Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Webben’

Vi lever i goda tider. Mänskligheten har aldrig varit så välmående, tekniken aldrig så fulländad, vetenskapen aldrig så allomfattande. Världen närmar sig snarare utopin än dystopin. Den som allra bäst, mest underhållande och med högst trovärdighet förklara detta är professor Hans Rosling, vars verktyg Gapminder så tydligt visar de ofta dolda förändringsprocesserna som alltjämt verkar i vår verklighet. Än tydligare blir det när Rosling, denna mästerretoriker, talar själv. Se bara den här filmen:

Likväl är det svårt att riktigt tro på detta goda, när vårt nyhetsflöde konstant fylls med negativa händelser, från det minimala och milda i form av skattemissbruk till det gränslösa och ofattbara i form av krig. När vi hör om Tillväxtverkets anställda som använder de pengar som kommer från oss alla medborgare inte för att gynna samhället utan för att leva lyxliv, om företag som får tillåtelse att hugga ned en ovärderlig skog, om Storbritanniens beslut att låta ett privat företag med profit som främsta intresse handha statens kärnvapen, om ett par i USA som förvägrades giftermål av den lokala kyrkan med hänvisning till parets hudfärg, om hur situationen för flyktingar till Italien ånyo kan förvärras, om den helt fruktansvärda situationen i Kongo-Kinshasa, om den likaledes fruktansvärda situationen i Syrien – för att bara ta ett axplock från det senaste dygnets svenska nyhetsförmedling – är det inte märkligt att man lätt förlorar framtidstron.

Det får inte ske.

Mänskligheten kan bättre.

Och bättre än någon kan Charlie Chaplin – av alla människor – visa det. Jag låter honom tala för sig själv:

Det där klippet kommer från komedin ”The Great Dictator”, där Chaplin parodiserar Hitler och Nazityskland. Protagonisten, en förtryckt medborgare i diktaturen, kastas i koncentrationsläger men misstas sedan komiskt nog för diktatorn av hans underlydanden (samtidigt som diktatorn själv misstas för medborgaren). Denna rockad gör att det nu blir den gode medborgaren som får hålla den onde diktatorns  ”segertal”, och det är där filmklippet ovan börjar. Protagonisten kastar diktaturens tidigare politik helt åt sidan, och håller istället ett brandtal för demokrati, humanism och frihet. Förvisso det kanske bästa tal jag någonsin hört.

Och det gjorde avtryck. 1940 kom filmen. USA var ännu neutrala gentemot fascismens fasansfulla övergrepp på andra sidan Atlanten. Filmen ”bidrog till opinionen” för amerikansk intervention mot nazismen, enligt Wikipedia.

Så, det där var Chaplin, humanism och antifascism ur ett mer historiskt perspektiv. Visserligen är det häpnadsväckande hur väl filmen passar in i dagens allt mer demokratiserade samhälle – där informationsteknologisk utveckling givit förtryckta folk de frihetens förmåga de behövt för att störta diktatorer i den arabiska våren – med sina tal om vetenskaplig och teknisk utveckling till allas nytta, och hur Chaplins tal hörs omedelbart över hela världen; så är det ju än mer nu när det finns på Internet.

Men när det gäller dagens samhälle finns ändå ett mer modernt, hoppingivande filmklipp jag vill dela med mig av:

Detta är inte en så uppenbar humanist som Charlie Chaplins skapelse, utan istället en sång av Kim Dotcom – den mycket rika entreprenör som ligger bakom MegaUpload och som fick internationell uppmärksamhet då han på ett uppseendeväckande sätt greps av polis. Hans inblandning i MegaUpload borde inte vara kriminell, så det är inget som misskrediterar Dotcom; däremot har han tidigare dömts för ekonomisk brottslighet. Exakt vilken bevekelsegrund som ligger bakom sången är således svårt att veta, men likväl – sångens budskap är spot on och fantastiskt.

Och om även brottslingar kan omvändas till att lägga resurser på aktivism för medborgerliga rättigheter, då är det ett bevis så gott som något på att humanismen har rätt i sin absoluta kärna:

Det finns förvisso godhet i oss alla.

Pusha gärna Chaplins tal!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

En ny litterär recension – tack till Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner för inspiration. Den här boken fick jag syn på när jag besökte Östermalms bibliotek för någon vecka sedan då jag skulle låna datorer.

*

Sociala medier

– en halv sekund från ord till handling

Ronge, Paul

Foto: Nick Richards ("nedrichards"), CC-BY-SA 2.0

En social smartphone. Viktig för sociala media, och såväl
omslagsbild för samt tema i Paul Ronges ”Sociala medier”.
Foto: Nick Richards (”nedrichards”), CC-BY-SA 2.0.

Människan har i alla tider varit en social varelse. Vi har umgåtts, samarbetat, talat, berättat, musicerat och överlag levt våra liv ständigt på tvären med de gränser som skiljer olika individer åt. Förvisso är jag liberal och menar på att politiken måste utgå från individen; men politiken är inte allt. I samhället bortom maktens korridorer, juridiska dokument och ignoranta beslutsfattare existerar helt andra värden än dem som måste styra staten. Och det är här gemenskapen kommer in. Kanske kan enstaka individer uppnå lycka i total ensamhet; men de allra, allra flesta av oss tyr sig naturligt till andra människor. Kärleken och vänskap är – i all sin opolitiserade (nåja) enkelhet – mycket värdefullt för oss alla.

Men nog med klyschor och till saken. Sociala medier är en bok om Twitter, Facebook och bloggar (alltså bara traditionella sociala medier på webben; IRC och mejl tas inte upp) publicerad av medievetaren Paul Ronge. Nu skriver jag ”publicerad”, för bokens texter är bara delvis skapade av Ronge själv – boken utgörs av en hel klase intervjuer av massor av mediemänniskor. Och nu skriver jag ”medievetare”, för begrepp som ”PR-expert” har en förmåga att stöta bort mindre kommersiellt och mer etiskt/filosofiskt inriktade läsare (dit jag räknar mig själv). Ronges verk handlar visserligen till viss del om företagande, men då ur ett medieperspektiv (lite vagt påminner det om Magnihasa med vänners behandling av de 95 teserna), och det flummar aldrig in på urtråkiga vinst-/träffmaximeringsmetoder (jag tittar på dig, sökmotoroptimering, och jag tittar surt!).

Nej, istället håller Ronge kvar vid sina intressanta röda trådar: en om gränserna mellan privat/personlig/offentlig och hur de uppluckras eller snarare omvandlas, en om hur de sociala medierna kan användas för att driva och utveckla politik (och, som sagt, näringsliv) och en om underförstådda regler och normer  för uppförande privatpersoner emellan till näts. Det är ganska skickligt, med tanke på att intervjuoffren som snarare känns som -vittnen, -sanningsvittnen om de nya tiderna, har så vitt skilda bakgrunder. En ”medborgarlöns”-arbetande landsbygdsbo här, en riksdagspolitiker där, en forskare inledningsvis och en författare i blivande (och nätmässigt vardande) avslutningsvis.

Författarmängden gör att boken blir rätt varierad efter de medverkande personernas intresseområden. Som mer intresserad av de filosofiska och politiska aspekterna på sociala medier, är jag själv följdaktligen inte så jättenyfiken på intervjuer med olika bolags företrädare. Men Ronge har ett sätt att skriva – han är förvisso en PR-expert 😉 – som går hem, och då inte  på det simpla viset av typ Ipren-mannen (höll på att skriva IPREN-mannen, för att jag skrivit IPRED med versaler så ofta… politikskadad…). Paul Ronge är istället uppenbart intellektuell, och utan att förhäva sig själv och sina egna insatser i mötena med sina kontrahenter lyckas han förmedla sin seriositet. Vilket han säkert har något slags varumärkesbyggande baktanke med. Men det spelar ju ingen roll vilka bevekelsegrunder han har för sin trevliga, intellektuellt attraktiva framtoning – det viktiga är att boken blir bra.

Och det blir den. Allra bäst är den givetvis då de mest intressanta människorna får tala ut. Bland dessa hittar vi Mats Lindberg, en professor i statsvetenskap, som resonerar kritiskt om medieteori utifrån Jürgen Habermas, vars (tydligen) klassiska verk Borgerlig offentlighet på något sätt utgör den intellektuella grund som Paul Ronges snart tre förändringsfyllda decennier år senare lutar sig mot. Svaren från mymlan (Sofia Mirjamsdotter), en av de allra klokaste inom sociala medier i Sverige, är givetvis läsvärda, liksom de hennes tidvise kompanjon Deeped (som skrev ett klokt inlägg så sent som idag) ger kapitlet därpå. Kvällstidningarnas bägge chefredaktörer är närmast definitionsmässigt intressanta i deras roller; så värst mycket nytt kommer de inte med.

Det gör däremot en del andra, som jag inte väntat mig fängslas så av. Hit hör Alex Schulman, som basically erkänner att hans tidigare elaka roll var en konstruerad och till verkligheten föga kopplad persona han lanserade inte för att såra utan för att, tja, få uppmärksamhet och underhålla, verkar det som. Det verkar också som att Schulman – vars betydligt mer seriösa och kärleksfulla senare alster, såväl hans böcker som hans nya blogg, hyllats – uppriktigt ångrar mycket av det han lät sin delvis fiktiva nätsida säga. Men hit hör också Blondinbella/Isabella Löwengrip, som jag tidigare hade trott var någon pseudokunnig utseendefixerad människa med visst sinne för affärer. Nu är jag istället övertygad om att Blondinbella är extremt intelligent, betydligt mer penga- än utseendefixerad och med föga ädla motiv i sitt bloggande. Det har inte med någon egentlig antipati mot Blondinbella som person att göra – hon har gjort en del riktigt bra saker – utan min motvilja handlar istället om min antipati mot den kalla rationalitet som driver många företagare.

Den allra mest skärpta skildraren och skildrade i Ronges samtidsskildring är nog Tindra-Anette Boström. Denna bloggare – en av få integritetsdito jag inte kommit särskilt mycket i kontakt med (jag trodde inte alls tills jag alldeles nyligen, i ett annat sammanhang, upptäckte hennes kommentar på ett inlägg från 2008 – där jag för övrigt luftar rätt tokiga rösträttsåsikter; hur tänkte jag…?) – har på grund av diverse strukturella så kallade problem inte något arbete och går därför på statliga bidrag. Men lite likt sargoth/Piratkatten/Magnihasa verkar Boström inte uppfatta detta som något egentligt dilemma; istället ägnar denna mästertänkare sina dagar åt att sätta sig in i samtidspolitiska frågor av vikt, inte minst medborgarrättsrelaterade sådana. Att läsa Boströms tankar om dessa och om sociala medier är oerhört givande. Så om inte annat, låna boken för att läsa just hennes kapitel!

Frågor, att vrida, vända, bolla med, spinna vidare på, och slutligen kasta ut i bloggformat på den världsvida väv vi kallar nätet, finns det oerhörda mängder av – boken är inte någon instruktionsbok (mer än några tips på bokens sista fem sidor) eller något encyklopediskt verk, utan istället av en intervjubaserad, rätt lättsamt filosofisk natur. Detta inlägg skulle kunna  bli trenne gånger så långt utan att något mer än min tid (jag drar till Stora Karlsö med Fältbiologerna i morgon för semester) begränsar mig. Men jag tror det räcker här. Att jag ska låta recensionen av denna bok få ett värdigt avslut nu. En sista fundering får bli att jag om jag ska nämna någon reell brist saknar vissa initierade tänkare – Rasmus Fleischer, Emma Opassande, sargoth, Rick Falkvinge (och än fler jag knappt känner till finns)- i det digra verket. Men de kan jag å andra sidan följa på nätet.

Sociala medier är en bok som ställer ofta intressanta frågor och presenterar oftare intressanta svar från allra oftast intressanta tänkare rörande sitt ämne som ligger helt rätt i tiden. För om det är någon enda tes alla dessa disparata härolder för de tider som komma skall har gemensamt, är det deras starka övertygelse att sociala mediers betydelse endast kommer öka framöver. Däri instämmer jag. Och för att hålla koll på utvecklingen och kunna följa med i det sociala tågets färd är Ronges verk betydelsefullt (inte minst för de ”framtida forskare” Juholt talat sig så varm om). Och inte bara följa tågets färd – med Sociala medier i ena bakfickan, tvenne fulguider i den andra och Tweetdeck i den tredje kan du själv bli lokförare tillsammans med tusentals andra. Just det är förvisso de sociala mediernas kärna.

*

Paul Ronge: Sociala medier
Optimal förlag, 2010
274 sidor
ISBN: 978-91-7241-202-6

Andra recensioner: Paul Ronge själv – Paul Ronge under arbetsprocessenPaul Ronge om reaktioner efteråt – Erik Laakso – Doktor Spinn – Jimmy Mannungs bloggMimmimariesböckerKulturbloggen – Ramona Fransson – MotviktigtMikael Hansson – Arbetaren

Pusha gärna inlägget!

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpirat

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

xkcd (xkcd.com) är en (inte sällan politisk) humorwebbserie. Alla serierna är inte bra, men några är helt fantastiskt roliga. Eftersom serierna är licensierat under Creative Commons Attribution-Noncommersial 2.5-licensen är de fria att sprida (dock ej kommersiellt). Nedan följer mina favoriter:

xkcd.com, CC-BY-NC 2.5

Attribution: xkcd.com, CC-BY-NC 2.5 - "Copyright", http://xkcd.com/14/

http://xkcd.com/14/

Attribution: xkcd.com, CC-BY-NC 2.5 - "Faust 2.0", http://xkcd.com/501/

http://xkcd.com/525/

Attribution: xkcd.com, CC-BY-NC 2.5 - "I Know You're Listeining",http://xkcd.com/525/

//xkcd.com/530/

Attribution: xkcd.com, CC-BY-NC 2.5 - "I'm An Idiot", http://xkcd.com/530/

//xkcd.com/501/

Attribution: xkcd.com, CC-BY-NC 2.5 - "Digital Manage Rights", http://xkcd.com/86/

//xkcd.com/503/

Attribution: xkcd.com, CC-BY-NC 2.5 - "Terminology", http://xkcd.com/503/

//xkcd.com/214/

Attribution: xkcd.com, CC-BY-NC 2.5 - "The Problem With Wikipedia", http://xkcd.com/214/

bl

Attribution: xkcd.com, CC-BY 2.5 - "Wikipedian Protestor", http://xkcd.com/285/

CC-BY-NC 2.5 license
CC-BY 2.5 license

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag ogillar reklam. Jag ogillar den. Den indoktrinerar folk att köpa något och gynnar kommersiella intressen. Generellt sett ogillar jag reklam. Jag ogillar generaliseringar också. Därför vill jag poängtera att det finns undantag. Reklam för Wikipedia eller Rädda Barnen tycker jag faktiskt är bra. Reklam för (produkter av) multinationella storföretag såsom McDonalds tycker jag inte om. Nåväl. Nu när jag klarlagt min grundläggande syn på reklam kan jag komma till min poäng. Anledningen till varför blogginläggets titel är en mycket ologisk hypotes.

Vilken reklam tror du att du minns bäst? Vilken tror du får dig mest intresserad av vad det nu är som reklamen är för? Bra eller dåligt gjord reklam? Reklam som du gillar, eller reklam som du stör dig otroligt på, eller reklam som du varken gillar eller ogillar? Jag tror faktiskt att reklam en inte får en särskilt bestämd uppfattning om är mest påverkande. Du påverkas mer om du inte märker att du påverkas. Däremot tror jag inte att en blir mer positiv till företaget/produkten som reklamen görs för, om reklamen ifråga är dålig. Och då menar jag inte typ lite medkänslaskapande dålig eller komiskt dålig (det vill säga: reklam som involverar någon som hela tiden råkar illa ut, men som en ändå känner medlidande för, eller tycker är så där halvrolig). Nej, jag menar reklam du irriterar dig på, reklam som du bara inte orkar med. Den tror jag faktiskt inte ger så stort intryck. Förvisso gör dåligheten att du blir emdveten om reklamen och att den bara är där för att indoktrinera, vilket får dig att bli mer misstänksam. Detta antar och hoppas jag. Mina hypoteser är inte alls baserade på någon vetenskaplig forskning, vad jag vet, utan bara mitt sunda förnuft och vad jag lärt mig av andra.

Men den bra reklamen då? Den där du sjunger med i bakgrundsmusiken, den som gör att du känner dig trygg, den som glädjer dig, den som får dig att skratta och som du bär i minnet? Den tror jag faktiskt är rätt dålig, ur en person som inte vill påverkas av reklam. Om du exempelvis sympatiserar med stackars Lasse som det bara går dåligt för (för att använda mitt tidigare exempel på vad jag inte menade med dålig reklam) tänker du bort att Lasse egentligen är en skådespelare och att reklamen producerats av ett företag med enda syfte att få dig att köpa företagets produkter (om det nu är företag; är det Rädda barnen eller Wikipedia det handlar om tycker jag att sådan här reklam är bra reklam).

Det finns mången exempel på reklam jag gillar. Ett aktuellt sådant är ”Born to be cheap”-kampanjen som Tele2 bedriver just nu. Den finns på reklampelare, i tidningen och, naturligtvis, på tv:n. Jag antar att den även finns på webbplatser (utöver Tele2:s sådana; att den finns på tele2.se är självskrivet); jag gick faktiskt in på några webbplatser jag vet har reklam för att hitta den och kunna länka till webbplatsen som exempel, men hittade den inte (jag gick till och med in på Aftonbladets webbplats). Nåväl, videon i sig finns på youTube och diverse bloggar. Av upphovsrättsskäl klistrar jag inte in videon här. Det finns faktiskt på en webbsida på tele2:s webbplats! Reklamen i sig handlar om ett får, Frank, som är ensam och utesluten eftersom han är ett får. Han söker lycka i livet och finner till slut det hos sina gelikar, på Tele2. Poängen är ordvitsen ”cheap” och ”cheep”.

Andra nymedia som skriver om tele2:s nuvarande ”Born to be cheap”-kampanj:

Gammalmedielänkar:

Detta blev första inlägget på några dagar. Det blev riktigt långt också, för att vara på denna blogg. Det var intressant och roligt att skriva. Jag hoppas att du fann lika mycket nöje i att läsa det!

Read Full Post »

Jag såg nyss ett ganska roligt klipp på YouTube. Titeln är ”SVT: Nymodigheten dataterminaler”, och klippet är faktiskt upplagt av Sveriges television. Uppenbarligen försöker gammelmedierna utnyttja nymedier som YouTube. SVT har lagt upp många videoklipp. Det finns redan många klipp på SVT Play, varför detta uppenbarligen är åtminstone delvis något som görs för att synas. För att etablera sig i nymedievärlden.

Det vore riktigt bra om SVT, bara för att få goodwill och vara snälla, släppte dessa klipp fria. Och nu menar jag inte fria som i den nya betydelsen ”gratis”, utan fri som i frihet. Frihet att sprida, ändra och använda, även kommersiellt. Isåfall skulle klippen kunna läggas upp på Commons och användas i Wikipediaartiklar. SVT skulle definitivt få uppmärksamhet på det viset.

Har du, som läser detta, något gammalt videoklipp eller några fotografier du kan tänka dig att dela fritt, som är encyklopediska? Isåfall: ladda gärna upp dem till Wikimedia Commons!

Read Full Post »

Personligen gillar jag avancerat språk. Jag behärskar det inte tillnärmelsevis fulländat, men försöker ändå använda det här på bloggen. Det ger ett formellt och professionellt intryck, och framförallt är det vackrare, anser jag. Det är dock viktigt att det är korrekt, och framförallt bör språket vara förståeligt. Många av Sveriges kommuners webbplatser använder ”krångligt” språk med svåra och långa ord, ”tillkrånglade” (anser nog många) fraser och annorlunda uttryck – kort sagt språk som skiljer sig ganska signifikant från talspråk. Att kunna tillgodogöra sig dessa texter är mycket viktigt i ett demokratiskt samhälle, eftersom vissa av de behandlar hur röstning går till och tar upp viktiga lagar (just dessa exempel finns i enkelt språk på riksdagens webbplats, så de var kanske inte så bra exempel, men jag tror att ni förstår vad jag menar, vilket, som sagt, är det viktigaste).

Enbart cirka sju och en halv procent av webbplatserna som tillhör de svenska kommunerna erbjuder lättläst information. Detta är alldeles för få. Som jag skrivit på en annan blogg som svar till ett inlägg vars skrivares åsikt är att besökarna borde få besvara enkäter och dylikt och på det sättet utveckla webbplatsen:

Ett ytterligare steg man kunde ta är att låta besökarna skapa webbplatsen, inte bara ge tips och besvara enkäter. Jag menar alltså att webbplatserna kunde bli wikiliknande; de bör kanske inte bli så möjliga att redigera som MediaWiki-webbplatser (MediaWiki är den wikiteknik som bland annat Wikipedia använder), utan först borde någon granska förslagen på förbättringar/ny information innan den publiceras. Ett exempel är att webbplatser med många sidor på “byråkratiska” skulle kunna skrivas om på enklare språk av besökarna.

Några gammelmedielänkar:

Read Full Post »

Ett klick för skogen är en webbplats där man kan hjälpa till att rädda skyddsvärd, gammal skog. Dels kan man köpa saker och dels kan man donera pengar. Men det bra är: man kan donera genom att gratis klicka på en knapp på webbplatsens huvudsida! Det kostar ingenting för en själv. Klicket betalas av sponsorer.

Read Full Post »

Older Posts »