gick) deltog, vilket får anses som mycket lyckat givet den mycket korta framförhålllningen. Piratpartiets grundare, Piratpartiets partiledare, Piratpartiets bägge EU-parlamentariker, Piratpartiet Stockholms företrädare samt Ung Pirats förbundsordförande talade. Många icke-pirater deltog, för att visa sin stöd för den egentligen inte partipolitiska utan i grunden demokratiska demonstrationen. Vi sände även en empatins och tacksamhetens tanke till Bradley Manning, människan som fängslats utan rättegång i 1 000 dagar idag, och som – om han ens är ansvarig för det – endast är skyldig till avslöjandet av amerikanska krigsbrott. (Mästerfotografen Jonathan Rieder Lundkvist delar som vanligt med sig av sina fantastiska bilder .)

Detta var förvisso kanske en av de största dagarna för demokratin i Sverige under det tredje årtusendet hitintills. Pressmeddelande hade skrivits. Media hade kontaktats. Konflikten var typisk: storbolag hotar de stackars ideella aktivisterna. Det var som upplagt för löpsedelsstoff, stora nyhetsinslag på TV och massanalys över alla nätets nyhetssajter.

En journalist dök upp.

Dagens Nyheters Lars Epstein var på plats, och har redan bloggat mycket förtjänstfullt från demonstrationen. Men var var alla andra? Var var Svt:s grävande program, som annars brukar vara så uppmärksamma på minsta avsteg från den rätta ordningen? Var var de (enligt egen uppfattning) frihetsälskande krönikörerna från kvällspressen, som så upprört (och rätmätigt) tar Lars Vilks i försvar inför varje hot? Var var vanliga hederliga journalister, som hyser ett intresse för samtidsaktuella och engagerande frågor som rör demokratin på djupet?

De kom inte. Det måste finnas en anledning. Är det kanske så att piratrörelsen är ute nu? Lika stora som klimatfrågan var 2008-2009, och piratfrågorna var våren 2009, är de nu som bortblåsta ur media. (Klimatet har visserligen pliktskyldigt uppmärksammats en del i samband med Världsbankens rapport, men de stora reportagen har uteblivit. Och piratfrågorna tas knappt alls upp.) Ska verkligen journalistiken vara så kappvändande, så likriktad, så trendmedveten? Är det inte snarare just då journalister vågar ta sig an de mer tidlösa och ouppmärksammade frågorna, som reportrarna på allvar lever upp till sitt yrkes stolta ideal?

Ett konkret exempel kan tas i form av Maciej Zarembas nya reportage om sjukvården, en fråga som knappast varit en het potatis de senaste åren – men som just nu blir en het potatis tack vare Zarembas gedigna, geniala journalistiska hantverk. Det finns en anledning till att det är Zaremba, och inte dussinjournalisterna eller -krönikörerna som ger sin egen personliga bild av varje enskild Twitter-tagg, som når de stora framgångarna och reaktionerna bland folket och på prisutdelningar.

Till sist: en gång i tiden var Aftonbladet en ledande kraft i Sveriges opinionsbildande och samhällskritiska rörelse, en av landets främsta tidningar. Ni har säkert alla hört hur ledningen med berått mod och enastående kreativitet undkom maktens censur genom det fiffiga formknepet att gång på gång byta namn på tidningen, från Aftonbladet till Det andra Aftonbladet till Det tredje Aftonbladet, och så vidare. All heder åt de äkta journalister och chefredaktörer som på så vis drev journalistiken framåt.

Jag är övertygad att 1800-talets Aftonbladet reagerat starkt mot enskilda bolags juridiskt extremt tveksamma utpressning mot ett demokratiskt partis styrelse, särskilt i en specifik situation med specifika frågeställningar där rättsväsendet inte är att lita på.

För att kontrastera kan vi ta en titt på vad (går)dagens Aftonbladet ägande sig åt:

Aftonbladet, 22 februari 2013

Aftonbladet, 22 februari 2013

I rest my case.

*

Stockholm var inte de enda som gick ut på gatorna i demokratins tjänst idag. De underbara Göteborgspiraterna ordnade flygbladsutdelning, där många gamla pirater – precis som jag själv här i huvudstaden – väcktes till liv ur sin piratpolitiska sömn och krävde det enda som kan vara rätt och riktigt. Ung Pirats östra distrikt och Piratpartiet Västmanland fick genom bl.a. Simon Lindgrens viktiga arbete in en debattartikel i VLT. Ung Pirat Skövdes Rickard Wahlander blev t.o.m. intervjuad i Skövde Nyheter.

Och ska jag vara lite snäll mot Aftonbladet publicerade de faktiskt Ung Pirats förbundsordförande Gustavs Nipes debattartikel ”Alla goda krafter måste försvara det fria internet”. Dock endast med en kort hänvisning till nätartikeln i papperstidningen. Jag menar, varför skulle man ge medieutrymme åt demokrati…?

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, etik, moral, kontroll, makt, ignorans, okunskap, , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , budbärarimmunitet, budbärarimmuniteten, Internetoperatörer, Internetoperatör, Internetleverantör, Internetleverantörer, ISP, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

I svåra tider behöver människan hopp. Jag själv brukar ta min tillflykt till detta djupt humanistiska budskap från ett tidigare årtusende. Tyvärr behövs det fortfarande.

Nu till nutiden.

Det var en gång en demokrati. En liten, liten demokrati på ett litet, litet klot, helt omslutet av den oändliga världsrymden.

I demokratin bodde människor. De klagade ofta. Än var det en sångtävling där andra människor röstat ”fel”; än var det trafiken som fungerade suboptimalt i mötet med stora mängder fruset vatten. Det var ett ganska välmående land, således. Och demokratin – själva landets fundamenta, dess främsta definierande drag -, det togs så givet att några hot aldrig syntes till.

Fram tills en dag. En vinterdag i slutet av februari började för de allra flesta människorna i demokratin helt ordinärt. Men för ett litet, litet fåtal människor – närmare bestämt 14 stycken – var det som om Jorden skälvde.

Livet vändes upp och ned. Allt blev omtumlat. Och så vidare, i en rad metaforer från den elementära omvärldsorentieringens värld, som ändå inte riktigt lyckas ringa in den obönhörliga känslan av att livet kanske aldrig blir sig likt.

”Existensminimum.” ”Livslånga böter.” ”Potentiella fängelsestraff.” Dessa begrepp kändes för de flesta människor i det lilla landet helt främmande. Men nu stod de där – 14 människor, på morgonen i slutet av mars – och behövde själva inse den skrämmande storheten i de ord som på virtuella pappersark lyste framför dem, skickade av en hänsynslös och mäktig lobbygrupp i syfte att kväsa obekväma men rimlgien helt lagliga röster som ifrågasatte deras politiska inflytande.

Men landet var en demokrati. Och de 14 var inga förhärdade förbrytar, laglösa ligister eller samvetslösa skurkar. De var – i brist på en bättre term – ”verklighetens folk”. Bara det att verkligheten nu innefattade sådant som kulturs- och kunskapspridning samt medborgarrättslig aktivism i en form de flesta av 1800-talets ideologer inte kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi.

De var – vilket är mer relevant i vår berättelse – styrelseledamöter i ett officiellt, registrerat politiskt parti, med parlamentarisk representantion på kontinental nivå. Människorna representerade, utgjorde, var själva i viss utsträckning en fundamental del i just den demokrati som utgjorde landets väsen. Om landet verkligen var en så välfungerande demorkati som alla trott skulle de givetvis inte stå ensamma i denna stund av frontalangrepp på statsskicket.

Men just där och då – en morgon i slutet av mars, då breven flimrade på näthinnor över hela landet – kändes det nog ganska ensamt.

Om detta varit en verklig saga hade slutet varit självklart och lyckligt. De andra politiska partierna, som hade demokratin att tacka för sin framgång ditintills, skulle givetvis fördöma detta angrepp på några som – åsiktsskiljaktigheter till trots – utgjorde deras demokratiska kollegor. Medierna, som själva i gamla tider drivit på med en brinnande iver för demokratins utveckling, skulle självfallet göra denna frontalattack på styrelseskickets fundamenta till förstasidesstoff och tillägna det spaltmeter av upprörd frustration. Och rättsväsendet, som i maktdelningen utgör en lika viktig roll för det demokratiska samhället som de andra institutionerna, skulle kunna garantera en rättssäker, rimlig och regelenlig prövning av det därmed löjeväckande hotet.

Nu är det ingen saga. Det är oresonlig realitet, där Hollywood inte står för berättelsernas lyckliga slut utan istället för de ursprungliga konflikterna. I verkligheten verkar partierna (bortsett från enstaka undantag) ha nog med sina egna angelägenheter för att orka bry sig om något så futtigt som ingrepp i statsskickets grund. Medierna tar knappt upp det alls, mer än med pliktskyldiga notiser och ett språkbruk som välvilligt går demokratins fiender till mötes (enstaka media inom lokal-, kultur- samt digitalmedia utmärker sig dock). Och rättsväsendets absurda oförmåga att leva upp till medborgarnas legitima krav på respekt för rättsstatens grundläggande principer var själva anledningen till att de 12 styrelseledamöterna inte skrattade, kastade brevet i papperskorgen och gick vidare i sin demokratiska kamp.

Istället måste de oroa sig över och i praktiken välja mellan å ena sidan sin yttrandefrihet – och å andra sin privatekonomi, sin framtid och sina barn.

Vad är det för jävla demokrati vi lever i?

*

Piratpartiet, dess styrelse och i någon mån övriga företrädare har mottagit hot från Rättighetsalliansen, det kommersiella särintresse som tidigare gick under namnet Antipiratbyrån. Då tyckte jag piraters prat om ”maffiametoder” var grovt överdrivet – visst var Antipiratbyrån omoraliska, men något slags grundläggande anständighet upprätthöll de ändå. Nu, emellertid, har man trätt över en gräns. Att hota ett registrerat partis främsta företrädare för helt legal verksamhet, implicit uppbackade av ett korrupt rättssystem, är något som sedan länge lämnat allt vad anständighet heter bakom sig. Syftet är tydligt: yttrandefriheten, budbärarimmuniteten och demokratin ska undergrävas.

Våldsupprätthållandet överlåts visserligen åt staten (i form av rättsväsende och polis), och våldets natur (eventuell inlåsning och exterma bötesbeslopp) är givetvis väsensskilt från maffians metoder. Men så värst överdrivet är det inte längre. För även om hotet är på mycket låg nivå juridiskt och tekniskt, spelar det föga roll när rättsväsendet är så rättsosäkert som det var under Pirate Bay-rättegången med mutad polis och jävig domare.

Till er utanför Piratpartiet: ni behöver verkligen inte gå med i partiet för att visa ert stöd, som andra gjort. Däremot förväntar jag mig att alla som ser sig som vänner av demokratin står upp och protesterar. Bor du i Stockholm? Kom på demonstration för demokratin på lördag 14:00 på Medborgarplatsen. Särskilt andra partier är varmt välkomna, anser jag; detta är inte i första hand ett angrepp på Piratpartiet utan ett angrepp på Sveriges statsskicks funktion i praktiken. Inget ärende är mer gemensamt viktigt än detta.

Till er inom Piratpartiet: om vi vill visa oss värdiga det förtroende vi förväntar oss att medborgare ska räcka över i våra händer krävs en grundläggande anständig nivå – från och gentemot alla sidor. Diskutera gärna potentiella konsekvenser av olika valmöjligheter. Erbjud gärna er hjälp. Och hjälp gärna till – inte minst om du har juridisk kompetens. Men ifrågasätt inte integriteten hos de som mer än de flesta andra genom partiets historia kämpat för demokratin, för medborgarrätten och för kulturen. De är fantastiska människor, entusiastiska eldsjälar och verkliga vänner av vår sak. Att antyda något annat – utan att själv erbjuda sig att ta över deras position – är varken vänligt eller konstruktivt. Och det är givetvis förkastligt bortom ord att ge sig på enskilda personer på den antidemokratiska sidan. Vi kämpar mot en struktur, mot en lagstiftning, mot ett bolag. Inte mot några människor.

Istället måste vi uppamma all den enorma förmåga till samarbete och nätkärlek som finns i vår rörelse. Den behövs nu nu mer än någonsin. Som en vis människa har skrivt: ”We are only as strong as we are united, as weak as we are divided. [The enemy’s] gift for spreading discord and enmity is very great. We can fight it only by showing an equally strong bond of friendship and trust. Differences of habit and language are nothing at all if our aims are identical and our hearts are open.”

Till er i Piratpartiets styrelse: jag stödjer er vilket beslut ni än må ta. I mina ögon är ni alltid hjältar.

*

I svåra tider behöver människan hopp. Jag själv brukar ta min tillflykt till detta djupt humanistiska budskap från ett tidigare årtusende. Tyvärr behövs det fortfarande.

Kanske allra mest just nu.

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, etik, moral, kontroll, makt, ignorans, okunskap, , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , budbärarimmunitet, budbärarimmuniteten, Internetoperatörer, Internetoperatör, Internetleverantör, Internetleverantörer, ISP, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Framtidens Piratpolitik 2012 – en ekonomisk breddning

Alla som var oartiga mot mig fick ett straffbrev på franska.

– Amelia berättar hur det kan gå till när folk
skickar ohyfsade mejl till EU-parlamentet

Igår arrangerades Framtidens Piratpolitik 2012 i Västerås, ett så kallat Parley där Piratpartiet diskuterar olika politiska områden för att bredda partiet – fysiska möten är ett bra komplement till digitala fora.

Arrangerade gjorde lokala Västeråspirater, bland andra Anders S Lindbäck, och det blev en mycket givande tillställning. Vi var ett drygt dussin pirater som diskuterade politik från 09:45 (då majoriteten av Stockholmsdelegationen anlände sent) till 17:30, med paus för lunch och fika under dagen. Många pirater jag förr aldrig träffat var på platsen, och det var särskilt roligt att träffa de bloggare jag tidigare interagerat med över Internet: Amelia Andersdotter (som också är EU-parlamentariker), Mattias från Upphovsreträtt, Nicholas Miles från Then Piratska Angus, Bengt Jonsson aka Viktualiebrodern samt Simon Lindgren. Engagemanget och kunskapen hos dessa fantastiska pirater liksom hos dem som saknar blogg framkom än mer i tal än i skrift! Onekligen var detta ett parley som ingav hopp om framtiden.

Nu vill jag med detta inlägg tacka arrangörerna – TACK! – och sedan presentera något slags sammandrag av vad som faktiskt sades. Jag tog inte anteckningar konstant utan bara då och då, så allt är med reservation för mitt knackiga minne och min tveklösa lutning åt mina egna åsikter och sådana jag håller med. Emellertid har jag försökt ge en rättvisande bild åt dagen. Om ni andra närvarande vill påpeka något i en kommentar är det mer än varmt välkommet! Sammanfattningarna är inte strikt kronologiska utan ungefärligt uppdelade i olika områden.

Finans- och bostadspolitik

Anders talar.

Anders presenterade sitt förslag: banker ska tvingas ha viss vinst i säkert förvar. Sådant kan konsumenter (de som lånar) inte kolla själva, inte marknaden heller – här behövs statlig lagstiftning. Rene kom med ett annat förslag: avreglera bostadsmarknaden, vilket skulle minska bostäders värde, vilket gör att bostadslån kan betalas inom rimlig tid. Idag tar det 120 (?) år i genomsnitt att betala av sitt bostadslån; förr tog det 40 år. Den förra idéen kallade någon socialdemokratisk; den andra moderat.

Inga banker ska räddas statligt. Något vi nästan kom till fullständigt konsensus om var att inga statliga garantier ska ges till banker om att rädda dem – varken formella eller informella – och att inga banksubventioner ska  utbetalas. Detta dels för att sådana subventioner inte är transparenta, och dels för att de leder till negativa konsekvenser. Banksubventioner (eller uppfattningen att de kommer delas ut om banken krisar) leder till banker kan ta risker lättvindligt utan att behöva drabbas av deras konsekvenser, vilket leder till ökade skulder i samhället, vilket leder till kris, vilket leder till bl.a. nödvändiga nedskärningar i samhället då bankerna ska räddas och desperation, vilket leder till fascistiska/auktoritära tendenser.

Därutöver är ekonomisk kris i sig dåligt för enskilda medborgare; existensminimum är ett slags ofrihet. Dessutom ska staten inte gynna (stor)företag på medborgarnas bekostnad, vilket är vad staten rent bokstavligt talat gör då medborgarnas skattemedel används till banker. Och utöver alla dessa principiella argument är detta ett krav som går hem hos de allra, allra flesta väljare.

En statlig infrastruktur för ekonomiska transaktioner föreslogs kreativt av Rene. Detta skulle vara något slags ”bank”, kanske en statlig variant av bitcoin-modellen, som alla kan lita på. Här kan man behålla sina pengar helt säkert och har fullständig, anonym kontroll över dem – men man får ingen ränta. Vill man ha ränta får man, mer medveten om riskerna som är förknippade med det alternativet eftersom det blir just ett alternativ till det säkra statligasystemet, gå över till de privata bankerna. Detta kombineras med att de privata bankernas chefer får ett rent straffrättsligt ansvar, med straffpåföljd som fängelse, för misskötsel.

Amelia invände mot förslaget genom att dra en liknelse om att vanliga människor ofta äter pommes frittes  istället för att använda finpotatis, eftersom finpotatis är för komplicerat, med massor av avancerade kulinariska beslut; på samma sätt är det dumt att tvinga in medborgare i detta statliga komplicerade system, med massor av avancerade finansiella beslut.

Jag äter pommes frittes och jag tar ansvar.

– Amelia pläderar för enklare finansiellt system

Jag och flera andra invände att det i själva verket är tvärtom: om man vill ha ett enkelt system använder man den statliga banken som man vet att man kan lita på, medan man om man vill fatta komplexa beslut och analysera banker använder någon privat bank. Idag finns inte den statliga banken som alternativ – så idag måste alla fatta avancerade finansiella beslut. Så dagens läge liknar mer skräckscenariot med att tvinga folk att ”köpa finpotatis”, medan statsbanksförslaget skulle möjliggöra pommes frittes-ätande!

Amelia argumenterar.

Långsiktighet i den ekonomiska politiken föreslogs senare av mig. Det föll i rätt god jord, och mina tankar lät ungefär såhär:

Vi – Sverige, Europa, de rika länderna – bör gynna fattiga länder (”socioekonomiskt  underutvecklade”, som Amelia sa på EU-språk), genom att avskaffa inomeuropeiska subventioner, avskaffa immaterialrätt som patent, avskaffa handelshinder och utveckla biståndet. Detta bör ske dels av humanitära skäl, dels för vår egen skull. Kunskapssamhället börjar byggas idag med hjälp av framför allt en-två miljarder rika ”västerlänningar” (USA, Europa, Australien, Japan) medan resten av Jordens befolkning antingen behöver bekymra sig om sin försörjning på en basal nivå eller saknar nödvändig teknik, utbildning och infrastruktur för att riktigt delta i processen.

Skulle istället alla 7 miljarder människor ha den grundläggande levandsstandard, infrastruktur och kunskap som behövs för att delta fullt ut i byggandet av kunskapssamhället skulle utvecklingen av vetenskap och teknik få en extrem skjuts. Detta skulle gynna hela världen och åstadkomma en mer rättvis värld globalt utan att någon missgynnas. Därtill är det inte bara innovationer som skulle kunna spridas – överhuvudtaget gynnas alla ekonomiska marknader (även sådana där gamla, traditionella, helt o-innovativa produkter säljes) av handel dem emellan.

Handel kan också tjäna för att sprida kultur över gränserna. Här finns ett historiskt exempel (som jag dock inte nämnde under Parleyt) från antiken. Alexander den Store kallas den Store för att han lyckades besegra mängder av tidigare relativt isolerade länder och sammanfoga dem som en enda enorm stat, helt klart en av världens till ytan största statsbildningar. Denna period av enade områden kallas Hellenismen. Hellenismen blev en tid då spridningen och korsbefruktningen av kultur och kunskap mellan olika geografiska platser ökade enormt – det var kort sagt en kulturell (tyvärr ganska kort) guldålder. (Även om det givetvis fanns enorma politiska problem.)

Övriga idéer
Därtill diskuterade mer kort flera andra förslag på komponenter i en pirat ekonomi:

  • En decentraliserad, deltagarkulturell grund  med konsumenten/medborgare i centrum (inte staten eller storföretagen), inspirerad av Internetlegenden Linus Torvalds Eric S. Raymonds teori om ”The Cathedral and the Bazaar” som behandlar hur projekt kan hanteras effektivt och nyskapande på frivillighetsbasis. Torvalds Raymonds skrift finns tillgänglig online på engelska och på svenska. (Denna modell har för övrigt även föreslagits som grund för själva Piratpartiets politiska arbete, organisatoriskt.)
  • Kontanter bör bevaras och försvaras som ett anonymt, lätthanterligt och -förståeligt system för ekonomiska transaktioner, ett slags analog variant på det statliga bankförslaget – detta har dock ej fallit i så god jord på tidigare årsmöte.
  • Skuldtak i grundlag – men det finns redan, tydligen. ”Då ska det sänkas!” ropade Rene entusiastiskt. Givetvis med glimten i ögat! 😀
  • Piratpartiet kan lansera sig som ett småföretagarparti (för Miljöpartiet har misslyckats på grund av teknikfientlighet) där en reformerad immaterialrätt och satsningar på rymdforskning och annat innovativt leder till en gynnsam entreprenörskultur.

Jag tror som Leo här att Piratpartiet verkligen skulle kunna profilera sig som ett småföretagarpatent.

– Trött pirat säger ”patent” istället för ”parti”
efter sju timmars politisk diskussion

Nätneutralitet

Ola filmar.

Vill vi ha reglering eller ej? Vill vi att staten ska tvinga fram nätneutralitet genom lagstiftning? Om jag inte missminner mig är ”ja!” partiets uttalade åsikt i dagsläget, men likväl uppkom diskussion om frågan. Den nya tekniken 4G skapar överflöd och möjliggör för 1500 nätoperatörer, vilket – enligt Rene – gör att inga inskränkningar i nätneutraliteten av telekombolagen  i praktiken kommer göras när 4G är utbyggt. Då finns nämligen så många operatörer att några kommer bevara nätneutraliteten, och om några gör det kommer alla göra det. Vissa ifrågasatte huruvida detta stämmer.

Ett annat argument mot reglering i lag, mer än att det är onödigt, är att det kommer få negativa konsekvenser. Om vi i lag kräver att telebolagen alltid har nätneutralitet, kommer telebolagen lägga ner sina billigaste nätabonnemang (eftersom de skulle förlora på att driva dem, typ – Skype skulle kunna användas i stället för telebolagets egna tjänst). Enligt Viktualiebrodern skulle nedläggning på landsbygden också kunna bli aktuellt i så fall. De 4 största telebolagen blockar alla Skype från sina billigaste tjänster idag. Rene anser att det som måste ske för att rädda nätneutraliteten är att oligopolet måste uppluckras så det blir 1500 företag, då kommer inga inskränkningar kunna ske. Statliga spektrum behövs, det är en förutsättning för fri konkurrens och nätneutralitet.

Ett annat argument mot reglering i lag om nätneutralitet, är att det kan leda till ett ”slippery slope” där annat regleras också – på dåligt sätt. Detta argument förkastades dock av flera av Parleyts deltagare. Debatten kom dock inte riktigt till någon slutpunkt, mer än att de flesta verkade fortfarande vilja införa lagstiftning.

Det är naturligtvis inte så att telekomindustrin vill att upphovsrättsindustrin ska bestämma över deras nät. Telekomindustrin vill att telekomindustrin ska bestämma över deras nät.

– Amelia

Skatter

Albert gläds.

Anders förslag diskuterades mycket. Fördelar var att vi får en ekonomisk politik och kan lugna oroliga ekonomiskt intresserade väljare. En nackdel var att vi anammar synen på skatter och bidrag som något nödvändigt bra eller dåligt i sig, istället för som de verktyg för att uppnå andra mål de kanske borde ses som. Ett annat stort dilemma var att vi kommer släppa den ekonomiska politiken det första vi gör då vi hamnar i en förhandlingssituation i Riksdagen. Är det verkligen intellektuellt hederligt att framstå som att ”åh nej, vi kommer inte höja skatterna!” när vi i själva verket kanske visst gör det för att få igenom våra krav i våra hjärtefrågor i en regering 2014? (För mer resonemang om detta, se ”Prioritering av sakpolitik” nedan.)

”Ordning och reda i statens finanser.” Den parollen blev något jag tror vi alla kunde hålla med om. Det ska vara balans i statens budget – intäkter och utgifter ska vara lika stora. Detta framför allt för att det annars leder till en skuldkris a la Grekland (för mer om varför det vore riktigt illa ur ett pirat perspektiv, se ”Krisen” nedan). Men ”ordning och reda i statens finanser” är ett gott slagord även pragmatiskt, eftersom vi behöver framstå som ett seriösare parti. Parollen må vara riktigt trist och grå – det är det som är meningen. Vi driver en grå ekonomisk politik, så låter vi våra hjärtefrågor + eventuella andra ställningstaganden breddningen leder till skina som de radikala förslag de är! Det är även bl.a. därför vi överhuvudtaget bör ha en åsikt i ekonomifrågor.

Å andra sidan, vem är inte för ordning…? undrade Amelia retoriskt. Någon menade att det ändå är bra om vi aktivt säger att vi är för det, så att ingen kan påstå att vi skulle vara mot o-ordning. Givet de många rätt grundlösa smutskastningsförsök mot vårt parti åtminstone sedan 2009 håller jag med – tidigare hade de ju faktiskt en poäng i att vi teoretiskt skulle kunna verka för o-ordning om det ger oss makt i våra frågor (även om det vore mycket osannolikt att någon skulle ge oss inflytande mot att vi gick med på o-ordning).

Skatteflykt med immaterialrätt måste begränsas. Detta föreslog Amelia baserat på hennes erfarenheter av detta som ett stort problem i EU-parlamentet, där en hel del skattepengar företagen egentligen är skyldiga att betala försvinner genom immaterialrättslig skatteflykt. Det fungerar som så att företag kan flytta resurser utomlands genom att licensiera ut varumärken – och eftersom dessa varumärken har ett så odefinierat, flytande värde (som all immaterialrätt) är det lätt för företagen att flytta stora summor pengar. Amelia säger att vi inte nödvändigtvis som parti måste vara emot skatteflykt, men vi bör i vilket fall vara emot denna typ av skatteflykt.

Anledningen till detta är att det kan begränsa yttrandefriheten. Amelia tog exemplet med den tröja jag bar på Parleyt där det är tyckt ”Jag älskar mänskliga rättigheter” på framsidan. För de som vill sälja t.ex. sådana tröjor kan det vara oklart om det är lagligt eller ej på grund av varumärken. (Detta borde för övrigt väcka frågan om vi överhuvudtaget ska stödja varumärken, som vi gör idag…?) Nå, vi verkade kunna enas om att skatteflykt är fel.

Vidare tog Amelia upp att vi bör förespråka en integritetsvänlig skatteväxling – vad menas med detta? Det togs aldrig upp mer, och jag glömde tyvärr fråga.

Övriga idéer
Nedanstående idéer är annat jag hört om skatter ur ett pirat perspektiv.

  • Naturresursdelning diskuterades inte alls – men jag fick intrycket att de flesta heller absolut inte ville förändra skattesystemet så radikalt. En fullständig eller partiell skatteväxling står ungefär så långt ifrån ”inga höjda skatter” som det går, eftersom det inför helt nya sorters skatter…
  • Väldigt litet diskussion fördes om enhetlig moms – folk verkade negativt inställda eftersom det antagligen skulle leda till högre matpriser, vilket så gott som alla väljare ogillar.
  • Bredbandsskatt. Detta verkar en del piratpartier ute i Europa föreslå. Traditionellt har svenska Piratpartiet dock varit mycket mot det.
    (Relaterat: I en utopisk framtidsvision publicerat på den pirata utopi-sajten 2022.nu – som nu ligger nere, snyft – ponerade någon att PP skulle tagit sin i riksdagen 2010, och efter extrema nattmanglingar skulle Rick komma utstormande och fälla ord som skulle bli legendariska: ”Men då får de väl sin jävla bredbandsskatt då!”– bredbandsskatten skulle vara offret vi gick med på för att få igenom all annan vår då tämligen begränsade politik. Så blev det ju tyvärr inte…)
  • Piratideologen (men ej -partisten) Cory Doctorows lite bredbandsskattartade förslag i Prag på Pirate Parties International, med något slags modell där operatörer fick välja mellan att gå med (då skulle de fråntas juridiskt ansvar för den kultur de distribuerar) eller inte vara med (då skulle de kunna hållas juridiskt ansvariga?). Detta skulle dock bryta mot den oerhört viktiga budbärarimmuniteten. Dessutom gäller det endast remixare, alltså de som förädlar kultur, inte fildelning, alltså kopiering av kultur. Det skulle i detta förslag finnas något slags insamlingssällskap. Doctorows tal ska finnas på Ted.com, men jag har inte hittat det.

Prioritering av sakpolitik

Pirater, pirater, överallt pirater!

Vi kommer behöva kompromissa i vårt parlamentariska arbete. För att det är bra ur ideologiskt perspektiv (intellektuell hederlighet) och för att det är bra ur pragmatiskt perspektiv (undvika svekdebatt) måste vi tydligt prioritera mellan olika sakpolitiska ställningstaganden innan valet. Exakt hur det ska se ut är oklart. Exakta listor blir orealistiska, men kategorisering i tre kategorier (”frågor av yttersta vikt, frågor av mellanvikt, frågor med föga vikt”) kanske vore bra, eller åtminstone ”dessa kompromissar vi inte med, dessa kompromissar vi med”. Den senare är dock mycket dålig i förhandlingssituationer – för att vi ska kunna förhandla måste vi vara ‘kompromisslösa’ initialt.

Sossarna kommer inte vika sig för något annat än regeringsmakten i vissa frågor – skulle de någonsin vika sig i FRA? ”Ja, men det här med FRA kommer bli tufft för sossarna, men styltor för pensionärer blir enklare.”, sa någon till allmänt skratt. Vi kom in  på kompromisser och vilka vi kan kompromissa med, och någon nämnde Kristdemokraterna:  ”Det bestämmer Moderaterna i så fall.” *skratt* Och angående samarbete med Moderaterna själva, eller med Socialdemokraterna: ”Då blir vi bortfintade på 5 sekunder.”

Kanske är tydlig prioritering onödigt – det gör ju inget annat av de många partier som inte får igenom sina fullständiga partiprogram, och det kommer ändå aldrig svekdebatter när det gäller dem.

Immaterialrätt i vägen för ekonomin

Jag låtsas att vi är något slags Äntlingen Hemma – pirate edition, som stylar om en politikers kontor efter pirata principer – ner med gardinerna för här ska vara insyn, öppna fönstrena för att öka öppenheten ännu mer och ställa ut kakor som är gratis för sharing is caring!

27 olika upphovsrätter gäller i EU:s 27 medlemsländer. Det enda harmoniseringsförsöket, IPRED, misslyckades ju till och med det trots att det gick föga långt – det hanterade bara upprätthållande av lagen, inte lagen i sig. ”Upphovsrätten kan inte bli sämre än den är idag”, enligt Amelia. Harmonisering på EU-nivå skulle vara en bra öppning för bättring. (”Finns inte risk för backlash?” undrade jag. Det finns det alltid, vi kan inte låta det hindra oss från att driva politik, menade andra.) Blir det dåligt fixar pirater det om 20-30 år, då de är i regeringsställning. Om inget ändras nu kommer dock dagens industrier börja leva på nuvarande horribla regler, och då blir det ännu svårare att ändra dem framöver.

Gamla tiders äganderätt över mark gällde ”from the ground to indefinite heights”, alltså tämligen obegränsat, berättar Lawrence Lessig i ett föredrag på Ted.com. Detta var inget problem tills ny teknik dök upp – flygplan. Då fastslog en ovanligt klok domstol att äganderätten inte skulle gälla hur långt som helst, eftersom det vore orimligt med den nya tekniken. Parallellen med fildelning är oerhört enkel att dra: upphovsrätten har gällt i princip obegränsat (med en citaträtt som var rätt långtgående i tryckta verk men inte alls finns för digitala medier) under  lång tid för att det inte har funnits någon större relevans/behov av begränsningar. Men nu med den nya tekniken (kasettband och fildelning istället för flygplan och zeppelinare) blir den gamla upphovsrätten orimlig.

Lawrence Lessig om flygplan, kulturdelning och andra kul saker. 

Kopiering är bra för ekonomin. Patent hindrar välfärd medan varumärken möjliggör skatteflykt. Empiriska exempel för hur brist på immaterialrätt kan stimulera utveckling är det faktum att Kina struntar i upphovsrätt, samt en historisk syn på Japan. På Japan struntade man nämligen i upphovsrätt innan de blivit såhär rika som de är nu – de byggde sin välfärd under 1900-talet på kopiering. Ett annat exempel finns från USA: begreppet ”yankees” som används för amerikaner kommer från nederländskan, och avsåg ursprunligen de människor i USA som  kopierade nederländska vävstolar. Så även det idag ganska upphovsrätts- och patentfanatiska USA har således en tradition av kopiering som grund för utveckling.

Är det bra att fokusera på patent? En undersökning från 2009 undersökte åsikterna hos våra potentiella väljare i riksdagsvalet (inte ”våra EU-väljare”, som jag felaktigt påstod på Parleyt), de som sa sig kunna rösta på oss – som förresten uppgick till hela 22 procent av befolkningen. Nå, i patentfrågan höll endast 5 procent av dessa potentiella väljare med oss om att alla patent bör avskaffas. Det var och är helt klart ett pedagogiskt dilemma av rang att förklara för människor som gått på de etablerade missuppfattningarna om patent hur patenten egentligen fungerar (eller snarare inte fungerar).

Kanske bör vi differentiera vår patentpolitik – alltså ha olika syn på olika sorters patent, en politik för läkemedelspatent (där vi nu förespråkar en särskild planekonomisk modell för att lösa forskningsfinansieringen), en annan för mjukvarupatent och en tredje för andra patent?

Att tala om ekonomi är kanske inte så nödvändigt för att rättfärdiga vår immaterialrättspolitik – det kanske räcker att tala om humanistiska ideal om kunskap och nytta, eller kanske snarare Upplysningsideal (eftersom ordet ”humanism” förknippas med en viss förening som bekämpar gudstro).

Eurokrisen

Rene filmas.

Eurokrisen är ingen produktionskris, det är en fördelningskris.

Med dessa ord inledde Rene sitt föredrag om hur Europas ekonomi egentligen inte alls krisar vad gäller produktionen. Tvärtom var det år då Europa producerade som mest år – 2011. Och antagligen blir 2012 ett nytt rekordår. Våra fabriker och anställda har alltså aldrig producerat mer ekonomiskt värde nu än förr – så det här är ingen produktionskris. Istället är

Konsekvenserna av att inte lösa krisen vore horribla. Vi måste lösa krisen på något sätt, annars kommer konflikten mellann nord och syd fördjupas som i Amerika för ett par hundra år sedan – det blev inbördeskrig. Det kan bli det i Europa också, för historiskt har våra länder en lång tradition av att vattna kontinentens fält med blod. När jag invänder att det är orealistiskt att det skulle bli ett till stort krig efter WW2 säger någon att ”det trodde man 1913” också. ”Men”, som jag påpekar, ”de hade inte samma demokratiska och ekonomiska stabilitet” – detta instämmer folk i, särskilt det senare, för trots den fördelningspolitiska krisen gör produktionens överflöd att ingen behöver svälta. Om det blev svält, då skulle det däremot kunna bli uppror.

Ur ett pirat perspektiv skulle konsekvenserna bli illa. Givetvis vore krig och uppror fel även ur ett sådant perspektiv, men vedervärdiga följder som ligger betydligt närmare i tid och som verkar mycket mer sannolika – som redan håller på att hända – är extremt avskyvärda ur ett piratperspektiv. Se ”Inga banker ska räddas statligt.” ovan för mer information om detta.

Vilka lösningar har vi? Rene menade att det allra bästa vore att återställa ett defaultläge, där skulderna raderas (?). Någon påpekade dock att historiska oförrätter tyvärr skulle finnas kvar även där, vilket kan leda till ovan nämnda konsekvenser. Amelia verkade föreslår djupare samarbete i Europa med ökad demokratisk legitimitet, det vill säga en mer federationsliknande modell för EU – inte Angela Merkels tvåhastighets-EU eftersom vi behöver central- och östeuropa av demokratiska (och ekonomiska?) skäl. Ett par människor ville istället ha en konfederation av EU, det vill säga mindre toppstyrning, mer mellanstatligt samarbete (ungefär det jag fått intrycket att HAX vill ha).

(DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har för övrigt skrivit mycket, och enligt mig mycket väl, om krisen de senaste veckorna – idag om 6 myter. Detta talade vi dock ej alls om.)

Ska vi alls föreslå krislösningar i Piratpartiet? Nja, det var klart svårt att enas om hur själva krisen ska lösas, men EU-kritik är nog väldigt viktig – det verkade vi alla överens om. Mina två förslag, eller snarare lösa tankar i väntan på korrigering, var dessa:

  1. Mer makt till ministerrådet (om vi nu tycker medlemsstaters suveränitet bör skyddas, vilket vi typ gör) och EU-parlamentet (eftersom de är de enda direkt folkvalda) och mindre makt till kommissionen (eftersom kommissionen befinner sig fjättelångt från medborgarna, det är mycket svårt att utkräva ansvar och det finns massor av inflytelserika helt ovalda byråkrater där).
  2. Ökad transparens i EU, något tyska Piratenpartei med systerpartier fokuserat mycket på.Vi har ju i och för sig här en av världens bästa offentlighetsprinciper i Sverige, men när det undersökts i  Dagens Nyheter visade det sig att upp mot hälften (!) av myndigheterna bryter mot lagen. Och på EU-nivå finns riktigt mycket att göra vad gäller transparens – det är något vi förhoppningsvis från och med 2014 kan samarbeta med våra europeiska piratpartier om.

 ”Grekernas” fel talades ibland om och då denna attityd kritiserats som ”grekhat” försvarades attityden med att man visst kan skylla på grekerna eftersom de varit rösträttsberättigade medborgare i en demokrati och därför är ansvariga för de vansinnigheter deras valda politiker begår i form av att låna massor från framför allt Tyskland (”att beskatta framtidens generationer för dagens konsumtion”, ett slags ful-beskattning som i nuet inte alls framstår som beskattning eftersom den inte tas ut i nuet mer än i form av lån, kombinerat med omfattande korruption och hemlighetsmakeri).

Mot detta invänder någon att en del greker kanske röstat med fötterna (alltså utvandrat av avsky mot politiken), och jag själv fördömer sådant resonemang å det starkaste, eftersom det är ett kollektivistisk, fördomsfullt, ovetenskapligt och kontraproduktivt sätt  att tala om krisen. Om samma resonemang – ”[landets befolkning] är själva ansvariga för politikernas misstag eftersom det är en demokrati” – skulle gälla för Sverige, skulle ju även vi aktiva piratpartister och medborgarrättskämpar kunna hållas ansvariga för FRA-lagen…

Däremot kan givetvis de som röstade på politiker som redan innan val annonserade sina vansinniga idéer hållas på något vis på ett moraliskt plan ansvariga för de politikernas beslut – men många politiker dolde ju aktivt de problem de skapade, så till syvende og sisdt var det nog ytterst få väljare som ville ha den politik Greklands korrupta politiker förde, om de insett konsekvensern. Man ska inte glömma att det här är rätt komplexa skeenden, svåra att förstå för de flesta väljare, särskilt om politikerna ljuger och låtsas som att det regnar när det i själva verket byggs upp förutsättningar för en ekonomisk kris.

Att  inte kollektivisera befolkningar och hålla dem moraliskt ansvariga för deras politikers påhitt är grundläggande ur ett pirat perspektiv, anser jag, då var och en endast är ansvarig för sina egna handlingar och då ingen alls tjänar på att skulden för Greklands politik läggs på de som kanske t.o.m. kritiserat den, ungefär som vi kritiserat och kritiserar Sveriges politik.

Apropå det berättade Amelia att hon rest mycket i Europa, och kommit fram till att (främst den nätbaserade) medelklassen  har oerhört många beröringspunkter oavsett om de kommer från Sverige, Belgien, Polen eller Rumänien: de har samma värderingar, samma världsbild, samma intressen och till och med samma musiksmak. Fast sedan gjorde Amelia en egen invändning angående det där sista, en invändning som väckte stor förnöjsamhet:

Många tyskar gillar dubstep mer än mig, men i övrigt är vi värderingsmässigt väldigt lika.

*


Som sagt: sharing is caring!

Fast det vore lite bortom excentriskt

– Amelia om att tala om Tor i svensk politik, apropå att grekisk politik ofta innehåller referenser till det mycket mer erkända kulturarvet där

So, that’s it, folks! Här kommer så ett avslutande tips, en film Ola berättade om: där brevkontakt med politiker förordas.

Nej, vänta – en allra sista reflektion. Då vi diskuterade ekonomisk politik sa jag att vi inte måste vara statsmannamässiga eller superansvarstagande ekonomiskt, att det räcker med lite ansvar. Renes respons på detta var kanske Parleyts bästa:

Vi behöver inte vara statsmannamässiga, men vi kan vara det om vi vill! Vi är det mest statsmannamässiga partiet i svensk politik.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, princip, principer, sakpolitik, pirataktivism, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimismutveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknikhögerextremism, fascism, främlingsfientlighet, dystopi, dystopier, kris, krisen, finanskrisen, kaos, främlingsfientlighet, högerpopulism, fördomar, fördom, fördomsfullhet, kontroll, makt, skatt, skatter, beskattning, skattepolitik, finans, finanspolitik, skuld, skulder, lån, bank, banker, bankväsende, Västerås, Framtidens Piratpolitik 2012, Framtidens Piratpolitik, piratmöte, piratmöten, parley, aktivism, pirataktivism, skatteflykt, IT, informationsteknik, juridik, korruption, Grekland, individualism, kollektivism, vinst, profit, marknad, marknaden, euro, eurokris, eurokrisen, bostad, bostäder, bostadspolitik, reglering, avreglering, reglering, bazar, bitcoin, stat, staten, småföretag, småföretagande, kontant, kontanter, varumärke, varumärken, moms, momsen, naturresursdelning, prioritering, fokus, kärnfrågor, förhandling, förhandlingar, värdering, värderingar, Internet, nätet, nätneutralitet, mere conduit, budbärarimmuniteten, öppenhet, transparens, insyn, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister

Sjung med nu: Med blommor och blad, vi firar denna dag, vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Sjung med nu, alla Internauter!
Med blommor och blad, vi firar denna dag,
vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Det är över. ACTA har äntligen fallit. Äntligen. Internet jublar över hela världen. Glädjen vill aldrig ta slut. Folk firar fantastiskt mycket. Väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många gläds. De mänskliga rättigheterna, Läkare utan Gränser och själva demokratin har segrat. EU-parlamentet fullkomligen badar i blommor (skicka du med!). Men den globala rättvisan och människans grundläggande frihet har många antagonister, och de är starka. De kommer återvända. De farliga förslagen är inte borta för evigt. Kanske CETA kommer att bli det nya ACTA, kanske inte. Oavsett vilket kommer det komma auktoritära förslag igen. Vi måste kämpa igen. Vi måste mejla, ringa, blogga, twittra, facebooka, demonstrera, diskutera, informera och namninsamla (eh) på nytt. Vi måste ånyo segra.

Men inte nu. Nu gläds vi. Nu firar vi. Nu ler vi som lallande kufar från klockan 12:50 den fjärde juli, USA:s självständighetsdag tillika Europas nya självständighetsdag visavi amerikanska storföretag, och framåt för en tid. Först sedan, då feststämningen oundvikligen trappas ned, då segern över ACTA blir ett lyckligt minne snarare än ett lyckligt nu, fortsätter den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna, den där vi kanske aldrig når en slutlig seger. Jag har dock tillåtit mig att drömma. De sommardagar som gått sedan den fjärde juli, den historiska dagen – historiska i det att inte bara ett av de största hoten mot de människor som har de allra sämst, de sjuka och fattiga i tredje världen, nu undanröjts, utan även då vår kunskap om verkligheten vi lever i utökats markant tack vare CERN:s upptäckt av Higgsbosonen (och de bägge händelserna har större koppling än den tidsmässiga) – har jag tillåtit mig att drömma.

Så jag drömmer mig bort. Till en annan tid, till ett annat liv. En värld där de mänskliga rättigheterna och demokratin faktiskt segrat. En värld där fiendskapen gentemot dem upphört. En värld där visionerna kan lämna “don’t be evil” bakom sig och istället bli “be good”.

En värld som genomgått en universell, medmänsklig och frihetlig metamorfos.

Kära läsare, nu ska jag berätta om världen som den sett ut det senaste decenniet, med distansperspektiv från en fiktiv men möjlig framtid. Syftet är historiskt och visionärt. Året är 2050. Jag är 54 år, medlem i Piratpartiet sedan 13 års ålder. Talet/”keynoten/berättelsen utförs och riktar sig till Piratpartiets medlemmar i Sverige.

Bilderna utgör bakgrund samtidigt som jag talar (klicka på dem för att läsa mer om ämnet). Rubrikerna ingår inte i talet utan finns med för att förenkla läsandet. Talet, som i sin helhet går under namnet Demokratins slutliga seger, är rätt långt, varför jag delat upp det i 10-12 delar som publiceras de närmsta dagarna på denna blogg. Att det blev långt är inte så märkligt – jag har ägnat en ledig vecka åt att sammanfatta den pirata utvecklingen under ett helt årtionde. Då blir det långt.

Berättelsen kan börja.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Tillbaka till ursprunget…
Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.
”Cicero Denounces Catiline”, målning av Cesare Maccari.

Kära pirater, medborgare och vänner, jag ska nu berätta om världen som den såg ut i det tredje årtusendets begynnelse. En tid då piratrörelsen grydde, och då den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna som pågått i olika former ända sedan civilisationens allra första dagar tog sig nya former med den befriande teknikutvecklingens hjälp. En tid då kulturen och kunskapen genomgick en av världshistoriens allra mest omvälvande renässanser och spreds till större delar av mänskligheten än någonsin tidigare. En tid då de gamla strukturernas auktoritära drag och människofientliga delar försvann i och med födelsen av den inte perfekta men långt mer utvecklade, mänskliga och frihetliga värld vi lever i idag.

Del 1 – preludium.

Tekniker, terrorister och kontraterrorister.

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Iscensättning på demonstration av den hemska tortyr – den terror – USA utförde.
Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0

Allt började för vår del med en ensam tekniker. Teknikern var upprörd över den drakoniska lagstiftningen som riktade sig mot spridning av kultur, detta världsvida fenomen som funnits sedan tidsåldern före själva civilisationen, då den tänkande människan var ung och inledde nyttjandet av sin nya mentala egenskap med att dela med sig av sina tankar till andra tänkare, klädda i fiktionens väv.

Teknikern tog, sin teknikerroll trogen, tekniken till sin hjälp i sin mission. Missionen var lika enkel som tudelad. Politikerna måste rulla tillbaka kulturens begränsningar till situationen som den var innan monopol och gynnade särintressen skadat denna ädla form av mellanmänsklig kommunikation, och politikerna måste rulla tillbaka frihetens begränsningar till situationen som den var innan överdriven rädsla för terrorister och allehanda andra våldsverkare skadat denna grundläggande mänskliga rättighet.

Så teknikern grundade en webbplats. piratpartiet.se. Ja, detta hände sig på den tiden när nationell, administrativ gränsdragning fortfarande ansågs fundamental nog att motivera åtskillnad i adresser på det globala nätet. Teknikern använde även verktyget IRC, då blott en tämligen obskyr kommunikationsform i den breda allmänhetens ögon. Och ur webbplatsen teknikern byggt växte något större fram. En parlamentarisk organisation, redo att delta i val. Som kuriosa kan berättas att partiet lyckades samla 1500 namn för formell registrering för att få ställa upp i val – men att myndigheten i fråga vägrade acceptera namnen, eftersom de inte samlats in AFK! [plats för skratt för den så nätburna 2050-talspubliken]

15 februari 2006 godkändes så partiet efter att nämnda fadäs korrigerats hos valmyndigheten. Piratpartiet var fött. Det första valet blev förvisso dock inte det maffiga inträde i folkets församling som det kunnat bli. 0,6 procents röster. Så få blev det. Och på grund av den spärr mot småpartier som fanns i Sverige krävdes 4 procent för att få komma in i riksdagen alls. Så Piratpartiet fick inte ens de futtiga två av 349 platser de varit berättigade till i ett proportionellt, mer demokratiskt, valsystem. Saker såg nog rätt dåliga ut på piratfronten.

Men låt oss backa bandet ett halvsekel, till 11 september 2001. Om något kan sättas som startpunkten för de kraftiga inskränkningar i mänskliga rättigheter som skedde under nollnolltalet är det detta. Ni har alla läst om det i historieböckerna. Terrorister med illvilliga, frihetsföraktande motiv mördade tusentals människor som ett hot mot den amerikanska staten. Tragedin var fullständig. Amerikas och hela världens folk lamslogs av sorg.

Den amerikanska staten reagerade illa, mycket illa. Inte bara från sorg, utan även från ilska och skräck. Istället för försoningens väg gick man vedergällningens, den vedergällning som ett decennium senare skulle leda till att presidenten gav order till sin elitstyrka att döda en obeväpnad man, något Amnesty International ifrågasatte – detsamma Amnesty som nuförtiden mest för en föga agerande men nogsamt vakande tillvaro, riktad mot alla stater runtom i världen för att försäkra oss om att ingen någonsin ska kunna bryta mot de mänskliga rättigheter de enhälligt lovat följa. Vid seklets inledning var emellertid Amnesty en livaktig och mycket viktig organisation.

Tillbaka till 2001. Det skedde trots allt betydligt värre saker i den amerikanska statens namn än mordet på en massmördare. Amerikas dåvarande president, George W. Bush, i efterhand allmänt erkänd som en av landets sämsta ledare, lyckades skickligt spela på amerikanska folkets skräck gentemot terrorn. Han var nog själv rätt rädd. Men detta är paradoxalt – skräcken för terrorn, alltså skräcken för skräcken, gjorde att skräckslagna åtgärder mot skräck vidtogs. Bara det att som stat bli rädd och anpassa sina handlingar efter terrorn innebar på sätt och vis terrorn på sätt och vis redan segrat; skräcken, terrorn, hade satt sig i samhället och påverkat dess agerande.

Men värre skulle det bli. Presidenten höll ett tal, där han yttrade sina famösa ord: ”Either you are with us, or you are with the terrorists.” Denna inte bara nyansfattiga utan fullkomligt nyanslösa världsbild passade de Förenta Staternas dåvarande ledning som hand i handske. Amerika inledde sin kamp mot terrorismen, och med det strikt svartvita yttrandet som grund kunde all kritik avfärdas som något som hjälpte terroristerna. Få protesterade. Många var förvisso genuint rädda och uppfattade nog åtgärderna som nödvändiga.

Vilka var då åtgärderna? Patriot Act och liknande projekt ökade radikalt övervakningen av människors privata kommunikation, såväl i som utanför USA. Absurda nya säkerhetsrutiner vid flygplatser kränkte passagerarna och gjorde flyget till en etter värre upplevelse än den redan var. Misstänkta människor fångades, ofta på mycket lösa grunder, och fördes till Guantanamo, ett slags fängelse där människor satt utan rättegång i åratal.

Tortyr användes, såväl genom de så kallade ”extraordinary renditions” som CIA utförde, i vilka människor utvisades till diktaturer där de torterades, men även direkt av USA själva, på fängelset Abu Ghraib i Irak – där det fortfarande är oklart hur inblandade ledning var – och även på Guantanamo. På Guantanamo är det klarlagt att tortyren var sanktionerad från allra högsta ort, från Bushregeringen själv.

En av tortyrformerna som användes var waterboarding, skendränkning, som gör att offret upplever en extremt trovärdig, obehaglig och fruktansvärd känsla av att drunkna. Den amerikanska regeringen vidhöll bestämt att skendränkning inte var tortyr, och kallade det istället för ”förstärkta förhörsmetoder”. Hela saken påminde till stora delar om 1984, en roman av den samhällskritiska författaren George Orwell som myntat begreppet nyspråk för påhittade nya begrepp som skapas för regimens syften.

Guantanamo har idag inte använts på snart 38 år, sedan president Obamas lyckade omval med påföljande nedstängning år 2012. Utvecklingen går framåt.

*

Nästa inlägg i artikelserien publiceras imorgon. Lämna gärna en kommentar om hur ni uppfattar detta försök till historieskrivning.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Ukraina går i antidemokratisk riktning. Landets parlament kommer denna vecka diskutera en lag, lag 8711, som skulle förbjuda HBT-människor från att i offentligheten tala om att de är homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Lagen skulle naturligtvis inskränka såväl yttrandefriheten som rätten till ett privatliv (där rätten att tala fritt om sin kärlek ju ingår), och därför måste vi stoppa lagförslaget.

Organisationen AllOut har en idé: vi, världens medborgare, ska ringa våra egna regeringar och förmå dem att sätta press på Ukraina. Ukraina är nämligen väldigt måna om att fördjupa samarbetet med EU-länder, men detta sätter EU stopp för, just på grund av dålig hantering av mänskliga rättigheter. Här i Sverige kan vi dra vårt strå till stacken: ring Regeringskansliet på 08-405 10 00 och be att få tala med den som handhar ärendet med lagen mot yttrandefrihet för HBT-personer i Ukraina. Gör det nu. Tillsammans kan vi sätta press på Sveriges regering, så att den i sin tur genom EU kan sätta press på Ukraina. Ett helt lands HBT-människors yttrandefrihet kan hänga på våra samtal.

Så ring 08-405 10 00, nu!

Och sprid kampanjen på Twitter (hashtag: #ringförHBT) och Facebook (skicka t.ex.  meddelandet ”Ring ett samtal för yttrandefrihet för Ukrainas HBT-personer! http://www.allout.org/en/actions/ukraine_call?akid=751.922923.my84si&rd=1&t=3&utm_campaign=ukraine_call&utm_content=english&utm_medium=email&utm_source=actionkit” som statusuppdatering).

Här är en lämplig inledning till samtalet:

”Hej, jag heter [ditt namn] och ringer angående en lag mot yttrandefrihet om homosexualitet som kan röstas igenom den här veckan i Ukrainas parlament. Kan jag få tala med någon som hanterar den här frågan, om någon sådan finns?”

Här är lämpliga saker att ta upp:

  • Sverige ska uttalat arbeta för mänskliga rättigheter i sin utrikespolitik (det är regeringens egen officiella linje), så detta är ett gyllene tillfälle att använda diplomati.
  • Lagen bryter mot artikel 10  i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och mot artikel artikel 19 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
  • Att gå genom EU med sin kritik mot Ukraina är absolut bra för att få större genomslag; men då är det viktigt att Sverige verkligen arbetar riktigt hårt för att få till ett så starkt uttalande som möjligt från EU.

That’s it – ring nu. Regeringen har redan börjat vidta åtgärder och uppfatta det som ”protester från alla möjliga håll och kanter” efter att så få som 4 (!) medborgare ringt. Så, om du verkligen bryr sig om yttrandefrihet och HBT-personers rättigheter, ring du med!

*********************************************

Själv ringde jag alldeles nyss. Att som 16-åring ringa Regeringskansliet var nervöst – men så fort jag kommit fram lättade nervositeten. Det var ju (förstås) helt vanliga människor på andra sidan luren! Kul var det; jobbigt var det inte.

Första människan som svarade kopplade mig till Martin Rosén, landshandläggare för Ukraina. Detta var vad han sa:

  • Han förstod direkt vad jag ringde om och sa att jag var den fjärde som ringt om det idag (!).
  • Regeringen arbetar kontinuerligt gentemot Ukraina i särskilt HBT-frågor och för en löpande dialog.
  • Angående just detta har han, tack vare telefonsamtalen, varit i kontakt med Ukrainas ambassad.
  • Ambassaden tvivlar starkt på att lagen kommer gå igenom.
  • Sverige gör nuförtiden sällan egna uttalanden i sådana här frågor eftersom det mest blir uppmärksammat internt i landet – det ger inte så stor verkan.
  • Istället försöker Sverige driva sådant här genom EU, så Martin Rosén har eller kommer vara i kontakt med Bryssel för att kolla om EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton ska göra något yttrande om detta.
  • Rosén vet inte just nu de exakta förutsättningarna för lagen, och man kan inte kritisera varje motion parlamentsledamöterna lägger – kritik blir bara aktuellt om lagen sannolikt ska realiseras.
  • Om lagen går igenom vore det jätteallvarligt, eftersom den ukrainska staten då – på ett sätt man lätt ser – kommer bryta allehanda konventioner och mänskliga rättigheter.
  • Ukraina har sedan 2007 något avtal med EU för fördjupat samarbete på många områden (t.ex. frihandel), som EU dock ej gått med på just på grund av situationen för mänskliga rättigheter i Ukraina.
  • För att det avtalet ska skrivas under krävt att Ukraina går åt rätt håll. Tidigare kunde de hänvisa till politiskt kaos, men nu när landet är mycket stabilare går det inte längre, särskilt inte om man då aktivt inför sådana här lagar.
  • Hans Linde har skrivit en riksdagsfråga, nummer 587, till Carl Bildt om vad regeringen gör angående HBT, efter misshandeln i samband med Pride i Ukraina tidigare i år. I Bildts redovisas ungefär vad Rosén redan berättat för mig.
  • Rosén uppfattar de fyra samtal han fått som att det kommit kritik ”från alla håll och kanter” (hans formulering).

Till detta upprop, #ringförHBT, bjuder jag särskilt in följande bloggare att ansluta sig, från det politiska landskapets alla (nå, alla humanistiska) spektra: Anna Troberg (PP), MinaModerataKarameller (M), Jens Holm (V), Beelzebjörn (partilös), Per Pettersson (LibDem), Maria Ferm (MP), Lena Sommestad (S), Mark Klamberg (FP), Opassande (PP), HBT-sossen (S), Isobel Hadley-Kamptz (partilös), Madeleine Sjöstedt (FP), Farmorgun i Norrtälje (PP), Carl-Johan Rehbinder (LibDem), Lisa Magnusson (partilös) och Marcus Fridholm (PP). Ni är alla särskilt utvalda för att dels representera en så bred politisk uppslutning som möjligt bakom de viktiga värderingarna om yttrandefrihet, dels för att jag är övertygad om att ni alla har en djup övertygelse om HBT-personers rätt till yttrandefrihet. Nu ber jag er om ett telefonsamtal, och ett inlägg. Kopiera allt ovanstående rakt av om ni vill – sprid detta!

Ring nu.

HBT-personers rättigheter måste stärkas, inte inskränkas. Foto: Ludovic Bertron (laverrue på flickr), CC-BY 2.0.

Foto: Ludovic Bertron (laverrue på flickr), CC-BY 2.0.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »