Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 7 – dystra utsikter

Här är sjunde delen av mitt tal Demokratins slutliga seger som blickar tillbaka på verklighetens nollnolltal och de delar av tiotalet som hittills utspelat sig, från ett fiktivt år 2050. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en möjlig utopi där de mänskliga rättigheterna  äntligen, efter alla dessa år av kamp, respekteras till fullo.

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan
• Del 3 – det våras för hoppet
• Del 4 – lycka
• Del 5 – metamorfos
• Del 6 – ut i Europa
• Del 7 – dystra utsikter

Del 7.

Dystra utsikter

Christian Engström, en av den lilla skaran ACTA-kritiker i EU-parlamentet tillika Piratpartiets första EU-parlamentariker.
Foto: Axel Pettersson, CC-BY-SA 3.0.

Det vi själva gjorde, vad gällde ACTA, var givetvis att försöka ta reda på allt. Karl Sigfrid, dåvarande riksdagsledamot för Moderaterna, som för övrigt mobbades av sin egen statsminister och riksdagsgrupp i samband med FRA-omröstningen och blev uppskriven som ja-röstare, var en av de första att i Sverige varna för ACTA. Motståndet växte rätt långsamt och var rätt magert. Kanske var det inte så konstigt. Tänk er själva att stå i år 2008 och försöka övertyga någon att det kan finnas någon som helst sanningshalt i rykten om en ny attack mot nätet: [förställer rösten som ivrig konspirationsteoretiker] ”Jo men asså! Det är ett internationellt handelsavtal mot varumärkesförfalskning! Fast egentligen är det mot Internet! Och tullen kommer få läsa dina mejl! Och det är jättehemligt och folket och media får inget veta! Och amerikanska skivindustrin sitter med och förhandlar! Men allt är fullständigt sekretessbelagt! Och EU, EU är med och deras fiskeministrar bestämde om det!”

Det där sista stämde faktiskt också: att EU skulle delta i ACTA klubbades märkligt nog på EU:s ministerråd för jordbruk och fiskeri. Vilket var absurt. Men de flesta som lyssnade på ens varningar om ACTA torde stänga av vid orden ”internationellt handelsavtal”. Lite som med FRA:s signalbärare och tekniska termer en masse. Vi pirater stod dock inte helt ensamma. Miljöpartiet engagerades i kampen, inte minst deras EU-parlamentariker Carl Schlyter, liksom Vänsterpartiet med bland andra Jens Holm i spetsen. Våren 2009 – ja, den legendariska piratvåren; tyvärr begravdes just det jag nu ska ta upp i allt annat som hände – hade Vänsterpartiet begärt ut förhandlingstexten för ACTA, så långt de nu kommit, från svenska regeringen med hänvisning till vår offentlighetsprincip, som då ansågs som världens starkaste. Regeringen lämnade ut dokumenten. De var överstrukna med svart. Parlamentet och medborgarna fick uppenbarligen under inga omständigheter få reda på sanningen. Den enda information vi faktiskt hade om avtalet kom från osäkra läckor. Det var bisarrt.

Men inte ens stora bolag i väst kunde vänta sig att deras samtal med makthavarna skulle vara för evigt. Till slut släpptes den färdiga ACTA-texten. Den var förvånansvärt försiktig. Formuleringarna talade om att ”främja samarbete” och liknande, och något av det mest konkreta som kom fram på nätfronten var att IPRED, privatpolislagen, skulle cementeras och bli omöjlig att frångå utan att behöva övertyga alla andra avtalets parter om det. Sedan fanns en del annat i upphovsrättens upprätthållande, och upphovsrättens utseende överhuvudtaget, som skulle konserveras på samma sätt. Och klara tveksamheter rörande att begreppet ”kommersiell” skulle kunna bli entydigt med ”omfattande” istället för ”vinstdriven”, som brukligt var, och att teknik för att gå runt kopieringsskydd skulle bli olaglig.

En hel del dåligt för nätet, var det alltså. Men egentligen inget jättechockerande, jämfört med det som redan gjordes i kampen mot fildelning. Troligen hade förhandlarna lyssnat på de upprörda protesterna när de allra värsta förslagen läckte – men knappast av demokratiska skäl, utan av rent taktiska. De förstod att de för att få igenom ACTA måste hålla avtalet på en förhållandevis tillbakadragen nivå. Och länge såg det ut som att de lyckats. Som otaliga medborgarrättsfientliga lagförslag, initiativ och politiska beslut tidigare under decenniet som jag inte ens nämnt här verkade det som att det inte skulle bli någon stor grej av det. För att bara nämna ett urval av det jag inte nämnt tidigare, nämner jag nu svensk lagstiftning om hemlig buggning, SWIFT-avtalet som lämnade ut flygdata till USA, forskningsprojektet för EU-övervakning Indect, annat inom det så kallade Stockholmsprogrammet och rättsövergrepp från Migrationsverket mot flyktingar.

Det verkade uppenbart att ACTA skulle sälla sig till denna digra auktoritära utveckling. Inte undra på att man var dyster som pirat.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, sakpolitik, pirataktivism, piratrörelsen, tal, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, Internet, öppenhet, transparens, insyn, ACTA, ACTA-avtalet, avtal, informationspolitik, korporativism, Internet, Europeiska Unionen, ministerråd, Vänsterpartiet, Jens Holm, V, Carl Schlyter, Miljöpartiet, MP, demokrati, rättssäkerhet, IPRED, Intellectual Properti Rights Enforcenment Directive, Karl Sigfrid

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annons

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 6 – ut i Europa

Del numero 6 av mitt tal som blickar tillbaka på det verkliga nollnolltalet ur ett pirat perspektiv från ett påhittat 2050-tal. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt så länge eftersträvade mål. Talet kallar jag därför Demokratins slutliga seger.

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan
• Del 3 – det våras för hoppet
• Del 4 – lycka
• Del 5 – metamorfos
• Del 6 – ut i Europa

Del 6.

Ut i Europa.

Några av de 608 957 tyskar som röstade på Piratenpartei i Nordrhein-Westfalhen.

På denna långa väg vandrade vi inte ensamma. Piratenpartei, ett av de första av nu väldigt många piratpartierna världen över, hade året innan, september 2011, kommit in i delstatsparlamentet i Berlin med 8,9 procent av rösterna. ”Meh, det är bara de där halvknäppa Berlin-liberalerna som röstar flummigt!” hördes från en del håll. Dessa stämmor hade fel. Ett halvår senare lyckades Piratenpartei också komma in i det mer traditionella Saarland, och maj 2012 äntrade partiet ytterligare två delstater. En av dessa var Nordrhein-Westfalen – det är förresten därifrån den där bilden kommer [pekar på bilden] – Nordhrein-Westfalen, som, med sina 18 miljoner invånare, var dubbelt så stort som Sverige sett till befolkningen.

Den insikten, tillsammans med den stora roll i Europas ekonomi och politik Tyskland kom att spela då de ekonomiska kriserna avlöpte varandra, födde en ny insikt: detta var stort. Piratenpartei var större än svenska Piratpartiet någonsin blivit. Och som vissa gammelmedia påpekade: Tyskland hade givit upphov till såväl den konservativa som den gröna rörelsen decennier tidigare, rörelser som sedan spritt sig över världen. Kanske var vår egen roll, det svenska Piratpartiets, egentligen inte alls att gå före parlamentariskt på hemmaplan – utan istället att visa vägen för rörelser utomlands, rörelser som verkade i öppnare och mer lättpåverkade politiska landskap?

Dessa tankar var egentligen inte obehagliga, trots att de reducerat vårt eget piratparti till inspiratör snarare än i sig verksam politisk kraft. En världsvid rörelse var förvisso vad Rick, vår tekniker, planerade att skapa. Ett återkommande mantra i valrörelsen 2009 var att vi skulle förändra ”Sverige, sen Europa och slutligen världen, i den ordningen”. Att det nu istället såg ut att bli ”Europa, sen Tyskland och slutligen världen” istället hade Rick knappast något emot. För vi hade förvisso redan börjat förändra Europa. Den plats i EU-parlamentet vi fick i valet 2009 användes initialt med stort fokus på Telekompaketet, där Christian Engström och Henrik Alexandersson med stor hjälp av diverse likasinnade i andra partier, främst gröna, lyckats göra EU-lag av principen om att ingen medborgare får stängas av från nätet utan föregående rättegång. En sådan självklarhet krävde enorm kamp, opinion från omvärlden och in i det sista nattmangling, alltså att politikerna satt uppe ända in i natten för att förhandla färdigt.

Och det var i EU-parlamentet avgörandet kom. Rättssäkerhetens seger i Telekompaketet – som upphovsrättsfanatikerna tidigare försökt använda för att genomföra repressiv lagstiftning på europeisk nivå – blev inte vår första. December 2011 tillträdde Amelia Andersdotter sin tjänst som EU-parlamentariker för Piratpartiet, så skaran EU-ropeiska pirater fördubblades. Och redan sitt första halvår skulle våra bägge parlamentariker möta en av sina största utmaningar någonsin.

ACTA.

Fyra bokstäver som för oss äldre pirater än idag skälver med de förlegade tankesättens vedervärdiga kraft, med den reaktionära maktposition upphovsrättsindustrin in i det längsta sökte upprätthålla, med de nätfientliga strömningarnas teknikfientliga avsky. ACTA var i grund och botten ett internationellt handelsavtal. Hur kunde det komma sig att något sådant skulle väcka vår vrede? Jo, ACTA gick längre än dess uttalade syfte, att skydda marknaden från varumärkesförfalskade varor. Mycket längre.

Det som initialt påkallade vår uppmärksamhet var läckta formuleringar, om sådant som att tullen skulle få beslagta datorer för att genomsöka dem efter fildelat material. Läckta – för själva avtalstexten var hemligstämplad. Detta var innan avtalstexten var färdigförhandlad, och förhandlingarna – hade man beslutat – skulle ske aktivt dolt för parlamentens, folkets och journalistikens insyn i processen. Vilka fick då förhandla? Människor man trodde, i brist på transparens, skulle kunna företräda så många intressen som möjligt, och därtill en bunt folkvalda för att få med det så kallade allmänintresset?

Nejdå, inte alls. Sådant gick inte riktigt för sig i så här stora avtal. Istället förhandlade odemokratiskt valda byråkrater som företrädde de olika parterna, bland annat USA och EU, tillsammans med amerikanska upphovsrättsindustrin.

Ja, så var det. Vad som skulle kunna bli lagstiftning i flera länder världen över diskuterades alltså bakom stängda dörrar – med storföretag från USA vid förhandlingsbordet, som enda företrädare för det icke-statliga samhället. Byråkrater som inte valts demokratiskt utan bara tillsatts utifrån oklara grunder tillsammans med amerikanska skiv- och filmindustrin i formella överläggningar om kommande lagstiftning – kan en bild av korporativism bli mer tydlig? Det jag hoppas är att ACTA-förhandlingarna var något slags unikum, något extremt. För betänk alla avtal som inte berörde nätet, som inte kunde uppmärksammas av någon rörelse, som om de hölls dolda för folket helt enkelt förblev dolda.

Hur utbredd var egentligen korporativismen i Europa vid denna tid?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, sakpolitik, pirataktivism, piratrörelsen, tal, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, Internet, pirataktivism, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, Tyskland, Europa, Piratenpartei, delstatsval, Nordrhein-Westfahlen, öppenhet, transparens, insyn, ACTA, ACTA-avtalet, avtal, informationspolitik, korporativism, Telekompaktet, Internet, Europeiska Unionen, Europaparlamentet, rättssäkerhet, EU, EU-parlamentet, Christian Engström, Amelia Andersdotter, Henrik Alexandersson

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 5 – metamorfos

Här är den femte delen i min tillbakablick på verklighetens nollnolltal från ett påhittat 2050-tal – i form av ett tal till Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål…

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan
• Del 3 – det våras för hoppet
• Del 4 – lycka

Del 5.

Metamorfos.

Gandhi, som tillskrivits detta citat: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”

Så då blev det som Gandhi en gång enligt myten ska ha sagt angående etablissemangets reaktion mot nya proteströrelser: ”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win.” Först hade vi mycket riktigt befunnit oss i medieskuggan och behövt skrika för att överhuvudtaget kunna göra oss det minsta hörda – de ignorerade oss. Sedan hade politiker och människor i media börjat tala hånfullt om såväl vårt namn – ”hur skulle man kunna rösta på några som kallar sig Pirat-partiet?!” – som vår politik – ”enfrågeparti, enfrågeparti, ENFRÅGEPARTI som bara bryr er om fildelning!” var en tröttsamt vanlig förolämpning som förstås var helfel; vi tog visserligen ställning i få frågor, men vi var inte ett enfråge- utan ett fokusparti, och fildelningen var bara en liten del i försvaret av medborgerliga rättigheter och kulturspridning. Här förlöjligade de oss. Sedan började politiker och industrins representanter faktiskt aktivt försvara sina egna åsikter och visa på påstådda men sällan existerande brister i våra åsikter – de bekämpade oss.

Sedan vann vi.

Men riktigt så enkelt skulle det inte bli. Trots att förutsättningarna såg bra ut. Vi var unga, vi var coola och vi tog upp rent brännande frågor. Det här sista beskrevs på ett sagolikt skickligt sett av Joshen, en av partiets bästa samtidsskildrare. Han liknade situationen med en lägenhetsbyggnad: gammelpartierna var en paranoid pyroman som tände eld i trapphuset för att hålla terroristerna borta medan Piratpartiet var den vettiga och kloka lägenhetsvärden som påpekade vikten av att kunna gå i trapphuset på ett normalt sätt för samhället och individens rättigheter. Elden är ett slags metafor för FRA:s övervakning av Internet, trapphuset är själva Internet. Inlägget är för långt för att jag ska läsa upp det i dess helhet, men sök efter ”det brinner i trapphuset” så hittar ni det.

Men förutsättningarna förändrades. Den opinionsundersökning som publicerades någon dag efter EU-valet, där vi om den besannades skulle komma in i riksdagen, var glömd och begraven bara något halvår senare. Kanske var det just vår stämpel som unga och coola som låg bakom att Piratpartiet och vår politik helt förpassades från medias bevakning och människors medvetanden. De fenomen som snabbast stiger är de som snabbast dalar. ”hajpat”, som fenomenet kallas med ett lätt föråldrat begrepp.

Vi misslyckades. Det måste jag nog medge, med eftertankens distans. Jag själv misslyckades förvisso personligen, jag tog en alldeles för lång vila från politiken efter EU-valet, blev alldeles för nedsänkt av att media flyttade sina strålkastare åt annat håll. Men även som parti misslyckades vi. När media sådär några veckor efter valet till Europaparlamentet i juni 2009 återigen började ignorera oss drabbade det inte bara mig; det drabbade hela partiet. Och vi kom aldrig tillbaka inför nästa val. Det hölls bara 15 månader, ett drygt år, senare. Vi borde kanske ha klarat det. Ändå gjorde vi det inte.

Vi fick 0,65 procent. Inte ens över 1-procents-spärren för statlig valsedelsutdelning. Inte över 2,5-procents-spärren för statligt partistöd. Och absolut inte över 4-procents-spärren för riksdagsinträde. I ett proportionerligt – mer fullständigt demokratiskt – valsystem hade vi fått två platser i riksdagen. Nu fick vi inga. Bara ett resultat som var nästan exakt som det 2006.

Jag besökte vår valvaka i Sundbyberg i Stockholm, i en kanske en knapp tiondel så stor lokal som vid valsegern 2009. En knapp tiondel så mycket media fanns på plats. En knapp tiondel så stort blev valresultatet. När min pappa hämtade mig med bil då det stod klart att vi förlorat, att de främlingsfientliga och delvis rasistiska Sverigedemokraterna kommit in och att den medborgarrättsfientliga Alliansregeringen segrat ånyo var känslan av overklighet sig lik från vår seger 2009. Allt annat var fullständigt annorlunda. Hemskt. Bara hemskt.

Enligt Rick Falkvinge, som fortfarande var partiledare, hade vi fler aktivister än någonsin som utförde en mer massiv valkampanj än inför något annat val. Skon klämde alltså inte, då väl det dryga året från EU-valet gått, vid engagemanget; det förefaller inom partiet ha återuppväckts, även om vi förlorat väldigt många medlemmar. Skon klämde istället vid media. Medan vi själva försvann bort från det politiska landskapet i journalisternas ögon inträdde ett annat parti på scenen. Sverigedemokraterna. Detta kortlivade parti upplevde sin tillfälliga uppgång just 2010. Allt tal om nya partier centrerade oundvikligen på detta främlingsfientliga, delvis rasistiska parti. Som Rick lakoniskt skulle konstatera någon dag efter valet till sina bekantskaper inom media och politik utanför våra pirata kretsar: deras val av parti att fokusera på gjorde att vi fick in ett främlingsfientligt parti i riksdagen istället för ett frihetligt. Onekligen tänkvärt.

En förnyelsens tid tog vid i Piratpartiet. Själv blev jag alldeles för politiskt deprimerad för att orka mer, på mycket länge. Men i partiet tog arbetet raskt vid. Inte bara media var att skylla för vår valförlust – mer engagerade pirater än jag hade kommit till den kloka insikten att det var bristen på heltäckande politik som var vår största akilleshäl. Att komma in i EU-parlamentet var möjligt att göra med endast ett par frågor på agendan – föga uppmuntrande är kanske skälet att valet inte såg som fullt så allvarligt för ens egen plånbok som nationella val, för EU hade rätt liten makt över sådant. En mer positiv tolkning är att folket förstod att man i vilket fall inte kunde driva särskilt många frågor inom ramen för det gigantiska EU-parlamentet som ensam svensk ledamot. Hur det än må vara med den saken tycktes det att ett riksdagsinträde krävde ett betydligt mer omfattande partiprogram.

Så vi breddade oss. Först, då jag var inaktiv, togs ett nytt, mycket bättre principprogram fram, så gott som helt tömt på sakpolitik. Denna skulle istället beslutas om och utvecklas på vår- och höstmöten, som skedde uteslutande digitalt – varken ekonomin eller tekniken räckte än så länge till för att ordna integrerade nätbundna/fysiska träffar.

Och så skedde; vårmötet 2012 blev det första då en rejäl mängd sakpolitiska ställningstaganden togs. Vårt partis anhängare spände sig över hela det fördelningspolitiska spektrat, från den yttersta vänstern till den yttersta högern, men på den frihetlig-auktoritära skalan – som ännu inte fått ordentligt fäste i etablerade kretsar, men som var populär hos oss pirater – låg vi alla nära friheten. Det var utifrån denna gemensamma, frihetliga syn vi skulle utveckla vår politik till fler områden – frågor om medborgarrätt som yttrandefrihet även på nätet och immatieralrättsreform, hur mycket uppmärksammade de då och då än blir och hur viktiga de än är räckte inte för mer än någon halv procents röster i Sverige då 2000-talet begynte.

Anna Troberg, partiets nya och skulle det visa sig minst lika skickliga partiledare som sin föregångare, liksom Henrik Brändén, som med sin socialdemokratiskt etablerade partistrukturella grund i alla dessa år verkat väl för partiet, lanserade april 2012 breddningsbloggen, en plattform där alla kunde delta i utbyte av idéer om vilken väg Piratpartiet kunde vandra. Detta skedde ganska exakt tre år efter den första opinionsmätningen som gav oss 5 procent inför EU-valet, och på längre sikt skulle händelserna komma att få ungefär samma – oerhörda – historiska betydelse.

Överlag visade all debatt på breddningsbloggen vilken riktning partiet skulle ta. Och glädjande nog blev det frihetens, vetenskapens och medmänsklighetens väg som vårt parti valde.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, sakpolitik, pirataktivism, piratrörelsen, tal, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, Internet, EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, riksdagsval, riksdagen, valet 2010, riksdagsvalet 2010, förlust, förluster

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 4 – lycka

Och nästa inlägg i min utopiska tillbakablick på nollnolltalet – i form av ett tal till Piratpartiet ett fiktivt år 2050 där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål – kommer här…

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan
• Del 3 – det våras för hoppet
• Del 4 – lycka

Del 4.

Lycka.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu… Foto: Hans J.

Svaret på frågan kom naturligt, med tidens gång som jag då uppfattade som så sakta. Valdagen var kommen. 36 timmar innan vallokalerna öppnade hade vi aktivister uppskrivna på att lägga ut valsedlar för partiet i 93 procent av dessa. Slutligen kom vi upp i 99 procent. I detta val gällde nämligen fortfarande den gamla vallagen, den som stipulerade att partier – även sådana som lyckats med de 1500 underskrifter som krävs för officiell registrering – själva måste lägga ut sina valsedlar. Möjligen kunde detta accepteras om det var en strikt ekonomisk fråga, om staten inte ansåg sig ha råd att ordna valsedelsutläggning. Möjligen.

Men det var ingen ekonomisk fråga. De potentiellt uppåt 20 partier – denna mandatperiod var det 8 – som redan hade plats i EU-parlamentet för Sveriges räkning fick sina valsedlar utlagda, helt gratis. Och de som satt i Sveriges eget parlament fick enorma statsstöd – enorma jämfört med vad vi aktivistdrivna småpartier kunde uppbära. Vi fick nämligen inget statsstöd. Och vi fick inga valsedlar eller utdelning heller. Vi fick betala dyrt för sedlarna, och ordna utdelningen själva. Där gick någon femtedel av kampanjpengarna som uteslutande kom från donationer och någon femtedel av aktivisternas samlade ork och tid till att lägga ut valsedlar, en strikt administrativ syssla valmyndigheten rimligtvis borde ha ordnat åt oss.

Jag fick förresten inte rösta. Ja, era historieböcker daterar mycket riktigt 1 januari 2035 till den allmänna rösträttens införande i Sverige. På min tid hette det att allmän rösträtt infördes i 1900-talets begynnelse, men det var minst sagt en sanning med modifikation. Den största grupp som uteslöts från rösträtten under drygt ett hundra år var unga människor, under det decennium som är intressant för oss närmare bestämt alla medborgare som inte fyllt 18 år. Där ingick jag själv. Förvisso var det snöpligt att inte kunna rösta på det parti jag lagt ner en del engagemang på att få in i EU-parlamentet. Att tillbringa några månader med huvudsakligt fokus på en enda dag och en enda händelse, och att sedan inte alls få delta i det allra viktigaste momentet den dagen och den händelsen var störande.

Men nu låter jag bitter. Det är jag inte. Sannerligen inte. För då vi under månader satt upp affischer och givit folk flygblad och opinionsbildat medelst fantastiska nya tekniska verktyg, och utdelningen av valsedlarna till själva lokalernas ställ och bord var klar, och då många av våra frivilliga också personligen funnits på plats utanför vallokalerna för att dela ut valsedlar i folks händer – en mycket trevlig syssla, för övrigt, som ju fortfarande är gammal tradition vårt allt mer digitala politik till trots – ja, efter att vårt slit äntligen var färdigt och det var dags att se om vi fick lön för mödan bänkande vi oss framför statstelevisionens sändning av valkvällens och valnattens spännande rösträkning.

Den 7 juni 2009. Jag minns det nästan som igår. Om jag blundar [jag sluter ögonen och håller dem stängda] kan jag se det framför mig. Jag går in i entrén till lokalen vi i Piratpartiet hyrt för att gemensamt fira eller förtvivla. Vakterna frågar om jag ska alkohol – enbart då måste inträdesavgift betalas. Nej, det ska jag inte; jag är 13 år och har aldrig förstått vuxnas oförmåga att segra eller sörja utan rusningsmedlets hjälp. Så jag fortsätter in i lokalen. Det är stort, enormt stort, och mängder av människor. TV-kamerorna är överallt, liksom mikrofonerna, journalisterna själva. Och naturligtvis: piraterna. Vi, som ska gå till historien som de första av nätbarnens aktivister, som kunskapssamhällets byggare och som en av 2000-talets främsta medborgarrättsrörelser. Men det vet vi inte nu, knappt anar vi det ens. Vi vet ju inte om vi ska komma in i EU-parlamentet. Och misslyckas vi med det, efter all denna uppmärksamhet, efter de lyckosamma vindar i seglen förkastliga rättsprocesser och lagstiftning givit oss i form av upprördhet och engagemang, ja, då är vi i det närmaste körda. Borta.

Men nog tror vi. Nog hoppas vi. Och opinionsmätningarna ger oss fog för hoppet. Vi har varit ända uppåt 8-9 procent de senaste dagarna, och alltid över de behövda 4. Men nu när jag går här i den öppna korridoren och når den gigantiska matsalen, där mer ekonomiskt självständiga pirater betalat för en trerättersmiddag och fortfarande sitter kvar längs borden. En pirat hälsar jag på i vimlet då jag söker nätuppkoppling för min dator. Jag tänker live-blogga om detta, såsom jag under Pirate Bay-rättegången – den som känns som så långt bort; så mycket har ändrats sedan februari – gjorde. Och sharing is caring, vår gamla devis, stämmer även här; jag får tillgång till någon egens inloggning på lokalens trådlösa men stängda nätverk. Så jag surfar in på wordpress.com. Så går jag in i matsalen, får syn på ett par pirater jag känner och en av få lediga stolar, och slår mig ned vid deras bord.Vi hälsar och jag börjar liveblogga rätt fokuserat. Utan att riktigt vara medveten om det fångas jag på bild [sveper ut med handen i riktning mot bakgrundsbilden].

Så ska statstelevisionens vallokalsundersökning, den som baseras på noggrant och statistiskt välgjorda utfrågningar av de som precis röstat runtom vid landets vallokaler, den vars resultat aldrig brukar avvika mer än ytterst litet från själva valresultatet resultatet senare, äntligen presenteras. Vi vet att allt över fem procent kommer räcka, fem procent kommer räcka gott och väl för ett mandat. Även om man förstås högmodigt längtar efter än mer. Statistiken ska nu presenteras och… [jag öppnar ögonen]

Vi får sju procent! BAM! Applåderna, hejaropen och den allmänna glädjeyran fullkomligen exploderar runt omkring mig då människor ser den stora skärmens budskap. Vi gjorde det! Vi lyckades! Vi har kommit in i EU-parlamentet! Till journalisten som efter ett tag slår sig ner vid oss säger jag att det är en seger för demokratin och de medborgerliga rättigheterna (eftersom gammelpartierna struntat i folkets åsikter om medborgarrätt och immaterialrätt och därför trotsat demokratin), och just det, ”Det här är en seger för demokratin”, får för några minuter stå med i kvällstidningens nätupplaga som sedan uppdateras.

Detta är en lyckans kväll. Ska jag finna det minsta att klaga på, det minsta att ångra, är det väl de mer, ja, galna handlingar – involverande diverse lila piratpiskor och vad jag förstår, efter att jag gått, även fontäner – som ledande pirater utför, istället för att passa på att sprida vårt budskap om medborgerliga rättigheter. Men egentligen bekymrar jag mig föga för det. För framför allt är jag glad. Jag är gladare, kanske inte mer starkt men mer ”är jag i en dröm?”-aktigt än någonsin förut i mitt visserligen hittills rätt korta liv. Sedermera fastställs det exakta valresultatet till 7,14 procent, vilket innebär att vi har ett till mandat att vänta om Lissabonfördraget – som vi är kritiska till – går igenom.

Piratpartiet har kommit in i EU-parlamentet. Målet vi kämpat för i ett halvår, och många andra i tre och ett halvt år, är uppfyllt. Vi har visat världen att vi finns, att Piratpartiet kan göra faktisk skillnad, att medborgarnas frihetsvurm kan väckas och förändra på nytt. Allt är väl.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, piratrörelsen, tal, Piratpartiet, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, Internet, EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, lycka, val, valvaka, valvakor, demokrati, piratmöte, piratmöten, rösträtt

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska Dagbladet – Dagens Nyheter – Expressen – Göteborgs-Posten – liv&rätt – fib – Borås Tidning – Helsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, argument, argumentation, pirat, pirat, medborgarrätt, människorätt, MR, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, lagstiftning, maktmissbruk, demokrati, De mänskliga rättigheternas väg, litteratur, recension, bok, böcker, facklitteratur, idéhistoria, tortyr, döddsstraff, filosofi, moralfilosofi, etik, moral, demokrati, rättighet, rättigheter, rättighetsetik, deontologi, Ove Bring, Bring, naturrätt, naturrätten, liberalism, liberalismen, Upplysningen, USA, kriget mot terrorismen, kulturrelativism, kulturrelativismen, frihet från tortyr, personlig integritet, invandring, rätten till liv, rättssäkerhet, religionsfrihet, yttrandefrihet, frihet, rättsstat, rättsstaten, tolerans, upplysning, djurrätt, fascism, ideologi, ideologier, kännande rättigheter, socialism, sociala rättigheter, politiska rättigheter, negativa rättigheter, positiva rättigheter, miljö, klimatet, Polluter pays principle, Förorenaren betalar, diktatur, juridik, folkrätt, FN, Förenta Nationerna, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, deklaration, konvention, demonstrationsfrihet, rösträtt, kultur, vetenskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 3 – det våras för hoppet

Min inläggsserie Demokratins slutliga seger, där jag utifrån en fiktiv men möjlig framtid (år 2050) beskriver nollnolltalet som jag ser det ur ett pirat perspektiv, fortsätter nu (efter ett par dagar utomhus och -näts). Här kommer del 3, där den deppiga FRA-frågan som skildrades iförrgår övergår i en betydligt hoppfullare vår: piratvåren 2009.

(Uppdateringen: korrigerade stavfelet ”dominerdade”, tack Jonas!)

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan
• Del 3 – det våras för hoppet

Del 3.

Det våras för hoppet.

Den pirata rörelsen växer utanför Riksdagen, i dubbel bemärkelse.
Foto: Jonathan Rieder Lundkvist, CC-BY-NC-SA 3.0

Ett par händelsefyllda år skiljer den stora FRA-debatten från riksdagsvalet 2010. Och allra mest händelsefyllt var 2009. Det var här jag själv blev en medlem i Piratpartiet. Hösten därinnan hade jag börjat blogga, och det var omöjligt att på denna tid blogga politiskt utan att dras in i piratkretsar – Piratpartiet dominerdade dominerade fullständigt inom den politiska bloggosfären, något som bara skulle hålla i sig ett enda år till. Så jag läste om rörelsen. Tidigare, på våren samma år har jag för mig, hade jag sett något enstaka inslag i statstelevisionen där Antipiratbyråns Henrik Pontén, en av rörelsens främsta antagonister inom kulturfrågan, fördömde fildelningen som ”stöld”. Det lät rimligt för en någon som inte alls var insatt. Men nu, i bloggosfärens djupa kunskaper, blev det förändring på den uppfattningen. Ganska snart stod det klart för mig att Piratpartiet inte alls var tjuvar utan istället försvarare av de medborgerliga rättigheterna.

Då jag gick med var min egen inställning att detta var en viktig sak. Något man måste stå upp för som medborgare. Och dessutom en kul grej att engagera sig politiskt för. Men mer än så var det inte. Arbetet för Piratpartiet var ett statement, inte något som på allvar skulle kunna leda till en parlamentarisk etablering. Jag hyste inga illusioner – så såg jag det – om att vi inom överskådlig tid skulle komma in i vare sig EU-parlamentet (som jag knappt visste vad det var) eller riksdagen. Chansen fanns inte. Folk kunde väl aldrig bry sig så mycket om Internet? Medias felaktiga bevakning av frågorna kunde väl inte under några omständigheter på allvar utmanas av vår korrekta verklighetsbeskrivning? De etablerade partiernas fullständiga dominans kunde väl inte utmanas?

Förvisso fick piratfrågorna ökad medial uppmärksamhet i takt med att vintern övergick i vår. Rättegången mot människor anknutna till The Pirate Bay, en av vår tids största trackers och en symbol för den fria fildelningen, rönte en kolossal mängd bevakning i alla medier. Jag själv utförde min dittills mest välbevakade gärning på nätet då jag bloggade live på plats i Stockholms tingsrätt från rättegången, personligen mötte de flesta av tidens drivande krafter- och motkrafter i den pirata utvecklingen och konkurrerade med tidningarnas ymniga live-bevakning. Och nog fick jag ett visst hopp om att den massiva upprördheten över den absurda domen, som till slut kom 17 april, liksom över att domaren i målet var jävig, skulle kunna kanaliseras i en vilja att förbättra situationen politiskt.

The Spectrial, som rättegången kallades till följd av sin lätt farsartade natur, var inte den enda stora pirathändelsen denna vår. 1 april 2009 hade IPRED trätt i kraft. IPRED var ett EU-direktiv som gjorde att påstådda upphovsrättsinnehavare, antagligen med hänvisning till lättförfalskade skärmdumpar som enda bevisning, kunde få ut namnen bakom IP-nummer de påstod hade begått upphovsrättsintrång. Sådan information är givetvis känslig, och ur ett integritetsperspektiv var lagen således förkastlig. Därutöver tillkom en annan aspekt: det faktum att upphovsrättsinnehavare nu fick mer långtgående befogenheter än polisen vad gällde att begära ut namn bakom IP-nummer. Smått skandalöst var det hela, vilket också den folkliga opinionen i stort tyckte. Det skulle komma att ge avtryck.

Så kom den. Den första opinionsmätningen inför valet till EU-parlamentet. 29 april 2009, stort uppslagen i Dagens Nyheter. Den visade på 5,1 procents stöd för Piratpartiet, partiet som i sitt senaste val 2006 fått 0,6 procent. Under de år som följde skulle opinionsmätningar publiceras allt oftare och kommenteras allt mer förutsägbart – och själva fenomenet skulle ifrågasättas; hur viktiga kunde opinionsmätningar egentligen vara? Men denna första opinionsmätning innan EU-valet hade en extrem kraft. Åtminstone internt. Och nog var det första gången media – och därmed folket – på allvar fick upp ögonen för partiet, åtminstone sedan jag själv engagerats i partiet. Vår dåvarande partiledare, grundaren Rick Falkvinge, teknikern från början av denna berättelse, har själv kallat ögonblicket då han fick kännedom om opinionsmätningens resultat för ett av hans livs största, för något som ”ändrade allt”.

Opinionsmätningen följdes av flera. Och artiklarna om Piratpartiet och piratfrågor duggade tätt. Debatten intensifierades, och allt oftare var pirata spörsmål på agendan i intervjuer, och intervjupersonerna själva var allt oftare pirater. I takt med att valet närmade sig ökade stadigt våra siffror i opinionsmätningarna. Och allt fler berömdheter deklarerade sin intention att rösta på Piratpartiet – för den fria kulturen och kunskapen, och för de medborgerliga rättigheter som terrorskräck och storföretag hotade.

På våra egna möten på Café Gråmunken ett stenkast från den riksdag vi nu på allvar trodde vi kunde komma in i dök allt fler intresserade upp. Jag minns särskilt tydligt ett möte som skedde direkt efter domen i Pirate Bay-målet. Ungefär 80 personer dök upp, mångdubbelt fler än det tjog vi varit tidigare. När jag själv kom till lokalen var det redan riktigt trångt, med en kö ner till källaren där vi huserade. I egenskap av protokollskribent fick jag en sittplats där jag kunde skriva på min dator, men ganska snart gav vi upp försöket; alltför många hade anlänt. Så vi tog oss ut på Mynttorget istället och höll mötet där under lösa former utomhus. Det fanns en viss symbolik i att det ökade engagemanget rent fysiskt tryckt oss närmare det folkvalda parlamentet.

Frihetens vårvarma vindar blåste i piratskeppets segel. Men skulle det räcka för att ta oss i hamn – hela vägen in i maktens boningar i EU-parlamentet?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, piratrörelsen, tal, Piratpartiet, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, pirat, medborgarrätt, IPRED, IPRED1, rättssäkerhet, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, lag, lagar, lagstiftning, informationspolitik, jäv, Tomas Norström, Pirate Bay, The Pirate Bay, TPB, Spectrial, The Spectrial, domare, rättegång, rättssäkerhet, korruption, Internet, EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister

Sjung med nu, alla Internauter!
Med blommor och blad, vi firar denna dag,
vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Det är över. ACTA har äntligen fallit. Äntligen. Internet jublar över hela världen. Glädjen vill aldrig ta slut. Folk firar fantastiskt mycket. Väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många gläds. De mänskliga rättigheterna, Läkare utan Gränser och själva demokratin har segrat. EU-parlamentet fullkomligen badar i blommor (skicka du med!). Men den globala rättvisan och människans grundläggande frihet har många antagonister, och de är starka. De kommer återvända. De farliga förslagen är inte borta för evigt. Kanske CETA kommer att bli det nya ACTA, kanske inte. Oavsett vilket kommer det komma auktoritära förslag igen. Vi måste kämpa igen. Vi måste mejla, ringa, blogga, twittra, facebooka, demonstrera, diskutera, informera och namninsamla (eh) på nytt. Vi måste ånyo segra.

Men inte nu. Nu gläds vi. Nu firar vi. Nu ler vi som lallande kufar från klockan 12:50 den fjärde juli, USA:s självständighetsdag tillika Europas nya självständighetsdag visavi amerikanska storföretag, och framåt för en tid. Först sedan, då feststämningen oundvikligen trappas ned, då segern över ACTA blir ett lyckligt minne snarare än ett lyckligt nu, fortsätter den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna, den där vi kanske aldrig når en slutlig seger. Jag har dock tillåtit mig att drömma. De sommardagar som gått sedan den fjärde juli, den historiska dagen – historiska i det att inte bara ett av de största hoten mot de människor som har de allra sämst, de sjuka och fattiga i tredje världen, nu undanröjts, utan även då vår kunskap om verkligheten vi lever i utökats markant tack vare CERN:s upptäckt av Higgsbosonen (och de bägge händelserna har större koppling än den tidsmässiga) – har jag tillåtit mig att drömma.

Så jag drömmer mig bort. Till en annan tid, till ett annat liv. En värld där de mänskliga rättigheterna och demokratin faktiskt segrat. En värld där fiendskapen gentemot dem upphört. En värld där visionerna kan lämna “don’t be evil” bakom sig och istället bli “be good”.

En värld som genomgått en universell, medmänsklig och frihetlig metamorfos.

Kära läsare, nu ska jag berätta om världen som den sett ut det senaste decenniet, med distansperspektiv från en fiktiv men möjlig framtid. Syftet är historiskt och visionärt. Året är 2050. Jag är 54 år, medlem i Piratpartiet sedan 13 års ålder. Talet/”keynoten/berättelsen utförs och riktar sig till Piratpartiets medlemmar i Sverige.

Bilderna utgör bakgrund samtidigt som jag talar (klicka på dem för att läsa mer om ämnet). Rubrikerna ingår inte i talet utan finns med för att förenkla läsandet. Talet, som i sin helhet går under namnet Demokratins slutliga seger, är rätt långt, varför jag delat upp det i 10-12 delar som publiceras de närmsta dagarna på denna blogg. Att det blev långt är inte så märkligt – jag har ägnat en ledig vecka åt att sammanfatta den pirata utvecklingen under ett helt årtionde. Då blir det långt.

Berättelsen kan börja.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget…
Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.
”Cicero Denounces Catiline”, målning av Cesare Maccari.

Kära pirater, medborgare och vänner, jag ska nu berätta om världen som den såg ut i det tredje årtusendets begynnelse. En tid då piratrörelsen grydde, och då den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna som pågått i olika former ända sedan civilisationens allra första dagar tog sig nya former med den befriande teknikutvecklingens hjälp. En tid då kulturen och kunskapen genomgick en av världshistoriens allra mest omvälvande renässanser och spreds till större delar av mänskligheten än någonsin tidigare. En tid då de gamla strukturernas auktoritära drag och människofientliga delar försvann i och med födelsen av den inte perfekta men långt mer utvecklade, mänskliga och frihetliga värld vi lever i idag.

Del 1 – preludium.

Tekniker, terrorister och kontraterrorister.

Iscensättning på demonstration av den hemska tortyr – den terror – USA utförde.
Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0

Allt började för vår del med en ensam tekniker. Teknikern var upprörd över den drakoniska lagstiftningen som riktade sig mot spridning av kultur, detta världsvida fenomen som funnits sedan tidsåldern före själva civilisationen, då den tänkande människan var ung och inledde nyttjandet av sin nya mentala egenskap med att dela med sig av sina tankar till andra tänkare, klädda i fiktionens väv.

Teknikern tog, sin teknikerroll trogen, tekniken till sin hjälp i sin mission. Missionen var lika enkel som tudelad. Politikerna måste rulla tillbaka kulturens begränsningar till situationen som den var innan monopol och gynnade särintressen skadat denna ädla form av mellanmänsklig kommunikation, och politikerna måste rulla tillbaka frihetens begränsningar till situationen som den var innan överdriven rädsla för terrorister och allehanda andra våldsverkare skadat denna grundläggande mänskliga rättighet.

Så teknikern grundade en webbplats. piratpartiet.se. Ja, detta hände sig på den tiden när nationell, administrativ gränsdragning fortfarande ansågs fundamental nog att motivera åtskillnad i adresser på det globala nätet. Teknikern använde även verktyget IRC, då blott en tämligen obskyr kommunikationsform i den breda allmänhetens ögon. Och ur webbplatsen teknikern byggt växte något större fram. En parlamentarisk organisation, redo att delta i val. Som kuriosa kan berättas att partiet lyckades samla 1500 namn för formell registrering för att få ställa upp i val – men att myndigheten i fråga vägrade acceptera namnen, eftersom de inte samlats in AFK! [plats för skratt för den så nätburna 2050-talspubliken]

15 februari 2006 godkändes så partiet efter att nämnda fadäs korrigerats hos valmyndigheten. Piratpartiet var fött. Det första valet blev förvisso dock inte det maffiga inträde i folkets församling som det kunnat bli. 0,6 procents röster. Så få blev det. Och på grund av den spärr mot småpartier som fanns i Sverige krävdes 4 procent för att få komma in i riksdagen alls. Så Piratpartiet fick inte ens de futtiga två av 349 platser de varit berättigade till i ett proportionellt, mer demokratiskt, valsystem. Saker såg nog rätt dåliga ut på piratfronten.

Men låt oss backa bandet ett halvsekel, till 11 september 2001. Om något kan sättas som startpunkten för de kraftiga inskränkningar i mänskliga rättigheter som skedde under nollnolltalet är det detta. Ni har alla läst om det i historieböckerna. Terrorister med illvilliga, frihetsföraktande motiv mördade tusentals människor som ett hot mot den amerikanska staten. Tragedin var fullständig. Amerikas och hela världens folk lamslogs av sorg.

Den amerikanska staten reagerade illa, mycket illa. Inte bara från sorg, utan även från ilska och skräck. Istället för försoningens väg gick man vedergällningens, den vedergällning som ett decennium senare skulle leda till att presidenten gav order till sin elitstyrka att döda en obeväpnad man, något Amnesty International ifrågasatte – detsamma Amnesty som nuförtiden mest för en föga agerande men nogsamt vakande tillvaro, riktad mot alla stater runtom i världen för att försäkra oss om att ingen någonsin ska kunna bryta mot de mänskliga rättigheter de enhälligt lovat följa. Vid seklets inledning var emellertid Amnesty en livaktig och mycket viktig organisation.

Tillbaka till 2001. Det skedde trots allt betydligt värre saker i den amerikanska statens namn än mordet på en massmördare. Amerikas dåvarande president, George W. Bush, i efterhand allmänt erkänd som en av landets sämsta ledare, lyckades skickligt spela på amerikanska folkets skräck gentemot terrorn. Han var nog själv rätt rädd. Men detta är paradoxalt – skräcken för terrorn, alltså skräcken för skräcken, gjorde att skräckslagna åtgärder mot skräck vidtogs. Bara det att som stat bli rädd och anpassa sina handlingar efter terrorn innebar på sätt och vis terrorn på sätt och vis redan segrat; skräcken, terrorn, hade satt sig i samhället och påverkat dess agerande.

Men värre skulle det bli. Presidenten höll ett tal, där han yttrade sina famösa ord: ”Either you are with us, or you are with the terrorists.” Denna inte bara nyansfattiga utan fullkomligt nyanslösa världsbild passade de Förenta Staternas dåvarande ledning som hand i handske. Amerika inledde sin kamp mot terrorismen, och med det strikt svartvita yttrandet som grund kunde all kritik avfärdas som något som hjälpte terroristerna. Få protesterade. Många var förvisso genuint rädda och uppfattade nog åtgärderna som nödvändiga.

Vilka var då åtgärderna? Patriot Act och liknande projekt ökade radikalt övervakningen av människors privata kommunikation, såväl i som utanför USA. Absurda nya säkerhetsrutiner vid flygplatser kränkte passagerarna och gjorde flyget till en etter värre upplevelse än den redan var. Misstänkta människor fångades, ofta på mycket lösa grunder, och fördes till Guantanamo, ett slags fängelse där människor satt utan rättegång i åratal.

Tortyr användes, såväl genom de så kallade ”extraordinary renditions” som CIA utförde, i vilka människor utvisades till diktaturer där de torterades, men även direkt av USA själva, på fängelset Abu Ghraib i Irak – där det fortfarande är oklart hur inblandade ledning var – och även på Guantanamo. På Guantanamo är det klarlagt att tortyren var sanktionerad från allra högsta ort, från Bushregeringen själv.

En av tortyrformerna som användes var waterboarding, skendränkning, som gör att offret upplever en extremt trovärdig, obehaglig och fruktansvärd känsla av att drunkna. Den amerikanska regeringen vidhöll bestämt att skendränkning inte var tortyr, och kallade det istället för ”förstärkta förhörsmetoder”. Hela saken påminde till stora delar om 1984, en roman av den samhällskritiska författaren George Orwell som myntat begreppet nyspråk för påhittade nya begrepp som skapas för regimens syften.

Guantanamo har idag inte använts på snart 38 år, sedan president Obamas lyckade omval med påföljande nedstängning år 2012. Utvecklingen går framåt.

*

Nästa inlägg i artikelserien publiceras imorgon. Lämna gärna en kommentar om hur ni uppfattar detta försök till historieskrivning.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, piratrörelsen, tal, Piratpartiet, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, privatliv, integritet, personlig integritet, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter, övervakning, övervakning, terrorism, kriget mot terrorismen, säkerhet, trygghet, rättsövergrepp, registrering, USA, Guantanamo, Guantanamo Bay, Guantanamo Bay detention camp, Barack Obama, Obama, rättssäkerhet, tortyr, nine-eleven, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Obamaadministrationen, nyhet, nyheter, maktmissbruk, demokrati, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, medborgarinflytande, protest, protester, demonstration, demonstrationer, rätten till liv, medicin, läkemedel, generika, patent, Läkare utan Gränser, teknik, teknologi, informationsfrihet, censur, Internet, nyhet, nyheter, informationsfrihet, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, lagstiftning, kultur, ACTA, ACTA-avtalet, avtal, informationspolitik, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, lag, lagar, lagstiftning, terror, pirataktivism, EU-kommisionen, frihet från tortyr, Bush, George Bush, Bushadministrationen, parti, partier, (PP), Riksdagen, blommor, CETA, Kanada, seger, segrar, Patriot Act, Sverige, nyhet, nyheter, 1984, George Orwell, Orwell, nyspråk, blomster, blomsterregn

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Wikipedia Academy, dag två, del 8: Martin Hellberg Olsson

Fredagen den 26 november deltog jag på tvådagarskonferensen Wikipedia Academy (arrangören Wikimedia Sverige har nu bloggat om händelsen, liksom Olof Sundin på EXAKT-projektet, Skolbibliotek Öst, Kristina Alexanderson samt Sue Gardner). Några dagar därpå – kanske som en konsekvens av konferensen – skrev 13 nätaktiva, varav flera konferensdeltagare, en debattartikel i SvD om att kulturarvet bör släppas fritt (något Wikimedia Sverige också bloggat om, liksom Mathias Klang och Kristina Alexanderson) på Kungliga Biblioteket (medarrangör var Forskningsavdelningen där). Nedan följer fortsättningen på min serie anteckningar från konferensen, som tar vid där det förra inlägget slutade.

Nu anländer Martin Hellberg Olsson till konferensen, och Axel presenterar honom som Belgienbaserad forskare och lärare. Axel vet inte vad han ska prata om, så Martin får säga det själv. De fixar tekniken. Martin berättar att han ska komma in lite mer i detalj och lite mer praktiskt och specifikt visa på hur Wikipedias textskapande (kortare avbrott inträffar på grund av teknikfail) process och interaktionen mellan Wikipedia-användare kan se ut. Det specifika fallet handlar om kontroversiellt innehåll; man ska komma ihåg att väldigt mycket som skrivs på Wikipedia inte är uppenbart kontroversiellt och inte skapar konflikter, men vad som är konfliktskapande är förvånande.

Vi kommer in på rent politiska frågor och något av ett trauma för svenskspråkiga Wikipedia, en diskussion om artikeln om Göteborgskravallerna. Martin började undersöka artikeln ur en annan synvinkel: hur artikeln kom att se ut. Hur det ser ut bakom; hur kommer man fram till vad som ska stå? Sedan februari 2009 har Martin doktorandtjänst i Belgien (han kommer dock sluta av personliga skäl och vet inte vad som händer med projekttet I fortsättningen). Inriktningen är att undersöka Wikipediainteraktion, specifikt gällande kontroversiella artiklar. Han har tittat på det här som en utveckling över tid i en enda artikel eller en grupp av artiklar och gjort fallstudier på det.

Martin ska gå igenom kommunikationsvägarna på Wikipedia, kolla på artikeln och ta upp ramarna förändring sker inom. Människor som finns på Wikipedia har olika åsikter om vad som bör komma fram, och kan vara där av olika anledningar, kanske för att man vill framföra sin version av världen eller kanske för att man gillar Wikipedias syfte (då kanske man snarare ger en klassiskt auktorativ bild än riskerar kontrovers). Detta är dynamiskt och förändras av en konstant diskussion. Det finns olika subarenor: diskussionssidor till artiklar och allmäna diskussionssidor. Han ska förklara hur saker hänger ihop som drag i en diskussion.

Om två personer reparerar en bil finns en konflikt, kanske en vet mer än den andra; i ett läge kanske man måste praktiskt visa hur något i bilen fungerar, och något liknande sker I diskussionen om WP. Göteborgskravallerna var en artikel som skapades ganska tidigt i svenspråkiga Wikipedias historia, en av de tidiga stora konfliktpunkterna när konflikthantering var på gång. Martin säger också att det känns lite nervöst att prata om saker som ett par närvarande varit inblandade i personligen. Diskussionen spridde sig över artikelns diskussionssida, ändringar och återställningar i artiklar, togs upp på allmänna diskussionssidor; det skapades alternativa artiklar.

Det är ett fall där man kan se konflikter kring olika användare även på användardiskussionssidor; man kan se den splittrade arenan och hur svårt det kan bli att följa både i efterhand och när det pågår en konflikt. Arkeologiskt försökte Martin samla ihop ändringar, först på diskussionssidan till artikeln, och sedan följde han länkar, gjorde diverse ändringar, och har på så vis hittat diskussioner/omnämningar av konflikten. Wikipedia är duktigt på att generera mycket text, innan han ens var klar med hopsamlande var det cirka 200 A4-sidor. Från och till har folk efterhand gått in och ändrat; ny information har kommit till.

Själva Wikipedia-händelsen har blivit en del av svenskspråkiga Wikipedias minne, de faktiska människornas och kulturens minne; diskussionen refereras ofta tillbaka till. Ändringar i artiklar kan vara kommunikation mellan användare, även på användarsidor (användarsidor användes för att göra uttalanden om hur det var att delta i diskussionen), metasidor användes (riktlinjer och sådant) utvecklas av gemenskapen (exakt hur fristående man är från stiftelsen är oklart; de faktiska formuleringarna av regler bestäms av gemenskapen, till exempel kan bildpubliceringsregler skilja mellan olika språkversioner).

Vidare användes kategorisystemet för att kommunicera; det kan få betydelse för vad WP egentligen säger. Martin kommr inte ihåg hur det kom upp i just detta sammanhang, men ska det sorteras under “historiska händelser”, “polisbrutalitet”, “terrorism”, “protester” och så vidare? Mallar är en annan sak (alltså sidor gjorde att kunna infogas på andra sidor); relevant här är olika typer av varningsmallar för exempelvis o-neutralitet. Om mallen ändras ändras alla sidor som har mallen. Väldigt viktigt är också där den direkta diskussionen förs, diskussionssidor knutna till artiklar (Diskussion:Göteborgskravallerna, Malldiskussion:POV).

Användardiskussionssidor används främst för att diskutera en viss användare, vilket blir väldigt personligt (”hur gör du här?”, men det finns positiva saker också). Sedan finns även centrala sidor som Bybrunnen, den stora centraliserade diskussionspunkten där det är sannolikt att en sådan här stor konflikt kommer upp i något läge. Det är alltså inte bara saker som finns på diskussionssidor som är en del av konflikten, utan det finns även i Wikipedia-namnrymden. Nu med liquid threads kan det finnas en teknisk skillnad mellan diskussion och icke-diskussion, men hittills är diskussioner vanliga wikisidor. Dessutom finns raderings-, flyttsidor och kommentarssidor av olika slag, en del av konflikthanteringen på Wikipedia.

Har man den omfattande synen på kommunikationen (även handlingar kan vara kommunikation) är användning av administrativa verktyg en typ av kommunikation. Man kommunicerar dessutom utanför Wikipedia, bland annat via mail (både wiki- och vanlig; mailinglistor finns också). Det finns även chatt, som IRC som har en speciell funktion: den hör inte till Wikimedia utan den är bara kopplad till vissa delar av communityt, den lagrar inga loggar och man får inte spara och publicera loggar enligt reglerna; man får inte citera någon utan tillstånd. Där löses ofta problem snabbt och i gammalt material kan hänvisningar hittas till IRC; IRC är mer avslappnat småprat där wikipedianer hänger helt enkelt.

Diskussion kan även ske IRL (det kan tänkas diskuteras på wikifikor; Martin har dock deltagit mindre i sådana än han önskat). Det kan vara problematiskt att kontakta utomstående partiska; att göra sådant skapar väldig upprördhet och har hänt här. Det är antagligen även nuförtiden inte särskilt accepterat. Många vill att särskilda människor ska söka sig till Wikipedia, sådana som tror på Wikipedia-idéen och neutralitet, snarare än någon som är där för att det är viktigt att bevaka en viss politisk agenda exempelvis; det senare är klart kontroversiellt.

Martin visar en diff (ant.kom.: en skillnad mellan två gamla versioner av en wikiartikel) mellan gamla versioner och berättar att det går att gå via historiken för att se vad som ändrats; det är dock inte alltid så enkelt överblickbart. En redigering kan vara inte bara tillägg utan även omformuleringar och strykningar, ofta med en kommentar (den kommentar Martin visar är av typen ”jag käner inte till att det hänt så jag stryker det”). Vad som händer är att någon ändrar någonting i artikeln (jag tror att jag missar något) och parallellt pågår diskussion på diskussionssidan; orden kan trots Wikipedia-riktlinjer om artighet bli skarpare än vad policyna är tänkta att tillåta.

Diskussionssidan blir en plats där folk som är inblandade i konflikten och de som söker medla försöker nå en punkt där de kan enas, åtminstone idealt. Det är viktigt att den finns så man kan förklara vad man menar, men man måste också kunna gå in i artikeln och visa vad man menar. Wikipedia har en grundförutsättning: det är en encyklopedi som vem som helst kan redigera. Det finns också nedskrivna policyn och riktlinjer som kan ifrågasättas (exempelvis neutralitet, vilket svårt att uppnå; vad är neutralitet?). En praxis utöver det nedskrivna utvecklas också. Tekniken ger en del av förutsättningarna (diskussionen kan föras inom ramen för wikitekniken där nya rubriker kan läggas till och ordningen ändras).

De personliga relationerna är viktiga; det större sammanhanget är också viktigt, det vill säga Wikipedia och systerprojekten, och bautauppslagsverksprojektet att sprida information ut till världen. Ramarna kan också förändras; till exempel uppstod förslag på organiserad medling, och även i senare medlingsdiskussioner hänvisas till Göteborgskravallerna. Det finns en parallell med delvis sammanhängande diskusion på olika platser. Mitt under den brinnande politiska konflikten sker ett försök att fixa layouten. Det är väldigt vanligt att på Wikipedia hänvisa till nedskrivna regler (policy och sånt); samma person (som i ett exempel hänvisat till nedskrivna regler? minns inte) återkommer med diskussion om diskussionston.

En ändring i en artikel kan vara en ganska direkt reaktion på något som sagts någon annanstans. Martin har några exempel på hur artikeländringar knuts ihop, men hinner inte brätta på grund av tidsbrist. Han hade tänkt jämföra med engelskspråkiga Wikipedias diskussion och göra teorianknutning; hur det blir med det är osäkert eftersom han kanske lägger ned projektet. Fortsätter han på spåret ska han ha fler och nyare svar. “Om det finns någon tid för frågor tar jag det gärna nu, annars tackar jag för intresset”, avslutar Martin till applåder (om jag minns rätt).

Mange01 ställer en fråga. Han säger att redigeringskrig kan vara bra för hur artiklar blir till slut fast det finns dåliga inslag. Martin svarar att det alltid kommer finnas mycket konflikter på Wikipedia, vilket i stor utsträckning är någonting bra och ska det inte föras i artiklarna är det svårt att se var det ska föras. Det kan leda till någonting som inte är väldigt slipat, men på något sätt lyfter det fram mer (än om artikeln bara skrivits av en person) de olika sidornas uppfattning. Att driva redigeringskrig handlar om andra saker än att ha rätt: tålamod, att kunna prata för sig, tid, att kunna Wikipedia-regler, atth ålla sig på rätt nivå och att ligga tillräckligt nära i sin idé om vad det borde stå som majoriteten på Wikipedia.

Det är inte perfekt, menar Martin, men det är bättre än om personer med avvikande åsikt bara håller sig utanför och inte vågar lägga sig i (det måste ses upp för). Mange01 säger att de destruktiva effekterna av redigeringskrig kanske kan mildras av IRL-kommunikation; att ringa kan vara bättre på tu man hand. Martin svarar att den diskussionen bör föras inom Wikipedia (hur man förhåller sig till det), men i vissa fall kan det nog vara bra att ta den på en mer begränsad nivå. Allt borde nog inte föras i det öppna och förs inte där heller. Axel bryter där för att vi ligger lite efter tidsmässigt.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, pirat, Wikipedia Academy, Kungliga Biblioteket, Wikimedia Sverige, Forskningsavdelningen, Wikimedia, Wikimedia Foundation, Wikipedia, Internet, Martin Hellberg Olsson, möte, möten, fri, fritt material, fri kunskap, fri kultur, Internet, media, kunskap, konferens, konferenser, forskning, akademiker, utbildning, källkritik, trovärdighet, källa, källor, Internet, web 2.0, media, medier, medium, information, informationsteknik, IT, fakta, Internet, deltagarmedier, sociala media, analys, Göteborgskravellerna, redigering, wiki, redigeringskrig, diskussion, diskussioner, historia, historik, kommunikation

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »