Projekt 2500+100, del 1: Djurens Rätt, materialbeställning, PP och Fältbiologerna

Paketet, utanför det ICA där mitt lokala Posten nu huserar. (Korporativism?) Paketet var mycket tungt.

”Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke.” Så sjunger Jocke Berg i Kents ”Duett”. Dessa ord har alltid haft ett slags exotiskt skimmer över sig för mig – som det barn av nittiotalet jag är, får jag sällan riktiga brev. Men så hände det, igår! Jag fick ett riktigt brev!

Nja, det är en sanning med modifikation. Brevet var i själva verket ett paket. Avsändare: Djurens Rätt. Denna anrika organisation kämpar mot djurplågeri i alla dess former och av alla dess syften. Och nu ska jag berätta hur det kommer sig att de skickar paket till mig.

Sedan jag blev semi-vegetarian vid 6 års ålder har jag sakta men säkert uppnått en syn på djur som varelser som inte bör utsättas för smärta. Den senaste tiden har jag också utvecklat den filosofiska grunden. Djurens rättigheter är i själva verket ingen mer än en naturlig utvidgning av begreppet ”mänskliga rättigheter” till att, då det är tillämpligt, även gälla kännande varelser. Rätten att slippa tortyr grundar sig i tortyrens hemskhet. Och tortyr är vedervärdig, oavsett vilken art den torterade tillhör – givetvis förutsatt att tortyroffret kan uppleva smärta.

Djur kan uppleva smärta; således går det emot principer om grundläggande rättigheter att uppsåtligen åsamka lidande hos dem.

Denna tes har jag alltså mer eller mindre burit på i flera år. Men först alldeles nyligen, i samband med Avaaz kampanj (som fortfarande är aktiv) för att stoppa slakten av Afrikas lejon, har jag verkligen fördjupat mig vidare i frågorna. Jag undersökte Djurens Rätt, en organisation jag var bekant med sedan tidigare, och kom fram till att våra åsikter överensstämde – utom eventuellt i frågan om djurförsök.

(Djurförsök för kosmetika är dock helfel – här finns inget moraliskt dilemma alls. Så skriv under namninsamlingen för att kosmetika som testats i djurförsök inte ska få säljas i EU!)

Nu har jag funderat mer på detta med djurförsök, och kommit fram till att de medicinska vinster sådana försök kan leda till likväl inte motiverar tortyr av djuren. Vill vi som samhälle rädda liv (vilket vi givetvis vill) finns andra, mer effektiva metoder att göra det på, som inte alls inkluderar lidande. Ökat bistånd, mer pengar till svenska sjukvården, större forskningsanslag och så vidare kan alla rädda liv, utan att någon kännande varelses grundläggande rättigheter ska behöva kränkas.

7 juli gick jag därför med i Djurens Rätt, och jag har därför gått med i deras utdelningsutmaning för den här sommaren. Det handlar kort och gott om att jag denna sommar ska dela ut material för Djurens Rätt. Materialet beställde jag på Djurens Rätts webbplats. Alla kan beställa material helt gratis (oavsett om de är medlemmar eller ej) där.

Och så kom de med posten! 50 affischer med texten Djur har rättigheter (kan ses på nätet), 50 affischer med texten Djur är inte mat (finns givetvis också på nätet) och 2500 foldrar om hur djur behandlas i livsmedelsindustrin, Djur är inte mat (de finns här). Dessa ämnar jag sätta upp respektive dela ut i Söderort där jag bor under kommande veckor, helst så jag blir klar innan sommarlovet är över. (Fokuset på mat beror på att det enligt min uppfattning är en mycket mer självklar fråga än djurförsöken, och att jag är betydligt mer insatt i de många nackdelarna – och man kan skriva under en namninsamling mot kött på Nobelfesten.) I vilket fall fortsätter jag kanske när jag är klar. Jag kommer blogga om denna djurrättsaktivism, i artikelserien Projekt 2500+100 som härmed inleds, och vem vet – när jag är klar kanske det blir ett Projekt 5000+200?

Utöver materialutdelningen – som dels syftar till att sprida information och förhoppningsvis påverka människor, dels till att jag ska komma ut och få motion denna sommar 😉 – tänker jag också försöka övertyga Piratpartiet om att anta en rättighetsbaserad djurpolitik. Just för att djurens rättigheter är en naturlig utveckling av människors rättigheter, och eftersom Piratpartiet är ett så rättighetsbaserat parti, tror jag det kan lyckas. Inlägg kommer småningom på Breddningsbloggen, och det kommer jag följa upp med en motion till höstmötet. Om ni har någon input på tänkbara pirata vinklar på djurpolitiken, skriv dem gärna i en kommentar!

Vidare tänker jag att även Fältbiologerna bör ta ställning för djurens rättigheter. Att, likt kampanjen för att stoppa avverkningarna av Ojnareskogen, ta hänsyn till ekosystem, arter och biologisk mångfald är bra och givetvis viktigt. Men det räcker inte med sådana övergripande perspektiv. Även de individuella djuren måste tas med i beräkningen, för att ens politik på allvar ska respektera djur och natur. Skalbaggar och träd har förstås inga rättigheter, eftersom de inte kan känna smärta, men däggdjur och fiskar utsätts för många hemskheter i profitens namn. Fältbiologerna är oerhört radikala (i positiv bemärkelse) i många frågor. Om organisationen inte ens har en åsikt i djurrättsfrågan (vilket jag är osäker på, men jag tror faktiskt inte det) är det således mycket märkligt. Känner du till något om synen på detta hos Fältbiologerna som organisation? Kommentera! Här blir det nog också en motion till nästa årsmöte.

Nå, that’s it. Nu skall jag ut och dra igång Projekt 2500+100!

Paketet när jag äntligen lyckats baxa hem det. Och nu ska materialet ut! 🙂

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischering,  kampanj, valkampanj, Piratpartiet, (PP), djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, lag, lagar, lagstiftning, djurskydd, djurförsök, vetenskap, empiri, rationalitet, medicin, läkemedel, läkemedelsforskning, forskningspolitik, hälsa, ohälsa, moral, etik, tillämpad etik, moralfilosofi, filosofi, Fältbiologerna, namninsamling, namninsamlingar, kött, köttindustrin, mat, vegetarianism

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annons

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska Dagbladet – Dagens Nyheter – Expressen – Göteborgs-Posten – liv&rätt – fib – Borås Tidning – Helsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, argument, argumentation, pirat, pirat, medborgarrätt, människorätt, MR, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, lagstiftning, maktmissbruk, demokrati, De mänskliga rättigheternas väg, litteratur, recension, bok, böcker, facklitteratur, idéhistoria, tortyr, döddsstraff, filosofi, moralfilosofi, etik, moral, demokrati, rättighet, rättigheter, rättighetsetik, deontologi, Ove Bring, Bring, naturrätt, naturrätten, liberalism, liberalismen, Upplysningen, USA, kriget mot terrorismen, kulturrelativism, kulturrelativismen, frihet från tortyr, personlig integritet, invandring, rätten till liv, rättssäkerhet, religionsfrihet, yttrandefrihet, frihet, rättsstat, rättsstaten, tolerans, upplysning, djurrätt, fascism, ideologi, ideologier, kännande rättigheter, socialism, sociala rättigheter, politiska rättigheter, negativa rättigheter, positiva rättigheter, miljö, klimatet, Polluter pays principle, Förorenaren betalar, diktatur, juridik, folkrätt, FN, Förenta Nationerna, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, deklaration, konvention, demonstrationsfrihet, rösträtt, kultur, vetenskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Medicinska djurförsök – vad sjutton ska jag tycka?

Ett djurförsök avbildat i Joseph Wright of Derbys 1700-talsmålning An Experiment on a Bird in the Air Pump. Fågeln förlorar gradvis all luft och kvävs till döds, i vetenskapens namn. Här finns inget egentligt moraliskt dilemma; fågeln har rätt till liv och att slippa lidande, och experimentet handlar om enkel nyfikenhet, inte om att rädda människoliv. Till skillnad från de moderna medicinska djurförsök detta inlägg behandlar, som kan rädda människor.

Djurförsök i vetenskapligt, medicinskt syfte är en mycket komplex fråga. Å ena sidan är jag böjd att hålla med de som anser att alla kännande varelser har en rätt att slippa lidande. Å andra sidan menar jag att ett människoliv faktiskt är värt mer än andra avancerade djurs, att människans rättigheter (till exempelvis sjukvård) faktiskt har större tyngd och är viktigare att skydda än djurens. Å tredje sidan är det ju så att medan djurförsöken kan aktivt upprätthålla människors rättigheter, är det så att de aktivt inskränker djurens rättigheter.

Med andra ord: det handlar inte om att välja mellan att inskränka djurs rättigheter och att inskränka människors rättigheter; det handlar om att välja mellan att aktivt upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs rättigheter eller att passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inte inskränka djurs rättigheter.

Liknelse med ett rättsligt dilemma

Frågan om djurförsök liknar det klassiska exemplet med terrorismbekämpning:

Ponera att polisen får tag i en terrorist som de med 100 procents säkerhet vet känner till var en enorm bomb finns. Bomben kommer, om terroristen inte berättar var den är, detoneras inom en halvtimme, och antagligen döda hundratals människor. Terroristen vägrar helt att tala med konventionella förhörsmetoder. ”Är då terroristens rätt att slippa tortyr viktigare än hundratals potentiella terroroffers rätt till liv?”, kan man tänka sig, men det är feltänk.

Precis som med djurens rätt att slippa lidande kontra människors rätt till liv handlar det inte om att polisen ska välja mellan att aktivt inskränka terroristens/djurens rätt att slippa lidande eller att aktivt inskränka andra människors rätt till liv; det handlar om att välja mellan att aktivt upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs/terroristens rättigheter eller att passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inte inskränka djurs/terroristens rättigheter. Alltså inte om att döda någon («aktivt inskränka andra människors rätt till liv») ifall man väljer att inte utsätta någon för lidande, utan bara om att strunta i att tortera någon för att rädda någon och därmed låta den potentiellt räddade personen dö («passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs/terroristens rättigheter».

Som piratpartist som anser att varje enskilds människas fundamentala rättigheter aldrig får inskränkas anser jag att det i detta terroristexempel inte spelar någon större roll hur många människor som kan skadas om terroristen håller tyst; tortyr är ändå inte acceptabelt. Likväl är det okej att i nödvärn skjuta en annan människa som hotar en själv eller andra; våld är tillåtet i nödvärn, så länge det inte är ”uppenbart oförsvarligt”. Och här kommer vi till själva huvudfrågan: är tortyr alltid uppenbart oförsvarligt?

”uppenbart”? Även om jag anser att tortyr ärr oförsvarligt, är det verkligen ”uppenbart oförsvarligt”? Någon mer juridiskt kunnig får gärna yttra sig om huruvida polisiär tortyr skulle kunna försvaras i en rättssal med hänvisning till nödvärn – det vet jag inte; jag misstänker att nödvärn kanske inte är tillämpligt då terroristen personligen inte håller på eller är på väg att utföra ett brott; brottet, utplaceringen av bomben, har hen redan begått och hen är personligen nu oskadliggjord även om själva bomben inte är det – men den etiska frågan finns i vilket fall kvar.

Lösningar på terrordilemmat

En lösning som presenteras av Ove Bring i hans mästerverk till facklitteratur De mänskliga rättigheternas väg – spännande, intressant, tankeväckande, gedigen, nyanserad, så pedagogiskt att det inte krävs något mer än grundskoleutbildning för att förstå – är att tortyr förblir förbjudet juridisk, eftersom även om tortyr i just detta specifika terrorexemplet vore försvarligt (det verkar han inte riktigt på det klara med ifall det vore) skulle devalveringen av rätten att slippa tortyr vara potentiellt förödande och kunna leda till ett sluttande plan av allt värre och mindre motiverade kränkningar av rätten skulle inledas. Samtidigt sätter samhället (underförstått) mer eller mindre sin tillit till att den enskilda polisen i denna speciella situation skulle tänka på sitt samvete och faktiskt tortera terroristen för att rädda de hundratals människorna.

Eller så tänker man på det faktum att vi vet att det varje år, närmast rutinmässigt, dör hundratals personer i den svenska trafiken utan att rätten att köra bil inskränkts; den rätten är knappast viktigare än rätten att slippa tortyr. Eller för delen att miljontals människor årligen dör i torka, översvämningar, sjukdomar, hunger och andra mer naturligt framkallade katastrofer runt om i världen utan att dessa ofantliga mängder dödsfall – som så mycket kostnadseffektivera kan hindras jämfört med de jämförelsevis mycket få liv terrorismen tar i Europa – får mängder av resurser östa över sig.

Staten struntar alltså i att rädda människors liv i väldigt många situationer; varför man då inte skulle kunna strunta i det när aktion kräver tortyr, det är svårt att förstå.

So far so good, under omständigheterna, vad gäller bekämpningen av terrorismen. Den frågan har vi klarat av rätt väl ändå. Tortyren är oacceptabel; vill staten nödvändigtvis rädda hundratals liv (vilket förstås är en utmärkt idé) finns det gott om betydligt billigare, enklare och moraliskt helt oproblematiska katastrofer att rädda människor från i fattiga delar av världen. (En del verkar tycka att de fattigas liv inte är lika viktiga i svenska staten. I någon mån har väl Sverige större skyldighet att ta hand om Sveriges invånare, förstås, inte minst för att det är mycket enklare att hjälpa svenskar än andra givet geografiska och politiska förhållanden; men när det gäller att aktivt rädda liv i just det syftet, ja, då kan jag inte se hur Sveriges invånare vore så mycket viktigare.)

Tillbaka till djurförsöken

Men djurförsöken, då, igen. Kan samma linje drivas där? Att djurens rätt att slippa lidande är så fundamental att inget brott mot den rättigheten kan motiveras (bortsett från strikt självförsvar från attackerande djur, då), att all livräddning medicinska djurförsök kan leda till i själva verket på ett moraliskt plan kan ”kvittas ut” mot satsningar på annan livräddning i form av t.ex. distribution av redan utvecklad medicin till fattiga och potentiellt dödssjuka? Ju mer jag tänker på det, desto mer benägen är jag att svara ja – trots att det egentligen inte var min utgångspunkt då jag började skriva denna text.

Men så kommer andra tankar. Cancerpatienter. Barn som föds med de mest hemska av sjukdomar. Människor som lever under de värsta former av smärta. Dödssjuka människor. De som inte har något hopp om livet kvar. Beskedet, det hemska beskedet, att vetenskapen inte kan göra något. Att den understundom så diaboliska naturen får ha sin dödliga gång. Att allt som väntar är smärta och död.

Ska vi strunta i dessa människor? Ska vi strunta i att utveckla metoder för att rädda dem, när vi vet att våra fantastiska forskare skulle kunna hjälpa dem? Ska vi låta dessa människor lida och dö för abstrakta moralfilosofiska resonemangs skull?

Men så, återigen, den andra sidan:

Är det verkligen ”abstrakta” resonemang, att vilja rädda varelser vars existens annars präglas av en i vissa fall extrem och kanske till och med aktivt tilltagande smärta? Kännande, i någon mån medvetna och vad gäller smärtuppfattningen oerhört människolika existenser som inte får känna annat än lidande? Naturligt fria skapelser som vi förslavat för vår egen skull i trånga burar, där vi injicerar dem medel vi vet ofta orsakar vedervärdig pina och död?

Nej, jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Och så slutar jag ungefär där jag mentalt började, men nu med mer klarsyn, större överblick: i den så jobbiga, tyvärr tidigare upplevda situationen av att hysa två oförenliga värderingar och fullständigt misslyckas med att förena dem till någon beständig åsikt i en fråga av yttersta vikt.

Samtidigt finns det ett par klara slutsatser som kan dras, utan att själva grundfrågan egentligen kommer närmare ett svar:

• Om smärtsamma/riskfulla djurförsök ska vara tillåtna får dessa enbart ske om det är nödvändigt för väsentlig forskning. Vilken forskning som är ”väsentlig” kan diskuteras i all evighet, men i denna kontext avser jag med begreppet ”väsentlig forskning” helt enkelt forskning som utgör en betydande del i lösningen för att stoppa plågsamma och/eller farliga sjukdomar. I klartext: läkemedelsföretagen ska inte få plåga råttor för att de ska kunna sälja en effektivare nässpray, utan de mänskliga behoven måste vara större än så, mycket större. Kommersiella hänsyn ska aldrig spela in vid bedömningen av forskningens betydelse.
• Om smärtsamma/riskfulla djurförsök ska vara tillåtna måste experimenten anpassas för att minimera lidandet och riskerna så långt det är möjligt utan att själva experimentets syfte hindras; ett exempel är enligt Djurens Rätt blodprovstagning via orbitalpunktion, något som tydligen riskerar att skada djurens ögon och vilket – trots alternativa tillvägagångssätt för blodprovstagning – fortsätter att användas vid djurförsök.
• Överlag bör forskare försöka utveckla likvärdiga metoder som är alternativa till djurförsök och utveckling av sådana metoder bör subventioneras av staten, vilket idag sker i Sverige. En ny statlig utrednings  förslag om ett nytt kompetenscenter, som Jordbruksverket står bakom (deras John Bräutigam har samordnat utredningen) liksom Vetenskapsrådet och SLU, för att sprida kunskap om just sådan utveckling är något konkret som om det genomförs gör att alternativ till djurförsök på allvar får en prioriterad ställning inom forskningen, i linje med EU:s nya försöksdjursdirektiv från 2010 som träder i kraft 1 januari 2013 med dess fokus på ”3R-frågor” (man ska ”replace”, ”reduce” och ”refine” djurförsök, alltså ersätta, minska och förfina dem – ett lovvärt EU-initiativ för ovanlighetens skull!). Utredningen, Uppdrag om alternativa metoder till djurförsök, finns på webben.Vad gäller resurser ger statliga Vetenskapsrådet årligen 13 särskilt avsatta miljoner till forskning på djurförsöksalternativ (näringslivet ger 1 miljon). Vetenskapsrådets ansvariga för djurförsöksfrågor säger att ”[d]e experter som granskat forskningen […] inte haft något att invända mot forskningsprojektens kvalitet eller relevans. Däremot är det svårt att se vad forskningen lett till och i vilken utsträckning den minskat användningen av försöksdjur.” Utökning av de 13 miljonerna till säg 20 miljoner (för att börja satsningen ganska modest=genomförbart) bör alltså kombineras med en inriktning på forskning som i praktiken kan leda till att djurförsök ersätts.
• Generellt bör mer resurser ges till forskningen så att annan forskning inte blir lidande av statliga satsningar på utveckling av alternativ till djurförsök. Sådan utveckling är givetvis viktig, varför den behöver få resurser; men mängder av annan, till djurförsök helt orelaterad forskning är också oerhört viktig, och eftersom forskningsmedlen är begränsade minskar naturligtvis deras anslag om anslagen till djurförsöksalternativ ökar. Därför bör forskningsmedlen i sin helhet utökas.

Men själv grundfrågan kvarstår. Så hjälp mig, läsare, genom att kommentera inlägget, oavsett din egen åsikt! Hur bör vi egentligen resonera kring detta? Vad är rätt och vad är fel?

Denna råtta, som använts i ett djurförsök, har onekligen vissa fundamentala rättigheter. Men hur viktiga är dem? Var går de etiska gränserna i förhållande till vår förmåga att rädda människoliv?

Det är sannerligen inga lätta frågor. Inte så märkligt, egentligen. För frågan om medicinska djurförsök är en av de ganska få komplexa frågor där allt – hänsyn och empati, rätt och fel, ja bokstavligt talat liv och död – ställs på sin spets.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, lag, lagar, lagstiftning, djurskydd, djurförsök, vetenskap, empiri, rationalitet, medicin, läkemedel, läkemedelsforskning, forskningspolitik, hälsa, ohälka, moral, etik, tillämpad etik, moralfilosofi, filosofi, utredning, utredningar, EU, Europeiska Unionen, försöksdjursdirektiv, försöksdjursdirektivet, direktiv, försöksdjur, Vetenskapsrådet, Jordbruksverket, John Bräutigam, Nationellt centrum för djurvälfärd, SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, ekonomi, fördelning, forskningsetik, fördelningspolitik, resurser, pengar, subventioner, satsning, satsningar, Uppdrag om alternativa metoder till djurförsök, kunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Införa dödsstraffet?

Jag har länge planerat att blogga om dödsstraffet (gammal satir som mer fokuserar på rent mjöl i påsen-argumentet räknas inte), detta otyg (min kritik har sin grund i rättighetsetiken) som tyvärr fortfarande praktiseras i flera länder (74 år 2006, enligt Amensty enligt Nationalencyklopedi ) i världen (de flesta är mer diktaturer än demokratier, men högst på listan över avrättningar ligger faktiskt USA, detta land där så mycket vansinne gjorts av ledande politiker för att försvara livsrätten som är det viktigaste som finns, enligt dem… eller?). Tyvärr har jag hela tiden skjutit upp ett sådant inlägg, men nu när jag via Inez Filantropen hittade en debattartikel i Norran som förespråkar dödsstraffet kunde jag inte hålla mig från att besvara den. Men innan jag ger mig på att bemöta debattartikeln, argument för argument, publicerar jag en del av ett SO-arbete i skolan, kallat ”Lag och rätt” (där jag skrev just om dödsstraff):

*********************************************************************

Dödsstraffet bör avskaffas. Rätten till liv är en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration över mänskliga rättigheter. Ingen får aktivt inskränka en mänsklig rättighet (att låta bli att upprätthålla det är en helt annan fråga), allra minst staten. Att döda en person är alltid fel; om en person dödar någon i självförsvar är det också moraliskt fel, men eftersom personen inte hade något val bör personen inte straffas.

Dessutom handlar detta om döden som straff, efter att någon begått ett brott, och då har staten definitivt ett val, och det finns stora möjligheter för rationell bedömning av valalternativen. Vissa hävdar att brottslingar som begått extremt fruktansvärda brott, såsom notoriska barnmördare, bör straffas med döden för att det är rätt åt dem och för att de dödade själva. Jag anser det resonemanget vara felaktigt; då sänker vi oss till barnmördarens nivå, vilket vi inte bör göra.

En annan aspekt är risken för felaktigt dömande. Ingen domstol är perfekt; de senaste decennierna har ett hundratal oskyldigt dömda dömts till döden i USA. Ens om ”rätt åt brottslingarna”-resonemanget vore giltigt – vilket jag som sagt inte tycker – skulle det inte räcka för att ha döden som straff, då oskyldiga kan dömas till döden. Ytterligare en aspekt, som dock är högst sekundär, är att dödsstraff är väldigt dyrt, faktiskt tio gånger dyrare än livstids fängelse (källa: Finanskrisen sätter stopp för dödsstraff, Metro 24 mars 2009).

Slutsats: att låta staten kränka en mänsklig rättighet är korkat. Att låta staten kränka en mänsklig rättighet för personer vars skyldighet inte kan garanteras är ännu mer korkat. Att låta staten kränka en mänsklig rättighet för personer vars skyldighet inte kan garanteras till ett mycket högt pris är totalt helkorkat.

*********************************************************************

Nu till debattartikeln:

Tänk så mycket bättre allt skulle vara om vi fick bort alla våldsmän.

Ja, men priset – att kränka en mänsklig rättighet – är för stort.

Tänk er den grymmaste våldsman som kan finnas och som gör sig skyldig till det mest känslokalla brott som finns. Eftersom vi inte har dödsstraff i Sverige döms han till livstids fängelse. Väl inne i fängelset uppför han sig mycket väl och är ute efter kanske tio år och kan göra nya brott. Hade det inte varit bättre att avrätta denna våldsman så att han inte kan utföra nya våldsdåd?

Nej, det bästa hade varit att ge vederbörande (varför utgår debattartikelskribenten från att den våldsamma är en man?) livstids fängelse. Med tanke på den relativt höga säkerheten i svenska fängelser är risken för att hen lyckas rymma liten, ocn risken för att personen då ska begå ytterligare ett brott – och därmed förenkla för polisen att hitta henom – är än mindre (och detta säger jag baserat på min amatörmässiga bedömning, mina egna tankar om vad som verkar rimligt, inte för att jag har statistik på det – även om jag har fel, är det inte rätt att kränka en mänsklig rättighet).

Det är ju så att de flesta våldsmän och mördare återfaller i brott och då drabbas fler oskyldiga.

Källa, tack?

Med dödsstraff drabbas inga fler.

Eh, nej, men det är 100 procent säkert att någon får sin livsrätt kränkt. Om mördaren inte dödats hade det inte alls behövt leda till att någon fått sätta livet till överhuvudtaget.

Samhället blir mycket säkrare.

Ja, men till vilket pris? Om priset är nedmonterade mänsklga rättigheter, det vill säga ett mycket mindre demokratiskt samhället. Dessutom betvivlar jag att samhället faktiskt blir säkrare; folks uppfattning att det är rätt att döda personer de hatar stärks, varför fler mord begås.

Dödsstraff är det enda rättvisa straffet för de grövsta våldsmännen. För till exempel mord finns det inget som kan mäta sig med dödsstraff om rättvisa ska skippas. Rättvisa uppstår när ett straff står i proportion till brottet.

Så rånare bör straffas genom att själva få en pistol riktad mot sig och tro att de kommer dö? Bör våldtäktsmän få våldtas? Bör tjuvar som tagit allt vad någon ägde och hade själva få alla sina tillgångar beslagtagna? Misshandlare själva bli slagna? Är de exemplena, den principen (att en brottsling bör utsättas för samma behandling hen utsatte brottet för), verkligen ”straff som står i proportion till brottet”? Det är förstås ganska subjektivt, men jag tycker inte det. Det tror jag inte de flesta tycker heller, för om de flesta hade gjort det hade vi nog haft mycket strängre lagar idag (visst, brott och straff är inte den viktigaste frågan för de flesta, men prioriteras ofta rätt högt).

Nå, oavsett: den principen kallar inte jag proportionerlig. Jag kallar det att sänka sig till samma nivå som brottslingen (vilket förstås personer kan göra när de är irrationella, men de flesta personer som inte är involverade i fallet – inte är anhöriga eller så, alltså – brukar tycka att det är en dålig princip, och domstolar bör vara så ”kyligt” irrationella).

Man kan tycka att dödsstraff är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, rätten till liv. Men tänk då på offret, som har precis samma rättighet till liv. Tänk också på de anhöriga till offret som fått sina liv förstörda.

Den som brutalt har plågat eller mördat människor har ingen rätt till sitt eget liv. Den rätten har han förlorat genom sitt grymma brott. Ingen ska hänsynslöst kunna mörda och själv undkomma med livet i behåll.

Mänskliga rättigheter är universella och alltid-gällande och kan aldrig förverkas – det är lite det som är grejen med dem (”var och en”, ”alla och envar” är återkommande begrepp i FN:s deklaration över dem). Naturligtvis har offret rätt till liv, och naturligtvis är det extremt förkastligt (kanske den mest förkastliga handling som är möjlig) att inskränka någons rätt tiill liv. Men det gäller även bödlar. De är lika grymma som mördare; de är mördare (om än sanktonerade av staten).

Det finns ju en risk att en oskyldig kan avrättas, men om så skulle vara är ju inte personen i fråga helt oskyldig. Oftast har den oskyldigt dömde en koppling till brottet på något sätt, även om han inte var den som direkt utförde gärningen.

Att hänsynslösa mördare bör mördas – visst, jag håller inte  med uppfattningen, men jag förstår tänkandet bakom den. Men här: det gör väl inte så mycket-mentaliteten gentemot mördande av oskyldiga personer, eller ja, inte ”helt oskyldiga” (enligt skrbenten) eftersom de på något sätt var involverade (och inte ens det i flera fall)! Räcker det inte med att tycka att mördare ska dödas – bör även involverade personer mördas? Först är det jättehemskt att stackars offer mördas, så hemskt att det motiverar inskränkande i mänskliga  rättigheter – men sedan gör det inte så mycket om oskyldiga mördas, för de var ju ändå inblandade i saken!

Den som är för dödsstraff är inte ensam om sin åsikt. Om alla som är för dödsstraff vågar stå för det och gör sina röster hörda, så kan vi en dag återinföra dödsstraffet.

Låt oss hoppas att den dagen inte kommer.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, argument, argumentation, dödsstraff, straff, juridik, rättighetsetik, mänskliga rättigheter, etik, filosofi, moralfilosofi, medborgarrätt, demokrati

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Fri vilja finns troligen inte

Tack till Job, som bland annat skriver på den eminenta bloggen Luftslottet, för väl framlagda argument i denna fråga.

Fri vilja, i den mån med ”fri vilja” avses möjligheten för någon att i en situation handlat annorlunda, finns inte, såtillvida att vi kan lita på vetenskapen, vilket vi kan (okej, visst, vi behöver inte lita på vetenskapen, det vill säga rationella slutsatser grundade på sinnesintryck, men i ett sådant metafysiskt perspektiv kan vi inte ens vara säkra på någots existens – paradoxalt nog kan du till exempel inte vara säker på att du läser det här blogginlägget, eller att det ens existerar, eller hela världen för den delen heller, möjligtvis med undantag av dig själv).

Världen är orsaksbestämd; alla handlingar beror på något som skett tidigare varför ingen handling kan ”bero på sig själv” och fri viljan kan således inte finns. Tänk dig att du ser en katt gå över världen. Varför ser du katten? För att den  gick där. Varför gick den där? För att den ville komma över gatan. Varför ville den komma över gatan? För att den trodde att den på något sätt skulle gynnas av det. Varför trodde den att den på något sätt skulle gynnas av det? För att den känt doften av kattmat (ponerar vi). Varför kände de doften av kattmat? För att någon ställt fram kattmat på andra sidan gatan. Varför hade någon ställt fram kattmat på andra sidan gatan? För att personen som gjorde det ville utfodra katten. Varför ville personen utfodra katten? För att den kände empati med katten som behövde mat. Varför kände den empati med katten som behövde mat? För att empati är en känsla som gått segrande ur den hela tiden pågående tävlingen som kallas evolutionen. Varför hade empati gått segrande ur den hela tiden pågående tävlingen som kallas evolutionen? För att empati varit en egenskap som ledde till högre överlevnad. Varför var empati en egenskap som ledde till högre överlevnad? För att empati gjorde att folk hjälpte varandra och därför (troligen) fick hjälp tillbaka. Hade inte empati gjort att folk hjälpte varandra och därför (troligen) fick hjälp tillbaka hade katten alltså inte korsat vägen. Men det är irrelevant, för det var omöjligt att empati inte gjort det, eftersom att empati gjorde det berodde på en orsak som enbart kunnat lett till vad den ledde till, som i sin tur berodde på en orsak som berodde på en orsak som berodde på en orsak och så vidare, tills…

…ja, tills vad? Här finns problemet med determinismen (tron på att allt är bestämt av vad som tidigare skett och att fri vilja därför inte finns). Vad var den första orsaken? Något måste ha varit först. Big Bang, enligt forskarna. Men Big Bang måste i sin tur ha berott på någonting. Som i sin tur måste ha berott på någonting. Som i sin tur måste ha berott på någonting. Som i sin tur måste ha berott på någonting. Som i sin tur… ja, ni fattar. Det är också otänkbart att händelsekedjan är evig, det vill säga att världen funnits för alltid.

Det är lätt att på den grunden vifta bort determinismen som uppenbart felaktig, på grund av denna stora brist. Men alternativet har ännu större brister. Det som brister i alternativet – att fri vilja faktiskt  finns – är nämligen: hur uppkom den fria viljan? Att den fria viljan skapades av en orsak och sedan inte lyder under orsakslagen låter som något religiöst hittepå, och att den fria viljan funnits för evigt är bevisligen felaktigt då människan uppkom först för något hundratal tusen år sedan. Och exakt när skapades den fria viljan? Vilkn individ var först med den? Eller ja, hur uppkom den fria viljan?

Även om det låter krasst finns det ingen skillnad  mellan stenar, växter, djur (med ”djur” menas i detta alla djur utom arten människa) och människor vad gäller fri vilja. Allt följer orsak-verkan, bara det att orsak-verkan när det gäller processer i människors hjärna och därmed deras beslut är otroligt mycket mer avancerat, eller kanske snarare svårberäkna, än orsak-verkan vad gäller stenar. Växter är något mer komplicerade än växter, och ett stort steg finns mellan växter och djur, och ett kanske lika stort mellan djur och människor.

”Vad har då detta med fri vilja för relevans i samhället, i vardagen? Illusionen om fri vilja är ju faktiskt väldigt stark, och i praktiken kan ingen ändå förutsäga vad folk ska välja.” Jo, frågan om fri vilja är av yttersta vikt i moraldiskussioner. Om fri vilja inte finns (vilket den med största sannolikhet inte gör) – bör då brottslingar kunna straffas? De gjorde bara vad som var oundvikligt; det var helt omöjligt för dem att ha agerat annorlunda! På denna fråga har jag inget bra svar. Bör verkligen folk som inte kan göra något åt sin grymhet straffas? Som sagt, jag vet inte. Å andra sidan: ses straff som ett skydd för allmänheten mot personerna, ja, då kan de förstås dömas ändå, för att skydda allmänheten. Men jag är osäker. Goda argument efterlyses!

Detta att det inte föreligger någon större skillnad mellan maskiner och människor vad gäller fri vilja skulle kunna användas som argument för att inte ha mänskliga rättigheter. Men även om medvetandet är en illusion skapad av molekylära reaktioner i hjärnan och människan har lika mycket fri vilja som en död kackerlacka finns ändå medvetandet, och folk kan vara lyckliga och olyckliga och känna sig kränkta och inte känna sig kränkta. Det bästa vore om så många som möjliga vore så lyckliga som möjligt, och om så få som möjligt kände sig kränkta (för vi kan även uppfatta mänskliga rättigheter, även om de inte är naturgivna).

Vi kan tillmäta saker egenvärden, såsom mänskliga rättigheter och lycka, även om det inte finns några universella egenvärden. Därför bör vi respektera mänskliga rättigheter. Och att motivera statlig kontroll med att folk ändå inte har fri vilja är förkastligt, då folk även om de inte har en fri vilja kan ha en vilja som de naturligtvis vill ska gå i uppfyllelse, och då bör inte staten kontrollera folk och därmed förhindra att deras viljor går i uppfyllelse.

Detta med fri vilja återaktualiserades då Alexander Bard och Jan Söderqvist skrev en debattartikel i Expressen som alltid lika satiriskt kommenterades av Badlands Hyena. Det känns märkligt att instämma i något som ironiserats av Badlands Hyena… Men jag instämmer förstås inte i vad satiren säger – även om människor är ”kroppsmaskiner” kan de tillmätas mänskliga rättigheter.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, filosofi, fri vilja, vilja, mänskliga rättigheter, frihet, kontroll, moral, moralfilosofi, straff, ansvar, argument, argumentation, människan, människa, människor

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Grunden till alla argument

Jag vet, det första stycket kan tyckas märkligt, men längre ned kommer min poäng och förklaring – detta handlar egentligen inte alls om mjölkhandlande.

Om du skall köpa ett mjölkpaket och har två alternativ framför dig i affären, vilket väljer du? Du känner till båda mjölksorterna lika bra. Du vet att den ena, låt oss kalla den A, är många kronor billigare, betydligt nyttigare, ekologisk, rättvisemärkt och smakar mycket godare än den andra. Den andra mjölksorten (B), däremot, är extremt dyr, väldigt onyttig, så långt ifrån att uppfylla kriterierna för KRAV- och rättsvisemärkning som möjligt och både smakar och luktar som att den möglat (vilket den kanske till och med har). Vilken mjölksort väljer du?

Förutsatt att du är vid dina sinnes fulla bruk väljer du nästan helt säkert A. Varför väljer du A? För att den är miljövänlig? Jag ponerar att det är din anledning. Varför är det bra att den är miljövänlig då? Antagligen tycker du att det är bra för att en värld med miljön bevarad är roligare att leva i. Men varför är det bra att människor har ett roligare, mer rikt liv då?

Ja, varför? Ge mig en bra anledning. Det finns nog ingen. Rent rationellt går det inte att försvara, utan vi (nåja, åtminstone den absoluta majoriteten av mänskligheten) tycker bara så, utan vettig anledning. Betyder det att det inte är bra att människor har ett roligare mer rikt liv, då? Nej! Det gör det inte! Det enda det betyder, är att alla – alla – argument baserar sig på den i debatter så avskydda subjektiviteten. (Om du analyserar de andra anledningarna till varför du väljer mjölkpaket A kommer du troligtvis i grund och botten finna ett fundamentalt egenvärde – vissa ”anledningskedjor” är långa ned till egenvärdet, men jag vill påstå att alla kedjor slutar med ett egenvärde.)

Men hur ska debatter då gå till? Är det inte bara, exempelvis, för Ask att säga ”jag ser ett egenvärde i IPRED”? Hur ska folk någonsin kunna mötas och övertyga/övertygas i diskussioner? Jo, det finurliga i kråksången, är att många saker tillmäts egenvärde av väldigt många människor – till exempel mänsklighetens överlevnad, välbefinnande och mänskliga rättigheter. Om folk väl är överrens om vissa egenvärden, har en en grund att stå på i debatten. Det gäller att lyckas hänvisa till de egenvärden som en själv och de andra i debatten har gemensamma.

”Jaha”, kanske du tänker nu, ”det där låter väl lite intressant [hoppas jag, Calandrella, åtminstone], men varför finns detta inlägg med på listan över blogginlägg som nämner Piratpartiet på Piratpartiets webbplats/Piratpartiet Toolbar? Vad har detta för relevans för piratideologin?” Jo, ovanstående resonemang är ett motargument till ”Du har väl rent mjöl i påsen?” vid privatlivsdiskussioner. Genom att visa på att även den du talar med tillerkänner vissa saker – ett bra exempel som nästan  alla tillmäter värde i sig är religionsfriheten – värden utan någon egentlig rationell anledning, kan du öka den personens förståelse för varför du själv tillmäter privatlivet egenvärde. (För varken rätten till privatliv, religionsfrihet, demokrati, andra mänskliga rättigheter, mänsklighetens överlevnad går att försvara rationellt.)

”Jaha, och?”, kan förstås invändas mot ens resonemang. ”Du kanske tillmäter privatlivet ett egenvärde, men det gör inte jag.” Ett bra motdrag är att kolla personen noga i ögonen och fråga: ”Får jag inskränka din yttrandefrihet? Själv tillerkänner jag inte den något värde, nämligen.” ”Men, isåfall kan jag tillerkänna ett mycket starkt värde i att… ingen pratar med mig överhuvudtaget! Eller att alla gör exakt som jag säger!”, kan personen slugt säga. En berättigad fråga är: varför förväntar du dig respekt för en hävdad rätt (privatlivet), medan du själv inte respekterar någon annans hävdade rätt (ingen pratar med mig-rätten/absolut bestämmande-rätten)?

Svaret är (antagligen) att det viktiga i sammanhanget är hur många personer som tillmäter något visst ett egenvärde. Har ”ingen pratar med mig-rätten” ett brett folkligt stöd, i tillerkännande av egenvärde? Jag tror inte det. Har mänskliga rättigheter (och därmed rätten till ett privatliv) ett brett folkligt stöd? Det, däremot, tror jag, och är nästan helt övertygad om.

(Det kan förstås inte uteslutas att det faktiskt finns något universellt ”rätt” och ”fel”, rättigheter/moral, för alltid, som alltid funnits, och att vi inte bara tillerkänner saker och ting egenvärden, utan att saker och ting faktiskt har egenvärden. Om vi utgår ifrån att människan kan uppfatta denna universella moral, vilket vi måste göra för att kunna hålla en diskussion om vad som är rätt och fel utifrån den tanken, är det troligt – men förstås inte helt säkert – att privatlivet är en sådan universell rätt; vi tycker ju faktiskt spontant att det är fel att, till exempel, läsa andras post utan lov.)

Och nu landar vi här: de mänskliga rättigheterna bör upprätthållas. Och försök till brott mot dessa bör bekämpas. Rösta på Piratpartiet i EU-valet om några månader. För mänskliga rättigheter.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, filosofi, argument, diskussion, debatt, moralfilosofi, argumentation, rätt, fel, rättigheter, egenvärde, mänskliga rättigheter, värde, egenvärden, värden, rent mjöl, rent mjöl i påsen, privatliv, integritet, personlig integritet, den personliga integriteten, demokrati, subjektivitet, objektivitet, moral, etik, metaetik, värdeteori

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »