Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘religionsfrihet’

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Det är dags att prata om Sverigedemokraterna på denna blogg.

Först till frågan om vad Sverigdemokraterna är; är det ett rasistiskt parti eller inte? SD har, som ofta påpekats av kritiker, rötter i nazismen. Detta är inte betydelselöst  – av den anledningen är risken för att det just bland SD finns nazism större än hos andra partier. Men däremot är rötterna i sig inget bra argument för att partiet skulle utmärka sig som ovanligt dåligt; Vänsterpartiet stödde länge kommunismen under Sovjettiden, och Moderaterna har sina rötter i ett parti som aktivt motverkade att fattiga och kvinnor skulle få rösta. Ingen skulle väl komma på tanken att motsätta sig Moderaterna idag beroende på det? (Vad gäller Vänsterpartiet finns de som gör just det idag, och betraktar V som lika illa som – eller värre än – SD.)

Mer relevant är att kolla på nutiden. Att det finns eller nyligen funnits enstaka extrema SD-politiker med uppenbara rasistiska värderingar stämmer – men sådana brukar uteslutas ur partiet. Däremot finns det något många debattörer verkar ha missat: SD som parti driver rasistiska sakpolitiska frågor. Som källa till detta har jag det 33-punkts-program Expressen publicerat, enligt uppgift antaget 2005 (Expressen har även skrivit bakgrundsinformation, där Åkesson säger att ”Programmet var lite för komplicerat för att användas i valrörelsen. Men vi står bakom hela programmet och det tror jag att våra väljare också gör”). Skulle 33-punkts-programmet formellt ha slopats av partiet – istället som det verkar enbart ha plockats bort från deras webbplats – kommentera gärna angående det. Faktum kvarstår dock isåfall att partiet så sent som 2006 officiellt hade dessa värderingar; 33-punkts-programmet är hursomhelst inte helt fabricerat av Expressen, då det refereras 21 oktober 2006 på en SD-blogg.

En av de 33 punkterna, punkt 18, innebär att invandrare som fått svenskt medborgarskap ska kunna utvisas om de begår grova brott; denna utvisning vid grov brottslighet gäller dock ej infödda svenska medborgare. Medborgarskapets rättigheter ska, enligt SD, således gälla olika beroende på människors härkomst – detta är rasism. (För blott ett par dagar sedan skrevs en insändare till Politiskt Inkorrekt, som menar på att SD inte tycker detta. Om det stämmer – och om SD heller aldrig tyckt detta – kan SD naturligtvis inte kritiseras för det.) Vidare innebär punkt 29 att invandrare inte ska få skicka sina barn till islamska skolor i sina ursprungsländer – då formuleringen ”hemländer” används i programmet, gäller detta förbud enbart människor som har invandrat till Sverige, inte infödda svenskar. Således vill SD att även här olika rättigheter ska gälla för olika medborgare beroende på härkomst – således driver SD även inom denna fråga en rasistisk politik.

Utöver dessa rasistiska ställningstaganden visar SD upp en mer allmän brist på respekt för mänskliga rättigheter. Punkt 25 och punkt 26 handlar om förbud mot vissa attribut tillhörande en viss religion (förbudet mot särskilda religiösa byggnader finns även i SD:s invandringspolitiska program, liksom förbud mot heltäckande slöjer för omyndiga elever i skolan samt förbud mot friskolor samt att enbart skolor som ”vilar på judeo-kristen grund” ska få stöd av stat/kommun). SD vill således inskränka religionsfriheten – alla ska inte längre, som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter talar om, ha rätt att ”utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor”. Dessa förslag är, såsom riktade mot en viss religion, inte rasism i ordets egentliga mening (som är strikt knutet till härkomst), men väl diskriminering grundat på människors åsikter – något som enligt mig är lika illa som diskriminering grundat på etnicitet.

I en motion till Riksdagen skriver Sverigedemokraternas hela riksdagsgrupp att invandrare för att kunna få medborgarskap måste bekräfta ”sin lojalitet med Sverige” (ett identiskt krav finns i SD:s invandringspolitiska program från 2007). Detta är inget annat än att tvinga på människor en åsikt, och således inskränka deras åsiktsfrihet. I bakgrundsartikeln i Expressen säger Åkesson att de som inte är lojala mot ”svenska intressen” ska kunna utvisas, och medger själv att det ”i viss utsträckning” är avskaffande av invandrares yttrandefrihet (och då lojalitet inte krävs av infödda medborgare är även det rasistiskt). Sverigedemokraterna klagar ibland på att deras egen yttrande-, åsikts- eller demonstrationsfrihet inskränks, eller att de blir censurerade, när andra försöker störa deras demonstrationer eller när media vägrar förmedla deras åsikter (det första fallet är tveksamt, det andra fallet är solklart inte alls censur; varje media bestämmer själv vad de ska publicera); därför är det anmärkningsvärt att SD vill så uppenbart inskränka åsiktsfriheten för andra.

Vidare visar SD ingen större hänsyn till rättsstatens grundläggande principer i ett av sina förslag. Punkt 7, som talar om att asylsökande ska avvisas vid minsta brott begånget (och som även finns i invandringspolitiska programmet), är enligt min uppfattning om inte rasistisk så väldigt hård (ska en människa som flytt tortyr i sitt hemland behöva återvända dit eftersom hen gick mot rött?) – men det värsta är Jimmie Åkessons relaterade kommentar, även den från Expressens artikel: ”Snattar en 15-åring ska hela familjen utvisas.”. Denna syn på brott går emot en av de mest fundamentala principerna i vårt rättssystem: den som begår ett brott är själv och ensam ansvarig för brottet. Det riktigt ironiska i det hela är förstås att SD så ofta säger sig stå för de svenska värderingarna gentemot religiöst grundad, osvensk lagstiftning- om något politiskt förslag av idag rimmar väl med sådan religiöst grundad lagstiftning som SD så ofta varnar för, är det nämligen just detta.

Jag har nu konstaterat att Sverigedemokraterna – som parti, märk väl, inte blott de enstaka virriga lokalpolitiker som figurerar i pressen med jämna mellanrum – är rasistiskt och saknar respekt för mänskliga rättigheter i stort. Nästa inlägg om Sverigedemokraterna handlar om hur en bör hantera det faktum att ett rasistiskt, människorättsfientligt parti kommit in i riksdagen.

UPPDATERING: det visar sig vid närmre efterforskning att den definition jag använder för begreppet ”rasism” ovan – det vill säga ”särskiljning  på grund av härkomst” är felaktig (enligt Nationalencyklopedin). Min definition stämmer bättre in på uttrycket ”rasdiskriminerande”. Jag har således inte funnit belägg för att Sverigedemokraterna är rasistiskt – Sverigedemokraterna är emellertid rasdiskriminerande. Det gör inte saken, ur mitt perspektiv, särskilt mycket bättre gällande SD:s anseende. För detaljer, se denna min kommentar i kommentarsfältet. Jag har på grund av detta ändrat rubriken (bytt ut ordet ”Rasistiska” mot ”Rasdiskriminerande”) men i övrigt inte ändrat inlägget; jag brukar bevara inlägg i sin ursprungliga form för att det speglar mitt dåvarande synsätt.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Sverigedemokraterna, SD, rasism, mänskliga rättigheter, diskriminering, likabehandling, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, yttrandefrihet, frihet, religionsfrihet, rättsstat, rättssäkerhet, invandring, medborgarskap, klädesfrihet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Bomben i Stockholm för några veckor sedan känner ni alla säkert redan till. Jag har inte bloggat om den, primärt för att jag tyckte att det vore fel att ta några politiska poäng på en människas självmord och mordförsök, och sedan (när det visat sig att andra debattörer försökte ta politiska poäng på det, poäng som inte bör stå oemotsagda) för att jag inte haft tid och ork. Min huvudsakliga åsikt är att bomben inte bör få folk att förändra sitt beteende, inte bör användas som argument till att införa medborgarrättsvidriga åtgärder och inte bör bidra till kollektivisering. Mer konkret:

  • Nej, folk bör inte bli rädda och hålla sig inomhus – tack och lov verkar folk synnerligen oberörda av det som inträffat, åtminstone av reaktionerna i min skola (och, om jag inte missminner mig, statistik från julhandeln) att döma.
  • Nej, Säpo bör inte få ”signalspana i kabel” (det vill säga bedriva massövervakning) – FRA bör heller inte få det, oavsett dess effektivitet (staten ska nämligen inte inskränka mänskliga rättigheter, hur mycket brottsbekämpningne än kan gynnas av det).
  • Nej, muslimer har inget ansvar att ta avstånd från bomben. Alla människor är ansvariga för sina egna handlingar, inte för någon annans.

Överlag har inte bomben orsakat särskilt mycket av det jag fruktade, åtminstone inte från statens sida. Idag läste jag dock om en händelse som är ett exempel på just sådana medborgarrättsvidriga åtgärder av bomben framkallad. En man i Norrköping bad på en busshållplats, och klev sedan på en buss. Detta observerade en väktare, som larmade polisen, som började leta efter mannen som bett på hållplatsen. När vederbörande hittades visiterade polisen hans ryggsäck, och upptäckte inget märkligt. Polisen själva motiverade ingripandet med bomben i Stockholm.

Jag ogillar religion och annan irrationalitet. Att be är – högst sannolikt – en meningslös användning av tid och energi. Men att be skadar inte heller någon. Ingens fri- och rättigheter kränks. Därför bör det vara (och är, mig veterligt) helt lagligt att be. Nästan alla religiösa är laglydiga och människor, och därför ska bön inte kunna vara grund för bruk av tvångsmedel från polisens sida. Således har polisen betett sig fel när de visiterade mannens ryggsäck (och slösade bort resurser på att leta upp honom). Detta gör inget annat än att sprida misstänksamhet och otrygghet i samhället – vad blir nästa grej man helst inte ska göra för att undvika krångel med polisen? Borde jag inte använda min rånarluva/balaklava (vilket jag gör för att det är kallt) – då ser jag ju kriminell ut?

Det enda hållbara sättet för staten att reagera på en bomb att behålla sitt tidigare samhällssystem, med allt vad det innebär i form av religionsfrihet och övriga medborgerliga rättigheter. Vi får inte låta terrorn styra.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »