Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fascism’

Vi lever i goda tider. Mänskligheten har aldrig varit så välmående, tekniken aldrig så fulländad, vetenskapen aldrig så allomfattande. Världen närmar sig snarare utopin än dystopin. Den som allra bäst, mest underhållande och med högst trovärdighet förklara detta är professor Hans Rosling, vars verktyg Gapminder så tydligt visar de ofta dolda förändringsprocesserna som alltjämt verkar i vår verklighet. Än tydligare blir det när Rosling, denna mästerretoriker, talar själv. Se bara den här filmen:

Likväl är det svårt att riktigt tro på detta goda, när vårt nyhetsflöde konstant fylls med negativa händelser, från det minimala och milda i form av skattemissbruk till det gränslösa och ofattbara i form av krig. När vi hör om Tillväxtverkets anställda som använder de pengar som kommer från oss alla medborgare inte för att gynna samhället utan för att leva lyxliv, om företag som får tillåtelse att hugga ned en ovärderlig skog, om Storbritanniens beslut att låta ett privat företag med profit som främsta intresse handha statens kärnvapen, om ett par i USA som förvägrades giftermål av den lokala kyrkan med hänvisning till parets hudfärg, om hur situationen för flyktingar till Italien ånyo kan förvärras, om den helt fruktansvärda situationen i Kongo-Kinshasa, om den likaledes fruktansvärda situationen i Syrien – för att bara ta ett axplock från det senaste dygnets svenska nyhetsförmedling – är det inte märkligt att man lätt förlorar framtidstron.

Det får inte ske.

Mänskligheten kan bättre.

Och bättre än någon kan Charlie Chaplin – av alla människor – visa det. Jag låter honom tala för sig själv:

Det där klippet kommer från komedin ”The Great Dictator”, där Chaplin parodiserar Hitler och Nazityskland. Protagonisten, en förtryckt medborgare i diktaturen, kastas i koncentrationsläger men misstas sedan komiskt nog för diktatorn av hans underlydanden (samtidigt som diktatorn själv misstas för medborgaren). Denna rockad gör att det nu blir den gode medborgaren som får hålla den onde diktatorns  ”segertal”, och det är där filmklippet ovan börjar. Protagonisten kastar diktaturens tidigare politik helt åt sidan, och håller istället ett brandtal för demokrati, humanism och frihet. Förvisso det kanske bästa tal jag någonsin hört.

Och det gjorde avtryck. 1940 kom filmen. USA var ännu neutrala gentemot fascismens fasansfulla övergrepp på andra sidan Atlanten. Filmen ”bidrog till opinionen” för amerikansk intervention mot nazismen, enligt Wikipedia.

Så, det där var Chaplin, humanism och antifascism ur ett mer historiskt perspektiv. Visserligen är det häpnadsväckande hur väl filmen passar in i dagens allt mer demokratiserade samhälle – där informationsteknologisk utveckling givit förtryckta folk de frihetens förmåga de behövt för att störta diktatorer i den arabiska våren – med sina tal om vetenskaplig och teknisk utveckling till allas nytta, och hur Chaplins tal hörs omedelbart över hela världen; så är det ju än mer nu när det finns på Internet.

Men när det gäller dagens samhälle finns ändå ett mer modernt, hoppingivande filmklipp jag vill dela med mig av:

Detta är inte en så uppenbar humanist som Charlie Chaplins skapelse, utan istället en sång av Kim Dotcom – den mycket rika entreprenör som ligger bakom MegaUpload och som fick internationell uppmärksamhet då han på ett uppseendeväckande sätt greps av polis. Hans inblandning i MegaUpload borde inte vara kriminell, så det är inget som misskrediterar Dotcom; däremot har han tidigare dömts för ekonomisk brottslighet. Exakt vilken bevekelsegrund som ligger bakom sången är således svårt att veta, men likväl – sångens budskap är spot on och fantastiskt.

Och om även brottslingar kan omvändas till att lägga resurser på aktivism för medborgerliga rättigheter, då är det ett bevis så gott som något på att humanismen har rätt i sin absoluta kärna:

Det finns förvisso godhet i oss alla.

Pusha gärna Chaplins tal!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

Framtidens Piratpolitik 2012 – en ekonomisk breddning

Alla som var oartiga mot mig fick ett straffbrev på franska.

– Amelia berättar hur det kan gå till när folk
skickar ohyfsade mejl till EU-parlamentet

Igår arrangerades Framtidens Piratpolitik 2012 i Västerås, ett så kallat Parley där Piratpartiet diskuterar olika politiska områden för att bredda partiet – fysiska möten är ett bra komplement till digitala fora.

Arrangerade gjorde lokala Västeråspirater, bland andra Anders S Lindbäck, och det blev en mycket givande tillställning. Vi var ett drygt dussin pirater som diskuterade politik från 09:45 (då majoriteten av Stockholmsdelegationen anlände sent) till 17:30, med paus för lunch och fika under dagen. Många pirater jag förr aldrig träffat var på platsen, och det var särskilt roligt att träffa de bloggare jag tidigare interagerat med över Internet: Amelia Andersdotter (som också är EU-parlamentariker), Mattias från Upphovsreträtt, Nicholas Miles från Then Piratska Angus, Bengt Jonsson aka Viktualiebrodern samt Simon Lindgren. Engagemanget och kunskapen hos dessa fantastiska pirater liksom hos dem som saknar blogg framkom än mer i tal än i skrift! Onekligen var detta ett parley som ingav hopp om framtiden.

Nu vill jag med detta inlägg tacka arrangörerna – TACK! – och sedan presentera något slags sammandrag av vad som faktiskt sades. Jag tog inte anteckningar konstant utan bara då och då, så allt är med reservation för mitt knackiga minne och min tveklösa lutning åt mina egna åsikter och sådana jag håller med. Emellertid har jag försökt ge en rättvisande bild åt dagen. Om ni andra närvarande vill påpeka något i en kommentar är det mer än varmt välkommet! Sammanfattningarna är inte strikt kronologiska utan ungefärligt uppdelade i olika områden.

Finans- och bostadspolitik

Anders talar.

Anders presenterade sitt förslag: banker ska tvingas ha viss vinst i säkert förvar. Sådant kan konsumenter (de som lånar) inte kolla själva, inte marknaden heller – här behövs statlig lagstiftning. Rene kom med ett annat förslag: avreglera bostadsmarknaden, vilket skulle minska bostäders värde, vilket gör att bostadslån kan betalas inom rimlig tid. Idag tar det 120 (?) år i genomsnitt att betala av sitt bostadslån; förr tog det 40 år. Den förra idéen kallade någon socialdemokratisk; den andra moderat.

Inga banker ska räddas statligt. Något vi nästan kom till fullständigt konsensus om var att inga statliga garantier ska ges till banker om att rädda dem – varken formella eller informella – och att inga banksubventioner ska  utbetalas. Detta dels för att sådana subventioner inte är transparenta, och dels för att de leder till negativa konsekvenser. Banksubventioner (eller uppfattningen att de kommer delas ut om banken krisar) leder till banker kan ta risker lättvindligt utan att behöva drabbas av deras konsekvenser, vilket leder till ökade skulder i samhället, vilket leder till kris, vilket leder till bl.a. nödvändiga nedskärningar i samhället då bankerna ska räddas och desperation, vilket leder till fascistiska/auktoritära tendenser.

Därutöver är ekonomisk kris i sig dåligt för enskilda medborgare; existensminimum är ett slags ofrihet. Dessutom ska staten inte gynna (stor)företag på medborgarnas bekostnad, vilket är vad staten rent bokstavligt talat gör då medborgarnas skattemedel används till banker. Och utöver alla dessa principiella argument är detta ett krav som går hem hos de allra, allra flesta väljare.

En statlig infrastruktur för ekonomiska transaktioner föreslogs kreativt av Rene. Detta skulle vara något slags ”bank”, kanske en statlig variant av bitcoin-modellen, som alla kan lita på. Här kan man behålla sina pengar helt säkert och har fullständig, anonym kontroll över dem – men man får ingen ränta. Vill man ha ränta får man, mer medveten om riskerna som är förknippade med det alternativet eftersom det blir just ett alternativ till det säkra statligasystemet, gå över till de privata bankerna. Detta kombineras med att de privata bankernas chefer får ett rent straffrättsligt ansvar, med straffpåföljd som fängelse, för misskötsel.

Amelia invände mot förslaget genom att dra en liknelse om att vanliga människor ofta äter pommes frittes  istället för att använda finpotatis, eftersom finpotatis är för komplicerat, med massor av avancerade kulinariska beslut; på samma sätt är det dumt att tvinga in medborgare i detta statliga komplicerade system, med massor av avancerade finansiella beslut.

Jag äter pommes frittes och jag tar ansvar.

– Amelia pläderar för enklare finansiellt system

Jag och flera andra invände att det i själva verket är tvärtom: om man vill ha ett enkelt system använder man den statliga banken som man vet att man kan lita på, medan man om man vill fatta komplexa beslut och analysera banker använder någon privat bank. Idag finns inte den statliga banken som alternativ – så idag måste alla fatta avancerade finansiella beslut. Så dagens läge liknar mer skräckscenariot med att tvinga folk att ”köpa finpotatis”, medan statsbanksförslaget skulle möjliggöra pommes frittes-ätande!

Amelia argumenterar.

Långsiktighet i den ekonomiska politiken föreslogs senare av mig. Det föll i rätt god jord, och mina tankar lät ungefär såhär:

Vi – Sverige, Europa, de rika länderna – bör gynna fattiga länder (”socioekonomiskt  underutvecklade”, som Amelia sa på EU-språk), genom att avskaffa inomeuropeiska subventioner, avskaffa immaterialrätt som patent, avskaffa handelshinder och utveckla biståndet. Detta bör ske dels av humanitära skäl, dels för vår egen skull. Kunskapssamhället börjar byggas idag med hjälp av framför allt en-två miljarder rika ”västerlänningar” (USA, Europa, Australien, Japan) medan resten av Jordens befolkning antingen behöver bekymra sig om sin försörjning på en basal nivå eller saknar nödvändig teknik, utbildning och infrastruktur för att riktigt delta i processen.

Skulle istället alla 7 miljarder människor ha den grundläggande levandsstandard, infrastruktur och kunskap som behövs för att delta fullt ut i byggandet av kunskapssamhället skulle utvecklingen av vetenskap och teknik få en extrem skjuts. Detta skulle gynna hela världen och åstadkomma en mer rättvis värld globalt utan att någon missgynnas. Därtill är det inte bara innovationer som skulle kunna spridas – överhuvudtaget gynnas alla ekonomiska marknader (även sådana där gamla, traditionella, helt o-innovativa produkter säljes) av handel dem emellan.

Handel kan också tjäna för att sprida kultur över gränserna. Här finns ett historiskt exempel (som jag dock inte nämnde under Parleyt) från antiken. Alexander den Store kallas den Store för att han lyckades besegra mängder av tidigare relativt isolerade länder och sammanfoga dem som en enda enorm stat, helt klart en av världens till ytan största statsbildningar. Denna period av enade områden kallas Hellenismen. Hellenismen blev en tid då spridningen och korsbefruktningen av kultur och kunskap mellan olika geografiska platser ökade enormt – det var kort sagt en kulturell (tyvärr ganska kort) guldålder. (Även om det givetvis fanns enorma politiska problem.)

Övriga idéer
Därtill diskuterade mer kort flera andra förslag på komponenter i en pirat ekonomi:

  • En decentraliserad, deltagarkulturell grund  med konsumenten/medborgare i centrum (inte staten eller storföretagen), inspirerad av Internetlegenden Linus Torvalds Eric S. Raymonds teori om ”The Cathedral and the Bazaar” som behandlar hur projekt kan hanteras effektivt och nyskapande på frivillighetsbasis. Torvalds Raymonds skrift finns tillgänglig online på engelska och på svenska. (Denna modell har för övrigt även föreslagits som grund för själva Piratpartiets politiska arbete, organisatoriskt.)
  • Kontanter bör bevaras och försvaras som ett anonymt, lätthanterligt och -förståeligt system för ekonomiska transaktioner, ett slags analog variant på det statliga bankförslaget – detta har dock ej fallit i så god jord på tidigare årsmöte.
  • Skuldtak i grundlag – men det finns redan, tydligen. ”Då ska det sänkas!” ropade Rene entusiastiskt. Givetvis med glimten i ögat! 😀
  • Piratpartiet kan lansera sig som ett småföretagarparti (för Miljöpartiet har misslyckats på grund av teknikfientlighet) där en reformerad immaterialrätt och satsningar på rymdforskning och annat innovativt leder till en gynnsam entreprenörskultur.

Jag tror som Leo här att Piratpartiet verkligen skulle kunna profilera sig som ett småföretagarpatent.

– Trött pirat säger ”patent” istället för ”parti”
efter sju timmars politisk diskussion

Nätneutralitet

Ola filmar.

Vill vi ha reglering eller ej? Vill vi att staten ska tvinga fram nätneutralitet genom lagstiftning? Om jag inte missminner mig är ”ja!” partiets uttalade åsikt i dagsläget, men likväl uppkom diskussion om frågan. Den nya tekniken 4G skapar överflöd och möjliggör för 1500 nätoperatörer, vilket – enligt Rene – gör att inga inskränkningar i nätneutraliteten av telekombolagen  i praktiken kommer göras när 4G är utbyggt. Då finns nämligen så många operatörer att några kommer bevara nätneutraliteten, och om några gör det kommer alla göra det. Vissa ifrågasatte huruvida detta stämmer.

Ett annat argument mot reglering i lag, mer än att det är onödigt, är att det kommer få negativa konsekvenser. Om vi i lag kräver att telebolagen alltid har nätneutralitet, kommer telebolagen lägga ner sina billigaste nätabonnemang (eftersom de skulle förlora på att driva dem, typ – Skype skulle kunna användas i stället för telebolagets egna tjänst). Enligt Viktualiebrodern skulle nedläggning på landsbygden också kunna bli aktuellt i så fall. De 4 största telebolagen blockar alla Skype från sina billigaste tjänster idag. Rene anser att det som måste ske för att rädda nätneutraliteten är att oligopolet måste uppluckras så det blir 1500 företag, då kommer inga inskränkningar kunna ske. Statliga spektrum behövs, det är en förutsättning för fri konkurrens och nätneutralitet.

Ett annat argument mot reglering i lag om nätneutralitet, är att det kan leda till ett ”slippery slope” där annat regleras också – på dåligt sätt. Detta argument förkastades dock av flera av Parleyts deltagare. Debatten kom dock inte riktigt till någon slutpunkt, mer än att de flesta verkade fortfarande vilja införa lagstiftning.

Det är naturligtvis inte så att telekomindustrin vill att upphovsrättsindustrin ska bestämma över deras nät. Telekomindustrin vill att telekomindustrin ska bestämma över deras nät.

– Amelia

Skatter

Albert gläds.

Anders förslag diskuterades mycket. Fördelar var att vi får en ekonomisk politik och kan lugna oroliga ekonomiskt intresserade väljare. En nackdel var att vi anammar synen på skatter och bidrag som något nödvändigt bra eller dåligt i sig, istället för som de verktyg för att uppnå andra mål de kanske borde ses som. Ett annat stort dilemma var att vi kommer släppa den ekonomiska politiken det första vi gör då vi hamnar i en förhandlingssituation i Riksdagen. Är det verkligen intellektuellt hederligt att framstå som att ”åh nej, vi kommer inte höja skatterna!” när vi i själva verket kanske visst gör det för att få igenom våra krav i våra hjärtefrågor i en regering 2014? (För mer resonemang om detta, se ”Prioritering av sakpolitik” nedan.)

”Ordning och reda i statens finanser.” Den parollen blev något jag tror vi alla kunde hålla med om. Det ska vara balans i statens budget – intäkter och utgifter ska vara lika stora. Detta framför allt för att det annars leder till en skuldkris a la Grekland (för mer om varför det vore riktigt illa ur ett pirat perspektiv, se ”Krisen” nedan). Men ”ordning och reda i statens finanser” är ett gott slagord även pragmatiskt, eftersom vi behöver framstå som ett seriösare parti. Parollen må vara riktigt trist och grå – det är det som är meningen. Vi driver en grå ekonomisk politik, så låter vi våra hjärtefrågor + eventuella andra ställningstaganden breddningen leder till skina som de radikala förslag de är! Det är även bl.a. därför vi överhuvudtaget bör ha en åsikt i ekonomifrågor.

Å andra sidan, vem är inte för ordning…? undrade Amelia retoriskt. Någon menade att det ändå är bra om vi aktivt säger att vi är för det, så att ingen kan påstå att vi skulle vara mot o-ordning. Givet de många rätt grundlösa smutskastningsförsök mot vårt parti åtminstone sedan 2009 håller jag med – tidigare hade de ju faktiskt en poäng i att vi teoretiskt skulle kunna verka för o-ordning om det ger oss makt i våra frågor (även om det vore mycket osannolikt att någon skulle ge oss inflytande mot att vi gick med på o-ordning).

Skatteflykt med immaterialrätt måste begränsas. Detta föreslog Amelia baserat på hennes erfarenheter av detta som ett stort problem i EU-parlamentet, där en hel del skattepengar företagen egentligen är skyldiga att betala försvinner genom immaterialrättslig skatteflykt. Det fungerar som så att företag kan flytta resurser utomlands genom att licensiera ut varumärken – och eftersom dessa varumärken har ett så odefinierat, flytande värde (som all immaterialrätt) är det lätt för företagen att flytta stora summor pengar. Amelia säger att vi inte nödvändigtvis som parti måste vara emot skatteflykt, men vi bör i vilket fall vara emot denna typ av skatteflykt.

Anledningen till detta är att det kan begränsa yttrandefriheten. Amelia tog exemplet med den tröja jag bar på Parleyt där det är tyckt ”Jag älskar mänskliga rättigheter” på framsidan. För de som vill sälja t.ex. sådana tröjor kan det vara oklart om det är lagligt eller ej på grund av varumärken. (Detta borde för övrigt väcka frågan om vi överhuvudtaget ska stödja varumärken, som vi gör idag…?) Nå, vi verkade kunna enas om att skatteflykt är fel.

Vidare tog Amelia upp att vi bör förespråka en integritetsvänlig skatteväxling – vad menas med detta? Det togs aldrig upp mer, och jag glömde tyvärr fråga.

Övriga idéer
Nedanstående idéer är annat jag hört om skatter ur ett pirat perspektiv.

  • Naturresursdelning diskuterades inte alls – men jag fick intrycket att de flesta heller absolut inte ville förändra skattesystemet så radikalt. En fullständig eller partiell skatteväxling står ungefär så långt ifrån ”inga höjda skatter” som det går, eftersom det inför helt nya sorters skatter…
  • Väldigt litet diskussion fördes om enhetlig moms – folk verkade negativt inställda eftersom det antagligen skulle leda till högre matpriser, vilket så gott som alla väljare ogillar.
  • Bredbandsskatt. Detta verkar en del piratpartier ute i Europa föreslå. Traditionellt har svenska Piratpartiet dock varit mycket mot det.
    (Relaterat: I en utopisk framtidsvision publicerat på den pirata utopi-sajten 2022.nu – som nu ligger nere, snyft – ponerade någon att PP skulle tagit sin i riksdagen 2010, och efter extrema nattmanglingar skulle Rick komma utstormande och fälla ord som skulle bli legendariska: ”Men då får de väl sin jävla bredbandsskatt då!”– bredbandsskatten skulle vara offret vi gick med på för att få igenom all annan vår då tämligen begränsade politik. Så blev det ju tyvärr inte…)
  • Piratideologen (men ej -partisten) Cory Doctorows lite bredbandsskattartade förslag i Prag på Pirate Parties International, med något slags modell där operatörer fick välja mellan att gå med (då skulle de fråntas juridiskt ansvar för den kultur de distribuerar) eller inte vara med (då skulle de kunna hållas juridiskt ansvariga?). Detta skulle dock bryta mot den oerhört viktiga budbärarimmuniteten. Dessutom gäller det endast remixare, alltså de som förädlar kultur, inte fildelning, alltså kopiering av kultur. Det skulle i detta förslag finnas något slags insamlingssällskap. Doctorows tal ska finnas på Ted.com, men jag har inte hittat det.

Prioritering av sakpolitik

Pirater, pirater, överallt pirater!

Vi kommer behöva kompromissa i vårt parlamentariska arbete. För att det är bra ur ideologiskt perspektiv (intellektuell hederlighet) och för att det är bra ur pragmatiskt perspektiv (undvika svekdebatt) måste vi tydligt prioritera mellan olika sakpolitiska ställningstaganden innan valet. Exakt hur det ska se ut är oklart. Exakta listor blir orealistiska, men kategorisering i tre kategorier (”frågor av yttersta vikt, frågor av mellanvikt, frågor med föga vikt”) kanske vore bra, eller åtminstone ”dessa kompromissar vi inte med, dessa kompromissar vi med”. Den senare är dock mycket dålig i förhandlingssituationer – för att vi ska kunna förhandla måste vi vara ‘kompromisslösa’ initialt.

Sossarna kommer inte vika sig för något annat än regeringsmakten i vissa frågor – skulle de någonsin vika sig i FRA? ”Ja, men det här med FRA kommer bli tufft för sossarna, men styltor för pensionärer blir enklare.”, sa någon till allmänt skratt. Vi kom in  på kompromisser och vilka vi kan kompromissa med, och någon nämnde Kristdemokraterna:  ”Det bestämmer Moderaterna i så fall.” *skratt* Och angående samarbete med Moderaterna själva, eller med Socialdemokraterna: ”Då blir vi bortfintade på 5 sekunder.”

Kanske är tydlig prioritering onödigt – det gör ju inget annat av de många partier som inte får igenom sina fullständiga partiprogram, och det kommer ändå aldrig svekdebatter när det gäller dem.

Immaterialrätt i vägen för ekonomin

Jag låtsas att vi är något slags Äntlingen Hemma – pirate edition, som stylar om en politikers kontor efter pirata principer – ner med gardinerna för här ska vara insyn, öppna fönstrena för att öka öppenheten ännu mer och ställa ut kakor som är gratis för sharing is caring!

27 olika upphovsrätter gäller i EU:s 27 medlemsländer. Det enda harmoniseringsförsöket, IPRED, misslyckades ju till och med det trots att det gick föga långt – det hanterade bara upprätthållande av lagen, inte lagen i sig. ”Upphovsrätten kan inte bli sämre än den är idag”, enligt Amelia. Harmonisering på EU-nivå skulle vara en bra öppning för bättring. (”Finns inte risk för backlash?” undrade jag. Det finns det alltid, vi kan inte låta det hindra oss från att driva politik, menade andra.) Blir det dåligt fixar pirater det om 20-30 år, då de är i regeringsställning. Om inget ändras nu kommer dock dagens industrier börja leva på nuvarande horribla regler, och då blir det ännu svårare att ändra dem framöver.

Gamla tiders äganderätt över mark gällde ”from the ground to indefinite heights”, alltså tämligen obegränsat, berättar Lawrence Lessig i ett föredrag på Ted.com. Detta var inget problem tills ny teknik dök upp – flygplan. Då fastslog en ovanligt klok domstol att äganderätten inte skulle gälla hur långt som helst, eftersom det vore orimligt med den nya tekniken. Parallellen med fildelning är oerhört enkel att dra: upphovsrätten har gällt i princip obegränsat (med en citaträtt som var rätt långtgående i tryckta verk men inte alls finns för digitala medier) under  lång tid för att det inte har funnits någon större relevans/behov av begränsningar. Men nu med den nya tekniken (kasettband och fildelning istället för flygplan och zeppelinare) blir den gamla upphovsrätten orimlig.

Lawrence Lessig om flygplan, kulturdelning och andra kul saker. 

Kopiering är bra för ekonomin. Patent hindrar välfärd medan varumärken möjliggör skatteflykt. Empiriska exempel för hur brist på immaterialrätt kan stimulera utveckling är det faktum att Kina struntar i upphovsrätt, samt en historisk syn på Japan. På Japan struntade man nämligen i upphovsrätt innan de blivit såhär rika som de är nu – de byggde sin välfärd under 1900-talet på kopiering. Ett annat exempel finns från USA: begreppet ”yankees” som används för amerikaner kommer från nederländskan, och avsåg ursprunligen de människor i USA som  kopierade nederländska vävstolar. Så även det idag ganska upphovsrätts- och patentfanatiska USA har således en tradition av kopiering som grund för utveckling.

Är det bra att fokusera på patent? En undersökning från 2009 undersökte åsikterna hos våra potentiella väljare i riksdagsvalet (inte ”våra EU-väljare”, som jag felaktigt påstod på Parleyt), de som sa sig kunna rösta på oss – som förresten uppgick till hela 22 procent av befolkningen. Nå, i patentfrågan höll endast 5 procent av dessa potentiella väljare med oss om att alla patent bör avskaffas. Det var och är helt klart ett pedagogiskt dilemma av rang att förklara för människor som gått på de etablerade missuppfattningarna om patent hur patenten egentligen fungerar (eller snarare inte fungerar).

Kanske bör vi differentiera vår patentpolitik – alltså ha olika syn på olika sorters patent, en politik för läkemedelspatent (där vi nu förespråkar en särskild planekonomisk modell för att lösa forskningsfinansieringen), en annan för mjukvarupatent och en tredje för andra patent?

Att tala om ekonomi är kanske inte så nödvändigt för att rättfärdiga vår immaterialrättspolitik – det kanske räcker att tala om humanistiska ideal om kunskap och nytta, eller kanske snarare Upplysningsideal (eftersom ordet ”humanism” förknippas med en viss förening som bekämpar gudstro).

Eurokrisen

Rene filmas.

Eurokrisen är ingen produktionskris, det är en fördelningskris.

Med dessa ord inledde Rene sitt föredrag om hur Europas ekonomi egentligen inte alls krisar vad gäller produktionen. Tvärtom var det år då Europa producerade som mest år – 2011. Och antagligen blir 2012 ett nytt rekordår. Våra fabriker och anställda har alltså aldrig producerat mer ekonomiskt värde nu än förr – så det här är ingen produktionskris. Istället är

Konsekvenserna av att inte lösa krisen vore horribla. Vi måste lösa krisen på något sätt, annars kommer konflikten mellann nord och syd fördjupas som i Amerika för ett par hundra år sedan – det blev inbördeskrig. Det kan bli det i Europa också, för historiskt har våra länder en lång tradition av att vattna kontinentens fält med blod. När jag invänder att det är orealistiskt att det skulle bli ett till stort krig efter WW2 säger någon att ”det trodde man 1913” också. ”Men”, som jag påpekar, ”de hade inte samma demokratiska och ekonomiska stabilitet” – detta instämmer folk i, särskilt det senare, för trots den fördelningspolitiska krisen gör produktionens överflöd att ingen behöver svälta. Om det blev svält, då skulle det däremot kunna bli uppror.

Ur ett pirat perspektiv skulle konsekvenserna bli illa. Givetvis vore krig och uppror fel även ur ett sådant perspektiv, men vedervärdiga följder som ligger betydligt närmare i tid och som verkar mycket mer sannolika – som redan håller på att hända – är extremt avskyvärda ur ett piratperspektiv. Se ”Inga banker ska räddas statligt.” ovan för mer information om detta.

Vilka lösningar har vi? Rene menade att det allra bästa vore att återställa ett defaultläge, där skulderna raderas (?). Någon påpekade dock att historiska oförrätter tyvärr skulle finnas kvar även där, vilket kan leda till ovan nämnda konsekvenser. Amelia verkade föreslår djupare samarbete i Europa med ökad demokratisk legitimitet, det vill säga en mer federationsliknande modell för EU – inte Angela Merkels tvåhastighets-EU eftersom vi behöver central- och östeuropa av demokratiska (och ekonomiska?) skäl. Ett par människor ville istället ha en konfederation av EU, det vill säga mindre toppstyrning, mer mellanstatligt samarbete (ungefär det jag fått intrycket att HAX vill ha).

(DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har för övrigt skrivit mycket, och enligt mig mycket väl, om krisen de senaste veckorna – idag om 6 myter. Detta talade vi dock ej alls om.)

Ska vi alls föreslå krislösningar i Piratpartiet? Nja, det var klart svårt att enas om hur själva krisen ska lösas, men EU-kritik är nog väldigt viktig – det verkade vi alla överens om. Mina två förslag, eller snarare lösa tankar i väntan på korrigering, var dessa:

  1. Mer makt till ministerrådet (om vi nu tycker medlemsstaters suveränitet bör skyddas, vilket vi typ gör) och EU-parlamentet (eftersom de är de enda direkt folkvalda) och mindre makt till kommissionen (eftersom kommissionen befinner sig fjättelångt från medborgarna, det är mycket svårt att utkräva ansvar och det finns massor av inflytelserika helt ovalda byråkrater där).
  2. Ökad transparens i EU, något tyska Piratenpartei med systerpartier fokuserat mycket på.Vi har ju i och för sig här en av världens bästa offentlighetsprinciper i Sverige, men när det undersökts i  Dagens Nyheter visade det sig att upp mot hälften (!) av myndigheterna bryter mot lagen. Och på EU-nivå finns riktigt mycket att göra vad gäller transparens – det är något vi förhoppningsvis från och med 2014 kan samarbeta med våra europeiska piratpartier om.

 ”Grekernas” fel talades ibland om och då denna attityd kritiserats som ”grekhat” försvarades attityden med att man visst kan skylla på grekerna eftersom de varit rösträttsberättigade medborgare i en demokrati och därför är ansvariga för de vansinnigheter deras valda politiker begår i form av att låna massor från framför allt Tyskland (”att beskatta framtidens generationer för dagens konsumtion”, ett slags ful-beskattning som i nuet inte alls framstår som beskattning eftersom den inte tas ut i nuet mer än i form av lån, kombinerat med omfattande korruption och hemlighetsmakeri).

Mot detta invänder någon att en del greker kanske röstat med fötterna (alltså utvandrat av avsky mot politiken), och jag själv fördömer sådant resonemang å det starkaste, eftersom det är ett kollektivistisk, fördomsfullt, ovetenskapligt och kontraproduktivt sätt  att tala om krisen. Om samma resonemang – ”[landets befolkning] är själva ansvariga för politikernas misstag eftersom det är en demokrati” – skulle gälla för Sverige, skulle ju även vi aktiva piratpartister och medborgarrättskämpar kunna hållas ansvariga för FRA-lagen…

Däremot kan givetvis de som röstade på politiker som redan innan val annonserade sina vansinniga idéer hållas på något vis på ett moraliskt plan ansvariga för de politikernas beslut – men många politiker dolde ju aktivt de problem de skapade, så till syvende og sisdt var det nog ytterst få väljare som ville ha den politik Greklands korrupta politiker förde, om de insett konsekvensern. Man ska inte glömma att det här är rätt komplexa skeenden, svåra att förstå för de flesta väljare, särskilt om politikerna ljuger och låtsas som att det regnar när det i själva verket byggs upp förutsättningar för en ekonomisk kris.

Att  inte kollektivisera befolkningar och hålla dem moraliskt ansvariga för deras politikers påhitt är grundläggande ur ett pirat perspektiv, anser jag, då var och en endast är ansvarig för sina egna handlingar och då ingen alls tjänar på att skulden för Greklands politik läggs på de som kanske t.o.m. kritiserat den, ungefär som vi kritiserat och kritiserar Sveriges politik.

Apropå det berättade Amelia att hon rest mycket i Europa, och kommit fram till att (främst den nätbaserade) medelklassen  har oerhört många beröringspunkter oavsett om de kommer från Sverige, Belgien, Polen eller Rumänien: de har samma värderingar, samma världsbild, samma intressen och till och med samma musiksmak. Fast sedan gjorde Amelia en egen invändning angående det där sista, en invändning som väckte stor förnöjsamhet:

Många tyskar gillar dubstep mer än mig, men i övrigt är vi värderingsmässigt väldigt lika.

*


Som sagt: sharing is caring!

Fast det vore lite bortom excentriskt

– Amelia om att tala om Tor i svensk politik, apropå att grekisk politik ofta innehåller referenser till det mycket mer erkända kulturarvet där

So, that’s it, folks! Här kommer så ett avslutande tips, en film Ola berättade om: där brevkontakt med politiker förordas.

Nej, vänta – en allra sista reflektion. Då vi diskuterade ekonomisk politik sa jag att vi inte måste vara statsmannamässiga eller superansvarstagande ekonomiskt, att det räcker med lite ansvar. Renes respons på detta var kanske Parleyts bästa:

Vi behöver inte vara statsmannamässiga, men vi kan vara det om vi vill! Vi är det mest statsmannamässiga partiet i svensk politik.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, princip, principer, sakpolitik, pirataktivism, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimismutveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknikhögerextremism, fascism, främlingsfientlighet, dystopi, dystopier, kris, krisen, finanskrisen, kaos, främlingsfientlighet, högerpopulism, fördomar, fördom, fördomsfullhet, kontroll, makt, skatt, skatter, beskattning, skattepolitik, finans, finanspolitik, skuld, skulder, lån, bank, banker, bankväsende, Västerås, Framtidens Piratpolitik 2012, Framtidens Piratpolitik, piratmöte, piratmöten, parley, aktivism, pirataktivism, skatteflykt, IT, informationsteknik, juridik, korruption, Grekland, individualism, kollektivism, vinst, profit, marknad, marknaden, euro, eurokris, eurokrisen, bostad, bostäder, bostadspolitik, reglering, avreglering, reglering, bazar, bitcoin, stat, staten, småföretag, småföretagande, kontant, kontanter, varumärke, varumärken, moms, momsen, naturresursdelning, prioritering, fokus, kärnfrågor, förhandling, förhandlingar, värdering, värderingar, Internet, nätet, nätneutralitet, mere conduit, budbärarimmuniteten, öppenhet, transparens, insyn, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Dessa är de ursprungliga fascisterna, vars vidriga ideologi nu är på väg tillbaka.

Samhället skälver. Grekland, maj 2012. Ett nazistiskt parti har för första gången på årtionden valts in i ett demokratiskt nationellt parlament i Europa, med fler än 7 procent av rösterna. Partiledaren för partiet, “Gyllene gryning”, säger: ”För dem som förråder detta fädernesland är det dags att frukta.”. Han påstår att Nazityskland aldrig använde förbränningsugnar eller gaskamrar, och beskriver Hitler som ”a great historical figure of the 20th century”. Partiet vill utvisa alla invandrare, först illegala, sedan legala. Landgränserna ska utgöras av minor. Den aggressiva politiken har redan inletts av de våldsamma grupperingar anknutna till partiet som misshandlat människor, något den vice partiledaren beskriver som att ”ibland går några av kamraterna kanske för långt”.

I ett europeiskt land har ett nynazistiskt parti – som delar alldeles för många särdrag med 30-talets fascister och nazister – alltså kommit in i. Tyvärr är detta ingen isolerad händelse. I Frankrike har religiöst grundade inskränkningar i klädesfriheten införts av bl.a. Front National. Schweizes folk sa nyligen ja till inskränkningar i arkitektonisk frihet på grundval av religion i en folkomröstning. British Defence League i Storbritannien anordnar mer storskaliga varianter av den typiska “våldsamma grupperingar attackerar utsedda motståndare”-taktiken. Mindre känt är Ungerns vridning mot höger, där partiet Fidesz under odemokratiska former och påhejat av öppet antisemitiska och –romska partiet Jobbik fört landet i en auktoritärare riktning. Flyktingmottagandet i Europa är under all kritik för dess brott mot mänskliga rättigheter, vilka nog delvis grundar sig i nya invandrarfientliga attityder.

Europa skälver. Den högerextrema rörelsen, med tydligt auktoritära inslag, växer sig allt starkare. Fascismen, denna ideologi jag själv – blott 16 år idag, uppvuxen långt efter Förintelsen, kalla kriget och Berlinmuren – aldrig kunde tro jag skulle behöva bekämpa politiskt, reser sig på nytt likt en ruttnande vålnad ur den historiens sophög där jag trodde den var död och begraven sedan länge. Kanske var det naivt. Kanske var det naivt att tro att Europas befolkning nu, när den ekonomiska krisen återigen är över kontinenten och med den en ökande fattigdom och desperation, skulle hantera situationen bättre än vad man gjorde på 20- och 30-talen. Det verkar tyvärr vara så att om människan inte förmår lära av historien, är hon dömd att upprepa sina tidigare misstag.

Parallellt med fascismens nya framgångar har emellertid en annan, helt ny politisk rörelse sett dagens ljus. Men den liknar inte alls fascismen. Där fascismen präglas av misstänksamhet, präglas den nya rörelsen av förtroende. Där fascismen räds de nya samhällsförändringar som sker och önskar sig tillbaka till något slags förljuget förflutet, blickar den nya rörelsen hoppfullt framåt med en anda av positiv optimism. Där fascismen bygger murar som separerar människor från varandra, välkomnar den nya rörelsen alla de broar som skapas av teknikens och vetenskapens utveckling.

Den nya rörelsen är vi, piratrörelsen – nätbarnens framtidsbyggare, 2000-talets medborgarrättsrörelse och kunskapssamhällets arkitekter.

Världen skälver. De regionala ekonomiska motgångarna till trots har världen aldrig varit mer utvecklad ur ett tekniskt perspektiv. De nya metoderna för kultur, kommunikation och kunskap hjälper till att befria människor från ignoransens bojor, och skänker mening och glädje åt en allt större del av mänskligheten. Men makthavarna hänger inte med på tåget. Istället söker de begränsa de fantastiska nya möjligheterna Internet ger oss, och övervaka de allt mer digitala liv vi lever. Ur glädjen över tekniken, och ilskan över politikernas missbruk av den, bildas Piratpartiet. Som en löpeld av framtidstro sprider sig rörelsen snabbt över världen, och har redan nått framgångar för sin teknikoptimistiska, humanistiska inställning.

Vi har alltså en situation där en ny och hoppfull medborgarrättsrörelse växer allt mer, samtidigt som den unkna och människofientliga fascismen gör detsamma. Det är som uppgjort för något slags Hollywood-regisserad politisk kamp mellan gott och ont. Det var också lite i de banorna jag tänkte när jag började fundera på dessa frågor. Men sedan mindes jag vad Anna Troberg så klokt resonerat kring: det räcker inte att vara emot något, som fascismen. Vi måste också vara för något. Och det hela är ju egentligen inte så svårt. Fascismen är ett gissel vi måste bekämpa. Men varför bekämpar vi den? Vilka värden strävar vi efter att upprätthålla?

Torbjörn Jerlerup har här flera mycket goda tankar. Jag själv anser att grunden måste vara de fundamentala mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna. Privatliv skyddat från godtyckligt ingripande, yttrandefrihet med ytterst få begränsningar, rätten att respekteras oavsett godtyckliga egenskaper (det som ibland kallas mångfald), rättssäkerhet för även de värsta av brottslingar (läs: terrorister), närmast fullständig informationsfrihet från statligt håll, reell och folklig demokrati och minoritetsskydd gentemot majoritetens möjliga tyranni är några av de viktigaste värden vi har att försvara. Ett flertal av dessa har sina främsta fiender i form av fascismen. Och samtliga dessa måste vi försvara, något som naturligtvis måste konkretiseras ytterligare inom alla politiska områden (detta inlägg syftar inte till sådan konkretisering eller sakpolitik, utan istället till att lägga fram en ideologisk färdriktning jag ser som närmast självklar för Piratpartiet).

(En passus här, en parentes alltför självklar för att behöva skrivas ut men som jag ändå infogar för att inget ska misstolkas: vår antagonist är fascismen som ideologi och politisk aktivitet. De människor som driver fascismen, däremot, kan vi inte betrakta som fiender. Dessa människor är förvirrade, ignoranta, i vissa fall rentav direkt illasinnade och alltså “onda” – men det är inte dem vi bekämpar. Som människor har de givetvis precis samma rättigheter och friheter som rättigheternas och friheternas försvarare, oavsett hur mycket fascisterna själva skulle vilja inskränka rättigheter och friheter. Vidare är det viktigt att inse att det förvisso finns betydande skillnader, så väl i art som grad, i den högerextrema skalan, från lätt fördomsfullhet till uttalad nazism.)

I en värld där fascismen åter växer är försvaret för de mänskliga rättigheterna och demokratins principer av ytterst vikt. Behovet av en positiv motkraft, en ny, hoppfull ideologisk rörelse, har inte varit större i Europa och världen på något halvsekel. Jag är övertygad om att piratrörelsen kan anta rollen som de framtidsoptimistiska, humanistiska och frihetliga förkämparna mänskligheten så desperat behöver. Jag är övertygad om att vi inte är dömda att återupprepa historiens hemskheter, utan istället kan förkasta fascismens hemska idéer och låta förnuft, medmänsklighet och frihet vägleda oss då vi gemensamt formar vår värld. Jag är övertygad om att vi under Piratpartiets visionära ledning kan gå en ljusare framtid till mötes!

Ett litet, litet steg på vägen mot en lyckligare, mer frihetlig och medmänsklig framtid - Piratenparteis valseger i Düsseldorf, även den i maj 2012. Vi kan bli framtidens stora politiska rörelse - då har vi givetvis ett ansvar att bli framtidens stora politiska motkraft till den auktoritära ideologins hemskheter.

Ett litet, litet steg på vägen mot en lyckligare, mer frihetlig och medmänsklig framtid – Piratenparteis valseger i Düsseldorf i Northrein-Westfalhen, även den i maj 2012.
Vi kan bli framtidens stora politiska rörelse – med det följer ett ansvar att bli framtidens stora politiska motkraft till den auktoritära ideologins hemskheter.

Du har just läst det 500:e inlägget jag författat på denna blogg. Och kanske är detta, förvisso, den viktigaste av alla de 500 skrifter jag publicerat här. Texten finns för övrigt också som ett inlägg på Breddningsbloggen för Piratpartiet. Kommentarsfältet min blogg är följdaktligen avstängt; syftet är att diskussionen istället ska hållas på Breddningsbloggen. Gå gärna dit och ge din åsikt.

Pusha gärna inlägget

Källförteckning:

Bolling, Anders. Det är dags att frukta – vi kommer. Dagens Nyheter på Internet. Hämtad 2012-05-25. http://www.dn.se/nyheter/varlden/det-ar-dags-att-frukta–vi-kommer

diaforatv. Greek neonazi leader gives Hitler-style speech after the elections. YouTube. Hämtad 2012-05-24. http://www.youtube.com/watch?v=E4AXJx3IzdY

diaforatv. Greek neonazi leader denies the Holocaust. YouTube. Hämtad 2012-05-24. http://www.youtube.com/watch?v=yXy7f17GXtQ

Intervju med Gyllene grynings partiledare publicerad i Elevtheros Kosmos 2006 (not 12), samt diverse facklitteratur och internationella massmedieartiklar (noterna 8-10), refererade i engelskspråkiga Wikipedias artikel ”Golden Dawn (Greece)”. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Golden_Dawn_(Greece)&oldid=494131179

Jazeera, Al. A guide to Greece’s political parties. Hämtad 2012-05-24. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2012/05/20125120322955327.html

Linton, Magnus. De hatade. Bokförlaget Atlas (2012). ISBN 978-91-7389-404-3

Lundin, Tomas. Den grekiska extremhögern växer. Svenska Dagbladet på Internet.  Hämtad 2012-05-25. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/den-grekiska-extremhogern-vaxer_7168207.svd

af Schmidt, Franz. Statsskick och politik ur ”Grekland”, Nationalencyklopedin på Internet. Hämtad 2012-05-23. http://www.ne.se/grekland/statsskick-och-politik

Vancouver Sun, The. Greece: Secretive far-right party taps into Greeks’ anger. Hämtad 2012-05-24. http://www.vancouversun.com/news/Greece+Secretive+right+party+taps+into+Greeks+anger+fear/6519781/story.html

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, princip, principer, sakpolitik, pirataktivism, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp,, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, högerextremism, fascism, främlingsfientlighet, dystopi, dystopier, kris, krisen, finanskrisen, kaos, Grekland, Gyllene gryning, nazism, nationalsocialism, nationalism, främlingsfientlighet, högerpopulism, fördomar, fördom, fördomsfullhet, kontroll, makt, ignorans, okunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »