Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘upplysningen’

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Idag var jag på den andra och sista dagen av den årligt återkommande tvådagarskonferensen Wikipedia Academy, som i år arrangerades på Kungliga Biblioteket av Wikimedia Sverige och Forskningsavdelningen på Kungliga Biblioteket. Till skillnad från igår var jag där hela dagen, varför mina anteckningar blev mer idag än igår. För att anteckningarna annars skulle vara helt otympliga att läsa, publicerar jag dem i olika delar, efter föreläsare (ungefär). Detta är den andra delen, som behandlar Jutta Haiders föredrag med titeln ”Wikipedia: ett upplysningsprojekt och en digital heterotopi?”. Notera att anteckningarna inte är några exakta nedskrivningar av talen, utan bara försök att sammanfatta essensen av dem. Observera: nästkommande delar i mina anteckningar från Wikipedia Academy publiceras först imorgon. Jag orkar tyvärr inte publicera dem idag; jag är för trött.

Axel presenterar Jutta Haider, forskare och lärare i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet. Hon undersöker hur människor använder olika sociala medieer för att berätta om klimatvänligt liv. Jutta tackar Axel och presenterar sig. Efter diverse mikrofonkrångel berättar Jutta mer om sitt projekt om grönt twittrande och bloggande, som hon tycker är mycket spännande, och uppmanar publiken att mejla Jutta om vi hittar sådant. Juttas presentation är i PDF-format eftersom hon försökte använda OpenOffice politiskt korrekt, vilket failade. Hon vill tacka Wikimedia Sverige, särskilt Jan för att fixat detta och bjudit in henne. Föreläsningen ska knuta an till vad vi hört om innan, kontinuitet.

När Jutta stötte på Wikipedia första gången blev hon mycket fascinerad, kan man göra sådär? Får man göra så? Hon tyckte också det var spännande att det lyftes fram som något väldigt nytt, trots att namnet (”pedia” kommer från encyclopedia, engelska ordet för encyklopedi) antyder en tradition, och när man tittar närmare på det har Wikipedia en viss traditon. Hon vill sammanföra dessa två linjer, det nya och det gamla, och ett sätt är att använda begreppet heterotopi. Först ska hon dock prata om Wikipedia som upplysningsprojekt, sedan går hon över till hetertopi, sedan ska hon berätta om hur går det ihop att Wikipedia är heterotopi/upplysningsprojekt, både och (något om frågetecken sägs också, men jag hänger inte riktigt med nog att korrekt referera det).

Encyklopedin är det största utrycket förr upplysningsprojektet, då tron på vetenskapen förändrades, idéen om hur tillgänglig kunskapen ska vara förändrades och demokratisering tog plats. Encyklopedin uttrycker en kunskapssyn grundad på rationalitet och förnuft. Den flyttade synen på vad kunskap är: från att ha betraktats som gudsgivet till att ses som skapat avv människan och något som utvecklas och blir bättre. Särskilt upplysningstiden på 1700-talet förändrade synen på vad ett uppslagsverk bör vara och kan göra. Det största uppslagsverket var det franska Encyclopédie, ett jättestort projekt som löpte över 17 år. Artiklarna var skrivna av dåtidens experter, mest framstående vetenskapsmän (ej -kvinnor), exempelvis Voltaire.

Sedan dess har encyklopedier fortsatt utvecklats. Det finns två olika vägar/linjer/sätt/uttryck och massor av exempel efter den franska: ”expertvägen” (som började med Encyclopédie) och ”maskinvägen”. Expertvägen bad tidens vetenskapsmän skriva utifrån expertis om ett område, och innehöll alltså den mest trovärdiga, sanna informationen om ett ämne. Maskinvägen försöker beräkna fram, utifrån stora databaser, vad som är trovärdigt/bäst/pålitligt. Försöker man få in Wikipedia i den kategoriseringen blir det svårt. Wikipedia är lite speciellt, på något sätt expertvägen trots att skrivs av amatörer eftersom kunskap hämtas från utomstående experter. Det finns också många teknikgrejer (som skulle tyda på teknikvägen), botar och så vidare, och tekniska processer som sker i bakgrunden. Det är intressant att försöka placera in Wikipedia där.

Otto Neurath ville i början av 1900-talet skapa en internationell encyklopedi. Han var väldigt aktiv, och idéen var att skapa en 26 volymer tjock encyklopedi och inkludera allt om allting. Han ville få dåtidens mest framstående vetenskapsmän, bland andra Einstein, att skriva. För varje ämne skulle det inte vara en artikel utan en bok. Det blev två volymer, och sen dog Neurath i exil. Det var det senaste stora försöket att börja det hela från början.

Paul Otlet var en belgare som ville skapa ”Universal book of knowledge”. Han valde teknikvägen, och var också aktiv i början 1900-talet. Otlet skulle skapa en universal encyklopedi av kunskap, och influerades av modernistisk (? – jag kan ha hört fel) tid där industrin/tekniken skapade nya information/dokument. Man visste inte riktigt hur de nya dokumenten skulle sparas, sökas i, kunna användas och – vilket är intressantast för oss – samlas. Otlet hade en idé om hur man skulle göra det, alltså få nytta av samlingarna. Med hjälp av den monografiska principen skulle man kunna få ut, extrahera, fakta ur all typ av material/dokument, oavsett format, sedan skulle faktan stå för sig själv utan synbara människor inblandade.

Otlet tänkte sig typ fabriker som samlar in fakta och sedan kommer det ut fakta ur fabriken (symboliskt). Hur skulle det se ut, hur tänkte han icke-symboliskt, på riktigt? Antagligen tänkte han sig stora anläggningar med kvinnor vid maskiner, som klipper och bladar och sådant. Väldig intressant och spännande idé, anser Jutta. Otlet var grundaren av dokumentaristiska (? – kan ha hört fel) rörelsen, nämns ibland med [namn på person jag inte uppfattar]. Wolfram Alfa är nutidens fortsättning av det. Det är dock inte så industriellt; det är inte så många människor som måste sitta där och jobba.

När man söker efter ”age of enlightment” på Wolfram Alfa får man tydligt spaltad kunskap, med referenser till vad som hamnat i kunskapsbasen. Det är bortkopplat från människor och baseras på beräkning. Det man får är siffror, namn och tidsangivelser, vilket är jättebra i vissa fall för att få rena fakta, men kanske inte så bra för just det här uppslaget (age of enlightment). I Wikipedias artikel ”upplysningstiden” är det annorlunda. Där är det människor som skriver och gör, ”ni” säger Jutta (Jutta gör inte så mycket själv). Jutta visar diskussionssidan och historiken, som båda intygar att det faktiskt är människor som sitter och jobbar. Allt sparas för alltid. Det försvinner inte. Wikipedia är ingen faktabas, det är verkligen människor.

Men vi jobbar enligt vissa riktlinjer, och främst tre viktiga för hennes syfte: 1) ingen originalforskning (det handlar om andrahandskunskap som redan finns; experterna kommer in i bilden), 2) verifierbarhet (experterna kommer in här också; man stöder sig på det som finns någon annanstans men inte i detta sammanhang/i denna kollektionen), och 3) NPOV (som innebär en perspektivisering/objektivisering av kunskapen, som är mycket i tradition med hur man såg på kunskap under uplysningen). Allt finns kvar och det finns människor som skriver och gör och diskuterar och kopierar och klistrar in.

Ett intressant sätt att titta på det är att se Wikipedia som en mötesplats. Det skapar minne för vår kultur, ett ”global memory place”. Det är inte symboliskt, utan det är en plats som finns på riktigt. Detta har diskuterats av Pentzold, C., i artikeln ”Fixing the floating gap: the online encyclopedia Wikipedia as a global memory place”. Man kan också se Wikipedia som ett heterotopi. ”Heterotopi” betyder ordagrant ”andra platser” och är ett begrepp från en föreläsning av Foucault om ”different spaces” på 60-talet. Det är ett rum som finns på riktigt, ”ett rum där nya relationer mellan redan existerande platser formas”, exempel vis kyrkogård, teater, museum och bibliotek. Kan även innehålla platser som inte finns egentligen (?).

Jutti pratar också om ackumulation (det vill säg att det samlas ihop på ett ställe) – heterotopin är ett arkiv där alla tiders platser och alla tiders smak finns bortkopplat från den egna kontexten och egna tiden. (Arkiv var inte uttalat en heterotopi av Foucalt men det passar mycket bra på definitionen.) Det är alltid intressant att ha Wikipedia i åtanke, och Jutti har med citatet ”heretopier of time that accumulates oindefinitely” (poetiskt). Man överföra det till Wikipedia, med diskussionsfunktionen och vilka kunskaper som möts. I arkiven finns allt kvar: platser, personer och händelser förs ihop, kanske inte alltid i versioner av artikeln som syns men som finns kvar någon annanstans.

Wikipedia är ett kontinuerligt växande och rörligt arkiv som arkiverar alla sorters kulturella praktiker, vilket skiljer det från tidigare encyklopedier. Wikipedia är inte bara ett minne för kulturen utan också ett minne för sig själv. Wikipedia är som namnet säger en fortsättning på idéer från upplysningstiden, vilket yttrar sig i kunskapssynen (verifierbarhet, neutralitet och dylikt); Jutti drar Jimbo Wales citat  ”Imagine a world in which every single person on the planet is given free access to the sum of all human knowledge.” (detta är inspirerat av upplysningsideal om tillgänglighet – då skulle inte verkligen alla ha tillgång, men åtminstone många, och tillgänglighetstankarna började då).

På Wikipedia finns många versioner av kunskap. Det blir alltid bättre och bättre kunskap som syns men många versioner av kunskap är kvar. Det är ett arkiv, men ingen maskin utan människor som sitter och arbetar. Det har rumsliga drag i sig och är en arkiv/plats/rum där folk träffas och möts och där arkiv skapas både av kulturen och av sig själv, där det finns platser/händelser/personer/artiklar bredvid varandra som annars inte existerar i samma rum. Alla dessa tre gör det till något nytt, knutet till vår tid, ”det är det som gör det så spännande, och nu sluter jag, tack”, avslutar Jutta. Folk applåderar. Jutta säger att hon glömde nämna en artikel hon skrivit med Olof Sundin som kommer i en redovisningsversion på svenska snart.

En åhörare frågar om maskinvägen/expertvägen, och menar att maskinvägen kanske bara är själva söksystemet, men det är väl skilt från själva faktan? Jutta säger att frågan är om faktan extraheras från olika källor automatiskt, eller skrivs av människor. Åhöraren menar att det är en skillnad mellan sökningen och informationssamlingen. Jutta säger att maskinvägen och expertvägen har olika syn på vad som gäller som kunskap. Lars (inte Ilshammar, utan annan åhörare) menar att traditionella encyklopedier som  Nordisk familjebok är tänkt att sammanfatta tidningar. På Wikipedia är det mer vad som finns på nätet som skummas och görs till en encyklopedi. Existerar Wikipedia utan resten av webben och Google? Utgör inte google och Wikipedia tillsammans encyklopedin?

Jutta tycker att det är intressant att skilja industrialiseringsvägen/databasvägen och den andra vägen och säger något jag inte uppfattar riktigt. Jutta tror att det finns två vägar man kan se som samsas i Wikipedia. Åhöraren berättar om världen i småskrifter i Uppsala, ett projekt med småskrifter. Tanken var att skapa en liten skrift per populärt ämne som skulle spridas i massupplaga, men det har lagts ner länge sen. Jutta tycker att det låter fantastiskt kul. Axel bryter eftersom vi håller på att dra över schemat, och folk applåderar igen när Jutta får presentkort på Wikipedia Press.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »