Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2012

Ukraina går i antidemokratisk riktning. Landets parlament kommer denna vecka diskutera en lag, lag 8711, som skulle förbjuda HBT-människor från att i offentligheten tala om att de är homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Lagen skulle naturligtvis inskränka såväl yttrandefriheten som rätten till ett privatliv (där rätten att tala fritt om sin kärlek ju ingår), och därför måste vi stoppa lagförslaget.

Organisationen AllOut har en idé: vi, världens medborgare, ska ringa våra egna regeringar och förmå dem att sätta press på Ukraina. Ukraina är nämligen väldigt måna om att fördjupa samarbetet med EU-länder, men detta sätter EU stopp för, just på grund av dålig hantering av mänskliga rättigheter. Här i Sverige kan vi dra vårt strå till stacken: ring Regeringskansliet på 08-405 10 00 och be att få tala med den som handhar ärendet med lagen mot yttrandefrihet för HBT-personer i Ukraina. Gör det nu. Tillsammans kan vi sätta press på Sveriges regering, så att den i sin tur genom EU kan sätta press på Ukraina. Ett helt lands HBT-människors yttrandefrihet kan hänga på våra samtal.

Så ring 08-405 10 00, nu!

Och sprid kampanjen på Twitter (hashtag: #ringförHBT) och Facebook (skicka t.ex.  meddelandet ”Ring ett samtal för yttrandefrihet för Ukrainas HBT-personer! http://www.allout.org/en/actions/ukraine_call?akid=751.922923.my84si&rd=1&t=3&utm_campaign=ukraine_call&utm_content=english&utm_medium=email&utm_source=actionkit” som statusuppdatering).

Här är en lämplig inledning till samtalet:

”Hej, jag heter [ditt namn] och ringer angående en lag mot yttrandefrihet om homosexualitet som kan röstas igenom den här veckan i Ukrainas parlament. Kan jag få tala med någon som hanterar den här frågan, om någon sådan finns?”

Här är lämpliga saker att ta upp:

  • Sverige ska uttalat arbeta för mänskliga rättigheter i sin utrikespolitik (det är regeringens egen officiella linje), så detta är ett gyllene tillfälle att använda diplomati.
  • Lagen bryter mot artikel 10  i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och mot artikel artikel 19 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
  • Att gå genom EU med sin kritik mot Ukraina är absolut bra för att få större genomslag; men då är det viktigt att Sverige verkligen arbetar riktigt hårt för att få till ett så starkt uttalande som möjligt från EU.

That’s it – ring nu. Regeringen har redan börjat vidta åtgärder och uppfatta det som ”protester från alla möjliga håll och kanter” efter att så få som 4 (!) medborgare ringt. Så, om du verkligen bryr sig om yttrandefrihet och HBT-personers rättigheter, ring du med!

*********************************************

Själv ringde jag alldeles nyss. Att som 16-åring ringa Regeringskansliet var nervöst – men så fort jag kommit fram lättade nervositeten. Det var ju (förstås) helt vanliga människor på andra sidan luren! Kul var det; jobbigt var det inte.

Första människan som svarade kopplade mig till Martin Rosén, landshandläggare för Ukraina. Detta var vad han sa:

  • Han förstod direkt vad jag ringde om och sa att jag var den fjärde som ringt om det idag (!).
  • Regeringen arbetar kontinuerligt gentemot Ukraina i särskilt HBT-frågor och för en löpande dialog.
  • Angående just detta har han, tack vare telefonsamtalen, varit i kontakt med Ukrainas ambassad.
  • Ambassaden tvivlar starkt på att lagen kommer gå igenom.
  • Sverige gör nuförtiden sällan egna uttalanden i sådana här frågor eftersom det mest blir uppmärksammat internt i landet – det ger inte så stor verkan.
  • Istället försöker Sverige driva sådant här genom EU, så Martin Rosén har eller kommer vara i kontakt med Bryssel för att kolla om EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton ska göra något yttrande om detta.
  • Rosén vet inte just nu de exakta förutsättningarna för lagen, och man kan inte kritisera varje motion parlamentsledamöterna lägger – kritik blir bara aktuellt om lagen sannolikt ska realiseras.
  • Om lagen går igenom vore det jätteallvarligt, eftersom den ukrainska staten då – på ett sätt man lätt ser – kommer bryta allehanda konventioner och mänskliga rättigheter.
  • Ukraina har sedan 2007 något avtal med EU för fördjupat samarbete på många områden (t.ex. frihandel), som EU dock ej gått med på just på grund av situationen för mänskliga rättigheter i Ukraina.
  • För att det avtalet ska skrivas under krävt att Ukraina går åt rätt håll. Tidigare kunde de hänvisa till politiskt kaos, men nu när landet är mycket stabilare går det inte längre, särskilt inte om man då aktivt inför sådana här lagar.
  • Hans Linde har skrivit en riksdagsfråga, nummer 587, till Carl Bildt om vad regeringen gör angående HBT, efter misshandeln i samband med Pride i Ukraina tidigare i år. I Bildts redovisas ungefär vad Rosén redan berättat för mig.
  • Rosén uppfattar de fyra samtal han fått som att det kommit kritik ”från alla håll och kanter” (hans formulering).

Till detta upprop, #ringförHBT, bjuder jag särskilt in följande bloggare att ansluta sig, från det politiska landskapets alla (nå, alla humanistiska) spektra: Anna Troberg (PP), MinaModerataKarameller (M), Jens Holm (V), Beelzebjörn (partilös), Per Pettersson (LibDem), Maria Ferm (MP), Lena Sommestad (S), Mark Klamberg (FP), Opassande (PP), HBT-sossen (S), Isobel Hadley-Kamptz (partilös), Madeleine Sjöstedt (FP), Farmorgun i Norrtälje (PP), Carl-Johan Rehbinder (LibDem), Lisa Magnusson (partilös) och Marcus Fridholm (PP). Ni är alla särskilt utvalda för att dels representera en så bred politisk uppslutning som möjligt bakom de viktiga värderingarna om yttrandefrihet, dels för att jag är övertygad om att ni alla har en djup övertygelse om HBT-personers rätt till yttrandefrihet. Nu ber jag er om ett telefonsamtal, och ett inlägg. Kopiera allt ovanstående rakt av om ni vill – sprid detta!

Ring nu.

HBT-personers rättigheter måste stärkas, inte inskränkas. Foto: Ludovic Bertron (laverrue på flickr), CC-BY 2.0.

Foto: Ludovic Bertron (laverrue på flickr), CC-BY 2.0.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

TL;DR-version: Afrikas lejon är hotade av helt laglig handel med lejonorgan.
Skriv på Avaaz kampanj för att förbjuda denna vidriga handel
.

Författare som kanske funderar på kniviga språkliga spörsmål? Målning av Albert Anker.

Författare som kanske funderar på kniviga språkliga spörsmål?
Målning av Albert Anker.

Hur talar man om ”rädda lejon” i singularis? Hur säger man ”ett skrämt lejon”, om man just vill använda adjektivet ”rädd” och inte ”skrämt”? ”ett rädd lejon”? Nej, de avslutande d:na passar utrum, inte neutrum, och substantivet ”lejon” är neutrum. ”ett rätt lejon”? Det borde vara korrekt enligt konstens (språkets) alla regler – men likväl ger det ett mycket märkligt intryck, då det låter som att den magnifika varelsen skulle vara korrekt. Vilket ju inte är fallet.

Språkvårdare brukar bemöta denna för dylikt sinnade människor aningen jobbiga frågeställning med att fuska sig runt den, det vill säga genom att inte bemöta den alls. Man rekommenderar helt enkelt en annan konstruktion (”ett skrämt lejon”, ”ett fegt lejon”, ”ett räddhågset lejon”, …) och accepterar således att likheten adjektiven ”rädd” och ”rätt” emellan gör att adjektivet ”rädd” blir praktiskt omöjligt att böja i neutrum. Språkrådet, denna ett av de svenska språkets allra främsta auktoriteter, vidhåller att formuleringen ”ett rätt lejon” är rätt (haha), men tillstår att den helt enkelt inte används.

Nu är jag visserligen en språknörd, men egentligen ska detta inlägg inte alls handla om begreppet ”rädda lejon” ur ett språkligt perspektiv (det var bara en inledning som förhoppningsvis kan agera intresseväckande för andra språkligt intresserade människor). Istället ska det handla om faktiska rädda lejon, alltså lejon som är rädda (eller åtminstone har skäl att vara det), och om att rädda lejon, alltså aktiviteten att skydda dessa skyddsvärda djur.

”Men vadå, lejonen om några klarar sig väl alldeles utmärkt utan människors tillsyn?” Så vore det förvisso; om vi lämnade lejonen i fred skulle dessa klara sig lika utmärkt som de klarat sig innan människan blev civiliserad för ett evolutionärt ögonblick sedan. Men nu är det just det människan inte gör; en hel del människor dödar lejon för nöjes skull, och en hel del människor dödar lejon för pengars skull. I efterdyningarna av förbud mot handel med tigerben söker ljusskygga jägare efter ett djur som kan ersätta den så lukrativa tigern som källa till profit från organkommers. Och det är där lejon kommer in i bilden – man skjuter helt enkelt lejon för att sedan sälja deras organ, ofta i andra länder. Människan har blivit mycket farligare för lejonet än vice versa.

Jag har ingen aning om hur djur uppfattar världen. (Ni språk- och/eller biologinördar får helt enkelt acceptera att jag i detta inlägg något okonventionellt/inkorrekt definierar djur som ”icke-mänsklig organism tillhörande djurriket”.) Det kanske är meningslöst att ens försöka klä deras förnimmelser i en språkdräkt våra betydligt mer avancerade hjärnor kan förstå. Men ett vet vi helt säkert: lejon är medvetna.

Lejon har nervceller och kan känna smärta, och lejon har instinkter, drifter, som de rimligen i någon mån ”upplever”; känslan av hunger (eller rädsla, för den delen, om ett lejon nu skulle bli – vad-det-nu-heter) torde av lejon uppfattas som negativ och ett problem. Inte på ett intellektuellt plan, förstås – men på samma sätt som smärtförnimmelser uppfattas som negativa. Den evolutionära anledningen till detta är självklar (om individen uppfattar ett för genernas bevarande och spridning negativt beteende/situation som just negativt kommer individen avhålla sig från detta).

Således har den vetenskapliga grunden för konstaterandet att djur i någon mån kan uppleva primitiva känslor slagits fast. Men nu lämnar jag faktans torra och förment objektiva värld och rör mig in på värderingarnas så topografiskt varierade och ibland omständliga terräng. Vad vi tycker avgörs inte av hur världen ser ut (i hur världen ser ut ingår t.ex. påståendet ”lejon kan uppfatta negativa känslor”) utan av hur världen bör se ut. I det senare ingår för de flesta människor att världen bör ha mindre lidande och att det är fel att tillfoga onödig smärta.

Dessa uppfattningar om lidande är allmängods då det gäller människor. Men varför driver vi dessa uppfattningar? För att skydda människan som helig isolerad upphöjd art med särskild rätt att slippa dålig behandling? Visst, delvis; människan har många rättigheter djuren saknar. Men när det gäller just rätten att slippa lidande är denna föga kopplad till intellektuell kapacitet, eller hur? Annorlunda uttryckt: även människor som är helt oförmögna till utvecklat tänkande (t.ex. människor med grava hjärnskador) har precis samma rätt att  inte utsättas för smärta som de intellektuellt mest begåvade människorna. Följaktligen: Smärtan har egentligen inget med mental förmåga att göra.

Då detta kunnat konstaterats är det lätt att vidga resonemanget bort från människan, till djuren. Om det nu är så att det inte spelar någon roll för rätten att slippa lidande hur bra man är på att tänka – vilket vi just fastslagit – då borde det enda som spelar för rätten att slippa lidande vara i vilken grad man kan uppleva lidande. Då kan vi lätt se att lejon, som vi tidigare konstaterat, med deras avancerade fysiologiska uppbyggnad har samma förmåga till smärta som vi människor. Och med allt detta som grund kan vi komma fram till slutsatsen:

Lejon har ungefär samma rätt att slippa smärta som människor.

(Nu finns en mer teoretisk invändning, om att människan tack vare sin hos de allra flesta individer betydligt mer utvecklade mentala förmåga har en förmåga att minnas smärta och skadas psykiskt på ett sätt som skiljer sig starkt från lejons reaktioner på smärta. Det är visserligen korrekt, men i grund och botten har lejon likväl en smärtförnimmelse att jämföra med människans, varför lejon i vilket fall har en rätt att slippa smärta. Just på grund av sådana här invändningar skriver jag ”ungefär samma rätt att slippa smärta” ovan.)

(Och så en till parentes: faktum är att detta naturrättsliga försvar för djurs rätt att slippa lida egentligen ligger mycket väl i linje med, och bara är en naturlig utveckling av, tanken på att människor har fundamentala rättigheter som inte får inskränkas. Eftersom den sistnämnda tanken i allra högsta grad är piratpolitisk, och eftersom jag funderar på att utifrån den söka införa djurrättspolitik i Piratpartiet och därmed bredda partiet, är detta inlägg etiketterat som ”pirat”, och det hamnar därmed på vår Live!-sajt. Och då har jag inte ens tagit upp aspekten att jakt kan ses som ett slags maktmissbruk – precis som politiker som vad gäller makt står över medborgarna kan missbruka detta maktförhållande, kan människor som vad gäller makt  står över djuren missbruka detta maktförhållande. Och hur demokratiskt är det egentligen att lejonpopulationen inte har något alls att säga till om vad gäller hur lejon ska behandlas? De kan naturligtvis varken tala eller tänka)

Lejon har en rätt att slippa smärta. Det är uppenbart att jakt orsakar smärta, dels direkt då lejonen skjuts, dels på längre sikt då ungar som blir föräldralösa inte förmår överleva själva och kanske svälter ihjäl (en plågsam upplevelse). Således är jakt fel ur ett naturrättsligt, empatiskt perspektiv. Vidare finns även ett starkt värde i att bevara lejonet som art från utrotning, för att säkra mänsklighetens framtida generationers möjlighet att uppleva dessa fascinerande djur.

Således har vi mycket goda skäl att skriva på Avaaz upprop mot organhandeln med lejon, som föreslår lagstiftning mot denna vidriga kommers i Sydafrika och som riktar sig till president Zuma. Sprid också länken vidare på olika nätverk som Facebook!

(Man kan förstås också hävda att lejon har en rätt till liv, alltså inte bara att slippa lidande utan att överhuvudtaget slippa dödas. Jag anser detta, men eftersom den rätten är lite mer svår att leda i bevis har jag inte inkluderat den i ovanstående resonemang. Men förvisso existerar den rätten även hos lejon, och alla andra djur av samma komplexitet.)

Detta är ett litet lejon, som verkligen inte bör utsättas för att vederbörande eller dess föräldrar ska slaktas bara för profitens skull. Om du håller med om detta bör du skriva under Avaaz namninsamling (och gärna donera pengar till organisationen där också) – det är det bästa vi här i Sverige kan göra för att hjälpa dessa fantastiska djur.

För vi måste rädda lejonen.

Pusha gärna kampanjen!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, lejon, djurrätt, förbud, handel, kommers, miljö, natur, naturen, djur, biologisk mångfald, biodiversitet, The Big Five, jakt, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, Avaaz, kampanj, kampanjer, smärta, medvetande, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Nu hade jag egentligen inte tänkt blogga mer idag, givet de tvenne inlägg jag redan skrivit under dagen. Men så såg jag ett så fantastiskt videoklipp att piratnerven i mig vaknade och jag bara måste dela med mig av det. Facebook nöjde jag mig inte med – nej, politiska verk av denna kvalitet förtjänar bättre spridning än så. Och så kommer det sig att ni alltså nu får detta tredje inlägg från mig för idag…

Jag ska fatta mig kort, för det lider mot natt (eller är natt) och jag är ganska trött. Videoklippet kommer från Amelia Andersdotters kontor i Bryssel, där Andersdotter tjänstgör som folkvald EU-parlamentariker för Piratpartiet sedan december förra året (Lissabonfördraget gav Sverige ett par extra platser, av vilka Piratpartiet i enlighet med röstandet 2009 fick en; men av någon anledning tog det två och ett halvt år att fixa så att parlamentarikerna kunde tillträda…).

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till Andersdotters kompetens då jag såg intervjun/gruppdiskussionen från SVT Forum (?) – som nu verkar nedtaget från webben – där hon pratade om science ficton och på frågan vad hon ville ändra i EU sa att hon ville uppsöka byggnadens arkitekt och tala med henom… Mina farhågor kom dock glädjande nog på skam då Utskottet för industri, forskning och energi (ITRE) röstade emot ACTA, antagligen delvis tack vare det arbete som Andersdotter – som ledamot i utskottet – utfört. Läsvärd är i sammanhanget även hennes chatt med DN:s läsare.

Sedan hyste jag ånyo farhågor då jag fick reda på detta med att presentera arbetet i parlamentet genom en serie videoklipp på YouTube; men här var det videoklippet självt, så skickligt och informativt gjort, som dels stärkte min tilltro till Amelia Andersdotter och dels gjorde att jag verkligen gillar detta nya pedagogiska grepp och med glädje ser fram emot nästa klipp i webbserien från Andersdotters kontor, som de valt att kalla #exile6e. Detta är ett nytt, innovativt och spännande sätt att leva upp till ett av de kärnvärden vi pirater står för – den demokratiska insynen i politiken.

Namnet är udda, men serien är fantastisk, och nu, utan vidare krusiduller, får ni här själva videoklippet – det första avsnittet av den första säsongen av #exile6e. Det handlar till stor del om arbetet mot ACTA, det avtal som kritiserats av Läkare utan Gränser för att “förhandla bort människors liv” och av vetenskapliga rapporter för att hota inskränka Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna för EU:s medborgare. Varmaste beröm till Amelia Andersdotter med kontor som arbetar så väl därnere! Jag önskar dem all lycka.

Åh, och glöm nu inte att själva mejla EU-parlamentarikerna om ACTA, precis som Martin Persson och Marcus Fridholm gjort (medan farmorgun särskilt diskuterat med en speciell EU-parlamentariker, Marielle Gallo, vars odemokratiska inställning behandlades i förra inlägget). Skriv artigt. Vill du skicka till alla över 750 EU-parlamentariker i ett hög är det smidigast att helt enkelt skicka ditt mejl till europarl-all@falkvinge.net, så skickas det automatiskt vidare till alla parlamentarikers mejladresser. Vill du istället få fram en mejllista sorterad efter t.ex. partigrupp eller land de representerar, kan du enkelt använda ett mycket fiffigt verktyg denna länk går till. Och än bättre är att ringa med detta verktyg och skicka papperspost (här finns adresser) till EU-parlamentarikerna också. (Mer information om allt detta i mitt förra inlägg.) Dessa är de bästa sätten vi som medborgare har att konkret hjälpa våra parlamentariker, Amelia Andersdotter och Christian Engström, i deras arbete för mänskliga rättigheter.

Pusha gärna videoklippet!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

,

Read Full Post »

terrorism, våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas

Detta – Nationalencyklopedins definition av begreppet ”terrorism” – är ett ganska märkligt sätt att inleda ett blogginlägg på. Men det beror på att ämnet för detta blogginlägg i sig är just märkligt. Märkligt, eftersom det detta blogginlägg berör är den nyliga intervjun där en folkvald politiker kallar medborgares fredliga protester mot ett nytt avtal för ”en mild form av terrorism”. Nej, förresten, ett sådant uttalande är inte märkligt; ”märkligt” är ett alldeles för svagt ord. Detta bör istället betraktas som fullständigt absurt.

Politikern jag talar om är Marielle Gallo, EU-parlamentariker för det konservativa franska partiet Union pour un Mouvement Populaire. Och intervjun jag talar om publicerades på den franskspråkiga webbplatsen PC INpact. Gallo talar om de rätt massiva protesterna mot det medborgarrättsfientliga och av Läkare utan Gränser kritiserade handelsavtalet ACTA, protester som började i vintras. Såhär lyder den relevanta intervjufrågan (i fetstil) och Gallos svar – allt översatt av den ideella organisationen EDRI (European Digital Rights) med tillåtelse från PC INpact – där hon nämner terrorism:

Intervjufrågan: One can hope that lawyers can define notions in a more clear way. When you speak of a campaign of misinformation, I have a naive question: whose campaign, for what?

Gallos svar: Listen, you must be aware that Anonymous turned up in the Polish parliamentary assembly. It isn’t just a question of misinformation. It is a soft form of terrorism that scares people. They are afraid. This is a fantasy. ACTA has become a fantasy. And that is relayed by the whole Internet network. I have great relations with Jérémie Zimmermann, but I don’t punch with his weight.

Marielle Gallo, folkvald politiker som kallar folket terrorister.

Marielle Gallo, folkvald politiker som kallar folket terrorister.
Foto: Christian Engström.

Så Gallo menar alltså att de tämligen massiva folkliga protester mot ACTA som skett runtom i Europa sedan i vintras – inte minst i Polen och Tyskland – är att klassificera som ”en mild form av terrorism”. Protesterna har delvis varit stora demonstrationer i ett hundratal europeiska städer, inledningsvis tämligen spontana sådana under vintern om jag inte missminner mig, sedan mer samordnade sammankomster den 4 februari (då enskilda demonstrationer samlade 10 000-tals människor i Europa, medan kanske 1 000 personer deltog på demonstrationen i Stockholm, imponerande givet att termometern visade någonstans från -10 till -15 grader). Dessa demonstrationer har överlag varit helt fredliga. Vidare har protesterna också i hög grad tagit sig uttryck i tusentals (tiotusentals?) mejl skickade till EU-parlamentarikerna för att påverka dem, och i 2,8 (då den lämnades in knappt 2,5) miljoner underskrifter på en namninsamling mot ACTA. Den sammanlagda kritiken mot ACTA har gjort att maktbalansen i EU-parlamentet skiftat helt, från massiv (90 procent eller något sådant har jag hört) övervikt för ACTA:s förespråkare, till hyfsat jämnt skägg, troligen viss övervikt för motståndarna.

Jag medger att en del av agerandet som utförs av människor som kallar sig ”Anonymous”, ibland i nätfrihetens namn, är odemokratiskt – det handlar om nedstängningar av ens antagonisters webbplatser, vilket faktiskt är lika illa som statlig censur. Men censur är inte våldshandlingar; det är således inte terrorism. Och i vilket fall har den allra största delen av protesterna, även den största delen av protesterna som sker med Anonymous symbol Guy Fawkes-masken (t.ex. den gång då något dussin polska parlamentsledamöter helt enkelt tog på sig masken för att visa sin avsky mot ACTA), varit helt fredliga och demokratiska. Sådant engagemang hos folket är inget folkvalda bör rycka på axlarna åt (Gallo bjuder i intervjun även på den föga demokratiska one-linern ”Our task is to represent the citizens, but because they are busy with other things, our task is to think for them!”), och än mindre utmåla som ”terrorism”.

För terrorismen – den äkta terrorismen – är fruktansvärd. Oavsett om den söker sitt stöd i högerextrema, separatistiska, islamistiska, kristna, anarkistiska eller vilka andra strömningar, rörelser eller ideologier i samhället som helst, måste terrorismen bekämpas. Våldet som politisk metod kan aldrig accepteras i ett demokratiskt samhälle. Att bekämpa terrorism är förvisso en viktig statlig uppgift.

Just därför är det så hemskt att kampen mot terrorn missbrukas. Diktaturer har ända sedan George Bushs så famösa, simplistiska och irrationella uttalande 2001 (”Either you are with us or you are with the terrorists”) utnyttjat västvärldens rädsla för terrorism för att (felaktigt) utmåla regimkritiker och oppositionella som terrorister – och denna metod har nu uppenbarligen anammats av demokratiskt folkvalda politiker, om än en så länge i mycket begränsad utsträckning. Västvärlden själv har överreagerat mot terrorn och lagt oproportionerligt stora resurser på bekämpning av det förhållandevis lilla problem terrorism tack och lov ändå är. Många demokratier har svikit sina ideal om mänskliga rättigheter och demokrati i kampen mot terrorismen – vilket är paradoxalt då det enda syfte som förenar all terrorism, oavsett ideologi, är just föraktet mot demokratins ideal; genom att bekämpa terrorister på ett odemokratiskt sätt går man alltså terroristerna till mötes.

Att i detta läge, då terrorbekämpningen redan gått överstyr, så felaktigt missbruka begreppet ”terrorism” och kalla egna upprörda och fredliga medborgare för terrorister är alldeles vanvettigt. Det torde vi alla kunna enas om. (Till Gallos försvar bör nämnas att hon i ett senare uttalande inte direkt backat från sin formulering om ”en mild form av terrorism”, men åtminstone nu påstår att hon är glad över debatten som ägt rum…) Men när det gäller hur yttrandet ska ses på ett större plan är det lite mer öppet för tolkning; här framför Rick Falkvinge i sitt inlägg ett par åtminstone någorlunda plausibla reflektioner.

Gallo har föga respekt för demokratin; det kommer inte som någon enorm överraskning. Det är märkligt och synd att hennes uttalande inte rönt större uppmärksamhet i media. Men egentligen är inte detta det viktiga – Gallo har knappast stöd hos särskilt många makthavare, tack och lov – utan det viktiga är istället det ACTA Gallo så ivrigt och befängt försvarat. Jag tror inte Gallo är ond – hon vill säkerligen väl och tror sig göra samhället en tjänst – men ACTA har konsekvenser som inte kan beskrivas som annat än just onda. Enligt Läkare utan Gränser, som kritiserat ACTA starkt, handlar avtalet om inget mindre än att ”förhandla bort människors liv”, då avtalet om det går igenom kommer försvåra fattiga människors tillgång till livsviktiga mediciner. Och enligt vetenskapliga rapporter hotar ACTA även fundamentala rättigheter för Europas medborgare som fastslås i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Vi har nästan en vecka på oss att stoppa detta livsfarliga avtal. 4 juli röstar EU-parlamentet om saken. Röstar de nej, är ACTA kört. Över. Borta. Och som sagt – EU:s medborgare har lyckats ändra maktbalansen från 90/10 till ACTA:s fördel, till ungefärliga 50/50 i nuläget. Ingen vet säkert hur omröstningen kommer gå. Men alla vet säkert att om vi, medborgare i Europas länder och annorstädes, fortsätter trycka på för fattigas liv och för mänskliga rättigheter – då kan vi faktiskt stoppa avtalet.

Det just du kan göra är mycket enkelt: mejla EU-parlamentarikerna för att visa ditt missnöje med ACTA. Var artig, håll dig kort. That’s it. Vill du skicka till alla över 750 EU-parlamentariker i ett hög är det smidigast att helt enkelt skicka ditt mejl till europarl-all@falkvinge.net, så skickas det automatiskt vidare till alla parlamentarikers mejladresser. Mycket enkelt. Vill du istället få fram en mejllista sorterad efter t.ex. partigrupp eller land de representerar, kan du enkelt använda ett mycket fiffigt verktyg denna länk går till. Och än mer effektivt är att ringa till EU-parlamentariker (ja, en i taget då…) med detta verktyg, eller att skicka papperspost till dem (här finns adresser).


Skrämmande terrorister i Gallos ögon – vanliga svenska demonstranter i andras.
Foto: Christian Engström.

ACTA hotar människors liv och rättigheter, och dess främsta förespråkare verkar ha föga till övers för sådana grundläggande värden som folkligt engagemang i en demokrati. Mejla EU-parlamentarikerna idag, så kan vi tillsammans stoppa avtalet.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Piratpartister gillar Pride. Väldigt mycket. Här en bild på vår nuvarande partiledare, vår dåvarande partiledare och vår EU-parlamentariker. Foto: Christian Engström, CC0.

Piratpartister gillar Pride. Väldigt mycket. Här en bild på vår nuvarande partiledare, vår dåvarande partiledare och vår EU-parlamentariker.
Foto: Christian Engström, CC0.

TL;DR-version: Ryssland förbjuder Pride. Skriv på Amnestys kampanj, som avslutas idag, för att stoppa detta dumma förbud! Och sprid länken.

Pride känner ni säkert väl till. En festival för att hylla HBTQ-personers rättigheter, och alla människors frihet att leva sina liv som de vill. En folkfest som går i glädjens och kärlekens tecken, helt enkelt. I det i dessa frågor ändå rätt upplysta Sverige finns det sålunda näppeligennågra politiker som aktivt bekämpar Pride – vissa övervintrade företrädesvis konservativa frihetsmotståndare kanske yttrar sin märkliga avsmak för evenemanget som sådant, men ingen ropar på förbud. Att förbjuda manifestationer av den fria kärleken vore helt enkelt helt absurt i det svenska politiska landskapet. Tack och lov – den toleranta utveckling som skett i HBTQ-frågor, inte minst i den uppväxande generationen, har gått enormt fort i Sverige (så sent som 1979 ansåg staten att homosexualitet var en sjukdom; idag är icke-normativa uppfattningar om kön och sexualitet fullt accepterade på de flesta håll i landet, även om visst arbete återstår). Och den ska vi vara riktigt glada för.

På andra håll i vår geografiska närhet går utvecklingen nämligen snarast åt motsatt håll – åt fel håll. För ett par år sedan röstade Litauen parlament igenom en lag mot ”främjande av homosexualitet”, som alltså i strid med yttrandefriheten förbjuder offentlig spridning av skönmålar homosexualitet. Frågan är om inte helt vanlig sexualupplysning av RFSU, sådan som närmast dagligen sker i svenska skolor, skulle kunna bestraffas enligt Litauens lag. S:t Petersburg antog en lag med samma budskap tidigare i år, liksom andra ryska regioner gjort, och i Ukraina håller liknande lagstiftning på att drivas igenom, även om försök att stoppa den finns. Överlag verkar våldet mot minoriteter – HBTQ-människor och andra – öka i ett Europa där fascismen och nazismen åter är på frammarsch; men givetvis finns möjligheter till fredligt motstånd även här.

Vad väljer då Ryssland som stat att göra i detta läge? Förbjuda S:t Petersburgs yttrandefrihetsfientliga lagstiftning, ta i med polisiära krafttag mot det uppblossande våldet och öppet hylla den fria kärleken? Nej. Ryssland väljer istället att förbjuda Pride – i 100 år. Ett land, vars demokratiska problem visserligen redan var kända, men som likväl gör anspråk på att vara en modern stat med modern lagstiftning, väljer alltså att inskränka de mänskliga rättigheterna till yttrandefrihet, till mötesfrihet och till demonstrationsfrihet. Landet väljer vidare att göra detta på ett sådant sätt att det riktas mot en redan utsatt minoritet. Sammantaget utgör detta ytterligare en markant brist i Rysslands demokrati – kan ett land verkligen vara en demokrati om politiker bestämt att medborgarna inte får demonstrera fredligt i en viss fråga i ett sekel?

Skäms, ansvariga politiker i Ryssland! Skäms att ni inte har större respekt för människors fundamentala rättigheter! Skäms att ni inte förmår inse den fria kärlekens eviga och oändliga värde! Skäms att ni beter er som vore landet fortfarande Sovjet, där den individuella friheten inte betyder något gentemot makthavarnas nycker!

Om du, kära läsare, håller med mig om det absurda, verklighetsfrånvända och ondskefulla i att förbjuda fredliga manifestationer för kärlek, frihet och rättigheter, finns det faktiskt något konkret du kan göra. Skriv under Amnestys namninsamling för att  stoppa Rysslands förbud mot Pride. Och sprid länken på Facebook och andra nätverk. Gör det nu, just nu, för Amnestys kampanj tas ned redan ikväll.

Frihets- och kärleksälskande pirater på Pride. Notera den svenska riksdagen i bakgrunden, som tack och lov inte har något emot festivalen. Foto: Jonathan Rieder Lundkvist, CC-BY-NC 3.0.

Frihets- och kärleksälskande pirater på Pride. Notera den svenska riksdagen i bakgrunden, som tack och lov inte har något emot festivalen.
Foto: Jonathan Rieder Lundkvist, CC-BY-NC 3.0.

Piratpartiet har som synes en lång tradition av att själva gå med i Pride. Sålunda är det för mig alldeles självklart att vi piratpartister ska stå upp för ryska medborgares rätt att göra likaledes, och ställa oss bakom Amnestys kampanj. Således skickade jag in en länk till Amnestys kampanj till Piratpartiets nyhetsbrev Tapiren, och den publicerades, föga förvånande men mycket glädjande. Men en länk gör ingen skillnad alls. Det som gör skillnad är om du, just du, klickar på länken och skriver på kampanjen, och sedan gärna sprider den. Så kan Rysslands politiker förhoppningsvis förstå att världens opinion är emot dem, och agera därefter. Och världen kan kanske bli en smula bättre – för HBT-rörelsen, för de mänskliga rättigheterna och för kärleken.

Pusha gärna kampanjen!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, , , , , , ,, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Nedanstående är krönikeartade reflektioner över Wikipedia, över språk, över samarbete och över arbetet för den fria kunskapen i stort. Dessa har ursprungligen publiceratsden blogg som tillhör Wikimedia Sverige, den ideella svenska förening som arbetar för fri kunskap i allmänhet och Wikimedia-projekt som Wikipedia i synnerhet. Kommentera gärna.

Babels torn. Målning av Pieter Bruegel d.ä.

Babels torn. Målning av Pieter Bruegel d.ä.

I begynnelsen, när världen var ung, var mänskligheten enad. Och mänskligheten talade ett och samma språk, och det var som att hela världen låg för deras fötter. Tämligen bokstavligen – de byggde ett torn, som kanske skulle kunna nå upp till himlen. Om nu Gud rättvist ville bestraffa människornas ohälsosamma hybris, eller var rädd att de skulle kunna hota honom i hans allsmäktighet, eller hade någon annan anledning till sina handlingar – det förtäljer inte den bibliska historien. Den konstaterar enbart att Gud ville stoppa bygget, och gjorde detta på ett sätt han fann tillämpligt: Gud splittrade människornas tungomål så att de olika människorna talade olika språk. Språkförbistringen gjorde att människorna inte längre kunde samarbeta, och tornet – som kom att döpas till Babels torn – blev ett slags symbol för språklig diversitet.

Babels torn kan tyckas mycket främmande i dagens moderna värld. Likväl finns åtminstone något korn av sanning i berättelsen, oavsett om språken nu skiljdes åt av en gudomlig varelse (vilket ligger utom vetenskapen) eller uppkom på ett mer naturligt vis (vilket stöds av vetenskapen). Förvisso är det så att språken i årtusenden skiljt olika människor från varandra och förhindrat effektiv kommunikation däremellan. Men nu, i Internet-åldern, med Google Translate och liknande verktyg, blir de gamla problemen alltmer förlegade. Nya öppningar för mellanmänskligt samarbete skapas, bortom språkets ofta betungande barriärer. Detta inlägg ska handla om just sådant samarbete, över ett av de projekt som förenar flest olika språktalare i världen: Wikipedia.

Världens mest mångspråkiga encyklopedi

Att Wikipedia är världens största encyklopedi och dessutom inget mindre än det kanske bästa uppslagsverk mänskligheten producerat, det visste nog du som läser denna blogg redan. Och du visste säkert redan att Wikipedia är flerspråkigt. Men något du kanske inte kände till är att Wikipedia inte bara finns på svenska och de stora världsspråken och några. Wikipedia finns förvisso på mängder av små, lokala språk. Totalt finns hela 285 olika språkversioner av Wikipedia, varav nästan alla, 275 stycken, är aktiva. 275! Jag kan inte tänka mig att något enskilt projekt i mänsklighetens historia har lyckats med konststycket att på ett blott drygt decennium mångfaldiga sig själv på så många olika språk.

Men alla 275 är förstås inte så omfattande som svenskspråkiga Wikipedia, den Wikipedia-upplaga de flesta av denna bloggs läsare torde vara mest vana vid. Språkversionerna varierar enormt i omfång, från den enorma engelskspråkiga Wikipedias närapå 4 000 000 (!) artiklar, till språkversioner som Wikipedia på tetum, med mer blygsamma 658 artiklar och ändå en rätt god potential med tanke på språkets ungefärliga 1 miljon talare. (En parentes i sammanhanget är att svenskspråkiga Wikipedia för ett par år sedan åkte ur topp tio, där vi – givet språkets förhållandevis mycket få antal talare; svenskan placerar sig någonstans runt 50:e plats på listan över världens språk efter antal talare – förvånansvärt länge lyckats ligga kvar.)

Med 275 olika språk finns onekligen en del att välja och vraka på. Men nu är det tyvärr så, att de allra flesta människor inte är polyglotter – de behärskar blott sitt modersmål och kanske något mer språk. Här i Sverige kan väl de flesta svenska och engelska flytande, och skolundervisningen ger alla möjligheten till att lära sig ett tredje språk. Likväl brukar svenska wikipedianer (vad jag känner till) nästan uteslutande skriva på svenskspråkiga och engelskspråkiga Wikipedia, sin förmåga att skriva på någon annan språkversion till trots. Vad beror detta på? Antagligen gammal vana. En ovilja att behöva fräscha upp sina gamla språkkunskaper från högstadiet för att bidra.

Att våga ta steget ut

Naturligtvis är det fullkomligt legitimt att redigera Wikipedia utan att någonsin sätta sin digitala fot i någon annan språkversion överhuvudtaget. Men av egen erfarenhet vet jag att steget ut ur det hemtama, vanliga, vardagliga svenska faktiskt kan vara mycket givande. Jag har dock ännu inte skrivit särskilt mycket på engelskspråkiga Wikipedia, och är kanske det bästa exemplet på en hemmastadd wikipedian som sorgligt nog inte vågat lämna hemspråket. Med detta i baktankarna, eller i alla fall i det undermedvetna, beslöt jag så iförrrgår för att göra slag i saken. Jag skulle lämna svenskspråkiga Wikipedias trygghet. Jag skulle till och med lämna engelskans relativt bekanta marker bakom mig. Jag skulle skriva min första artikel på spanskspråkiga Wikipedia.

Jan Arnald, en mästerlig författare tillika inspiratör för Wikipedia-redigering. Foto: Sara Arnald, CC-BY-SA 3.0.

Jan Arnald, en mästerlig författare tillika inspiratör för Wikipedia-redigering.
Foto: Sara Arnald, CC-BY-SA 3.0.

Det hela började egentligen inte i några funderingar över människors benägenhet att stanna på fast mark, språkligen. Men nog började det med språket, på sätt och vis. Det började med att jag under min gångna körtelfeber hade riktigt ordentligt tråkigt, var alldeles för sjuk för att redigera Wikipedia och därför sökte min tillflykt i litteraturens värld. Så jag försjönk i Arne Dahls (egentligen Jan Arnalds) underbara dekalog om A-gruppen, en fantastiskt serie om en grupp intellektuellt elitpoliser – tänk Sherlock Holmes gånger 8, och i det moderna Sverige – med oerhört väl utvecklade personligheter, spännande intriger och framför allt en förmåga att bruka det svenska språket jag aldrig sett maken till; Dahl fullkomligen briljerar med sitt språkbruk, han äger det.

Nå, nu ska jag inte komma för långt från ämnet. Så fort jag tillfrisknat började jag undersöka tillståndet på Wikipedias information om Dahl. Det var tämligen skralt. Visserligen hade vi en helt okej artikel om själva författaren på svenska, även om den brast i källhänvisning, men själva böckerna skildrades inte mer än med några meningar i författarens artikel. Mina vidare äventyr för att täcka denna lucka i svenskspråkiga Wikipedias i övrigt i nuläget ganska så fulla karta (kan man få för sig – i själva verket saknar vi ju åtminstone ungefär 88 procent av engelskspråkiga Wikipedias artiklar överhuvudtaget…) ska inte redovisas här, utan där hänvisar jag till min egen Wikipedia-dagbok.

Men inte bara svenskspråkiga Wikipedia saknade information om A-gruppen – spanskspråkiga Wikipedia hade ingen information alls om Arne Dahl/Jan Arnald. Inte en enda artikel! Den slutsatsen nådde jag efter att ha studerat interwikilänkarna i såväl svenskspråkiga som engelskspråkiga Wikipedias artiklar om författaren, och jag tror att jag testade att skriva in http://es.wikipedia.org/wiki/Jan_Arnald (alltså direktadressen till den eventuella artikeln om Jan Arnald på spanskspråkiga) i webbläsarfönstret, utan att få mer information än ”Denna artikel existerar inte.”, på spanska. Jan Arnald hade alltså ingen artikel på spanskspråkiga Wikipedia. Nu är jag ingen mästare på spanska, inte alls. Men jag har precis gått ut första gymnasieåret, och har läst spanska sedan sexan. Och med mitt spanskbetyg A i bakhuvudet, och vetskapen om att jag ändå brukar kunna tillgodogöra mig Wikipedia-artiklar på spanska, och framför allt medveten om att riktlinjen var djärv! är universell på alla Wikipedia-versioner, gjorde jag slag i saken.

Jag började skriva mitt livs första Wikipedia-artikel på spanska.

En artikels födelse

För att inte plåga encyklopedin med mina taffliga nybörjarförsök, och för att om möjligt kunna få språklig respons innan artikeln lades ut i encyklopedin, skapade jag en undersida till min användarsida som jag använde som plats för utkast till artikeln om Jan Arnald. Så började jag skriva. Jag kollade mycket på andra spanskspråkiga författarartiklar – för att få reda på såväl det tillämpliga artikelupplägget som den tillämpliga terminologin – och använde frekvent språkverktyg som Lexin, Google Translate och, allra mest, engelskspråkiga Wiktionary. (Det sistnämnda är alltså också ett wikiprojekt, som Wikipedia, fast med syftet att inte skriva en encyklopedi utan en ordbok med översättningar, etymologi etc. Just översättningar och böjningsformer för verb var vad jag var ute efter i mitt spanskspråkiga arbete, och Wiktionary fungerade som vanligt alldeles utmärkt för detta ändamål.)

Det var inte helt lätt, och tog lite tid, men snart nog hade jag producerat ett första utkast som jag var rätt nöjd med. Då söker jag efter ”Jan Arnald” på spanskspråkiga Wikipedia, och döm om min förvåning då den rätt awesome ”Menade du [närliggande namn]…?”-funktionen föreslår artikeln… Jan Arland?!?! Jag klickar mig in och finner fort en artikel som faktiskt behandlar rätt författare, men med fel namn. Suck! Felstavade namn! Vad ska jag nu göra? Hade jag skapat min artikel förgäves?

Gudskelov (på sätt och vis…) är artikeln om ”Arland” rätt kort, så min egen artikel är betydligt längre och kan i princip fullständigt ersätta den gamla rakt av. Men det orkar jag inte den kvällen. Då orkar jag bara fråga folk på svenskspråkiga Wikipedias IRC-kanal efter någon som kan flytta artikeln på spanskspråkiga Wikipedia (jag kunde inte själv eftersom jag inte var ”bekräftad användare”; för att kunna flytta sidor behöver man vara just en bekräftad användare, vilket man automatiskt blir efter 50 redigeringar – men jag hade inte gjort 50 redigeringar). Och ingen bekräftad användare på spanskspråkiga Wikipedia fanns i svenskspråkiga Wikipedias IRC-kanal.

Sök och du skall finna hjälp på Wikipedia

Så då flyttade jag lite våghalsigt till spanskspråkiga Wikipedias IRC-kanal och hittade många människor som gärna ville hjälpa mig där. Efter att ha uppgivit lite källor (de andra språkversionerna, Arnalds officiella webbplats) på att Arnald inte heter Arland ordnade wikipedianen Cesar Jared snabbt att artikeln blev flyttad. I samband med detta kommer jag också i kontakt med vederbörande över den privata chattfunktionen via IRC. Jag tackar så mycket för hjälpen, förklarar mitt ärende och Cesar Jared erbjuder sig då att kolla igenom mitt utkast till artikeln. Hen korrekturläser inledningen och gör en del förbättringar. En viss svårförståelig mening jag skrivit orsakar huvudbry, men vi lyckas gemensamt lösa saken över IRC.

Dagen därpå beslutar jag mig för att göra slag i saken. Min artikel om Jan Arnald ska in på spanskspråkiga Wikipedia. Så jag öppnar redigeringsrutan på den nu alltså korrekt namngivna artikeln, klistrar in min egen text högst upp ovan den gamla texten och för sedan metodiskt in samtliga uppgifter från gamla texten i min egen text, och passar då också på att delvis modifiera mitt eget språkbruk i enlighet med den gamla texten. Det går finfint.

Sedan, just när jag ska klicka Spara, eller rättare sagt Grabar la página, minns jag vad Cesar Jared frågade om igår över privat IRC: källor, dessa för Wikipedias läsare helt ovärderliga bevis på att man inte fabulerar fritt i artiklarna utan faktiskt har något (vettigt) på fötterna. Mitt utkast innehöll av lättja inga källor, men jag hade lovat att lägga in källorna senare, då jag skulle stöta på fler källor när jag gjorde klart min svenska artikel om A-gruppen-serien. Men så gaskade jag upp mig – nog kunde jag rätt enkelt hitta länkar nog för att källbelägga allt i den ändå inte jättelånga Arnald-artikeln jag skrivit! Så någon timme senare är artikeln fylld med hänvisningar till Arnalds egen webbplats, Arnalds Arne Dahl-webbplats, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Jag är klar. Jag sparar.

Och skapar* min första spanskspråkiga Wikipedia-artikel någonsin.

*I själva verket visade sig artikeln ju redan finnas, så formellt skapade jag den inte – men å andra sidan hade jag skrivit mitt eget utkast från scratch, och den artikel som blev resultatet av min redigering var väsensskild från den gamla.

Traditionella kunskapssamlingar. Föga föränderliga. Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Traditionella kunskapssamlingar. Föga föränderliga.
Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Historien utan slut

Vore Wikipedia en vanlig encyklopedi, som Nationalencyklopedin, skulle historien så gott som ta slut här. När artikeln väl är publicerad är den ”klar”, och i den traditionella bokformen frusen, åtminstone fram tills tryckningen av nästa upplaga. Skillnaden kunde näppeligen vara större mot Wikipedias arbetssätt. Här har arbetet knappt börjat då jag lagt in mitt eget sjok i artikeln. Och just för att jag skrivit en artikel på ett språk jag inte till fullo behärskar, söker jag aktivt hjälp av andra wikipedianer för att kickstarta den massiva redigeringsprocess som undvikligen följer på varje bidrag till Wikipedia.

Nybörjare som jag är på den spanskspråkiga upplagan känner jag inte till om det finns något centralt be om hjälp-ställe, så jag går in på svenskspråkiga Wikipedias allmänna diskussionsplats Bybrunnen, klickar in mig på interwikilänken till spanskas bybrunn (som inte är en bybrunn utan ett café) och hittar direkt en länk betitlad Ayuda (som betyder hjälp), som uppenbarligen går till en sida där wikipedianer kan göra just vad jag var ute efter – be varandra om hjälp i skapandet av encyklopedin. Jag skapar sålunda ett nytt avsnitt för Arnald-artikeln och förklarar mitt ärende.

Inom två timmar har den för mig tidigare helt okända wikipedianen Camima hörsammat mitt rop på hjälp och hunnit med en rätt ordentlig språklig putsning av ”min” artikel. Jag vet inget alls om Camima, men vi är båda wikipedianer, så då jag mitt i alla goda förbättringar av texten Camima gjort upptäcker en korrigering som verkar bestå i ett missförstånd (den felaktiga uppfattningen att ”Svenska Deckarakademin” skulle vara ett deckarpris när de i själva verket är en institution som delar ut ett deckarpris) tackar jag så varmt för all hjälp och påtalar sedan misstaget på Camimas diskussionssida. En kvart senare hoppar ”nytt meddelande”-rutan upp, och Camima har svarat på min diskussionssida och dessutom redan fixat till formuleringen om Svenska Deckarakademin så den blev än bättre än den ursprungliga.

Senare på kvällen dyker en annan wikipedian upp, Shalbat, och bidrar ännu mer till Jan Arnald-artikelns grammatiska lyft. Shalbat visar sig vara författare till uppåt ett tjog Artículos buenos, det vill säga motsvarigheten till våra Bra artiklar, och denna skickliga författare tar sig alltså ändå tiden att hjälpa en nybörjare med föga kunskap om språket och språkversionen. Jag tackar naturligtvis även Shalbat för hens hjälp. Och så sent som imorse, när jag vaknade upp efter att ha låtit utkastet till detta blogginlägg vila under natten, har ytterligare en spanskspråkig wikipedian, som går under namnet Rondador, bidragit till artikeln, därtill med en uppmuntrande kommentar i redigeringskommentaren.

Vad leder då allt detta fram till?

Jag har inte berättat denna sanna historia om en artikels framväxt för att visa på något som på Wikipedia är extraordinärt eller särskilt speciellt. För det är det inte. Denna process – någon skapar en kort artikel under fel namn, en annan fixar till wikiformateringen, en tredje flyttar artikeln till korrekt titel, en fjärde lägger in en lång utökning med källor men taffligt språk, en fjärde, femte och en sjätte putsar till språkbruket och så vidare i all oändlighet – är hur Wikipedia fungerar. Om någon illasinnad person mot förmodan skulle byta ut hela artikeln om Jan Arnald mot ”Jag är BÄST, hihihi!” kommer den gamla versionen återkomma på i genomsnitt någon minut. ”Wikipedia doesn’t work in theory, only in practice” är en sådan där one-liner som uttrycker just hur Wikipedia faktiskt fungerar, rent konkret, alla abstrakta invändningar till trots. Och anledningen till att Wikipedia fungerar är något stort, och det jag anser vara det allra främsta hos Wikipedia.

Det allra främsta hos Wikipedia, menar jag, är inte de fantastiska artiklar som skapats, inte heller den hjälp encyklopedin givit miljontals studenter, inte ens det underbara mellanmänskligt samarbete detta globala projekt utgör. Det främsta är istället att Wikipedia, mer än någonting annat i mänsklighetens historia, utgör ett bevis på vad vi intuitivt egentligen vet: de flesta människor vill väl. Hade världen sett ut på ett annat sätt än detta hade Wikipedia oundvikligen fallerat; inget såpass öppet projekt skulle kunna fungera om mänskligheten i stort hade onda intentioner, eftersom projektet då skulle tas över av de illvilliga.

Men människor är goda, och Wikipedia fungerar, tack vare insatserna från miljontals fri- och välvilliga människor världen över. En sådan sentens är lätt att uttrycka utan vidare reflektion – det är bara att kolla på statistiken över skribenters aktivitet och geografiska fördelning för att verifiera dess giltighet – men jag har nu, när jag själv, personligen och högst konkret upplevt sanningen bakom dessa ord, fått en annan insikt i detta världsvida projekt, tack vare samarbetet med spanskspråkiga wikipedianer angående den nu rätt fina artikeln om Jan Arnald.

Dessa människor sitter alltså ofta på andra sidan jordklotet, har en bakgrund som antagligen skiljer sig tämligen rejält från min egen och talar ett språk jag knappt behärskar. Likväl lyckas vi på Wikipedia samarbeta utan några nämnvärda svårigheter – tack vare det vi har gemensamt. Det vi har gemensamt, det vi delar med alla wikipedianer världen över, är en vision, en bild av en framtid som är möjlig, en utopi där mänskligheten delar med sig av sin kunskap och vi alla når fullständig upplysning. Eller, för att uttrycka det med de tämligen famösa ord Jimbo Wales, Wikipedias grundare, yttrat:

Imagine a world in which every single person on the planet is given free access to the sum of all human knowledge. That’s what we’re doing.

Foto: code poet, CC-BY-NC-SA 2.0

Tänk dig en värld där varje människa på planeten har fri tillgång till mänsklighetens samlade kunskap. Det är det vi sysslar med.
Foto: code poet, cc-by-nc-sa 2.0

Tillsammans kan vi, genom fritt och öppet samarbete, åstadkomma den värld Wales beskrev så träffande. Vill du också vara med? Surfa in på svenskspråkiga Wikipedia, skapa ett konto och börja redigera. Så förverkligar vi denna vision. Tillsammans.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Totalitära diktaturer är hemska stater som gärna och ofta inskränker deras medborgares mänskliga rättigheter. Ibland går de så långt som att mörda oskyldiga barn. Dessa regimer bör inte utrustas med vapen, helt enkelt eftersom vapens främsta syften just är att åsamka skada, och det är därför fullständigt förkastligt att utrusta stater där misshandel, tortyr och mord av oliktänkande ingår som viktig del i ens modus operandi med just verktyg för misshandel, tortyr och mord. Detta är något 79 procent av svenska folket håller med om. Det är också något jag skrivit om tidigare, då jag sökt övertyga Piratpartiet att driva frågan om att förbjuda vapenexport till diktaturer och människorättsfientliga stater.

Amnesty driver nu en kampanj för att stoppa vapenexporten till diktaturer. Organisationen skriver: Ett starkt vapenhandelsavtal är nödvändigt för att få ett slut på dessa människorättskränkningar. I sommar har vi en historisk möjlighet att förändra situationen, då världens länder samlas i FN för att förhandla fram ett avtal. Men denna möjlighet förutsätter att vi medborgare engagerar oss för mänskliga rättigheter genom att underteckna Amnestys namninsamling.

skriv under Amnestys kampanj, och sprid den till andra!

Foto: Rolf Broberg, CC-BY-SA 3.0

Foto: Rolf Broberg, CC-BY-SA 3.0

Foto: Rolf Broberg, CC-BY-SA 3.0

Carl Fredrik Reuterswärds konstverk Non Violence, icke-våld, som skapades som en reaktion på mordet på John Lennon. Ingen människa borde någonsin mördas. Att minska mördande staters tillgång till vapen torde vara ett tämligen effektivt sätt att minska mördandet på.

Pusha gärna Amnestys kampanj!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, sakpolitik, pirataktivism, vapenexport, Saudiarabien, Saudivapen, försvar, försvarspolitik, utrikespolitik, export, vapen, fred, krig, folkrätt, demokrati, pacifism, öppenhet, transparens, insyn, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »