IFAU-registret hotar mänskliga rättigheter enligt lagtexten

TL;DR: IFAU-registret öppnar för ändamålsglidning och tillåter medborgarrättskränkande behandling av mycket känsliga personuppgifter om etnisk härkomst genom att undantag ges från Personuppgiftslagen. Stoppa lagen nu – riv upp, gör om, gör rätt! Skriv på namninsamlingen hos Avaaz! Blogga! Twittra (#IFAU)! Facebooka! Mejla riksdagen! Ring regeringskansliet! Skriv insändare! Kontakta partierna! Visa att Piratpartiet och andra integritetsvänner fortfarande är en demokratisk kraft att räkna med – att vi gemensamt kan försvara våra rättigheter!

Foto: Mike Roberts (”cosmic_spanner”), CC-BY-SA 2.0
IFAU-registret innebär att vi går mot dystrare tider… eller?

Dystra tidender om det nya förslaget om IFAU-register sprids över landet – nu handlar det inte om att försvara friheten på Internet, utan om att försvara medborgarna från statlig registrering av medlemskap i fackföreningar och etnicitet. Men invändningar väcks. Är det verkligen så illa som alla tror? Finns reell grund för våra påståenden om massövervakning och medborgarrättskränkning, våra liknelser med FRA?

Det är det jag nu ska undersöka, genom att läsa vad som faktiskt står i regeringens lagrådsremiss. Jag granskar kapitel 2, ”Förslag till lag om behandling av personuppgifter vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering”, det mest intressanta – för det är här den eventuella blivande lagtexten finns. Så here we go!

Analys av lagtexten

Efter ett par inledande stycken som fastställer rätt självklara saker juridiskt, kommer den första intressanta biten här:

Förhållandet till personuppgiftslagen
3 § Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid behandling av personuppgifter vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, om inte annat följer av denna lag eller av föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag.

I klartext: Personuppgiftslagen ska inte komma här och hindra vår fina nya lag med eventuella integritetsinvändningar. De kör vi över!

Och inte nog med det: regeringen får utan att rådfråga riksdagen frångå personuppgiftslagen gällande IFAU-registret ännu mer genom att skriva förordningar, om man nu skulle ha glömt att ta med någon integritetsvidrig sak i själva lagen. Nå, förordningar får inte se ut hur som helst; det ska i princip vara förtydliganden av riksdagsbeslutad lag. Men som vi vet från ACTA: ”förtydlinganden” kan ofta göra saken värre för medborgerliga rättigheter.

4 § fastställer att IFAU är ansvariga för hur de behandlar sina personuppgifter. Jodu. Men någon oberoende kontrollinstans – inte ens en sådan extremt urvattnad och verkningslös som FRA fick – ser man inte röken av.

I 5 § anges vad uppgifterna får användas för, alltså vilka ändamål de får finnas till för. Ändamålen är kort och gott forskning på arbetsmarknaden. Ett enligt mig inte särskilt viktigt ändamål – och inte alls i stil med den ”terrorism” FRA skulle kunna undanröja. Först var det terrorism, sedan Säpo, sedan allmän brottslighet och nu är vi framme vid forskning som motiv för ingrepp i medborgarnas grundläggande rätt till privatliv.

Sedan börjar det riktigt intressanta för oss:

6 § Personuppgifter som behandlas för de ändamål som anges i 5 § får också behandlas för att fullgöra ett utlämnande av uppgifter som sker i överensstämmelse med lag eller förordning. I övrigt gäller 9 § första stycket och andra stycket personuppgiftslagen (1998:204).

Detta öppnar upp för att uppgifterna ska kunna lämnas ut till andra och alltså inte enbart användas för forskning. Ett slags ändamålsglidning, med andra ord. Särskilt allvarligt är det där lilla ”eller förordning”, som innebär att regeringen – utan att behöva ens rådfråga riksdagen – genom att skriva nya förordningar kan besluta om hur utlämningar av information från IFAU ska gå till.

Skräckscenario: ett något mer extremt Sverigedemokraterna blir regeringspartner och får igenom en förordning som tvingar IFAU att lämna ut uppgifter om arbetslösa människor av arabiskt ursprung, för att dessa ska kunna kastas ut ur landet.

Vi traskar vidare genom juridikens djungel:

Känsliga personuppgifter

7 § Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering får för de ändamål som anges i 5 § endast behandla sådana känsliga personuppgifter enligt 13 § personuppgiftslagen (1998:204) som avslöjar etniskt ursprung eller medlemskap i fackförening eller som rör hälsa.

Av lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor följer att forskning som innefattar behandling av känsliga personuppgifter enligt 13 § personuppgiftslagen eller sådana uppgifter som avses i 21 § samma lag måste etikprövas.

Eftersom det är av vikt för att förstå lagtexten tar vi en titt i 13 § personuppgiftslagen:

Förbud mot behandling av känsliga personuppgifter

13 § Det är förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar
a) ras eller etniskt ursprung,
b) politiska åsikter,
c) religiös eller filosofisk övertygelse, eller
d) medlemskap i fackförening.

Det är också förbjudet att behandla sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv.

Uppgifter av den art som anges i första och andra styckena betecknas i denna lag som känsliga personuppgifter.

Förbudet i personuppgiftslagen innebär alltså att myndigheter inte tillåts behandla personuppgifter som avslöjar etniskt ursprung och hälsa. Det är detta förbud som nu ska upphävas för IFAU.

Tanken må vara att uppgifter överlag ska vara anonymiserade – men lagändringen innebär att IFAU likväl får behandla icke-anonymiserade och därmed integritetskränkande uppgifter.

(Etikprövningen ger jag föga för. Den måste rimligen innebära att en ”avvägning” ska göras mellan grundläggande rättigheter och forskningsintresse. Och att göra avvägningar mellan grundläggande rättigheter och något annat fungerar inte; de ska vara absoluta.)

Men vad sägs mer specifikt om själva registren hos IFAU? Kan det var så att det där krävs anonymisering? Vi ska kolla:

Samlingar av personuppgifter
8 § Om det behövs för de ändamål som anges i 5 §, får det hos Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering finnas samlingar av personuppgifter som behandlas automatiserat, under förutsättning att uppgifterna inte direkt kan hänföras till en person. Uppgifterna får dock vara försedda med en beteckning som den myndighet uppgifterna kommer från kan hänföra till ett personnummer eller motsvarande identitetsbeteckning.
9 § Om det behövs för de ändamål som anges i 5 §, får det hos Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering även finnas samlingar av personuppgifter som behandlas automatiserat, som inte är sådana personuppgifter som avses i 8 §, om uppgifterna är nödvändiga för en viss avgränsad studie, uppföljning eller utvärdering.

Djävulen ligger i detaljerna! 8:an ser ju rätt fin och bra ut initialt – den kräver att uppgifterna måste vara anonymiserade vad gäller IFAU:s kännedom – även om man kan ifrågasätta att koder som gör att uppgifterna kan av-anonymiseras och alltså faktiskt kopplas till en viss person om man har tillgång till andra myndigheters information får finnas där.

Men det är i 9:an det blir riktigt illa: det får hos IFAU ”även finnas samlingar av personuppgifter som behandlas automatiserat, som inte är sådana personuppgifter som avses i 8 §”. I 8:an avses anonymiserade uppgifter (som dock kan ha kod från annan myndighet); 9:an innebär att även känsliga uppgifter som inte anonymiserats får lagras. Visst, det vanliga svepskälet om begränsningar (i form av att uppgifterna bara får finnas där för särskilda specifika studier eller liknande) finns – men det spelar ingen roll. Det är själva lagringen av uppgifterna som är integritetskränkande i första hand, inte hur länge lagringen sker.

Jag antar att det är dessa stycken som ligger bakom medias påståenden om att de flesta uppgifter skulle vara anonymiserade. Förvisso sant. Men om en enda känslig uppgift angående en oskyldig människa lagras utan att den personen är misstänkt för något brott innebär det ett godtyckligt ingripande i människans privatliv.

Men sen så kommer ett par stycken med en minst sagt lovande rubrik – om begränsningar i registret (och därefter om tillgången). Vilka fantastiska skydd mot integritetskränkningar kommer nu? Ska bara t.ex. misstänkta brottslingar, eller människor som aktivt givit sitt tillstånd, få inkluderas i register enligt 9:an?

Begränsningar i behandlingen av personuppgifter

10 § Personuppgifter som inte direkt kan hänföras till en person och som ingår i samlingar av personuppgifter som behandlas automatiserat får inte behandlas i syfte att röja en persons identitet.

11 § Personuppgifter som endast får behandlas under de förutsättningar som anges i 9 § och som har samlats in för att behandlas inom olika avgränsade studier, uppföljningar eller utvärderingar får inte sambearbetas med varandra.

Första stycket gäller inte för sambearbetning av personuppgifter som är nödvändig för att återupprepa eller följa upp en tidigare genomförd studie, uppföljning eller utvärdering.

Tillgång till personuppgifter
12 § Tillgången till personuppgifter ska begränsas till vad var och en
behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Nejdå. Det hela gäller alltså begränsningar efter att uppgifterna samlats in. Och då spelar det föga roll vilka regler som gäller – privatlivet kränks när uppgifterna väl samlas in. Vad som händer därpå är sekundärt. Så begränsningarna är som förskönande ”läppstift på en ful gris” (där grisen är IFAU-registret och läppstiftet är ”begränsningar” som är meningslösa) – läppstiftet må göra att det avlägset påminner mer om något vackert, men det hindrar inte att det fortfarande är en ful gris.

Sedan, efter en rätt vettig 13 (som bara berör anonymiserade=ej integritetskränkande personuppgifter), kommer ännu ett angrepp på de medborgerliga rättigheterna:

Gallring
14 § Personuppgifter ska gallras så snart uppgifterna inte längre behövs för det ändamål som de behandlas för, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har meddelat föreskrifter eller i ett enskilt fall beslutat att gallring ska ske senast vid en viss tidpunkt eller att uppgifter får bevaras för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål.

”regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer” kan alltså besluta att vissa ”uppgifter får bevaras för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål”. Detta kan gälla de allra värsta av uppgifterna, alltså känsliga uppgifter (etnicitet, hälsa) gällande identifierbara oskyldiga människor. Och lagringen ska kunna ske på obestämd tid. En enkel fråga: Är detta något vi verkligen vill att regeringen ska kunna göra?
Skräckscenario: Något högerextremt parti (det behövs bara en liten, liten radikalisering av SD) blir regeringspartner och får igenom att uppgifter om etnicitet ska lagras för all framtid, så att etniska ”släktträd” kan byggas ännu mer avancerat. Verkligen behändigt att ha om vissa etniska gruppers rättigheter ska kringskäras steg för steg – och SD vill redan idag inleda detta, genom att kriminella utrikes födda (men inte inrikesfödda!) ska kunna utvisas.

*

I sitt svar till något som verkar vara en tidigare text har Datainspektionen en del vettiga synpunkter, men är lite för tillbakadragna i sin ändå tämligen skarpa kritik. Justitiekanslerns utlåtanden har jag inte hittat på nätet – har ni? Lagrådet ska nu få kolla på förslaget och potentiellt granska det mot grundlagen; där hoppas jag givetvis att integritetsaspekterna prövas mot Europakonventionens krav på respekt för privatlivet, som är en del av Sveriges grundlagar och som liknar FN:s deklarations. Och så vill jag helst ha en second opinion av den kunniga folkrättsdoktorn Mark Klamberg (FP) också, angående lagtexten överhuvudtaget; han är jurist, inte jag. Andra människor jag gärna ser input ifrån är Beelzebjörn, Joshen, Jens Holm (V), Mary X Jensen (M), Maria Ferm (MP)och Anna Troberg (PP).

Uppdatering: har nu hittat ett annat yttrande av Datainspektionen… men det verkar inte röra IFAU. Vad är detta? Någon som vet?

Slutsatser

Registreringen av oskyldiga människor grundar sig inte på någon konkret och individuell nytta med att registrera just den människan, och registreringen innebär också (ibland) att känsliga uppgifter (om etnicitet och hälsotillstånd) får lagras – något som tidigare inte tillåtits hos en vanlig, ej brottsbekämpande myndighet. Således innebär registreringen ett godtyckligt ingripande i många människors privatliv. Låt oss kolla på vad en mycket trevligare text,  FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, säger om detta:

Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Således kan konstateras följande:

• IFAU-registret öppnar upp för ändamålsglidning då regeringen får rätt fria händer att bestämma vilka IFAU får lämna ut personuppgifter till.
• IFAU-registret inskränker den mänskliga rätten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande genom att samla in identifierbara personuppgifter om helt oskyldiga medborgare.
• IFAU-registret innebär att uppgifter om etnicitet blir tillgängliga för staten, något som – ur ett historiskt perspektiv – är helt vansinnigt.
• IFAU-registret riskerar (enligt Datainspektionen och Justitiekanslern) att öppna upp för situationer där det blir praxis att myndigheter ska få egna register, vilket givetvis vore än mer olyckligt för integriteten – ju fler register, desto större intrång.

Med denna juridiska bakgrund uppmanar jag nu er alla: skriv på mot IFAU-registret hos Avaaz! Och bygg opinion: blogga, blogga, mejla riksdagen (mitt eget mejl publiceras i ett nytt inlägg inom ett par dagar), twittra, Facebooka och skriv insändare (en egenskriven insändare kommer inom några dagar på denna blogg). Alliansen ska inte få komma undan med ytterligare ett svek i frågan om medborgares rätt till privatliv!

Kan snön kan vi – övervakningen måste besegras! Foto: almost witty, CC-BY-NC-SA 2.0

Förresten är IFAU-registret inte det enda tveksamma ur integritetssynpunkt nuförtiden. Suck…

Pusha gärna Avaaz-kampanjen!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, frihet, lagstiftning,demokrati, teknik, teknologi, lagstiftning, informationspolitik, medborgarrätt,mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, personlig integritet, privatliv,integritet, övervakning, avlyssning, massavlyssning, anonymitet, storebror,godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle,övervakningssamhället, 1984, registrering, lag, lagar, lagstiftning, riksdagen,nyhet, nyheter, datalagring, register, regeringen, IFAU, arbetsmarknad,arbetsmarknadspolitik, forskningspolitik, forskning, databas, databaser, Hillevi Engström, Engström, Moderaterna, M, Avaaz, kampanj, kampanjer, lagstiftning, medborgarinflytande, protest, protester, lag, lagrådsremiss, lagrådsremisser, lagar, remiss, lagar, remisser, juridik, lag, ändamålsglidning, lag, sluttande plan, fack, facket, fackförening, facket, fackföreningar, hälsa, känsliga uppgifter, etnicitet, härkomst, ursprung, folkgrupp, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annons

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska Dagbladet – Dagens Nyheter – Expressen – Göteborgs-Posten – liv&rätt – fib – Borås Tidning – Helsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, argument, argumentation, pirat, pirat, medborgarrätt, människorätt, MR, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, lagstiftning, maktmissbruk, demokrati, De mänskliga rättigheternas väg, litteratur, recension, bok, böcker, facklitteratur, idéhistoria, tortyr, döddsstraff, filosofi, moralfilosofi, etik, moral, demokrati, rättighet, rättigheter, rättighetsetik, deontologi, Ove Bring, Bring, naturrätt, naturrätten, liberalism, liberalismen, Upplysningen, USA, kriget mot terrorismen, kulturrelativism, kulturrelativismen, frihet från tortyr, personlig integritet, invandring, rätten till liv, rättssäkerhet, religionsfrihet, yttrandefrihet, frihet, rättsstat, rättsstaten, tolerans, upplysning, djurrätt, fascism, ideologi, ideologier, kännande rättigheter, socialism, sociala rättigheter, politiska rättigheter, negativa rättigheter, positiva rättigheter, miljö, klimatet, Polluter pays principle, Förorenaren betalar, diktatur, juridik, folkrätt, FN, Förenta Nationerna, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, deklaration, konvention, demonstrationsfrihet, rösträtt, kultur, vetenskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Dagens upphovsrätt ej mänsklig rättighet

Stefan Wahlberg har i dagens Metro publicerat en kolumn med titeln ”Fildelarlöften är förljugna floskler”. Jag anser att stora delar av kolumnen är felaktig, varför jag tänker gå igenom den del för del. Here we go again!

”Somliga [politiker] gör därför allt för att få det att låta som om illegal fildelning skulle tillhöra de mänskliga rättigheterna. ”Vi kan inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration” sa Fredrik Reinfeldt redan inför riksdagsvalet 2006 – trots att fildelning redan då var kriminaliserat.” Två sakfel: vad jag har hört har ingen etablerad politiker eller framstående piratpartist hävdat att det är en mänsklig rättighet att fildela upphovsrättsligt skyddat material även utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse så länge fildelningen ifråga sker icke-komemrsiellt. Att kulturspridning är bra har en del hävdat (ja, kanske inte så många etablerade politiker dock), men att det på något vis skulle vara som en mänsklig rättighet är en grov överdrift som förringar begreppet mänskliga rättigheter.

Det andra felet är att fildelning redan då var kriminaliserat. Fildelning är inte kriminaliserat, fildelning var inte kriminaliserat och fildelning kommer antagligen (riktigt så stor makt har inte Hollywoodbolagen, oavsett vilken hybris vissa antipirater får och hävdar att ”[om nätleverantörerna agerar på ett visst vis] kommer lagen skärpas”, som om de bestämde över huruvida lagen skärps) aldrig att kriminaliseras. Fildelning – själva tekniken – är inte illegal, även om en viss jävig domare med nämndemän tolkat lagen så.

”Problemet är att lejonparten av dessa vallöften är förljugna floskler. För även om politik handlar om visioner så är det ohederligt att lova sina väljare saker som i praktiken är rättsligt omöjliga att genomföra utan att ändra på hela världsordningen.” Något Rick Falkvinge, ledare för Piratpartiet, många gånger sagt är ”Nu förändrar vi Sverige, Europa och hela världen. I den ordningen.” Vi vill förändra hela världsordningen! Vi bygger kunskapssamhället! Men det kanske inte var vad Wahlberg menade här; en annan tänkbar betydelse av vad han sade är att vi kommer få USA mot oss när vi ändrar upphovsrätten. Detta har redan Rick Falkvinge skrivit om i ett nyhetsbrev. Jag kopierar in svaret här:

”Det andra som kommer att hända är att USA kommer att bli vansinniga och hota med handelssanktioner. Det är en uttrycklig del i deras utrikespolitik att hota med handelssanktioner i sådana lägen, och hittills har svenska politiker fått svansen mellan benen inför det hotet. Men det kort som ingen använt, är att sådana sanktioner inte skulle kunna riktas mot Sverige, utan skulle få riktas mot EU.

Och här är trumfkorten: EU har en större bruttoproduktion än USA. Det gör att om USA riktar sanktioner mot EU, så skadar det USA mer än EU, och därför kommer de inte att verkställa det hotet. Samtidigt är upphovsrättslagstiftningen på nationell nivå i Europa, så att vi faktiskt kan ändra lagarna (i USA är upphovsrättslagen, alltså själva lagtexten, på federal nivå).” (min fetning)

”Det råkar nämligen vara så att det inte är fildelning, utan artisternas och konstnärernas upphovsrätt, som idag skyddas av Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.” Fel, på det sättet Wahlber utmålar situationen som. För det första talar inte Europakonventionen alls om upphovsrätt (jag har letat men inte hittat – jag utesluter inte att den talar om det men att jag inte hittat det). För det andra innebär FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte alls just den upphovsrättslagstiftning vi har nu. Vi tar en titt på artikel 27, andra delen, som är den del av FN:s deklaration som berör upphovsrätten:

2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.

Ett sätt att tolka artikeln på är att kreatörer ska kunna kräva omnämnande och att inte få sitt verk kränkts (skydd för de ideella intressena) och att kreatörer kan bestämma över vem som får använda deras verk kommersiellt ( skydd för de materiella intressena). Detta sätt att tolka artikeln ärenligt min mening högst rimligt, och varken jag eller Piratpartiet anser att den delen av upphovsrätten bör avskaffas. Vi vill avskaffa delen som förhindrar icke-kommersiell spridning av material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse – det vill säga, vilket så gott som all fildelning är (icke-kommersiellt, alltså).

”Utöver att vi skulle hamna i öppen strid med bland annat FN, Europarådet, EU och USA så skulle vi tvingas frånträda åtminstone ett halvdussin internationella avtal och konventioner – däribland den FN-kontrollerade Bernkonventionen och avtalet med Världshandelsorganisationen WTO. Sverige skulle hamna på ”svarta listan” och utsättas för kraftiga handelssanktioner vilket inte bara skulle rasera det svenska handelsutbytet och vår exportindustri utan hela Sveriges ekonomi.” Jag vet inte om Wahlberg ljuger med flit eller bara är okunnig. Som jag nämnde ovan skulle en reformering av upphovsrätten inte inskränka någon mänsklig rättighet, och Europakonventionen nämner inte upphovsrätten (verkar det som; nämner den den är den troligen ej särskilt mycket mer restriktivt än FN:s deklaration). Om USA hotar med handelssanktioner – tja, läs ovan (mitt citat av Rick Falkvinge). Det är sant – tror jag; detta är jag inte insatt i – att ett par internationella avtal skulle behöva frångås, men att det skulle leda till några större problem är otroligt (återigen: läs citatet av Rick Falkvinge).

”Det är givetvis ingen slump att upphovsrätten har fått ett så starkt internationellt skydd i både ideella konventioner och globala kommersiella avtal. Upphovsrätten har nämligen ett ekonomiskt värde – precis som alla andra produkter som kan säljas och stjälas. Detta bevisas enklast av de tusenlappar som en enda person kan tjäna på en timmes nedladdning av film och musik som han annars hade fått betala för.” Upphovsrätten har inget ekonomiskt värde – upphovsrätten kan åtminstone inte stjälas. Och nej, en enda person tjänar inte några tusenlappar på en timmes nedladdning av film och musik som hen annars fått betala för. Åtminstone jag har inte gått på företagens reklam som säger ”Köp IDAG och tjäna 50 :- för att vi sänkt priset!”. Nej, oavsett vad kapitalet vill att vi ska tänka så tjänar vi inget, vi sparar. Wahlbergs argumentation skulle lika gärna kunna användas för att avskaffa biblioteken: ”Detta bevisas enklast av de tusenlappar som en enda person kan tjäna på en timmes lånande av film och musik som han annars hade fått betala för.” (ja, biblioteken lånar faktiskt ut en del film och musik nu förtiden, men det spelar ingen större roll – Wahlgren hade lika gärna kunnat skriva böcker eller e-böcker). Eller som arumentation för ensamrätt till idéer, kunskap och information: ”Detta bevisas enklast av de tusenlappar som en enda person kan tjäna på en timmes mottagande av idéer och kunskap som han annars hade fått betala [personen som tänkte ut idéerna] för.”

”Det finns alltså all anledning att fråga politikerna vems valfläsk de tänker sälja ut i nästa valkampanj. Kanske fri uppkoppling på operatörernas bredband? Eller varför inte gratis oxfilé från världens alla livsmedelshandlare?” Duh. Vi talade om kopiering, trodde jag. Bättre formulerat: ”Det finns alltså all anledning att fråga politikerna vems valfläsk de tänker sälja ut i nästa valkampanj. Kanske fritt härmande av operatörernas sätt att leverera Internet? Eller varför inte tillåten kopiering av oxfilé från världens alla livsmedelshandlare?” Men visst ja, det är redan tillåtet att nyttja andras arbete genom härmande och kopiering på det viset… Varför gäller inte samma sak kultur?

Rösta på Piratpartiet i valet till EU-parlamentet, för – utöver en reformerad upphovsrätt – demokrati, mänskliga rättigheter och avskaffade patent. Förröstningslokalerna är öppna nu. (Vallokalerna är öppna på valdagen 7 juni.) Det är mycket enkelt att rösta. Hittar du ingen Piratpartiet-valsedel, texta Piratpartiet tydligt på en blank valsedel (skriv inget annat än Piratpartiet).

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argumentation, argument, pirat, upphovsrätt, immaterialrätt, copyright, mänskliga rättigheter, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, (C), EU-valet 2009,  val, EU, fildelning, illegal fildelning, Piratpartiet, Internet, Europakonventionen, Metro, piratkopiering

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »