Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘USA’

Min första filmrecension på bloggen kommer här, efter att jag ikväll såg ”Palme” på biografen Victoria i Stockholm.

Palme

Lindström, Kristin; Lycander, Maud et al

Foto: "Oiving" på Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en

Olof Palme.
Foto: ”Oiving” på Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0

Palme tillhör det förflutna. Ett Sverige där den socialdemokratiska dominansen var grundlagd sedan årtionden, där en valförlust kom som en chock. För mig själv har Olof Palme framstått närmast som en mytologisk gestalt i den svenska politiken. Det är inte så märkligt. 9 år skiljer oss från varandra. Och efter Palmes liv har fokuset hamnat på hans död. Det är sorgligt att en av Sveriges främsta politikers gärning ska få mindre uppmärksamhet än en tarvlig mördares.

Men nu håller det på att vända. I och med Henrik Berggrens så hyllade biografi över Palme – som jag tyvärr ännu inte har läst – har en förnyad våg av intresse för människan Palme svept över Sverige. Som ett resultat av detta har den nya dokumentären Palme kommit ut, som gjort förvånansvärt väl i från sig på svenska biografer, för att vara just dokumentär. Det förtjänar den – filmen kombinerar skickligt intervjuer med allehanda framträdande gestalter som ännu är i livet, med inspelningar från Palmes egen tid (vilket givetvis behjälps av Palmes lysande retorik).

Vem var då Palme? Dokumentären sätter naturligt nog ljuset mycket på Palmes överklassbakgrund, som många i vänstern hånade honom för. Ett sådant klassperspektiv är visserligen intressant, men för någon som likt jag själv inte är socialist utan istället pirat, blir Palmes gärningar ur ett humanistiskt perspektiv mer spännande.

Olof Palme förklarade i ett gammalt intervjuklipp sig vara demokratisk socialist, en ideologisk tillhörighet formad av hur han sett såväl fattigdomen och orättvisan den ohejdade kapitalismen i USA ställt till med, som det förtryck och den ofrihet kommunistiska diktaturer förslavat sina folk under. Följaktligen kritiserade han såväl Sovjets övergrepp, som USA:s bombningar av civila i Vietnamn. Just detta med Vietnam, det jultal Palme höll i radio 1972, framstår som den absoluta höjden av hans modiga retorik. De ord Olof Palme yttrande tillhör de främsta en svensk statsminister uttalat:

Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Inte endast i fråga om Vietnamn var Palme en ovanligt uttalad västledare. Han tog även, tidigare en de flesta, en mycket stark ställning mot apartheid-systemet i Sydafrika, något som får översvallande beröm av självaste Desmond Tutu i filmen. Tutu går så långt som till att påstå att Palme antagligen bidrog till att det nya sydafrikanska ledarskapet inte började ägna sig åt omvänd rasism, utan istället valde den försoningens väg som apartheidbekämparna med Mandela i spetsen blivit så berömda för. Kanske låg Palmes främsta gärning just där.

Men Palmes politik hade också en mörk sida. Allra värst var nog IB. Åsiktsregistrering av tiotusentals svenska medborgare i statens och socialdemokratins regi, fullkomligen i strid med demokratisk lagstiftning och grundläggande respekt för mänskliga rättigheter, var ett faktum som för de initierade tydligen ska ha setts som ganska naturligt. Trots Jan Guillos och Peter Bratts modiga avslöjande och den uppenbara sanningen i deras påståenden, valde dock Palme att ljuga riksdagen, pressen och svenska folket rätt upp i ansiktet. Hans trovärdighet som ideologisk demokrat och hederlig politiker får sig onekligen en rejäl törn.

Klipp visas också i filmen från Palmes officiella statsbesök i Kuba, där kommunistisk diktatur nyligen införts. Här får vi se Palme ta emot folkets jubel och samtala med Fidel Castro, som en första västledare att besöka landet. Ingenstans i filmen ifrågasätts det uppenbara hyckleri som ligger i att tala om sig själv som ”demokratisk socialist” som avskyr förtryck utförd i kommunismens namn, för att sedan besöka, och därmed ge legitimitet åt, just en förtryckande kommuniststat. Märkligt.

Geijer-affären – som ju också är bioaktuell nu med Call girl – ges blott 1 minuts tid på skärmen, där det nämns att Palme och andra högt uppsatta socialdemokrater troligen höll varandra om ryggen, men att ingen fortfarande riktigt vet vad som händer. That’s it. Man hade önskat att en dokumentär som gör anspråk på att skilja Palmes hela liv skulle gräva djupare än så. Som vanligt hade jag själv gärna sett en dubbelt så lång film, men det är kanske inte kommersiellt gångbart.

Porträttet av Palme blir sammantaget ändå mångsidigt, där såväl de framstående delarna av hans internationella engagemang som hans klart dubbelmoraliska politiska agerande framkommer. Därtill skildras mängder av aspekter som jag själv inte tagit upp i denna mer politiska recension, från Palmes stundtals frånvarande, stundtals engagerade familjeliv till hans märkliga inhopp i Norrmalmstorgsdramat, som man inte riktigt förstår vad en statsminister överhuvudtaget hade att göra i.

Olof Palme var en komplex ledare, och hans livsverk framstår som ett lysande exempel både på hur man ska och inte ska göra inom olika områden. Mest relevant framstår idag hans antirasistiska pathos som; i ett Europa där nazister ånyo sitter i ett folkvalt parlament, där våldsamma högerextrema grupperingar misshandlar människor med rasistiska motiv, och där allt överhuvudtaget ter sig skrämmande likt 30-talet behövs mer sådant engagemang. Regissörerna verkar hålla med, då de avslutar filmen med ett citat angående detta från Palme själv. Jag följer deras exempel:

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig vunnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla – okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blåsa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa, men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

*

Kristina Lindström, Maud Lycander et al: Palme
St Paul Film AB, 2012
103 minuter

Andra recensioner/artiklar: SvDDNDN – DN – GPSydsvenskan – Expressen

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar
  2. ”Sociala medier” av Paul Ronge – spännande intervjusamling med olika personer verksamma inom sociala medier

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPalmeOlof Palme, ,,,, ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

Vi lever i goda tider. Mänskligheten har aldrig varit så välmående, tekniken aldrig så fulländad, vetenskapen aldrig så allomfattande. Världen närmar sig snarare utopin än dystopin. Den som allra bäst, mest underhållande och med högst trovärdighet förklara detta är professor Hans Rosling, vars verktyg Gapminder så tydligt visar de ofta dolda förändringsprocesserna som alltjämt verkar i vår verklighet. Än tydligare blir det när Rosling, denna mästerretoriker, talar själv. Se bara den här filmen:

Likväl är det svårt att riktigt tro på detta goda, när vårt nyhetsflöde konstant fylls med negativa händelser, från det minimala och milda i form av skattemissbruk till det gränslösa och ofattbara i form av krig. När vi hör om Tillväxtverkets anställda som använder de pengar som kommer från oss alla medborgare inte för att gynna samhället utan för att leva lyxliv, om företag som får tillåtelse att hugga ned en ovärderlig skog, om Storbritanniens beslut att låta ett privat företag med profit som främsta intresse handha statens kärnvapen, om ett par i USA som förvägrades giftermål av den lokala kyrkan med hänvisning till parets hudfärg, om hur situationen för flyktingar till Italien ånyo kan förvärras, om den helt fruktansvärda situationen i Kongo-Kinshasa, om den likaledes fruktansvärda situationen i Syrien – för att bara ta ett axplock från det senaste dygnets svenska nyhetsförmedling – är det inte märkligt att man lätt förlorar framtidstron.

Det får inte ske.

Mänskligheten kan bättre.

Och bättre än någon kan Charlie Chaplin – av alla människor – visa det. Jag låter honom tala för sig själv:

Det där klippet kommer från komedin ”The Great Dictator”, där Chaplin parodiserar Hitler och Nazityskland. Protagonisten, en förtryckt medborgare i diktaturen, kastas i koncentrationsläger men misstas sedan komiskt nog för diktatorn av hans underlydanden (samtidigt som diktatorn själv misstas för medborgaren). Denna rockad gör att det nu blir den gode medborgaren som får hålla den onde diktatorns  ”segertal”, och det är där filmklippet ovan börjar. Protagonisten kastar diktaturens tidigare politik helt åt sidan, och håller istället ett brandtal för demokrati, humanism och frihet. Förvisso det kanske bästa tal jag någonsin hört.

Och det gjorde avtryck. 1940 kom filmen. USA var ännu neutrala gentemot fascismens fasansfulla övergrepp på andra sidan Atlanten. Filmen ”bidrog till opinionen” för amerikansk intervention mot nazismen, enligt Wikipedia.

Så, det där var Chaplin, humanism och antifascism ur ett mer historiskt perspektiv. Visserligen är det häpnadsväckande hur väl filmen passar in i dagens allt mer demokratiserade samhälle – där informationsteknologisk utveckling givit förtryckta folk de frihetens förmåga de behövt för att störta diktatorer i den arabiska våren – med sina tal om vetenskaplig och teknisk utveckling till allas nytta, och hur Chaplins tal hörs omedelbart över hela världen; så är det ju än mer nu när det finns på Internet.

Men när det gäller dagens samhälle finns ändå ett mer modernt, hoppingivande filmklipp jag vill dela med mig av:

Detta är inte en så uppenbar humanist som Charlie Chaplins skapelse, utan istället en sång av Kim Dotcom – den mycket rika entreprenör som ligger bakom MegaUpload och som fick internationell uppmärksamhet då han på ett uppseendeväckande sätt greps av polis. Hans inblandning i MegaUpload borde inte vara kriminell, så det är inget som misskrediterar Dotcom; däremot har han tidigare dömts för ekonomisk brottslighet. Exakt vilken bevekelsegrund som ligger bakom sången är således svårt att veta, men likväl – sångens budskap är spot on och fantastiskt.

Och om även brottslingar kan omvändas till att lägga resurser på aktivism för medborgerliga rättigheter, då är det ett bevis så gott som något på att humanismen har rätt i sin absoluta kärna:

Det finns förvisso godhet i oss alla.

Pusha gärna Chaplins tal!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister

Sjung med nu: Med blommor och blad, vi firar denna dag, vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Sjung med nu, alla Internauter!
Med blommor och blad, vi firar denna dag,
vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Det är över. ACTA har äntligen fallit. Äntligen. Internet jublar över hela världen. Glädjen vill aldrig ta slut. Folk firar fantastiskt mycket. Väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många gläds. De mänskliga rättigheterna, Läkare utan Gränser och själva demokratin har segrat. EU-parlamentet fullkomligen badar i blommor (skicka du med!). Men den globala rättvisan och människans grundläggande frihet har många antagonister, och de är starka. De kommer återvända. De farliga förslagen är inte borta för evigt. Kanske CETA kommer att bli det nya ACTA, kanske inte. Oavsett vilket kommer det komma auktoritära förslag igen. Vi måste kämpa igen. Vi måste mejla, ringa, blogga, twittra, facebooka, demonstrera, diskutera, informera och namninsamla (eh) på nytt. Vi måste ånyo segra.

Men inte nu. Nu gläds vi. Nu firar vi. Nu ler vi som lallande kufar från klockan 12:50 den fjärde juli, USA:s självständighetsdag tillika Europas nya självständighetsdag visavi amerikanska storföretag, och framåt för en tid. Först sedan, då feststämningen oundvikligen trappas ned, då segern över ACTA blir ett lyckligt minne snarare än ett lyckligt nu, fortsätter den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna, den där vi kanske aldrig når en slutlig seger. Jag har dock tillåtit mig att drömma. De sommardagar som gått sedan den fjärde juli, den historiska dagen – historiska i det att inte bara ett av de största hoten mot de människor som har de allra sämst, de sjuka och fattiga i tredje världen, nu undanröjts, utan även då vår kunskap om verkligheten vi lever i utökats markant tack vare CERN:s upptäckt av Higgsbosonen (och de bägge händelserna har större koppling än den tidsmässiga) – har jag tillåtit mig att drömma.

Så jag drömmer mig bort. Till en annan tid, till ett annat liv. En värld där de mänskliga rättigheterna och demokratin faktiskt segrat. En värld där fiendskapen gentemot dem upphört. En värld där visionerna kan lämna “don’t be evil” bakom sig och istället bli “be good”.

En värld som genomgått en universell, medmänsklig och frihetlig metamorfos.

Kära läsare, nu ska jag berätta om världen som den sett ut det senaste decenniet, med distansperspektiv från en fiktiv men möjlig framtid. Syftet är historiskt och visionärt. Året är 2050. Jag är 54 år, medlem i Piratpartiet sedan 13 års ålder. Talet/”keynoten/berättelsen utförs och riktar sig till Piratpartiets medlemmar i Sverige.

Bilderna utgör bakgrund samtidigt som jag talar (klicka på dem för att läsa mer om ämnet). Rubrikerna ingår inte i talet utan finns med för att förenkla läsandet. Talet, som i sin helhet går under namnet Demokratins slutliga seger, är rätt långt, varför jag delat upp det i 10-12 delar som publiceras de närmsta dagarna på denna blogg. Att det blev långt är inte så märkligt – jag har ägnat en ledig vecka åt att sammanfatta den pirata utvecklingen under ett helt årtionde. Då blir det långt.

Berättelsen kan börja.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Tillbaka till ursprunget…
Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.
”Cicero Denounces Catiline”, målning av Cesare Maccari.

Kära pirater, medborgare och vänner, jag ska nu berätta om världen som den såg ut i det tredje årtusendets begynnelse. En tid då piratrörelsen grydde, och då den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna som pågått i olika former ända sedan civilisationens allra första dagar tog sig nya former med den befriande teknikutvecklingens hjälp. En tid då kulturen och kunskapen genomgick en av världshistoriens allra mest omvälvande renässanser och spreds till större delar av mänskligheten än någonsin tidigare. En tid då de gamla strukturernas auktoritära drag och människofientliga delar försvann i och med födelsen av den inte perfekta men långt mer utvecklade, mänskliga och frihetliga värld vi lever i idag.

Del 1 – preludium.

Tekniker, terrorister och kontraterrorister.

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Iscensättning på demonstration av den hemska tortyr – den terror – USA utförde.
Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0

Allt började för vår del med en ensam tekniker. Teknikern var upprörd över den drakoniska lagstiftningen som riktade sig mot spridning av kultur, detta världsvida fenomen som funnits sedan tidsåldern före själva civilisationen, då den tänkande människan var ung och inledde nyttjandet av sin nya mentala egenskap med att dela med sig av sina tankar till andra tänkare, klädda i fiktionens väv.

Teknikern tog, sin teknikerroll trogen, tekniken till sin hjälp i sin mission. Missionen var lika enkel som tudelad. Politikerna måste rulla tillbaka kulturens begränsningar till situationen som den var innan monopol och gynnade särintressen skadat denna ädla form av mellanmänsklig kommunikation, och politikerna måste rulla tillbaka frihetens begränsningar till situationen som den var innan överdriven rädsla för terrorister och allehanda andra våldsverkare skadat denna grundläggande mänskliga rättighet.

Så teknikern grundade en webbplats. piratpartiet.se. Ja, detta hände sig på den tiden när nationell, administrativ gränsdragning fortfarande ansågs fundamental nog att motivera åtskillnad i adresser på det globala nätet. Teknikern använde även verktyget IRC, då blott en tämligen obskyr kommunikationsform i den breda allmänhetens ögon. Och ur webbplatsen teknikern byggt växte något större fram. En parlamentarisk organisation, redo att delta i val. Som kuriosa kan berättas att partiet lyckades samla 1500 namn för formell registrering för att få ställa upp i val – men att myndigheten i fråga vägrade acceptera namnen, eftersom de inte samlats in AFK! [plats för skratt för den så nätburna 2050-talspubliken]

15 februari 2006 godkändes så partiet efter att nämnda fadäs korrigerats hos valmyndigheten. Piratpartiet var fött. Det första valet blev förvisso dock inte det maffiga inträde i folkets församling som det kunnat bli. 0,6 procents röster. Så få blev det. Och på grund av den spärr mot småpartier som fanns i Sverige krävdes 4 procent för att få komma in i riksdagen alls. Så Piratpartiet fick inte ens de futtiga två av 349 platser de varit berättigade till i ett proportionellt, mer demokratiskt, valsystem. Saker såg nog rätt dåliga ut på piratfronten.

Men låt oss backa bandet ett halvsekel, till 11 september 2001. Om något kan sättas som startpunkten för de kraftiga inskränkningar i mänskliga rättigheter som skedde under nollnolltalet är det detta. Ni har alla läst om det i historieböckerna. Terrorister med illvilliga, frihetsföraktande motiv mördade tusentals människor som ett hot mot den amerikanska staten. Tragedin var fullständig. Amerikas och hela världens folk lamslogs av sorg.

Den amerikanska staten reagerade illa, mycket illa. Inte bara från sorg, utan även från ilska och skräck. Istället för försoningens väg gick man vedergällningens, den vedergällning som ett decennium senare skulle leda till att presidenten gav order till sin elitstyrka att döda en obeväpnad man, något Amnesty International ifrågasatte – detsamma Amnesty som nuförtiden mest för en föga agerande men nogsamt vakande tillvaro, riktad mot alla stater runtom i världen för att försäkra oss om att ingen någonsin ska kunna bryta mot de mänskliga rättigheter de enhälligt lovat följa. Vid seklets inledning var emellertid Amnesty en livaktig och mycket viktig organisation.

Tillbaka till 2001. Det skedde trots allt betydligt värre saker i den amerikanska statens namn än mordet på en massmördare. Amerikas dåvarande president, George W. Bush, i efterhand allmänt erkänd som en av landets sämsta ledare, lyckades skickligt spela på amerikanska folkets skräck gentemot terrorn. Han var nog själv rätt rädd. Men detta är paradoxalt – skräcken för terrorn, alltså skräcken för skräcken, gjorde att skräckslagna åtgärder mot skräck vidtogs. Bara det att som stat bli rädd och anpassa sina handlingar efter terrorn innebar på sätt och vis terrorn på sätt och vis redan segrat; skräcken, terrorn, hade satt sig i samhället och påverkat dess agerande.

Men värre skulle det bli. Presidenten höll ett tal, där han yttrade sina famösa ord: ”Either you are with us, or you are with the terrorists.” Denna inte bara nyansfattiga utan fullkomligt nyanslösa världsbild passade de Förenta Staternas dåvarande ledning som hand i handske. Amerika inledde sin kamp mot terrorismen, och med det strikt svartvita yttrandet som grund kunde all kritik avfärdas som något som hjälpte terroristerna. Få protesterade. Många var förvisso genuint rädda och uppfattade nog åtgärderna som nödvändiga.

Vilka var då åtgärderna? Patriot Act och liknande projekt ökade radikalt övervakningen av människors privata kommunikation, såväl i som utanför USA. Absurda nya säkerhetsrutiner vid flygplatser kränkte passagerarna och gjorde flyget till en etter värre upplevelse än den redan var. Misstänkta människor fångades, ofta på mycket lösa grunder, och fördes till Guantanamo, ett slags fängelse där människor satt utan rättegång i åratal.

Tortyr användes, såväl genom de så kallade ”extraordinary renditions” som CIA utförde, i vilka människor utvisades till diktaturer där de torterades, men även direkt av USA själva, på fängelset Abu Ghraib i Irak – där det fortfarande är oklart hur inblandade ledning var – och även på Guantanamo. På Guantanamo är det klarlagt att tortyren var sanktionerad från allra högsta ort, från Bushregeringen själv.

En av tortyrformerna som användes var waterboarding, skendränkning, som gör att offret upplever en extremt trovärdig, obehaglig och fruktansvärd känsla av att drunkna. Den amerikanska regeringen vidhöll bestämt att skendränkning inte var tortyr, och kallade det istället för ”förstärkta förhörsmetoder”. Hela saken påminde till stora delar om 1984, en roman av den samhällskritiska författaren George Orwell som myntat begreppet nyspråk för påhittade nya begrepp som skapas för regimens syften.

Guantanamo har idag inte använts på snart 38 år, sedan president Obamas lyckade omval med påföljande nedstängning år 2012. Utvecklingen går framåt.

*

Nästa inlägg i artikelserien publiceras imorgon. Lämna gärna en kommentar om hur ni uppfattar detta försök till historieskrivning.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tidigare idag skrev jag om SOPA och PIPA, horribla censur-liknande lagförslag i USA. Redan har Internetprotesterna börjat ge resultat, men mer behövs. Nu vill jag bara berätta att gräsrotsrörelsen Avaaz skapat en namninsamling mot lagförslagen. Redan har 1,4 miljoner skrivit under. Gör det du med – och sprid länken!

Skriv på namninsamlingen!

Lite bakgrundsinfo från förra blogginlägget:

Nu hotas den grundläggande principen för Internets två- och flervägskommunikation – att alla ska kunna bidra och lägga  upp material. SOPA och PIPA, två amerikanska lagförslag, riskerar att leda till att sajter som tillåter användare att lägga upp material blir ansvariga för vad användarna länkar till. Detta är helt horribelt – för det första ska länkning till brottsligt material inte vara otillåtet, för det andra – och framförallt – ska sajterna inte behöva kontrollera vad användarna använder tjänsten till. Precis som Posten inte är ansvariga för vad folk använder deras tjänst till.

grund av detta stänger Wikipedia och flera andra sajter ned idag, för att visa hur nätet kanske blir om lagförslagen går igenom. Protesten är mycket stor, och har blivit väldigt uppmärksammad. Än mer.

För mer info, se: Wikipedias frågor och svar, Electronic Frontier Foundations artikel, och den förklarande artikeln  på Newsmill.

Tyvärr hotas det öppna Internet inte bara i USA. Även i EU föreslås liknande lagstiftning.

Detta är en oacceptabel inskränkning i yttrande- och informationsfriheten. Stoppa SOPA och PIPA – rädda det öppna Internet!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Internet är fantastiskt. Det gör att människor kan kommunicera med varandra och sprida information via (relativt) decentraliserade, öppna webbplatser – som Wikipedia, Facebook, Twitter och så vidare. Dessa sajter bygger på att användarna själva skapar materialet (i Wikipedias fall finns inte ens någon som bestämmer – användarna skapar sajten helt och hållet, utöver praktiskt serverarbete som sköts av en ideell stödförenings anställda).

Men nu hotas denna grundläggande princip för Internets två- och flervägskommunikation. SOPA och PIPA, två amerikanska lagförslag, riskerar att leda till att sajter som tillåter användare att lägga upp material blir ansvariga för vad användarna länkar till. Detta är helt horribelt – för det första ska länkning till brottsligt material inte vara otillåtet, för det andra – och framförallt – ska sajterna inte behöva kontrollera vad användarna använder tjänsten till. Precis som Posten inte är ansvariga för vad folk använder deras tjänst till.

grund av detta stänger Wikipedia och flera andra sajter ned idag, för att visa hur nätet kanske blir om lagförslagen går igenom. Protesten är mycket stor, och har blivit väldigt uppmärksammad.

För mer info, se: Wikipedias frågor och svar, Electronic Frontier Foundations artikel, och den förklarande artikeln  på Newsmill.

Tyvärr hotas det öppna Internet inte bara i USA. Även i EU föreslås liknande lagstiftning.

Detta är en oacceptabel inskränkning i yttrande- och informationsfriheten. Stoppa SOPA och PIPA – rädda det öppna Internet!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

De flesta har uppfattningen att en blogg är en regelbundet uppdaterad webbsida. Jag själv har uppfattningen att denna bloggs existens bör fortsätta. Genom deduktiv logik är det enkelt att komma fram till att det enda sättet att verkligen respektera båda dessa uppfattningar är att posta ett nytt inlägg i denna blogg – sådana handlingar har tyvärr utförts sorgligt sällan det senaste året. Men att skriva en episk argumenterande artikel om valfri samhällsrelaterad aspekt på det digra nyhetsflöde som sköljer över oss vore inte så kompatibelt med en tredje relevant uppfattning: mitt nya gymnasium – bra som det är – har orsakat enorm tidsbrist. Alltså måste jag söka en lösning som beaktar alla dessa aspekter; en syntes som sammanför dessa teser; kort sagt, jag måste lösa det så vitt omtalade livspusslet.

Det är inte det enklaste.

Now, någon idealisk lösning har jag inte skapat – just bristen på tid att tänka ut sådana är ju en del av problemet, vilket innebär att detta är ett tämligen prekärt moment 22. En det-får-duga-tills-vidare-lösning får, således, duga tills vidare. Och en sådan lösning presenterar jag nu: jag ska posta mina mer relevanta skolarbeten i bloggen. Mitt första blir en analys av romanen Himmelsöga av Arne Dahl ur ett samhällskritiskt perspektiv – och då denna blogg just har ett samhällskritiskt perspektiv, passar texten sannerligen. (Blir det fler skolarbeten som kan passera in i bloggens kriterier, så annorlunda utbildningsvärldens? Oklart. Det får vi se.) Ett sista påpekande: denna analys är inte uteslutande min egen skapelse: mina kloka och vänliga klasskompisar och föräldrar har givit respons på den, och jag har förändrat texten i enlighet med den responsen.

En viss spoilervarning utfärdas.

Allt som ska vara skrivet har skrivits. Över till analysen.

Brott mot humanismen

Vi lever i en hemsk värld. Vi är omgivna av ondskan, denna otämjda best som ryter till med jämna mellanrum både i tid och rum. Men det finns ett hopp för mänskligheten, en enda chans till en bättre värld: insikten om alla människors lika värde. Det är en sådan verklighet Jan Arnald under sitt pseudonym Arne Dahl målar upp i sin roman Himmelsöga, den avslutande delen av hans dekalog om internationell brottslighet. I Dahls värld – så lik vår egen – personifieras hoppet av A-gruppen, en enhet inom svenska polisen, och Paul Hjelm, en tidigare A-gruppsmedlem som får i uppdrag att leta reda på den spårlöst försvunne mästerspionen Tore Michaelis. Genom sina figurers kommentarer och åsikter, och romanens händelseutveckling, för Dahl fram en mäktig intellektuell humanism och riktar med den som grund kritik mot alla institutioner som motverkar människans sanna kärna: respekten för och gemenskapen med alla, oavsett de ytliga skillnader nationsgränser och fördomar åstadkommer. Himmelsöga är, med andra ord, ett humanismens credo.

Den nyss nämnda mänskliga kärnan – som genomsyrar hela verket – uttrycks som tydligast i Michaelis efterlämnade skrifter, där den går under namnet ”den demokratiska instinkten”, ett begrepp som används synonymt med principen om alla människors lika värde. Utöver att Michaelis i allmänhet framställs som en sympatisk person i beskrivningarna av honom, poängteras även värdet av denna och Michaelis andra ideal genom att protagonisten Paul Hjelm först när han inser detta om ”den demokratiska instinkten” gör sökandet efter Michaelis till en personlig snarare än yrkesmässig angelägenhet. Budskapet, att Michaelis ideal och försök att upprätthålla dessa i en kaotisk värld gör honom till en verkligt skydds- och beundransvärd person, kunde knappast framgå tydligare.

Som framgått tidigare är denna demokratiska instinkt emellertid lika lite självklar i Dahls universum som i vårt eget; godhetens fiender är många och starka. Dahl driver här tesen att övergrepp mot just människors lika värde är det som förenar de onda krafterna. Denna uppfattning motiveras med påståendet att det mesta av världens obefogade våld av alla dess former växer fram ur uppfattade motsättningar mellan olika grupper, grundade på mer eller mindre ytliga skillnader i fråga om religion, etnicitet och politik. Om dessa grupper i stället uppnått den demokratiska instinkten skulle de kunna förbise dessa obetydliga skillnader till förmån för en förståelse av att de alla innerst inne är lika mycket människor och har ett lika stort inneboende värde.

Den kritik som grundas på den demokratiska instinkten riktas naturligtvis i hög grad mot de vars ondska för de flesta i vårt samhälle är odiskutabel – de på internationell nivå betydelsefulla folkmördarna, maffian, talibanerna, diktatorerna och liknande, likväl som illviljans på ett inhemskt plan vanliga manifestationer i form av mördande. Men kritiken begränsar sig inte till dessa; Dahl drar sig inte för att även lyfta fram de hemskheter som begås av dem som av tradition anses som ”goda”, och kritiserar följaktligen även USA liksom dess allierade för de krig och andra illdåd som sker antingen under amerikansk flagg (i form av militären och CIA) eller under amerikanskt beskydd. Detta fokus på USA – som förmodligen grundar sig just i hur USA ofta höjs över anklagelser om ondska – når sin kulmen då det framkommer att en av bokens två huvudsakliga antagonister verkar under skydd av den amerikanska krigsmakten.

I Dahls litterära verk uttrycks även ett slags – likaledes humanistiskt grundad – normkritik. Inneboende i den själva demokratiska instinkten är förmågan att bortse från ytliga skillnader, och särbehandling och fördomar grundade på sådana ytliga skillnader ifrågasätts således. Detta gör Dahl genom att låta karaktärerna bryta fördomar genom sitt agerande och sin personlighet; kloka och högt uppsatta kvinnor och invandrare finns, dessa gruppers status som underordnade i vårt samhälle till trots, och det faktum att typiska kvinnoproblem som ätstörningar även kan drabba män nämns. Djupt befästa attityder i samhället liksom deras konsekvenser berörs, såsom de misogyna normer som leder till omedvetna övergrepp och den sociala press som utgör en orsak till ätstörningar, och en karaktär tänker att detta visar vilket ”sjukt samhälle” vi lever i. Inte bara köns- utan även nationsgränser överskrids: solidaritet med andra länders befolkning framhålls som något viktigt, även om författaren inte backar från att det kan vara svårt i praktiken, liksom fördomsfrihet generellt. Detta sista visas genom hur protagonisterna också har sin beskärda del godtyckliga uppfattningar om olika grupper; bokens hjältar är inte perfekta, utan har sina brister som alla människor.

Ett annat föremål för Dahls vassa humanistiska kritik är byråkratin i samhället, framförallt i Sverige. En del av denna antibyråkrati grundar sig på anklagelser om vanlig, enkel inkompetens: vissa poliser utmålas som lata och bekväma tjänstemän utan eget driv som gör intet mer än vad som krävs av dem (till skillnad från A-gruppen, som ständigt tar sitt uppdrag på yttersta allvar och är redo att gripa in utan order), polisen i stort som en organisation som inte klarar av att hantera dussinbrott (vilket leder till brottsoffer som tar lagen i egna händer) och chefer som vanliga – ofta ineffektiva och karriäristaktiga – människor, ej förtjänta av någon särskild respekt eller lojalitet på grund av den upphöjda position de tilldelats.

En annan, djupare, mer filosofisk kritik mot byråkratin finns även, och Dahl ger här uttryck för uppfattningen att vad som är rätt i sig inte nödvändigt är rätt enligt reglerna, och att en i sådana situationer bör agera efter det förstnämnda snarare än det sistnämnda. Detta manifesteras konkret genom A-gruppens beslut att vanemässigt bryta mot trafikregler, och att till och med begå brott mot egendomslagstiftning då det gynnar deras allmänna syfte, att värna om människors liv och lem. Uppfattningen visas även genom det yttrade föraktet gentemot samvetslösa byråkrater, som hellre följer order än tänker själva och söker rättfärdiga egentligen omoraliska handlingar på ytterst vaga grunder och därmed lurar sig själva. Byråkratins oerhörda förödande makt porträtteras även, då Dahl låter byråkratin spela rollen som A-gruppens slutliga nemesis, den enda de inte lyckas övervinna.

Men låt mig backa bandet något, till A-gruppens lagbrott. Dessa är inte bara ett utslag för regelförakt, utan utgör även en del i den diskussion om brottsbekämpningens gränser som boken deltar i: hur onda medel får staten använda i brottsbekämpningens namn? När blir kampen mot ondskan själv en del av ondskan? Dahl ger inget entydigt svar, men genom en protagonists val att slutligen lämna säkerhetspolisen – utifrån insikten att säkerhetstjänster i sig inte kan vara demokratiska – framträder åsikten att dagens brottsbekämpning åtminstone delvis gått för långt. Samtidigt utmålas mord (denna kränkning av den mest heliga av mänskliga rättigheter) som något acceptabelt, så länge syftet och resultatet är gott; således är Dahl inte uteslutande deontologisk humanist, utan hans åsikter har drag av utilitarism. Dock har även denna utilitarism sina yttre gränser, som skiljer de goda från de onda.

Utifrån detta perspektiv är det högst intressant att granska var Himmelsöga ställer sig i privatliv—övervakning-debatten, där valet mellan utilitarismen och deteontologin ställs på sin spets. Romanen har ett särskilt förhållande till detta område, då just den frågan är vad som givit boken dess namn; ”Himmelsöga” är en metafor för det omfattande övervakningssamhället som växer upp. Dahls syn framstår dock som något ambivalent: å ena sidan berättas om hur extensivt övervakningssamhället blivit, hur oerhört mäktiga dessa övervakningssamhällets verktyg gör makthavarna och hur makthavarna medelst dessa skulle kunna skapa en förtryckande diktatur utan dess historiske like vad gäller kontroll av medborgarna. Å andra sidan lyfts argumentet att människor intet har att frukta av att förlora sina privata hemligheter i ett så pass toleranta samhälle som vårt – att privatlivet, på sätt och vis, spelat ut sin roll – och att övervakningen, som det effektiva verktyg för brottsbekämpningen det är, bör fortsätta användas. Dahls uppfattning är i det stora hela oklart, men klart är i vilket fall att Dahl tycker att övervakningen – dess fördelar till trots – åtminstone i någon mån utgör ett hot mot demokratin.

Om en lämnar det politiska till förmån för en analys på metanivå av Himmelsöga, finner en snabbt att romanen även på ett mer kulturellt och opolitiskt plan är humanistisk. Boken andas intellektualitet, detta humanismens ideal, till följd av dess flitiga bruk av historiska, filosofiska och kulturella referenser och reflektioner (mycket angående musik som av tradition betraktas som mer seriös, så kallad klassisk musik). Även det oupphörligt korrekta och mycket rika språkbruket med dess myriad av metaforer och liknelser bidrar till den intellektualitetens aura som omger verket. Liksom med sina övriga ställningstaganden framför Dahl även detta bildningsideal genom sina karaktärer: de säger sådant som att adrenalinkickar och machostatus vida underträffar bildning och seriositet, och driver tesen att varje agerande kräver bakomliggande tankemöda. Även själva handlingen genomsyras av en vetenskaplig världssyn: inga övernaturliga element finns, och förövarens brott förklaras vara en produkt av förövarens uppväxt, till skillnad från böcker där brottslingen blott porträtteras som omänskligt ”ond”, utan förklaring.

Så har Arne Dahl byggt upp en deckare som utspelar sig i dagens samhälle, och låtit humanismen genomsyra både bokens språkbruk, uppbyggnad och handling. Konstant och mästerligt förfäktar Himmelsöga det som utgör humanismens själva kärna: respekten för alla människors lika värde.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , medborgarrätt, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »