Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘De mänskliga rättigheternas väg’

En ny litterär recension – tack till Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner för inspiration. Den här boken fick jag syn på när jag besökte Östermalms bibliotek för någon vecka sedan då jag skulle låna datorer.

*

Sociala medier

– en halv sekund från ord till handling

Ronge, Paul

Foto: Nick Richards ("nedrichards"), CC-BY-SA 2.0

En social smartphone. Viktig för sociala media, och såväl
omslagsbild för samt tema i Paul Ronges ”Sociala medier”.
Foto: Nick Richards (”nedrichards”), CC-BY-SA 2.0.

Människan har i alla tider varit en social varelse. Vi har umgåtts, samarbetat, talat, berättat, musicerat och överlag levt våra liv ständigt på tvären med de gränser som skiljer olika individer åt. Förvisso är jag liberal och menar på att politiken måste utgå från individen; men politiken är inte allt. I samhället bortom maktens korridorer, juridiska dokument och ignoranta beslutsfattare existerar helt andra värden än dem som måste styra staten. Och det är här gemenskapen kommer in. Kanske kan enstaka individer uppnå lycka i total ensamhet; men de allra, allra flesta av oss tyr sig naturligt till andra människor. Kärleken och vänskap är – i all sin opolitiserade (nåja) enkelhet – mycket värdefullt för oss alla.

Men nog med klyschor och till saken. Sociala medier är en bok om Twitter, Facebook och bloggar (alltså bara traditionella sociala medier på webben; IRC och mejl tas inte upp) publicerad av medievetaren Paul Ronge. Nu skriver jag ”publicerad”, för bokens texter är bara delvis skapade av Ronge själv – boken utgörs av en hel klase intervjuer av massor av mediemänniskor. Och nu skriver jag ”medievetare”, för begrepp som ”PR-expert” har en förmåga att stöta bort mindre kommersiellt och mer etiskt/filosofiskt inriktade läsare (dit jag räknar mig själv). Ronges verk handlar visserligen till viss del om företagande, men då ur ett medieperspektiv (lite vagt påminner det om Magnihasa med vänners behandling av de 95 teserna), och det flummar aldrig in på urtråkiga vinst-/träffmaximeringsmetoder (jag tittar på dig, sökmotoroptimering, och jag tittar surt!).

Nej, istället håller Ronge kvar vid sina intressanta röda trådar: en om gränserna mellan privat/personlig/offentlig och hur de uppluckras eller snarare omvandlas, en om hur de sociala medierna kan användas för att driva och utveckla politik (och, som sagt, näringsliv) och en om underförstådda regler och normer  för uppförande privatpersoner emellan till näts. Det är ganska skickligt, med tanke på att intervjuoffren som snarare känns som -vittnen, -sanningsvittnen om de nya tiderna, har så vitt skilda bakgrunder. En ”medborgarlöns”-arbetande landsbygdsbo här, en riksdagspolitiker där, en forskare inledningsvis och en författare i blivande (och nätmässigt vardande) avslutningsvis.

Författarmängden gör att boken blir rätt varierad efter de medverkande personernas intresseområden. Som mer intresserad av de filosofiska och politiska aspekterna på sociala medier, är jag själv följdaktligen inte så jättenyfiken på intervjuer med olika bolags företrädare. Men Ronge har ett sätt att skriva – han är förvisso en PR-expert 😉 – som går hem, och då inte  på det simpla viset av typ Ipren-mannen (höll på att skriva IPREN-mannen, för att jag skrivit IPRED med versaler så ofta… politikskadad…). Paul Ronge är istället uppenbart intellektuell, och utan att förhäva sig själv och sina egna insatser i mötena med sina kontrahenter lyckas han förmedla sin seriositet. Vilket han säkert har något slags varumärkesbyggande baktanke med. Men det spelar ju ingen roll vilka bevekelsegrunder han har för sin trevliga, intellektuellt attraktiva framtoning – det viktiga är att boken blir bra.

Och det blir den. Allra bäst är den givetvis då de mest intressanta människorna får tala ut. Bland dessa hittar vi Mats Lindberg, en professor i statsvetenskap, som resonerar kritiskt om medieteori utifrån Jürgen Habermas, vars (tydligen) klassiska verk Borgerlig offentlighet på något sätt utgör den intellektuella grund som Paul Ronges snart tre förändringsfyllda decennier år senare lutar sig mot. Svaren från mymlan (Sofia Mirjamsdotter), en av de allra klokaste inom sociala medier i Sverige, är givetvis läsvärda, liksom de hennes tidvise kompanjon Deeped (som skrev ett klokt inlägg så sent som idag) ger kapitlet därpå. Kvällstidningarnas bägge chefredaktörer är närmast definitionsmässigt intressanta i deras roller; så värst mycket nytt kommer de inte med.

Det gör däremot en del andra, som jag inte väntat mig fängslas så av. Hit hör Alex Schulman, som basically erkänner att hans tidigare elaka roll var en konstruerad och till verkligheten föga kopplad persona han lanserade inte för att såra utan för att, tja, få uppmärksamhet och underhålla, verkar det som. Det verkar också som att Schulman – vars betydligt mer seriösa och kärleksfulla senare alster, såväl hans böcker som hans nya blogg, hyllats – uppriktigt ångrar mycket av det han lät sin delvis fiktiva nätsida säga. Men hit hör också Blondinbella/Isabella Löwengrip, som jag tidigare hade trott var någon pseudokunnig utseendefixerad människa med visst sinne för affärer. Nu är jag istället övertygad om att Blondinbella är extremt intelligent, betydligt mer penga- än utseendefixerad och med föga ädla motiv i sitt bloggande. Det har inte med någon egentlig antipati mot Blondinbella som person att göra – hon har gjort en del riktigt bra saker – utan min motvilja handlar istället om min antipati mot den kalla rationalitet som driver många företagare.

Den allra mest skärpta skildraren och skildrade i Ronges samtidsskildring är nog Tindra-Anette Boström. Denna bloggare – en av få integritetsdito jag inte kommit särskilt mycket i kontakt med (jag trodde inte alls tills jag alldeles nyligen, i ett annat sammanhang, upptäckte hennes kommentar på ett inlägg från 2008 – där jag för övrigt luftar rätt tokiga rösträttsåsikter; hur tänkte jag…?) – har på grund av diverse strukturella så kallade problem inte något arbete och går därför på statliga bidrag. Men lite likt sargoth/Piratkatten/Magnihasa verkar Boström inte uppfatta detta som något egentligt dilemma; istället ägnar denna mästertänkare sina dagar åt att sätta sig in i samtidspolitiska frågor av vikt, inte minst medborgarrättsrelaterade sådana. Att läsa Boströms tankar om dessa och om sociala medier är oerhört givande. Så om inte annat, låna boken för att läsa just hennes kapitel!

Frågor, att vrida, vända, bolla med, spinna vidare på, och slutligen kasta ut i bloggformat på den världsvida väv vi kallar nätet, finns det oerhörda mängder av – boken är inte någon instruktionsbok (mer än några tips på bokens sista fem sidor) eller något encyklopediskt verk, utan istället av en intervjubaserad, rätt lättsamt filosofisk natur. Detta inlägg skulle kunna  bli trenne gånger så långt utan att något mer än min tid (jag drar till Stora Karlsö med Fältbiologerna i morgon för semester) begränsar mig. Men jag tror det räcker här. Att jag ska låta recensionen av denna bok få ett värdigt avslut nu. En sista fundering får bli att jag om jag ska nämna någon reell brist saknar vissa initierade tänkare – Rasmus Fleischer, Emma Opassande, sargoth, Rick Falkvinge (och än fler jag knappt känner till finns)- i det digra verket. Men de kan jag å andra sidan följa på nätet.

Sociala medier är en bok som ställer ofta intressanta frågor och presenterar oftare intressanta svar från allra oftast intressanta tänkare rörande sitt ämne som ligger helt rätt i tiden. För om det är någon enda tes alla dessa disparata härolder för de tider som komma skall har gemensamt, är det deras starka övertygelse att sociala mediers betydelse endast kommer öka framöver. Däri instämmer jag. Och för att hålla koll på utvecklingen och kunna följa med i det sociala tågets färd är Ronges verk betydelsefullt (inte minst för de ”framtida forskare” Juholt talat sig så varm om). Och inte bara följa tågets färd – med Sociala medier i ena bakfickan, tvenne fulguider i den andra och Tweetdeck i den tredje kan du själv bli lokförare tillsammans med tusentals andra. Just det är förvisso de sociala mediernas kärna.

*

Paul Ronge: Sociala medier
Optimal förlag, 2010
274 sidor
ISBN: 978-91-7241-202-6

Andra recensioner: Paul Ronge själv – Paul Ronge under arbetsprocessenPaul Ronge om reaktioner efteråt – Erik Laakso – Doktor Spinn – Jimmy Mannungs bloggMimmimariesböckerKulturbloggen – Ramona Fransson – MotviktigtMikael Hansson – Arbetaren

Pusha gärna inlägget!

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpirat

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »