Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘folkrätt’

Piratpartiet breddas. Vi går från ett ganska smalt, IT-baserat parti som bryr oss om föga mer än medborgarrättInternet och immaterialrätt – till ett frihetligt, humanistiskt och demokratiskt parti som svarar på alla frågor: såväl de traditionella vård-skola-omsorg-ekonomi-områdena, som de framtidsfrågor som dagens partier knappt tänkt på.

Jag välkomnar denna utveckling, och drar mitt strå till stacken genom att skriva motioner till Piratpartiets medlemsmöten, som hålls varje vår och höst. Här nedan kommer min tredje motion till Piratpartiets vårmöte 2013 (som äger rum online 1 april till 12 maj): denna handlar om vapenexport. Dessa frågor kommer jag givetvis driva även inom Ung Pirats förbundsstyrelse, om jag får medlemmarnas förtroende för det – jag kandiderar nu till styrelsen.

(Vill du också skriva en motion? Läs här!)

Vad tycker du om min motion nedan? Kommentarer, kritik och frågor mottages tacksamt!

Avväpna diktaturerna

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna - ett exempel på något riktigt bra FN faktiskt gjort för friheten. I de mänskliga rättigheternas anda bör ett vapenavtal inrättas inom FN.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – ett exempel på något riktigt bra FN faktiskt gjort för friheten. I de mänskliga rättigheternas anda bör ett vapenavtal inrättas inom FN.

Vapenexporten till diktaturer och andra länder som grovt kränker mänskliga rättigheter måste upphöra. Detta beslutade vi redan på höstmötet 2012 (för utförlig argumentation, se denna debattartikel). Men det finns en lucka i beslutet som måste täppas till.

För det första innebär beslutet inget förbud mot vapenexport till länder som säljer vidare vapen till diktaturer. Den möjligheten omintetgör en del av själva syftet med beslutet. Delvis handlar syftet med förbudet förstås om att det är principiellt fel för Sverige att sälja vapen till diktaturer. Men delvis handlar syftet också om att det faktiskt – på sikt, om andra länder anammar Sveriges politik – kan leda till att diktaturer får svårare att få tag på vapen. Att då tillåta försäljning till länder som kan antas sälja vidare vapnen till diktaturer är förstås mycket kontraproduktivt.

För det andra innebär beslutet inget förbud mot vapenexport till diktaturer globalt. Sveriges bidrag till diktaturers beväpning är i dagsläget inte alls försumbart – men argumentet ”diktaturerna kommer ändå få tag på vapen” har ändå en viss giltighet. Det här argumentet bör inte leda till slutsatsen ”…så därför kan vi i Sverige lika gärna beväpna diktaturerna” (som de flesta av argumentets brukare använder det till), utan istället till slutsatsen ”…så därför måste vi se till att andra länder inte heller beväpnar diktaturerna”. Det här kan ske primärt inom EU och FN.

På FN-nivå är det så absurt – vilket Amnesty International vältaligt påpekat – att handeln med vapen är mindre reglerad än handeln med leksaker. Emellertid håller saker på att hända. En FN-konferens med syftet att skapa ett globalt vapenavtal har just avslutats. Resultaten är ännu oklara (som Amnesty rapporterat), men det verkar som att mänskligheten aldrig varit närmre ett avtal. Hur starkt och långtgående det skulle bli vet vi inte, men det förefaller vara ett historiskt framsteg.

Yrkanden

Mot denna bakgrund yrkar jag att:

  1. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Det bör inrättas ett förbud mot vapenexport till grupper som grovt kränker mänskliga rättigheter, samt ett förbud mot vapenexport till länder som sannolikt kan komma att sälja vapnen vidare till diktaturer och andra länder som grovt kränker mänskliga rättigheter. Även andra nödvändiga åtgärder för att säkerställa att eventuell export av svenska vapen aldrig leder till att diktaturer eller andra länder eller grupper som grovt kränker mänskliga rättigheter beväpnas.”
    Motivering: Ett förbud mot vapenexport till diktaturer är föga meningsfullt om Sverige säljer vapen till demokratier som i sin tur säljer dem vidare till diktaturer. Eventuellt räcker inte detta förbud (t.ex. kanske Sverige säljer vapen till demokratier som säljer vapen till demokratier som säljer vapen till diktaturer), och då måste fler åtgärder vidtas. ”eller grupper” är med för att t.ex. terrororganisationer givetvis lika lite bör beväpnas som diktaturer. Ställningstagandet innebär att Piratpartiet fortfarande inte har en åsikt om vapenexport som sådan; det innebär endast att vi har en åsikt om den slags vapenexport som kan leda till att diktaturer beväpnas.
  2. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”EU bör hindra sina medlemsstater från att exportera vapen till diktaturer och andra länder eller grupper som grovt kränker mänskliga rättigheter. Medlemsstater bör få anta mer restriktiva förbud för vapenexporten än vad EU som helhet gör.”
    Motivering: På EU-nivå uppnår vi ännu större resultat än om endast Sverige inför ett förbud. Den andra meningen bekräftar subsidiaritetsprincipen och möjliggör att enskilda EU-länder går före och visar vägen (EU brukar som bekant vara ganska trögt när det gäller att värna mänskliga rättigheter).
  3. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Ett globalt bindande avtal bör inrättas genom FN som förhindrar att vapen hamnar hos diktaturer eller andra länder eller grupper som grovt kränker mänskliga rättigheter. Detta avtal måste upprätthållas genom något slags kontrollmekanism.”
    Motivering: På FN-nivå uppnår vi ännu större resultat än om endast EU inför ett förbud. Avtalet måste var bindande och upprätthållas, för många FN-beslut brukar inte vara det och därmed blir de i praktiken mycket ineffektiva eller helt meningslösa.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, sakpolitik, , , , , , , , , , styrelse, styrelser, förbundsstyrelse, förbundsstyrelsen, Ung Pirats förbundsstyrelse, Ung Pirats styrelse, motion, motioner, vapenexport, vapenhandel, handel, utrikespolitik, handelshinder, Saudiarabien, Saudivapen, försvar, försvarspolitik, utrikespolitik, export, vapen, fred, krig, folkrätt, demokrati, pacifism, öppenhet, transparens, insyn, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , , , , , , Ung PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmakt, , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Regeringens flyktingpolitik är antiliberal

”Nästa höst går vi till val i en fri demokrati. Det är privilegium.” Så kan en av den svenska retorikens främsta mästare, Olof Palme, parafraseras. Och vad är väl ett bättre sätt att förvalta detta privilegium än att bedriva valrörelse för frihetlig humanism? I Palmes anda har jag följaktligen skrivit en debattartikel om Sveriges migrationspolitik, varför den är dålig och hur den bör förbättras.

Debattartikeln är publicerad på Newsmill, samt här nedan (versionen nedan är något uppdaterad, med nya länkar till artiklar som inte skapats när jag skrev artikeln till Newsmill för några dagar sedan). Sprid gärna.

Riksdagen, som bär ansvaret för Sveriges migrationspolitik. Foto: Janwikifoto (http://politik.in2pic.com), CC-BY-SA 3.0.

Riksdagen, som bär ansvaret för Sveriges migrationspolitik.
Foto: Janwikifoto (http://politik.in2pic.com), CC-BY-SA 3.0.

Inget annat land i världen har dömts så många gånger för brott mot FN:s tortyrkonvention som Sverige, för att ha utvisat flyktingar till tortyr. Och det är inte bara här Sveriges flyktingpolitik fått skoningslös kritik internationellt. Europadomstolen – som vaktar Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna – har upprepade gånger fällt Sverige för brott mot de mänskliga rättigheterna, Sverige beslutat att utvisa människor till länder där deras grundläggande rättigheter skulle ha kränkts. Det hör till saken att Europakonventionen sedan flera år tillbaka måste följas enligt svensk grundlag; brott mot Europakonventionen utgör alltså även brott mot Sveriges grundlag.

Ansvaret ligger givetvis inte i första hand hos de enskilda byråkrater på Migrationsverket eller Polisen som beslutar om eller genomför dessa folkrättsvidriga utvisningar. Skulden ligger istället hos de politiker som skrivit Utlänningslagen, som ligger till grund för utvisningsbesluten. Då statistiken rörande Sveriges brott mot sina internationella åtaganden inom FN och Europa betraktas enligt ovan, är det uppenbart att Utlänningslagen är oförenlig med såväl dessa åtaganden som Sveriges egen grundlag.

Vilka politiker bär ansvaret? Utlänningslagen instiftades under socialdemokratisk regering 2005. Sedan dess har samma lagstiftning upprätthållits av Alliansregeringen. Redan under 2009 och 2010, då Alliansen regerat flera år, var det uppenbart att Utlänningslagen är oförenlig med FN:s tortyrkonvention, i och med de 8 brott Sverige begick mot konventionen under denna tid (enligt Folkpartiets egen information). Trots detta har ingen förbättring av flyktingpolitiken skett, bortsett från vård och skola till papperslösa som i praktiken kan ha svårigheter att nyttja dessa rättigheter av rädsla för fullt lagliga polisingripanden.

I stället har asylpolitiken faktiskt hårdnat under Alliansen. Tidskriften Fokus skildrar väl hur Regeringen, främst i form av justitieminister Beatrice Ask, systematiskt skärpt sina riktlinjer till Polisen. År efter år har pressen på poliserna att genomföra utvisningar effektivare ökat från Alliansens håll. Liknande skrivningar kan också hittas i överenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet, som fastslår att försöket att ”öka effektiviteten i […] det tvångsvisa utvisandet ska fortsätta”. Det här gör man alltså i ett läge där man är fullt medveten om att tvångsutvisningarna ofta sker i strid med Sveriges internationella åtaganden och grundlag, på grund av Migrationsverkets snäva tolkningar av den i praktiken folkrättsvidriga Utlänningslagen.

Allt detta är häpnadsväckande. Folkpartiet, Centerpartiet och Moderaterna kallar sig liberala – men bryter samtidigt mot den grundläggande liberala rätten till asyl. Kristdemokraterna påstår sig ta de svaga samhällsgruppernas parti i kristen, medmänsklig anda – men kastar samtidigt med våld ut de i samhället som allra mest behöver vårt skydd. Sedan när blev det frihetlig politik att skicka människor in i förtryck, tortyr och döden? Hur kan det vara värdigt kristen etik att utvisa en regimkritisk pastor till en torterande regim?

Samtidigt får oppositionens roll inte glömmas bort. Miljöpartiet skrev under på att det tvångsvisa utvisandet ska effektiviseras år 2005. De verkar tveka, nu när Moderaterna vägrar gå med på de förbättringar av asylskälet ”synnerligen ömmande skäl” som överenskommelsen 2011 talade om (Moderaterna vägrar ändra ”synnerligen” till ”särskilt”, för då skulle fler flyktingar få stanna).

Skulle Miljöpartiet kunna upprätta en mer humanistisk, blocköverskridande uppgörelse vore mycket vunnet. En sådan uppgörelse skulle potentiellt kunna innefatta de själva, Vänsterpartiet, Folkpartiet (vars tidigare yttrade åsikter såväl som förslaget till nytt partiprogram och LUF:s principfasthet bäddar för en genuint liberal politik för flyktingar i framtiden), Centerpartiet (där enstaka inflytelserika företrädare talat väl om en amnesti för papperslösa), Kristdemokraterna (som kritiserat REVA) samt enstaka frihetliga sossar och moderater. (Socialdemokraterna som parti är föga att hoppas på, för de ligger bakom mycket av det inhumana i dagens migrationspolitik).

Vad Moderaterna anbelangar framgår det med all önskvärd tydlighet av Tobias Billströms nyliga yttrande att han hyser en rasistisk ideologi bakom den inte längre så rumsrena ytan, varför förtroendet för honom som migrationsminister borde vara förbrukat för all framtid. Billström är inte heller ensam om sin rasism som moderat; flera kommunalråd i partiet har backat upp honom. I sammanhanget bör inte glömmas de andra moderata klavertrampen i migrationspolitiken: Asks ovilja att överhuvudtaget erkänna några fel från regeringens håll rörande REVA-projektet, Reinfeldts ökända yttrande om ”etniska svenskar mitt i livet” och partisekreterarens smickrande ord om SD.

Tyvärr verkar möjligheterna till en mer human migrationspolitik med nuvarande sammansättning på Regering och Riksdag vara tämligen begränsade. En blocköverskridande överenskommelse under Miljöpartiets ledning framstår som en vacker tanke mer än som ett praktiskt realiserbart projekt – för Folkpartiet och andra verkar pragmatismen och ”regeringsdugligheten” inom Alliansen gå före ideologi inom migrationspolitikens område.

Därför behöver sammansättningen i Riksdagen förändras. Sverige måste byta kurs, från Alliansens diaboliska utvisningspolitik, mot en gedigen, human och frihetlig asylrätt. Denna rätt ska inte endast gälla de politiska flyktingar vi måste ta emot enligt internationellt åtaganden, utan även de människor som flytt från klimatkatastrofer och andra mycket dåliga levnadsförhållanden. Vi i Piratpartiet är stolta över att driva detta krav, och kommer göra vad vi kan för att uppnå en verklig respekt för asylrätten om vi får svenska folkets förtroende i valen 2014.

Men egentligen borde detta inte vara en fråga om partipolitik. Inom migrationspolitiken bör alla goda krafterpirater och antipirater, liberaler och socialister, socialdemokrater och centerpartister, konservativa och progressiva – enas. Tillsammans måste vi stå upp för asylrätten och demokratin. Det är en fråga om liv och död.

Pusha gärna inlägget!

Ungefär samma budskap som min debattartikel – fast mer konstnärligt uttryckt, i musikalisk form.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, sakpolitik, pirataktivism, vapenexport, Saudiarabien, Saudivapen, försvar, försvarspolitik, utrikespolitik, export, vapen, fred, krig, folkrätt, demokrati, pacifism, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , Ung PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Rasistiska Billströms politik är rättsosäker och olaglig

Det viktigaste först: demonstrera på söndag 15:00 på Sergels torg mot regeringens inhumana, rättighetsfientliga och olagliga politik. Kan du inte delta fysiskt? Skriv på den nya namninsamlingen från Ingen människa är illegal!

Denna graf skapades i samband med Sverigedemokraternas järnrörsskandal. Skrämmande väl passar den även på ledande moderater...

Denna graf skapades i samband med Sverigedemokraternas järnrörsskandal.
Skrämmande väl passar den även på ledande moderater.

”Inga rasister på våra gator!” Detta gamla slagord har alltid gjort mig illa till mods. Jag hatar rasism, men det är ju åsikterna vi ska åt, inte människorna. Rasister ska ha samma rätt som alla vi andra att vandra på gator och torg. Rörelsefriheten får inte inskränkas för andra än regelrätta brottslingar. Detta borde vara självklart för alla antirasister. Det är ju grundstenen i en frihetlig migrationspolitik.

Aldrig trodde jag väl då, när jag upprört mig över skanderande aktivister som verkar sakna respekt för grundläggande rörelsefrihet, att jag en dag skulle behöva skandera: Inga rasister i vår regering! Idag är den dagen kommen. Genom sitt utseendemässiga särskiljande av människor i moral och omorali goda och onda; i vi och de; i rätt och fel – har migrationsminister Tobias Billström avslöjat sig som rasist.

Till skillnad från rasisterna på gatorna (som har en självklar rätt att vandra på gatorna) finns det ingen rätt för rasisten i regeringen att vara statsråd. Tvärtom. Varje politiskt uppdrag är ett privilegium, som personen förtjänar baserat på ett förtroende som i grund och botten ska ligga hos folket. Just Billström är inte folkvald direkt, men han är vald av Reinfeldt, som är vald av Riksdagen, som är vald av folket. Saknar en minister folkets förtroende bör hen i varje välfungerande demokrati avgå.

Reinfeldt har talat i tämligen skarpa ordalag till Billström. Men någon avgång har inte skett. Varför? En möjlighet kan vara att Regeringen egentligen gläds åt möjligheten att smyglocka röster från SD, samtidigt som statsministern vill hålla sig personligen borta från rasistanklagelser. (Isåfall måste Riksdagen ta sitt ansvar genom en misstroendeförklaring.) Men det är inte så lätt att undvika rasistanklagelserna för Reinfeldt. Alliansfritt Sverige har sammanställt en gedigen listayttranden som stinker av främlingsfientliga jargonger från en tid vi önskar var över.

Som Jonas Hassen Khemiris vän klokt sade (och Khemiri refererade i en föreläsning på Kulturhuset) efter den fantastiska spridningen av ”Bästa Beatrice Ask”: Det blåser humanistiska vindar genom landet, men de återspeglas inte i landets politik. På detta tema bör ni läsa Qaisar Mahmoods debattartikel i Svenska Dagbladet – en text lika viktig som Khemiris.

Tobias Billström. Hur länge ska denna rasistiska politiker få stanna i Regeringen? Foto: Pavel Flato.

Tobias Billström. Hur länge ska denna rasistiska politiker få stanna i Regeringen?
Foto: Pavel Flato.

”Är inte flyktingpolitiken redan generös?”

Det jag skrev om Billström borde varje god demokrat som tror på alla människors lika värde kunna skriva under på. (Rasism är fel är en föga kontroversiell åsikt.) Något som inte är lika uppenbart för många är att utvisningarna måste stoppas. ”Varför då? Är inte svensk flyktingpolitik generös? Ska inte lagar och regler följas?” blir den spontana reaktionen ofta.

För att besvara dessa – högst berättigade – frågor, går jag nedan igenom invändningarna, med utgångspunkt i Sanna Raymans artikel ”Politik kan inte byggas på enskildas öden” om REVA och Sveriges migrationspolitik i Svenska Dagbladet häromdagen (som delvis ekas i SvD:s ledare idag). Raymans artikel lyfter just sådana frågor som många ställer sig. Eftersom svaren egentligen är mycket lättfattliga då en noggrannare analys av politiken görs, kommer här en lättfattlig genomgång. Först citerar jag Rayman, sedan kommer mitt svar. Trevlig läsning!

[Att sökandet av papperslösa inte lär öka är säkert e]n lättnad för många, säkert. Men inte för alla. När polisen i Malmö nyligen nystade upp en bordellhärva (Metro 14/3) fick gränspolisen upp spåret genom just en av de hårt kritiserade inre utlänningskontrollerna. Uppemot fem tjejer har sålts som sexslavar i en människohandel för sexuella ändamål som pågått i åratal (Metro 14/3).

Givetvis är utnyttjandet av papperslösa vidrigt. Ingen har mig veterligt sagt att livet som papperslös är en dans på rosor. Det är just därför en amnesti behövs. Med en flyktingamnesti skulle bordeller, slavlöner och vidriga arbetsvillkor genast försvåras i sin verksamhet – eftersom offren plötsligt inte behöver frukta Polisen, utan istället kan få hjälp av Polisen undan brotten de drabbas av.

Det folk reagerar på är inte att Polisen utreder brott mot papperslösa – det folk reagerar på är att Polisen vill kasta ut papperslösa. (Att vara papperslös är rent juridiskt inte straffbart. Polisen kan förstås utvisa papperslösa, men de kan inte fällas för brott i domstol bara för att de gömt sig.) Dessa bägge polisiära ingripanden är av helt olika slag och måste hållas isär i debatten, något Rayman misslyckas med.

Men därifrån till lämpligheten i att vår största dagstidning trycker liknelser mellan poliser eller migrationsverksanställda och nazistförbrytaren Adolf Eichmann är steget mycket långt. Ändå gjordes denna gräsliga jämförelse i DN häromdagen (9/3).

Här måste jag hålla med Rayman lite grann. Felet ligger inte främst hos Polisen och Migrationsverket, som faktiskt följer Utlänningslagen. Felet ligger hos politikerna, som beslutat om Utlänningslagen och därmed om de utvisningar som verkställs. Ansvaret vilar tungt – över Moderaterna, över hela Alliansen, över Socialdemokraterna och över Miljöpartiet. Läs mer om det här.

Vad gäller liknelsen med Nazityskland är utvisningarna i sig förstås inte lika illa som själva Förintelsen. Men utvisningarna i dag är lika illa som utvisningarna på 30-talet till Förintelsen från Sverige. Döden är lika fruktansvärd, oavsett om flyktingen skickas från Sverige på 1930-talet till ett tyskt koncentrationsläger, eller från Sverige på 2010-talet till ett saudiskt dödsstraff.

Debatten byggs ständigt kring enskilda exempel och öden, vilket försvårar en diskussion om principer och regelverk. Vilka kontroller ska vi göra? Några alls? Vem ska få stanna? Varför inte? För varje nytt öde levererar Miljöpartiet nya tolkningar av befintliga regler.

Även om Rayman överdriver lyfter hon en viktig poäng. Hela medie-Sverige stormar när 90-åriga Ganna ska utvisas, och kultureliten träder fram mot rasismen och de godtyckliga kontrollerna i REVA. Det många missar är att dessa enskilda fall är ett utslag för en hel politik. En helhetssyn behövs! Mer om hur en sådan bör se ut nedan.

Enskilda fall och öden kommer att gripa och uppröra oss, det ligger ofrånkomligen i den reglerade migrationens natur. Det innebär inte att vi kan strunta i att bygga vår migrationspolitik – och effektueringen av den – på rättsstatens grundläggande principer och regler.

Helt rätt. Vad Rayman missar är att utvisningarna bryter mot rättsstatens grundläggande principer och regler. Sverige har världsrekord i brott mot FN:s Tortyrkonvention (enligt FN:s Tortyrkommittés domslut). Upprepade gånger har Sverige dömts i Europadomstolen för brott mot Europakonventionen, då utvisningar skett i strid med de mänskliga rättigheterna. Europakonventionen måste följas enligt svensk grundlag.

Sveriges migrationspolitik strider mot våra internationella åtaganden, vår grundlag och vår skyldighet att respektera mänskliga rättigheter – rättstatens allra mest grundläggande principer. Detta måste få ett slut. Här behövs en helhetssyn: REVA är inte det stora problemet. Det stora problemet är Utlänningslagen, som i praktiken lett till dessa brott mot folkrätten, grundlagen och mänskliga rättigheter. Dessutom får vi inte glömma de potentiella flyktingar som i sina hemländer dödas av regimers vapen som Sverige sålt.

Det är inte bara så att Utlänningslagen kastar ut människor ur landet till tortyr och förtryck, och vapenexporten dödar flyktingar innan de ens hunnit fly. Ett annat mycket stort problem är visum. På grund av en formalitet – byråkratiskt larvig, men dödlig – får man inte resa till Sverige om man avser att stanna i landet en längre tid. För att kunna komma hit och ansöka om laglig rätt att stanna i landet måste man bryta mot lagen. Denna absurda regel uppmärksammas nu senast i och med de tolkar i Afghanistan som givetvis borde stanna här men helt enkelt inte kan ta sig hit på grund av visumreglerna. Men regelverket drabbar naturligtvis alla från hela världen som söker skydd.

Kommer riksdagspolitikerna fixa det? Troligen inte. Därför behövs ett nytt parti i Riksdagen. Ett parti som rakryggat står för sina löften och inte avviker från grundläggande principer i kompromisser. Ett parti som har en humanistisk, frihetlig syn på människan och samhället. Ett parti som tar det här med mänskliga rättigheter, demokratins fundamenta och rättstatens principerallra högsta allvar.

Kort sagt: Piratpartiet behövs i Riksdagen.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, sakpolitik, pirataktivism, vapenexport, Saudiarabien, Saudivapen, försvar, försvarspolitik, utrikespolitik, export, vapen, fred, krig, folkrätt, demokrati, pacifism, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , Ung PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Människor dör på grund av REVA – och vapenexporten

REVA och migrationspolitik har länge varit tapetetenoch utvisningarna är förstås ett folkrättsvidrigt, människorättsvidrigt och moraliskt vidrigt problem, som drabbar alla de utsatta människor som lyckas fly från förtryck till Sverige.

Det här inlägget handlar om alla de andra – de som inte lyckats fly. De som kanske skulle ha kunnat få ett bra liv här – om inte en kula från regimens vapen träffat dem. Även deras lidande bär svenska staten en skuld för – genom att man beväpnar deras diktatorer. Regeringen, Socialdemokraterna och andra ansvariga måste ta sitt ansvar för flyktingpolitiken, såväl i Sverige som i utlandet.

Newsmill har publicerat en ny debattartikel av mig, i egenskap av Ung Pirat och piratpartist, idag: ”Sälj inte vapen till diktaturer”. Debattartikeln skrev jag redan innan helgen, då jag förfärades över Tolgfors odemokratiska hopp mellan ett arbete i demokratins tjänst – och ett arbete i vapenindustrins tjänst. Nu, då slutförhandlingarna inleds om ett globalt vapenavtal (läs Svenska kyrkans fantastiska debattartikel om detta!), är min text än mer relevant – särskilt då Billströms rasistiska uttalande återigen aktualiserar frågan om att Moderaterna inte tycker att alla är lika värda, att vissa människor är värda mindre inte bara än andra människor, utan även svensk vapenindustris särintresse av vinst.


Demonstranter i Bahrain häromdagen. Risken är stor att flera av dessa har barn, föräldrar eller syskon som mördats med svenska vapen.

Den arabiska våren skälvde världen. En hel mänsklighet såg med förvåning, glädje och hopp hur miljontals människor svepte av sig diktaturens bojor och kämpade mot regimens förtryck. En nästan enig omvärld – inte minst Sverige – fördömde diktaturernas våldsmetoder. Samtidigt beväpnade Sverige de regimer man sade sig motarbeta.

När Saudiarabien gick in i Bahrain – ett land där den arabiska våren slogs ned allt för fort, våldsamt och effektivt för att hinna uppmärksammas i medierna, till skillnad från exempelvis Syrien – och mördade obeväpnade demokratiaktivister kan de svenska vapen Sverige sålt till Saudiarabien ha använts.

Raoul Wallenberg.

Raoul Wallenberg – humanist.

Beväpnandet av diktaturer är en skamfläck på Sveriges tradition av frihet, demokrati och medmänsklighet mot omvärlden. Det är inget annat än ett hån mot minnet av Raoul Wallenberg, Dag Hammarsköld och andra svenska diplomater som i historien vigt och stundtals givit sina liv i kampen för att sprida de humanistiska ideal Sverige så länge sagt sig värna.

Det här har skett med bred parlamentarisk förankring hos såväl Alliansens partier, kanske främst Moderaterna, som Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. En politisk enighet har funnits och finns fortfarande om att Sveriges tillväxt är viktigare än diktaturers demokratisering. Majoriteten av Sveriges politiker stödjer vapenexporten till diktaturer, vilket ur ideologiskt perspektiv är svårförståeligt.

Sedan när är det frihetlig liberalism att hjälpa rättighetskränkande, auktoritära styren, Alliansregering? Sedan när är det medmänsklig solidaritet att beväpna folkens massmördande diktatorer, socialdemokrater? (Att Sverigedemokraternas tal om att ”hjälpa flyktingar på plats” inte är något annat än en skicklig, illvillig retorik i syfte att maskera sitt inhumana, irrationella invandringsmotstånd är däremot föga förvånande.)

Samtidigt som de flesta politikerna vägrar ta sitt ansvar visar flera opinionsundersökningar att en stor majoritet av Sveriges medborgare vill sluta sälja vapen till sådana länder. För ett år sedan släppte Sifos en undersökning där överväldigande 78 procent ville sätta stopp för vapenexporten till diktaturer. Av resten är de flesta osäkra; endast 13 procent säger ja till vapenexporten. Samtidigt vill 87 procent av riksdagsledamöterna att denna vapenexport ska fortsätta.

Vapenexporten till diktaturer saknar inte bara folklig förankring, utan rimmar även mycket illa med de internationella åtaganden Sverige tagit på sig angående mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstat. Men de flesta politiker har givit jobb och ekonomi överhanden över dessa eviga och universella värderingar. Humanismens grundpelare har utan vidare till tomma ord på värdelösa dokument – ord som politikerna gärna talar vackert om, men som när det kommer till krittan blir helt värdelösa.

Tobias Billström - antihumanist. Foto: Pavel Flato.

Tobias Billström – antihumanist. Foto: Pavel Flato.

FN:s tidlösa deklaration över mänskliga rättigheter från 1948 påminner oss: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. […] Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” Om Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fått bestämma hade texten nog istället lytt:  ”Svenska jobb är viktigare än arabiska liv.”

Det var det första grundläggande felet i svensk vapenpolitik. Det andra felet är hemlighetsmakeriet. Insynen är extremt begränsad i vapenexporten, för allmänhet, media och till och med för de politiker som själva beslutat om reglerna för vapenexporten. Vissa utvalda ledamöter i Riksdagen får visserligen bevaka vapenexporten – men om de rapporterar något för omvärlden, t.ex. om att reglerna brutits (som de bevisligen gjorts de senaste åren), hotas de av långa fängelsestraff.

Skandalen som avslöjades förra året av Sveriges Radios prisbelönta journalister på Kaliber, då det uppdagades att Sverige hemlighållit hjälpen till en ny vapenfabrik i Saudiarabien, måste ses mot bakgrund av denna tradition av urusel transparens i svensk vapenexport. När allt annat i vapenexporten redan är så hemlighållet som det redan var – fullt i enlighet med politikernas beslut – måste det ha framstått som rent naturligt för tjänstemännen att hemlighålla ytterligare en del av exporten.

Den bristande insynen är inte bara ett problem för de enskilda grävande journalister som ihärdigt arbetar i sanningens tjänst – det är ett problem som rör hela det svenska samhället på djupet, eftersom det underminerar själva demokratin. Om folket inte får veta vad politikernas beslut innebär – hur ska vi då kunna utkräva demokratiskt ansvar när vi röstar?

Som för att lägga grädde till det odemokratiska moset möttes vi igår av nyheten att Sveriges förra försvarsminister Sten Tolgfors, ökänd för sina lögner om Saudiskandalen, nu fått ett nytt jobb. Trevligt för honom – men vidrigt för Sveriges anseende som rättstat. Tolgfors får nämligen ingen okontroversiell anställning av typen kassör på ICA, utan har blir lobbyist åt vapenindustrin.

Det är inte värdigt en fungerande demokrati med maktdelning och åtskiljnad mellan stat och särintressen att den människa som tidigare hade ansvar för komplexa och mycket viktiga frågor om Sveriges vapenexport nu ska jobba för ett bolag verksamt inom den sfären – och säkerligen (om än kanske inte avsiktligt) därmed låta privata företag få nytta av svenska statshemligheter. Därför kräver vi i Piratpartiet en karenstid för ministrar, så att de inte utan vidare kan hoppa mellan staten och dess uppdragstagare.

Vi i Piratpartiet kräver att all vapenexport till diktaturer och andra länder som grovt kränker mänskliga rättigheter omedelbart upphör. Annan vapenexport har vi inte tagit ställning till, mer än att eventuell sådan måste ske med god demokratisk insyn. Dessa humanistiska ställningstaganden kontrasterar tydligt mot Regeringens, Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas politik, som sätter kortsiktig ekonomi före respekt för rättigheter. Deras politik saknar demokratiskt stöd hos Sveriges befolkning, varför en förändring av politiken från Regeringens och övriga partiers håll omedelbart måste ske – om inte annat av rent demokratiska skäl.

Hösten 2014 får svenska folket vid valurnorna annars ställa sig frågan: ska svenska jobb verkligen vara viktigare än arabiska liv?

Charlie Chaplin påminner oss: en bättre värld är möjlig. Om Allianspartierna tar sin ideologi på allvar. Om Miljöpartiet mäktar med en bättre migrationsöverenskommelse. Om Socialdemokraterna står upp för solidariteten.

Om svenska folket väljer mer humanistiska politiker.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, sakpolitik, pirataktivism, vapenexport, Saudiarabien, Saudivapen, försvar, försvarspolitik, utrikespolitik, export, vapen, fred, krig, folkrätt, demokrati, pacifism, öppenhet, transparens, insyn, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , , , , Ung PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Totalitära diktaturer är hemska stater som gärna och ofta inskränker deras medborgares mänskliga rättigheter. Ibland går de så långt som att mörda oskyldiga barn. Dessa regimer bör inte utrustas med vapen, helt enkelt eftersom vapens främsta syften just är att åsamka skada, och det är därför fullständigt förkastligt att utrusta stater där misshandel, tortyr och mord av oliktänkande ingår som viktig del i ens modus operandi med just verktyg för misshandel, tortyr och mord. Detta är något 79 procent av svenska folket håller med om. Det är också något jag skrivit om tidigare, då jag sökt övertyga Piratpartiet att driva frågan om att förbjuda vapenexport till diktaturer och människorättsfientliga stater.

Amnesty driver nu en kampanj för att stoppa vapenexporten till diktaturer. Organisationen skriver: Ett starkt vapenhandelsavtal är nödvändigt för att få ett slut på dessa människorättskränkningar. I sommar har vi en historisk möjlighet att förändra situationen, då världens länder samlas i FN för att förhandla fram ett avtal. Men denna möjlighet förutsätter att vi medborgare engagerar oss för mänskliga rättigheter genom att underteckna Amnestys namninsamling.

skriv under Amnestys kampanj, och sprid den till andra!

Foto: Rolf Broberg, CC-BY-SA 3.0

Foto: Rolf Broberg, CC-BY-SA 3.0

Foto: Rolf Broberg, CC-BY-SA 3.0

Carl Fredrik Reuterswärds konstverk Non Violence, icke-våld, som skapades som en reaktion på mordet på John Lennon. Ingen människa borde någonsin mördas. Att minska mördande staters tillgång till vapen torde vara ett tämligen effektivt sätt att minska mördandet på.

Pusha gärna Amnestys kampanj!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, sakpolitik, pirataktivism, vapenexport, Saudiarabien, Saudivapen, försvar, försvarspolitik, utrikespolitik, export, vapen, fred, krig, folkrätt, demokrati, pacifism, öppenhet, transparens, insyn, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Piratpartiet befinner sig i en mycket spännande fas. Vi håller som parti på att bredda oss – så att vi går från att vara ett ett fåfrågeparti där vi så gott som enbart tar ställning i frågor med extremt tydlig bäring på medborgarrätt och immaterialrätt, framförallt på IT-relaterade områden, till att skapa ett mycket mer heltäckande partiprogram, enligt min och flera andra piraters önskan baserat på frihet, teknikoptimism, demokrati, medborgarengagemang, och mänskliga rättigheter, där vi fortfarande har de ursprungliga piratfrågorna som absolut fokus.

I detta breddningsarbete är just din insats mycket viktig, om du har minsta tycke för piratrörelsens mål, principer och åsikter. Gå in på Breddningsbloggen, centralen för vår diskussion! Bidra med egna förslag! Diskutera i kommentarsfälten!

(För mer bakgrund till hur själva breddningsarbetet fungerar, se mitt förra inlägg om processen.)

Allt gott och väl. Men för att bredda oss måste ju förslag dyka upp! Därför engagerar jag mig på två plan i breddningsarbetet: samtidigt som jag läser igenom, kommenterar och diskuterar alla gamla breddningsförslag, författar jag egna breddningsförslag och skickar in. Mitt första, om att utvidga rösträtten till alla Sveriges medborgare, föll tyvärr inte i särskilt god jord. Sådan är politiken – och jag låter naturligtvis inte ett misslyckande hindra mig från att söka driva Piratpartiet i en humanistisk, frihetlig riktning.

Därför skickade jag in, och har nu fått publicerat, ett nytt förslag om att begränsa vapenexporten till demokratier som respekterar mänskliga rättigheter och att kräva transparens inom denna export. Gå in och kommentera på Breddningsbloggen! Jag har, för första gången i denna bloggs historia, stängt av kommentarsmöjligheten på ett inlägg, nämligen detta. Helt enkelt för att diskussionen ska hållas samlad på Breddningsbloggen! Så kommentera, ifrågasätt, kritisera, håll med, protestera och ställ allmänt till med ett alldeles underbart debattklimat på kommentarsfältet till inlägget på Breddningsbloggen!

Här kommer så mitt inlägg:

Mänskliga rättigheter är viktigt.Så gott som allt det vi pratar i Piratpartiet – FRA, IPRED, PNR, ACTA, fildelning etc – har någon form av bäring på de mänskliga rättigheterna, och de utgör en naturlig och fundamental utgångspunkt för breddningsarbetet i vårt parti.

En i medierna mycket uppmärksammad men i vårt parti märkligt förbisedd fråga med anknytning till just mänskliga rättigheter är den vapenexport som Sverige bedriver till utlandet. Medan etablerade politiker försöker spela bort korten genom att börja diskutera teknikaliteter (“hur definieras vapen?”) och hänvisa till att allt sker enligt “lagar och regler” (duh, det är ju lagarna och reglerna i sig som är fel!) – en strategi vi för övrigt känner väl igen från FRA-frågan – handlar det egentligen om något väldigt enkelt: Sverige säljer redskap till förtryckande diktaturer som dessa regimer kan använda för att inskränka sin egna befolknings redan föga respekterade mänskliga rättigheter.

Saudiarabien är ett klockrent exempel. Helt oavsett den mycket märkliga affären med fabrikbygge som avslöjats, där det till och med verkar vara så att en minister faktiskt begått brott mot just “lagar och regler”, kvarstår faktumet – vilket alla är helt överens om – att Sverige exporterar vapen till Saudiarabien. Saudiarabien är verkligen ett land präglat av den totalitära diktaturens ondska; det är ett land känt för att förfölja människor som engagerar sig politiskt, tortera misstänkta för att få dem att avslöja brott de inte begått, avrätta människor utan att ens ge dem en rättssäker rättegång och för att sända egna militära styrkor för att slå ned demokratiska uppror i den arabiska våren. Ett land som, kort sagt, är en hemsk, repressiv, auktoritär, samt våldsam diktatur..

För mig är det helt självklart att Piratpartiet, som så engagerat kritiserar inskränkningar i mänskliga rättigheter som svenska politiker gör sig skyldiga till här i Sverige, likaså bör kritisera inskränkningar i mänskliga rättigheter som sker i utlandet med svensk hjälp. Export av övervakningsutrustning till diktaturer har vi redan tagit ställning emot – att då tillåta export av vapen till samma länder vore absurt.

En annan aspekt på det hela är bristen på insyn som hela processen präglas av – medlemmarna i Exportkontrollrådet, det organ av folkvalda ledamöter i Sveriges riksdag som ska granska den ofta mycket hemliga vapenexporten, arbetar under mycket sträng sekretess med hot om fängelsestraff, varför de inte ens för sina egna partier kan avslöja oegentligheter. Och oegentligheterna i sig utgör naturligtvis ett stort skäl till att detta är en piratpolitisk fråga – när statsförvaltningen eller t.o.m. statsråd agerar i strid med svensk lagstiftning (vilket verkar ske särskilt ofta just inom vapenexporten, kanske just på grund av att mygel frodas i mörkret bakom stänga dörrar) är det extremt allvarligt ur ett rättsperspektiv, och det utgör ett hot mot det rättssamhälle Piratpartiet vill värna.

Ytterligare ett sätt att se på hela saken med piratpolitiska ögon är ur ett folkrättsperspektiv. Ibland sägs i dessa diskussioner att “alla stater har rätt att försvara sig själva, oavsett statsskick”. Det stämmer kanske med den traditionella folkrätten, men en ur ett piratpolitiskt, mer modernt och demokratiskt perspektiv är det snarare folket, inte staten, som har rätt att försvara sig själva – och när det gäller vapenexport till repressiva regimer innebär sådan export ett stöd till diktatorerna och därmed en inskränkning i folkets folkrättsliga rätt att försvara sig mot övergrepp!

Ideologiska ställningstaganden i all ära – men viss roll spelar faktiskt den folkliga opinionen. Visst, Piratpartiet är ovanligt o-populistiskt i det att vi faktiskt håller fast vid våra principer, men då det gäller vilka frågor vi aktivt ska driva är opinionsläget tämligen viktigt (vilket är en anledning till att vi inte pratar så mycket om patent, trots att vi tar ställning i frågan). När det gäller just vapenexport till diktaturer är hela 78 procent av Sveriges befolkning motståndare, enligt SvT:s undersökning (13 procent vet ej, 9 säger ja). 78 procent av folket säger samstämmigt nej till den officiella politiken i en fråga. Jag blir förvånad om något motsvarande står att finna i någon annan fråga av denna dignitet.

Det så sällsynt höga folkliga stödet för att driva denna människorättsliga fråga, samt den stora bristen hos landets största partier i frågan (S och M vill båda ha kvar vapenexporten till diktaturer), liksom det faktum att frågan redan står högt på medias dagordning, gör motstånd mot vapenexporten till en så lysande fråga att driva att jag föreslår att styrelsen ska ta ställning redan nu (så får höstmötet eventuellt överklaga beslutet sedan, om det mot förmodan visar sig att majoriteten av medlemmarna inte tycker att det här med hänsyn till mänskliga rättigheter är en god idé).

Vapenexporten till diktaturer kränker mänskliga rättigheter, ignorerar demokratiska krav på insyn, verkar dra till sig hot mot rättssamhället som få andra politiska områden samt är impopulär hos Sveriges folk. Piratpartiet bör därför verka för att Sverige omedelbart upphör sälja vapen till såväl diktaturer som länder som kränker mänskliga rättigheter och inför demokratisk öppenhet inom vapenexporten.

Foto: Brocken Inaglory, CC-BY-SA 3.0
Foto: Brocken Inaglory, CC-BY-SA 3.0

För att parafrasera ett Internet-mem: Mata inte trollen, mata duvorna!

Bilden härovan – en Featured Picture jag hittade på Wikimedia Commons, alltså en av de bästa bilderna på den databas med fria filer som används av bl.a. projektet Wikipedia – får lite mer djup då man betänker de ord som den fotograferade människan riktade till fotografen (enligt fotografen själv): ”Pigeons need food, not pictures.”

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, sakpolitik, pirataktivism, vapenexport, Saudiarabien, Saudivapen, försvar, försvarspolitik, utrikespolitik, export, vapen, fred, krig, folkrätt, demokrati, pacifism, öppenhet, transparens, insyn, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »