Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Khemiri på Kulturhuset: ”Jag tog stafettpinnen första biten. Sen hakade 5000 på.”

Det blåser humanistiska vindar över Sverige. Dessa vackra ord – glädjens ord, hoppets ord, framtidens ord – är inte mina. De är Jonas Hassen Khemiris, eller rättare sagt en av hans goda vänner, som postade dem på Facebook i samband med hans text (du har läst den). Orden återgavs av Khemiri på hans föreläsning på Kulturhuset i förr går. Här följer mitt referat från denna mycket spännande tillställning.

Åh, och just det: bor du i Stockholm bör du demonstrera imorgon söndag 15:00 på Sergels Torg för Beatrice Asks avgång.

”Bästa Beatrice Ask” hade redan blivit en modern klassiker då vi bänkade oss på hörsalen på Kulturhusets tredje våning i hjärtat av Stockholm. Trots att det bara gått 10 timmar sedan publiceringen hade alla läst den. Och det var ju passande: för föreläsaren var ingen mindre än Jonas Hassen Khemiri själv!

Hassen Khemiri gjorde inträde på scenen till åhörarnas spända förväntan och glädje. Hur skulle denna ordkonstens mästare lägga sina ord, denna kväll efter hans största litterära gärning hittils?

Vad som följde blev två timmar av sorg och glädje, skräck och skratt, förtvivlan och hopp.

Vad Khemiri berättade

Jonas Hassen Khemiri inledde med att berätta att han upplevt ett slentrianmässigt sätt att konfronteras med makt. Mycket av detta hade skett ”här i krokarna”, alltså i Stockholms innerstad. Ett exempel är när han åkte till skivaffären vid Sergels torg (här inflikade han att han måste ”framstå som 120 år gammal” med tanke på att han köper skivor på 2000-talet till allmänt skratt). Skivköpet blev en kamp mellan olika delar i hans kropp, då han försökte ”gå som en person som inte stjäl”. Målmedvetet – fast ändå inte. Han försökte sträcka sig efter en skriva på ett ”okriminellt” sätt. Absurditeten i hela den skickligt framförda redogörelsen fick många i publiken att skratta högljutt.

Sedan blev Khemiri mer allvarlig och menade på att blicken på honom som potentiellt kriminell var satt – och att den således kom någonstans ifrån. Han berättade att han är född och uppvuxen i innerstan vid Hornstull med medelklassföräldrar, och att han med denna bakgrund – och dessutom sitt kön – är medveten om att han har ”otroligt många privilegier”. Likväl har han drabbats av diskriminering, som då en polisbil stannade till utanför Stadsbiblioteket, två poliser hoppade ur, frågade hur hans kväll var och bad honom visa leg – men Khemiri ”normaliserade leg-visandet”. Detta var bara ett av många exempel Khemiri redogjorde för. Han sa sig själv inte veta hur många gånger det hänt honom att han behövt visa legitimation för att bevisa sin oskuld.

På något sätt ville Jonas Hassen Khemiri ändå inte initialt se det här som utseendebaserad diskriminering. Istället kopplade han samman den här sortens upplevelser  till ungdomen. Det handlade inte om hudfärg eller hårfärg utan om jeans (”typiskt jeansbärare att bli stoppade”, citerade han sardoniskt sitt yngre jags tankar, vilket fick stämningen att tillfälligt återvända till det skickligt humoristiska).

Sedan blev Khemiri äldre och en dag utanför Centralen frågade en vakt honom om leg. Efter att han snällt visat leg – för det har han alltid gjort vid förfrågan – drog vakten Khemiris arm bakom ryggen och satte honom i en pikétbuss för att han matchade signalement med någon. (Detta var alltså samma händelse som Khemiri tog upp i sin artikel, men att höra honom personligen berätta var ännu mer gripande och framför allt skrämmande.) Jonas Hassen Khemiris egen påföljande kommentar till händelsen berörde mig djupt: ”Det här är ingenting. Det slutade inte med att jag fick spö. Men kraften i folks blickar och tankar om ‘en till av dem som beter sig’ satte sig i mig.”

För oss som var på Kulturhuset berättade Khemiri något om situationen han inte skrivit i texten, eftersom han tyckte det lät så ”helt sjukt”: hur han kom loss. Inne i pikétbussen vid T-Centralen knackade han till slut på rutan och påkallade ordningsmannens uppmärksamhet. ”Ursäkta, ursäkta, jag tror ni tagit fel person” (i Kulturhuset tillade han med sedvanlig humoristisk precision: ”Jag är inte Malcolm X”). Förtvivlat försökte han  komma på något sätt att öka sin egen trovärdighet, och han kom på att han ju var student på Handelshögskolan!

Khemiris förklaring: ”Det var ju helt irrelevant egentligen. Men det kändes relevant.” Tyvärr hade han inte studentkortet, men ”jag hade mitt kopieringskort! Apropå att visa papper. Den laddar markörer, den visar ingenting. Men jag ba’ ‘ursäkta jag har ett kopieringskort från Handelshögskolan’ som om studerande till Handelshögskolan gjorde en immun mot att vara skum [skratt]. Det var förresten ett helt tomt papper, apropå att vara papperslös.”

Expressens Karin Olsson, som ledde föreläsningen genom att ställa frågor till Khemiri och lyfta olika aspekter av hans författarskap, kom sedan med ett intressant inlägg: ”Frågor om normalitet och svenskhet går igenom i nästan allt du skriver, bland annat i Jag ringer mina bröder; nu uppsatt som pjäs. Där blir huvudpersonen nästan paranoid efter ett terrorattentat. Han börjar blanda samman sin egen spegelbild men en skurks, en terrorists. Det handlar ofta om hur gemenskaper återskapas: hur vi skapar ett vi. Och också ett de.”

Svaret från Jonas Hassen Khemiri inleddes med poängterandet att titelns ”bröder” inte är fysiska bröder utan huvudpersonens gemenskap, ofta kvinnor. Läsaren får lära känna honom genom hans kollektiv. Det hela började med en DN-artikel sex dagar efter dådet i Stockholm 2010. ”Nu är ondskan här” hördes ofta i debatten, som var väldigt polariserande. Tydligen fanns ondskan inte här innan. Det uppstod en press på invandrare att bete sig på något sätt efter dådet, och detta speglas i boken av huvudpersonens råd till sin ”bröder”. Råden är i sig motsägelsefulla [egen reflektion: detta kanske kan ses som dubbelbestraffning?], och boken behandlar hur man hanterar värld där man är utelämnad åt andras blickar. Hassen Khemiri tyckte det var ”skitkul” att se den på teater, hur ”ord faktiskt äger rum, tar plats i ett rum”. Premiär skedde i januari.

”Hur ser du på din roll i offentligheten? Du är språkligt medveten och du har ett starkt samhällspathos. Ser du dig främst som en ‘skrivande aktivist’ eller som en ‘tillbakadragen författare’?” blev Olssons nästa fråga. Svar: ”Jag har aldrig känt mig som en aktivist. Jag är en feg person som inte riktigt vet vad jag tycker. Texter jag skrivar jag blir nöjd med har ofta ett slags ambivalens. Jag intresserar mig mycket för normalitet – hur mycket det gör med människor. Hur mycket betydelse har blickar?”

Apropå normalitet kom Khemiri in på begreppet normal roman: ”Skulle jag skriva en sådan skulle jag skriva om något jag inte kan i 250 sidor tredje person imperfekt.” Detta motiverade det udda valet av form för Jag ringer mina bröder, som snarare utgör ett manus än en klassisk romanskildring av normalitet. Khemiri har för sig själv formulerat ämnen han blivit ”klar” med. ”Nu är jag klar med rasism, diskriminering, frånvarande pappor, livet och kärleken. Nu ska jag bara skriva om det andra… det finns ingenting kvar.” Skrattet flödade.

Khemiri signerar bok efter föreläsning. Undertecknad närapå svimmar över att få möta sin nya litterära idol.

Khemiri signerar bok efter föreläsningen på Kulturhuset. Undertecknad närapå svimmar över att få möta sin nya litterära idol.

Olsson tog därpå upp hur Khemiri ofta lämnar luckor för förvirring och komplexitet. I ”Bästa Beatrice Ask” tar han upp vad Karin Olsson kallade ett ”grundläggande problem eller svårt avvägande”: hur vi ska kunna kombinera sociala skyddsnät med att välkomna andra. ”Långt ifrån alla skulle bjuda på den komplexiteten och visa på en svårighet, men det gör du. Du leker men lämnar alltid en lucka även skönlitterärt. Varför?”

”Det är det ärligaste sättet att beskriva min värld. Fiktionen eller ens ord är mycket smartare än en själv. Jag tror inte jag har koll på vad jag ska skriva.” [För mig är just detta det enda jag kritiserar i Khemiris text. Läs gärna här.]

(”Du stör andra.” Orden var inte Olssons eller Khemiris utan en arrangörs. Han pekade på min bärbara dator jag skrivit ovanstående på, så jag la snällt ihop den. Således blev resten av mina anteckningar betydligt mer fragmentariska, och citaten inte exakta återgivningar eftersom jag inte hade möjlighet att skriva ned orden exakt där och då jag hörde dem.)

”Det blåser en humanistisk vind genom Sverige, även om den inte avspeglas i landets politik.” Så reciterade Jonas Hassen Khemiri en av sina vänners statusuppdatering på Facebook. Vad gäller diskrepansen med politiken drog Jonas Hassen Khemiri en parallell mellan hur Ny Demokrati tidsmässigt hängde samman med Lasermannen, och hur Sverigedemokraterna tidsmässigt hängde samman med skytten i Malmö. Det oroar. Men samtidigt finns sådant som ger hopp. Jonas Hassen Khemiri hade på senare tid märkt av en större förståelse för ”svenskhetens plasticitet”.

Han berättade också hur ”inspirerad och förvånad” han var över spridningen nätet av texten, komplett med rolig recitering av dialog med en närstående: ”- Kolla, den har 50 000 delningar på Facebook! – Jaja, gå och lägg dig.” [Nu har den blivit mest delade i Sverige någonsin och fått 150 000 rekommendationer. Och fortsätter spridas.] Jonas Hassen Khemiri liknade sin artikel, hashtagen #bästabeatrice på Twitter [missa inte Al-Jazeeras sammanställning!] och alla berättelser om diskriminering som spridits de senaste dagarna med ett maratonlopp: ”Jag skrev texten och sprang 200 meter. Jag tog stafettpinnen första biten. Sedan stod 5000 personer bakom mig, redo att ta över.” Sådant väcker hopp.

Ganska stark upprördhet yttrades också, om än alltid i ett mycket behärskat och nyanserat ordalag. Khemiri berättade hur fruktansvärda han tyckte Asks kommentarer om att den strukturella diskrimineringen endast var ”personliga upplevelser”, hur han gråtit när han läst dem första gången [detta kan mycket väl bli en av 10-talets viktigaste enskilda känsloreaktioner, tror jag].

Författaren förtäljde även vilken grundläggande nivå han fått lägga sina besök runtom i landet på när han föreläste om ”Ett öga rött”. Nej, den handlar inte om invandrare (personerna är födda i Sverige). Nej, han kunde inte föra en talan för hundratusentals människor.

Riktigt konfunderad blev han över en viss recension i pressen, som liknade Khemiris kulturella verk vid att ”hålla ner en mikrofon i förorten”. Liknelsens skumhet framgick med all önskvärd tydlighet då Khemiri fysiskt illustrerade den med sina händer, som han höll upp som mikrofonen. Hur tänkte recensenten, var Khemiri och andra kulturellt/medialt framstående (t.ex. recensenten själv) nödvändigtvis och definitionsmässigt folk utanför och ovan förorten som kunde undersöka vad förorten tyckte – ”förorten”, som om alla i förorten tyckte likadant?

I sin antirasistiska gärning – och inte minst nu med ”Bästa Beatrice Ask” – känner Khemiri det som att han blir ”sammankopplad med världen”. Han berättade om den ensamhet han tidigare upplevt, som i och med författarskapet ersatts av en gemenskap. Detta har ”förändrat mitt liv”, sa Khemiri. Denna gemenskap yttrar sig inte endast här och nu: när han läser vad humanistiska tänkare tänkt tidigare i världshistorien upplever han det som en ”viskning från en tidigare tid”.

REVA dödar stadens blodomlopp: tunnlarna, tunnelbanan, möjligheten att färdas mellan stadens olika delar. Om detta talade Khemiri en del. Han talade också – apropå de många humoristiska inslagen under kvällen – om humor kontra allvar, och menade att ”humor är sylten man lägger medicinen i”. Han spann vidare på temat om hur ord används, och sa att detta i själva verket är Apatiska för nybörjares egentliga tema (inte ensamkommande flyktingbarn). Sådana kulturella uttryck, menar Khemiri, kan fungera som en ”nödutgång till en annan värld”.

De kan också ha ”jäkligt starka subversiva budskap”, som just ”Bästa Beatrice Ask” Khemiri avslutade föreläsningen med högläsning av slutet av sin text, vilket jag delvis filmade (se videoklippet ovan). Sedan – efter bokköp, boksignering, och en kort pratstund med Khemiri själv i egen hög person (jag svimmade nästan av lycka) – fick er nöjda bloggare bege sig hemåt.

Nu måste vi ta över

Aktivist utklädd till Beatrice Ask. På gemensam aktion av Ung Pirat och Grön Ungdom utanför Rosenbad. Imorgon kräver vi Asks avgång (se nedan)!

Aktivist utklädd till Beatrice Ask. På gemensam aktion av Ung Pirat och Grön Ungdom utanför Rosenbad. Imorgon kräver vi Asks avgång (se nedan)!

”Texten talar för mig”, sa Khemiri när media ville para ihop honom med Ask i morgonsoffan i TV. En fullt legitim inställning från en författare som i grunden inte är aktivist utan – som han sa till mig då han signerade min bok – någon som bidrar till kampen via skrivandet allena.

Khemiri har gjort sitt. Nu måste vi ta över.

Dagens Nyheter talar om starten för en ny antirasistisk rörelse.

Vi måste tillsammans bli den rörelsen.

6 procent röstade på SD. De flesta knappast främst av genuint främlingsfientliga skäl – utan snarare för att bruket lagts ned, för att alla försvunnit till Stockholm, för att ”etablissemanget” inte anses göra något åt problem som inte har ett dyft med migration (men med arbetslöshet, kriminalitet, segregation o.s.v.) att göra. Då växer misstron mot systemet – och då blir människan väldigt mottaglig för rasistiskt grundade tankegångar.

80 procent röstade på Alliansen eller Socialdemokraterna. Säkert hör många av er som läser detta till denna stora skara svenskar. Jag tror förstås inte ni alls nödvändigtvis är lika migrationskritiska som partierna ni röstade på. Jag tror ni bara inte tänkte så mycket på migrationspolitik när ni stod vid valurnan för knappt tre år sedan. Jag tror ni tänkte mer på vård, skola och omsorg, på skatter och bidrag, på ekonomi och statsmannaskap och RUT-avdrag och ROT-avdrag och massor av andra frågor som är genuint viktiga.

Men inte lika viktiga som asylpolitiken.

Ingen dör om ROT-avdraget sänks eller höjs eller avskaffas. Ingen dör om skolan fortsätter fungera suboptimalt. Ingen dör ens om Sverige byter finansminister.

Men idag dör människor för migrationspolitiken. Idag dör människor av våld, tortyr eller dödsstraff i diktaturer. Idag dör människor av svält, fattigdom eller miljökatastrofer oavsett statsskick.

Idag utvisar Sverige människor till dessa diaboliska förhållanden.

I praktiken hjälper svenska staten diktaturer att verkställa dödsdomar, genom att tvinga flyktingar in i dödens riken – precis som när Sverige utvisade judar till Nazityskland på 1930-talet.

Det här vill nog ingen. Inte ens Ask vill att folk ska dödas av diktaturer. Men politikerna och tjänstemännen inser inte att det är just det Sverige hjälper till med. Systemet rullar bara på. Det kommer det fortsätta göra – tills vi i demokratisk ordning sätter stopp för det.

Vi lever i en fri demokrati. Det är ett privilegium. Vi kan inte stillatigande åse våra folkvaldas ignorans och våra byråkraters lagbrott då människor dör. Vi måste enas.

Det här är så mycket större än partipolitiken. Det handlar om livet självt.

Imorgon 15:00 samlas vi på Sergels Torg för att gemensamt tåga till Rosenbad. Detta ska fortsätta varje söndag, fram tills dess att REVA är upprivet, Ask är avsatt och migrationspolitiken mer human. Bor du inte i Stockholm? Skriv under och sprid namninsamlingen hos Avaaz. Engagera ditt parti i kampen mot REVA (oavsett vilket det är; det behöver förstås inte vara lika mäktigt som Miljöpartiet, som nu tvekar om sin överenskommelse med regeringen) eller engagera dig i en förening (t.ex. Rädda Barnens ungdomsförbund, Röda korsets ungdomsförbund eller Ungdom mot Rasism om du är ung, eller FARR om du inte är det). Skriv en insändare till din lokaltidning. Fler förslag på hur du kan bidra till friheten finns i mitt förra inlägg.

För bidra, det måste vi alla. Utvisningarna får inte fortsätta. Hatet får inte fortsätta. Döden får inte fortsätta. Krossa REVA – låt alla leva!

Pusha gärna Khemiris högläsning

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Eurovision Song Contest pågår för fullt, och Sveriges bidrag, Loreen med hennes låt ”Euphoria”, har tagit sig vidare till morgondagens stora final. Det går så bra för Loreen att hon skriver Eurovision-historia genom att slå alla tidigare rekord vad gäller att vara favorittippad – lägre odds har aldrig givits för en artist inför Eurovisionsschlagerfestivalen!

Det finns många som har anledning att glädjas. Inte bara vi som tycker att det är en riktigt mäktig och glädjande låt som Loreen tävlar med, utan även alla vi som tycker att mänskliga rättigheter och demokrati är rätt bra grejer. Men hur kan det komma sig? Vad har egentligen mänskliga rättigheter med en musiktävling att göra?

Jo, det är som så att Eurovision Song Contest i år går av stapeln i Baku, huvudstaden i Azerbajdzjan. Azerbajdzjan är en diktatur som systematiskt inskränker sina medborgares mänskliga rättigheter. Politiska aktivister, journalister och bloggare fängslas och misshandlas, den påstådda ”rättssäkerheten” är ofta ett rent skämt (Human Rights Watch talar om ”skenrättegångar”) och yttrandefriheten är extremt lidande i landet. Fria och äkta val arrangeras inte i landet, som styrts med järnhand av samma familj i ett par årtionden. I regimens övervakning är för övrigt svenska TeliaSonera inblandat, som idag avslöjats bistå även Turkiets människorättsvidriga avlyssning. Men åter österut. Azerbajdzjan är, kort sagt, en hemsk diktatur ansvarig för många brott mot mänskliga rättigheter.

Så är situationen anno 2011, då Azerbajdzjans bidrag vinner Eurovision Song Contest som det året arrangeras i Tyskland. Enligt tävlingens regler ska vinnaren av årets festival få anordna nästa års upplaga av musiktävlingen, så diktaturen får hålla i tävlingen. Fine. Att införa specialregler för ett visst land vore märkligt, och det är försvarligt att även diktaturer får delta i kulturella sammanhang. Däremot är det ytterst beklagligt att Eurovision Broadcasting Union – och det internationella samfundet i stort – inte tar tillvara på detta gyllene tillfälle att kritisera landets brister vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Och sedan, då de nationella uttagningarna skett, är de flesta artister till synes helt omedvetna om vilket fruktansvärt land de bjudits in till.

Alla utom en. Loreen har tillbringat sin tid i Azerbajdzjan, inte med att lydigt följa regimens fina och välpolerade schema, utan istället med att besöka såväl en kvinnorättsgrupp som aktivister som arbetar med mänskliga rättigheter. Detta har förvisso givit en hel del medial uppmärksamhet för Azerbajdzjans odemokratiska natur  och regimens brott mot mänskliga rättigheter. Utmärkt – Loreen är sannerligen ett föredöme för hur vi bör förhålla oss till diktaturer. Demokratiaktivisten Turgut Gambar beskriver väl schlagerstjärnan: ”Hon är mycket populär bland demokratirörelser i Azerbajdzjan. Personligen vill jag tacka henne för hennes ställningstagande som en medmänniska och vän av demokratin.”

Hittepåanklagelserna från regimen om att svenska ambassaden skulle ha sökt påverka Loreen bör för övrigt avfärdas som just sådana – om något så har Sverige försatt sitt goda tillfälle att kritisera Azerbajdzjan, varför det påstådda agerandet förefaller mycket osannolikt. Här är för övrigt Sveriges Television särskilt att kritisera för att ha misslyckats i sitt kritiska public service-uppdrg.

Nu är naturligtvis Azerbajdzjans politiska situation en betydligt större fråga än Eurovision Song Contest. Därför är det mycket glädjande att Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm på DN Debatt föreslår riktade sanktioner från EU gentemot regimen (han ger källor till sina påståenden på sin blogg).

Ett sådant steg skulle knappast lösa alla Azerbajdzjans problem. Men det vore likväl ett steg på den långa väg landet måste gå för att dess invånare en dag ska åtnjuta den demokrati och frihet de har rätt till – så att även Azerbajdzjans folk en dag ska kunna känna sann eufori.

Loreen. Foto: possan på Flickr, CC-BY 2.0.

Loreen. Foto: possan på Flickr, CC-BY 2.0.

Foto: possan på flickr, CC-BY 2.0

Uppdatering: Loreen vann! Jippie! Fantastiskt! Tjoho! Ren eufori! Och jag hoppas vad gäller arenan som ska användas år 2013 på Stockholm! Gå gärna med i min Facebook-grupp om ni också vill se Stockholm som värdstad nästa år! Och EU-parlamentet har antagit en bra resolution om mänskliga rättigheter också!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Omfattande IPRED-dokument: argument, studier, svenska fildelningsrättsfall

På min riksdags-PRAO för Vänsterpartiet – som slutade för ett par veckor sedan – skrev jag som jag berättat om här på bloggen ett dokument om IPRED som respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, innehållande argument mot, bakgrundsfakta (lista över svenska fildelningsrättsfall och studier om fildelningens verkan på kulturskapande), samt analys av Socialdemokraternas nyliga kongressbeslut rörande IPRED. Dokumentet fick jag i uppgift att skriva av Mikael von Knorring (informationspolitiskt aktiv vänsterpartist på deras riksdagskansli; regelbunden bloggare; sympatisk människa). Sprid mycket gärna dokumentet; ju mer IPRED-förhandingarna mellan (S) och (V) uppmärksammas, desto mer lär (S) följa medborgarnas åsikt i den (så pusha gärna inlägget med pusha-länken i slutet). Jag skall inte uppehålla mig vid inledningen av detta blogginlägg, utan publicerar nedan helt enkelt dokumentet nedan.

Respons på  Vänsterpartiets IPRED-motion

Respons på  Vänsterpartiets motion till riksdagen 2008/09:v033: med anledning av proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG

Vänsterpartiets motion är generellt mycket välskriven, och behandlar de flesta invändningar som i debatten hörts mot proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG (hädanefter kallad ”IPRED”). Nedan listas så komplett som möjligt de argument som anförts mot IPRED:

Rättssäkerhetsrelaterade argument

Den brottsuppklarande processen flyttas i och med IPRED i praktiken över till privata bolag (främst i exemplarförsäljningssektorn). De får möjlighet att skicka ut egna, godtyckligt satta skadeståndskrav till privatpersoner, som i praktiken ofta torde vara ovilliga att möta bolagen i rätten. Det är visserligen möjligt för bolag att även utan IPRED skicka ut brev med skadeståndskrav i mängder, men i praktiken torde inte det ske (verksamheten hjälps i alla fall på traven av IPRED; utan IPRED skulle kravbreven snarare blott väcka förvåning hos dem som krävs på pengar; lagstiftningen bör inte på något sätt uppmuntra eller förenkla för sådan verksamhet). Dessutom är det mycket enklare för eventuella bolag som ägnar sig åt missbruk om de kan skicka kravbrev till bara barnfamiljer som är låginkomsttagare. Oavsett det är argumentet att bolagen hursomhelst kan skicka ut kravbrev av teoretisk art; de gör det inte i praktiken utan IPRED, men gör det i praktiken med IPRED.

  • Bolag får vidare befogenheter än vad polisen har i nuläget. Polisen får enbart begära informationsföreläggande då fängelse, eller  villkorlig dom, är ett möjligt straff för brottet. Att privata bolag får större möjlighet till brottsundersökning än polisen är inte godtagbart i ett rättssamhälle. Visserligen föreslogs i ett utredningsdirektiv år 2007 att polisen skulle få begära ut personuppgifter bakom IP-adresser även i fall då personen bakom IP-numret inte misstänks för brott belagda med fängelsestraff/villkorlig dom (möjligtvis till och med då ingen misstanke om brott alls föreligger), men det förslaget har än så länge inte blivit lag (”Polisen ska få lättare att spåra all datortrafik”, Dn.se. Publicerat 26 december 2007.). Det är inte heller önskvärt att polisen får sådana befogenheter, då privatlivet faktiskt har ett egenvärde i och med att det skyddas från godtyckliga ingripanden i FN.s deklaration över mänskliga rättigheter samt Europakonventionen (se vidare ”Integritetsrelaterade argument”).
  • De begränsningar i möjligheten att begära ut informationsföreläggande som i debatten påtalats är i praktiken av mycket liten betydelse; enbart människor som misstänks för kopiering i större skala skall enligt propositionen kunna utsättas för informationsföreläggande. Som kopiering i större skala räknas offentliggörande av upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse. Således spelar den så kallade begränsningen egentligen ingen större roll, då de allra flesta personer som sysslar med upphovsrättsbrott på Internet.
  • Den enskilda kan inte vara säker på att domstolen kommer döma korrekt; generellt finns en misstro mot domstolars tekniska kompetens (vilket kan ses i exempelvis jävsanklagelserna mot Tomas Norström, domare i det så kallade Pirate Bay-målet i Stockholms tingsrätt; huruvida jävsanklagelserna är korrekta eller ej spelar mindre roll; det relevanta är huruvida folk instämmer i dem och agerar efter dem eller ej). Detta avskräcker folk från rättegång, och många personer betalar säkerligen hellre vad bolagen kräver i sina kravbrev än riskera att betala mångdubbelt efter en rättegång.
  • Det finns en risk för att så kallade skärmdumpar (det vill säga kopior av hur skärmen på en dator sett ut vid givna tillfällen) i rätten anses vara tillräckliga bevis för att upphovsrättsinnehavarens yrkanden på utlämnande av personuppgifter skall beviljas. Problemet med skärmdumpars bevisvärde är att de är mycket enkla att fabricera, något som enklast visas genom ”Bevismaskinen”, en webbsida där vem som helst kan fylla i IP-nummer och Bevismaskinen sedan konstruerar en skärmdump som visar på att det IP-numret ägnat sig åt fildelning av en viss fil. Om skärmdumpar skulle godtas som något som helst slags bevisliknande företeelse, skulle alltså det inte vara svårare att lura rättsväsendet än att använda Bevismaskinen, något så gott som vilken datoranvändare som helst troligen skulle klara; fabriceringen tar inte mer än högst någon minut i anspråk av användaren. Skärmdumpars bevisvärde är, kort sagt, noll, och räcker inte för att de ”sannolika skäl” att upphovsrättsbrott begåtts av IP-adressen som IPRED kräver för informationsföreläggande ska ha påvisats.
  • I fall som hör till civilrätten bör parterna vara ekonomiskt någorlunda jämställda; så är inte alls fallet i de rättegångar IPRED skulle kunna leda till. Privatpersoner saknar ofta en särskilt djup juridisk kunskap, och vet därför inte hur de bör hantera situationen om de får ett kravbrev från en upphovsrättsinnehavare. Denna okunskap riskerar leda till att den som får ett kravbrev för säkerhets skull betalar vad personen krävs på.
  • Det föreligger en stor risk för missbruk av IPRED. Medan polisen är noga kontrollerad av staten och under statlig styrning och insyn, och dess syfte just är att upprätthålla lagarna, och risken för missbruk av deras befogenheter därmed minskar radikalt, är bolagens per definition syfte inte att upprätthålla lagarna, utan att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om det skulle vara kommersiellt lönsamt, skulle bolagen troligen inte dra sig för att skicka ut kravbrev i mängder (även till personer som enbart på lösa grunder av bolagen misstänks för illegal fildelning), och hoppas på att några av dem som mottar kravbreven inte skulle våga riskera en rättegång utan istället betalar direkt. Ett sådant förfarande vore naturligtvis önskvärt om syftet med IPRED är att bolagen ska tjäna så mycket pengar som möjligt; om syftet med IPRED istället är att förhindra och klara upp brott, är förfarandet naturligtvis icke önskvärt.
  • Det går inte att säkert säga att ägaren av ett IP-nummer är den som bedrivit samtlig verksamhet som skett via den Internetuppkoppling som har IP-numret. Är nätverket trådlöst går det att hacka sig in i nätverket och själv använda det, och ägare kan även öppna upp nätverk medvetet, så att vem som helst kan använda nätverket. Även om nätverket är inte trådlöst kan förstås andra personer sitta vid datorn och använda Internet. Således är det inte säkert allt att ägaren av ett IP-nummer är den som begått eventuella brott som leder till det IP-numret.

Det hittills enda fall av användning av IPRED där beslut nåtts i en domstol, är det så kallade Ephone-målet, där några ljudboksförlag begärt att få tillgång till personuppgifter bakom en IP-adress tillhörande Internetleverantören Ephone. Tingsrätten menade att bokförlagen visat att det fanns sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts; huruvida de sannolika skälen består av skärmdumpar eller ej är oklart, men klart är i alla fall att huvudargumentet för att inte beordra informationsföreläggande Ephone drivit är att servern fildelning skett på skulle ha varit privat (”Förlagen vann i första Ipred-domen”, Dn.se. Publicerat 25 juni 2009.) När hovrätten senare tog upp fallet gick de på Ephones linje och menade att det inte visats några sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts (”Hovrättsdom går fildelares väg”, Dn.se. Publicerat 13 oktober 2009.); återigen rapporterar inte media om huruvida det ljudboksförlagen framförde som sannolika skäl var skärmdumpar eller ej, och själva domen förefaller svår att hitta på Internet. Således kan Ephone-ärendet tyvärr varken styrka eller avslå någon av ovanstående misstankar om rättsosäkerhet.

Integritetsrelaterade argument

Undantag görs i och med IPRED från personuppgiftslagen; samtliga undantag bör vara mycket väl motiverade. Hinder av illegal fildelning är inget giltigt sådant motiv; upphovsrättsbrott är helt enkelt inte så illa att det motiverar sådana privatlivsinskränkningar människor skulle utsättas för.

  • I och med IPRED riskeras (jag innehar inte den juridiska kunskap som krävs för att avgöra om det verkligen är så som ibland hävdas i debatten) bolagen i praktiken få rätt att gå in i privatpersoners hem (de får, möjligtvis, möjlighet att beordra Kronofogden att göra det), en rätt som enligt grundläggande rättsprinciper bör reserveras för polisen då det finns en konkret misstanke om brott från dess sida. Se kapitel 9 Kvarstad och civilrättsligt beslag i IPRED (regeringens proposition 2008/09:67).
  • Godtyckliga ingripanden i privatlivet kommer äga rum om skärmdumpar anses räcka som bevisvärde (om de inte anses räcka som bevisvärde kommer IPRED bli meningslös; se ”Effektivitetsrelaterade argument”). Alla människor är i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, skyddade från godtyckliga ingripanden i privatlivet. Tillåtande av en kränkning av en mänsklig rättighet är inte acceptabel i något lagstiftningssammanhang överhuvudtaget, allra minst för att förhindra och uppklara fall av ett sådant oviktigt brott som illegal fildelning.

Effektivitetsrelaterade argument

  • Räknas skärmdumpar, i enlighet med rättssäkerhetsmässiga principer, inte som giltig bevisning för att rätten skall ålägga Internetleverantörer att lämna ut personuppgifter, kommer i praktiken IPRED aldrig kunna användas, och därmed är den onödvändig. Det finns ingen anledning att i ett rättssamhälle ha en lag som i praktiken aldrig kommer användas. Skärmdumpar bör, då de har noll bevisvärde (se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”), varken räcka för att domstolen skall beordra informationsföreläggande, eller för att en person som misstänks ägna sig åt illegal fildelning skall dömas. Detta faktum – att skärmdumpar inte lever upp till beviskraven – har i Danmark, där IPRED funnits ett par år, lett till att ingen kan i rättegång dömas för illegal fildelning om personen inte själv erkänner (”Piratjägarlagen en flopp i ”föredömet” Danmark”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.). Alltså: om skärmdumpar inte räknas som tillräcklig bevisning för att personuppgifter ska tvingas lämnas ut, kommer IPRED redan i det stadiet aldrig kunna bli använd. Om skärmdumpar i det stadiet räknas som tillräcklig bevisning, kränks å andra sidan rättssäkerheten, då skärmdumpar har noll bevisvärde. Vidare: om någon anklagas för illegal fildelning i rätten, och skärmdumpar inte räcker som bevis för fällande dom, kommer i praktiken ingen kunna dömas för illegal fildelning och då uppklarande i rättsväsendet, med den rättssäkerhet det medger, torde vara det som eftersträvas av IPRED, kommer IPRED på det viset bli verkanslöst. Om skärmdumpar skulle räknas som tillräcklig bevisning för fällande dom mot misstänkt upphovsrättsbrottsling, skulle rättssäkerheten kränkas. Mycket sällan finns några andra försök till bevismaterial i fildelningsrelaterade mål än skärmdumpar Således finns det bara två möjligheter när det gäller IPRED: antingen blir den i praktiken verkningslös (förutom att en del personer på orättssäkra sätt blir ”utpressade” på pengar och inte vågar ta en rättegång och därför betalar, och därmed både verkningslös och rättsosäker), eller rättsosäker (om skärmdumpar skulle räcka som bevisvärde). Oavsett hur det blir är IPRED en dålig lag.
  • Möjligheten att öppna sina trådlösa nätverk finns, vilket kan leda till att IPRED blir verkanslös om många öppnar sina nätverk (se ”Övriga argument”).
  • En stor del av Internetanvändarna lär som sagt använda diverse olika anonymiseringstjänster; enligt Cybernormer gömmer sig, som sagt, 10 procent i gruppen som är 18-25 år, kanske några procent i hela befolkningen. I takt med den tekniska utvecklingen kommer anonymiseringstjänster troligtvis bli enklare att använda och billigare, och fler lär komma att använda dem (enligt Cybernormer skulle, som sagt, varannan svensk vilja det). Om folk använder en anonymiseringstjänst finns det inget sätt, åtminstone ej i dagsläget, att ta reda på vilket IP-nummer personen har.
  • Risken den enskilda uppfattar för att ”¨åka fast” lär, om rättsprinciperna tillämpas, vara mycket små, varför folks illegala fildelning därför troligen ej i längden minskar i särskilt stor omfattning. Internettrafiken minskade 1 april 2009 i relativt stor utsträckning, men trafiken rapporterades i Dagens Nyheter i juni 2009 vara uppe på samma nivåer som före den 1 april (”Nättrafiken tillbaka efter IPRED”, Dn.se. Publicerat 15 juni 2009.). 11 juli skrev dock DN att den på den illegala fildelningen minskande effekten av IPRED var kvar (”Fildelningen kvar på låg nivå”, Dn.se. Publicerat 11 juli 2009.). Det verkar föreligga oklarhet i IPRED:s effekter på den illegala fildelningen; medan branschorganisationer och butiker hävdar att IPRED haft en positiv effekt på deras försäljning (se bland annat ”Ipred ökar dvd-försäljningen”, Dn.se. Publicerat 4 maj 2009 – vad gäller just påståendet att dvd-försäljningen skulle ha ökat tack vare IPRED, bemöts det argumentet effektivt på second opinion, där det redovisas siffror som visar på att dvd-försäljningen visserligen ökar, men att den gjort det under en lång tidsperiod, inte alls bara sedan IPRED implementerade; relevant i sammanhanget är dock att det enligt siffrorna redovisade på second opinion sker en stagnering av ökningen av dvd-försäljningen), sade en person som företrädde Netnodstiftelsen att det var viktigt att inte övertolka effekten på den statistik de förde över Internettrafiken i Sverige. Således är det inte säkert huruvida IPRED haft stor effekt på den illegala fildelningen eller ej.
  • Folk kommer troligen i högre grad, för att skydda sig mot de potentiella privatlivsingripanden IPRED medför, använda anonymiseringstjänster, vilket försvårar uppklarande och förhindring av viktiga, ”riktiga” brott. Detta har redan visat sig stämma sedan implementeringen av IPRED för några månader sedan (och även debatten om FRA-lagen); enligt det rättssociologiska forskningsprojektet Cybernormers (som hör till Lunds universitet) använder redan tio procent av befolkningsgruppen som är 15-25 år något slags anonymiseringstjänst, och drygt varannan person uppgav i undersökningen att de vill använda någon anonymiseringstjänst (se ”En av tio unga gömmer sig för FRA och IPRED”, DN.se. Publicerad 2 november 2009.).
  • Det är möjligt för Internetleverantörer att omedelbart radera de uppgifter de har om vem som använt vilket IP-nummer vid vilken tidpunkt. I och med Datalagringsdirektivet, som nuvarande regering föreslår införa efter riksdagsvalet 2010 (och därmed, förhoppningsvis, hamna på de rödgrönas bord, så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får möjlighet att invända mot den godtyckliga privatlivsinskränkning Datalagringsdirektivet innebär; tyvärr är (S) med Bodström i spetsen mycket positiva inför Datalagringsdirektivet), skulle Internetleverantörerna tvingas spara dessa uppgifter. Dock kan det vara så att Datalagringsdirektivet enbart medger utlämnande av de enligt Datalagringsdirektivet tvångssparade uppgifterna till polisen, vilket alltså totalt skulle omintetgöra IPREDs funktion. Observera att detta är en möjlighet; huruvida Interleverantörer verkligen inte skulle få lämna ut uppgifterna till rättighetsinnehavare om Datalagringsdirektivet implementeras är mycket osäkert, och därom tvista de lärde (”Regeringen skjuter sönder Ipred”, Svd.se. Publicerat 19 maj 2009.). Om Datalagringsdirektivet inte skulle innebära att uppgifterna enbart kan lämnas ut till polisen, skulle istället den potentiella så kallade ”effektivitetsluckan” (i själva verket förefaller det vara en högst medveten lucka; enligt lagen om elektronisk kommunikation är det inte tillåtet för Internetleverantörer att lagra personuppgifter längre än nödvändigt; se själva lagtexten, 6 kap. Integritetsskydd, 5 § för bestämmelserna rörande detta) vad gäller IPRED – Internetleverantörers möjlighet att radera personuppgifter – täppas igen, då alla Internetleverantörer skulle tvingas spara uppgifterna och därmed inte kunna radera dem. Ett par Internetleverantörer har bestämt sig för att omedelbart eller åtminstone efter en mycket kort tidsperiod (så kort att IPRED i praktiken ändå torde bli verkanslös på användare av de Internetleverantörerna) radera personuppgifter; till och med har ett initiativ kallat Integrity startats, som samlar Internetleverantörer som bland annat säger sig övervaka sina kunder i minsta möjliga (lagliga) utsträckning (”Fler operatörer trotsar Ipred”, Dn.se. Publicerat 19 april 2009.).

Kulturrelaterade argument

  • Pengarna som kommer in kommer troligen inte i hög grad gå kreatörer, utan snarare stora bolag, till godo (”Danska piratskadestånd direkt till bolagen”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.); i Danmark går skadeståndspengar i praktiken till bolagen, som inte förefaller ha någon vilja eller skyldighet att ge en del av pengarna till kreatörer. Således fallerar argumentet att IPRED skulle se till att kulturskaparna kan tjäna pengar och på så sätt skapa mer kultur.
  • Visserligen skulle folk kunna skrämmas till att inte fildela, och vissa därmed övergå till att köpa kulturexemplar lagligt, men inte heller när pengar kommer in till exemplarförsäljarbolagen på det viset brukar särskilt mycket pengar gå till kreatörerna. Enligt ett flertal undersökningar spenderar personer som fildelar illegalt mer pengar på kultur än icke-fildelare. Skillnaden är ofta att illegalt fildelandes personer snarare lägger pengar på kulturupplevelser än –exemplar, och pengar till kulturupplevelser går i högre utsträckning till kreatörerna än pengar till kulturexemplar. Således kan fildelning till och med gynna kreatörer (även om det missgynnar exemplarförsäljningsbolag). Nedan listas några undersökningar gällande fildelningens påverkan på kulturskapande (naturligtvis är de undersökningar som är gjorda senare i tiden de mest relevanta, men även tidigare undersökningar kan vara intressanta för IPRED-diskussionen):
    • En undersökning från Harvard 2004 (om jag förstått årtalet rätt) visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. Källa, Harvards webbplats.
    • En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. Källor: SvD, Expressen, Aftonbladet.
    • En undersökning från SOM-institutet 2006 visar att nedladdad film inte drar ner på biobesöken. Faktum är att fildelare går dubbelt så mycket på bio som andra (även om detta dels kan tillskrivas det faktum att fler unga går på bio, och fler unga fildelar). Källa, SvD.
    • En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det. Källor: IDG, själva undersökningen, SvD.
    • En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. Källor: IDG, Metro, SvT, själva undersökningen.
    • En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Nyhetskanalen.
    • En undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Metro, IDG, Mailonline.
    • En nyhetsartikel vars research är gjord av en medborgare och inte en journalist (?) visar på siffror som visar att exemplarförsäljning gått ned de senaste åren (vilket missgynnat skivbolag och i viss grad artister), medan inkomster från live-uppträdanden ökat (vilket gynnat artister), och att artister generellt tjänar mer nu än förr. Källa: TimesOnlineLabs.
  • Kulturskapande kan finansieras på andra sätt, exempelvis i större utsträckning än idag via skattemedel.
  • Bara för att exemplar av kulturella verk finns gratis, är det inte nödvändigtvis omöjligt att försörja sig på kulturskapande. Ett mycket gott exempel på detta är biblioteken. Sedan drygt hundra år har det funnits flera bibliotek öppna för allmänheten i Sverige. Biblioteken har knappast påverkat skrivandet negativt, utan snarare positivt; det har lett till att fler personer blivit intresserade av litteratur, och därmed mer benägna att betala för litteratur (trots att det finns en möjlighet att gratis läsa litteraturen). Biblioteksavgiften – som är mycket låg och enbart går till svenska författare – har möjligtvis haft viss betydelse för att biblioteken inte hotat litteraturen, men den betydelsen torde inte spela särskilt stor roll (och dessutom är det förstås möjligt för staten att ersätta kulturskapare för fildelning på dylikt sätt). En i sammanhanget måhända relevant skillnad finns förstås mellan biblioteken och fildelning på Internet; en lånar enbart böcker på biblioteken och måste lämna tillbaka dem efter en viss tidsperiod, medan en naturligtvis har tillgång till exemplar av kulturella verk en fildelat så länge en själv vill. Principiellt är det dock ingen stor skillnad; i båda fallen är det möjligt att nyttja det kulturella verket gratis.

Övriga argument

  • Från IPRED-försvararnas sida i debatten hävdas ofta att Sverige har implementeringsskyldighet gällande IPRED. Det är mycket riktigt att Sverige till viss del måste införa IPRED, men den kontroversiella delen – den som ger privata bolag möjlighet att få tillgång till personuppgift om personer som av de misstänks för illegal fildelning – har av EG-domstolen slagits fast inte behöver implementeras.
  • IPRED och jakt på personer som ägnar sig åt illegal fildelning i stort rimmar illa med den allmänna rättsuppfattningen. Några särskilt nyliga studier – och det är rimligt att anta att då denna fråga aktualiserats extra mycket detta och förra året är äldre studier än bara något år utdaterade – kan tyvärr inte hittas, men en undersökning gjord av Göteborgs universitet 2007 visar att det ” inte finns något brett folkligt stöd för kriminaliserandet av fildelning av upphovsrättsligt material.” (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.)
  • IPRED förefaller ogillas av majoriteten av folket (eller åtminstone ha fler kritiker än anhängare), varför det är odemokratiskt att ha lagen. 48 procent uppgav sig ogilla IPRED i en opinionsundersökning gjord av Sifo på uppdrag av SvD, medan 32 procent gillade den, och resten sade sig vara tveksamma eller inte visste (”Klart nej till ny fildelningslag”, Svd.se. Publicerat 17 mars 2009.). Intressant i detta sammanhang är att 59 procent av de tillfrågade personerna som röstar på Vänsterpartiet ansåg IPRED vara fel; således har Vänsterpartiet helt klart sina väljares stöd i sin kritik av IPRED.
  • Ägare av öppna nätverk riskerar erhålla skadeståndskrav för vad andra personer – kanske till och med utan ägarens kännedom – använt deras öppna nätverk (det vill säga trådlösa nätverk ansluta till Internet vilka är öppna för vem som helst som är i räckvidden för Internetanslutningsutsändaren att använda, utan lösenord eller särskilt tillåtelse från ägaren av nätverket). Detta är ett reellt hot mot öppna nätverk, då antagligen ingen person skulle vilja få ett skadeståndskrav, alldeles oavsett huruvida en begått brottet eller ej. Det är osäkert om rätten skulle förstå vad öppna nätverk innebär; det föreligger åtminstone en osäkerhet bland människor om rätten skulle göra det, som en del i många människors misstro mot domstolars tekniska kompetens. Det viktiga i sammanhanget är inte om domstolarna har den tekniska kompetens som krävs; det viktiga är om personer tror att domstolarna har det eller ej. Denna oro för att få skadeståndskrav som ägare av ett öppet nätverk är ett faktum (”Ipred hot mot öppna nätverk”, Dn.se. Publicerat 31 mars 2009.) och inga lösa spekulationer. Vidare kan nämnas att det i Danmark framgångsrikt hävdats i fildelningsärenden i rätten att svararen haft ett öppet nätverk, och att personen inte själv fildelat illegalt utan någon annan antagligen gjort det på personens öppna nätverk. Om samma praxis – med att det ska räcka för en anklagad att skylla på ett öppet nätverk för att gå fri – skulle IPRED kunna bli verkanslös, om samtliga Internetanvändare öppnade sina nätverk.

Sammanfattningsvis är IPRED en lag som hotar och/eller inskränker rättssäkerheten, den personliga integriteten och öppna trådlösa nätverk, öppnar upp för vad som skulle kunna kallas ”utpressning”, inte i längden lär vara särskilt effektiv, med stor sannolikhet inte märkbart kommer gynna kulturskapandet, illa stämmer överrens med den allmänna rättsuppfattningen och inte heller verkar ha stöd av det svenska folket. Det finns kort sagt få eller inga hållbara skäl att ha IPRED som en del i Sveriges lagstiftning, utan istället mängder av goda argument mot IPRED.

Jämförelse med Socialdemokraternas IPRED-beslut på sin kongress

På Socialdemokratiska arbetarpartiets (hädanefter kallade ”(S)”) nyliga kongress beslutades att IPRED skall förändras. Några detaljer gick (S) dock ej in på. På sin webbplats uppger (S) som viktigt beslut på det kulturpolitiska området från sin kongress vara bland andra: ”IPRED bör förändras så att rättssäkerheten och integritetsskyddet stärks, samtidigt som upphovsrätten värnas och kulturskaparnas rätt att kräva ersättning för sina verk garanteras”. I media sägs istället att upphovsrättsinnehavare skall få sina legitima krav på ersättning tillgodosedda. Denna skillnad i ord torde inte ha någon större relevans (det kan fås uppfattningen att upphovsrättsinnehavare snarare syftar på exemplarförsäljningsbolag än kulturskapare, men tekniskt sätt är det fel att kalla skivbolag och dylika bolag för upphovsrättsinnehavare; de är, om jag förstått saken rätt, juridiskt, enbart ”innehavare av närstående rättigheter”).

Huruvida (S) önskade version av IPRED är förenlig med rättssäkerhet, personliga integriteten et cetera är mycket oklart, då det är okänt vilka önskemål på förändringar rent konkret (S) har. Det är svårt att i nuläget se något sätt alls att förändra IPRED på som skulle göra den godtagbar, utan att helt och hållet ta bort den del som rör förhindrande och uppklarande av fall av illegal fildelning (och därmed göra IPRED till vad den från början var; ett sätt att bekämpa kommersiella immaterialrättsbrott). En version av IPRED som bara går ut på att bekämpa immaterialrättsbrott som sker i förvärvssyfte skulle med största sannolikhet inte vara särskilt förkastlig.

(S) förefaller, tyvärr, dock inte vilja förändra IPRED på ett sådant sätt, då de fortfarande vill att IPRED (eller lagstiftning i övrigt; det förefaller som att det är IPRED som skall syfta till detta) skall garantera kulturskaparnas så kallade ”rätt att kräva ersättning för sina verk” (om uppgifterna på deras webbplats, där (S) använder ordet ”kulturskapare”, och termen ”rätt att kräva ersättning”, stämmer). I media florerar istället ”upphovsrättsinnehavare” och deras ”legitima krav”. Den exakta ordalydelsen i själva beslutet som fattades vore intressant, men i syfte att kunna ge respons på (S) beslut överhuvudtaget utgår jag från att texten på deras webbplats är någorlunda korrekt.

Om texten på deras webbplats stämmer överrens med hur (S) vill förändra IPRED, menar (S) att kulturskaparnas krav på rätt till ersättning bör garanteras. Det finns felaktigheter i den formuleringen. Det finns nämligen ingen rätt att kräva (och, underförstått, beviljas) ersättning för sina verk ens med nuvarande upphovsrättslagstiftning. Det enda som finns, som ens liknar den rätten, är en rätt att bestämma över användning av ens verk. I praktiken innebär denna rätt oftast att kulturskaparen genom att mot ersättning bevilja en viss användning av ens verk kan tjäna pengar på sitt kulturskapande, men det finns på intet sätt en möjlighet för en kulturskapare att skapa kultur och sedan utan vidare kräva betalt för kulturskapandet; det behövs någon som är villig att betala för rätten att nyttja verket för att kulturskaparen ska få pengar för kulturskapandet. (Naturligtvis finns mängder av alternativa inkomstkällor för kulturskapare, men detta är hur de kan använda upphovsrätten för att få betalt; de alternativa inkomstkällorna existerar oberoende av upphovsrättslagstiftningens utformning.)

Vill (S) verkligen utöka upphovsrätten så att alla som skapar ska ha en rätt att kräva och beviljas betalning? Det verkar som ett väldigt ogenomtänkt förslag, då  tiotusentals småbarn som ritar teckningar skulle kunna kräva och beviljas ersättning för sitt teckningsmålande. Förhoppningsvis var (S) bara oförsiktig med formuleringen. Att staten ger vissa kulturskapare betalt, i syfte att gynna kulturen och inte för att kulturskaparna skulle ha någon märklig ”rätt” att få betalt, är något helt annat än vad (S) verkar föreslå.

(En mycket intressant parentes, också rörande upphovsrätt, är att (S) på sin webbplats, på webbsidan om vad kongressen beslutade i kulturpolitiska frågor bland annat skriver: ”Socialdemokraterna tar starkt avstånd från dem som anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt.”. Då Vänsterpartiet anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt, tar (S) starkt avstånd från Vänsterpartiet – och, för den delen, även Miljöpartiet. Det är… klart anmärkningsvärt, särskilt som (S) säger sig vilja bilda regering tillsammans med (V) och (MP). Hur kan det komma sig att (S) vill bilda regering med några de tar starkt avstånd ifrån?)

Något viktigt att minnas vid diskussioner mellan Vänsterpartiet och (S) rörande IPRED är att majoriteten av båda partiernas väljare är – eller åtminstone var, i mars, enligt en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av SvD – kritiska till IPRED (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.). En varning gällande tolkning av resultatet av opinionsundersökningen finns dock i artikeln, som det vore ohederligt att inte ta med: ”Antalet tillfrågade är inte tillräckligt många för att dra några säkra slutsatser, men siffrorna ger en ungefärlig bild över opinionen.”. Naturligtvis kan även opinionen ha ändrats sedan i mars, men då snarare – enligt min lekmannabedömning – åt att den blivit mer kritisk mot IPRED (ett indicium på detta är Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet; Piratpartiet, och troligen i viss mån även dess åsikter, var inte lika populära tidigt på våren som vid EU-valet, enligt opinionsundersökningar publicerade i våras).

De argument (S) torde vara mest mottagliga för i IPRED-diskussion är:

  • Arbetarrörelsen har traditionellt sett stått på medborgarnas sida mot mäktiga privata, kommersiella intressen. Att den ordningen nu ändrats – då (S) förefaller i mångt och mycket vilja gå exemplarförsäljningsbolagens till viljes vad gäller IPRED – är märkligt.
  • Det förefaller finnas en stark folkopinion mot IPRED, särskilt bland de yngre väljarna (som i EU-parlamentsvalet inte var den grupp (S) klarade sig bäst hos, precis). Att gå till val på att verkligen ta bort de delarna av IPRED många anser dåliga/ändra de delarna många anser dåliga till något många anser bra, och rent konkret specificera vad som (S) vill ta bort/ändra, och sedan naturligtvis hålla sina vallöften (dels inför framtida val, men även för att politiker inte principiellt bör ljuga) torde vara betydligt mer framgångsrikt, än att litet luddigt utlova förändring av IPRED/utlova viss förändring rent konkret av IPRED som dock ej förbättrar eller tar bort de delar många anser dåliga.
  • IPRED handlar inte främst om upphovsrätt, utan om medborgarrätt, fundamentala demokratiska principer som rättssäkerhet. Oavsett vad en anser om upphovsrätten kan en ogilla (vissa medborgarrättsfientliga delar av) IPRED.
  • Straffsatserna för upphovsrättsbrott är orimligt höga. Nedan listas samtliga fildelningsfall i rätten jag lyckats hitta:
    • En man, 28, från Västerås döms år 2005 i tingsrätten till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 16 000 svenska kronor i detta fall) för att tillgängliggjort ett filmverk (Hip Hip Hora) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Bevisningen som lagts fram och godtagits av rätten består i skärmdumpar (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: DN, SvD. Glädjande nog (ur en rättssäkerhetssynpunkt) river dock hovrätten upp domen senare, då bevisningen inte anses tillräcklig. Källor: ComputerSweden, SvD.
    • En man, 32, döms år 2006 i Norrköpings tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) för att ha tillgängliggjort ett filmverk (Rånarna) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod. Källor: SvD
    • En man, 44, döms år 2006 i Borås tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 20 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod; dock har mannen nekat till brott, varför någon form av ”bevisning” (om än skämt till bevisning, som skärmdumpar) rimligen måste ha funnits. Källor: SvD.
    • En man från Trollhättan döms år 2007 i hovrätten (?) till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 24 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt vanliga fildelare idag gör). I media uppges den tekniska ”bevisningen” bestå av skärmdumpar, men då mannen tydligen även erkänt brottet, är det oklart huruvida rätten hade ansett skärmdumpar vara tillräckligt även utan erkännande för en fällande dom (låt hoppas att de inte gjort det; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: SvD, IDG.
    • En man, 31, döms år 2008 i Linköpings tingsrätt till 40 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) och villkorlig dom för att ha tillgängliggjort ett par tusen musik- och filmverk på Internet. I media uppges inte vad (eventuell men ifrånutgådd) bevisningen består i, men advokaten till 31-åringen har sagt att tingsrätten ”i allt för liten grad beaktat den tekniska bevisningen. Man kan inte med stöd av bevisningen peka ut [advokatens] huvudman som den som har fildelat, menar [advokaten]”. Det förefaller – baserat på advokatens uttalande – vara skärmdumpar som spelat rollen som bevisning (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Att straffet inbegriper villkorlig dom kan ha särskild relevans i sammanhanget, då polisen – verkar det som – kan begära ut personuppgifter bakom IP-nummer från Internetoperatörer inte bara i fall som är belagda med fängelsestraff, utan även fall där domen kan bli villkorlig. Källor: SvD, DN, SvT.

Slutsatsen är att (S) önskemål om förändring snarare än avskaffande av IPRED förefaller ogenomtänkt och mycket svårgenomförbart (då det är svårt att se hur någon version av IPRED som är till för att stoppa fildelning skulle vara förenlig med grundläggande medborgerliga rättigheter), och tyvärr inte kan bemötas mer konkret förrän (S) specificerat på vilket sätt rättssäkerheten och integriteten skulle skyddas från ingrepp.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , , , , , Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Gatumusik kommer förbjudas i Göteborg (inte helt, men till stor del), imorgon, alltså första juli, rapporterar DN, Sveriges Radio, Sydsvenskan, Göteborgs-Posten, Göteborgs-Posten och Expressen. Detta är enligt min mening helt uppåt väggarna. De flesta anser nog lite musik vara ett trevligt inslag i staden; personligen gillar jag det. Varför bör företags anställdas intressen gå före medborgarnas?

Om någon anställd är trött på att höra samma låt timme in, timme ut, kan väl den anställda gå ut och be gatumusikanten byta låt, eller möjligtvis sätta sig lite längre bort? Att som gatumusikant någon gång i timmen flytta sig några meter längre bort, och dessutom växla låtar, torde inte vara särskilt jobbigt, och de anställda får lugn och ro. Alla nöjda.

Men en sådan lösning har uppenbarligen inte politikerna och de anställda som drivit på politikerna tänkt på. De har bara löst saker och ting genom förbud. Vad blir nästa sak att förbjuda, för att det kan vara irriterande? Att sjunga högt? Att skratta? Att ha en viss klädsel? Jag får 1984-vibbar (där allt som inte ansågs ”rätt beteende” av regimen räckte för att en skulle ”försvinna” och ”övertygas” – det vill säga, spärras in på en myndighet och torteras tills en höll med regimen helt och hållet).

En annan aspekt på det hela är yttrandefriheten. Låt se vad FN:s deklaration över mänskliga rättigheter säger i frågan (min kursivering):

Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

En annan relevant artikel i FN:s deklaration (återigen min kursivering):

Artikel 29
1. Var och en har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjlig.

2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.

3. Dessa rättigheter och friheter får inte utövas på ett sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål och grundsatser.

Musik är i sig information, och om inte annat ett uttrycksmedel för att sprida idéer (musikens budskap), varför den skyddas av artikel 19. Begränsningar i artikel 19 får enbart göras om de är tillbörliga och med syftet att trygga andras rättigheter och friheter, alternativt för att tillgodose en demokratis berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd. Hotar gatumusikanter andras fri- och rättigheter? Nej (det är ingen rättghet att slippa höra musik; vissa näringsidkare har vsserligen kallat musiken för ”tortyr”, och mycket riktigt är det en mänsklig rättighet att slippa ”tortyr eller annan grym, omänsklig behandling”, men det är en överdrft att hävda att musiklyssnande åsyftades med den formuleringen…). Moralen i samhället? Nej. Den allmänna ordningen? Nej. Den allmänna välfärden? Nej.

Således har gatumusikanter uttryckligt stöd för sin verksamhet i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, och således är ett förbud en otillåten inskränkning i en mänsklig rättighet (yttrandefriheten). Inte för att staten verkar bry sig om sådant särsklt mycket längre… Denna fråga kan till en början tyckas trivial, men den rör något så viktigt som yttrandefriheten. Nu hade det varit riktigt bra om det funnits någon piratpartist med i det organ som beslutade om detta förbud. Gå med i Piratpartet, för medborgarrätt (som yttrandefrihet), ett fritt Internet och en reformerad immaterialrätt. Och skriv på namninsamlingen mot detta yttrandefrihetsvidriga förbud (även om effektiviteten kan ifrågasättas är underskrift av en namninsamling knappast kontraproduktivt, i bästa fall produktivt).

Andra bloggar: Kulturbloggen tycker också att det i ett demokratiskt samhälle inte går att förbjuda musik, Svensson är inne på det här med att sociala problem inte kan lösas av förbud, Lasse online anser inte detta förbud vara hens bild av Göteborg, Thord Daniel Hedengren jämför med att förbjuda kvällstidningsrubriker för att de stör henom, Yami och pandorna menar att det offentliga rummet tillhör alla och inte bara företagarna, Attila ger fler exempel på vad som skulle kunna förbjudas i lugn och ro-argumentets namn, och I hell-mans värld ifrågasätter det lämpliga i att bosätta sig i en storstad om en ogillar gatumusik.

Tango för enbenta förkastar att detta skulle vara en struntsak, utan skriver att detta är ”ett utmärkt exempel på rådande samhällsvärderingar. Det som görs av fri vilja, på ideell basis helt utan geschäftsambitioner, är ingenting värt och måste bort.”, Daniel Scythe drar parallellen till Internetkontroll, Vrakgods & Strandfynd vill diskriminera och bara låta viss musik spelas (sådan som hen inte tycker är oväsen), och Varför inte? stödjer Göteborgs musiker. Själv har jag hittat flera intressanta bloggar jag ska börja följa nu.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , argument, argumentation, gatumusik, gatumusikant, gatumusikanter, gatumusiksförbud, mänskliga rättigheter, förbud, Göteborg, yttrandefrihet, , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

UPPDATERING! Stoppa pressarna! Det galna projektet att åka inlines till Bryssel kan jag inte hålla mig från att länka till: länk. Uppdateringen slutar och det ursprungliga inlägget tar vid när det krusiva slutar, alltså här.

Just nu borde jag vara nyligen kommen till Skåne och packa upp min packning inför min en vecka långa vistelse i landskapet. Jag borde vara det. På grund av en oförutsedd incident kommer jag inte åka förrän imorgon. Eftersom jag samlade ihop det mesta jag ska ha med mig till Skåne igår, har jag tid till lite länkande före semestern.

Opassande berättar om internetfenomenet ”bokstavliga musikvideor” (som jag själv upptäckte för ett par veckor sedan via Blog á la Mr Chapel), där kända musikvideor remixats så att originaltexten bytts ut mot en text (med samma melodi) som kort och gott beskriver vad som händer i musikvideon, vilket kan ge ett ganska komiskt resultat, särskilt om det är välgjort (humorn förhöjs säkerligen avsevärt om en sett videofilmen och hört låten innan). Emma funderar på hur det fungerar rent upphovsrättsligt, vilket jag svarade i en kommentar till inlägget:

”Upphovsrätten till musikfilmerna innehas av skaparna, och gäller skaparens/skaparnas livstid och sjuttio år efter (den sista) skaparens död, och de bestämmer över all användning, även sådant remixande. I de allra flesta fall har dock skaparen/skaparna sålt/överlåtit upphovsrätten till skivbolaget (den gäller fortfarande skaparens död+70 år). Samma sak gäller för melodin.

Således är alla dessa bokstavliga musikfilmer upphovsrättsbrott, såtillvida de inte har fått eller köpt uttryckligt tillstånd till remixandet av skivbolaget (och det tror jag knappast de har fått… skivbolagen är ju inte kända för sådant… kostnaden är nog för hög för sådana amatörkreatörer att köpa rättigheterna).” Ännu ett exempel på hur upphovsrätten är i vägen för kreativt skapande… På samma tema – kreativt remixande – finns ett barnprogram (jag har yngre släktingar som jag ibland koller på tv med) kallat ”Små Einsteins” där varje avsnitt bygger på dels ett känt konstverk, och dels ett känt musikstycke, och handlingen kretsar kring dessa. All konst och musik är Public Domain på grund av dess ålder, och även om barnprogram kanske inte är det första en tänker på när en hör ”deltagarkultur” visar det på ett bra sätt nyttan av att kulturen fri… Tänk om även nutida kultur kunde vara fri för sådana initiativ!

Sagor från livbåten är som alltid lika läsvärd, och har nu publicerat en följetång med det fyndiga namnet Val-U á là Livbåten, i minst tre delar (kanske kommer flera?) som analyserar EU-valet mycket klokt: dels själva valresultatet, dels bevakningen av valet, och dels nätpolitiken. När jag ändå är inne på den bloggen, vill jag länka till (det i och för sig inte särskilt förvånande) avslöjandet att Henrik Pontén ljuger på DreamHack. Hehe, men kanske ljuger han inte, utan han kanske menar själv att privatpolislekande (”du är gripen”) är värre, större, än att ”sätta dit någon”? MinaModerataKarameller tar också upp Ponténs vistelse på DreamHack, och menar att han var modig som kom dit, något som jag faktiskt kan hålla med om.

DOOM4 har skrivit ett långt och matigt inlägg om Storbritanniens övervakningsapparat, tydligen del ett i en följetong vars första inlägg har fokus på övervakningskameror. Det är en mycket intressant och lärorik text – visste du till exempel att staden Olean i USA blev första stad med att ha övervakningskameror i brottsbekämpande syfte, år 1968? Jag ser fram emot resten av följetongen!

Karl Sigfrid vill att de femton extrainsatta upphovsrättspoliserna – som SvD, DN och Aftonbladet rapporterar om – inte ska ägna sig åt fildelning utan kommersiella brott mot upphovsrätten, något han förstås har rätt i. Vi i Piratpartiet (och Karl också, om jag förstod honom rätt då vi träffades i anknytning till Wikimedia Sveriges årsmöte) vill ju helt avkriminalisera fildelning av upphovsrättsskyddar material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse, och därmed ”göra fildelning lagligt” så att sådana här insatser inte sätts på folk som gör något som allra minst var tionde svensk regelbundet sysslar med.

Upphovsrättskritker beskylls ofta för att inte tänka på dem andra politiska frågorna när de diskuterar upphovsrätt – men vår politik (som ju dock framfröallt handlar om medborgarrätt; immaterialrätt är en bisak) kostar inget att genomföra och påverkar inte de andra områdena. Det gör däremot insatserna mot fildelning. Varför inte ha lagt dessa pengar på poliser ute på gatan? Samhället blir verkligen säkrare och upplevs tryggare (till skillnad från detta: hur många känner sig tryggare i och med att polisen kan komma och utreda huruvida en själv brytt mot upphovsrätten?), och kulturspridningen kan fortgå. Tomas påpekar att Reinfeldt i och med detta helt klart brutit som vallöfte om att inte jaga en hel ungdomsgeneration, även om han enligt en långsökt tolkning (som Reinfeldt själv förklarade) inte gjorde det i och med IPRED – att Reinfeldt skulle gå emot sin egen tolkning vore förkastligt, om än inte otroligt – allt för att framstå som vallöfteshållare! Eller kanske snarast kommer han försöka att inte prata om det alls…

Relaterat är att den rättsosäkra IPRED mycket riktigt hade viss effekt i början, men att internettrafiken (och därmed den illegala fildelningen, kan antas) nu är tillbaka samma nivå som före IPRED… IPRED hade dock varit dålig även om den varit effektiv; som någon sade när diskussionen var som störst: även om nedmontering av rättssäkerheten gör att ett visst brott blir ovanligare, betyder det inte att det är bra att nedmontera räättssäkerheten/fundamentala demokratiska principer. Draget till sin spets: hade dödsstraff införts på illegal fildelning och totalövervakning för att upptäcka aktiviteten införts hade nog fildelningen också rasat rejält.

Diskussioner om Piratpartiets status som numera etablerat parti har påbörjats. Både grupp i EU-parlamentet och riksdagskandidater har redan börjat diskuteras. Men det jag tänkte pusha för är kommunpolitik. Jag anser att vi bör ställa upp i kommunvalet 2010 (heter det så?) och där driva frågor utfrån vårt principprogram, eller kanske än hellre utifrån en enhetlig kommunpolitisk plattform. Ett utkast till en sådan plattform, skriven av Daniel Nyström, finns redan (mycket välskriven; övervakningskameror, bibliotek och datorkunskap – som tas upp i utkastet – är alla relaterade till vårt principprogram), och kommunpolitik diskuteras för närvarande både i partiets forum och på Mattias Bjärnemalms blogg.

Enligt Min Humla har en totalt opolitisk men mycket trevlig nyhet: han, Josh, har blivit pappa! Drottningssylt har samma nyhet, och presenterar den i egenskap av mamma. Många gratulationer! Detta får avsluta mitt sista blogginlägg på en vecka. Ha det så trevligt, Josh, Drottningen och alla ni andra!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , argument, argumentation, övervakning, avlyssning, integritet, 1984, personlig integritet, privatliv, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, Bodströmsamhället, Asksamhället, mänskliga rättigheter, säkerhet, trygghet, lögn, Piratpartiet, (PP), blogg, bloggar, bloggosfär, bloggosfären, länk, länkar, länkning, länkande, musik, musikvideo, nternetfenomen, kultur, kulturskapande, remx, remixande, deltagarkultur, kreativitet, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, juridik, upphovsrättsbrott, Internet, fildelning, illegal fildelnng, IPRED, IPRED1, EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, valanalys, valresultat, nätpolitik, nätet, Henrik Pontén, DreamHack, DreamHack 2009, privatpolis, rättssäkerhet, demokrati, Storbritannien, övervakningskameror, övervakningskamera, vallöfte, vallöften, Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt, kommunpolitik, kommuner, kommun

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Igår publicerade Johan Bakke en sång på sin blogg: Bryssel som mål (med flaggan i topp). Någon gillade den och lade in en länk till den på Piratpartiets webbplats, vilket Rasmus Fleischer med fler tolkade som att sången var Piratpartiets officiella kampanjlåt till EU-valet. Rasmus Fleischer skrev ett långt avancerat inlägg på sin blogg Copyriot om varför musik inte är bra att använda i politiska rörelser. Många höll med, medan andra inte gjorde det. Emma Opassande skrev ett svar till Rasmus och menade att den inte alls var någon officiella kamplåt och att alla som vill engagera sig för partiet – exempelvis genom att skapa en låt – bör göra det.

Låten mottog annan slags kritik från Fredrik Fischer, som tolkade den som att den uppmanade till våld. Johan Bakke har nu försvarat sitt agerande och låten på sin blogg, och även om det ligger mycket i vad Copyriot säger, håller jag inte med Copyriot till fullo. Den jag håller mest med i debatten är snarast de som menar att ju fler låtar desto bättre. Finns det ett pirat klassisk musik-stycke, en pirat poplåt, en pirat schlagerdänga, en bit pirat hårdrock, pirat techno, pirat opera och så vidare vore det bra, så att alla kunde ”välja och vraka”, som Christian Engström uttryckte det i en kommentar på Opassandes inlägg. Det exkluderande (folk som inte gillade låten skulle exkluderas) med att välja en enda låt att sluta upp bakom skulle försvinna. Problem solved och alla nöjda.

Nå, jag har hursomhelst skrivit en egen version av Den blomstertid nu kommer, så nu finns en piratpsalm (psalm vad gäller melodin men förstås har den inget religiöst budskap) också. Texten följer nedan. Melodin räknar jag kallt med att alla kan. Vem som helst får förstås göra vad som helst med låten (samt den som följer). Spelar någon in den skulle jag bli jätteglad. Länka då gärna hit och skriv någon kommentar här – men ni måste inte.

Det EU-val nu kommer
med mången röstlokal
Du nalkas, ljuva frihet,
då kontroll är borta.
Med god argumentation
och välgjord retorik,
mänskliga rättigheter
blir åter på vår jord.

De vackra goda värden
som rättssäkerheten,
de goda piraterna
ställer nu upp i val
de skola oss påminna
privatlivs rikedom,
och vi ett val kan vinna
EU, ta nu lärdom

Dessutom har vi nu en piratjulsång jag knåpade ihop. Melodin är samma som Sankta Lucia.

Piratpartiet, frihetsförkämpe,
sprid i vårt parlament glans av din frihet.
||: Drömmar om friheten i våran framtid,
tänd nu alla mänskors hopp, Piratpartiet. :||

Framför nu argument, för delad kultur.
Skänk oss, du bra parti, frihetens aning.
||: Drömmar om friheten i våran framtid,
tänd nu alla mänskors hopp, Piratpartiet. :||

Upphovsrättslobbyns makt ljust du betvingar,
integritetens helgd skydd åt oss bringar.
||: Drömmar om friheten i våran framtid,
tänd nu alla mänskors hopp, Piratpartiet. :||

Vi är nu dryga fyrtiotusen, och konstant blir vi fler. Fyrtiotusen förkämpar för mänskliga rättigheter och övriga demokratiska principer. Fyrtiotusen förkämpar för möjligheten att låta hela världen ta del av hela världens kultur. Fyrtiotusen förkämpar för fattigas möjlighet att få tag på medicin de idag inte har råd med på grund av patenten. Gå med du också i Piratpartiet. Och rösta på Piratpartiet i valet till EU-parlamentet 20 maj till 7 juni i år, och i riksdagsvalet 2010.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Det är mycket som händer i piratosfären nu.

Domaren i målet mot grundarna av The Pirate Bay och Carl Lundström anklagas för jävighet – och anklagelsen är knappast ogrundad. Tack vare Sveriges Radios grävande känner vi till att han sitter i samma styrelse som Monice Wadstedt, samt medlem i två diskussionsorganisationer (båda positiva till upphovsrätten och en enligt flera gammelmedia för en starkare dito) om immaterialrätt (ett varmt tack vill jag för övrigt rikta till de på SR som tog reda på detta – folk som avslöjar odemokratiska företeelser förtjänar mycket beröm, självfallet oavsett om de är etablerade eller icke-etablerade media).

Tankarna går till den av regeringen särskilt tillsatta utredaren av upphovsrätten, professor Jan Rosén, som också är med i – ordförande i – Svenska föreningen för upphovsrätt. Now, Svenska föreningen för upphovsrätt kanske inte är totalt för en starkare upphovsrätt, men då detta ämne är så känsligt är även ställningstagandet att upphovsrätten bör bevaras jäv, enligt min åsikt. (Naturligtvis borde domaren ha diskvalificerats om han istället för Svenska föreningen för upphovsrätt varit med i Piratpartiet.)

I Europeiska Unionen har EU-parlamentet, med röstsiffrorna 377 för förslaget mot 178 mot det (37 avstod), röstat igenom förlängda så kallade ”närstående rättigheter” – det vill säga de rättigheter uppföraren av ett verk samt inspelaren (oftast ett skivbolag) får till inspelningen (även om det att förslaget gick igenomär mycket dåligt och tråkigt riktar jag ett varmt tack till de svenska EU-parlamentarikerna som röstade mot förslaget). Tänk dig att någon skulle spela in Mozart. Då skulle personen och skivbolaget få ensamrätt till användning av den inspelningen i femtio år. Enligt förslaget som röstats igenom i EU-parlamentet kommer inspelningen nu vara skyddad i sjuttio år.

Detta är galet. Antingen är upphovsrätten ett led något slags rätt till betalning för sitt arbete när det nyttjas, och i så fall bör alla som gör ett arbete få betalt så fort det nyttjas, vilket skulle vara orimligt (tänk att folk som upptäcker sällsynta fåglar skulle få betalt när andra nyttjar upptäckten och ser fågeln, folk som kommer på någon ny metod att göra något på får betalt varje gång metoden nyttjas, banbrytande schackspelare får betalt när folk härmar deras spelstil och därmed drar nytta av deras arbete – ja, det är svårt att komma på nya spelstilar och det kräver en hel del arbete, filosofer med nya resonemang skulle få rätt att kräva betalning av de som nyttjar deras arbete genom att sprida tankarna, kockar skulle få ersättning varje gång någon inspirerades av hans matlagning eller kanske till och med använder samma recept) med alla sina konsekvenser.

Eller så ser vi upphovsrätten som intet annat än ett sätt att se till att samhället får tillgång till så mycket kultur som möjligt – det är så jag ser upphovsrätten, för att någon annan utgångspunkt vore orimlig att genomföra. Och isåfall kan vi konstatera att samhället inte får mer tillgång till kultur av denna förlängning – snarare tvärtom. Kulturen ”låses in” och kan inte kommas åt om en inte vill betala, och kan inte heller byggas vidare på. I sjuttio år från skapandet. Skapandet kommer inte heller gynnas – som den svenska EU-parlamentarikern Fjellner så träffsäkert uttryckte det, (fritt ur minnet:) ”vilken 25-åring skulle avstå från att spela in något för att hen har ensamrätt på det tills 95 års ålder isället för 75 års ålder?”

Men någon måste väl gynnas? Annars hade väl förslaget inte kommit över huvud taget? Ja, det finns några som gynnas mycket. Väldigt mycket. Skivbolagen. Mitt ovanstående resonemang förklaras väldigt pedagogiskt och väl i en YouTube-film producerad av The Open Rights Group betitlad ”How copyright extension in sound recordings actually works”. Se och lär.

I gammelmedia – etablerade media – mer specifikt DN, har våra frågor kommit upp till debatt, två gånger idag. Dels har Fredrik Strage skrivit en rolig satirkrönika om hur vi kan hämnas på artister vars musik vi ogillar genom att ladda ner det gång på gång på gång och sedan radera det. Inte för att jag förvånas; hade upphhovsrätten som den ser ut idag upprätthållits hade Strages Youtubiana varit stört omöjlig (listan i sig är nog inte illegal, men helt klart är det illegalt att ladda upp videoklippen till YouTube, och hade upphovsrätten upprätthållts hade alla videoklipp tagits bort) I slutet ger han oss som liksom honom nu börjat inse hur omoralisk illegal fildelning är ett råd på hur vi kan gottgöra för våra synder: skicka in alla filer du laddat ned till skivbolagen, en och en, i alfabetisk ordning för att de inte ska hamna i oordning – ungefär samma idé (fast i en lite större skala) hade Allt under en grå himmel för ett par veckor sedan!

ironistart:Ve och fasa! Strage har nyttjat Allt under en grå himmels arbete för att ta fram idéen utan att betala honom! Hur ska vi bloggare som kommer på idéer få betalt! Hjälp! Folk kommer sluta blogga! Vi måste därför inskränka folks mänskliga rättigheter och börja införa censur för att få stopp på detta! Kosta vad det kosta vill!:ironislut

Roger Wallis, professorn som vittnade i The Pirate Bay-rättegången (jag träffade honom; han är ganska trevlig), har lyckats få in en krönika i Dagens Nyheter. Han menar att Student Bay borde lösas genom att införa en skolornas och universitetens Bonus-licens-lik licens för Student Bay. Jag är skeptisk. Problemet är att Student Bay inte kommer betala licensen (jag tror inte det i alla fall); de som inte skulle betala skulle i alla fall fortfarande göra något brottsligt, och det vore dåligt. Om vi betraktar upphovsrätten som att den ska ge samhället tillgång till kultur och kunskap (vilket vi i rimlighetens namn bör göra, per resonemanget jag framförde ovan) bör den inte få stå i vägen för vad Student Bay gör, nämligen just det som är syftet med upphovsrätten: att ge samhället tillgång till kultur och kunskap.

”Men om det skulle visa sig att läromedelförfattare nu inte kommer kunna försörja sig på grund av Student Bay och kvaliteten på läromedel därför blir miserabel, då kommer det ju vara dåligt för samhällets tillgång till kultur och kunskap, eller hur?” kan invändas. För det första tror jag inte att så kommer ske. Böcker är bekvämare än skärmar att läsa på, och har många andra fördelar. Men om scenariot skulle inträffa: ja, det är sant. Samhällets tillgång till kultur och kunskap skulle skadas.

Lösningen vore dock inte att åter kriminalisera Student Bays (och dylikas) verksamhet genom att återställa upphovsrätten till hur den ser ut i skrivande stund. Lösningen vore att från statens sida bekosta läromedelsskrivande. Jag ser inget stort problem med det; redan idag bekostar staten utbildning i form av utlärande av skolanställda lärare; varför inte då även bekosta utbildning i form av läromedelsskrivande?

Samma sak gäller egentligen kulturen. Om piratkopiering skulle vara kulturens död (här tror jag än mindre på det, eftersom det är musikindustrin som basunerar ut det och de har ropat varg för många gånger: discon, kassetinspelning, dvd-inspelning, självspelanden pianon…) skulle staten kunna bekosta sådant som gillar av många. Hur det skulle se ut i detalj vet jag inte, men några månatliga undersökningar där ett visst antal personer frågas ut om vad de exempelvis lyssnar på mest som sedan skulle sammanställas till en lista över vad som lyssnas på mest och där alla artister på listan skulle få statsbidrag vore en idé (har du flera är det givetvis bara att kommentera).

Som Metro (och jag) uppmärksammade för ett par dagar sedan har några torrentsajter stängt ned till följd av domslutet mot TPB+Lundström. Nu har Antipiratbyrån skickat brev till många torrentsajter i vilket de kräver (i praktiken) omedelbar nedstängning – annars blir det rättegång. Många sajter har redan stängs ned. DN publicerar brevet Antipiratbyrån skickade ut – ”ord för ord” som de stoltserar ut.

Läste du den där meningen utan att reagera nämnvärt? Tyckte att det var väl inget konstigt att media, den fria pressen, gör sådant, för läsarna? Kanske du inte ens reflekterade över det? Då har du den inställning som (vad jag tror) även den eller de på DN som publicerade mejlet. Vid närmare analys är vad DN gjorde dock brottsligt.

Brevet var helt klart tillräckligt långt för att uppnå vad som kallas verkshöjd (verkshöjd innebär att något för att ha upphovsrätt måste vara ”eget” på något sätt – således är inte enstaka ord eller meningar, eller för den delen simpla smilies upphovsrättsskyddade, men gränsen går någonstans vid ett stycke/en mer avancerad smilie). Publicering på webben räknas som offentliggörande. DN hade inte fått tillåtelse – vad jag vet. Det är förstås möjligt att de kontaktat Antipiratbyrån och fått det, men jag ser det som ganska osannolikt. Även om DN begått upphovsrättsintrång har jag dock en känsla av att Antipiratbyrån inte kommer skicka några kravbrev eller åtala DN. APB är nog… mycket måna om att inte stöta sig med det mest lästa (?) mediet i Sverige.

Lotta Gröning har skrivit en krönika i Aftonbladet som glädjande nog inte helt tar upphovsrättsindustrins parti. Att rättegången bör göras om har Gröning naturligtvis rätt i, likaså att lagstiftningen inte anses legitim av en stor del av befolkningen. Det är på slutet våra åsikter går isär. ” Men i stället för att tjabbla om nedladdning är stöld eller inte borde vi koncentrera oss på att hitta lösningar på problemet. Det räcker inte med att säga att kulturen är till för alla och ska delas av alla om kulturarbetarna inte får betalt. Vi tar tacksamt emot idéer som löser problemet med upphovsrätten.”, skriver Gröning. För det första: nedladdning är inte stöld, ty nedladdning är kopiering, och jag tror inte någon menar att härmande är stöld (bortsett från vissa multionationella skivbolag). För det andra: kulturarbetarna har ingen rätt att få betalt; argumentation bakom min åsikt finns ovan (däremot kan det vara om kulturarbetarna inte får betalt om det har en negativ inverkan på kulturskapandet). Men ja, idéer på hur kulturarbetare ska tjäna pengar i en tid med ny teknik är förstås bara bra. Webbplatsen xtremeCreator skapades just för att ge kreatörer hjälp med den nya tekniken och dess alla möjligheter.

Två sista noteringar: JO kommer inte granska jävet av domaren i TPB-rättegången, rapporterar DN. Detta på grund av att målet hursomhelst överklagats till hovrätten. Hmm. Nåja, är hovrätten ojävig så får de ändå en rättvis prövning, om än på högre ort. Skulle hovrätten inte ta upp fallet, dock, bör rättegången självfallet tas om i tingsrätten. Och den andra noteringen är något en familjemedlem (som jag nästan övertygat att rösta på Piratpartiet) noterar: i nya mätningen av Synovate/DN ökar småpartierna med en procent. I brödtexten anges också den förklaring min röstberättigade familjemedlem först hade: ”[SD får x procent stöd.] Stödet för de övriga småpartierna ökar också något, och störst bland dem är Piratpartiet som ligger på cirka 1 procent. I valet 2006 fick Piratpartiet 0,6 procent.” (min fetstil)Denna mätning genomfördes 7-22 april. Domen mot The Pirate Bay, som mer än fördubblade vårt medlemsantal och gav oss stor uppmärksamhet i media och därmed antaglligen betydligt fler väljare än tidigare. Största delen av undersökningen ägde dock rum innan domen tillkännagavs, varför vår ökning antagligen är större än vad mätningen visar. Det skall bli trevligt att se på framtida undersökningar!

Trött på möjligheten för privata intressen att frånta folk som vill dela med sig av kultur möjligheten att göra det? Rösta på Piratpartiet i valet till EU-parlamentet i maj/juni. (PP) vill legalisera allt icke-kommersiellt spridande, nyttjande och ändrande av kultur, så att vi kan nyttja Internets fantastiska möjlighet till kulturspridning fullt ut. Gå med i partiet redan idag. Medlemssiffror är något som riksdagspartierna bryr sig om!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »