Stoppa de olagliga utvisningarna till Syrien!

Syrien. En diktatur där makthavarna som i alla diktaturer är mest rädda för det folk de förtrycker – för det är dem som har makten att avsätta dem. En diktatur där invånarnas  mänskliga rättigheter tillmäts noll och intet i värde. En diktatur där alla folkets försök till demokratisering slås ned med extremt våld. En diktatur där 10-åriga barn mördats för att de brutit mot ett utegångsförbud. En diktatur där dissidenter frihetsberövas och mördas.

Kort sagt, ett land ingen människa bör tvingas leva i.

Den extraordinära situationen som nu råder i Syrien – där den arabiska vårens frihetliga krafter är i rörelse, men där dessa krafter slås ned brutalt bortom vår förmåga till verkliga förståelse – har lett till att  Arabförbundet, denna vanligen gentemot diktaturer och deras metoder tämligen toleranta organisation, vidtagit den extraordinära åtgärden att, då det besinningslösa våldet inte upphört och landet inte tillåtit externa observatörer som kontrollerar att statsmakten håller freden, får Syrien inte längre få vara med i Arabförbundet. Dessutom talas det om upprättande av en flygförbudszon – allt i syfte att skydda civila.

Kort sagt, den internationella toleransen för övervåldet minskar alltmer.

I detta läge har Sverige en gyllene chans att visa prov på vår visdom och empati. Vi kan visa överlägsenheten i vårt politiska system som utgörs av demokratiskt framtagna lagar när det gäller vidsynthet och öppenhet. Vi kan visa att vi, här i Sverige, vår begränsade möjlighet att hjälpa till på plats till trots, faktiskt gör vad vi kan för att stödja den arabiska våren. Vi kan visa att vi, här i Sverige, inte bara ser demokrati, mänskliga rättigheter och skydd mot övergrepp som fina begrepp i deklarationer, utan något att omsätta i praktisk handling.

Kort sagt, vi kan ta emot flyktingarna från förtryckets Syrien och ge dem en fristad här, i ett demokratiskt land där deras rättigheter accepteras och tillgodoses, där de får stanna hur länge de vill utan att behöva bekymra sig för statsmaktens godtyckliga mord.

Men är det detta vi gör? Är det denna väg vi valt? Nej.

Vi har istället valt förtryckets väg. Tvångets metoder, diktaturens medel. Vi har valt att medelst statligt våld utvisa människor till det Syrien där just de kan bli nästa oppositionell att mördas. Och nästa. Och nästa.

Men det är egentligen inte vi som valt detta.

Vi  – Sveriges medborgare genom Sveriges riksdag – har istället valt att skriva in rätten för flyktingar från konfliktfyllda områden som Syrien att få asyl här i vår själva grundlag. De som är skyldiga till utvisningarna är inte vi. Det är staten, i form av Migrationsverket. Detsamma Migrationsverket som beslutat att utvisa en 16-åring som bott i Sverige i flera år till ett avlägset land där han varken kan språket eller har några släktingar. Detsamma Migrationsverket som gjort sig kända för ett flertal felbedömningar under dess långa, mörka historia.

Migrationsverket bryter mot svensk lag genom att tvinga människor att åka till Syrien, där människor mördas rutinmässigt av staten.

En svensk myndighet bryter mot svensk lagstiftning genom att skicka människor i döden. Detta är ett rättsövergrepp som saknar like i svensk nutidshistoria. Detta är en skamfläck på det svenska samhället, det samhälle som så sent som igår bad om ursäkt för tidigare begångna misstag då människor lämnats hjälplösa, då samhället vänt människor ryggen, då de behövde hjälpen som mest.

”Aldrig mer”, lät det då. Frågan rörde visserligen barnhemsbarn – men grundprincipen är densamma i båda dessa  fall: Sverige har de resurser som behövs för att säkra tillvaron för ett antal människor i nöd, och lagen säger att hjälpen ska ges; men maktutövningen struntar i både lag och reson och begår därmed övergrepp på demokratin och mänskliga rättigheter.

Allvaret i denna fråga gör att jag naturligtvis ansluter mig till det av Beelzebjörn startade uppropet för att stoppa Migrationsverkets illegala utvisningar till Syrien. Väldigt många andra upprörda deltar också i detta upprop. Ännu fler. Och än fler ändå. Gör det du med! Saknar du blogg och inte har lust att skapa den, finns en Facebook-grupp tillägnad saken. Dessutom har Migrationsverket en webbsida för att ställa allmänna frågor till dem, ett ypperligt tillfälle att fråga (respektfullt; hat leder ingenvart) hur utvisningar till Syrien är förenliga med den Europakonvention som utgör en del av Sveriges grundlag. Det finns också ett Twitter-flöde med svenskspråkiga nyheter om situationen i Syrien.

Såsom delaktig i uppropet publicerar jag här dess ursprungstext. Läs det också; ovan har jag inte fått med allt som nämns nedan.

Sverige avvisar flyktingar från Syrien, trots det mycket allvarliga läget i landet. Detta är helt oacceptabelt. Europakonventionen förbjuder uttryckligen länder som undertecknat att avvisa människor som riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling. Detta har dessutom understrukits i flera domslut i  Europadomstolen. Europakonventionen är inskriven i svensk lag.

Därför ska vi inte utvisa oppositionella, eller andra flyktingar, tillbaka till länder i krig eller intern konflikt. Ändå gör vi det ganska ofta av orsaker som mer har med internationell maktpolitik att göra, mindre med humanitära omsorger och respekt för svensk lag.

Arabvåren nådde Syrien mars i år och människor tog till gatorna i fredliga  demonstrationer för att protestera mot Assad-regimen. Sedan dess uppskattar FN att över 3500 människor har dödats, däribland hundratals barn. Rapporter om fler dödsoffer tillkommer varje dag. Till  regimens facit kan dessutom otaliga sårade och tiotusentals fängslade, hotade och torterade människor läggas. Regimen har bland annat särskilt riktat in sig på läkare som ger vård till skadade demonstranter.

Men antalet döda är troligen större. Det finns inget sätt att veta hur stort mörkertalet är, då oberoende journalister inte kan arbeta i Syrien. Men via internet kan vi se utsmugglade bilder på demonstrationståg som urskiljningslöst beskjuts av militären. Det framstår alltmer som att landet riskerar att kastas in i ett blodigt inbördeskrig.

Därför kräver vi att Sverige ska följa svensk och internationell lagstiftning enligt de åtaganden vi har gjort och har att rätta oss efter, och stoppar alla avvisningar till Syrien tills läget förbättrats.

Detta  är inte först och främst en fråga om svensk invandringspolitik eller ett krav på att någon specifik form av uppehållstillstånd måste utfärdas för alla som kommer hit från Syrien. Det är en enkel uppmaning till regering och myndigheter att se till att rådande lagstiftning  efterlevs.

Gå med i Facebook-gruppen

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, rätten till liv, uppror, den arabiska våren, frihet, Sverige, utvisning, Europakonventionen, lagstiftning, Bashar al-Assad, Assad, Arabförbundet, Assad, Assad, medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter, rättsövergrepp, rebellrörelsen, rebellerna, rättssäkerhet, demonstrationsfrihet, demokrati, yttrandefrihet, nyhet, nyheter

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Analys av samhällskritik i ”Himmelsöga” av Arne Dahl

De flesta har uppfattningen att en blogg är en regelbundet uppdaterad webbsida. Jag själv har uppfattningen att denna bloggs existens bör fortsätta. Genom deduktiv logik är det enkelt att komma fram till att det enda sättet att verkligen respektera båda dessa uppfattningar är att posta ett nytt inlägg i denna blogg – sådana handlingar har tyvärr utförts sorgligt sällan det senaste året. Men att skriva en episk argumenterande artikel om valfri samhällsrelaterad aspekt på det digra nyhetsflöde som sköljer över oss vore inte så kompatibelt med en tredje relevant uppfattning: mitt nya gymnasium – bra som det är – har orsakat enorm tidsbrist. Alltså måste jag söka en lösning som beaktar alla dessa aspekter; en syntes som sammanför dessa teser; kort sagt, jag måste lösa det så vitt omtalade livspusslet.

Det är inte det enklaste.

Now, någon idealisk lösning har jag inte skapat – just bristen på tid att tänka ut sådana är ju en del av problemet, vilket innebär att detta är ett tämligen prekärt moment 22. En det-får-duga-tills-vidare-lösning får, således, duga tills vidare. Och en sådan lösning presenterar jag nu: jag ska posta mina mer relevanta skolarbeten i bloggen. Mitt första blir en analys av romanen Himmelsöga av Arne Dahl ur ett samhällskritiskt perspektiv – och då denna blogg just har ett samhällskritiskt perspektiv, passar texten sannerligen. (Blir det fler skolarbeten som kan passera in i bloggens kriterier, så annorlunda utbildningsvärldens? Oklart. Det får vi se.) Ett sista påpekande: denna analys är inte uteslutande min egen skapelse: mina kloka och vänliga klasskompisar och föräldrar har givit respons på den, och jag har förändrat texten i enlighet med den responsen.

En viss spoilervarning utfärdas.

Allt som ska vara skrivet har skrivits. Över till analysen.

Brott mot humanismen

Vi lever i en hemsk värld. Vi är omgivna av ondskan, denna otämjda best som ryter till med jämna mellanrum både i tid och rum. Men det finns ett hopp för mänskligheten, en enda chans till en bättre värld: insikten om alla människors lika värde. Det är en sådan verklighet Jan Arnald under sitt pseudonym Arne Dahl målar upp i sin roman Himmelsöga, den avslutande delen av hans dekalog om internationell brottslighet. I Dahls värld – så lik vår egen – personifieras hoppet av A-gruppen, en enhet inom svenska polisen, och Paul Hjelm, en tidigare A-gruppsmedlem som får i uppdrag att leta reda på den spårlöst försvunne mästerspionen Tore Michaelis. Genom sina figurers kommentarer och åsikter, och romanens händelseutveckling, för Dahl fram en mäktig intellektuell humanism och riktar med den som grund kritik mot alla institutioner som motverkar människans sanna kärna: respekten för och gemenskapen med alla, oavsett de ytliga skillnader nationsgränser och fördomar åstadkommer. Himmelsöga är, med andra ord, ett humanismens credo.

Den nyss nämnda mänskliga kärnan – som genomsyrar hela verket – uttrycks som tydligast i Michaelis efterlämnade skrifter, där den går under namnet ”den demokratiska instinkten”, ett begrepp som används synonymt med principen om alla människors lika värde. Utöver att Michaelis i allmänhet framställs som en sympatisk person i beskrivningarna av honom, poängteras även värdet av denna och Michaelis andra ideal genom att protagonisten Paul Hjelm först när han inser detta om ”den demokratiska instinkten” gör sökandet efter Michaelis till en personlig snarare än yrkesmässig angelägenhet. Budskapet, att Michaelis ideal och försök att upprätthålla dessa i en kaotisk värld gör honom till en verkligt skydds- och beundransvärd person, kunde knappast framgå tydligare.

Som framgått tidigare är denna demokratiska instinkt emellertid lika lite självklar i Dahls universum som i vårt eget; godhetens fiender är många och starka. Dahl driver här tesen att övergrepp mot just människors lika värde är det som förenar de onda krafterna. Denna uppfattning motiveras med påståendet att det mesta av världens obefogade våld av alla dess former växer fram ur uppfattade motsättningar mellan olika grupper, grundade på mer eller mindre ytliga skillnader i fråga om religion, etnicitet och politik. Om dessa grupper i stället uppnått den demokratiska instinkten skulle de kunna förbise dessa obetydliga skillnader till förmån för en förståelse av att de alla innerst inne är lika mycket människor och har ett lika stort inneboende värde.

Den kritik som grundas på den demokratiska instinkten riktas naturligtvis i hög grad mot de vars ondska för de flesta i vårt samhälle är odiskutabel – de på internationell nivå betydelsefulla folkmördarna, maffian, talibanerna, diktatorerna och liknande, likväl som illviljans på ett inhemskt plan vanliga manifestationer i form av mördande. Men kritiken begränsar sig inte till dessa; Dahl drar sig inte för att även lyfta fram de hemskheter som begås av dem som av tradition anses som ”goda”, och kritiserar följaktligen även USA liksom dess allierade för de krig och andra illdåd som sker antingen under amerikansk flagg (i form av militären och CIA) eller under amerikanskt beskydd. Detta fokus på USA – som förmodligen grundar sig just i hur USA ofta höjs över anklagelser om ondska – når sin kulmen då det framkommer att en av bokens två huvudsakliga antagonister verkar under skydd av den amerikanska krigsmakten.

I Dahls litterära verk uttrycks även ett slags – likaledes humanistiskt grundad – normkritik. Inneboende i den själva demokratiska instinkten är förmågan att bortse från ytliga skillnader, och särbehandling och fördomar grundade på sådana ytliga skillnader ifrågasätts således. Detta gör Dahl genom att låta karaktärerna bryta fördomar genom sitt agerande och sin personlighet; kloka och högt uppsatta kvinnor och invandrare finns, dessa gruppers status som underordnade i vårt samhälle till trots, och det faktum att typiska kvinnoproblem som ätstörningar även kan drabba män nämns. Djupt befästa attityder i samhället liksom deras konsekvenser berörs, såsom de misogyna normer som leder till omedvetna övergrepp och den sociala press som utgör en orsak till ätstörningar, och en karaktär tänker att detta visar vilket ”sjukt samhälle” vi lever i. Inte bara köns- utan även nationsgränser överskrids: solidaritet med andra länders befolkning framhålls som något viktigt, även om författaren inte backar från att det kan vara svårt i praktiken, liksom fördomsfrihet generellt. Detta sista visas genom hur protagonisterna också har sin beskärda del godtyckliga uppfattningar om olika grupper; bokens hjältar är inte perfekta, utan har sina brister som alla människor.

Ett annat föremål för Dahls vassa humanistiska kritik är byråkratin i samhället, framförallt i Sverige. En del av denna antibyråkrati grundar sig på anklagelser om vanlig, enkel inkompetens: vissa poliser utmålas som lata och bekväma tjänstemän utan eget driv som gör intet mer än vad som krävs av dem (till skillnad från A-gruppen, som ständigt tar sitt uppdrag på yttersta allvar och är redo att gripa in utan order), polisen i stort som en organisation som inte klarar av att hantera dussinbrott (vilket leder till brottsoffer som tar lagen i egna händer) och chefer som vanliga – ofta ineffektiva och karriäristaktiga – människor, ej förtjänta av någon särskild respekt eller lojalitet på grund av den upphöjda position de tilldelats.

En annan, djupare, mer filosofisk kritik mot byråkratin finns även, och Dahl ger här uttryck för uppfattningen att vad som är rätt i sig inte nödvändigt är rätt enligt reglerna, och att en i sådana situationer bör agera efter det förstnämnda snarare än det sistnämnda. Detta manifesteras konkret genom A-gruppens beslut att vanemässigt bryta mot trafikregler, och att till och med begå brott mot egendomslagstiftning då det gynnar deras allmänna syfte, att värna om människors liv och lem. Uppfattningen visas även genom det yttrade föraktet gentemot samvetslösa byråkrater, som hellre följer order än tänker själva och söker rättfärdiga egentligen omoraliska handlingar på ytterst vaga grunder och därmed lurar sig själva. Byråkratins oerhörda förödande makt porträtteras även, då Dahl låter byråkratin spela rollen som A-gruppens slutliga nemesis, den enda de inte lyckas övervinna.

Men låt mig backa bandet något, till A-gruppens lagbrott. Dessa är inte bara ett utslag för regelförakt, utan utgör även en del i den diskussion om brottsbekämpningens gränser som boken deltar i: hur onda medel får staten använda i brottsbekämpningens namn? När blir kampen mot ondskan själv en del av ondskan? Dahl ger inget entydigt svar, men genom en protagonists val att slutligen lämna säkerhetspolisen – utifrån insikten att säkerhetstjänster i sig inte kan vara demokratiska – framträder åsikten att dagens brottsbekämpning åtminstone delvis gått för långt. Samtidigt utmålas mord (denna kränkning av den mest heliga av mänskliga rättigheter) som något acceptabelt, så länge syftet och resultatet är gott; således är Dahl inte uteslutande deontologisk humanist, utan hans åsikter har drag av utilitarism. Dock har även denna utilitarism sina yttre gränser, som skiljer de goda från de onda.

Utifrån detta perspektiv är det högst intressant att granska var Himmelsöga ställer sig i privatliv—övervakning-debatten, där valet mellan utilitarismen och deteontologin ställs på sin spets. Romanen har ett särskilt förhållande till detta område, då just den frågan är vad som givit boken dess namn; ”Himmelsöga” är en metafor för det omfattande övervakningssamhället som växer upp. Dahls syn framstår dock som något ambivalent: å ena sidan berättas om hur extensivt övervakningssamhället blivit, hur oerhört mäktiga dessa övervakningssamhällets verktyg gör makthavarna och hur makthavarna medelst dessa skulle kunna skapa en förtryckande diktatur utan dess historiske like vad gäller kontroll av medborgarna. Å andra sidan lyfts argumentet att människor intet har att frukta av att förlora sina privata hemligheter i ett så pass toleranta samhälle som vårt – att privatlivet, på sätt och vis, spelat ut sin roll – och att övervakningen, som det effektiva verktyg för brottsbekämpningen det är, bör fortsätta användas. Dahls uppfattning är i det stora hela oklart, men klart är i vilket fall att Dahl tycker att övervakningen – dess fördelar till trots – åtminstone i någon mån utgör ett hot mot demokratin.

Om en lämnar det politiska till förmån för en analys på metanivå av Himmelsöga, finner en snabbt att romanen även på ett mer kulturellt och opolitiskt plan är humanistisk. Boken andas intellektualitet, detta humanismens ideal, till följd av dess flitiga bruk av historiska, filosofiska och kulturella referenser och reflektioner (mycket angående musik som av tradition betraktas som mer seriös, så kallad klassisk musik). Även det oupphörligt korrekta och mycket rika språkbruket med dess myriad av metaforer och liknelser bidrar till den intellektualitetens aura som omger verket. Liksom med sina övriga ställningstaganden framför Dahl även detta bildningsideal genom sina karaktärer: de säger sådant som att adrenalinkickar och machostatus vida underträffar bildning och seriositet, och driver tesen att varje agerande kräver bakomliggande tankemöda. Även själva handlingen genomsyras av en vetenskaplig världssyn: inga övernaturliga element finns, och förövarens brott förklaras vara en produkt av förövarens uppväxt, till skillnad från böcker där brottslingen blott porträtteras som omänskligt ”ond”, utan förklaring.

Så har Arne Dahl byggt upp en deckare som utspelar sig i dagens samhälle, och låtit humanismen genomsyra både bokens språkbruk, uppbyggnad och handling. Konstant och mästerligt förfäktar Himmelsöga det som utgör humanismens själva kärna: respekten för alla människors lika värde.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, tolerans, öppenhet, frihet, Himmelsöga, litteratur, kriminallitteratur, litterär analys, bok, böcker, deckare, Arne Dahl, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter, USA, terrorism, kriget mot terrorismen, rättsövergrepp, normkritik, fördomar, samhällskritik, privatliv, integritet, personlig integritet, övervakning, Sverige, rätten till liv, demokrati, säkerhetspolisen, säkerhet, säkerhetspolis

Read Full Post »

Låt Vugar, 16 år, stanna i Sverige!

För sju år sen kom Vugar Motarov till Sverige. När hans mamma fick avslag på sin asylansökan försvann hon, och de senaste tre åren har Vugar bott i ett familjehem. Nu har Migrationsverket beslutat att Vugar, som idag är 16 år, ska utvisas till Azerbajdzjan, ett land där han inte kan språket och inte har någon släkt eller andra bekanta.

Detta agerande är helt oacceptabelt. Sverige ska inte vara ett land där myndigheterna krossar ungdomars drömmar genom att med våld kasta ut dem till en osäker tillvaro i ett land de inte känner. Sverige ska istället vara ett öppet land, där alla människor tolereras, och där ungdomar får stöd och hjälp.

För empatin, toleransen och friheten: Låt Vugar stanna!

• Facebook-sida (gilla!)
• Artikel hos Tv4Nyheterna

Pusha gärna Facebook-sidan!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, Vugar Motarov, invandring, migration, tolerans, öppenhet, Migrationsverket, frihet, nyhet, nyheter

Read Full Post »