Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska Dagbladet – Dagens Nyheter – Expressen – Göteborgs-Posten – liv&rätt – fib – Borås Tidning – Helsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, argument, argumentation, pirat, pirat, medborgarrätt, människorätt, MR, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, lagstiftning, maktmissbruk, demokrati, De mänskliga rättigheternas väg, litteratur, recension, bok, böcker, facklitteratur, idéhistoria, tortyr, döddsstraff, filosofi, moralfilosofi, etik, moral, demokrati, rättighet, rättigheter, rättighetsetik, deontologi, Ove Bring, Bring, naturrätt, naturrätten, liberalism, liberalismen, Upplysningen, USA, kriget mot terrorismen, kulturrelativism, kulturrelativismen, frihet från tortyr, personlig integritet, invandring, rätten till liv, rättssäkerhet, religionsfrihet, yttrandefrihet, frihet, rättsstat, rättsstaten, tolerans, upplysning, djurrätt, fascism, ideologi, ideologier, kännande rättigheter, socialism, sociala rättigheter, politiska rättigheter, negativa rättigheter, positiva rättigheter, miljö, klimatet, Polluter pays principle, Förorenaren betalar, diktatur, juridik, folkrätt, FN, Förenta Nationerna, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, deklaration, konvention, demonstrationsfrihet, rösträtt, kultur, vetenskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annons

Read Full Post »

Javisst, Stockholmsprogrammet är bra och allt är frid och fröjd – not

Justitieminister Beatrice Ask och migrationsminister Tobias Billström, båda (M), skriver idag på DN Debatt. Jag citerar:

Vi arbetar för att EU tydligare ska sätta individen i centrum. Vår förhoppning är att individens rättigheter och den personliga integriteten ska stärkas inom EU genom Stockholmsprogrammet. EU ska vara ett område där grundläggande rättigheter skyddas enhetligt, och där respekten för den enskilda människan står i centrum. Rätten till respekt för privatlivet måste garanteras oberoende av nationsgränser, särskilt i fråga om skyddet av personuppgifter. Ett heltäckande och effektivt system för skydd av personuppgifter i EU behövs. Den enskildes rättigheter i brottmål, exempelvis rätt till tolkning och rätt till översättning, behöver förstärkas.

Så what’s the problem? Är inte allt frid och fröjd och Stockholmsprogrammet bra och politikerna har helrent mjöl i påsen och allt sådant där? Kan vi inte bara lägga ned demonstererandet? Tja, jag tror knappast det. Moderaterna införde FRA-lagen. Moderaterna införde IPRED. Moderaterna ämnar införa Datalagringsdirektivet. Jag litar inte direkt på dem. Demonstrera mot Stockholmsprogrammet klockan 17.00 idag på Humlegården. Varför? För mänskliga rättigheter.

För att ta något konkret: i Framtidsgruppens dokument inför Stockholmsprogrammet står att terroristprat inte ska skyddas av yttrandefriheten. Läs Rick Falkvinges inlägg om saken. Ask, kan du svara om den formuleringen? Kan du stå upp för den? Ämnar du göra allt du kan för att bekämpa den?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, pirat, politik, argument, argumentation, demonstration, demonstrationer, mänskliga rättigheter, medborgarrätt, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, storebror, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, demokrati, frihet, diktatur, filosofi, rättighetsetik, etik, EU, Europeiska Unionen, terrorism, säkerhet, kriget mot terrorismen, Stockholmsprogrammet, flyktingpolitik, invandring, yttrandefrihet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Argument varför Sthlmsprogrammet är dåligt

Mitt förra inlägg om Stockholmsprogrammet var inte så argumenterande, utan mest informerande, till sin natur. Anledningen var att informering i denna fråga är viktig. Nu vill jag dock klara av lite argumentering – vad är meningen med att informera om protester mot någonting om anledningen till att inte protestera… glöms bort? ”Sunt förnuft visar varför det är dåligt” och ”men Stockholmsprogrammet är ju helt enkelt absurt!” stämmer i och för sig (ur min synvinkel), men är sämst som argument.

Så, då blir det till att gå igenom Stockholmsprogrammet, punkt för punkt, för att peka på det dåliga. Listan över punkter är långtifrån komplett, och det är inte säkert att Stockholmsprogrammet i slutändan faktiskt kommer innehålla detta (isåfall hade protester varit meningslösa), men listan kommer från HAX och HAX brukar ha koll. Jag klumpar ihop de punkter där min kritik är samma är liknande mot alla av dem, och därför kan punktlistans ordning ändras något.

• Ett utökat samarbete mellan EU och USA ”in the field of freedom, security and justice”.

Samarbete i säkerhetens namn är visserligen i sig inte nödvändigtvis dåligt, men mina misstankar väcks ändå. EU ska samarbeta med USA, i frågor som rör frihet, säkerhet och rättvisa. USA, som satt i fängelse och torterat misstänkta brottslingar (deras syn på frihet och rättvisa). USA, som trots övervakning av terroristernas egna telefoner inte lyckades stoppa 9/11 (och kom ihåg, att USA hade inte då tillgång till all elektronisk kommunikation som de har nu, utan avlyssnade efter avsändare/mottagare, inte efter innehåll, men hade ändå kunnat stoppa dem om de varit bättre på det). USA, som satt i system att övervaka hela jordens elektroniska kommunikation i sin paranoida jakt på terrorister. Det är inte direkt några jag vill samarbeta med om frihet, säkerhet och rättvisa…

• Nationella anti-terroristcenter i alla EU-stater, som skall rapportera in till Bryssel.
• Alla EU-stater skall dela sin underrättelseinformation med alla andra medlemsländer.
• Analys på EU-nivå av matrial från medlemsstaternas övervakning och massavlyssning.

Återigen, koordinerad terroristbekämpning som sådan är inte problemet. Men med tanke på vad de nationella anti-terroristcentren lär syssla med (övervaka folk godtyckligt) blir skadan än större om de uppgifter de förfogar över ska spridas än mer. EU får i och med lagringen av uppgifterna än mer (potentiell) makt. Jag litar inte på att Sveriges regering i tid och evighet kommer använda FRA gott, men jag litar än mindre på att EU, som till stora delar inte ens är folkvald, kommer göra det.

• Mer, och mer effektiv, ”data-mining”.
• Realtidstillgång till uppgifter om till exempel medborgarnas resor, bankaffärer, mobilpositioner, internetanvändning samt till fingeravtryck och porträtt.
• Effektiviserad övervakning genom aktiv insamling av enskilda medborgares elektroniska fotspår.

Alltså, med andra ord, mer övervakning. Mer lagring av uppgifter om medborgare. Ingrepp i privatlivet – och relativt stora sådana – per default, inte som undantagsfall. Låt oss lämna Stockholmsprogramspunktlistan, för en annan, mycket trevligare, lista: listan över mänskliga rättigheter som FN skapat, även känd som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Artikel 12:

Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Jämför med artikel 17, vars skyddsområde också får ingripas, men inte godtyckligt:

1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Således: i de fall det är rätt att ingripa i någons privatlivsrätt ska det också vara rätt att ingripa på motsvarande sätt i någons egendomsrätt (jag betvivlar å det starkaste att deklarationens författare använde ordet på två olika sätt). Den privatlivsrättsinskränkning Stockholmsprogrammet innebär är helt klart omfattande; staten bereder sig tillgång till stora delar av ens privatliv. En motsvarande omfattande egendomsrättskränkning skulle alltså vara en där staten bereder sig tillgång till stora delar av en egendom, säg en tredjedel av det.

Vore det rätt att staten tar en tredjedel av allas egendom för att hindra terrorism? Tja, det innebär onekligen en viss komplikation för terrorister att de plötsligt får staten på sig som tar en tredjedel av deras egendom – egendom som de kanske tänkt använda till sina hemskheter. Komplikationen är ungefär lika stor som övervakningen (om några vet att gömma sig från övervakning och ha  goda bortförklaringar är det terrorister). Sannolikheten för att den som berövas en tredjedel av sitt privatliv/sin egendom är terrorist är lika stor (eller snarare liten – för den är extremt liten) i båda fall. Syftet – att hindra terrorism – är detsamma.

Således är liknelsen fullt berättigad. Huruvida fallen är exempel på godtyckliga ingripanden eller ej är en tolkningsfråga. Jag anser att det är godtyckligt. Det gör antagligen de flesta med mig. Och om ingreppen är godtyckliga, är de kränkningar av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Jag har nu på ett åtminstone hyfsat objektivt sätt visat varför Stockholmsprogrammet är inkomatibelt med ovannämnda deklaration av FN. Stockholmsprogrammet är inte nödvändigtvis därför dåligt (huruvida deklarationen är rätt och riktigt är förstås subjektivt), men alla som tycker att FN:s deklaration är bra måste i konsekvensens namn ogilla Stockholmsprogrammet, om de inte kan visa hur jag fail:ar i mitt bevsande av inkompatibiliteten.

Jag hyser inget hopp om att någonsin kunna argumentera för varför Stockholmsprogrammet är dåligt med folk som inte gillar FN:s deklaration, för det är omöjligt att övertyga människor i en viss fråga med andra grundvärderingar än en själv (utan att då visa på hur deras grundvärderingar inte stämmer överrens med deras åsikt i själva frågan; en del verkar ha ”säkerheten främst” som grundvärdering). Syftet med blogginlägget var inte heller att övertyga folk med andra grundvärderingar än jag själv; syftet var att övertyga folk som också gillar FN:s deklaration som grundvärdering om att Stockholmsprogrammet är dåligt, för de allra flesta har faktiskt FN:s deklaration som grundvärdering, tror jag. Nå, själva övervakningen i sig-punkterna har nu utretts. Tid att gå vidare till nästa punkt i HAX lista:

• EU-standardisering av övervakning.

EU-standardisering innebär, om jag förstått saken rätt, att övervakningen ska bli likadan i alla EU-länder. Eftersom detta  för det första inte lär bli frivilligt för de enskilda länderna (och därmed ganska odemokratiskt) och för det andra förebilden inte lär bli något land med litet övervakning utan något med mycken sådan, lär det inte vara bra.

• EU-harmonisering för att undanröja legala hinder för övervakning och avlyssning.

Denna punkt är kanske den mest skrämmande av de alla. De legala hinder mot övervakning och avlyssning jag kan tänka mig är alla sådana jag inte vill ska tummas allt för lättvindligt, allra minst av EU, på: Personuppgiftslagen och dess motsvarigheter i andra länder, grundlagarna i de olika länderna, Europakonventionen, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna… För när de hindren väl är ur vägen har vi intet annat än makthavarnas välvlja att förlita oss till när det kommer till att inte få en diktatur heltigenom (det är möjligt redan idag, ja, för regeringen att missbruka FRA och strunta i grundlagen, men mycket jobbigare än om de legala hindrena verkligen röjs ur vägen).

• En utökad EU-byråkrati för övervakning, avlyssning och analys, kallad SitCen.

Bortsett från nyspråket i att döpa byråkratin till SitCen (jämför citizen, medborgare – tack för tipset till Leo Erlandsson) blir det återigen mer makt till EU, ger EU större möjlighet att avskaffa demokratin. Anledningen till att jag inte placerade den tillsammans med de andra dela underrättelser med varandra-punkterna är just att jag ville peka ut nyspråket.

Vad vi har att kämpa mot är alltså ett förslag som kränker flera mänskliga rättigheter, som ger EU makten att avskaffa demokratin och som – som kronan på verket – använder en gnutta nyspråk. Ett förslag lagt av paranoid och mäktiga politiker som bryr sig om vad medborgarna tycker ungefär bara i den grad det räcker för att de ska får ha kvar sin älskade makt. Ett förslag som bland annat går ut på att inskränka yttrandefriheten för regimkritiker. Ett förslag som verkar dessutom (om en vidgar vyerna från medborgarrättsaspekten – eller, tja, det har nog också mänskliga rättigheter att göra) innebär galen jakt på folk som kommit hit illegalt, flyende från regimer än galnare än EU. Duh. Ibland får jag en riktigt stor lust att bara skrika ut: Hur ska vi medborgarrättskämpar få betaaaaaalt? För att inte tala om semesterersättning; egentligen ska jag ha sommarlov nu!

Skämt åsido, det planeras faktiskt en demonstration mot detta otyg som nu kommer förknippas med Stockholm (blir väl ungefär lika kul som att säga ”Hej, jag kommer från Lissabonn!” och i nästa andetag behöva förklara ”Nej, jag stödjer inte fördraget…”). Demonstrationen kommer hållas i Humlegården i Stockholm imorgon onsdag med start klockan 17.00. Gå dit. Demonstrera. Och se till att stoppa den här tokigheten.

Nu tänkte jag ha lite utrymme för media om detta, men minns att inte bara tidningar och bloggar är media; även filmklipp är det! Dessa två är väl sevärda (den första hittad hos HAX, den andra ursprungligen från Alliansfritt Sverige):

Och sedan ska jag länka till bloggar och andra media som uppmärksammat Stockholmsprogrammet (delvis kopierat av Scaber Nestor): Opassande, Mab, BloggenBent, Oscar Swartz, Karl Sigfrid, Peter Karlberg, JensO, Erik Laakso, Olof B, Isak, Stenskott, Oscar Fredriksson, NSM-Bloggen. Nätverket Svart Måndag, Esbati, Rick Falkvinge (PP), Enligt min Humla, Expr, AB, DN, SvD, SvD, Expr, AB, SR, KvP, Arbetaren, Sidvind, Kulturbloggen, Anna Troberg, med många, många fler.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, pirat, politik, argument, argumentation, demonstration, demonstrationer, mänskliga rättigheter, medborgarrätt, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, storebror, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, demokrati, frihet, diktatur, filosofi, rättighetsetik, etik, EU, Europeiska Unionen, terrorism, säkerhet, kriget mot terrorismen, Stockholmsprogrammet, flyktingpolitik, invandring, yttrandefrihet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Securopean Union

HAX skriver på sin blogg om hur många hemskheter förväntas klubbas igenom via EU i tysthet. Låt det inte ske! Listan över en del hemskheter, snällt kopierad från HAX:

• Ett utökat samarbete mellan EU och USA ”in the field of freedom, security and justice”.
• Nationella anti-terroristcenter i alla EU-stater, som skall rapportera in till Bryssel.
• Alla EU-stater skall dela sin underrättelseinformation med alla andra medlemsländer.
• Mer, och mer effektiv, ”data-mining”.
• Realtidstillgång till uppgifter om till exempel medborgarnas resor, bankaffärer, mobilpositioner, internetanvändning samt till fingeravtryck och porträtt.
• Effektiviserad övervakning genom aktiv insamling av enskilda medborgares elektroniska fotspår.
• EU-standardisering av övervakning.
• EU-harmonisering för att undanröja legala hinder för övervakning och avlyssning.
• Analys på EU-nivå av matrial från medlemsstaternas övervakning och massavlyssning.
• En utökad EU-byråkrati för övervakning, avlyssning och analys, kallad SitCen.

Sprid länken! Skriv insändare! Jag skickade just iväg denna insändare:

Akta er för storebror EU!
Europeiska Unionens samlade justitieministrar kommer vecka 28, alltså nästa vecka, samlas för att diskutera något som går under det intetsägande namnet Stockholmsprogrammet. Det är ingen teknikalitet som bara EU-nördar behöver bry sig om. Nej, Stockholmsprogrammet gäller vår medborgerliga, mänskliga rättighet till ett privatliv skyddat från godtyckliga ingripanden. Några av hemskheterna som kommer rymmas inom Stockholmsprogrammet är mer och mer effektiv datalagring, övervakning av medborgare genom insamling av deras digitala fotspår och tillgång live till uppgifter om medborgares privatliv, som mobilpositioner, bankaffärer och fingeravtryck.

Detta görs i säkerhetens namn, men det måste stoppas. Det går inte att försvara en mänsklig rättighet – livsrätten – genom att inskränka någon annan – rätten till ett privatliv skyddat från godtyckliga ingripanden (och denna övervakning är sannerligen godtycklig, då alla övervakas och inte bara dem där övervakningen sannolikt leder till ett resultat). Storebrorssamhället är ingen trevlig plats, och med all denna övervakning kommer politikerna kunna förvandla EU och medlemsländerna till en diktatur på fem röda sekunder.

Sverige bör, som ordförandeland, ta täten för en kamp mot terrorism som respekterar, inte inskränker, mänskliga rättigheter.

Pusha gärna HAX inlägg!

Detta inlägg finns på http://inessant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, pirat, mänskliga rättigheter, medborgarrätt, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning,storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, demokrati, diktatur, filosofi, rättighetsetik, etik, EU, Europeiska Unionen, terrorism, säkerhet, kriget mot terrorismen

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

FRA-lagen kränker ingen mänsklig rättighet

Några borgerliga politiker skriver idag på DN Debatt (även upptaget i SvD, och av massor av välskrivande, kloka bloggare, vars inlägg jag mest länkar till här för att kunna läsa dem sedan; har inte tid nu) om att FRA-lagen bör granskas mera. När jag i morse läste artikeln slog en tanke mig – mig, som det senaste året varit en stark motståndare till FRA-lagen, framförallt eftersom den – ansåg jag – inskränker en mänsklig rättighet. FRA-lagen inskränker ingen mänsklig rättighet. Denna något omvälvande tanke hade jag förstås ett resonemang till, och trots att jag tänkt på detta så gott som hela dagen har jag inte kunnat finna någon lucka i resonemanget. Snälla, kommentera om ni kan det! Jag vill övertygas!

Jag börjar med att skriva ned något slags bakgrund till själva bedömningen av FRA-lagen (och den är viktigt, för det är grunden för min tes att FRA-lagen inte inskränker någon mänsklig rättighet, en tes som jag mer i detalj snart ska förklara, när jag förklarat grunden). Först vill jag citera den artikel i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som rör privatlivet, artikel tolv (jag kan den, efter att ha citerat den så många gånger, så gott som utantill):

Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Privatlivet är alltså skyddat från godtyckliga ingripanden. Min tolkning av artikeln är att den innebär att om det är hög sannolikhet för att ett gott resultat skall ges av den enskilda inskränkningen i privatlivet, är det acceptabelt och icke-godtyckligt; dessutom måste resultatet stå i proportion till inskränkandet av privatlivet (att staten har register som kopplar adresser till personer är ett  mycket litet ingripande i privatlivet, och att resultatet – bl.a. att post kan delas ut – är mycket sannolikt, tja helt säkert, och dessutom önskvärt – det är ett exempel på ett icke-godtyckligt ingrpande).

Att lite på måfå samla in fingeravtryck eller läsa folks privata post, där det är mycket liten sannolikhet för att det önskvärda resultatet (att brottsligheten minskas) uppnås genom det enskilda inskränkningen i privatlivet. Sannolikheten för att det önsvärda resultatet uppnås, hur önskvärt hos det önskade, eventuella resultatet är och storleken pån inskränkningen i privatlivet är det viktiga vid bedömning för vad som är godtyckligt och vad som inte är det. En paralell kan dras till artikel 17, som behandlar rätten till egendom. Nu är – förstås! – privatliv och egendom samma sak, men i båda sammanhang anges ordet ”godtyckligt”.

Artikel 17
1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Att på måfå läsa folks privata post är en mycket stor inskränkning i privatlivet – att jämföra med att ta stora delar av någons mat. Båda görs för att förhindra brottlighet (brottslingar vars kommunikation kollas av staten har ungefär lika svårt att begå brott som brottslingar som får väldigt lite mat för att den mesta tagits av staten enligt min amatörmässiga bedömning), ett synnerligen önskvärt resultat alltså. Nå, sannolikheten då, för att en enskild slumpmässig person som utsätts för att få stora delar av sin mat tagen/stora delar av sitt privatliv taget verkligen är en brottsling och därmed förhindras att begå brott? Mycket liten, och extremt liten om brottsling reduceras till terrorist.

Om staten tar stora delar av folks egendom utan något särskilt som höjer sannolikheten (detta är viktigt; om någonting höjer sannolikheten är det okej, förutsatt att sannolikheten för att det önsvärda syftet uppfylls är stor) är det en godtycklig inskränkning i egendomsrätten, och därmed ett brott mot en mänsklig rättighet. Om staten inskränker stora delar av folks privatliv utan något särskilt som höjer sannolikheten (detta är viktigt; om någonting höjer sannolikheten är det okej, förutsatt att sannolikheten för att det önsvärda syftet uppfylls är stor) är det en godtycklig inskränkning i privatlivsrätten, och därmed ett brott mot en mänsklig rättighet.

Okej, med detta som bakgrund torde det vara relativt enkelt att se om FRA-lagen bryter mot en mänsklig rättighet (artikel tolv, främst). Så nu till själva bedömningen av FRA-lagen. Till att börja med: är inskränkningen av privatlivet stor? Eftersom det är en inskränkning i brevhemligheten, en av de mest heliga delarna av privatlivsskyddet: ja, helt klart, mycket, mycket stor. Sedan: är målet som ska uppnås mycket önsvärt? Ja. Att bekämpa terrorism är helt klart viktigt och mycket, mycket önskvärt, eftersom det skyddar den mänskliga rättigheten till liv (vilket ingen måste syssla med, men vilket däremot är väldigt bra om det görs). Storleken på inskränkningen i privatlivet uppvägs här (åtminstone nästan) helt av önskvärdheten i målet. Men allt detta är avhängigt sannolikheten.

Vad är då sannolikheten för att en enskild person vars privatliv kränks av FRA-lagen faktiskt är en terrorist, det vill säga: hur säkert är det att en viss inskränkning av brevhemligheten verkligen uppnår det önskvärda målet? Förut ansåg jag saken vara solklar: FRA övervakar all elektronisk kommunikation som passerar rikets gränser, vilket i praktiken betyder en stor del av den privata post som skickas. Men idag ändrade jag uppfattning, på just denna – för FRA-lagsbedömningen ytterst viktiga – punkt.

FRA övervakar nämligen inte all elektronisk kommunikation som passerar rikets gränser. FRA övervakar bara den kommunikation där några särskilda termer nämnts. Och dessa termer förhöjer avsevärt sannolikheten för att en inskränkning av privatlivet i det fallet någon använder termerna faktiskt skulle stoppa terrorism. Och därmed, med en hög sannolikhet för att målet uppfylls, är inskränkningen inte godtycklig, och ingen mänsklig rättighet inskränks. Målet är mycket, mycket önskvärt – check. Inskränkningen i privatlivet vägs upp av målets önskvärdhet – check. Sannolikheten för att inskränkningen i privatlivet når det önskvärda målet är hög – check.

Vari brister mitt resonemang? På vilket sätt har jag fel? Hur kränker FRA-lagen en mänsklig rättighet? Snälla, berätta i en kommentar, för jag kan då rakt inte komma på hur den gör det. Och därmed faller ett viktigt – åtminstone för mig det viktigaste – argumentet mot FRA-lagen. Det finns inte längre någon principiell invändning jag har mot lagen, eller, för den delen, kameraövervakning heller (såtillvida att kamerorna bara kollas på när ett brott begåtts är det inte heller godtycke, nämligen). Men jag har en känsla av att jag missat något… Så, snälla, kommentera!

Förlusten av mänskliga rättigheter-argumentet innebär dock inte att jag nu gillar FRA-lagen. Nejdå. Jag är fortfarande en kritiker, om än inte lika ivrig som förut. Mitt argument mot lagen? Tja, nu när staten väl berett sig tillgång till vår elektroniska kommunikation, finns ingenting som förhindrar Fredrik Reinfeldt från att stiga in på FRA:s lokal på Lovön och be dem ta fram uppgifter på alla politiska opponenter. Sedan sätts Säpo på att helt enkelt döda alla oppositionella. All information som sprids om händelsen stoppas effektivt av FRA, och alla försök till informationsspridning straffas med döden (eller motsvarande). Övergången till en diktatur skulle knappt märkas (vad vet jag, regeringen skulle kunna skylla på någon ny sjukdom) av de flesta.

Litar du tillräckligt mycket på regeringen för att ge dem ett så kraftfullt vapen? Jag gör det absolut inte. Och även om jag gjorde det, skulle jag inte lita på alla tänkbara framtida regeringar (Reinfeldt och company må gilla demokratin, men vad om SD hamnar vid makten? Eller något än värre?). Jag väljer den väldigt lilla risken inför terrorism mot den högst reella möjligheten till diktatur, helt klart. Glöm aldrig att Hitler kom till makten demokratiskt. Hur hade världen sett ut om Hitler haft ett eget FRA? Och vad risken för terrorism anbelangar, har ingen (mig veterligt) i Sverige dött av terrorism. Dödssiffran=0. Det är löjligt lite. Jämför med trafiken, som dödade (till 18 december) 400 personer förra året. Och vad görs åt det? Förbjuds trafiken? Nej, och betänkt att bilåkande knappeligen är en mänsklig rättighet, och att ett sådant förbud inte heller underlättar för att införa diktatur. Med det som jämförelse är FRA-lagen rent löjeväckande.

Summa summarum: FRA-lagen kränker ingen mänsklig rättighet, men gör det väldigt lätt för regeringen att avskaffa demokratin. Således bör FRA-lagen skrotas. Och återigen, visa gärna på hur FRA-lagen kränker en mänsklig rättighet.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://inessant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, pirat, mänskliga rättigheter, medborgarrätt, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning,storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, demokrati, diktatur, FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, filosofi, rättighetsetik, etik

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Införa dödsstraffet?

Jag har länge planerat att blogga om dödsstraffet (gammal satir som mer fokuserar på rent mjöl i påsen-argumentet räknas inte), detta otyg (min kritik har sin grund i rättighetsetiken) som tyvärr fortfarande praktiseras i flera länder (74 år 2006, enligt Amensty enligt Nationalencyklopedi ) i världen (de flesta är mer diktaturer än demokratier, men högst på listan över avrättningar ligger faktiskt USA, detta land där så mycket vansinne gjorts av ledande politiker för att försvara livsrätten som är det viktigaste som finns, enligt dem… eller?). Tyvärr har jag hela tiden skjutit upp ett sådant inlägg, men nu när jag via Inez Filantropen hittade en debattartikel i Norran som förespråkar dödsstraffet kunde jag inte hålla mig från att besvara den. Men innan jag ger mig på att bemöta debattartikeln, argument för argument, publicerar jag en del av ett SO-arbete i skolan, kallat ”Lag och rätt” (där jag skrev just om dödsstraff):

*********************************************************************

Dödsstraffet bör avskaffas. Rätten till liv är en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration över mänskliga rättigheter. Ingen får aktivt inskränka en mänsklig rättighet (att låta bli att upprätthålla det är en helt annan fråga), allra minst staten. Att döda en person är alltid fel; om en person dödar någon i självförsvar är det också moraliskt fel, men eftersom personen inte hade något val bör personen inte straffas.

Dessutom handlar detta om döden som straff, efter att någon begått ett brott, och då har staten definitivt ett val, och det finns stora möjligheter för rationell bedömning av valalternativen. Vissa hävdar att brottslingar som begått extremt fruktansvärda brott, såsom notoriska barnmördare, bör straffas med döden för att det är rätt åt dem och för att de dödade själva. Jag anser det resonemanget vara felaktigt; då sänker vi oss till barnmördarens nivå, vilket vi inte bör göra.

En annan aspekt är risken för felaktigt dömande. Ingen domstol är perfekt; de senaste decennierna har ett hundratal oskyldigt dömda dömts till döden i USA. Ens om ”rätt åt brottslingarna”-resonemanget vore giltigt – vilket jag som sagt inte tycker – skulle det inte räcka för att ha döden som straff, då oskyldiga kan dömas till döden. Ytterligare en aspekt, som dock är högst sekundär, är att dödsstraff är väldigt dyrt, faktiskt tio gånger dyrare än livstids fängelse (källa: Finanskrisen sätter stopp för dödsstraff, Metro 24 mars 2009).

Slutsats: att låta staten kränka en mänsklig rättighet är korkat. Att låta staten kränka en mänsklig rättighet för personer vars skyldighet inte kan garanteras är ännu mer korkat. Att låta staten kränka en mänsklig rättighet för personer vars skyldighet inte kan garanteras till ett mycket högt pris är totalt helkorkat.

*********************************************************************

Nu till debattartikeln:

Tänk så mycket bättre allt skulle vara om vi fick bort alla våldsmän.

Ja, men priset – att kränka en mänsklig rättighet – är för stort.

Tänk er den grymmaste våldsman som kan finnas och som gör sig skyldig till det mest känslokalla brott som finns. Eftersom vi inte har dödsstraff i Sverige döms han till livstids fängelse. Väl inne i fängelset uppför han sig mycket väl och är ute efter kanske tio år och kan göra nya brott. Hade det inte varit bättre att avrätta denna våldsman så att han inte kan utföra nya våldsdåd?

Nej, det bästa hade varit att ge vederbörande (varför utgår debattartikelskribenten från att den våldsamma är en man?) livstids fängelse. Med tanke på den relativt höga säkerheten i svenska fängelser är risken för att hen lyckas rymma liten, ocn risken för att personen då ska begå ytterligare ett brott – och därmed förenkla för polisen att hitta henom – är än mindre (och detta säger jag baserat på min amatörmässiga bedömning, mina egna tankar om vad som verkar rimligt, inte för att jag har statistik på det – även om jag har fel, är det inte rätt att kränka en mänsklig rättighet).

Det är ju så att de flesta våldsmän och mördare återfaller i brott och då drabbas fler oskyldiga.

Källa, tack?

Med dödsstraff drabbas inga fler.

Eh, nej, men det är 100 procent säkert att någon får sin livsrätt kränkt. Om mördaren inte dödats hade det inte alls behövt leda till att någon fått sätta livet till överhuvudtaget.

Samhället blir mycket säkrare.

Ja, men till vilket pris? Om priset är nedmonterade mänsklga rättigheter, det vill säga ett mycket mindre demokratiskt samhället. Dessutom betvivlar jag att samhället faktiskt blir säkrare; folks uppfattning att det är rätt att döda personer de hatar stärks, varför fler mord begås.

Dödsstraff är det enda rättvisa straffet för de grövsta våldsmännen. För till exempel mord finns det inget som kan mäta sig med dödsstraff om rättvisa ska skippas. Rättvisa uppstår när ett straff står i proportion till brottet.

Så rånare bör straffas genom att själva få en pistol riktad mot sig och tro att de kommer dö? Bör våldtäktsmän få våldtas? Bör tjuvar som tagit allt vad någon ägde och hade själva få alla sina tillgångar beslagtagna? Misshandlare själva bli slagna? Är de exemplena, den principen (att en brottsling bör utsättas för samma behandling hen utsatte brottet för), verkligen ”straff som står i proportion till brottet”? Det är förstås ganska subjektivt, men jag tycker inte det. Det tror jag inte de flesta tycker heller, för om de flesta hade gjort det hade vi nog haft mycket strängre lagar idag (visst, brott och straff är inte den viktigaste frågan för de flesta, men prioriteras ofta rätt högt).

Nå, oavsett: den principen kallar inte jag proportionerlig. Jag kallar det att sänka sig till samma nivå som brottslingen (vilket förstås personer kan göra när de är irrationella, men de flesta personer som inte är involverade i fallet – inte är anhöriga eller så, alltså – brukar tycka att det är en dålig princip, och domstolar bör vara så ”kyligt” irrationella).

Man kan tycka att dödsstraff är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, rätten till liv. Men tänk då på offret, som har precis samma rättighet till liv. Tänk också på de anhöriga till offret som fått sina liv förstörda.

Den som brutalt har plågat eller mördat människor har ingen rätt till sitt eget liv. Den rätten har han förlorat genom sitt grymma brott. Ingen ska hänsynslöst kunna mörda och själv undkomma med livet i behåll.

Mänskliga rättigheter är universella och alltid-gällande och kan aldrig förverkas – det är lite det som är grejen med dem (”var och en”, ”alla och envar” är återkommande begrepp i FN:s deklaration över dem). Naturligtvis har offret rätt till liv, och naturligtvis är det extremt förkastligt (kanske den mest förkastliga handling som är möjlig) att inskränka någons rätt tiill liv. Men det gäller även bödlar. De är lika grymma som mördare; de är mördare (om än sanktonerade av staten).

Det finns ju en risk att en oskyldig kan avrättas, men om så skulle vara är ju inte personen i fråga helt oskyldig. Oftast har den oskyldigt dömde en koppling till brottet på något sätt, även om han inte var den som direkt utförde gärningen.

Att hänsynslösa mördare bör mördas – visst, jag håller inte  med uppfattningen, men jag förstår tänkandet bakom den. Men här: det gör väl inte så mycket-mentaliteten gentemot mördande av oskyldiga personer, eller ja, inte ”helt oskyldiga” (enligt skrbenten) eftersom de på något sätt var involverade (och inte ens det i flera fall)! Räcker det inte med att tycka att mördare ska dödas – bör även involverade personer mördas? Först är det jättehemskt att stackars offer mördas, så hemskt att det motiverar inskränkande i mänskliga  rättigheter – men sedan gör det inte så mycket om oskyldiga mördas, för de var ju ändå inblandade i saken!

Den som är för dödsstraff är inte ensam om sin åsikt. Om alla som är för dödsstraff vågar stå för det och gör sina röster hörda, så kan vi en dag återinföra dödsstraffet.

Låt oss hoppas att den dagen inte kommer.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, argument, argumentation, dödsstraff, straff, juridik, rättighetsetik, mänskliga rättigheter, etik, filosofi, moralfilosofi, medborgarrätt, demokrati

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »