Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Klimatet’ Category

Nu har du chansen att påverka Piratpartiet! Piratpartiets vårmöte pågår online, öppet för alla medlemmar. Just nu diskuterar vi det här!

Piratpartiet Island lyckades få 5,1 procent i valet! Ska vi piratkopiera dem behöver vi fördjupa vårt politiska program.

Piratpartiet Island lyckades få 5,1 procent i valet! Ska vi piratkopiera dem behöver vi fördjupa vårt politiska program.

Piratpartiet och miljön

Tidigare har Piratpartiet saknat en vettig miljöpolitik. Nu ska det bli ändring på det. Därför har styrelsen skrivit en gedigen proposition, som skulle innebära stora kliv mot en grönare värld. Jag har också försökt pusha för en än bättre miljöpolitik, i form av motionen En vetenskaplig och rättighetsbaserad miljöpolitik som kompletterar styrelsens proposition. Vissa yrkanden i en infrastrukturmotion är också utmärkta.

Det vore toppen att kunna koppla samman piratrörelsen med miljörörelsen! Särskilt som vi då på allvar blir alternativ till C, MP och V.

Sveriges mest ambitiösa flyktingpolitik?

Detta är en av mötets viktigaste frågor. Ska Piratpartiet på allvar ta täten i den migrationspolitiska debatten, utmana SD genom att ge ett eget humanistiskt perspektiv på deras frågor och attrahera viktiga, ideologiskt sinnade väljare? Eller ska vi backa undan från frågorna, vägra anta någon särskilt långtgående politik och se oss förbisprungna i denna fråga?

Svaret är självklart. Utvisningar av människor till döden är Sveriges kanske största skam i fråga om mänskliga rättigheter idag. Därför har jag skrivit motionen En rättssäker och human flyktingpolitik.

Kuriosa: Ung Pirat började trenda på Twitter av arga sverigedemokratiska inlägg när ungdomsförbundet antagit 20 ännu mer frihetliga punkter. Samtidigt gladdes Peter Sunde – och många av hans 25 000 följare – av vårt initiativ. Sådant behövs i valrörelsen.

Gott och blandat

Massor av övriga omröstningar finns. Här är ett axplock:

  • Språkpolitik. Här handlar det om att stå upp för pirata värden – kunskap, kultur och medborgarrätt – även för minoriteterna. Dessutom bevaras och utvecklas värdefulla kulturskatter för framtiden. 
  • Danstillstånd. En uppenbar inskränkning i människors vardag. Nu är ju inte dans den mest ödesdigra av våra frihetsfrågor – men Junilistan fick 4 procent på skatteslöseri med en EU-utredning av porslinsgrisar. Det udda är bra. Bifall!
  • Elektroniska kontanterEtt sant visionärt förslag, värdigt vårt visionära parti. På sikt möjliggör det en samhällsomvälvande kritik av EU:s finansiella system. Så kan Piratpartiet faktiskt lösa EU-krisen.

Rekommenderar även Henrik Brändéns guide till det tredje voteringspasset.

Röstningen stänger 21:00 imorgon tisdag! Sedan öppnar det sista voteringspasset, där vissa av frågorna ovan fortfarande är öppna (men med andra yrkanden).

Mot valseger och vidare!

Annonser

Read Full Post »

Motion: En rättighetsbaserad och vetenskaplig miljöpolitik

Piratpartiet breddas. Vi går från ett ganska smalt, IT-baserat parti som bryr oss om föga mer än medborgarrättInternet och immaterialrätt – till ett frihetligt, humanistiskt och demokratiskt parti som svarar på alla frågor: såväl de traditionella vård-skola-omsorg-ekonomi-områdena, som de framtidsfrågor som dagens partier knappt tänkt på.

Jag välkomnar denna utveckling, och drar mitt strå till stacken genom att skriva motioner till Piratpartiets medlemsmöten, som hålls varje vår och höst. Här nedan kommer min tredje motion till Piratpartiets vårmöte 2013 (som äger rum online 1 april till 12 maj): denna handlar om miljöpolitik. Dessa frågor kommer jag givetvis driva även inom Ung Pirats förbundsstyrelse, om jag får medlemmarnas förtroende för det – jag kandiderar nu till styrelsen.

(Vill du också skriva en motion? Läs här!)

Vad tycker du om min motion nedan? Kommentarer, kritik och frågor mottages tacksamt!

En rättighetsbaserad och vetenskaplig miljöpolitik

Människan är beroende av naturen. Foto: Tomas Castelazo, CC-BY-SA 3.0.

Människan är beroende av naturen. Foto: Tomas Castelazo, CC-BY-SA 3.0.

”Det är lika fel att döda med ett knytnävsslag som med en skorsten.”

Orden är inte mina, utan den liberala debattören Johan Norbergs. Annars har liberaler överlag inte engagerat sig särskilt mycket i miljöpolitik. Eller, mer generellt: rättighetsperspektivet har inte varit med i svensk miljöpolitik. Alls, i princip.

Klassisk rättighetsteori säger att alla bör ha så mycket frihet som möjligt – så länge de inte hindrar andras frihet. (Eller, med andra ord, att folk ska få utöva sina rättigheter så mycket som möjligt – så länge de inte kränker andras rättigheter.) Detta kallas skadeprincipen, och är en allmänt vettig princip som piratrörelsen ofta utgår i från. Bland annat – för att ta ett konkret exempel – har Piratpartiets partiledare Anna Troberg (underförstått) resonerat utifrån skadeprincipen i debatten om näthatet.

Denna skadeprincip och detta rättighetstänkande anser jag att vi bör anamma även i miljöfrågor, vad gäller miljöförstöring (i form av t.ex. utsläpp av växthusgaser och farliga kemikalier). En skillnad gentemot näthatsexemplet är att den miljöförstörande verksamheten i princip aldrig är en grundläggande mänsklig rättighet, medan yttrandefriheten är det; det är alltså redan från början mycket enklare eller mer acceptabelt att genomföra inskränkningar i ”rätten” att förstöra miljön.

Så, kränks någon rättighet av miljöförstöring? Ja! Klimatförändringar hotar miljontals människoliv världen över, i form av torka, översvämningar, naturkatastrofer och mer allmänna förhållanden av lokala klimatförhållanden så att tidigare beboeliga områden förstörs. Dessa människors rätt till liv – den mest fundamentala av de mänskliga rättigheterna – hotas alltså av klimatförändringar. Klimatförändringar orsakas av utsläpp av växthusgaser. Således bör växthusgasutsläppen minska, och åtgärder och förbud som syftar till detta kan motiveras ur ett rättighetsperspektiv utifrån skadeprincipen.

Kränks någon annans rättighet av annan miljöförstörning? Ja! Många kemikalier släpps ut vid viss industriverksamhet. Medan kemikalier givetvis inte i sig är dåligt -världen består av kemikalier – är det ett stort problem att många av kemikalierna som släpps ut är farliga för människors hälsa. Dessutom samverkar de ofta på mycket svårförutsägbara komplexa sätt; kemikalier som i sig inte är farliga kan bli farliga då de kommer i kontakt med varandra (detta kallas cocktaileffekten). En fara vissa kemikalier – miljögifter – utgör för mänskligheten är att den minskar mäns fertilitet. (Se t.ex. Naturskyddsföreningens webbplats för mer information.) Rätten att reproducera sig – och rätten till hälsa – kan helt klart räknas in i rätten till privatliv skyddat från godtyckligt ingripande: den kroppsliga integriteten ska inga storbolag få förstöra genom utsläpp av kemikalier människor inte kan skydda sig ifrån. Således kan åtgärder och förbud som syftar till att stoppa farliga kemikalier motiveras ur ett rättighetsperspektiv.

Det finns mycket mer miljöförstörande verksamhet – givetvis – men denna motion fokuserar av tidsbrist (detta skrivs när 20 minuter är kvar till motionsstopp) på dessa bägge mycket viktiga och i allra högsta grad rättighetskopplade områden.

(Sedan drabbar förstås miljöförstöring även naturen mycket, och personligen anser jag att naturen har ett egenvärde. Men det är en annan fråga: i denna motion resonerar jag endast utifrån människors rättigheter.)

Något bör också här sägas om vetenskap. Den teknikoptimistiska och rationella approach piratrörelsen valt gentemot politiska frågor bör givetvis appliceras även på miljöfrågor. Således måste all vår miljöpolitik vila på en naturvetenskaplig grund. Här finns ett visst dilemma: medan det finns i stort sett fullständig konsensus bland forskare rörande människors påverkan på klimatförändringarna, är kemikalierna – på grund av deras mängd, komplexitet, svårförutsägbarheten i cocktaileffekten och bristen på forskning – betydligt mindre utredda. Här bör försiktighetsprincipen användas, d.v.s. allt vi inte vet om det är farligt eller ej bör behandlas som om det vore farligt. Dock måste försiktighetsprincipen givetvis användas inom rimliga gränser. (Mer utvecklat resonemang om det finns på Breddningsbloggen av Henrik Brändén.)

Därtill är givetvis mer vetenskap i sig något väldigt pirat att förespråka; vi vill ju t.ex. att EU:s jordbrukspengar ska läggas på forskning istället. En del av ökade anslag till forskning bör definitivt läggas på att lösa miljöfrågorna, som är några av vår tids absolut viktigaste frågor.

Yrkanden

Mot bakgrund av ovanstående yrkar jag att:

  1. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Det offentliga och offentligt ägda bolag ska aldrig subventionera/bekosta verksamhet som innebär omfattande utsläpp av växthusgaser, t.ex. flygindustrin eller kolkraftsutbyggnad, varken i Sverige eller utomlands.”
    Motivering: Det här ställningstagandet rör endast det offentligas agerande och är alltså på inget sätt en inskränkning i den privata friheten. Samtidigt innebär omfattande utsläpp av växthusgaser en enorm inskränkning i den privata friheten. Det offentliga bör inte utföra enorma inskränkningar i den privata friheten.
  2. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Mer resurser bör läggas på naturvetenskaplig forskning – såväl grundforskning som teknikutveckling – med målet att få en bättre förståelse för och bättre kunna hantera olika miljöhot.”
    Motivering: Forskning är i sig bra för att det bygger kunskapssamhället. Forskning på miljöhot är dessutom bra för att det hjälper oss att finna vetenskapligt hållbara lösningar på några av vår tids största problem.
  3. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Sverige ska alltid följa samtliga sina internationella åtaganden i miljöfrågor.”
    Motivering: Dessa åtaganden är ofta inte särskilt långtgående alls och mycket lätta att fylla – men likväl finns risken att Sverige bryter mot dem. Att respektera internationella åtaganden måste vara en absolut miniminivå för miljöarbetet. Dessutom är respekt för internationella åtaganden en fundamental princip för rättsstaten. Tilläggas bör att denna formulering givetvis inte innebär ett förbud för Sverige att gå längre än sina internationella åtaganden.
  4. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Sverige bör radikalt minska sina koldioxidutsläpp (även inkluderat de som indirekt produceras genom efterfrågan från svenska konsumenter på produkter från omvärlden) genom t.ex. punktskatter på miljöfarlig verksamhet.”
    Motivering: Eftersom koldioxidutsläpp innebär inskränkningar i många människors rätt till liv måste de minskas radikalt. Punktskatter torde vara ett tämligen effektivt sätt att nyttja marknadskrafterna för att undvika dessa inskränkningar.
  5. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Sverige bör radikalt minska sina koldioxidutsläpp (även inkluderat de som indirekt produceras genom efterfrågan från svenska konsumenter på produkter från omvärlden) genom att all offentlig verksamhet (t.ex. offentlig upphandling och statlig ägda bolags agerande) bör ske med miljöhänsyn som en mycket viktig faktor.”
    Motvering: Eftersom koldioxidutsläpp innebär inskränkningar i många människors rätt till liv måste de minskas radikalt. Denna motions första yrkande kommer åt de riktigt absurda sakerna, som att svenska staten subventionerar kolkraft (en av världens sämsta energikällor ur klimatsynpunkt) – men det räcker inte. Även då annan verksamhet som inte ger lika omfattande växthusgasutsläpp behandlas offentligt måste miljöhänsyn vägas in; den samlade effekten hos sådan miljöhänsyn om den appliceras genomgående i den offentliga verksamheten skulle bli avsevärd.
  6. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Sverige bör ta ansvar för de negativa konsekvenser Sveriges produktion medfört och medför för människors rättigheter i andra länder genom att ge additionellt (d.v.s. utökat) ”klimatbistånd” eller egentligen ett slags skadestånd till de länder som drabbas av klimatförändringarna.”
    Motivering: Detta är det minsta som kan begäras från en stat som med sin verksamhet i en omfattande utsträckning inskränkt andras rättigheter till liv (genom växthusgasutsläpp). Att sätta en ny stämpel på det vanliga biståndet – utan att öka det ett dugg – vore förstås ett hån och inte på något sätt ett rimligt skadestånd; därför måste ”klimatbiståndet” vara additionellt.
  7. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Sverige bör gå före för att nå det naturvetenskapligt grundade målet om ej mer än 1,5 graders uppvärmning globalt genom att minska sina egna utsläpp av växthusgaser till nära 0-nivå till år 2030.”
    Motivering: Konkreta mål är bra, för att åtgärder ska kunna utvärderas och anpassas till målet. Vad målet exakt bör vara är förstås en fråga för diskussion, men 1,5 graders uppvärmning synes vara det som de flesta forskare menar behövs för att undvika katastrofala konsekvenser (även 2 grader, det tidigare målet, har nu visat sig ge mer katastrofala konsekvenser än vad man tidigare trodde).
  8. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Förbud bör införas mot alla de kemikalier som man – då försiktighetsprincipen tillämpas inom rimliga gränser – utifrån naturvetenskaplig forskning kommer fram till utgör ett hot mot människors rätt till kroppslig integritet.”
    Motivering: Helt enkelt för att integritet inte endast handlar om privatliv skyddat från övervakning utan även kroppslig integritet skyddade från skadliga kemikalier.
  9. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Klimatarbete måste ske på flera nivåer samtidigt: globalt (t.ex. FN), kontinentalt (t.ex. EU), nationellt (t.ex. Sverige), regionalt (t.ex. länen), lokalt (t.ex. kommuner) och privat (t.ex. företag). Att klimatarbetet misslyckas på en nivå – t.ex. på FN-nivå just nu – är ingen ursäkt för att strunta i att ta sitt ansvar på övriga nivåer; snarare innebär FN:s klimatsystems misslyckande att det är viktigare än någonsin med aktion på t.ex. nationell och lokal nivå. Klimatarbete på alla nivåer måste präglas av insikten om att varje insats är värdefull och behövlig för att långsiktig hållbarhet ska säkras.”
    Motivering: Det är mycket viktig att vi inte går med på påståenden som att ”Sverige släpper bara ut mindre än 1 procent av världens samlade växthusgaser – så vi behöver inte göra någonting” – för varje verksamhet kan reduceras till agenter som släpper ut mindre än 1 procent (USA kan brytas ned i delstater, globala företag kan brytas ned i nationella avdelningar o.s.v.), och om alla agerar som om de därför inte behöver ta något ansvar kommer inget ansvar tas. Konsekvenserna blir då katastrofala.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, sakpolitik, , , , , , , , , , styrelse, styrelser, förbundsstyrelse, förbundsstyrelsen, Ung Pirats förbundsstyrelse, Ung Pirats styrelse, motion, motioner, handel, utrikespolitik, handelshinder, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , Ung PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfrihet, hopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt, förnuftetikmoralkontrollmakt, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag, på en piratprotest mot migrationspolitiken.

Kandidat till Ung Pirat!

Jag kandiderar till Ung Pirats förbundsstyrelse! Därför kommer jag i en serie inlägg fram till förbundskongressen 5-7 april, då de medlemsvalda kongressombuden får rösta på förslagen till styrelse, berätta lite mer om mig och hur jag ser på Ung Pirat. Alla frågor, medhåll och mothugg mottages tacksamt!

Detta inlägg handlar om min vision.

Vad är min politiska vision för Ung Pirat?

Min vision är att Ung Pirat ska bli Sveriges främsta humanistiska, frihetliga ungdomsförbund. Vi ska vara en aktiv röst i debatten, som såväl gentemot Piratpartiet som resten av samhället går före och visar vägen mot frihet, upplysning och framtidstro. Ideologiskt bör vi i första hand utgå från de mänskliga rättigheterna, från demokratins grundläggande principer och från en tilltro till den vetenskapliga, kulturella och teknologiska potentialen att möta samhällsutmaningar. Kompromisser kan ibland vara acceptabelt inom politiken – men just tack vare att vi är ett ungdomsförbund (och inte ett parti) har vi en möjlighet att lägga pragmatiska hänsyn åt sidan för att istället föra fram piratrörelsens ideal. Vi bör här kritisera alla som bryter mot dessa ideal, oavsett politisk hemvist.

Hur kan visionen appliceras i praktisk politik?

På många sätt! Det viktigaste just nu är att vi når insikt om att våra principer inte bara gäller Internet. Det här arbetet har redan inletts men måste både fördjupas i redan granskade områden och breddas till helt nya områden. Mänskliga rättigheter måste gälla även för flyktingar och världens allra mest utsatta människor, som skadas av svensk vapenexport och migrationspolitik. Rätten till kultur och transparens i staten ska även gälla för minoritetsfolk som förvägras rätten till sitt språk i kommunikation med det offentliga. Mångfald måste även värnas i praktiken i köttsamhället genom en normkritisk skola, en uteslutande HBTQ- och könsneutral lagstiftning och ett aktivt arbete för att digitalisera kulturarvet från våra bibliotek och museer.

Det här var bara några av ett otal exempel på hur Ung Pirats grundläggande idéer i själva verket på intet sätt är bundna till IT, utan istället universella och tillämpliga för i stort sett alla politikens områden. Men vi har resursbrist, och därför måste vi välja vilka områden vi ska prioritera. Jag anser att särskilt migration, miljö och vapenexport borde bli Ung Pirats profilfrågor inför valen 2014. Just dessa bör väljas, eftersom dem alla mycket väl kan formuleras i piratprinciper, enkelt kan kommuniceras till folket (eftersom frågorna är aktuella och eftersom folk ofta redan håller med oss i frågorna, men inte vet att vi överhuvudtaget tycker något i frågorna) och framför allt är de ideologiskt viktigaste just nu. Dessa politiska områden avgörs också delvis av EU, så de är fullt relevanta att driva även inför EU-parlamentsvalet – här bör de definitivt även kompletteras av en demokratiskt grundad EU-kritik.

(Jag har redan lagt flera motioner om sakpolitik till Ung Pirats årsmöte, som den närmsta påsklovsveckan kommer postas för diskussion på denna blogg. Dessa kommer även skickas in till Piratpartiets årsmöte, antagligen med några fler jag helt enkelt inte hann skriva.)

Samtidigt bör givetvis en stor del av vårt fokus förbli på klassiska piratfrågor, som FRA, Datalagringsdirektivet och ACTA:s eventuella ”zombie”-efterföljare. Dessa berör förstås också i allra högsta grad mänskliga rättigheter. Personligen vidhåller jag åsikten att utvisningar till död eller tortyr är värre än godtycklig övervakning av personers privatliv, och eftersom det finns så många andra FRA-debattörer (men så få andra pirata migrationspolitiska debattörer) lär jag personligen därför prioritera migrationspolitik och andra ”utom-nätsliga” frågor.

Har du fyra minuter? Då får du grunden för hela min politiska gärning i världshistoriens främsta tal härovan.

Tack för att du läste! Nästa inlägg handlar om mina tankar om hur Ung Pirat kan utvecklas organisatoriskt (bl.a. inför kampanjen inför valrörelse) och hur jag konkret kan påverka förbundet genom en eventuell styrelseplats. Kommentera gärna vad du läst här nedan!

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Ung Pirat, Piratpartiet, , , , , , piratmöten, styrelse, styrelser, förbundsstyrelse, förbundsstyrelsen, Ung Pirats förbundsstyrelse, Ung Pirats styrelse, , , , , , PP, breddning, ideologi, princip, principer, sakpolitik, pirataktivism, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp,, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, kontroll, makt, filosofi, fri kultur, juridik, kultur, miljö, klimatet, miljöaktivism, rättssäkerhet, rätten till liv, personlig integritet, migration, mångfald, kandidatur

Read Full Post »

Earth Hour är kanske dåligt – vi rika västlänningar manifesterar i ett ytligt jippo mot lamporna, när elen faktiskt är en enormt stor källa till välfärd för tredje världen. Dessutom är det ineffektivt och t.o.m. kontraproduktivt; några släckta lampor stoppar inte klimatförändringarna.

Eller så är Earth Hour kanske bra – en timma på Jorden enas hela mänskligheten i en gemensam aktion för sin planet. Däri ligger symbolvärdet – inte i vilket energislag man valt att använda.

Det spelar faktiskt ingen roll.

Det enda som spelar någon roll är att förlusten av den biologiska mångfalden kostade världen mer än dubbelt så mycket som börskraschen på Wall Street 2008. Det enda som spelar någon roll är att naturkatastrofer förstör för de som idag har det allra sämst på Jorden. Det enda som spelar någon roll är att ofattbara mängder människor kommer om växthuseffekten inte stoppas.

Klimatpolitiken är usel – i FN, i EU, i Sverige. Vi måste fixa den. Så hur gör vi då?

Vi startar PUSH Sverige!

PUSH Sverige lanserades så sent som igår kväll under Earth Hour och är en helt ny och fabulöst cool organisation för att rädda klimatet (som smygstartade lite häromdagen med en debattartikel i SvD, som var ganska skrämmande). Kolla filmen!

Är du under 30 år? Gå med i PUSH Sverige! Det är givetvis gratis. Sedan då? Kom på våra event! En särskild spännande sak tycker jag KLIMATSKRIKET! är, då vi den 4 maj träffas utanför Rosenbad för att – surprise! – skrika ut vår ilska över att Regeringen nonchalerar klimatfrågorna. Vill du engagera dig mer aktivt? Flera fantastiska initiativ att hjälpa till med hittar du här!

Är du över 30 år? Gå med i Naturskyddsföreningen eller Jordens vänner! Eller båda! Bägge dessa föreningar arbetar aktivt – varje timme, varje dygn, varje år – för att stoppa klimatförändringarna och rädda världen undan exploatering, miljöförstörelse och torka. Vill du engagera dig just i klimatfrågan bör du dessutom kolla in Föräldravrålet. Din insats behövs!

Nu räddar vi klimatet – tillsammans!

Jorden liknar en vacker tavla. Tyvärr har vi ingen kopia. Originalversionen måste därför behandlas med största försiktighet.

Jorden liknar en vacker tavla. Tyvärr har vi ingen kopia. Originalversionen måste därför behandlas med största försiktighet.

Pusha gärna PUSH Sverige!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ideologi, sakpolitik, utrikespolitik, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , ideologiprincipprinciperpiratrörelsenfrihethopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap, ,,
, , , , , , , , ,

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Detta är något av en remix av Skivad limes välskrivna inlägg.

Efter skolan igår var det flygbladsutdelning på Mynttorget med efterföljande fika på Café Gråmunken (random note: när jag klev av t-banan hemma för att före piratgrejen äta mellanmål såg jag en tjej med både PP- och MP-knapp. trevligt!). Flygbladsutdelningen, som började klockan fyra, var hyfsat lyckad; bortsett från regn i början och i slutet (vädret var väldigt omväxlande; tio minuter efter strålande solsken öste det ner från himlen) fanns det inte mycket att klaga på. Eller ja, det var för många turister, men piratuppslutningen var god; ett ungefärligt dussin närvarade. Det är inget emot överfyllda Gråmunkenkällare från den (som jag nu inser) legendariska EP-valrörelsen 2009, men det är fler än det varit tidigare i år. Förhoppningsvis vaknar våra aktivister till på slutet, och ser till att vi åtminstone får de där 2,5 procenten vi skulle ha så stor nytta av 2014.

För det är just 2014 som jag siktar på nu. Riksdagsvalet 2010 är förlorat (don’t quote me on that om vi skulle komma in – eller förresten, gör det gärna, för då kommer jag inte bry mig ett dugg om att jag hade fler, utan bara ha två känslor: glädje och förvåning) – det är 2014 vi kommer göra vårt inträde. Detta är mycket synd, men jag accepterar det. Att inte acceptera det – att inte mentalt förbereda sig på ett resultat på under fyra procent – skulle bara leda till hopplöshet om vi inte kommer in i riksdagen i år. Att jag accepterar det betyder dock på intet sätt att jag struntar i att kampanja, av ett par anledningar: det osannolika kan fortfarande hända (vi kan komma in), men framförallt behovet av minst 1 (gärna 2,5 procent).

En procent skulle nämligen innebära full vallokalstäckning.  Utöver den politiska legitimitet det blotta faktum att våra valsedlar definitivt ligger som de etablerade partierna ger, innebär detta att alla potentiella piratröstare kommer veta om att vi fortfarande finns kvar och ställer upp i riksdagsvalet även 2014. Vi skulle inte förlora någon röst på grund av att (som nu) var tjugonde förtidsröstare måste göra sig besväret att ta en blank valsedel och skriva Piratpartiet på (en möjlighet många väljare kanske inte känner till), och vi skulle inte behöva – i samma grad – lägga massor av kraft på att lägga ut valsedlar. Visst, vi skulle fortfarande vilja göra det, för kandidatlistorna läggs inte ut av statsapparaten, varken för oss eller någon annan. Men det vore inte lika behövt. Sammantaget ger en procent en ganska god förbättring i chans jämfört med detta val, och den psykologiska betydelsen för oss aktivister ska inte förminskas: känslan av att ”i alla fall” ha klarat av detta mål – något att glädjas åt även utan riksdagsinträde – är stark. ”Var hundrande röstare röstar pirat” känns mycket bättre än ”Vi fick inte ens en procent förra valet”.

Det andra målet för Piratpartiets framgångar i detta riksdagsval är 2,5 procent. 2,5 procent ger ekonomiskt statsstöd. Att våra aktivister slipper ta av sin egna ekonomi och donera till partiet alternativt köpa in saker för partiet vore en oerhörd fördel. Dessutom skulle det möjliggöra betydligt mer massmedial reklam; det är ett extremt enkelt sätt att få uppmärksamhet om en har tillräckligt med pengar, men ett totalt omöjligt sätt att få uppmärksamhet om en inte har pengar. (Visst, vi har haft viss massmedial reklam i år, men den märks inte av; nästan alla icke-aktiva pirater och icke-pirater jag pratat med har sagt att de nästan inte alls sett oss denna valrörelse.) Även här är den psykologiska effekten för oss själva betydelsefull; 2,5 procent är väldigt mycket bättre än en procent, och då har vi en bra grund till en väljarbas att stå på.

Men viktigare än allt detta – alla dessa fördelar si och så många procent kan ge även utan riksdagsinträde – är våra idéer. Våra idéer är väldigt mycket äldre än oss, och våra idéer kommer överleva långt efter oss.  Våra idéer är nämligen frihetens och de mänskliga rättigheternas budskap, och trots oräkneliga försök att hindra dem värdena, har människor alltid kämpat tillbaka. Just här och just nu är det Piratpartiet som är  de största kämparna (tillsammans med den enda folkpartistiska riksdagsledamoten som gör skäl för det epitet partiet gör anspråk på – ”liberalerna” – Miljöpartiet, Vänsterpartiet och en del frihetligt sinnade i andrapartier).

För hundra år sedan var det Socialdemokraterna som var de främsta förespråkarna för medborgarrätt, i sin kamp för ha allmän och lika rösträtt. Långt innan dess var det upplysningens filosofer och vanliga medborgare, som äntligen ville tillerkännas sina rättigheter efter kristendomens århundranden av tyranni. Faktum är att genom historiens gång, har oräkneliga försvarare för friheten gjort sitt yttersta för den. Och inget säger att detta kommer förändras i framtiden. Kommer det fortfarande vara människor som kallar sig ”pirater”, eller kommer det vara någon av de etablerade rörelserna som på allvar tagit upp och prioriterat frågorna? Kommer det måhända skapas en helt ny rörelse?

Jag vet inte. Det vet ingen. Men det vi vet, är att ett nederlag, i ett land, som gäller i fyra år, är oerhört litet och obetydligt i det stora hela. Jämför gärna med Miljöpartiet, de första riktigt politiskt engagerade inom miljörörelsen. De kom inte in i sitt första riksdagsval 1982 (då de i och för sig saknade partiledare/språkrör, men de ställde upp och fick 1,65 procent). De kom inte heller in i sitt andra riksdagsval 1985, utan backade till och med där till 1,5 procent. De lyckades visserligen 1988 komma in i riksdagen med drygt fem och en halv procent. Men följande val -91 åkte de ur riksdagen. Miljöpartisterna hade kunnat ge upp då, 1985, då de för andra valet i rad misslyckades och dessutom backade. ”Äsch, svenska folket gillar uppenbarligen inte miljön, det här är meningslöst.” Eller -91, då de kunde ha trott att deras politiska framgång bara skulle räcka en mandatperiod.

Men det gjorde de inte. De fortsatte kämpa, och idag – knappt tre decennier från starten – är miljöfrågorna minst lika viktiga som för trettio år sedan. Miljöpartiet hamnar i mätningar mellan tredje och femte största parti, och löper ingen risk att åka ur riksdagen. Den miljömässiga medvetenheten har generellt sett ökat; företag kan inte längre komma undan med miljöovänlighet för att ingen bryr sig, utan tjänar tvärtom på att profilera sig som gröna. Miljöpatiet är det svenska parti som verkar ha störst stöd över blockgränserna, och även internationellt går den gröna rörelsen framåt (se bara på senaste EP-valet). Även om just denna valrörelse inte präglats av miljöfrågorna har Miljöpartiet nu en stor väljarbas som säkrat riksdagsplatser lång tid framöver.

Ur ett kortsiktigt perspektiv kan vi lugnt konstatera att Alliansen lär vinna valet och fortsätta med sin medborgarrättskränkande politik. Om de gör det, kommer våra frågor återaktualiseras. Bristen på piratfrågor just nu, under valrörelsen, är nämligen bara ett utslag för att opinionens vindar blåser väldigt fritt (och att de flesta etablerade försöker tysta ner frågorna). I och för sig lär Alliansen vara smarta nog att undvika en debatt i FRA-diskussionens kaliber nära valet 2014, men det dyker hela tiden upp nya händelser med piratanknytning (mer långsiktiga sådana är Wikileaks framtid, den strida strömmen EU-direktiv som knappast tar hänsyn till enskilda regeringars valrörelser, det alltmer uppenbara behovet av upphovsrättsreform i och med att fler lär åka fast hela tiden, och så vidare). Just nu lär det inte dyka upp något stort (det skulle behöva dyka upp imorgon, vilket det inte lär göra), men vi har ingen aning om hur debatten ser ut om fyra år. Tänk bara vilken oerhörd skillnad som skett bara på ett och ett halvt år, sedan valrörelsen 2009. Sådant kan – och lär – hända igen.

Nå, före denna utläggning om nödvändigheten av fortsatt hopp oavsett valresultat började jag berätta om Stockholmsaktionen igår vid Mynttorget. Flygbladsutdelningen gick alltså förhållandevis väl (jag och en annan pirat pratade med två ungdomar varav åtminstone en röstat pirat i EP-valet som vägde mellan Alliansen och PP i detta val, när vi stod och sökte skydd från regnet i början av utdelningen), och det efterföljande mötet var trevligt, trots den relativa bristen på folk (tidigare har vi lyckats fulla Gråmunken sista mötet före varje val, men detta var å andra sidan inget regelrätt möte som de vi hade våren 2009, utan bara flyersutdelning med fika). Jag lämnade dock mötet tidigt; valkampanjen kallade.

Hem kom jag strax efter sju, och eftersom portarna stängs till trappuppgångarna klockkan åtta hade jag drygt en halvtimme att dela ut. Jag satsade på att hinna med åtminstone Ekgården före morgonen. Så jag cyklade dit (att gå går väldigt fort, men nu räckte inte väldigt fort: nu räckte enbart extremt fort), och kom fram 19.35. En smart tidssparande åtgärd jag vidtog i syfte att hinna med alla trappuppgångar innan de låstes för natten var avskaffande av mina noteringar; jag brukar efter varje avklarat trapphus (ja, varje) med hjälp av min mobils utkastsfunktion skriva ned det nya totalantalet brevlådestoppade flyers (som jag räknar) samt klockslag för avklarandet av trapphuset.

Syftet med dessa anteckningar har varit väldigt vagt; i början en önskan att fylla dessa aktivismrapporter med material, men det går så lätt så utan onödigt detaljerad (tråkig) statistik. Varför jag egentligen fortsatt med dem förstår jag inte riktigt; i och för sig hjälper det att hålla koll på hur många lappar jag delat ut, men det finns smidigare sätt att göra det på (till exempel börja om från noll på varje gård, och sedan addera till totalsumman när hela gården är färdig). Att skippa dessa noteringar var uppenbarligen ett bra drag; det kändes som att det gick fortare. Men något än mer radikalt krävdes.

Så jag slutade dela ut i radhusen på gården. Visst, jag skulle naturligtvis dela ut där också, men först efter att jag gjort klart trappuppgångarna. Radhusen har nämligen inga låsta portar en efter ett visst klockslag behöver passerkort eller kod till, varför ingen tidsgräns riktigt finns för dem; enbart ens egna önskan om att vara hemma förrän alltför sen kväll. Alltså sköt jag dem på framtiden. Kanske b0rde jag inte förvånats när dessa två åtgärder innebar att jag inte bara hann med Ekgården, utan också hade såpass mycket tid kvar (en kvart eller något) att jag inte fann det meningslöst att i vilket fall börja på granngården Grangården; jag planerade anteckna vilken trappuppgång jag hann på Grangården.

Nu var jag riktigt ordentligt stressad; efter varje avklarad trappuppgång (i vilka jag sprang nästan konstant) på Grangården tänkte jag ”bara en till, bara en till – det vore så snöpligt att bli utelåst för att en missat åttaslaget med några sekunder”. Döm om min förvåning när jag öppnade en port jag insåg var den sista på gården, kollade på mobilen och uppgav att den angav drygt klockan åtta. Huruvida det var fel på min mobilklocka, det var fel på portlåsningsklockan, portarna på Grangården låses något senare än på de andra gårdarna jag känner till portlåsningstiden på, eller portens låsning helt enkelt inte fungerade vet jag inte, och jag brydde mig inte; jag hade hunnit in i den sista trappuppgången på Grangården, vilket innebar att jag blev klar med båda dessa näst sista gårdar före fredagen!

Det tog inte mycket tid att dela ut lapparna i den sista Grangården-trappuppgången, men efter det hade jag fått så mycket energi och glädje av den trevliga överraskning att jag hunnit inte bara med Ekgårdens trappuppgångar utan även Grangårdens på kvällen att jag ville fortsätta i radhusen (som jag ju skippat för att hinna med trappuppgångarna, då trappuppgångarna till skillnad från radhusen blir oåtkomliga efter en viss tidpunkt på kvällen). Så jag gjorde det. 87 flyers sammanlagt i trapphusen på de båda gårdarna blev det totalt (utdelade på drygt 25 minuter!), plus exakt 42 (hur awesome får saken egentligen bli?) flygblad i Ek- och Grangårdes radhus brevinkast (de senare fördelade på knappt en halvtimme).

Två särskilt trevliga människor möttes: en kvinna som cyklade iväg när jag precis kommit fram till Ekgården (?) och när jag berättade om PP verkade veta vad vi står för och verkade rätt positiv, och en man som öppnade när jag la ner en flyer i hans brevinkast. Uppenbarligen artikulerar jag rätt dåligt (och skulle ha problem att övertyga någon om något om det inte vore för skriftspråkets och Internets oerhörda i uttalsfrågor jämställdhetsskapande funktion), för han bad mig ta om vad jag sade flera gånger (en annan jag mötte frågade om mitt hemspråk var engelska…). Han sade dock till slut att han förstod, och verkade även han positiv till vårt budskap. Tja, artikuleringen är väl något jag får öva på – märkligt att ingen lärare någonsin påpekat det…

Fullt nöjd med dagens arbete (som innebar att jag för följande dag bara hade en gård kvar) gick jag och la mig, efter att ha skaffat en del valmaterial och konstaterat att jag inte behövde blogga – aktivismrapport behövs bara varannan dag. Imorse vaknade jag ändå inte särskilt utvilad, eftersom jag såg på utmanarpartiledardebatten igår. Rick Falkvinge fullkomligt ägde Johan Pehrson (FP:s kandidat till justitieministerposten?), som lyckades med konststycket att göra bort sig än mer än då han i debatt med Christian Engström förra året jämförde fildelning med att ”ta hans gräsklippare” (eller något sådant). Detta år kom han nämligen med följande citat, som måste mara valrörelsens märkligaste hittills (nå, i konkurrens med Jan FRA-förespråkaren Björklunds ”Jag är liberal” följande dag):

Om någon jobbar, låt oss säga sitter i en grotta i fyra månader för att jobba och tar en fantastisk bild, man svälter sig själv, och så får man den här bilden, det är en unik bild, ja då tycker jag det är rimligt att den här fotografen äger bilden.

Alltså vad i…? Nog för att jag hört otaliga varianter på ”Hur ska [x] få betalt?”-argumentet genom åren, men någon som svälter sig själv i en grotta i fyra månader för att ta en unik bild? Eh? Vad tusan är det för liknelse? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Lustigt nog hade en ganska politiskt intresserad klasskompis – visade det sig idag i skolan – också sett på debatten, och höll med i min analys, både generellt om debatten och om det tokroliga utspelet; samma kompis blev för övrigt till synes ganska imponerad av denna blogg, och rekommenderade mig att visa den för lärarna. Tja, både min SO- och min svensklärare känner till den… Notera att citatversionen som skrivits ovan är den transkriberade av Caspian Rehbinder, som också skriver väl i frågan.

Valdebatt hejdå, valaktivism hejsan! Efter skolan utförde jag naturligtvis en del aktivism. Men istället för att cykla till Plommongården och där äntligen slutföra mitt brevlådeflyersutdelningsarbete här i Dalen, förändrades planerna. Jag fick nämligen chansen att mot någon timmes icke-politisk sysselsättning få skjuts till Bea i Svedmyra (nja, det var egentligen jag som föreslog det om Bea…). Det var ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till, eftersom mina häftstift till min utmärkta gula häftapparat nästan är slut. Förra gången häftstift köptes till den (vilket var 2006…?) var det på Bea, om jag minns rätt (jag tror inte ett enda paket räckt så länge, utan jag tror vi köpte två stycken då; båda lär vara slut).

Så jag köpte häftstift på Bea. En hundring för 2500 häftstift är ett bra pris, beaktat det faktum att jag oftast använder minst fem häftstift per affisch; det innebär uppåt fem affischer per krona i häftstiftskostnad. Efter den icke-relaterade timmens sysselsättning (det var inget särskilt spännande eller hemligt; jag försöker bara hålla lite på mitt privatliv i bloggen) cyklade jag till Plommongården, och hade där cirkus tjugo minuter på mig. Glatt kände jag på dörren – och kände att den var låst. Dessa förbaskade privatiseringar och deras medföljda dygnet runt-bruk av portkoder! Jag lyckade dock (jag, eh, följde efter människor in som gick in genom portarna) ta mig in och dela ut i två trappuppgångar, men sedan fick jag nöja mig med radhusen. 36 flygblad, tjugo minuter.

Och jag är klar! Äntligen! Efter 14 besökta gårdar, en 70-något igångna eller -sprungna trapphus och massor av radhus har jag delat ut 864 flygblad i Dalen, ett till varje brevinkast som inte undanbad sig reklam (utan samhällsinformationsundantag). Fantastiskt. Nu behöver jag bara få iväg de knappt 339 (?) foldrar som är kvar av de 500 jag fick med mig på Mynttorget-utdelningen, och de ungefär 350 flyers jag hade sedan tidigare. Och förstås de 120 affischer jag hämtade igår kväll (som vi i Stockholm tydligen bara får sätta på anslagstavlor; jag har inte gjort något annat, men hade hyst visst hopp om trädaffischering…). Det kommer bli en lång lördag.

Also: igår låtsades vi vara riksdagspartier på SO:n och skulle redovisa det parti ens grupp fick tilldelats åsikter i tre frågor (brottsbekämpning, skolförbättring och arbetslöshetsåtgärder). Jag fick Vänsterpartiet, så det var en ganska lätt lektion. Det var bra. Men lättretlighet orsakad av trötthet och valrörelse – som förhindrade mig från att inse att det bara var en skoluppgift och inget allvarligt – gjorde att jag inte kunde hindra mig från att avbryta de som fått KD, S och FP, trots att det bara var tänkt som redovisning och ingen debatt – det var dåligt. Inte för att jag inte håller med om det jag sade (FP är dumma som hävdar att de bryr sig om integriteten), utan för att de klasskompisar jag avbröt faktiskt talade inför klassen, något många tycker är jobbigt. Att då avbryta dem är inte hänsynsfullt. För övrigt hade de ju inte valt partiet själv – åtminstone en en av kristdemokraterna lär ogilla deras politik minst lika mycket som jag själv. Jag hade aldrig klarat av uppgiften om jag exempelvis fått C, eftersom ironi var förbjudet.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Det var idag Maria Wetterstands (MP) tur att utfrågas i partiledarutfrågningarna inför valet i Sveriges Television. För första gången i år såg jag så gott som hela utfrågningen; Miljöpartiet är nämligen det parti jag gillar mest av riksdagspartierna. Wetterstrand klarade utfrågningen väl ur ett PR-perspektiv (ur det perspektivet är hon galant, såpass galant att inte ens den påhittiga Dorsin, som en medtittare och andra påpekade, lyckades häckla Wetterstrand, utan istället fick ägna sången åt hennes kompanjon Peter Eriksson…) enligt min bedömning (som inte delas av alla) , och till största delen höll jag även med henne åsiktsmässigt:

Bensinskatt är bra eftersom klimatet är en av vår tids viktigaste frågor (västvärldens biltillgång är en icke-fråga för de miljontals fattiga i u-länder som riskerar förlora liv, lem och egendom som följd av klimatförändringarna); enda problemet där är att 49 öre är väldigt mesigt och klart i underkant. Vad gäller kärnkraft är det naturligtvis storhetsvansinnigt av människan att ta oss rätten att skapa avfall som i 100 000 år kommer vara farligt; största problemet är att det är farligt så oerhört mycket längre än all annan förödelse vi ställer till med på Jorden. Och skatten på förmögna ville Wetterstrand vara välriktad, och inte undanta de allra rikaste, som (S) enligt utfrågarna föreslagit (har de? det verkar mycket besynnerligt).

Vargjakt är förkastligt, likt allt annat åsamkande av smärta hos kännande varelser, såsom ätande av kött från djur. Men när det gäller köttätande står Miljöpartiet inte alls lika mycket på djurens sida. Eller ja, de är åtminstone inte särskilt inkonsekventa; de hävdar inte att vargjakt är dåligt på grund av lidandet det skapar, utan på grund av inskränkningen av vargstammen; att Sverige har många vargar anses ha ett egenvärde. Nåväl, vad gäller köttätande vill Wetterstrand inte ens införa köttskatt (trots MP-kongressbeslut om att införa ”ekonomiska styrmedel” för att minska köttätande; internkritiska miljöpartister, var finns ni?).

Men trots alla dessa, i jämförelse med de andra riksdagspartierna, bra förslagen, är Miljöpartiet inte det parti jag kampanjar för. Jag arbetar för Piratpartiet istället, och frågan varför jag valt PP före MP återaktualiserades häromdagen när jag såg en av MP:s fantastiska ”Modernisera Sverige”-affischer häromdagen. Affischen menade på att MP vill stoppa statens godtyckliga övervakning av medborgarna, och riva upp både FRA- och IPRED-lagen. Detta värmer naturligtvis en medborgarrättsaktivists hjärta, men det finns två problem. Det ena stavas Socialdemokraterna.  Det andra stavas Datalagringsdirektivet.

Socialdemokraterna har varit väldigt vaga om sina åsikter om FRA-lagen; ibland har de sagt att en inte kan ha det ”helt oreglerat”, men vad S totalt misslyckas med att inse, är att om något är ”oreglerat” för FRA är det otillåtet. FRA behöver aktivt lagskydd för sin verksamhet; de får inte, exempelvis, ägna sig åt massavlyssning om inte de folkvalda stiftat lagar som tillåter det (som riksdagen med borgerlig majoritet tyvärr gjort). På sin webbplats skriver S:

[…] Den borgerliga regeringen har gett Försvarets radioanstalt långtgående befogenheter vad gäller signalspaning i kabel utan att uppnå tillräckliga krav för rättssäkerheten och skyddet för den enskildes integritet. Regeringen har godkänt en lag som uppenbarligen har stora brister eftersom man petat in nästan fyrtio förändringar i den. […]

Notera formuleringen: det har tillåtits ”signalspaning i kabel utan att uppnå tillräckliga krav för rättssäkerheten och skyddet för den enskildes integritet”. Formuleringen gör gällande att det varit möjligt att tillåta signalspaning i kabel med tillräckliga krav för rättssäkerheten och integritetsskydd. Problemet är att det inte går. Signalspaning i kabel innebär att alla trafik som passerar Sveriges gränser i kabel (vilket den mesta elektroniska kommunikationen gör) kopieras över till staten, som sedan analyserar och skiljer ut den trafik den är intresserad av. Innan denna utrensning sker har ju dock staten tillgång till all trafik som passerar landets gränser; bortgallringen av det onödvändiga sker först efter att staten fått tillgång till alltihop! Och det är just denna initiala tillgång som är massavlyssning; det är denna som innebär ett brott mot artikel 12 i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, som lyder:

Ingen må utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens, ej heller angrepp på heder och anseende. Envar har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Och en röst på MP innebär en röst på S, eftersom partierna gått ihop tillsammans med V och bildat de rödgröna. Och ingen kan veta förrän efter valet hur mycket Socialdemokraterna kommer bry sig om MP:s och V:s vettiga åsikter om FRA när det väl är dags att skriva nya FRA-lagen. Nej, Försvarets Radioanstalt har förbrukat allt förtroendekapital, genom att bryta mot lagen genom att bedriva massavlyssning redan innan massavlyssningen legaliserades. Således måste FRA rivas upp och läggas ned. En trevlig bieffekt är de hundratals miljoner kronor som isåfall frigörs till betydligt bättre saker än att staten spionerar på sin egen befolkning. Varför inte skola, sjukvård och äldreomsorg?

Den andra anledningen är alltså Datalagringsdirektivet. Datalagringsdirektvet innebär att information om allas sms, telefonsamtal, e-mail och surfande ska registreras och sparas, för att staten om den så vill ska få tillgång till uppgifterna. Miljöpartiet (och Vänsterpartiet) säger sig vara emot att införa direktivet i Sverige, men de rödgröna som helhet velar; Socialdemokraterna är tvärsäkra på att ja, vi måste införa Datalagringsdirektivet (enligt logiken ”om EU blir sura på oss för att vi vägrar kränka medborgerliga rättigheter är lösningen inte att lämna EU eller ignorera dem, utan att faktiskt börja kränka medborgerliga rättigheter), och gillar det till och med (Bodström, som själv drev igenom direktivet i EU, sade i mars dessutom att ”I det här fallet är vi dock skyldiga att införa det här, och vi kommer att införa det i Sverige.”).

Anledningarna att inte införa Datalagringsdirektivet är många: det bryter mot Europakonventionens skydd för den mänskliga rättigheten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande, det leder till att en del drar sig från att ringa förtroliga samtal eftersom de inte vill att sådant ska registreras, det bidrar till det sluttande planet som riskerar leda till en total övervakningsstat, det kan skapa läckor av informationen som samlas in och dessutom är det på tiden att något av EU:s medlemsländer faktiskt säger ifrån och vägrar införa lagstiftning som kränker deras egna medborgares grundläggande rättigheter.

Allt detta förstår Piratpartiet. En del av detta förstår MP och V, men de bryr sig kanske mer om att inte stöta sig med EU och S. Föga av detta förstår Socialdemokraterna, och knappast något av detta förstår Alliansen; enda anledningen till att dem inte infört datalagringen än, är att de inte vill ha en upprepning av FRA-debatten, en upprepning som skulle kunna få in Piratpartiet i riksdagen. Naturligtvis gör detta att de flesta etablerade partier och politiker undviker att ta upp piratfrågor. Miljöpartiet skall ha cred för att de trots detta lyfter medborgarrättsfrågan på sina valaffischer, men problemet är att politiken de går till val på kanske inte är politiken de kommer rösta efter i riksdagen, då möjligheten att sitta i regering med S kommer vara högprioriterad.

Rösta på Piratpartiet. Rösta för medborgerliga och mänskliga rättigheter. (Men du, om en eller ett par mandatperioder, när Piratpartiet väl fixat de frågorna – S blir säkert mycket mer samarbetsvilliga om rödgrönt maktskrifte hänger på godhet i medborgarrättsfrågorna – rösta på Miljöpartiet i nästa val, för en hållbar grön politik för Sveriges och världens framtid.)

Foto: urtica, http://www.flickr.com/photos/urtica/
Foto: urtica, CC-BY-NC-SA 2.0, flickr
Lilagrön regering 2010. Ack, denna vackra med orealistsika utopi…

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Internet, teknik, datalagring, Datalagringsdirektivet, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter, Europakonventionen, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, EU, Europeiska Unionen, vargjakt, köttskatt, bensinskatt, miljö, miljön, klimat, klimatet, Socialdemokraterna, S, FRA, FRA-lagen, Försvarets Radioanstalt, privatliv, integritet, personlig integritet, övervakning, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, Miljöpartiet, MP, Maria Wetterstrand, rödgröna, Peter Eriksson, partiledarutfrågning, SvT, Sveriges Television, television, nyhet, nyheter, valaffisch, affischer, affischer, affischering, valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »