Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘terrorism’

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister

Sjung med nu: Med blommor och blad, vi firar denna dag, vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Sjung med nu, alla Internauter!
Med blommor och blad, vi firar denna dag,
vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Det är över. ACTA har äntligen fallit. Äntligen. Internet jublar över hela världen. Glädjen vill aldrig ta slut. Folk firar fantastiskt mycket. Väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många gläds. De mänskliga rättigheterna, Läkare utan Gränser och själva demokratin har segrat. EU-parlamentet fullkomligen badar i blommor (skicka du med!). Men den globala rättvisan och människans grundläggande frihet har många antagonister, och de är starka. De kommer återvända. De farliga förslagen är inte borta för evigt. Kanske CETA kommer att bli det nya ACTA, kanske inte. Oavsett vilket kommer det komma auktoritära förslag igen. Vi måste kämpa igen. Vi måste mejla, ringa, blogga, twittra, facebooka, demonstrera, diskutera, informera och namninsamla (eh) på nytt. Vi måste ånyo segra.

Men inte nu. Nu gläds vi. Nu firar vi. Nu ler vi som lallande kufar från klockan 12:50 den fjärde juli, USA:s självständighetsdag tillika Europas nya självständighetsdag visavi amerikanska storföretag, och framåt för en tid. Först sedan, då feststämningen oundvikligen trappas ned, då segern över ACTA blir ett lyckligt minne snarare än ett lyckligt nu, fortsätter den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna, den där vi kanske aldrig når en slutlig seger. Jag har dock tillåtit mig att drömma. De sommardagar som gått sedan den fjärde juli, den historiska dagen – historiska i det att inte bara ett av de största hoten mot de människor som har de allra sämst, de sjuka och fattiga i tredje världen, nu undanröjts, utan även då vår kunskap om verkligheten vi lever i utökats markant tack vare CERN:s upptäckt av Higgsbosonen (och de bägge händelserna har större koppling än den tidsmässiga) – har jag tillåtit mig att drömma.

Så jag drömmer mig bort. Till en annan tid, till ett annat liv. En värld där de mänskliga rättigheterna och demokratin faktiskt segrat. En värld där fiendskapen gentemot dem upphört. En värld där visionerna kan lämna “don’t be evil” bakom sig och istället bli “be good”.

En värld som genomgått en universell, medmänsklig och frihetlig metamorfos.

Kära läsare, nu ska jag berätta om världen som den sett ut det senaste decenniet, med distansperspektiv från en fiktiv men möjlig framtid. Syftet är historiskt och visionärt. Året är 2050. Jag är 54 år, medlem i Piratpartiet sedan 13 års ålder. Talet/”keynoten/berättelsen utförs och riktar sig till Piratpartiets medlemmar i Sverige.

Bilderna utgör bakgrund samtidigt som jag talar (klicka på dem för att läsa mer om ämnet). Rubrikerna ingår inte i talet utan finns med för att förenkla läsandet. Talet, som i sin helhet går under namnet Demokratins slutliga seger, är rätt långt, varför jag delat upp det i 10-12 delar som publiceras de närmsta dagarna på denna blogg. Att det blev långt är inte så märkligt – jag har ägnat en ledig vecka åt att sammanfatta den pirata utvecklingen under ett helt årtionde. Då blir det långt.

Berättelsen kan börja.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Tillbaka till ursprunget…
Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.
”Cicero Denounces Catiline”, målning av Cesare Maccari.

Kära pirater, medborgare och vänner, jag ska nu berätta om världen som den såg ut i det tredje årtusendets begynnelse. En tid då piratrörelsen grydde, och då den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna som pågått i olika former ända sedan civilisationens allra första dagar tog sig nya former med den befriande teknikutvecklingens hjälp. En tid då kulturen och kunskapen genomgick en av världshistoriens allra mest omvälvande renässanser och spreds till större delar av mänskligheten än någonsin tidigare. En tid då de gamla strukturernas auktoritära drag och människofientliga delar försvann i och med födelsen av den inte perfekta men långt mer utvecklade, mänskliga och frihetliga värld vi lever i idag.

Del 1 – preludium.

Tekniker, terrorister och kontraterrorister.

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Iscensättning på demonstration av den hemska tortyr – den terror – USA utförde.
Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0

Allt började för vår del med en ensam tekniker. Teknikern var upprörd över den drakoniska lagstiftningen som riktade sig mot spridning av kultur, detta världsvida fenomen som funnits sedan tidsåldern före själva civilisationen, då den tänkande människan var ung och inledde nyttjandet av sin nya mentala egenskap med att dela med sig av sina tankar till andra tänkare, klädda i fiktionens väv.

Teknikern tog, sin teknikerroll trogen, tekniken till sin hjälp i sin mission. Missionen var lika enkel som tudelad. Politikerna måste rulla tillbaka kulturens begränsningar till situationen som den var innan monopol och gynnade särintressen skadat denna ädla form av mellanmänsklig kommunikation, och politikerna måste rulla tillbaka frihetens begränsningar till situationen som den var innan överdriven rädsla för terrorister och allehanda andra våldsverkare skadat denna grundläggande mänskliga rättighet.

Så teknikern grundade en webbplats. piratpartiet.se. Ja, detta hände sig på den tiden när nationell, administrativ gränsdragning fortfarande ansågs fundamental nog att motivera åtskillnad i adresser på det globala nätet. Teknikern använde även verktyget IRC, då blott en tämligen obskyr kommunikationsform i den breda allmänhetens ögon. Och ur webbplatsen teknikern byggt växte något större fram. En parlamentarisk organisation, redo att delta i val. Som kuriosa kan berättas att partiet lyckades samla 1500 namn för formell registrering för att få ställa upp i val – men att myndigheten i fråga vägrade acceptera namnen, eftersom de inte samlats in AFK! [plats för skratt för den så nätburna 2050-talspubliken]

15 februari 2006 godkändes så partiet efter att nämnda fadäs korrigerats hos valmyndigheten. Piratpartiet var fött. Det första valet blev förvisso dock inte det maffiga inträde i folkets församling som det kunnat bli. 0,6 procents röster. Så få blev det. Och på grund av den spärr mot småpartier som fanns i Sverige krävdes 4 procent för att få komma in i riksdagen alls. Så Piratpartiet fick inte ens de futtiga två av 349 platser de varit berättigade till i ett proportionellt, mer demokratiskt, valsystem. Saker såg nog rätt dåliga ut på piratfronten.

Men låt oss backa bandet ett halvsekel, till 11 september 2001. Om något kan sättas som startpunkten för de kraftiga inskränkningar i mänskliga rättigheter som skedde under nollnolltalet är det detta. Ni har alla läst om det i historieböckerna. Terrorister med illvilliga, frihetsföraktande motiv mördade tusentals människor som ett hot mot den amerikanska staten. Tragedin var fullständig. Amerikas och hela världens folk lamslogs av sorg.

Den amerikanska staten reagerade illa, mycket illa. Inte bara från sorg, utan även från ilska och skräck. Istället för försoningens väg gick man vedergällningens, den vedergällning som ett decennium senare skulle leda till att presidenten gav order till sin elitstyrka att döda en obeväpnad man, något Amnesty International ifrågasatte – detsamma Amnesty som nuförtiden mest för en föga agerande men nogsamt vakande tillvaro, riktad mot alla stater runtom i världen för att försäkra oss om att ingen någonsin ska kunna bryta mot de mänskliga rättigheter de enhälligt lovat följa. Vid seklets inledning var emellertid Amnesty en livaktig och mycket viktig organisation.

Tillbaka till 2001. Det skedde trots allt betydligt värre saker i den amerikanska statens namn än mordet på en massmördare. Amerikas dåvarande president, George W. Bush, i efterhand allmänt erkänd som en av landets sämsta ledare, lyckades skickligt spela på amerikanska folkets skräck gentemot terrorn. Han var nog själv rätt rädd. Men detta är paradoxalt – skräcken för terrorn, alltså skräcken för skräcken, gjorde att skräckslagna åtgärder mot skräck vidtogs. Bara det att som stat bli rädd och anpassa sina handlingar efter terrorn innebar på sätt och vis terrorn på sätt och vis redan segrat; skräcken, terrorn, hade satt sig i samhället och påverkat dess agerande.

Men värre skulle det bli. Presidenten höll ett tal, där han yttrade sina famösa ord: ”Either you are with us, or you are with the terrorists.” Denna inte bara nyansfattiga utan fullkomligt nyanslösa världsbild passade de Förenta Staternas dåvarande ledning som hand i handske. Amerika inledde sin kamp mot terrorismen, och med det strikt svartvita yttrandet som grund kunde all kritik avfärdas som något som hjälpte terroristerna. Få protesterade. Många var förvisso genuint rädda och uppfattade nog åtgärderna som nödvändiga.

Vilka var då åtgärderna? Patriot Act och liknande projekt ökade radikalt övervakningen av människors privata kommunikation, såväl i som utanför USA. Absurda nya säkerhetsrutiner vid flygplatser kränkte passagerarna och gjorde flyget till en etter värre upplevelse än den redan var. Misstänkta människor fångades, ofta på mycket lösa grunder, och fördes till Guantanamo, ett slags fängelse där människor satt utan rättegång i åratal.

Tortyr användes, såväl genom de så kallade ”extraordinary renditions” som CIA utförde, i vilka människor utvisades till diktaturer där de torterades, men även direkt av USA själva, på fängelset Abu Ghraib i Irak – där det fortfarande är oklart hur inblandade ledning var – och även på Guantanamo. På Guantanamo är det klarlagt att tortyren var sanktionerad från allra högsta ort, från Bushregeringen själv.

En av tortyrformerna som användes var waterboarding, skendränkning, som gör att offret upplever en extremt trovärdig, obehaglig och fruktansvärd känsla av att drunkna. Den amerikanska regeringen vidhöll bestämt att skendränkning inte var tortyr, och kallade det istället för ”förstärkta förhörsmetoder”. Hela saken påminde till stora delar om 1984, en roman av den samhällskritiska författaren George Orwell som myntat begreppet nyspråk för påhittade nya begrepp som skapas för regimens syften.

Guantanamo har idag inte använts på snart 38 år, sedan president Obamas lyckade omval med påföljande nedstängning år 2012. Utvecklingen går framåt.

*

Nästa inlägg i artikelserien publiceras imorgon. Lämna gärna en kommentar om hur ni uppfattar detta försök till historieskrivning.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

De flesta har uppfattningen att en blogg är en regelbundet uppdaterad webbsida. Jag själv har uppfattningen att denna bloggs existens bör fortsätta. Genom deduktiv logik är det enkelt att komma fram till att det enda sättet att verkligen respektera båda dessa uppfattningar är att posta ett nytt inlägg i denna blogg – sådana handlingar har tyvärr utförts sorgligt sällan det senaste året. Men att skriva en episk argumenterande artikel om valfri samhällsrelaterad aspekt på det digra nyhetsflöde som sköljer över oss vore inte så kompatibelt med en tredje relevant uppfattning: mitt nya gymnasium – bra som det är – har orsakat enorm tidsbrist. Alltså måste jag söka en lösning som beaktar alla dessa aspekter; en syntes som sammanför dessa teser; kort sagt, jag måste lösa det så vitt omtalade livspusslet.

Det är inte det enklaste.

Now, någon idealisk lösning har jag inte skapat – just bristen på tid att tänka ut sådana är ju en del av problemet, vilket innebär att detta är ett tämligen prekärt moment 22. En det-får-duga-tills-vidare-lösning får, således, duga tills vidare. Och en sådan lösning presenterar jag nu: jag ska posta mina mer relevanta skolarbeten i bloggen. Mitt första blir en analys av romanen Himmelsöga av Arne Dahl ur ett samhällskritiskt perspektiv – och då denna blogg just har ett samhällskritiskt perspektiv, passar texten sannerligen. (Blir det fler skolarbeten som kan passera in i bloggens kriterier, så annorlunda utbildningsvärldens? Oklart. Det får vi se.) Ett sista påpekande: denna analys är inte uteslutande min egen skapelse: mina kloka och vänliga klasskompisar och föräldrar har givit respons på den, och jag har förändrat texten i enlighet med den responsen.

En viss spoilervarning utfärdas.

Allt som ska vara skrivet har skrivits. Över till analysen.

Brott mot humanismen

Vi lever i en hemsk värld. Vi är omgivna av ondskan, denna otämjda best som ryter till med jämna mellanrum både i tid och rum. Men det finns ett hopp för mänskligheten, en enda chans till en bättre värld: insikten om alla människors lika värde. Det är en sådan verklighet Jan Arnald under sitt pseudonym Arne Dahl målar upp i sin roman Himmelsöga, den avslutande delen av hans dekalog om internationell brottslighet. I Dahls värld – så lik vår egen – personifieras hoppet av A-gruppen, en enhet inom svenska polisen, och Paul Hjelm, en tidigare A-gruppsmedlem som får i uppdrag att leta reda på den spårlöst försvunne mästerspionen Tore Michaelis. Genom sina figurers kommentarer och åsikter, och romanens händelseutveckling, för Dahl fram en mäktig intellektuell humanism och riktar med den som grund kritik mot alla institutioner som motverkar människans sanna kärna: respekten för och gemenskapen med alla, oavsett de ytliga skillnader nationsgränser och fördomar åstadkommer. Himmelsöga är, med andra ord, ett humanismens credo.

Den nyss nämnda mänskliga kärnan – som genomsyrar hela verket – uttrycks som tydligast i Michaelis efterlämnade skrifter, där den går under namnet ”den demokratiska instinkten”, ett begrepp som används synonymt med principen om alla människors lika värde. Utöver att Michaelis i allmänhet framställs som en sympatisk person i beskrivningarna av honom, poängteras även värdet av denna och Michaelis andra ideal genom att protagonisten Paul Hjelm först när han inser detta om ”den demokratiska instinkten” gör sökandet efter Michaelis till en personlig snarare än yrkesmässig angelägenhet. Budskapet, att Michaelis ideal och försök att upprätthålla dessa i en kaotisk värld gör honom till en verkligt skydds- och beundransvärd person, kunde knappast framgå tydligare.

Som framgått tidigare är denna demokratiska instinkt emellertid lika lite självklar i Dahls universum som i vårt eget; godhetens fiender är många och starka. Dahl driver här tesen att övergrepp mot just människors lika värde är det som förenar de onda krafterna. Denna uppfattning motiveras med påståendet att det mesta av världens obefogade våld av alla dess former växer fram ur uppfattade motsättningar mellan olika grupper, grundade på mer eller mindre ytliga skillnader i fråga om religion, etnicitet och politik. Om dessa grupper i stället uppnått den demokratiska instinkten skulle de kunna förbise dessa obetydliga skillnader till förmån för en förståelse av att de alla innerst inne är lika mycket människor och har ett lika stort inneboende värde.

Den kritik som grundas på den demokratiska instinkten riktas naturligtvis i hög grad mot de vars ondska för de flesta i vårt samhälle är odiskutabel – de på internationell nivå betydelsefulla folkmördarna, maffian, talibanerna, diktatorerna och liknande, likväl som illviljans på ett inhemskt plan vanliga manifestationer i form av mördande. Men kritiken begränsar sig inte till dessa; Dahl drar sig inte för att även lyfta fram de hemskheter som begås av dem som av tradition anses som ”goda”, och kritiserar följaktligen även USA liksom dess allierade för de krig och andra illdåd som sker antingen under amerikansk flagg (i form av militären och CIA) eller under amerikanskt beskydd. Detta fokus på USA – som förmodligen grundar sig just i hur USA ofta höjs över anklagelser om ondska – når sin kulmen då det framkommer att en av bokens två huvudsakliga antagonister verkar under skydd av den amerikanska krigsmakten.

I Dahls litterära verk uttrycks även ett slags – likaledes humanistiskt grundad – normkritik. Inneboende i den själva demokratiska instinkten är förmågan att bortse från ytliga skillnader, och särbehandling och fördomar grundade på sådana ytliga skillnader ifrågasätts således. Detta gör Dahl genom att låta karaktärerna bryta fördomar genom sitt agerande och sin personlighet; kloka och högt uppsatta kvinnor och invandrare finns, dessa gruppers status som underordnade i vårt samhälle till trots, och det faktum att typiska kvinnoproblem som ätstörningar även kan drabba män nämns. Djupt befästa attityder i samhället liksom deras konsekvenser berörs, såsom de misogyna normer som leder till omedvetna övergrepp och den sociala press som utgör en orsak till ätstörningar, och en karaktär tänker att detta visar vilket ”sjukt samhälle” vi lever i. Inte bara köns- utan även nationsgränser överskrids: solidaritet med andra länders befolkning framhålls som något viktigt, även om författaren inte backar från att det kan vara svårt i praktiken, liksom fördomsfrihet generellt. Detta sista visas genom hur protagonisterna också har sin beskärda del godtyckliga uppfattningar om olika grupper; bokens hjältar är inte perfekta, utan har sina brister som alla människor.

Ett annat föremål för Dahls vassa humanistiska kritik är byråkratin i samhället, framförallt i Sverige. En del av denna antibyråkrati grundar sig på anklagelser om vanlig, enkel inkompetens: vissa poliser utmålas som lata och bekväma tjänstemän utan eget driv som gör intet mer än vad som krävs av dem (till skillnad från A-gruppen, som ständigt tar sitt uppdrag på yttersta allvar och är redo att gripa in utan order), polisen i stort som en organisation som inte klarar av att hantera dussinbrott (vilket leder till brottsoffer som tar lagen i egna händer) och chefer som vanliga – ofta ineffektiva och karriäristaktiga – människor, ej förtjänta av någon särskild respekt eller lojalitet på grund av den upphöjda position de tilldelats.

En annan, djupare, mer filosofisk kritik mot byråkratin finns även, och Dahl ger här uttryck för uppfattningen att vad som är rätt i sig inte nödvändigt är rätt enligt reglerna, och att en i sådana situationer bör agera efter det förstnämnda snarare än det sistnämnda. Detta manifesteras konkret genom A-gruppens beslut att vanemässigt bryta mot trafikregler, och att till och med begå brott mot egendomslagstiftning då det gynnar deras allmänna syfte, att värna om människors liv och lem. Uppfattningen visas även genom det yttrade föraktet gentemot samvetslösa byråkrater, som hellre följer order än tänker själva och söker rättfärdiga egentligen omoraliska handlingar på ytterst vaga grunder och därmed lurar sig själva. Byråkratins oerhörda förödande makt porträtteras även, då Dahl låter byråkratin spela rollen som A-gruppens slutliga nemesis, den enda de inte lyckas övervinna.

Men låt mig backa bandet något, till A-gruppens lagbrott. Dessa är inte bara ett utslag för regelförakt, utan utgör även en del i den diskussion om brottsbekämpningens gränser som boken deltar i: hur onda medel får staten använda i brottsbekämpningens namn? När blir kampen mot ondskan själv en del av ondskan? Dahl ger inget entydigt svar, men genom en protagonists val att slutligen lämna säkerhetspolisen – utifrån insikten att säkerhetstjänster i sig inte kan vara demokratiska – framträder åsikten att dagens brottsbekämpning åtminstone delvis gått för långt. Samtidigt utmålas mord (denna kränkning av den mest heliga av mänskliga rättigheter) som något acceptabelt, så länge syftet och resultatet är gott; således är Dahl inte uteslutande deontologisk humanist, utan hans åsikter har drag av utilitarism. Dock har även denna utilitarism sina yttre gränser, som skiljer de goda från de onda.

Utifrån detta perspektiv är det högst intressant att granska var Himmelsöga ställer sig i privatliv—övervakning-debatten, där valet mellan utilitarismen och deteontologin ställs på sin spets. Romanen har ett särskilt förhållande till detta område, då just den frågan är vad som givit boken dess namn; ”Himmelsöga” är en metafor för det omfattande övervakningssamhället som växer upp. Dahls syn framstår dock som något ambivalent: å ena sidan berättas om hur extensivt övervakningssamhället blivit, hur oerhört mäktiga dessa övervakningssamhällets verktyg gör makthavarna och hur makthavarna medelst dessa skulle kunna skapa en förtryckande diktatur utan dess historiske like vad gäller kontroll av medborgarna. Å andra sidan lyfts argumentet att människor intet har att frukta av att förlora sina privata hemligheter i ett så pass toleranta samhälle som vårt – att privatlivet, på sätt och vis, spelat ut sin roll – och att övervakningen, som det effektiva verktyg för brottsbekämpningen det är, bör fortsätta användas. Dahls uppfattning är i det stora hela oklart, men klart är i vilket fall att Dahl tycker att övervakningen – dess fördelar till trots – åtminstone i någon mån utgör ett hot mot demokratin.

Om en lämnar det politiska till förmån för en analys på metanivå av Himmelsöga, finner en snabbt att romanen även på ett mer kulturellt och opolitiskt plan är humanistisk. Boken andas intellektualitet, detta humanismens ideal, till följd av dess flitiga bruk av historiska, filosofiska och kulturella referenser och reflektioner (mycket angående musik som av tradition betraktas som mer seriös, så kallad klassisk musik). Även det oupphörligt korrekta och mycket rika språkbruket med dess myriad av metaforer och liknelser bidrar till den intellektualitetens aura som omger verket. Liksom med sina övriga ställningstaganden framför Dahl även detta bildningsideal genom sina karaktärer: de säger sådant som att adrenalinkickar och machostatus vida underträffar bildning och seriositet, och driver tesen att varje agerande kräver bakomliggande tankemöda. Även själva handlingen genomsyras av en vetenskaplig världssyn: inga övernaturliga element finns, och förövarens brott förklaras vara en produkt av förövarens uppväxt, till skillnad från böcker där brottslingen blott porträtteras som omänskligt ”ond”, utan förklaring.

Så har Arne Dahl byggt upp en deckare som utspelar sig i dagens samhälle, och låtit humanismen genomsyra både bokens språkbruk, uppbyggnad och handling. Konstant och mästerligt förfäktar Himmelsöga det som utgör humanismens själva kärna: respekten för alla människors lika värde.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , medborgarrätt, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Västvärlden har länge sökt framstå som världens naturliga ledstjärna. Civilisationens hemvist, de demokratiska principernas högborg och upplysningens försvarare. Bekämparen av förtryck, tortyr och andra hemskheter. Upprätthållaren av upplysningens frihetsideal. I mångt och mycket stämmer bilden som målats upp; de västerländska staterna är förvisso demokratier med tämligen god respekt för mänskliga rättigheter. Men på senare tid har denna beskrivning av västvärlden kommit på skam. Kriget mot terrorismen med bristande respekt för den egna befolkningens rättigheter och deltagandet i diverse krig med bristande respekt för lokalbefolkningens rättigheter är välkända.

Denna västvärldens människorättsliga försumlighet har även yttrat sig i förhållandet till diktaturer världen över. Västvärlden har sett mellan fingrarna på övergrepp mot mänskliga rättigheter begångna av diktaturer, och till och med kunnat tänka sig att sälja verktyg som förenklar just sådana övergrepp och likande. Nu framkommer att en sådan relation mellan Storbritannien och USA å ena sidan och Libyen å den andra verkar haft en större omfattning än tidigare trott. Enligt  dokument funna i f.d. säkerhetschefen och utrikesministern Mussa Kussas kontor ska USA ha skickat misstänkta till Libyen för ”enhanced interrogation”. Begreppet är troligen en eufemism för tortyr, och oavsett om USA ville att de misstänkta skulle torteras, var de antagligen väl medvetna om risken för tortyr som ett sådant drag medförde.

Storbritannien ska ha hjälpt den libyska regimen tillfångata dess kritiker . Huruvida Storbritannien ska ha överlämnat oppositionella eller blott information om oppositionella är oklart; TT – eller åtminstone DN och SvD som hänvisar till TT – hävdar det förstnämnda, medan The Independent, som verkar vara TT:s källa, blott hävdar det sistnämnda. I vilket fall är varje hjälp till en diktatur syftad att förenkla för diktaturen att få tag på sina kritiker förkastlig. Brittiska statstjänsteman ska även ha hjälpt Gaddafi med hans tal i syfte att bättre på omvärldens bild av Libyen; medan detta inte är lika illa som tidigare uppräknade aktiviteter, bör naturligtvis ingen demokrati någonsin hjälpa en diktatur med dess propaganda.

Eftersom fakta behövs för ställningstaganden, krävs för ett helt säkert ställningstagande helt säker fakta. I detta fall finns tyvärr enbart osäker fakta, varför ställningstagande får formuleras som om-satser: om uppgifterna stämmer, är USA:s och Storbritanniens agerande grovt förkastligt. I detta fall finns föga om något som tyder på att dokumenten skulle vara fabricerade (de tidningar, bland annat The Independent, samt Human Rights Watch, som tydligen gemensamt hittat dokumenten, skulle förlora stort i trovärdighet om en sådan arbetsmetod som fabricering framkom; f.ö. litar jag på Human Rights Watch). Medan varken Storbritannien eller USA har bekräftat dokumentens autenticitet, har de inte heller förnekat dem; följande uttalande från en talesperson för CIA antyder snarast att de stämmer:

It can’t come as a surprise that the Central Intelligence Agency works with foreign governments to help protect our country from terrorism and other deadly threats.

Det kanske inte kan komma som någon överraskning att CIA samarbetar med andra stater för att bekämpa terrorism, nej. Där håller jag helt med talespersonen Jennifer Youngblood. Det som däremot kan komma som en överraskning är om CIA uppsåtligt skickat människor misstänkta för terrorism för att förhöras i ett land välkänt för sin användning av tortyr. Det är ingen trevlig överraskning, men stämmer den, visar det hur långt från sin egenuppmålade bild som frihetens försvarare USA kommit.

Foto: www.kremlin.ru (CC-BY 3.0)
Foto: http://www.kremlin.ru (CC-BY 3.0)

Foto: www.kremlin.ru (CC-BY 3.0detaljer).
Som synes har inte bara USA och Storbritannien haft ett tvivelaktigt förhållningssätt till Gaddafi.

Några andra som gärna skapat en bild av sig själva som befriare och demokrater är rebellrörelsen i Libyen. Medan det naturligtvis är bra att den gamla diktaturregimen störtats, tyder mycket på att rebellerna inte alls har lika stor respekt för mänskliga rättigheter som de påstår sig ha. Anklagelser om övergrepp begångna av rebellsidan, som godtyckliga arresteringar och tortyr, kommer från Amnesty med fler. Jag kan förstå den hämndkänsla som driver rebellerna och svårigheten i att omvandla det hat mot regimen som drivit revolutionen till respekt och tolerans för alla människor. Men detta är blott en orsak till det felaktiga agerandet och på intet sätt en hållbar ursäkt.

Som Abdelshafi Hassem, en av de rebellerna som verkar ha en genuin respekt för deras fienders och brottsmisstänktas rättigheter och som själv hållits fångad av Gaddafiregimen, säger:

Jag blev torterad med elsladdar, vakterna kallade mig råtta och pissade i mitt dricksvatten. Nu måste vi visa att vi inte är lika dåliga som de, att vi kan behandla de brottsliga elementen enligt de lagar och regler som finns i ett civiliserat samhälle. Om vi misslyckas med det har hela den här kampen varit förgäves.

UPPDATERING: Anders Karlsson länkar i en kommentar nedan länkat till en mycket pedagogisk och, som det verkar, mycket insatt artikel på svt.se om varför väst inte hjälper syriska oppositionen som de hjälpt den libyska av Bo Inge Andersson, utrikeskommentator på SvT. Jag rekommenderar alla intresserade av situationen i Syrien, och västs förhållande till diktaturer i stort, att läsa den.

Uppdatering 2: SvD har idag, 5 september, skrivit om att en av den libyska revolutionens ledare, Abdel Hakim, tidigare ansetts vara en terrorist på grund av sin aktivitet inom den islamska rebellorganisation LIFG, och därför torterats av USA innan utlämning till den libyska regim han opponerat sig mot, den libyska regim som gjort sig kända för sin bristande människorättsrespekt. Oavsett om Hakim är en terrorist eller ej, oavsett hur demokratisk eller inte LIFG är, har alla människor en rätt att slippa tortyr. Därför bör USA mycket riktigt, som rebellerna efterfrågar, be om ursäkt och försäkra att de aldrig mer kommer svika de frihetens ideal landet bygger på.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

När Wikileaks började läcka information var jag lite besviken på bristen på skandaler. Clinton hade beordrat spionage mot FN, vilket var upprörande, men det var ändå USA – Sverige togs inte upp så mycket. Sedan började läckorna om Sverige droppa in, läckor som visar på oegentligheter – men först idag kom den riktigt stora skandalen. Jag satte mig för att kolla på ett extrainsatt Dokument Inifrån-program på tvåan och förväntade mig en dokumentär om Wikileaks (som utlovats på Dokument Inifråns webbplats), men möts av information om att det extrainsatta programmet ska ta upp hemligt övervakningssamarbete mellan Sverige och USA. What?

Om du inte sett programmet ”De hemliga telegrammen”: se det nu. Det finns på Svt Play. 45 minuter långt, ja, men 45 av de mest inrikespolitiskt omskakande minuterna Sveriges Television producerat gjort om regeringen Reinfeldt. Om du inte orkar: läs Svt:s artikel om det hela istället, som inte är riktigt lika uttömmaande men har med mycket. Eller se allra minst Rapports tämligen kortfattade inslag om det:

Och programmet höll vad som utlovats. Noggrant uppbackad av av Wikileaks offentliggjorda dokument från USA:s ambassad i Stockholm kunde Sveriges Television avslöja att Sverige givit USA information om svenska medborgare. Och detta uppsåtligt undanhållit riksdagen och svenska folket, eftersom verksamheten enligt bedömning kanske inte skulle klara en sådan granskning, särskilt med bakgrund av FRA-debatten. Läs det där igen: svenska regeringen mörklade aktivt politiskt kontroversiella ageranden, för att undvika att folket och riksdagen skulle kritisera dem.

Beatrice Ask slingrar sig (naturligtvis) och påstod först att hon inte ville kommentera ordval i amerikanska dokument, och säger sedan att allt är ett missförstånd, att det påstådda övervakningssamarbetet blandats ihop med något annat. Ask, jag struntar fullkomligt i om det är ett övervakningssamarbete eller något annat som undanhållits riksdagen. Oavsett vilken regeringens verksamhet är, oavsett vad det handlar om, bör den inte skötas informellt med det uttalade syftet att undvika folkets och riksdagens granskning. Att undvika riksdagens granskning kan strida mot självaste Regeringsformen (alltså grundlagen):

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. […]

4 § Riksdagen är folkets främsta företrädare. […] Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning.

6 § Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.

Visst, det går att hävda att regeringen möjligen rent juridiskt – eftersom riksdagen genomdrivit urusel, odemokratisk lagstiftning som tillåter regeringen att syssla med sådana här kontroversiella saker utan riksdagens insyn – har gjort rätt. Men det spelar mindre roll. Att regeringen resonerar i termer av att ”detta agerande skulle svenska folket och riksdagen kanske ogilla, alltså döljer vi det” är hemskt, och strider om inte juridiskt mot grundlagen, så i alla fall mot grundlagens anda. Och att riksdagen driver igenom lagstiftning som möjliggör mörkande av ageranden inför folket är också odemokratiskt; jag kritiserar även riksdagen, inte bara regeringen, för det inträffade.

Det finns en minimal möjlighet för att Beatrice Ask faktiskt ändå är demokrat : Ask har faktiskt inte känt till vad hennes tjänstemän diskuterat med USA. Men om ministrars tjänstemän kan diskutera såhär kontroversiella saker dolt för regeringen är regeringen riktigt inkompetent, och tjänstemännen odemokratiska. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som skulle vara värst: att Beatrice Ask själv försökt hemlighålla samarbetet (vilket skulle innebära att hon föraktar demokratin) eller att hennes tjänstemän i hemlighet motarbetat henne (vilket skulle innebär att hon är inkompetent). En riktig skandal är det oavsett.

Och hur reagerar världen när en aktivistorganisation som Wikileaks – i samarbete ansedda tidningarna The New York Times, The Guardian, Der Spiegel, El País och Le Monde – publicerar det här och mängder av liknande avslöjanden av oegentligheter (och hey, en del glädjande saker också)? Jo, man attackerar Wikileaks med alla till buds stående medel, och talar om dödsstraff för journalister och terrorstämpling av en journalistisk organisation för att den bedriver just journalistik som om vi levde i Kina (en jämförelse även Reportrar utan gränser – sin tidigare kritik mot Wikileaks till trotsgör). Tack och lov har just detta inte uttalats av den amerikanska regeringen (som dock är väldigt upprörd), men runtom i världen pågår andra mindre allvarliga (men ändå extremt förkastliga) försök att tysta Wikileaks, som exempelvis att utreda om en viss person har begått ett brott (istället för att utgå från ett känt brott).

Det är dags att samhällets makthavare accepterar Wikileaks – och hela Internets – betydelse för politiken, och inser att det inte längre är möjligt att dölja saker för folket eller de folkvalda. Wikileaks  själva borde snarast hyllas för den demokratiska insyn organisationen ger oss, och alla politiker vars oegentligheter avslöjats bör snarast endera erkänna och be om ursäkt eller avgå. (Detta skrivet utifrån det mest sannolika scenariot att Wikileaks dokument är riktiga, då få makthavare hävdat motsatsen.)

Foto: Janwikifoto, CC-BY-SA 3.0

Foto: Janwikifoto, CC-BY-SA 3.0

Foto (från Wikimedia Commons): Janwikifoto, CC-BY-SA 3.0. Justitieminister Beatrice Ask – kriminell antidemokrat eller bara inkompetent?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , ,, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

I dagarna har det, vilket knappast undgått någon, kommit ytterligare en på grund av blotta storleken imponerande (”största läckan någonsin” har fått upprepas ett par gånger om Wikileaks nu…) läcka via Wikileaks. Som tidigare har Wikileaks samarbetat med ansedda tidningar världen, med effekten att läckan fått än mer spridning och trovärdighet. Klart verkar vara att tidningarna gått igenom materialet för att undvika direkt skadliga publiceringar; i vilken grad, om någon, Wikileaks själva i enlighet med tidningarnas publicistiska beslut redigerat materialet förefaller oklart. , mycket finns att säga om läckan, och väldigt mycket har sagts (klokast har kanske Roger Fjellström och Copyriot varit).

(Kort kan nämnas att de största skandalerna EMM är det av Clinton beordrade spionaget mot FN, S och USA:s propagandasamarbete, ett tvivelaktigt samarbete mellan Storbritannien och USA och ett faktiskt tämligen tvivelaktigt samarbete mellan Sverige och USA.)

Därför tänkte jag inte återupprepa andras tankegångar . Jag tänker ta mig an en aspekt på saken jag inte tror någon uppmärksammat: SWIFT-avtalet (EDIT: sedan jag började skriva har HAX tagit upp att SWIFT nämns i samband med Sverige i dokumenten men inte mer än så). SWIFT-avtalet är ett dokument som sedan ett par månader godkänts av EU-parlamentet (och resten av EU), och som innebär att USA i kampen mot terrorism får ta del av EU:s medborgares ekonomiska transaktioner. Problemet är att datan skickas ”i bulk” – det är inte bara en specifik misstänkts data som lämnas ut när USA begär det, utan även massor av oskyldiga vars data av tekniska skäl också skickas med. Ett stort problem för privatlivet, att våra transaktioner kan godtyckligt granskas av USA. Nå, vad har då detta med Wikileaks att göra?

Jo, Wikileaks drivs ideellt, men servrar och sådant kostar pengar. Därför är Wikileaks beroende av frivilligas donationer. So far so good. Men i USA finns tal om att terrorstämpla Wikileaks. Och att ge pengar till en terrororganisation torde betraktas som extremt suspekt – möjligen till och med kriminellt – ur sedan 9/11 paranoid-amerikanskt perspektiv. Som en följd av SWIFT-avtalet kan en EU-medborgare aldrig vara säker på att USA inte får information om ens transaktioner. Vilket betyder att vanliga människor som ger pengar till Wikileaks för att de gillar öppenhet riskerar att terrorstämplas själva. För att inte tala om Amnesty, som häromåret gav ett pris till Wikileaks (och visserligen senare kritiserat sajten men ändå varit någorlunda positiv), och Piratpartiet, som erbjöd (och ev. idag ger) serverplats åt sajten.

Är det bara jag som tycker det är fel att de som gillar demokratins principer (som öppenhet) kan behöva oroa sig för att stämplas som terrorister?

Är det bara jag som tycker det är märkligt att landet som grundades på demokratiska ideal (nåja…) idag är ett land ökänt för att motarbeta dem?

Är det bara jag som finner det besynnerligt att ”the land of the brave and home of the free” konstant prioriterar diffus säkerhet över frihet?

Är det bara jag som tycker det här är ett utmärkt argument till varför EU inte bör göra allt USA vill när USA ber EU om något?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

USA:s då nyvalda president Barack Obama lovade i januari 2009 att Guantanamo Bay, lägret där människor misstänkta (men inte dömda) för terrorbrott placerats, i vissa fall torterats och hållits frihetsberövade, skulle stängas. Detta var oerhört glädjande för medborgarrättsaktivister världen över. Bush-eran, med sitt ”är ni inte med oss är ni med terroristerna”-resonemang som misstänkliggjorde all kritik av de amerikanska metoderna för terrorbekämpning, var tydligen över, och USA skulle nu bli det politiska föregångsland gällande individens rättigheter staten i mångt och mycket var en gång i tiden.  Jubel och glädje!

Nu har det gått mer än ett och ett halvt år sedan det avlagda löftet. Guantanamo Bay detention camp är fortfarande öppet – visserligen till synes rensat på människorättskränkninggar i form av tortyr, men i vilket fall fortfarande bedrivande människorättskränkningar i form av bestraffning av människor utan rättegång. Att människor på goda grunder misstänkta för brott en kortare tid kan hållas fängslade utan rättegång är inte märkligt, men att i flera år hållas i en sådan situation av staten är föga bättre än att bli kidnappad av brottslingar. Den enda skillnaden är att de vanliga kidnapparna saknar politiskt stöd, medan statens kidnappningspolitik förespråkas av både många politiker och mycket vanligt folk – populistiska resonemang om ”trygghet” går ofta hem.

Detta verkar i vilket fall president Obama själv uppfatta situationen som, när han meddelar att Khalid Shaykh Muhammad, en f.d. Guantanamofånge misstänkt för terrorbrott, inte lär få någon rättegång den närmsta tiden. Obama menar nämligen att det politiska motståndet (som främst ska bero på bristen på säkerhet en sådan rättegång anses kunna medföra, och på hur mycket rättegången skulle kosta)  i USA är för starkt, både vad gäller en civil rättegång och en militärdito (den senare lär ha en del rättssäkerhetsproblem i vilket fall). Ett visst motstånd inom USA mot sådan brist på rättssäkerhet finns dock; en ”letter to the editor” i Washington Post argumenterar för att Muhammad och de andra misstänkta för 9/11-attentatet bör få en vanlig rättegång.

Anledningen till varför rättegångar mot Guantanamofångar och andra misstänkta terrorister ska hållas, säkerhetsrisker och ekonomiska kostnader till trots, är mycket enkel: i en rättsstat ska alla människor ha rätt till en rättvis rättegång före straff. Obamaadministrationen, som som sagt verkade väldigt lovande i starten av sin mandatperiod, vågar dock inte stå för denna grundläggande demokratiska princip när det kommer till kritan; enbart en Guantanamofånge har fått en rättegång i USAhittills under Obama, om jag förstår en välskriven och läsvärd Washington Post-artikel som är källa till flera uppgifter i detta inlägg rätt. Obamas försvar är dels den politiska situationen (som nu blir än värre på grund av republikanernas framgångar – och Tea Party-rörelsen har mage att säga sig gilla frihet!), men även annat.

Den andra delen av försvaret är att USA:s agerande faktiskt är förenligt med krigets lagar. Det kanske det är; jag vet inte, för jag är ingen jurist. Men däremot är det ganska solklart att agerandet inte är förenligt med mänskliga rättigheter. (Nu ska jag inte bara kritisera saker och ting: lovvärt är att 67 fångar under Obama skickats till andra fängelser, förhoppningsvis utan samma hemska historia av tortyr som Guantanamo har. Och Obamas intentioner verkar uppenbarligen goda; den tyngsta kritiken bör istället riktas mot de lokalpolitiker som argumenterar mot rättegångar i områden där de bor, på grund av säkerheten, och de kongressledamöter som inte stödjer förslag om nedläggning av Guantanamo.)

Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Artikel 11
1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

2. Ingen får fällas till ansvar för en gärning eller underlåtenhet som inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell lag vid den tidpunkt då den begicks. Det får inte heller utmätas strängare straff än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt brottet begicks.

Ovanstående stycken är artiklarna 10 och 11  i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter. De lämnar inte utrymme för tolkningar; det är en mänsklig rättighet att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats i en rättssäker rättegång. Sedan en knappast ”betraktas som oskyldig” av staten om en som Mohammed hålls inspärrad i sju år, har Khalid Shaykh Muhammads och andra Guantanamofångars mänskliga rättigheter kränkts. För vår säkerhets och trygghets skull. Jag vet inte hur det är med er, men personligen skulle jag känna mig betydligt tryggare om jag visste att världens främsta supermakt har en president som inte tolererar några kränkningar av mänskliga rättigheter.

En bieffekt av rättegångar till misstänkta Guantanamofångar är möjligheten till upprättelse för offren och deras anhöriga. Som det är nu finns helt klart möjligheten att fel människa gripits, att den verkliga mördaren (eller åtminstone mordplaneraren) fortfarande lever i frihet ute i samhället, medan en oskyldig människa hålls inspärrad i brottslingens ställe. En rättvis rättegång skulle ta bort alla sådana tvivel – visst, en friande dom skulle säkerligen uppröra flera av offren som var övertygade om den misstänktas skuld, men detta gäller för alla brott – varför skulle terrorism vara ett undantag?

Nej, nu måste det bli slut på den kollektiva säkerhets terrorism har givit upphov till i västvärlden. Jag förnekar inte att det är hemskt att terrorismen tagit tusentals liv, och att det ärr rätt att försöka stoppa framtida terrorism. Men det rör sig ändå om klart opropotionerliga metoder; det är inte rätt att riva upp våra allra mest grundläggande värderingar för ett problem vars antal dödsfall orsakade av det är i samma storleksskala som trafikorsakade dödsfall (ingen politiker skulle ju föreslå att förbjuda fordonstrafik, de hundratals liv som enligt Vägverket förloras i trafiken årligen till trots; om fordonstrafik har värde nog att ”uppväga” de förlorade liv som respekten för den innebär, borde våra mänskliga rättigheter definitivt ”uppväga” de skador respekten för dem kan innebära).

Tyvärr gäller inte detta enbart USA. Här i Sverige har vi tack och lov själva inte använt tortyr, men vi har utvisat människor som skulle gå sådan behandling till mötes. Även om (mig veterligt) ingen misstänkt hållits i förvar särskilt länge utan rättegång, finns vissa problem med respekten för rättssäkerhet: (minst) en domare har dömt i fall han var jävig i, IPRED ger upphovsrättsinnehavare mer långtgående befogenheter än Polisen att utreda brott, och häromveckan utsattes några då misstänkta människor för vedervärdig behandling av säkerhetspolisen då de felaktigt misstänktes för terrorbrott.

Den största bristen i svenska statens respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter ligger dock varken inom tortyrens eller rättssäkerhetens område, utan inom den personliga integritetens. Riksdag och Alliansregering har beslutat ge den länge grundlagsbrytande institutionen Försvarets Radioantalt rätt att massövervaka Sveriges befolknings elektroniska kommunikation via FRA-lagen. Som om detta upprivande av både brevhemlighet, källskydd och tystnadsplikt inte var nog, har nu Alliansregimen (med stöd av Socialdemokraterna) föreslagit införande av datalagringsdirektivet i Sverige, vilket innebär att information av typen om vem som med hjälp av elektronisk teknik pratat med vem vid vilken tidpunkt och på vilken plats ska lagras i ett halvår för staten.

Det är lätt att haka upp sig på tekniska detaljer när det gäller elektronisk övervakning, tänka att ”vadå, jag använder ju inte den tekniken” och att folk som vill ha privatliv helt enkelt får göra likadant, men det tar bort fokus från det verkliga problemet. För övervakningen handlar inte om teknik. Det handlar om mellanmänskliga relationer, och värdet av att i fred från övervakning få utveckla sådana. Detta är lätt att inse genom att jämföra dagens situation med gårdagens – tänk om 70-talets ungdomar avlyssnats via mikrofoner under caféborden? Tänk om en del av 1900-talets människors pappersbrev ångats upp, registrerats och gåtts igenom? Tänk om televerket godtyckligt spelat in och sökt igenom mängder av telefonsamtal? Och då är vi ändå betydligt säkrare idag än under slutet av 1900-talet.

Det är dags att stänga igen Guantanamo Bay, Försvarets Radioanstalt, NSA:s avlyssningsapparatur och all annan verksamhet som i skyddet av mänskliga rättigheters namn kränker mänskliga rättigheter, och lägga pengarna vi sparar på sådant som faktiskt räddar liv. Det inrättas ett mer bestående skydd för demokratiska principer genom en uppdaterad författning  skyddad av författningsdomstol. Datalagringsdirektivet kastas i papperskorgen, och detsamma gäller Sveriges EU-medlemskap om EU inte accepterar att vi vägrar kränka våra egna medborgare. För det är just vad en regering som gör anspråk på liberalism och demokratisk legitimitet bör se som sin främsta uppgift: att inte kränka sina egna medborgare. Resten är sekundärt.

I Sverige idag finns det bara ett stort parti som anser detta. Det är varken  Sossarna eller Alliansen, som alla vill inskränka medborgarrätten, och inte hellerMiljöpartiet och Vänsterpartiet, som samarbetar aktivt formellt med S partiets medborgarrättsåsikter till trots. Sverigedemokraterna är rasister och hatar således medborgarrätt. Feministiskt Initiativ prioriterar feminismen. Det enda parti som prioriterar medborgarrätten är Piratpartiet.

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Foto från flickr, av lewishamdreamer, och licensierad under cc-by-nc 2.0. Bilden visar en protest mot Guantanamo, och jag har ändrat bilden något (eftersom identiteten på personerna på bilden är helt irrelevant i sammanhanget). Förhoppningsvis kan denna pose bara ses på demonstrationer idag; förhoppningsvis utsätts varken Guantanamofångar eller andra för att tvingas på sig sådana här dräkter.

Datalagring i media
DN:
S: Lagringstiden i kortaste laget
DN: Ask vill lagra mer data än EU kräver
DN: Så dyr blir datalagringen
SvD:
E-posttrafik ska lagras i ett halvår
SvD: En medborgarrättslig katastrof
SvD: Det har varit en strid inom regeringen
SvD: Läsarna kritiska till datalagring
SvD Brännpunkt: Dyrt för mindre företag att lagra data
SVT Rapport: Lagringsförslag går längre än EU-direktiv
SVT Rapport: Regeringen tävlar i medborgarförakt
SVT Debatt: Falkvinge: EU är på väg att bli det nya Sovjet
SR Ekot: Data- och telefontrafik ska sparas i ett halvår
TV4: Piratpartiet kritiskt mot förslaget
Aftonbladet: Regeringen vill lagra trafikuppgifter
Expressen: Ny lag: Dina surfvanor sparas i sex månader
Expressen: Falkvinge: Regeringen sätter spårsändare på oss
Expressen: Varning för Ask
GP: Ask går ett steg längre än EU
Sydsvenskan: Din e-post ska lagras i ett halvår
IDG.se: Regeringsbeslut om datalagringsdirektivet
Nyheter24: E-post ska lagras i sex månader
Nyheter24: Det är skandal
Politikerbloggen: Nödvändigt och effektivt redskap
Politikerbloggen: Riv upp datalagringsdirektivet
Second Opinion: Datalagringsdirektivet kräver övervakningsskatt
UNT: Nyspråk om integriteten

Hax, Jens Holm, Farmor Gun, Piratpartiet, Motpol, Germund, Lake, Fredriksson, Stenskott, Kulturbloggen, Polisstaten, Stenudd, Kolsjö, Leffe45, Bloggis, Sanningsministeriet, Demokraturen, Ipse Cogita!, Grenfeldt, Studio Hisingen, WhatsUpSthlm, Mina Moderata Karameller, Scaber Nestor, Cowchasers, Från ett påhittat paradis, Bergström, Källström, Suckerpunch, A lot of Nothing, l-hs, Alliansfritt Sverige, Kaka på väg, Nej till datalagring, En pirats blog, Futuriteter, Täng, Rouhivuori, Sanningsministeriet, Magnihasa, Johannes, Törnebohm, Sverige är inte världens navel, Word Up, Från utomlands, Dyspné, Vinden viskar mitt namn, Reflekterat, Marknadsliberalen, Jinge, Moberg, Ung Vänster, Med örat mot rälsen, Aftonbladets ledarblogg, Åhh!-sikt, Bengt H, Ung Vänster, Berliners blogg, Rejdnells blandning, Henrik Brändén, Stockholm enligt Ankersjö, Enligt min humla, Rick Falkvinge, opassande, Enligt min Humla, Scaber Nestor, Lars-Ericks blogg

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Före valet ville få etablerade politiker (utom V och MP) lyfta medborgarrätten som en valfråga, eftersom de inte ville att Piratpartiet skulle upprepa sitt resultat från EU-parlamentsvalet 2009. Inom Piratpartiet – och för all del inom V och MP också – försökte vi  verkligen trycka på om dessa frågor, och påpekade att datalagringsdirektivet låg färdigskrivet hos regeringen, vars främsta anledning till att vänta med det var att de inte ville ha privatlivsdebatt mitt i valrörelsen. Nå, de etablerade övervakningsivrarna lyckades, och valet blev ett misslyckande för de medborgerliga rättigheterna, i och med att regimen som drivit igenom upprivande av brevhemligheten och införande massövervakning via FRA och kullkastande av principen att polisen (inte företag) ska lösa brott via IPRED i praktiken omvaldes av svenska folket.

Det är lätt att säga ”vad var det vi sa?”. Igår kom nämligen Datlagringsdirektivet som ett registrerat brev på posten. Det innebär kort sagt att uppgifter om vem som elektroniskt pratade med vem vid vilken tidpunkt på vilken plats ska registreras åt staten. Som synes i länkväggen nedan (kopierad från Oscar Swartz) har väldigt mycket  skrivits om detta, både i gammel- respektive nymedia. Det finns ett par guldkorn jag vill att alla ska läsa: Rick Falkvinges debattinlägg på SVT Debatt, som ovanligt skickligt känslomässigt drar jämförelse med den historiska situationen i Öst- och Västtyskland. Det nya stjärnskottet på pirathimlen Henrik Brändéns inlägg som är ett fulländat prov på klassisk politisk retorik- och skrivförmåga, med sin pedagogiska förklaring av vad detta inneburit för den äldre generationen om deras uttrycksmedel registrerats istället. Uppdatering: Enligt min Humlas how-to-guide för att bygga en polisstat är kanske det mest läsvärda nyligen publicerade i Sveriges politiska diskussion. Läs!

Vad det kostar, ja, det verkar synnerligen oklart. Som det ser ut nu föreslås det att operatörerna själva ska betala för lagringen de tvingas utföra, men att polisen ska behöva betala en avgift varje gång de begär ut uppgifter. Detta innebär att lagringen antingen kommer kosta mycket mer än vad operatörerna får in från polisen (vilket leder till dyrare produkter för kunderna), eller att polisen betalar så pass mycket att operatörernas kostnad vägs upp (och polisens pengar är ju skattebetalarnas pengar, vilket isåfall innebär att något slags övervakningsskatt måste införas). En kombination är naturligtvis möjlig: bara något dyrare priser än idag, och bara något högre skatt. Hursomhelst kommer medborgare på ett eller annat sätt själva få betala för övervakningen av sig själva.

Intressant nog betalar medborgarna redan för övervakning. FRA fick i år (om jag förstått Regeringskansliets dokument korrekt) 694 961 000 kronor av skattebetalarna. Nästa år ska beloppet öka till 723 343 000 kronor. Det är inte litet pengar det. Vad är syftet med FRA? Tja, FRA ska ju upptäcka terrorism och liknande, och själva poängen med att upptäcka hot är att rädda liv (eller, som en klassisk liberal skulle säga, upprätthålla den mänskliga rättigheten till liv). Att rädda liv är ett lovvärt syfte, det ifrågasätter jag inte. Däremot ifrågasätter jag effektiviteten av att rädda liv medelst övervakning. För det första kan en konstatera att ytterst få personer dött av terrorism i Sverige de senaste åren, om några.

För det andra kan vi konstatera att det visserligen är möjligt  att rädda liv via övervakning, men att det är ganska svårt (så länge övervakningen används mot brottslighet). Problemet är att det är tämligen enkelt att kringgå de flesta övervakningssystem; kryptering kan skydde en både från FRA-lagen och datalagring. Och om några glada datornördar kan kryptera tillräckligt bra för att FRA inte ska kunna övervaka dem (vilket datornördarna kan), kan definitivt brottslingar det också, och det till en tämligen låg kostnad. Således räddar övervakningen knappast särskilt mycket liv; någon exakt statistik går nog tyvärr inte att få tag på, eftersom övervakning ofta är omgärdad av mycket sekretess.

För det tredje är det så, att även om några liv räddas av FRA och datalagring, lär livräddandet vara mycket ineffektivt. Låt säga att FRA och datalagring gemensamt kan rädda 100 liv om året (det är nog en ganska hög siffra, givet det faktum att siffran 0,06 procent högre uppklarandedrag kastas runt i debatten om övervakning, och Sverige är väldigt odrabbat av terrorism och sådant). Då kommer de 700 miljonerna (ungefär genomsnittet av vad FRA fick i år och planeras få nästa år) rädda 100 liv. Det innebär att varje liv kostar 7 miljoner att rädda. Visst kan en invända att liv är ovärderliga, men det finns extremt mycket billigare sätt att rädda liv på.

Detta mycket billigare sätt är, helt enkelt, välgörenhet. Filosofen Peter SInger, som skrivit boken Det liv du kan rädda som handlar om just välgörenhet, uppskattar i sina beräkningar den mest effektiva välgörenheten till att kosta cirka 200-3500 dollar (och den högre summan inberäknar vissa icke-livräddande insatser) per räddat liv. Låt säga siffran 1000 dollar per räddat liv för välgörenhet om svenska staten väljer den mest effektiva sorten (och att räkna på vad som är effektivast har vi horder av byråkrater  som kan göra). Isåfall kostar varje räddat liv genom välgörenhet cirka 8000 kronor (en dollar är som bekant cirka 8 kr). Med litet räknande kommer en fram till att FRA:s årsbudget skulle kunna rädda mer än 80 000 liv om den istället gick till välgörenhet.

80 000 liv! Vilket i praktiken möjligt terrorattentat kan någonsin döda så många? (Och nu har jag inte ens tagit med datalagringskostnaderna i beräkningen.) Okej, FRA sysslar med annat än att förhindra terrorism, men eftersom FRA har brutit mot grundlagen, sysslat med massiv datalagring innan ens datalagringsdirektivet fanns och tack vare att denna information kommer från trovärdiga källor (FRA:s f.d. överdirektör respektive SvT Rapport) förverkat allt förtroende borde kvasimyndigheten stängas ned för gott. Eventuellt nödvändiga delar av verksamheten (det finns säkert sådana) kan flyttas till andra, mer pålitliga institutioner.

Låt säga att kostnaderna för dem icke-kontroversiella delarna av FRA:s verksamhet uppgår till hälften av FRA:s årsbudget. Då kan vi fortfarande rädda 40 000 liv på att stänga FRA (på ett ungefär; siffrorna är inte exakta, och beror på hur stor del av FRA:s verksamhet som bör vara kvar, och den exakta kostnaden för att rädda ett liv, men även exempelvis ”bara” 1000 liv om året – om mer än 90 procent av FRA:s verksamhet flyttas till någon annan institution istället för att bara skrotas – är mer än det magra antal liv som lär räddas idag). För att inte tala om hur rätten till privatliv skyddat från godtyckligt ingripande då inte längre skulle kränkas i massiv omfattning av staten.

Ack, om Alliansen skulle ta sitt förnuft till fånga! Ack, om de skulle prioritera verkligt livräddande verksamhet framför medborgarrättskränkande sådan! Nu gör de tyvärr inte det. (Och de har mage att skylla på EU… om EU kräver av Sverige att kränka sina medborgares rättigheter, vilket de gör, bör vi lämna projektet, eller åtminstone vägra kränka medborgarnas rättigheter och förändra direktivet.) Så i brist på klokhet hos den nuvarande regeringen återstår bara att göra följande:

1. Stöd kampen för medborgarrätt. Ring, skicka brev till eller mejla dina riksdagsledamöter (riksdagen kan stoppa denna galenskap). Gå i protest ur ditt parti om det är något av Alliansen eller S, alternativt sök påverka partiet inifrån. Gå med i något medborgarrättsvänligt parti om du idag inte är partimedlem, primärt Piratpartiet, men MP och V är inte så dåliga heller. Framförallt: låt Alliansen och Socialdemokraterna (de vill ha utökad datalagring, och sossen Bodström var aktiv i genomdrivandet av direktivet på EU-nivå) komma ihåg detta frihetssvek (och de frihetssvek de gjorde sig skyldiga till förra mandatperioden) när du går och röstar om fyra år (förutsatt att du har rösträtt). Men om verkligen vill stödja Alliansen, rösta på någon av deras medborgarrättsvänliga politiker.

2. Donera själv till välgörenhet. Eftersom du lär ha Internetuppkoppling och bo i i-landet Sverige när du läser detta, lär du också ha åtminstone ett par hundralappar varje månad du kan göra litet vad du vill med (som varken går till mat eller hyra, dvs). Skänk dem till välgörenhet. Rädda en medmänniskas liv.

DN: S: Lagringstiden i kortaste laget
DN: Ask vill lagra mer data än EU kräver
SvD: E-posttrafik ska lagras i ett halvår
SvD: En medborgarrättslig katastrof
SvD: Det har varit en strid inom regeringen
SvD: Läsarna kritiska till datalagring
SvD Brännpunkt: Dyrt för mindre företag att lagra data
SVT Rapport: Lagringsförslag går längre än EU-direktiv
SVT Rapport: Regeringen tävlar i medborgarförakt
SVT Debatt: Falkvinge: EU är på väg att bli det nya Sovjet
SR Ekot: Data- och telefontrafik ska sparas i ett halvår
TV4: Piratpartiet kritiskt mot förslaget
Aftonbladet: Regeringen vill lagra trafikuppgifter
Expressen: Ny lag: Dina surfvanor sparas i sex månader
Expressen: Falkvinge: Regeringen sätter spårsändare på oss
Expressen: Varning för Ask
GP: Ask går ett steg längre än EU
Sydsvenskan: Din e-post ska lagras i ett halvår
IDG.se: Regeringsbeslut om datalagringsdirektivet
Nyheter24: E-post ska lagras i sex månader
Nyheter24: Det är skandal
Politikerbloggen: Nödvändigt och effektivt redskap
Politikerbloggen: Riv upp datalagringsdirektivet
Second Opinion: Datalagringsdirektivet kräver övervakningsskatt
UNT: Nyspråk om integriteten

Hax, Jens Holm, Farmor Gun, Piratpartiet, Motpol, Germund, Lake, Fredriksson, Stenskott, Kulturbloggen, Polisstaten, Stenudd, Kolsjö, Leffe45, Bloggis, Sanningsministeriet, Demokraturen, Ipse Cogita!, Grenfeldt, Studio Hisingen, WhatsUpSthlm, Mina Moderata Karameller, Scaber Nestor, Cowchasers, Från ett påhittat paradis, Bergström, Källström, Suckerpunch, A lot of Nothing, l-hs, Alliansfritt Sverige, Kaka på väg, Nej till datalagring, En pirats blog, Futuriteter, Täng, Rouhivuori, Sanningsministeriet, Magnihasa, Johannes, Törnebohm, Sverige är inte världens navel, Word Up, Från utomlands, Dyspné, Vinden viskar mitt namn, Reflekterat, Marknadsliberalen, Jinge, Moberg, Ung Vänster, Med örat mot rälsen, Aftonbladets ledarblogg, Åhh!-sikt, Bengt H, Ung Vänster, Berliners blogg, Rejdnells blandning, Henrik Brändén, Stockholm enligt Ankersjö, Enligt min humla, Rick Falkvinge, opassande, Enligt min Humla

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »