Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘deontologi’

Jag, på en piratprotest mot migrationspolitiken.

Kandidat till Ung Pirat!

Jag kandiderar till Ung Pirats förbundsstyrelse! Därför kommer jag i en serie inlägg fram till förbundskongressen 5-7 april, då de medlemsvalda kongressombuden får rösta på förslagen till styrelse, berätta lite mer om mig och hur jag ser på Ung Pirat. Alla frågor, medhåll och mothugg mottages tacksamt!

Detta inlägg handlar om min vision.

Vad är min politiska vision för Ung Pirat?

Min vision är att Ung Pirat ska bli Sveriges främsta humanistiska, frihetliga ungdomsförbund. Vi ska vara en aktiv röst i debatten, som såväl gentemot Piratpartiet som resten av samhället går före och visar vägen mot frihet, upplysning och framtidstro. Ideologiskt bör vi i första hand utgå från de mänskliga rättigheterna, från demokratins grundläggande principer och från en tilltro till den vetenskapliga, kulturella och teknologiska potentialen att möta samhällsutmaningar. Kompromisser kan ibland vara acceptabelt inom politiken – men just tack vare att vi är ett ungdomsförbund (och inte ett parti) har vi en möjlighet att lägga pragmatiska hänsyn åt sidan för att istället föra fram piratrörelsens ideal. Vi bör här kritisera alla som bryter mot dessa ideal, oavsett politisk hemvist.

Hur kan visionen appliceras i praktisk politik?

På många sätt! Det viktigaste just nu är att vi når insikt om att våra principer inte bara gäller Internet. Det här arbetet har redan inletts men måste både fördjupas i redan granskade områden och breddas till helt nya områden. Mänskliga rättigheter måste gälla även för flyktingar och världens allra mest utsatta människor, som skadas av svensk vapenexport och migrationspolitik. Rätten till kultur och transparens i staten ska även gälla för minoritetsfolk som förvägras rätten till sitt språk i kommunikation med det offentliga. Mångfald måste även värnas i praktiken i köttsamhället genom en normkritisk skola, en uteslutande HBTQ- och könsneutral lagstiftning och ett aktivt arbete för att digitalisera kulturarvet från våra bibliotek och museer.

Det här var bara några av ett otal exempel på hur Ung Pirats grundläggande idéer i själva verket på intet sätt är bundna till IT, utan istället universella och tillämpliga för i stort sett alla politikens områden. Men vi har resursbrist, och därför måste vi välja vilka områden vi ska prioritera. Jag anser att särskilt migration, miljö och vapenexport borde bli Ung Pirats profilfrågor inför valen 2014. Just dessa bör väljas, eftersom dem alla mycket väl kan formuleras i piratprinciper, enkelt kan kommuniceras till folket (eftersom frågorna är aktuella och eftersom folk ofta redan håller med oss i frågorna, men inte vet att vi överhuvudtaget tycker något i frågorna) och framför allt är de ideologiskt viktigaste just nu. Dessa politiska områden avgörs också delvis av EU, så de är fullt relevanta att driva även inför EU-parlamentsvalet – här bör de definitivt även kompletteras av en demokratiskt grundad EU-kritik.

(Jag har redan lagt flera motioner om sakpolitik till Ung Pirats årsmöte, som den närmsta påsklovsveckan kommer postas för diskussion på denna blogg. Dessa kommer även skickas in till Piratpartiets årsmöte, antagligen med några fler jag helt enkelt inte hann skriva.)

Samtidigt bör givetvis en stor del av vårt fokus förbli på klassiska piratfrågor, som FRA, Datalagringsdirektivet och ACTA:s eventuella ”zombie”-efterföljare. Dessa berör förstås också i allra högsta grad mänskliga rättigheter. Personligen vidhåller jag åsikten att utvisningar till död eller tortyr är värre än godtycklig övervakning av personers privatliv, och eftersom det finns så många andra FRA-debattörer (men så få andra pirata migrationspolitiska debattörer) lär jag personligen därför prioritera migrationspolitik och andra ”utom-nätsliga” frågor.

Har du fyra minuter? Då får du grunden för hela min politiska gärning i världshistoriens främsta tal härovan.

Tack för att du läste! Nästa inlägg handlar om mina tankar om hur Ung Pirat kan utvecklas organisatoriskt (bl.a. inför kampanjen inför valrörelse) och hur jag konkret kan påverka förbundet genom en eventuell styrelseplats. Kommentera gärna vad du läst här nedan!

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Ung Pirat, Piratpartiet, , , , , , piratmöten, styrelse, styrelser, förbundsstyrelse, förbundsstyrelsen, Ung Pirats förbundsstyrelse, Ung Pirats styrelse, , , , , , PP, breddning, ideologi, princip, principer, sakpolitik, pirataktivism, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp,, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, kontroll, makt, filosofi, fri kultur, juridik, kultur, miljö, klimatet, miljöaktivism, rättssäkerhet, rätten till liv, personlig integritet, migration, mångfald, kandidatur

Annonser

Read Full Post »

Vi lever i goda tider. Mänskligheten har aldrig varit så välmående, tekniken aldrig så fulländad, vetenskapen aldrig så allomfattande. Världen närmar sig snarare utopin än dystopin. Den som allra bäst, mest underhållande och med högst trovärdighet förklara detta är professor Hans Rosling, vars verktyg Gapminder så tydligt visar de ofta dolda förändringsprocesserna som alltjämt verkar i vår verklighet. Än tydligare blir det när Rosling, denna mästerretoriker, talar själv. Se bara den här filmen:

Likväl är det svårt att riktigt tro på detta goda, när vårt nyhetsflöde konstant fylls med negativa händelser, från det minimala och milda i form av skattemissbruk till det gränslösa och ofattbara i form av krig. När vi hör om Tillväxtverkets anställda som använder de pengar som kommer från oss alla medborgare inte för att gynna samhället utan för att leva lyxliv, om företag som får tillåtelse att hugga ned en ovärderlig skog, om Storbritanniens beslut att låta ett privat företag med profit som främsta intresse handha statens kärnvapen, om ett par i USA som förvägrades giftermål av den lokala kyrkan med hänvisning till parets hudfärg, om hur situationen för flyktingar till Italien ånyo kan förvärras, om den helt fruktansvärda situationen i Kongo-Kinshasa, om den likaledes fruktansvärda situationen i Syrien – för att bara ta ett axplock från det senaste dygnets svenska nyhetsförmedling – är det inte märkligt att man lätt förlorar framtidstron.

Det får inte ske.

Mänskligheten kan bättre.

Och bättre än någon kan Charlie Chaplin – av alla människor – visa det. Jag låter honom tala för sig själv:

Det där klippet kommer från komedin ”The Great Dictator”, där Chaplin parodiserar Hitler och Nazityskland. Protagonisten, en förtryckt medborgare i diktaturen, kastas i koncentrationsläger men misstas sedan komiskt nog för diktatorn av hans underlydanden (samtidigt som diktatorn själv misstas för medborgaren). Denna rockad gör att det nu blir den gode medborgaren som får hålla den onde diktatorns  ”segertal”, och det är där filmklippet ovan börjar. Protagonisten kastar diktaturens tidigare politik helt åt sidan, och håller istället ett brandtal för demokrati, humanism och frihet. Förvisso det kanske bästa tal jag någonsin hört.

Och det gjorde avtryck. 1940 kom filmen. USA var ännu neutrala gentemot fascismens fasansfulla övergrepp på andra sidan Atlanten. Filmen ”bidrog till opinionen” för amerikansk intervention mot nazismen, enligt Wikipedia.

Så, det där var Chaplin, humanism och antifascism ur ett mer historiskt perspektiv. Visserligen är det häpnadsväckande hur väl filmen passar in i dagens allt mer demokratiserade samhälle – där informationsteknologisk utveckling givit förtryckta folk de frihetens förmåga de behövt för att störta diktatorer i den arabiska våren – med sina tal om vetenskaplig och teknisk utveckling till allas nytta, och hur Chaplins tal hörs omedelbart över hela världen; så är det ju än mer nu när det finns på Internet.

Men när det gäller dagens samhälle finns ändå ett mer modernt, hoppingivande filmklipp jag vill dela med mig av:

Detta är inte en så uppenbar humanist som Charlie Chaplins skapelse, utan istället en sång av Kim Dotcom – den mycket rika entreprenör som ligger bakom MegaUpload och som fick internationell uppmärksamhet då han på ett uppseendeväckande sätt greps av polis. Hans inblandning i MegaUpload borde inte vara kriminell, så det är inget som misskrediterar Dotcom; däremot har han tidigare dömts för ekonomisk brottslighet. Exakt vilken bevekelsegrund som ligger bakom sången är således svårt att veta, men likväl – sångens budskap är spot on och fantastiskt.

Och om även brottslingar kan omvändas till att lägga resurser på aktivism för medborgerliga rättigheter, då är det ett bevis så gott som något på att humanismen har rätt i sin absoluta kärna:

Det finns förvisso godhet i oss alla.

Pusha gärna Chaplins tal!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Dessa är de ursprungliga fascisterna, vars vidriga ideologi nu är på väg tillbaka.

Samhället skälver. Grekland, maj 2012. Ett nazistiskt parti har för första gången på årtionden valts in i ett demokratiskt nationellt parlament i Europa, med fler än 7 procent av rösterna. Partiledaren för partiet, “Gyllene gryning”, säger: ”För dem som förråder detta fädernesland är det dags att frukta.”. Han påstår att Nazityskland aldrig använde förbränningsugnar eller gaskamrar, och beskriver Hitler som ”a great historical figure of the 20th century”. Partiet vill utvisa alla invandrare, först illegala, sedan legala. Landgränserna ska utgöras av minor. Den aggressiva politiken har redan inletts av de våldsamma grupperingar anknutna till partiet som misshandlat människor, något den vice partiledaren beskriver som att ”ibland går några av kamraterna kanske för långt”.

I ett europeiskt land har ett nynazistiskt parti – som delar alldeles för många särdrag med 30-talets fascister och nazister – alltså kommit in i. Tyvärr är detta ingen isolerad händelse. I Frankrike har religiöst grundade inskränkningar i klädesfriheten införts av bl.a. Front National. Schweizes folk sa nyligen ja till inskränkningar i arkitektonisk frihet på grundval av religion i en folkomröstning. British Defence League i Storbritannien anordnar mer storskaliga varianter av den typiska “våldsamma grupperingar attackerar utsedda motståndare”-taktiken. Mindre känt är Ungerns vridning mot höger, där partiet Fidesz under odemokratiska former och påhejat av öppet antisemitiska och –romska partiet Jobbik fört landet i en auktoritärare riktning. Flyktingmottagandet i Europa är under all kritik för dess brott mot mänskliga rättigheter, vilka nog delvis grundar sig i nya invandrarfientliga attityder.

Europa skälver. Den högerextrema rörelsen, med tydligt auktoritära inslag, växer sig allt starkare. Fascismen, denna ideologi jag själv – blott 16 år idag, uppvuxen långt efter Förintelsen, kalla kriget och Berlinmuren – aldrig kunde tro jag skulle behöva bekämpa politiskt, reser sig på nytt likt en ruttnande vålnad ur den historiens sophög där jag trodde den var död och begraven sedan länge. Kanske var det naivt. Kanske var det naivt att tro att Europas befolkning nu, när den ekonomiska krisen återigen är över kontinenten och med den en ökande fattigdom och desperation, skulle hantera situationen bättre än vad man gjorde på 20- och 30-talen. Det verkar tyvärr vara så att om människan inte förmår lära av historien, är hon dömd att upprepa sina tidigare misstag.

Parallellt med fascismens nya framgångar har emellertid en annan, helt ny politisk rörelse sett dagens ljus. Men den liknar inte alls fascismen. Där fascismen präglas av misstänksamhet, präglas den nya rörelsen av förtroende. Där fascismen räds de nya samhällsförändringar som sker och önskar sig tillbaka till något slags förljuget förflutet, blickar den nya rörelsen hoppfullt framåt med en anda av positiv optimism. Där fascismen bygger murar som separerar människor från varandra, välkomnar den nya rörelsen alla de broar som skapas av teknikens och vetenskapens utveckling.

Den nya rörelsen är vi, piratrörelsen – nätbarnens framtidsbyggare, 2000-talets medborgarrättsrörelse och kunskapssamhällets arkitekter.

Världen skälver. De regionala ekonomiska motgångarna till trots har världen aldrig varit mer utvecklad ur ett tekniskt perspektiv. De nya metoderna för kultur, kommunikation och kunskap hjälper till att befria människor från ignoransens bojor, och skänker mening och glädje åt en allt större del av mänskligheten. Men makthavarna hänger inte med på tåget. Istället söker de begränsa de fantastiska nya möjligheterna Internet ger oss, och övervaka de allt mer digitala liv vi lever. Ur glädjen över tekniken, och ilskan över politikernas missbruk av den, bildas Piratpartiet. Som en löpeld av framtidstro sprider sig rörelsen snabbt över världen, och har redan nått framgångar för sin teknikoptimistiska, humanistiska inställning.

Vi har alltså en situation där en ny och hoppfull medborgarrättsrörelse växer allt mer, samtidigt som den unkna och människofientliga fascismen gör detsamma. Det är som uppgjort för något slags Hollywood-regisserad politisk kamp mellan gott och ont. Det var också lite i de banorna jag tänkte när jag började fundera på dessa frågor. Men sedan mindes jag vad Anna Troberg så klokt resonerat kring: det räcker inte att vara emot något, som fascismen. Vi måste också vara för något. Och det hela är ju egentligen inte så svårt. Fascismen är ett gissel vi måste bekämpa. Men varför bekämpar vi den? Vilka värden strävar vi efter att upprätthålla?

Torbjörn Jerlerup har här flera mycket goda tankar. Jag själv anser att grunden måste vara de fundamentala mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna. Privatliv skyddat från godtyckligt ingripande, yttrandefrihet med ytterst få begränsningar, rätten att respekteras oavsett godtyckliga egenskaper (det som ibland kallas mångfald), rättssäkerhet för även de värsta av brottslingar (läs: terrorister), närmast fullständig informationsfrihet från statligt håll, reell och folklig demokrati och minoritetsskydd gentemot majoritetens möjliga tyranni är några av de viktigaste värden vi har att försvara. Ett flertal av dessa har sina främsta fiender i form av fascismen. Och samtliga dessa måste vi försvara, något som naturligtvis måste konkretiseras ytterligare inom alla politiska områden (detta inlägg syftar inte till sådan konkretisering eller sakpolitik, utan istället till att lägga fram en ideologisk färdriktning jag ser som närmast självklar för Piratpartiet).

(En passus här, en parentes alltför självklar för att behöva skrivas ut men som jag ändå infogar för att inget ska misstolkas: vår antagonist är fascismen som ideologi och politisk aktivitet. De människor som driver fascismen, däremot, kan vi inte betrakta som fiender. Dessa människor är förvirrade, ignoranta, i vissa fall rentav direkt illasinnade och alltså “onda” – men det är inte dem vi bekämpar. Som människor har de givetvis precis samma rättigheter och friheter som rättigheternas och friheternas försvarare, oavsett hur mycket fascisterna själva skulle vilja inskränka rättigheter och friheter. Vidare är det viktigt att inse att det förvisso finns betydande skillnader, så väl i art som grad, i den högerextrema skalan, från lätt fördomsfullhet till uttalad nazism.)

I en värld där fascismen åter växer är försvaret för de mänskliga rättigheterna och demokratins principer av ytterst vikt. Behovet av en positiv motkraft, en ny, hoppfull ideologisk rörelse, har inte varit större i Europa och världen på något halvsekel. Jag är övertygad om att piratrörelsen kan anta rollen som de framtidsoptimistiska, humanistiska och frihetliga förkämparna mänskligheten så desperat behöver. Jag är övertygad om att vi inte är dömda att återupprepa historiens hemskheter, utan istället kan förkasta fascismens hemska idéer och låta förnuft, medmänsklighet och frihet vägleda oss då vi gemensamt formar vår värld. Jag är övertygad om att vi under Piratpartiets visionära ledning kan gå en ljusare framtid till mötes!

Ett litet, litet steg på vägen mot en lyckligare, mer frihetlig och medmänsklig framtid - Piratenparteis valseger i Düsseldorf, även den i maj 2012. Vi kan bli framtidens stora politiska rörelse - då har vi givetvis ett ansvar att bli framtidens stora politiska motkraft till den auktoritära ideologins hemskheter.

Ett litet, litet steg på vägen mot en lyckligare, mer frihetlig och medmänsklig framtid – Piratenparteis valseger i Düsseldorf i Northrein-Westfalhen, även den i maj 2012.
Vi kan bli framtidens stora politiska rörelse – med det följer ett ansvar att bli framtidens stora politiska motkraft till den auktoritära ideologins hemskheter.

Du har just läst det 500:e inlägget jag författat på denna blogg. Och kanske är detta, förvisso, den viktigaste av alla de 500 skrifter jag publicerat här. Texten finns för övrigt också som ett inlägg på Breddningsbloggen för Piratpartiet. Kommentarsfältet min blogg är följdaktligen avstängt; syftet är att diskussionen istället ska hållas på Breddningsbloggen. Gå gärna dit och ge din åsikt.

Pusha gärna inlägget

Källförteckning:

Bolling, Anders. Det är dags att frukta – vi kommer. Dagens Nyheter på Internet. Hämtad 2012-05-25. http://www.dn.se/nyheter/varlden/det-ar-dags-att-frukta–vi-kommer

diaforatv. Greek neonazi leader gives Hitler-style speech after the elections. YouTube. Hämtad 2012-05-24. http://www.youtube.com/watch?v=E4AXJx3IzdY

diaforatv. Greek neonazi leader denies the Holocaust. YouTube. Hämtad 2012-05-24. http://www.youtube.com/watch?v=yXy7f17GXtQ

Intervju med Gyllene grynings partiledare publicerad i Elevtheros Kosmos 2006 (not 12), samt diverse facklitteratur och internationella massmedieartiklar (noterna 8-10), refererade i engelskspråkiga Wikipedias artikel ”Golden Dawn (Greece)”. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Golden_Dawn_(Greece)&oldid=494131179

Jazeera, Al. A guide to Greece’s political parties. Hämtad 2012-05-24. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2012/05/20125120322955327.html

Linton, Magnus. De hatade. Bokförlaget Atlas (2012). ISBN 978-91-7389-404-3

Lundin, Tomas. Den grekiska extremhögern växer. Svenska Dagbladet på Internet.  Hämtad 2012-05-25. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/den-grekiska-extremhogern-vaxer_7168207.svd

af Schmidt, Franz. Statsskick och politik ur ”Grekland”, Nationalencyklopedin på Internet. Hämtad 2012-05-23. http://www.ne.se/grekland/statsskick-och-politik

Vancouver Sun, The. Greece: Secretive far-right party taps into Greeks’ anger. Hämtad 2012-05-24. http://www.vancouversun.com/news/Greece+Secretive+right+party+taps+into+Greeks+anger+fear/6519781/story.html

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, princip, principer, sakpolitik, pirataktivism, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp,, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, högerextremism, fascism, främlingsfientlighet, dystopi, dystopier, kris, krisen, finanskrisen, kaos, Grekland, Gyllene gryning, nazism, nationalsocialism, nationalism, främlingsfientlighet, högerpopulism, fördomar, fördom, fördomsfullhet, kontroll, makt, ignorans, okunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »