Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

Diktaturens hantlangare

REVA igen. Jag kommer fortsätta skriva om det tills detta brott mot humanitet, frihet och tolerans är avskaffat.

Dagens Nyheters reportage (i kursiv stil) kontrasteras nedan med Regeringens och Miljöpartiets ramöverenskommelse för migrationspolitiken (i byråkratstil). Man kan även kontrastera med Sveriges Radios liknande reportage.

Sedan följer mitt öppna brev till diktaturens hantlangare.

När verklighet möter politik

– Jag kan inte åka tillbaka till Afghanistan. Talibanerna bombade min familjs hus på grund av att jag jobbat som tolk för amerikanerna på Bagrams flygbas. Min pappa dog i attacken. Nu är de ute efter mig, sade Sohrab till poliserna i bilen på väg till stationen.

Poliserna svarade att de bara gjorde sitt jobb.

De som beviljas uppehållstillstånd ska så snabbt som möjligt kunna påbörja 
etableringsprocessen i Sverige medan de som fått ett avvisnings- 
eller utvisningsbeslut som vunnit laga kraft är skyldiga att lämna landet.

Det intensifierade arbetet med att leta reda på och avvisa papperslösa är inget som poliserna har hittat på själva. Upptrappningen är en konsekvens av regeringens – framför allt Moderaternas – inställning: det ska vara svårt att leva i Sverige som papperslös.

Arbetet med att öka effektiviteten i såväl det självmanda som det tvångsvisa
återvändandet ska fortsätta.

”Jag vill inte dö. Snälla räkna mig som en människa och låt mig stanna i ert underbara land.”

Det kom inga svar. Svenska myndigheter hade bestämt sig. Sohrab skulle ut ur landet.

Till diktaturernas hantlangare

Migrationsverket och Polisen, ni bär det slutgiltiga ansvaret. Era händer är färgade av skuld, blod och tårar. Skulden för att Maxims pappa ska skickas tillbaka till Europas sista diktatur och separeras från sin familj, kanske för alltid. Blodet från pastor Jean, vars berättelse om hemlandets förföljelser ni inte trodde på, som torterades av regimen när han med våld utvisats ur Sverige. Tårarna över Karim, som ni beslutade att skicka tillbaka till Uganda, trots att han som homosexuell enligt en ny lag ska mördas av Ugandas rättsväsende.

Ni skulle kunna hänvisa till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (som Sverige måste följa enligt vår grundlag). Ni skulle kunna hänvisa till FN:s bindande Tortyrkonvention. Ni skulle kunna hänvisa till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Det gör ni inte. Trots att ni kan trotsa vad ni blir tillsagda genom att hänvisa till dessa juridiskt tunga dokument gör ni det inte. Ni ”följer bara order”.

Men ansvaret ligger inte främst hos orderlydande privatpersoner som behöver jobb i ett Sverige där arbetslösheten är utbredd. Ansvaret ligger främst hos era ordergivare. De folkvalda politikerna.

Miljöpartiet, vägen till helvetet är kantad med goda avsikter. Och nog hade ni de bästa av avsikter när ni skrev under formuleringarna här ovan – och ni fick ju faktiskt igenom resultat från avsikterna: vård och skolgång till papperslösa. Men vad är vården värd när man inte kan besöka doktorn av rädsla för att på väg dit utvisas till ett land som helt saknar kvalificerad vård? Vad är skolan värd när barnen behöver frukta att deras klasskamrater eller lärare ska få dem utvisade ur landet? Vad är någon samhällsservice värd, när du varje dag, varje timme, varje sekund känner rädslan över att din medmänniska förått dig?

Jag vet att ingen ny försämring skett. Jag har läst alla era redogörelser om hur lagen inte ändrats på något sätt till det värre. Jag betvivlar inte era påståenden. Men de är usla argument när ni genom era underskrifter likväl legitimerat ett redan existerande system som dödar. Kanske trodde ni att Migrationsverket skulle börja följa grundlagen, Europakonventionen och Sveriges internationella konventioner (istället för att tolka Utlänningslagen så att den strider mot mänskliga rättigheter), att det ”tvångsvisa utvisandet” bara skulle ske till, typ, Norge och andra demokratier. Men så blev det inte.

Vad händer om ni river upp överenskommelsen? Vem kommer bestämma framtidens migrationspolitik?

Kan ni i Miljöpartiet gå samman med Vänsterpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet och några sant socialistiska sossar och några faktiskt frihetliga moderater för en bred och bättre överenskommelse – med amnesti, inhibition i samtliga asylärenden tills Migrationsverket ersatts av en kompetent laglydig myndighet och en förbättring av Utlänningslagen? Har ni den förmågan, modet och viljan?

Eller lyckas Regeringen förbli enad och med hjälp av Socialdemokraterna istället dra tillbaka de förbättringar som skett? Tusentals barn kastas då ur den skola de egentligen har (juridisk, moralisk, mänsklig) rätt till. Tusentals människor kommer lida eller dö av de sjukdomar de egentligen har (läkeretisk, moralisk, mänsklig) rätt till. Tusentals kommer drabbas. För att inte tala om utvisningarna, som fortgår, effektiviseras och verkställs.

Kristdemokraterna, vad hände med den kristna etiken? Hur gick det till då kärleksbudet och de tio budorden fick ge vika för ”ekonomiska hänsynstaganden”, ”volymkontroll” eller upprätthållandet av en orättfärdig, grundlagsvidrig och folkrättsstridig lag? När ersattes ”vänd andra kinden till” med ”skicka pastorer till tortyr”? Ni låtsas verka i andan av pacifisten Jesus – en av de mest humanistiska tänkarna som vandrat på denna jord, åtminstone för sin tid – men i själva verket skickar ni människor till de mest helvetiska förhållanden som finns i detta liv: dödsstraffets Uganda, våldets Kongo, krigets Afghanistan.

Ni har reagerat mot rasismen. Det är bra. Men ni måste också reagera mot dödsutvisningarna.

Centerpartiet, hos er anar jag en glimt i Alliansmörkret. Ett par inflytelserika centerpartister i Stockholm försvarar väl det arv av öppenhet, liberalism och humanitet partiet i någon mån förvaltat. Men det räcker inte. Det räcker inte alls. Inte när en framträdande riksdagsledamot talar om ”svart arbetskraft” och personer ”utan asylskäl” – och helt förbiser det faktum att Migrationsverket upprepade gånger brutit mot såväl Tortyrkonventionen som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och därmed brutit mot svensk grundlag. Att personer ”utan asylskäl” visst har asylskäl – men inte blir trodda.

Tilltron till den inkompetenta, kriminella myndigheten Migrationsverket förefaller överlag fortfarande förvånande hög i partierna. Skulle förtroendet för Skatteverket förbli högt och utan åtgärder om Skatteverket plötsligt började trippelbeskatta människor eller strunta i att ta in skatt alls (vilket är skattepolitikens motsvarighet till migrationspolitikens folkrättsvidriga utvisningar)? Och skulle man inte reagera om Skatteverket bröt mot grundlagen med hänvisning till vanlig lag – och omedelbart ändra den vanliga lagen så den överensstämmer med grundlagen?

”Ja”, svarar CUF, som vet vad Centerpartiet egentligen borde handla om.

Folkpartiet, även om er hyser jag visst hopp. Integrationsminister Ullenhag har till skillnad från Ask varit tydlig med rasprofileringens rättsvidrighet från början (till skillnad från Ask, som först bara talade om ”personliga upplevelser” och fortfarande inte sagt något om att förbjuda, kritisera, eller ens utreda Polisens maktmissbruk). Demokratiminister Ohlsson verkar faktiskt ta detta med demokrati på allvar.

Men migrationspolitiken då? Det är bra att stå upp för demokrati och tolerans. Men ni måste också stå upp för asylrätten. För en liberal är rörelsefriheten – särskilt rätten att fly förtryck – en av de mest grundläggande rättigheterna, erkänd i FN:s deklaration från 1948. Vad har hänt? Är ”Folkpartiet liberalerna” bara en fin stämpel? Borde ni – som er rättspolitiska talesperson verkar vilja – byta namn till ”Folkpartiet batongliberalerna”?

Jag hoppas inte det. Jag hoppas ni tar ert ansvar som liberala politiker för de liberala rättigheterna. Jag hoppas ni slutar skicka människor in i döden. All heder åt LUF som arbetar för detta och andra klassiskt liberala principer.

Moderaterna, ni är dödspolitikens främsta parti. Er justitieminister kan inget om rättsstatens grundläggande principer. Er migrationsminister betraktar migranter som döda volymer, inte som levande människor. Er statsminister vägrar förklara varför Sverige nödvändigtvis ska ha världsrekord för brott mot FN:s tortyrkommitté och säger istället att det inte är hans ”ansvar att säga om det är rätt eller fel” när Polisen utför hans regerings order.

Ni kan inte ens er egen politik – eller ideologi. Ni kallar er liberaler men kränker liberala rättigheter på löpande band. Ni kallar er konservativa men vägrar alla svenskar som en del av samhällsgemenskapen. Ni kallar er ett arbetsparti men bryr er inte ett skvatt om de som arbetar hårdast, värst och farligast: de papperslösa.

Nyss i ”Agenda” pratade er partiledare Reinfeldt om en ”mycket generös asylpolitik”, och han påstod att Polisen ”följer de lagar och regler” som finns. ”mycket generös” är en tolkningsfråga, men jag förstår inte hur ni tänker när ni menar att Karim behandlats ”mycket generöst” då han utvisats till Uganda.

Er statsminister ljuger: Polisen följer inte alls lagarna och reglerna, eftersom Polisen, Migrationsverket och själva Utlänningslagen bryter mot Europakonventionen och FN:s tortyrkonvention. Vidare säger Reinfeldt att ”Polisen avbryter nu dessa regler”, om rasprofileringen. Det stämmer inte. Polisen lämnade tunnelbanan av strikta effektivitetsskäl.

Även här finns en liten, liten strimma av framtidstro, tanken på att Moderaterna inte för evigt är förlorade i ett morbidt sammelsurium av inkompetenta ekonomiska beräkningar och total brist på förståelse för människor. Fria Moderata Studentförbundet har briljerat i de demokratiska principer ni som parti förkastat (dock ej på Stockholmsnivå). Om ni ska ha någon chans att behålla er makt, Moderaterna, när humanistiska vindar nu blåser över folket (”väljarbasen”): gör som dessa kloka studenter uppmanar er.

Ert ungdomsförbund MUF har dock lyst med sin frånvaro i debatten – vart tog rättighetsliberalerna som stod på tvärpolitiska barrikader mot FRA för bara fyra år sedan vägen? FRA är illa. FRA är massövervakning. FRA är inte tillnärmelsevis lika antiliberalt, auktoritärt och antihumanistiskt som utvisningarna. MUF, gör er röst hörda!

Socialdemokraterna, även ni bär ansvar för migrationspolitiken. Ja, inte de bra delarna, med skolgång och sjukvård åt papperslösa – det vägrade ni gå med på när ni hade makten. Istället var det ni själva som skrev den utlänningslag som enligt Migrationsverkets (någorlunda) legitima tolkning strider mot grundlagen. Att Migrationsverket då väljer att sätta utlänningslag före grundlag är märkligt och inget ni bär skuld i – men ni bär den högsta skuld i att lagen ser ut som den gör.

Vad hände med den internationella solidariteten Palme förde fram? Våra egna Hanoi-bombningar sker runtom i världen, just nu, utan att vi reagerar. Palmes berömda uppräkning av platser där ”våldet triumferat” kan fyllas än mer under det tredje årtusendet: Irak, Afghanistan, Syrien, Kongo, Burma. Och Palme talade vidare: ”Eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”

Ska domen i framtiden falla över 2010-talets socialdemokrater, som var regimerna behjälpliga med utvisningar av demokratiaktivister, HBTQ-personer och andra föremål för diktaturernas förföljelse och som struntade i att hjälpa försvunna barn? Eller ska Socialdemokraterna i det tredje årtusendet uppleva sin nya renässans, då den globala medkänslan, solidariteten med alla och värnandet om det stabila samhället på allvar återupprättas som socialdemokratiska honnörsord?

Ni väljer. Inte jag.

Svenska folket, ni har valt dessa politiker. Ni hade nog ingen tanke på allt detta – på Maxims pappa, Jean eller Karim; på Europakonventionen, mänskliga rättigheter eller medmänsklig humanitet; på asyl, migration eller tvångsutvisningar – vid valurnorna för snart tre år sedan. Men idag vet ni bättre. Ni vet hur det är att som svensk med papper diskrimineras. Ni vet hur det är att som svensk utan papper vänta på döden. Ni vet hur det är att uppleva migrationspolitiken i praktiken.

Nästa år går vi till val i en fri demokrati. Det är ett privilegium. Använd det väl.

Det var Khemiri. Och ovan var det Alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Brevet till dem postar jag personligen. Vill du hänga på kommer en adresslista här imorgon (tyvärr inte ikväll; även bloggare måste göra skolarbete).

Jag själv då? Har jag inget ansvar för migrationspolitiken? Själv är jag med i Piratpartiet. Vi står upp för en human, rättssäker migrationspolitik, där asylrätten går från fina ord på internationella papper, till fin praktik av internationella rättigheter. Själv är jag dessutom 17 år, så jag har aldrig fått rösta. Men nästa år får jag rösta, i EU-val och riksdagsval.

Då får vi välja mellan dödspolitiken eller den humana politiken. Ha det gärna i åtanke 2014.

Pusha gärna detta inlägg

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annons

Read Full Post »

Rätten att tala – en introduktion till Sveriges språkpolitik

Den senaste månaden har jag – utöver Råstasjön och migrationspolitik – i hög grad ägnat åt minoritetsspråkspolitik. Detta har resulterat i att jag lagt en motion till Ung Pirats förbundskongress, som förhoppningsvis går igenom på kongressen i april. Givetvis kommer jag skicka motion även till Piratpartiets vårmöte, och givetvis postar jag snart motionen på denna blogg.

Men innan dess bör en kortare introduktion till Sveriges minoritetsspråkspolitik ges, för att besvara funderingar av typen ”Språk? Vad har det med politik att göra?”. Jag hade själv sådana tankegångar för blott en månad sedan. Nu vet jag bättre. Nu har jag nämligen läst igenom det absoluta språkvetenskapliga standardverket ”Sveriges sju inhemska språk” av professor Kenneth Hyltenstam (den främsta experten inom Sveriges minoritetsspråk), läst Nationalencyklopedins och Språkrådets artiklar om minoritetsspråk och grävt ner mig i diverse halvobskyra myndighetsrapporter.

Resultatet av denna sekundärforskning blev en språkvetenskaplig uppsats i ämnet svenska på gymnasiet, där jag utrett Sveriges språkpolitik det gångna seklet: ”Förtryck, okunskap och en ny vändning – en lingvistisk studie av majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk under 1900- respektive 2000-talen ur ett språkpolitiskt perspektiv”. Det är ju ingen universitetsuppsats, men källorna är mycket goda och mina slutsatser på intet sätt kontroversiella. Jag postar uppsatsen här, så att ni andra får en inblick i den historiska och juridiska bakgrunden till Sveriges nuvarande minoritetspolitik inför motionsdiskussionen.

Härmed inleds denna bloggs miniserie Rätten att tala. Trevlig läsning.

Babels torn. Språkförbistringen blev det hårda straff den allsmäktige guden - i abrahimistisk mytologi - skickade över mänskligheten, då människan visat sitt högmod. Att inte kunna förstå varandra är givetvis illa - därför måste minoriteter få tala sitt eget språk.  Men flerspråkighet i sig är bara positivt.

Babels torn. Språkförbistringen blev det hårda straff den allsmäktige guden – i abrahimistisk mytologi – skickade över mänskligheten, då människan visat sitt högmod. Att inte kunna förstå varandra är givetvis illa.
Men flerspråkighet i sig är bara positivt. Tänk på all kultur och kunskap som går förlorad då språk dör.

Förtryck, okunskap och en ny vändning

– en lingvistisk studie av majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk under 1900- respektive 2000-talen ur ett språkpolitiskt perspektiv

Det svenska majoritetssamhället har det senaste dryga seklet överlag missgynnat Sveriges minoritetsspråk och inskränkt minoriteternas språkliga rättigheter, d.v.s. utövat lingvisticism[1] (Hyltenstam, 1997). Denna negativa behandling, som enligt områdets främsta auktoritet Hyltenstam (1997) skett på alla geografiska nivåer i samhället och från många av samhällets institutioner, har ofta utförts av hänsyn till nationalistiska idéer om enspråkig enhet och grundats på okunskap om den språkliga mångfald som alltid präglat Sverige (Hyltenstam, 1997b). En positiv utveckling för minoritetsspråken har emellertid från det offentliga skett de senaste två årtiondena, troligen grundad på en ökad insikt hos beslutsfattare om minoriteternas särart samt den belysning ämnet sedan 1900-talets slut fått genom bl.a. Europeiska Unionens och Förenta Nationernas uppmärksammande av minoritetsspråk (Laino, 1997:143ff).

Denna positiva utvecklings viktigaste led är det officiella erkännandet av samtliga svenska minoritetsspråk – bortsett från teckenspråket – år 2000, utvidgningen av minoritetsspråklig lagstiftning år 2010 och det positiva språkarbete, bl.a. i form av utvidgade juridiska rättigheter för talare av minoritetsspråk och ökade offentliga resurser till kulturarbete inom de erkända minoritetsspråken, som blivit följden av detta lagstiftande (Språkrådet, 2012; Länsstyrelsen & Sametinget, 2013). Allt detta framgår tydligt av tillgänglig lingvistisk forskning rörande de olika minoritetsspråkens ställning historiskt i Sverige. Hur de gångna 100 årens utveckling skett konkret utifrån de olika minoritetsspråken samt utifrån olika viktiga faktorer rörande språkbevarande kontra språkbyte är fokuset för denna texts diskussion.

Definition av lingvistiska termer

Lika tydlig som ovan nämnda slutsatser om minoritetsspråken, är inte frågan om vilka språk som bör klassificeras som minoritetsspråk, en definitionsfråga om vilken olika uppfattningar förvisso florerar. Sveriges minoritetsspråk definieras i denna text som de språk som enligt språkvetenskapen av hävd talats i Sverige och som inte är svenska, d.v.s. i nuläget samiska, meänkieli, finska, romani, yiddisch samt teckenspråk (Hyltenstam, 1999).

Begreppen ”språk” och ”dialekt” fodrar i sig en definition, då viss begreppsförvirring råder (Hyltenstam, 1999d). Någon enhetlig, lingvistiskt brett accepterad definition av dessa begrepp finns inte (Hyltenstam, 1999c:100-117), varför denna text inte kommer definiera begreppen utan istället utgå från det stöd den större delen av språkvetenskapen ger för bruket av olika termer i olika sammanhang, i enlighet med det lingvistiska standardverket Sveriges sju inhemska språk (Hyltenstam, 1999a).

Såsom hos Hyltenstam (1999c:103f) används begreppet ”varietet” stundtals i denna text i stället för ”språk” eller ”dialekt”, i kontexter då tolkningsmöjligheten – rörande huruvida varieteten är att betrakta som ett språk eller en dialekt – skall betonas.

Samiskans ungefärliga utbredningsområde. Den samiska som talas i område 1 och den som talas i område 9 är mer olika än svenska och isländska. Samiskan räknas ändå ofta som ett (!) språk, av historiska och kulturella skäl.

Samiskans ungefärliga utbredningsområde. Den samiska som talas i område 1 och den samiska som talas i område 9 är mer olika än svenska och
isländska. Samiskan räknas likväl ofta som ett enda språk (där språken i 1
respektive 9 blott är olika dialekter), av historiska och kulturella skäl.
Detta är bara ett exempel på definitionsproblematiken kring språk och dialekter.

Minoritetsspråkens karaktäristika

Med utgångspunkt från ovan nämnda definitioner, skall först en introduktion till respektive minoritetsspråks
karaktäristika ges. I denna introduktion redovisas dels av vilket slag de olika minoritetsspråken är, dels hur dem på var sitt sätt behandlats av majoritetssamhället. Denna introduktion är alltså att betrakta som en väsentlig del av diskussionen rörande majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk, som därpå fortsätter med granskning av två faktorer av stor vikt för språkbevarande.

Introduktionen inleds härmed med samiskan, då samiskan intar en särställning bland minoritetsspråken i sin egenskap av det språk som talas av ursprungsbefolkningen.[2] Språket har trots detta behandlats mycket negativt av majoritetssamhället; under 1900-talets tidigare delar drev majoritetssamhället kraftigt på en språkbytesprocess, bl.a. genom enspråkighet i stora delar av den skolundervisning som riktade sig till samer (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999). Processen har fått till följd att UNESCO idag klassificerar samiska som hotat (Moseley, 2010). På senare år har emellertid samiskans språkbytesprocess i betydande grad motverkats av majoritetssamhällets nya insatser för språkbevarande i form av bl.a. resurser till samhällsservice på samiska inom vissa geografiska områden och erkännande av samers rättigheter att tala samiska i kontakt med myndigheter i dessa områden (Länsstyrelsen & Sametinget, 2012), såväl som av samernas egna språkliga stödarbete, vilket bland annat skett på initiativ av Sametinget (Sametinget, 2003).

Efter samiskan förefaller finskan vara det äldsta minoritetsspråket i Sverige, då finskan och Finland tidigare naturligt ingått i Sverige i århundraden (Laino, 1999:162-168). Finskan är alltså enligt Laimo (1999:180) att betrakta som primärt ett närmigrantspråk i Sverige; såväl då Finland ingick i Sverige som senare har finskspråkiga flyttat mellan dessa områden. Den finska som talas i Sverige är alltjämt i högsta grad levande (den historiska bristen på goda insatser för språkbevarande från det allmänna till trots), och denna svenska varietet – sverigefinska (m.a.o. den varietet av finska som övervägande talas inom Sveriges gränser) – är att betrakta som en tämligen särpräglad varietet av finskan (Laimo, 1999:168ff).

Emellertid finns en viss besläktad varietet i Sverige som grundat på tämligen gott stöd i språkvetenskaplig forskning (Hyltenstam, 1999c) och från offentligt håll inte klassificeras som en dialekt utan som ett eget språk: meänkieli. Meänkieli har, vilket utförligt redovisas av Hyltenstam (1999c), ursprungligen uppkommit som en följd av att gränsdragningen mellan Finland och Sverige för 200 år sedan inneburit att en varietet av finskan, talad i Tornedalen, utvecklats på ett säreget vis och i hög grad influerat av språkkontakt med svenskan. Meänkieli karaktäriseras i denna avhandlings kontext primärt av att inte alls ha betraktats som språk i offentliga sammanhang förrän 1900-talets slut (132:ff), vilket skiljer meänkieli från de flesta andra minoritetsspråk, som visserligen inte erkänts officiellt förrän år 2000 men likväl länge innan dess betraktats som egna språk och inte dialekter. Tidigare sågs meänkieli som blott en dialekt av finländska, föraktad av såväl majoritetssamhället som av många av språkets egna talare (Hyltenstam, 1999c:99f).

Två andra minoritetsspråk av helt andra slag än de nämnda är romani och yiddisch. Romani[3] talas primärt av romer, en transnationell migrantgrupp (Laimo, 1999:180) av vilka de första anlände till Sverige på 1500-talet (Fraurud &Hyltenstam, 1999:244). Då romer är en i hög grad kulturellt särpräglad folkgrupp har de varit tämligen isolerade från majoritetssamhället, men interaktion med detta har varit nödvändigt och skett i viss utsträckning, vilket medfört att de varieteter av romani som talas i Sverige bär inslag av svenska influenser som följd av språkkontakt (Fraurud & Hyltenstam, 1999). Interaktionerna har präglats av diskriminering gentemot romer, vilket enligt Fraurud och Hyltenstam (1999) påverkat romernas språk negativt.

Jiddisch, å sin sida, har talats i mer än två sekler i Sverige (Boyd & Erland Gadelii, 1999:303), och språket har främst brukats av judar. Ursprungsområde för jiddisch är Rhenområdet i Tyskland, men då judar migrerat över stora delar av världen har språket spridits markant rent geografiskt, en slutsats som dras med bakgrund av Boyd och Erland Gadeliis (1999:306f) historiska redogörelse för jiddisch utveckling. Historiskt och långt in i modern tid har antisemitism varit en starkt begränsande faktor för judars liv i Sverige (Boyd & Erland Gadelii, 1999:312ff), något som säkerligen även påverkat jiddisch möjligheter till språkbevarande kontra språkbyte negativt.

Teckenspråk är som teckenspråk det mest säregna av Sveriges minoritetsspråk rent språkligt och intar det en särställning hos minoritetsspråken genom att vara det enda som inte är upptaget på listan över officiellt erkända minoritetsspråk. Teckenspråket har emellertid fått ett visst officiellt erkännande, då Riksdagen 1981 antog ett yttrande som omtalade teckenspråket som det språk döva talar (Bergman & Nilsson, 1999). Detta stöd från offentligt håll innebar att Sverige – som Bergman & Nilsson (1999) påtalar – under denna tid gick i bräschen för den internationella utvecklingen vad teckenspråkets officiella erkännande anbelangar. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att Riksdagen 19 år efter sitt yttrande – det första i sitt slag i hela världen – valde att inte inkludera teckenspråk i sin uppteckning över Sveriges minoritetsspråk. Oavsett officiella erkännanden har ekonomiskt stöd emellertid givits till teckenspråk redan sedan tiden innan erkännandet 1981, och ekonomiskt stöd fortsätter ges än idag (Bergman & Nilsson, 1999). Ett exempel på ett positivt stöd från majoritetssamhället till teckenspråket som Bergman & Nilsson (1999) lyfter fram är undervisningen i skolan, som bedrivits i någon utsträckning sedan år 1808.

Affisch på yiddisch från första världskrigets USA. 80 år senare - efter att förföljelserna av språkets talare blivit fruktansvärda, vidriga och dödliga bortom beskrivning - erkändes språket officiellt av Sverige.

Affisch på yiddisch från första världskrigets USA. 80 år senare – efter att förföljelserna av språkets talare blivit fruktansvärda, vidriga och dödliga bortom beskrivning – erkändes språket officiellt av Sverige.

Officiellt erkännande av minoritetsspråken, rättigheter och implementering

Allmänt kan sägas att officiellt erkännande och annan lagstiftning är av stor vikt för det offentligas arbete gentemot minoritetsspråk. 1 april 2000 erkändes officiellt samtliga minoritetsspråk utom teckenspråk i Sverige. Flera rättigheter för dessa språks talare gentemot svenska myndigheter kom att lagstadgas och ett antal geografiska förvaltningsområden inrättades, för samiska, finska respektive meänkieli, där talare av det eller de språk som ingår i deras förvaltningsområde får särskilda rättigheter gentemot sina lokala myndigheter, som i sin tur får statsbidrag för att tillgodose dessa rättigheter.

1 januari 2010 trädde lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk i kraft. Då utvidgades förvaltningsområdena för de tre berörda språken, genom statligt påtvingad anslutning av kommuner oberoende av deras egen åsikt i frågan. Därtill har kommuner på eget initiativ blivit en del av förvaltningsområden för de tre språken, genom ansökan hos Regeringen (Sametinget & Länsstyrelsen, 2013).

Arbete har skett och sker alltjämt hos Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm för att på regeringsuppdrag vägleda förvaltningsområdenas myndigheter på lokal och regional nivå – inte minst kommunerna – i det språkpolitiska arbetet, liksom övriga myndigheter. Sametinget och Länsstyrelsen (2013) uppger att kommuner generellt väl utför det arbete de ålagts gentemot det eller de språk de är förvaltningsområde (och därmed får statsbidrag) för, medan kommuner brister i att följa lagens krav gentemot de minoritetsspråk för vilka kommunerna ifråga inte utgör förvaltningsområde. Landsting saknar i många fall de former som förutsätts för en aktiv verksamhet för minoritetsspråken (Sametinget & Länsstyrelsen, 2013).

En del av Sápmi, där samiskan äntligen - efter många år av förtryck - erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden. Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

En del av Sápmi, där samiskan äntligen – efter många år av förtryck – erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden.
Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

Behandlingen av minoritetsspråken inom skolan

Generellt kan sägas att möjligheten att inom skolsystemet lära sig sitt minoritetsspråk – genom undervisning både på och om språket – är av stor vikt för ett minoritetsspråk förmåga till överlevnad (Hyltenstam, 1999). Minoritetsspråkens talares rätt att använda sina språk i skolan har emellertid ofta under stora delar av 1900-talet ignorerats eller t.o.m. med tvång aktivt motverkats. Detta gäller exempelvis samiskan, där utformningen av utbildningen av samiska barn under det gångna århundradets första hälft tydligt fokuserat på det majoritetssamhället uppfattat som sina egna intressen, på bekostnad av samernas önskemål och behov (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999ff). Som konkret exempel på detta kan nämnas att nomadskolan (föregångaren till dagens sameskola) bedrev undervisning endast på svenska, ej på samiska, trots att målgruppen uteslutande bestod av samer.

Under senare år har skolsituationen emellertid förbättrats, vilket gäller såväl för samiskan som för övriga minoritetsspråk, då ny lagstiftning innebär en rätt för samtliga minoriteters barn att tillskansa sig sitt modersmål genom åtminstone ett par timmars undervisning varje vecka, oavsett antal elever (Språkrådet, 2012). Trots dessa tydliga framsteg inom juridiken brister det svenska skolsystemet i praktiken i själva genomförandet av de plikter det blivit ålagda av staten (Skolinspektionen, 2012). Särskilt brister informationen på kommunal nivå om kommunernas skyldigheter gentemot elever som talar något av de erkända minoritetsspråken. Denna kunskapsbrist – som ofta uttrycks genom inkorrekt informering från kommunernas håll utåt – kvarstår enligt Skolinspektionens senaste undersökning (2012) sedan en tidigare undersökning Skolinspektionen genomförde 2005.

Ett annat stort dilemma Skolinspektionen (2012) tar upp gällande behandlingen av minoritetsspråk i svenska skolsystemet är lärarbristen. Därtill finns strukturella svårigheter i form av en otydlig ansvarsfördelning. Samtidigt som detta tydligt framgår i Skolinspektionens (2012) undersökning, lyfter rapporten även fram flera lokala exempel på kommuner som avviker från mönstret genom att väl utföra sina plikter vad gäller minoritetsspråk.

Källförteckning

  • Bergman, B. & Nilsson, A. (1999). Teckenspråket. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 329-351). Lund: Studentlitteratur.
  • Boyd, S, & Gadelii, K.E. (1999). Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 299-328). Lund: Studentlitteratur.
  • Fraurud, K., & Hyltenstam, K. (1999). Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 241-298). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (red.) (1999a). Sveriges sju inhemska språk. Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (1999b). Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 11-40). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K., Stroud, C., & Svonni, M. (1999). Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 41-97). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (1999c). Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 98-137). Lund: Studentlitteratur.
  • Laino, J. (1999). Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om finska som minoritetsspråk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 138-204). Lund: Studentlitteratur.
  • Länsstyrelsen i Stockholms län & Sametinget (2013). Nationella minoriteter – rapport om tillämpning av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk 2012. http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2013/nationella-minoriteter-rapport-2012.pdf (2013-03-13)
  • Moseley, C. (red.) (2009). Atlas of the World’s Languages in Danger. Paris: UNESCO Publishing. http://www.unesco.org/culture/languages-atlas/index.php (2013-03-13)
  • Sverige. Sametinget (2003). Start för en offensiv samisk språkpolitik. http://www.sametinget.se/1511 (2013-03-13)
  • Sverige. Skolinspektionen (2012). I marginalen – En granskning av modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning i de nationella minoritetsspråken. http://www.skolinspektionen.se/Documents/Kvalitetsgranskning/min/kvalgr-min-samf.pdf (2013-03-13)
  • Sverige. Språkrådet (2012). Vanliga frågor om minoritetsspråk. http://www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_id=2119 (2013-03-13)

[1] ”lingivisticism” definieras här som ”språkligt grundat förtryck”.

[2] Samiska definieras här som ett språk med flera geografiskt skilda dialekter, då detta är det gängse synsättet som även kan användas inom språkvetenskapen (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999:42f). Det bör noteras att ”samiska” åsyftar flera varieteter som  ur lingvistiskt perspektiv enligt Hyltenstam, Stroud och Svonni (1999:42f) mycket väl skulle kunna betecknas som olika språk. Ett identiskt resonemang gäller för romani (Fraurud & Hyltenstam, 1999).

[3] Ett annat namn på språket är ”romani chib”.

Pride-parad med skyltar på olika språk. Språklig mångfald FTW!

Pride-parad med skyltar på olika språk. Språklig mångfald FTW!
Foto: , CC-BY-SA 3.0.

Språkpolitiken har förbättrats. Men många utmaningar finns kvar att åtgärda. Nästa inlägg i min miniserie ”Rätten att tala” handlar om just dessa och vad Ung Pirat och Piratpartiet kan göra i frågan.

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng Pirat, språk, rätten till språk, minoritetsspråk, språkpolitik, minoritetsspråkspolitik, minoritet, minoriteter, identitet, kommunikation, kunskap, kultur, fri kultur, språkfrihet, lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, språklagen, samiska, Sametinget, samisk kutlur, samisk historia, finska, sverigefinska, meänkieli, dialekt, dialekter, varietet, varieteter, romani, romani chib, yiddisch, teckenspråk, teckenspråket, svenskt teckenspråk, rättighet, rättigheterUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokrati, toleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Bästa Jonas Hassen Khemiri: migration och välfärd går hand i hand

Maktens rutin. Våldets praktik. Alla bara gjorde sina jobb. Väktarna, poliserna, tulltjänstemännen, politikerna, folket.

Och här avbryter ni och säger: Men hur svårt är det att förstå? Alla måste ju följa Lagen. Och vi svarar: Men tänk om Lagen är olaglig?

Och ni säger: Allt handlar om prioriteringar och vi har faktiskt inte oändligt med tillgångar. Och vi svarar: Hur kommer det sig att det alltid finns pengar när resurssvaga ska förföljas, men aldrig pengar när resurssvaga ska försvaras?

*

Dessa fenomenala formuleringar är inte mina. De kommer från Dagens Nyheters viktigaste text på många månader, ”Bästa Beatrice Ask”, och tillhör Jonas Hassen Khemiri, eller kanske snarare alla de som drabbas av rasismen i Sverige idag. Tusentals har redan hyllat den. Själva Ask har givit respons (givetvis mjäkig, efter mjäkiga debattinsatsen igår, men hoppas det blir morgonsoffedebatt utan medieproblem).

”Intressant!”, kanske du tänker. Läs Khemiris text. Den är överlag fantastisk.

Jag håller inte med Khemiri. Inte helt. Om jag fortsätter utdraget ovan till nästa stycke kommer vi till min invändning:

Och ni säger: Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla? Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det.

Här nöjer sig Khemiri med bristen på ett ”klockrent svar” och hastar sedan humanistiska idéer. På detta ideologiska plan är vi helt eniga.

Men jag skulle vilja återgå till fotskrapandet och harklandet. Jag skulle vilja vända tillbaka in i pragmatismens tämligen trista och visionslösa – men likväl mycket övertygande – värld av siffror, logik och ekonomi.

Jag skulle vilja hitta det klockrena svaret.

Så klockrent kanske det inte blir. Men om ni nöjer er med  välgrundade, samhällsvetenskapliga och förnuftsbaserade resonemang om hur välfärdsstaten visst lär kunna kombineras med fri migration – snarare än nödvändigtvis Det Klockrena Svaret ™ på varför REVA ekonomiskt är dåligt: läs vidare.

Forskningen: ”migrationens är bra ekonomiskt”

”Krossa REVA!” Det håller forskningen med om. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv.
Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.

Ekonomer är ense: migration är bra.

Det är ekonomiskt bra för enskilda människor och hela samhällen.

Det är ekonomiskt bra för de människor som migrerar, för andra människor i ursprungslandet och för andra människor i mottagarlandet.

Skulle fri migration införas över hela världen skulle världsekonomin fördubblas.

För att konkretisera: flyr en flykting från Syrien till Sverige kommer det i längden i rent ekonomiska termer gynna flyktingen, gynna Syriens folk och gynna Sveriges folk.

Det här är inte något jag fantiserat hop på min kammare i något vackert hus på Södermalm (jag bor i en miljonprogramförort, om det nu skulle spela någon som helst roll). Det här är vedertagna, vetenskapliga teser, med gediget stöd i den forskning som gjorts på området migration.

För en citatlista som visar hur världsledande, trovärdiga och Nobelprisvinnande ekonomer ser på migration hänvisar jag till Migros sammanställning av trovärdiga ekonomers uttalanden.
För en mer fördjupad genomgång av ekonomisk teori rörande migration hänvisar jag till Johan Norberg och Fredriks Segerfeldts facklitterära verk Migrationens kraft.

Lita inte på mig – läs sanningen själva!

Logiken: ”migration är bra ekonomiskt”

"REVA är en reva i våra hjärtan". Och inte bara det - REVA är en reva i vår ekonomi!

”REVA är en reva i våra hjärtan”. Och inte bara det – REVA är en reva i vår ekonomi!

Det var vetenskapen. Nu till det sunda förnuftet, i form av lite elementär logik.

Utgångspunkt 1: Sverige behöver tillväxt framöver.

Utgångspunkt 2: Tillväxt förutsätter produktion.

Utgångspunkt 3: Produktion förutsätter människor.

Slutsats 1: Sverige behöver människor framöver.

So far so good.

(Bortsett från att någon miljövän kanske reagerar på påståendet att ”Sverige behöver tillväxt”. Märk väl, då, att jag inte specificerar vilken produktion tillväxten ska bestå av. Tillväxt behöver inte vara plastprylar, kolkraft, och massproduktion. Tillväxt kan lika gärna – eller hellre, förstås – vara miljövänligt jordbruk, ekoturism och grön energi.)

Sedan då? Vi låter logiken tåga vidare:

Utgångspunkt 4: Människor kan komma till Sverige på två sätt: genom födsel eller migration.

Utgångspunkt 5: Människor som föds i Sverige kostar generellt pengar i cirka 15-25 år (beroende på utbildningens längd), i form av barnbidrag, studiebidrag, gratis sjukvård, gratis utbildning, subventionerade ungdomsföreningar, och så vidare. Ibland kostar de pengar längre än sin utbildning, i form av socialbidrag och liknande.

Utgångspunkt 6: Människor som migrerar till Sverige kostar generellt inte pengar i 15-25 år, för de har oftast redan en utbildning. Ibland kostar de pengar längre än sin utbildning, i form av socialbidrag och liknande.

Slutsats 2: Människor som migrerar till Sverige innebär på kort sikt en mindre kostnad än människor som föds i Sverige.

Invandraring kostar mindre på kort sikt än barnafödsel.

Här kan vi egentligen stanna. Vi kan nöjt konstatera att ingen politiker inom SD, M, S eller något annat migrationsfientligt parti någonsin skulle föreslå förbud mot barnafödsel. Där är det uppenbart att rätten att föda barn är en mänsklig rättighet. Lika uppenbart borde det vara att rätten att fly från förtryck är en mänsklig rättighet – men det är det inte, för politikerna föder ofta barn, men har sällan flytt från förtryck. (Politikerna saknar tyvärr förmågan att leva sig in i andras situationer, som Khemiri så lysande förklarar.)

Men varför stanna här? Vi fortsätter!

Utgångspunkt 7: I det långa loppet kommer de flesta svenskar bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb o.s.v.).

Slutsats 3: I det långa loppet kommer barn bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb, skatt på konsumtion o.s.v.)

Slutsats 4: I det långa loppet kommer invandrare bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb, skatt på konsumtion o.s.v.)

Slutsats 5: Invandring kostar betydligt mindre på kort sikt än barnafödande, och på lång sikt är både invandring och barnafödande bra för ekonomin.

Så länge man inte menar att ”fritt barnafödande är oförenligt med tillväxt” kan man alltså knappast mena att ”fri migration är oförenligt med tillväxt”.

Ganska klockrent.

(Sen har vi ju dessutom 38 procent av EU:s budget att ösa ur om vi skulle vilja använda de pengarna till lite vettigare saker än bidrag till bönder.)

Humanismen: ”stoppa REVA – låt alla leva!”

Människovärdet är inte förhandlingsbart - men har verkligen MP försökt förhandla bort det? Den frågan behandlade jag i mitt förra inlägg. Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.

Människovärdet är inte förhandlingsbart – men har verkligen MP försökt förhandla bort det? Den frågan behandlade jag i mitt förra inlägg – läs det gärna.
Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.

Givetvis är ekonomiska skäl inte alls en primär anledning att kämpa för migrationsfrihet, eller ens en sekundär anledning. I första rummet kommer naturligtvis humanismen, medmänskligheten, friheten, toleransen, mångfalden, kärleken, livet, rättigheterna, och godheten. Allt det där Hassen Khemiri fullkomligt fantastiskt utgår ifrån i sitt fantastiska mästerverk. Sådana ideologiska resonemang har jag också först i ett par tidigare blogginlägg:

Ideologi måste vägleda politiken. Men däremot kan ekonomiska resonemang – som dem ovan – vara bra att ha, vid möte med kalla, cyniska, sifferknaprande politiker (*harkel*många moderater*harkel*).

Det var teorin. Nu till praktiken. Stockholmspolisens tillbakasteg häromveckan var blott ett litet, litet steg på frihetens mycket långa väg. REVA och den inhumana och kostsamma migrationspolitiken måste ju upphöra helt! Hur gör vi då?

Alla vi som tycker att alla människor har lika värde och rättigheter måste nu tillsammans stå upp inför valen 2014 – oavsett om vi är vänster, höger, pirat eller feminist eller någon blandning – för frihet, medmänsklighet och demokrati, mot REVA, utvisningar och dödspolitik.

Stoppa REVA – låt alla leva!

Chaplins tidlösa ord fortsätter inspirera. Jag är övertygad om att Chaplin varit en av REVA:s främsta motståndare, om han levt i Sverige idag. Låt oss fortsätta verka i denna humanistiska anda.

Pusha gärna ”Bästa Beatrice Ask”

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Min första filmrecension på bloggen kommer här, efter att jag ikväll såg ”Palme” på biografen Victoria i Stockholm.

Palme

Lindström, Kristin; Lycander, Maud et al

Foto: "Oiving" på Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en

Olof Palme.
Foto: ”Oiving” på Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0

Palme tillhör det förflutna. Ett Sverige där den socialdemokratiska dominansen var grundlagd sedan årtionden, där en valförlust kom som en chock. För mig själv har Olof Palme framstått närmast som en mytologisk gestalt i den svenska politiken. Det är inte så märkligt. 9 år skiljer oss från varandra. Och efter Palmes liv har fokuset hamnat på hans död. Det är sorgligt att en av Sveriges främsta politikers gärning ska få mindre uppmärksamhet än en tarvlig mördares.

Men nu håller det på att vända. I och med Henrik Berggrens så hyllade biografi över Palme – som jag tyvärr ännu inte har läst – har en förnyad våg av intresse för människan Palme svept över Sverige. Som ett resultat av detta har den nya dokumentären Palme kommit ut, som gjort förvånansvärt väl i från sig på svenska biografer, för att vara just dokumentär. Det förtjänar den – filmen kombinerar skickligt intervjuer med allehanda framträdande gestalter som ännu är i livet, med inspelningar från Palmes egen tid (vilket givetvis behjälps av Palmes lysande retorik).

Vem var då Palme? Dokumentären sätter naturligt nog ljuset mycket på Palmes överklassbakgrund, som många i vänstern hånade honom för. Ett sådant klassperspektiv är visserligen intressant, men för någon som likt jag själv inte är socialist utan istället pirat, blir Palmes gärningar ur ett humanistiskt perspektiv mer spännande.

Olof Palme förklarade i ett gammalt intervjuklipp sig vara demokratisk socialist, en ideologisk tillhörighet formad av hur han sett såväl fattigdomen och orättvisan den ohejdade kapitalismen i USA ställt till med, som det förtryck och den ofrihet kommunistiska diktaturer förslavat sina folk under. Följaktligen kritiserade han såväl Sovjets övergrepp, som USA:s bombningar av civila i Vietnamn. Just detta med Vietnam, det jultal Palme höll i radio 1972, framstår som den absoluta höjden av hans modiga retorik. De ord Olof Palme yttrande tillhör de främsta en svensk statsminister uttalat:

Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Inte endast i fråga om Vietnamn var Palme en ovanligt uttalad västledare. Han tog även, tidigare en de flesta, en mycket stark ställning mot apartheid-systemet i Sydafrika, något som får översvallande beröm av självaste Desmond Tutu i filmen. Tutu går så långt som till att påstå att Palme antagligen bidrog till att det nya sydafrikanska ledarskapet inte började ägna sig åt omvänd rasism, utan istället valde den försoningens väg som apartheidbekämparna med Mandela i spetsen blivit så berömda för. Kanske låg Palmes främsta gärning just där.

Men Palmes politik hade också en mörk sida. Allra värst var nog IB. Åsiktsregistrering av tiotusentals svenska medborgare i statens och socialdemokratins regi, fullkomligen i strid med demokratisk lagstiftning och grundläggande respekt för mänskliga rättigheter, var ett faktum som för de initierade tydligen ska ha setts som ganska naturligt. Trots Jan Guillos och Peter Bratts modiga avslöjande och den uppenbara sanningen i deras påståenden, valde dock Palme att ljuga riksdagen, pressen och svenska folket rätt upp i ansiktet. Hans trovärdighet som ideologisk demokrat och hederlig politiker får sig onekligen en rejäl törn.

Klipp visas också i filmen från Palmes officiella statsbesök i Kuba, där kommunistisk diktatur nyligen införts. Här får vi se Palme ta emot folkets jubel och samtala med Fidel Castro, som en första västledare att besöka landet. Ingenstans i filmen ifrågasätts det uppenbara hyckleri som ligger i att tala om sig själv som ”demokratisk socialist” som avskyr förtryck utförd i kommunismens namn, för att sedan besöka, och därmed ge legitimitet åt, just en förtryckande kommuniststat. Märkligt.

Geijer-affären – som ju också är bioaktuell nu med Call girl – ges blott 1 minuts tid på skärmen, där det nämns att Palme och andra högt uppsatta socialdemokrater troligen höll varandra om ryggen, men att ingen fortfarande riktigt vet vad som händer. That’s it. Man hade önskat att en dokumentär som gör anspråk på att skilja Palmes hela liv skulle gräva djupare än så. Som vanligt hade jag själv gärna sett en dubbelt så lång film, men det är kanske inte kommersiellt gångbart.

Porträttet av Palme blir sammantaget ändå mångsidigt, där såväl de framstående delarna av hans internationella engagemang som hans klart dubbelmoraliska politiska agerande framkommer. Därtill skildras mängder av aspekter som jag själv inte tagit upp i denna mer politiska recension, från Palmes stundtals frånvarande, stundtals engagerade familjeliv till hans märkliga inhopp i Norrmalmstorgsdramat, som man inte riktigt förstår vad en statsminister överhuvudtaget hade att göra i.

Olof Palme var en komplex ledare, och hans livsverk framstår som ett lysande exempel både på hur man ska och inte ska göra inom olika områden. Mest relevant framstår idag hans antirasistiska pathos som; i ett Europa där nazister ånyo sitter i ett folkvalt parlament, där våldsamma högerextrema grupperingar misshandlar människor med rasistiska motiv, och där allt överhuvudtaget ter sig skrämmande likt 30-talet behövs mer sådant engagemang. Regissörerna verkar hålla med, då de avslutar filmen med ett citat angående detta från Palme själv. Jag följer deras exempel:

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig vunnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla – okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blåsa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa, men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

*

Kristina Lindström, Maud Lycander et al: Palme
St Paul Film AB, 2012
103 minuter

Andra recensioner/artiklar: SvDDNDN – DN – GPSydsvenskan – Expressen

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar
  2. ”Sociala medier” av Paul Ronge – spännande intervjusamling med olika personer verksamma inom sociala medier

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPalmeOlof Palme, ,,,, ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Vi lever i goda tider. Mänskligheten har aldrig varit så välmående, tekniken aldrig så fulländad, vetenskapen aldrig så allomfattande. Världen närmar sig snarare utopin än dystopin. Den som allra bäst, mest underhållande och med högst trovärdighet förklara detta är professor Hans Rosling, vars verktyg Gapminder så tydligt visar de ofta dolda förändringsprocesserna som alltjämt verkar i vår verklighet. Än tydligare blir det när Rosling, denna mästerretoriker, talar själv. Se bara den här filmen:

Likväl är det svårt att riktigt tro på detta goda, när vårt nyhetsflöde konstant fylls med negativa händelser, från det minimala och milda i form av skattemissbruk till det gränslösa och ofattbara i form av krig. När vi hör om Tillväxtverkets anställda som använder de pengar som kommer från oss alla medborgare inte för att gynna samhället utan för att leva lyxliv, om företag som får tillåtelse att hugga ned en ovärderlig skog, om Storbritanniens beslut att låta ett privat företag med profit som främsta intresse handha statens kärnvapen, om ett par i USA som förvägrades giftermål av den lokala kyrkan med hänvisning till parets hudfärg, om hur situationen för flyktingar till Italien ånyo kan förvärras, om den helt fruktansvärda situationen i Kongo-Kinshasa, om den likaledes fruktansvärda situationen i Syrien – för att bara ta ett axplock från det senaste dygnets svenska nyhetsförmedling – är det inte märkligt att man lätt förlorar framtidstron.

Det får inte ske.

Mänskligheten kan bättre.

Och bättre än någon kan Charlie Chaplin – av alla människor – visa det. Jag låter honom tala för sig själv:

Det där klippet kommer från komedin ”The Great Dictator”, där Chaplin parodiserar Hitler och Nazityskland. Protagonisten, en förtryckt medborgare i diktaturen, kastas i koncentrationsläger men misstas sedan komiskt nog för diktatorn av hans underlydanden (samtidigt som diktatorn själv misstas för medborgaren). Denna rockad gör att det nu blir den gode medborgaren som får hålla den onde diktatorns  ”segertal”, och det är där filmklippet ovan börjar. Protagonisten kastar diktaturens tidigare politik helt åt sidan, och håller istället ett brandtal för demokrati, humanism och frihet. Förvisso det kanske bästa tal jag någonsin hört.

Och det gjorde avtryck. 1940 kom filmen. USA var ännu neutrala gentemot fascismens fasansfulla övergrepp på andra sidan Atlanten. Filmen ”bidrog till opinionen” för amerikansk intervention mot nazismen, enligt Wikipedia.

Så, det där var Chaplin, humanism och antifascism ur ett mer historiskt perspektiv. Visserligen är det häpnadsväckande hur väl filmen passar in i dagens allt mer demokratiserade samhälle – där informationsteknologisk utveckling givit förtryckta folk de frihetens förmåga de behövt för att störta diktatorer i den arabiska våren – med sina tal om vetenskaplig och teknisk utveckling till allas nytta, och hur Chaplins tal hörs omedelbart över hela världen; så är det ju än mer nu när det finns på Internet.

Men när det gäller dagens samhälle finns ändå ett mer modernt, hoppingivande filmklipp jag vill dela med mig av:

Detta är inte en så uppenbar humanist som Charlie Chaplins skapelse, utan istället en sång av Kim Dotcom – den mycket rika entreprenör som ligger bakom MegaUpload och som fick internationell uppmärksamhet då han på ett uppseendeväckande sätt greps av polis. Hans inblandning i MegaUpload borde inte vara kriminell, så det är inget som misskrediterar Dotcom; däremot har han tidigare dömts för ekonomisk brottslighet. Exakt vilken bevekelsegrund som ligger bakom sången är således svårt att veta, men likväl – sångens budskap är spot on och fantastiskt.

Och om även brottslingar kan omvändas till att lägga resurser på aktivism för medborgerliga rättigheter, då är det ett bevis så gott som något på att humanismen har rätt i sin absoluta kärna:

Det finns förvisso godhet i oss alla.

Pusha gärna Chaplins tal!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Dessa är de ursprungliga fascisterna, vars vidriga ideologi nu är på väg tillbaka.

Samhället skälver. Grekland, maj 2012. Ett nazistiskt parti har för första gången på årtionden valts in i ett demokratiskt nationellt parlament i Europa, med fler än 7 procent av rösterna. Partiledaren för partiet, “Gyllene gryning”, säger: ”För dem som förråder detta fädernesland är det dags att frukta.”. Han påstår att Nazityskland aldrig använde förbränningsugnar eller gaskamrar, och beskriver Hitler som ”a great historical figure of the 20th century”. Partiet vill utvisa alla invandrare, först illegala, sedan legala. Landgränserna ska utgöras av minor. Den aggressiva politiken har redan inletts av de våldsamma grupperingar anknutna till partiet som misshandlat människor, något den vice partiledaren beskriver som att ”ibland går några av kamraterna kanske för långt”.

I ett europeiskt land har ett nynazistiskt parti – som delar alldeles för många särdrag med 30-talets fascister och nazister – alltså kommit in i. Tyvärr är detta ingen isolerad händelse. I Frankrike har religiöst grundade inskränkningar i klädesfriheten införts av bl.a. Front National. Schweizes folk sa nyligen ja till inskränkningar i arkitektonisk frihet på grundval av religion i en folkomröstning. British Defence League i Storbritannien anordnar mer storskaliga varianter av den typiska “våldsamma grupperingar attackerar utsedda motståndare”-taktiken. Mindre känt är Ungerns vridning mot höger, där partiet Fidesz under odemokratiska former och påhejat av öppet antisemitiska och –romska partiet Jobbik fört landet i en auktoritärare riktning. Flyktingmottagandet i Europa är under all kritik för dess brott mot mänskliga rättigheter, vilka nog delvis grundar sig i nya invandrarfientliga attityder.

Europa skälver. Den högerextrema rörelsen, med tydligt auktoritära inslag, växer sig allt starkare. Fascismen, denna ideologi jag själv – blott 16 år idag, uppvuxen långt efter Förintelsen, kalla kriget och Berlinmuren – aldrig kunde tro jag skulle behöva bekämpa politiskt, reser sig på nytt likt en ruttnande vålnad ur den historiens sophög där jag trodde den var död och begraven sedan länge. Kanske var det naivt. Kanske var det naivt att tro att Europas befolkning nu, när den ekonomiska krisen återigen är över kontinenten och med den en ökande fattigdom och desperation, skulle hantera situationen bättre än vad man gjorde på 20- och 30-talen. Det verkar tyvärr vara så att om människan inte förmår lära av historien, är hon dömd att upprepa sina tidigare misstag.

Parallellt med fascismens nya framgångar har emellertid en annan, helt ny politisk rörelse sett dagens ljus. Men den liknar inte alls fascismen. Där fascismen präglas av misstänksamhet, präglas den nya rörelsen av förtroende. Där fascismen räds de nya samhällsförändringar som sker och önskar sig tillbaka till något slags förljuget förflutet, blickar den nya rörelsen hoppfullt framåt med en anda av positiv optimism. Där fascismen bygger murar som separerar människor från varandra, välkomnar den nya rörelsen alla de broar som skapas av teknikens och vetenskapens utveckling.

Den nya rörelsen är vi, piratrörelsen – nätbarnens framtidsbyggare, 2000-talets medborgarrättsrörelse och kunskapssamhällets arkitekter.

Världen skälver. De regionala ekonomiska motgångarna till trots har världen aldrig varit mer utvecklad ur ett tekniskt perspektiv. De nya metoderna för kultur, kommunikation och kunskap hjälper till att befria människor från ignoransens bojor, och skänker mening och glädje åt en allt större del av mänskligheten. Men makthavarna hänger inte med på tåget. Istället söker de begränsa de fantastiska nya möjligheterna Internet ger oss, och övervaka de allt mer digitala liv vi lever. Ur glädjen över tekniken, och ilskan över politikernas missbruk av den, bildas Piratpartiet. Som en löpeld av framtidstro sprider sig rörelsen snabbt över världen, och har redan nått framgångar för sin teknikoptimistiska, humanistiska inställning.

Vi har alltså en situation där en ny och hoppfull medborgarrättsrörelse växer allt mer, samtidigt som den unkna och människofientliga fascismen gör detsamma. Det är som uppgjort för något slags Hollywood-regisserad politisk kamp mellan gott och ont. Det var också lite i de banorna jag tänkte när jag började fundera på dessa frågor. Men sedan mindes jag vad Anna Troberg så klokt resonerat kring: det räcker inte att vara emot något, som fascismen. Vi måste också vara för något. Och det hela är ju egentligen inte så svårt. Fascismen är ett gissel vi måste bekämpa. Men varför bekämpar vi den? Vilka värden strävar vi efter att upprätthålla?

Torbjörn Jerlerup har här flera mycket goda tankar. Jag själv anser att grunden måste vara de fundamentala mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna. Privatliv skyddat från godtyckligt ingripande, yttrandefrihet med ytterst få begränsningar, rätten att respekteras oavsett godtyckliga egenskaper (det som ibland kallas mångfald), rättssäkerhet för även de värsta av brottslingar (läs: terrorister), närmast fullständig informationsfrihet från statligt håll, reell och folklig demokrati och minoritetsskydd gentemot majoritetens möjliga tyranni är några av de viktigaste värden vi har att försvara. Ett flertal av dessa har sina främsta fiender i form av fascismen. Och samtliga dessa måste vi försvara, något som naturligtvis måste konkretiseras ytterligare inom alla politiska områden (detta inlägg syftar inte till sådan konkretisering eller sakpolitik, utan istället till att lägga fram en ideologisk färdriktning jag ser som närmast självklar för Piratpartiet).

(En passus här, en parentes alltför självklar för att behöva skrivas ut men som jag ändå infogar för att inget ska misstolkas: vår antagonist är fascismen som ideologi och politisk aktivitet. De människor som driver fascismen, däremot, kan vi inte betrakta som fiender. Dessa människor är förvirrade, ignoranta, i vissa fall rentav direkt illasinnade och alltså “onda” – men det är inte dem vi bekämpar. Som människor har de givetvis precis samma rättigheter och friheter som rättigheternas och friheternas försvarare, oavsett hur mycket fascisterna själva skulle vilja inskränka rättigheter och friheter. Vidare är det viktigt att inse att det förvisso finns betydande skillnader, så väl i art som grad, i den högerextrema skalan, från lätt fördomsfullhet till uttalad nazism.)

I en värld där fascismen åter växer är försvaret för de mänskliga rättigheterna och demokratins principer av ytterst vikt. Behovet av en positiv motkraft, en ny, hoppfull ideologisk rörelse, har inte varit större i Europa och världen på något halvsekel. Jag är övertygad om att piratrörelsen kan anta rollen som de framtidsoptimistiska, humanistiska och frihetliga förkämparna mänskligheten så desperat behöver. Jag är övertygad om att vi inte är dömda att återupprepa historiens hemskheter, utan istället kan förkasta fascismens hemska idéer och låta förnuft, medmänsklighet och frihet vägleda oss då vi gemensamt formar vår värld. Jag är övertygad om att vi under Piratpartiets visionära ledning kan gå en ljusare framtid till mötes!

Ett litet, litet steg på vägen mot en lyckligare, mer frihetlig och medmänsklig framtid - Piratenparteis valseger i Düsseldorf, även den i maj 2012. Vi kan bli framtidens stora politiska rörelse - då har vi givetvis ett ansvar att bli framtidens stora politiska motkraft till den auktoritära ideologins hemskheter.

Ett litet, litet steg på vägen mot en lyckligare, mer frihetlig och medmänsklig framtid – Piratenparteis valseger i Düsseldorf i Northrein-Westfalhen, även den i maj 2012.
Vi kan bli framtidens stora politiska rörelse – med det följer ett ansvar att bli framtidens stora politiska motkraft till den auktoritära ideologins hemskheter.

Du har just läst det 500:e inlägget jag författat på denna blogg. Och kanske är detta, förvisso, den viktigaste av alla de 500 skrifter jag publicerat här. Texten finns för övrigt också som ett inlägg på Breddningsbloggen för Piratpartiet. Kommentarsfältet min blogg är följdaktligen avstängt; syftet är att diskussionen istället ska hållas på Breddningsbloggen. Gå gärna dit och ge din åsikt.

Pusha gärna inlägget

Källförteckning:

Bolling, Anders. Det är dags att frukta – vi kommer. Dagens Nyheter på Internet. Hämtad 2012-05-25. http://www.dn.se/nyheter/varlden/det-ar-dags-att-frukta–vi-kommer

diaforatv. Greek neonazi leader gives Hitler-style speech after the elections. YouTube. Hämtad 2012-05-24. http://www.youtube.com/watch?v=E4AXJx3IzdY

diaforatv. Greek neonazi leader denies the Holocaust. YouTube. Hämtad 2012-05-24. http://www.youtube.com/watch?v=yXy7f17GXtQ

Intervju med Gyllene grynings partiledare publicerad i Elevtheros Kosmos 2006 (not 12), samt diverse facklitteratur och internationella massmedieartiklar (noterna 8-10), refererade i engelskspråkiga Wikipedias artikel ”Golden Dawn (Greece)”. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Golden_Dawn_(Greece)&oldid=494131179

Jazeera, Al. A guide to Greece’s political parties. Hämtad 2012-05-24. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2012/05/20125120322955327.html

Linton, Magnus. De hatade. Bokförlaget Atlas (2012). ISBN 978-91-7389-404-3

Lundin, Tomas. Den grekiska extremhögern växer. Svenska Dagbladet på Internet.  Hämtad 2012-05-25. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/den-grekiska-extremhogern-vaxer_7168207.svd

af Schmidt, Franz. Statsskick och politik ur ”Grekland”, Nationalencyklopedin på Internet. Hämtad 2012-05-23. http://www.ne.se/grekland/statsskick-och-politik

Vancouver Sun, The. Greece: Secretive far-right party taps into Greeks’ anger. Hämtad 2012-05-24. http://www.vancouversun.com/news/Greece+Secretive+right+party+taps+into+Greeks+anger+fear/6519781/story.html

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, princip, principer, sakpolitik, pirataktivism, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp,, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, högerextremism, fascism, främlingsfientlighet, dystopi, dystopier, kris, krisen, finanskrisen, kaos, Grekland, Gyllene gryning, nazism, nationalsocialism, nationalism, främlingsfientlighet, högerpopulism, fördomar, fördom, fördomsfullhet, kontroll, makt, ignorans, okunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Här är sjunde delen av mitt tal Demokratins slutliga seger som blickar tillbaka på verklighetens nollnolltal och de delar av tiotalet som hittills utspelat sig, från ett fiktivt år 2050. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en möjlig utopi där de mänskliga rättigheterna  äntligen, efter alla dessa år av kamp, respekteras till fullo.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 7.

Dystra utsikter

Christian Engström, en av den lilla skaran ACTA-kritiker i EU-parlamentet tillika Piratpartiets första EU-parlamentariker. Foto: Axel Pettersson, CC-BY-SA 3.0

Christian Engström, en av den lilla skaran ACTA-kritiker i EU-parlamentet tillika Piratpartiets första EU-parlamentariker.
Foto: Axel Pettersson, CC-BY-SA 3.0.

Det vi själva gjorde, vad gällde ACTA, var givetvis att försöka ta reda på allt. Karl Sigfrid, dåvarande riksdagsledamot för Moderaterna, som för övrigt mobbades av sin egen statsminister och riksdagsgrupp i samband med FRA-omröstningen och blev uppskriven som ja-röstare, var en av de första att i Sverige varna för ACTA. Motståndet växte rätt långsamt och var rätt magert. Kanske var det inte så konstigt. Tänk er själva att stå i år 2008 och försöka övertyga någon att det kan finnas någon som helst sanningshalt i rykten om en ny attack mot nätet: [förställer rösten som ivrig konspirationsteoretiker] ”Jo men asså! Det är ett internationellt handelsavtal mot varumärkesförfalskning! Fast egentligen är det mot Internet! Och tullen kommer få läsa dina mejl! Och det är jättehemligt och folket och media får inget veta! Och amerikanska skivindustrin sitter med och förhandlar! Men allt är fullständigt sekretessbelagt! Och EU, EU är med och deras fiskeministrar bestämde om det!”

Det där sista stämde faktiskt också: att EU skulle delta i ACTA klubbades märkligt nog på EU:s ministerråd för jordbruk och fiskeri. Vilket var absurt. Men de flesta som lyssnade på ens varningar om ACTA torde stänga av vid orden ”internationellt handelsavtal”. Lite som med FRA:s signalbärare och tekniska termer en masse. Vi pirater stod dock inte helt ensamma. Miljöpartiet engagerades i kampen, inte minst deras EU-parlamentariker Carl Schlyter, liksom Vänsterpartiet med bland andra Jens Holm i spetsen. Våren 2009 – ja, den legendariska piratvåren; tyvärr begravdes just det jag nu ska ta upp i allt annat som hände – hade Vänsterpartiet begärt ut förhandlingstexten för ACTA, så långt de nu kommit, från svenska regeringen med hänvisning till vår offentlighetsprincip, som då ansågs som världens starkaste. Regeringen lämnade ut dokumenten. De var överstrukna med svart. Parlamentet och medborgarna fick uppenbarligen under inga omständigheter få reda på sanningen. Den enda information vi faktiskt hade om avtalet kom från osäkra läckor. Det var bisarrt.

Men inte ens stora bolag i väst kunde vänta sig att deras samtal med makthavarna skulle vara för evigt. Till slut släpptes den färdiga ACTA-texten. Den var förvånansvärt försiktig. Formuleringarna talade om att ”främja samarbete” och liknande, och något av det mest konkreta som kom fram på nätfronten var att IPRED, privatpolislagen, skulle cementeras och bli omöjlig att frångå utan att behöva övertyga alla andra avtalets parter om det. Sedan fanns en del annat i upphovsrättens upprätthållande, och upphovsrättens utseende överhuvudtaget, som skulle konserveras på samma sätt. Och klara tveksamheter rörande att begreppet ”kommersiell” skulle kunna bli entydigt med ”omfattande” istället för ”vinstdriven”, som brukligt var, och att teknik för att gå runt kopieringsskydd skulle bli olaglig.

En hel del dåligt för nätet, var det alltså. Men egentligen inget jättechockerande, jämfört med det som redan gjordes i kampen mot fildelning. Troligen hade förhandlarna lyssnat på de upprörda protesterna när de allra värsta förslagen läckte – men knappast av demokratiska skäl, utan av rent taktiska. De förstod att de för att få igenom ACTA måste hålla avtalet på en förhållandevis tillbakadragen nivå. Och länge såg det ut som att de lyckats. Som otaliga medborgarrättsfientliga lagförslag, initiativ och politiska beslut tidigare under decenniet som jag inte ens nämnt här verkade det som att det inte skulle bli någon stor grej av det. För att bara nämna ett urval av det jag inte nämnt tidigare, nämner jag nu svensk lagstiftning om hemlig buggning, SWIFT-avtalet som lämnade ut flygdata till USA, forskningsprojektet för EU-övervakning Indect, annat inom det så kallade Stockholmsprogrammet och rättsövergrepp från Migrationsverket mot flyktingar.

Det verkade uppenbart att ACTA skulle sälla sig till denna digra auktoritära utveckling. Inte undra på att man var dyster som pirat.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , öppenhet, transparens, insyn, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Del numero 6 av mitt tal som blickar tillbaka på det verkliga nollnolltalet ur ett pirat perspektiv från ett påhittat 2050-tal. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt så länge eftersträvade mål. Talet kallar jag därför Demokratins slutliga seger.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 6.

Ut i Europa.

Några av de 608 957 tyskar som röstade  på Piratenpartei i Nordrhein-Westfalhen.

Några av de 608 957 tyskar som röstade på Piratenpartei i Nordrhein-Westfalhen.

På denna långa väg vandrade vi inte ensamma. Piratenpartei, ett av de första av nu väldigt många piratpartierna världen över, hade året innan, september 2011, kommit in i delstatsparlamentet i Berlin med 8,9 procent av rösterna. ”Meh, det är bara de där halvknäppa Berlin-liberalerna som röstar flummigt!” hördes från en del håll. Dessa stämmor hade fel. Ett halvår senare lyckades Piratenpartei också komma in i det mer traditionella Saarland, och maj 2012 äntrade partiet ytterligare två delstater. En av dessa var Nordrhein-Westfalen – det är förresten därifrån den där bilden kommer [pekar på bilden] – Nordhrein-Westfalen, som, med sina 18 miljoner invånare, var dubbelt så stort som Sverige sett till befolkningen.

Den insikten, tillsammans med den stora roll i Europas ekonomi och politik Tyskland kom att spela då de ekonomiska kriserna avlöpte varandra, födde en ny insikt: detta var stort. Piratenpartei var större än svenska Piratpartiet någonsin blivit. Och som vissa gammelmedia påpekade: Tyskland hade givit upphov till såväl den konservativa som den gröna rörelsen decennier tidigare, rörelser som sedan spritt sig över världen. Kanske var vår egen roll, det svenska Piratpartiets, egentligen inte alls att gå före parlamentariskt på hemmaplan – utan istället att visa vägen för rörelser utomlands, rörelser som verkade i öppnare och mer lättpåverkade politiska landskap?

Dessa tankar var egentligen inte obehagliga, trots att de reducerat vårt eget piratparti till inspiratör snarare än i sig verksam politisk kraft. En världsvid rörelse var förvisso vad Rick, vår tekniker, planerade att skapa. Ett återkommande mantra i valrörelsen 2009 var att vi skulle förändra ”Sverige, sen Europa och slutligen världen, i den ordningen”. Att det nu istället såg ut att bli ”Europa, sen Tyskland och slutligen världen” istället hade Rick knappast något emot. För vi hade förvisso redan börjat förändra Europa. Den plats i EU-parlamentet vi fick i valet 2009 användes initialt med stort fokus på Telekompaketet, där Christian Engström och Henrik Alexandersson med stor hjälp av diverse likasinnade i andra partier, främst gröna, lyckats göra EU-lag av principen om att ingen medborgare får stängas av från nätet utan föregående rättegång. En sådan självklarhet krävde enorm kamp, opinion från omvärlden och in i det sista nattmangling, alltså att politikerna satt uppe ända in i natten för att förhandla färdigt.

Och det var i EU-parlamentet avgörandet kom. Rättssäkerhetens seger i Telekompaketet – som upphovsrättsfanatikerna tidigare försökt använda för att genomföra repressiv lagstiftning på europeisk nivå – blev inte vår första. December 2011 tillträdde Amelia Andersdotter sin tjänst som EU-parlamentariker för Piratpartiet, så skaran EU-ropeiska pirater fördubblades. Och redan sitt första halvår skulle våra bägge parlamentariker möta en av sina största utmaningar någonsin.

ACTA.

Fyra bokstäver som för oss äldre pirater än idag skälver med de förlegade tankesättens vedervärdiga kraft, med den reaktionära maktposition upphovsrättsindustrin in i det längsta sökte upprätthålla, med de nätfientliga strömningarnas teknikfientliga avsky. ACTA var i grund och botten ett internationellt handelsavtal. Hur kunde det komma sig att något sådant skulle väcka vår vrede? Jo, ACTA gick längre än dess uttalade syfte, att skydda marknaden från varumärkesförfalskade varor. Mycket längre.

Det som initialt påkallade vår uppmärksamhet var läckta formuleringar, om sådant som att tullen skulle få beslagta datorer för att genomsöka dem efter fildelat material. Läckta – för själva avtalstexten var hemligstämplad. Detta var innan avtalstexten var färdigförhandlad, och förhandlingarna – hade man beslutat – skulle ske aktivt dolt för parlamentens, folkets och journalistikens insyn i processen. Vilka fick då förhandla? Människor man trodde, i brist på transparens, skulle kunna företräda så många intressen som möjligt, och därtill en bunt folkvalda för att få med det så kallade allmänintresset?

Nejdå, inte alls. Sådant gick inte riktigt för sig i så här stora avtal. Istället förhandlade odemokratiskt valda byråkrater som företrädde de olika parterna, bland annat USA och EU, tillsammans med amerikanska upphovsrättsindustrin.

Ja, så var det. Vad som skulle kunna bli lagstiftning i flera länder världen över diskuterades alltså bakom stängda dörrar – med storföretag från USA vid förhandlingsbordet, som enda företrädare för det icke-statliga samhället. Byråkrater som inte valts demokratiskt utan bara tillsatts utifrån oklara grunder tillsammans med amerikanska skiv- och filmindustrin i formella överläggningar om kommande lagstiftning – kan en bild av korporativism bli mer tydlig? Det jag hoppas är att ACTA-förhandlingarna var något slags unikum, något extremt. För betänk alla avtal som inte berörde nätet, som inte kunde uppmärksammas av någon rörelse, som om de hölls dolda för folket helt enkelt förblev dolda.

Hur utbredd var egentligen korporativismen i Europa vid denna tid?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , pirataktivism, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, Tyskland, Europa, Piratenpartei, delstatsval, Nordrhein-Westfahlen, öppenhet, transparens, insyn, , , , , , , , , , , EU, EU-parlamentet, Christian Engström, Amelia Andersdotter, Henrik Alexandersson

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Här är den femte delen i min tillbakablick på verklighetens nollnolltal från ett påhittat 2050-tal – i form av ett tal till Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 5.

Metamorfos.

Gandhi, som tillskrivits detta citat: "First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win."

Gandhi, som tillskrivits detta citat: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”

Så då blev det som Gandhi en gång enligt myten ska ha sagt angående etablissemangets reaktion mot nya proteströrelser: ”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win.” Först hade vi mycket riktigt befunnit oss i medieskuggan och behövt skrika för att överhuvudtaget kunna göra oss det minsta hörda – de ignorerade oss. Sedan hade politiker och människor i media börjat tala hånfullt om såväl vårt namn – ”hur skulle man kunna rösta på några som kallar sig Pirat-partiet?!” – som vår politik – ”enfrågeparti, enfrågeparti, ENFRÅGEPARTI som bara bryr er om fildelning!” var en tröttsamt vanlig förolämpning som förstås var helfel; vi tog visserligen ställning i få frågor, men vi var inte ett enfråge- utan ett fokusparti, och fildelningen var bara en liten del i försvaret av medborgerliga rättigheter och kulturspridning. Här förlöjligade de oss. Sedan började politiker och industrins representanter faktiskt aktivt försvara sina egna åsikter och visa på påstådda men sällan existerande brister i våra åsikter – de bekämpade oss.

Sedan vann vi.

Men riktigt så enkelt skulle det inte bli. Trots att förutsättningarna såg bra ut. Vi var unga, vi var coola och vi tog upp rent brännande frågor. Det här sista beskrevs på ett sagolikt skickligt sett av Joshen, en av partiets bästa samtidsskildrare. Han liknade situationen med en lägenhetsbyggnad: gammelpartierna var en paranoid pyroman som tände eld i trapphuset för att hålla terroristerna borta medan Piratpartiet var den vettiga och kloka lägenhetsvärden som påpekade vikten av att kunna gå i trapphuset på ett normalt sätt för samhället och individens rättigheter. Elden är ett slags metafor för FRA:s övervakning av Internet, trapphuset är själva Internet. Inlägget är för långt för att jag ska läsa upp det i dess helhet, men sök efter ”det brinner i trapphuset” så hittar ni det.

Men förutsättningarna förändrades. Den opinionsundersökning som publicerades någon dag efter EU-valet, där vi om den besannades skulle komma in i riksdagen, var glömd och begraven bara något halvår senare. Kanske var det just vår stämpel som unga och coola som låg bakom att Piratpartiet och vår politik helt förpassades från medias bevakning och människors medvetanden. De fenomen som snabbast stiger är de som snabbast dalar. ”hajpat”, som fenomenet kallas med ett lätt föråldrat begrepp.

Vi misslyckades. Det måste jag nog medge, med eftertankens distans. Jag själv misslyckades förvisso personligen, jag tog en alldeles för lång vila från politiken efter EU-valet, blev alldeles för nedsänkt av att media flyttade sina strålkastare åt annat håll. Men även som parti misslyckades vi. När media sådär några veckor efter valet till Europaparlamentet i juni 2009 återigen började ignorera oss drabbade det inte bara mig; det drabbade hela partiet. Och vi kom aldrig tillbaka inför nästa val. Det hölls bara 15 månader, ett drygt år, senare. Vi borde kanske ha klarat det. Ändå gjorde vi det inte.

Vi fick 0,65 procent. Inte ens över 1-procents-spärren för statlig valsedelsutdelning. Inte över 2,5-procents-spärren för statligt partistöd. Och absolut inte över 4-procents-spärren för riksdagsinträde. I ett proportionerligt – mer fullständigt demokratiskt – valsystem hade vi fått två platser i riksdagen. Nu fick vi inga. Bara ett resultat som var nästan exakt som det 2006.

Jag besökte vår valvaka i Sundbyberg i Stockholm, i en kanske en knapp tiondel så stor lokal som vid valsegern 2009. En knapp tiondel så mycket media fanns på plats. En knapp tiondel så stort blev valresultatet. När min pappa hämtade mig med bil då det stod klart att vi förlorat, att de främlingsfientliga och delvis rasistiska Sverigedemokraterna kommit in och att den medborgarrättsfientliga Alliansregeringen segrat ånyo var känslan av overklighet sig lik från vår seger 2009. Allt annat var fullständigt annorlunda. Hemskt. Bara hemskt.

Enligt Rick Falkvinge, som fortfarande var partiledare, hade vi fler aktivister än någonsin som utförde en mer massiv valkampanj än inför något annat val. Skon klämde alltså inte, då väl det dryga året från EU-valet gått, vid engagemanget; det förefaller inom partiet ha återuppväckts, även om vi förlorat väldigt många medlemmar. Skon klämde istället vid media. Medan vi själva försvann bort från det politiska landskapet i journalisternas ögon inträdde ett annat parti på scenen. Sverigedemokraterna. Detta kortlivade parti upplevde sin tillfälliga uppgång just 2010. Allt tal om nya partier centrerade oundvikligen på detta främlingsfientliga, delvis rasistiska parti. Som Rick lakoniskt skulle konstatera någon dag efter valet till sina bekantskaper inom media och politik utanför våra pirata kretsar: deras val av parti att fokusera på gjorde att vi fick in ett främlingsfientligt parti i riksdagen istället för ett frihetligt. Onekligen tänkvärt.

En förnyelsens tid tog vid i Piratpartiet. Själv blev jag alldeles för politiskt deprimerad för att orka mer, på mycket länge. Men i partiet tog arbetet raskt vid. Inte bara media var att skylla för vår valförlust – mer engagerade pirater än jag hade kommit till den kloka insikten att det var bristen på heltäckande politik som var vår största akilleshäl. Att komma in i EU-parlamentet var möjligt att göra med endast ett par frågor på agendan – föga uppmuntrande är kanske skälet att valet inte såg som fullt så allvarligt för ens egen plånbok som nationella val, för EU hade rätt liten makt över sådant. En mer positiv tolkning är att folket förstod att man i vilket fall inte kunde driva särskilt många frågor inom ramen för det gigantiska EU-parlamentet som ensam svensk ledamot. Hur det än må vara med den saken tycktes det att ett riksdagsinträde krävde ett betydligt mer omfattande partiprogram.

Så vi breddade oss. Först, då jag var inaktiv, togs ett nytt, mycket bättre principprogram fram, så gott som helt tömt på sakpolitik. Denna skulle istället beslutas om och utvecklas på vår- och höstmöten, som skedde uteslutande digitalt – varken ekonomin eller tekniken räckte än så länge till för att ordna integrerade nätbundna/fysiska träffar.

Och så skedde; vårmötet 2012 blev det första då en rejäl mängd sakpolitiska ställningstaganden togs. Vårt partis anhängare spände sig över hela det fördelningspolitiska spektrat, från den yttersta vänstern till den yttersta högern, men på den frihetlig-auktoritära skalan – som ännu inte fått ordentligt fäste i etablerade kretsar, men som var populär hos oss pirater – låg vi alla nära friheten. Det var utifrån denna gemensamma, frihetliga syn vi skulle utveckla vår politik till fler områden – frågor om medborgarrätt som yttrandefrihet även på nätet och immatieralrättsreform, hur mycket uppmärksammade de och än blir och hur viktiga de än är räckte inte för mer än någon halv procents röster i Sverige då 2000-talet begynte.

Anna Troberg, partiets nya och skulle det visa sig minst lika skickliga partiledare som sin föregångare, liksom Henrik Brändén, som med sin socialdemokratiskt etablerade partistrukturella grund i alla dessa år verkat väl för partiet, lanserade april 2012 breddningsbloggen, en plattform där alla kunde delta i utbyte av idéer om vilken väg Piratpartiet kunde vandra. Detta skedde ganska exakt tre år efter den första opinionsmätningen som gav oss 5 procent inför EU-valet, och på längre sikt skulle händelserna komma att få ungefär samma – oerhörda – historiska betydelse.

Överlag visade all debatt på breddningsbloggen vilken riktning partiet skulle ta. Och glädjande nog blev det frihetens, vetenskapens och medmänsklighetens väg som vårt parti valde.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, riksdagsval, riksdagen, valet 2010, riksdagsvalet 2010, förlust, förluster

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Och nästa inlägg i min utopiska tillbakablick på nollnolltalet – i form av ett tal till Piratpartiet ett fiktivt år 2050 där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål – kommer här…

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 4.

Lycka.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu... Foto: Hans J.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu… Foto: Hans J.

Svaret på frågan kom naturligt, med tidens gång som jag då uppfattade som så sakta. Valdagen var kommen. 36 timmar innan vallokalerna öppnade hade vi aktivister uppskrivna på att lägga ut valsedlar för partiet i 93 procent av dessa. Slutligen kom vi upp i 99 procent. I detta val gällde nämligen fortfarande den gamla vallagen, den som stipulerade att partier – även sådana som lyckats med de 1500 underskrifter som krävs för officiell registrering – själva måste lägga ut sina valsedlar. Möjligen kunde detta accepteras om det var en strikt ekonomisk fråga, om staten inte ansåg sig ha råd att ordna valsedelsutläggning. Möjligen.

Men det var ingen ekonomisk fråga. De potentiellt uppåt 20 partier – denna mandatperiod var det 8 – som redan hade plats i EU-parlamentet för Sveriges räkning fick sina valsedlar utlagda, helt gratis. Och de som satt i Sveriges eget parlament fick enorma statsstöd – enorma jämfört med vad vi aktivistdrivna småpartier kunde uppbära. Vi fick nämligen inget statsstöd. Och vi fick inga valsedlar eller utdelning heller. Vi fick betala dyrt för sedlarna, och ordna utdelningen själva. Där gick någon femtedel av kampanjpengarna som uteslutande kom från donationer och någon femtedel av aktivisternas samlade ork och tid till att lägga ut valsedlar, en strikt administrativ syssla valmyndigheten rimligtvis borde ha ordnat åt oss.

Jag fick förresten inte rösta. Ja, era historieböcker daterar mycket riktigt 1 januari 2035 till den allmänna rösträttens införande i Sverige. På min tid hette det att allmän rösträtt infördes i 1900-talets begynnelse, men det var minst sagt en sanning med modifikation. Den största grupp som uteslöts från rösträtten under drygt ett hundra år var unga människor, under det decennium som är intressant för oss närmare bestämt alla medborgare som inte fyllt 18 år. Där ingick jag själv. Förvisso var det snöpligt att inte kunna rösta på det parti jag lagt ner en del engagemang på att få in i EU-parlamentet. Att tillbringa några månader med huvudsakligt fokus på en enda dag och en enda händelse, och att sedan inte alls få delta i det allra viktigaste momentet den dagen och den händelsen var störande.

Men nu låter jag bitter. Det är jag inte. Sannerligen inte. För då vi under månader satt upp affischer och givit folk flygblad och opinionsbildat medelst fantastiska nya tekniska verktyg, och utdelningen av valsedlarna till själva lokalernas ställ och bord var klar, och då många av våra frivilliga också personligen funnits på plats utanför vallokalerna för att dela ut valsedlar i folks händer – en mycket trevlig syssla, för övrigt, som ju fortfarande är gammal tradition vårt allt mer digitala politik till trots – ja, efter att vårt slit äntligen var färdigt och det var dags att se om vi fick lön för mödan bänkande vi oss framför statstelevisionens sändning av valkvällens och valnattens spännande rösträkning.

Den 7 juni 2009. Jag minns det nästan som igår. Om jag blundar [jag sluter ögonen och håller dem stängda] kan jag se det framför mig. Jag går in i entrén till lokalen vi i Piratpartiet hyrt för att gemensamt fira eller förtvivla. Vakterna frågar om jag ska alkohol – enbart då måste inträdesavgift betalas. Nej, det ska jag inte; jag är 13 år och har aldrig förstått vuxnas oförmåga att segra eller sörja utan rusningsmedlets hjälp. Så jag fortsätter in i lokalen. Det är stort, enormt stort, och mängder av människor. TV-kamerorna är överallt, liksom mikrofonerna, journalisterna själva. Och naturligtvis: piraterna. Vi, som ska gå till historien som de första av nätbarnens aktivister, som kunskapssamhällets byggare och som en av 2000-talets främsta medborgarrättsrörelser. Men det vet vi inte nu, knappt anar vi det ens. Vi vet ju inte om vi ska komma in i EU-parlamentet. Och misslyckas vi med det, efter all denna uppmärksamhet, efter de lyckosamma vindar i seglen förkastliga rättsprocesser och lagstiftning givit oss i form av upprördhet och engagemang, ja, då är vi i det närmaste körda. Borta.

Men nog tror vi. Nog hoppas vi. Och opinionsmätningarna ger oss fog för hoppet. Vi har varit ända uppåt 8-9 procent de senaste dagarna, och alltid över de behövda 4. Men nu när jag går här i den öppna korridoren och når den gigantiska matsalen, där mer ekonomiskt självständiga pirater betalat för en trerättersmiddag och fortfarande sitter kvar längs borden. En pirat hälsar jag på i vimlet då jag söker nätuppkoppling för min dator. Jag tänker live-blogga om detta, såsom jag under Pirate Bay-rättegången – den som känns som så långt bort; så mycket har ändrats sedan februari – gjorde. Och sharing is caring, vår gamla devis, stämmer även här; jag får tillgång till någon egens inloggning på lokalens trådlösa men stängda nätverk. Så jag surfar in på wordpress.com. Så går jag in i matsalen, får syn på ett par pirater jag känner och en av få lediga stolar, och slår mig ned vid deras bord.Vi hälsar och jag börjar liveblogga rätt fokuserat. Utan att riktigt vara medveten om det fångas jag på bild [sveper ut med handen i riktning mot bakgrundsbilden].

Så ska statstelevisionens vallokalsundersökning, den som baseras på noggrant och statistiskt välgjorda utfrågningar av de som precis röstat runtom vid landets vallokaler, den vars resultat aldrig brukar avvika mer än ytterst litet från själva valresultatet resultatet senare, äntligen presenteras. Vi vet att allt över fem procent kommer räcka, fem procent kommer räcka gott och väl för ett mandat. Även om man förstås högmodigt längtar efter än mer. Statistiken ska nu presenteras och… [jag öppnar ögonen]

Vi får sju procent! BAM! Applåderna, hejaropen och den allmänna glädjeyran fullkomligen exploderar runt omkring mig då människor ser den stora skärmens budskap. Vi gjorde det! Vi lyckades! Vi har kommit in i EU-parlamentet! Till journalisten som efter ett tag slår sig ner vid oss säger jag att det är en seger för demokratin och de medborgerliga rättigheterna (eftersom gammelpartierna struntat i folkets åsikter om medborgarrätt och immaterialrätt och därför trotsat demokratin), och just det, ”Det här är en seger för demokratin”, får för några minuter stå med i kvällstidningens nätupplaga som sedan uppdateras.

Detta är en lyckans kväll. Ska jag finna det minsta att klaga på, det minsta att ångra, är det väl de mer, ja, galna handlingar – involverande diverse lila piratpiskor och vad jag förstår, efter att jag gått, även fontäner – som ledande pirater utför, istället för att passa på att sprida vårt budskap om medborgerliga rättigheter. Men egentligen bekymrar jag mig föga för det. För framför allt är jag glad. Jag är gladare, kanske inte mer starkt men mer ”är jag i en dröm?”-aktigt än någonsin förut i mitt visserligen hittills rätt korta liv. Sedermera fastställs det exakta valresultatet till 7,14 procent, vilket innebär att vi har ett till mandat att vänta om Lissabonfördraget – som vi är kritiska till – går igenom.

Piratpartiet har kommit in i EU-parlamentet. Målet vi kämpat för i ett halvår, och många andra i tre och ett halvt år, är uppfyllt. Vi har visat världen att vi finns, att Piratpartiet kan göra faktisk skillnad, att medborgarnas frihetsvurm kan väckas och förändra på nytt. Allt är väl.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, lycka, val, valvaka, valvakor, demokrati, piratmöte, piratmöten, rösträtt

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »