Påsken är här. Långfredagen år 2013 är särskilt sorgsen i Solna. Vår fantastiska fågelsjö är hotad. Men i den mörkaste av tider måste vi alla rikta blicken mot det ljusa i tillvaron. Ett enormt och ständigt ökande antal naturvänner stödjer vår sak. Vid fackeltåget häromdagen gick folket man ur huse för att hylla livet vid Råstasjön. Och via Rädda Råstasjöns Facebook-sida har vi, tack vare att entusiastiska eldsjälar delat våra bilder, gillat våra länkar och kommenterat våra uppdateringar, nått inte mindre än 35 000 (!) personer de senaste två veckorna.
Vi i nätverket Rädda Råstasjön vill sprida det glada budet om Råstasjöns rikedom – ett lyckans påskevangelium – till alla i hela landet. Därför bjuder vi nu in till fågelguidningar söndagen den 14 april. Vintern håller nu i slutet av mars fortfarande vår stad i ett järngrepp. Men Kung Bores regim skälver, och kommer falla lika säkert som diktaturerna under arabiska våren.
Våren är på väg. Om lyckan står oss bi kommer redan guidningarna om två veckor fyllas av vårens vackra vårfåglar. För detta är vår övertygelse: fågellivet skall återvända, och grönskan skall grönska på nytt, och makten som politikerna tog från folket ska tas tillbaka av folket. Och så länge vi kämpar ska Råstasjön aldrig falla!
Inte ett hus ska de bygga. Inte ett träd ska de fälla. Inte en fågel ska dö. Detta är allas vår mission, allas vårt uppdrag, allas vår kamp. Vill du hjälpa till? Kontakta Solnas politiker idag! Så får de komma tillbaka från påskledigheten till inkorgar, telefonsvar och kontor, fyllda av stödet för Råstasjön.
Såhär vacker natur finns vid Råstasjön. Fler fantastiska fåglar från fågelsjön finns på mästerfotografen Johan Linds blogg, i hans bildserie ”Djur vid Råstasjön”: del I, del II, del III, del IV – och så specialinlägg om naturreservat, smådopping och samlingsbilder. En annan mästerfotograf i nätverket Rädda Råstasjön heter Maria Thiessen; hennes underbara skildring av Råstasjön hittar du här. Fackeltåget i söndags – som jag personligen var ansvarig arrangör för – samlade 250 miljöhjältar. Bilder därifrån kan du se här. Dessutom kan du se undertecknad intervjuad i SVT, DN och P4.
Maktens rutin. Våldets praktik. Alla bara gjorde sina jobb. Väktarna, poliserna, tulltjänstemännen, politikerna, folket.
Och här avbryter ni och säger: Men hur svårt är det att förstå? Alla måste ju följa Lagen. Och vi svarar: Men tänk om Lagen är olaglig?
Och ni säger: Allt handlar om prioriteringar och vi har faktiskt inte oändligt med tillgångar. Och vi svarar: Hur kommer det sig att det alltid finns pengar när resurssvaga ska förföljas, men aldrig pengar när resurssvaga ska försvaras?
*
Dessa fenomenala formuleringar är inte mina. De kommer från Dagens Nyheters viktigaste text på många månader, ”Bästa Beatrice Ask”, och tillhör Jonas Hassen Khemiri, eller kanske snarare allade som drabbas av rasismen i Sverige idag. Tusentalsharredanhyllatden. Själva Ask har givit respons (givetvis mjäkig, efter mjäkiga debattinsatsen igår, men hoppas det blir morgonsoffedebatt utan medieproblem).
”Intressant!”, kanske du tänker. Läs Khemiris text. Den är överlag fantastisk.
Jag håller inte med Khemiri. Inte helt. Om jag fortsätter utdraget ovan till nästa stycke kommer vi till min invändning:
Och ni säger: Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla? Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det.
Här nöjer sig Khemiri med bristen på ett ”klockrent svar” och hastar sedan humanistiska idéer. På detta ideologiska plan är vi helt eniga.
Men jag skulle vilja återgå till fotskrapandet och harklandet. Jag skulle vilja vända tillbaka in i pragmatismens tämligen trista och visionslösa – men likväl mycket övertygande – värld av siffror, logik och ekonomi.
Jag skulle vilja hitta det klockrena svaret.
Så klockrent kanske det inte blir. Men om ni nöjer er med välgrundade, samhällsvetenskapliga och förnuftsbaserade resonemang om hur välfärdsstaten visst lär kunna kombineras med fri migration – snarare än nödvändigtvis Det Klockrena Svaret ™ på varför REVA ekonomiskt är dåligt: läs vidare.
Det är ekonomiskt bra för enskilda människor och hela samhällen.
Det är ekonomiskt bra för de människor som migrerar, för andra människor i ursprungslandet och för andra människor i mottagarlandet.
Skulle fri migration införas över hela världen skulle världsekonomin fördubblas.
För att konkretisera: flyr en flykting från Syrien till Sverige kommer det i längden i rent ekonomiska termer gynna flyktingen, gynna Syriens folk och gynna Sveriges folk.
Det här är inte något jag fantiserat hop på min kammare i något vackert hus på Södermalm (jag bor i en miljonprogramförort, om det nu skulle spela någon som helst roll). Det här är vedertagna, vetenskapliga teser, med gediget stöd i den forskning som gjorts på området migration.
För en citatlista som visar hur världsledande, trovärdiga och Nobelprisvinnande ekonomer ser på migration hänvisar jag till Migros sammanställning av trovärdiga ekonomers uttalanden.
För en mer fördjupad genomgång av ekonomisk teori rörande migration hänvisar jag till Johan Norberg och Fredriks Segerfeldts facklitterära verk Migrationens kraft.
Lita inte på mig – läs sanningen själva!
Logiken: ”migration är bra ekonomiskt”
”REVA är en reva i våra hjärtan”. Och inte bara det – REVA är en reva i vår ekonomi!
Det var vetenskapen. Nu till det sunda förnuftet, i form av lite elementär logik.
Utgångspunkt 1: Sverige behöver tillväxt framöver.
Utgångspunkt 2: Tillväxt förutsätter produktion.
Utgångspunkt 3: Produktion förutsätter människor.
Slutsats 1: Sverige behöver människor framöver.
So far so good.
(Bortsett från att någon miljövän kanske reagerar på påståendet att ”Sverige behöver tillväxt”. Märk väl, då, att jag inte specificerar vilken produktion tillväxten ska bestå av. Tillväxt behöver inte vara plastprylar, kolkraft, och massproduktion. Tillväxt kan lika gärna – eller hellre, förstås – vara miljövänligt jordbruk, ekoturism och grön energi.)
Sedan då? Vi låter logiken tåga vidare:
Utgångspunkt 4: Människor kan komma till Sverige på två sätt: genom födsel eller migration.
Utgångspunkt 5: Människor som föds i Sverige kostar generellt pengar i cirka 15-25 år (beroende på utbildningens längd), i form av barnbidrag, studiebidrag, gratis sjukvård, gratis utbildning, subventionerade ungdomsföreningar, och så vidare. Ibland kostar de pengar längre än sin utbildning, i form av socialbidrag och liknande.
Utgångspunkt 6: Människor som migrerar till Sverige kostar generellt inte pengar i 15-25 år, för de har oftast redan en utbildning. Ibland kostar de pengar längre än sin utbildning, i form av socialbidrag och liknande.
Slutsats 2: Människor som migrerar till Sverige innebär på kort sikt en mindre kostnad än människor som föds i Sverige.
Invandraring kostar mindre på kort sikt än barnafödsel.
Här kan vi egentligen stanna. Vi kan nöjt konstatera att ingen politiker inom SD, M, S eller något annat migrationsfientligt parti någonsin skulle föreslå förbud mot barnafödsel. Där är det uppenbart att rätten att föda barn är en mänsklig rättighet. Lika uppenbart borde det vara att rätten att fly från förtryck är en mänsklig rättighet – men det är det inte, för politikerna föder ofta barn, men har sällan flytt från förtryck. (Politikerna saknar tyvärr förmågan att leva sig in i andras situationer, som Khemiri så lysande förklarar.)
Men varför stanna här? Vi fortsätter!
Utgångspunkt 7: I det långa loppet kommer de flesta svenskar bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb o.s.v.).
Slutsats 3: I det långa loppet kommer barn bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb, skatt på konsumtion o.s.v.)
Slutsats 4: I det långa loppet kommer invandrare bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb, skatt på konsumtion o.s.v.)
Slutsats 5: Invandring kostar betydligt mindre på kort sikt än barnafödande, och på lång sikt är både invandring och barnafödande bra för ekonomin.
Så länge man inte menar att ”fritt barnafödande är oförenligt med tillväxt” kan man alltså knappast mena att ”fri migration är oförenligt med tillväxt”.
Ganska klockrent.
(Sen har vi ju dessutom 38 procent av EU:s budget att ösa ur om vi skulle vilja använda de pengarna till lite vettigare saker än bidrag till bönder.)
Givetvis är ekonomiska skäl inte alls en primär anledning att kämpa för migrationsfrihet, eller ens en sekundär anledning. I första rummet kommer naturligtvis humanismen, medmänskligheten, friheten, toleransen, mångfalden, kärleken, livet, rättigheterna, och godheten. Allt det där Hassen Khemiri fullkomligt fantastiskt utgår ifrån i sitt fantastiska mästerverk. Sådana ideologiska resonemang har jag också först i ett par tidigare blogginlägg:
Kärlekens krafter måste enas mot hatets utvisningar (om nödvändigheten i att den frihetliga, humanistiska rörelsen – från vänster till höger, från feminism till jämställdism, från piratism till antipiratism – enas i kampen för livet och asylrätten)
Ideologi måste vägleda politiken. Men däremot kan ekonomiska resonemang – som dem ovan – vara bra att ha, vid möte med kalla, cyniska, sifferknaprande politiker (*harkel*många moderater*harkel*).
Är du göteborgare? Kom isåfall på hearingen om REVA, som bl.a. Ung Pirat Göteborg anordnar. 8 april 18:00 på Hammarkullens Folkets hus, Hammarkulletorget 62 b. Politiker och jurister kommer finnas på plats. Vill du eller din organisation vara med och hjälpa till? Ni är varmt välkomna – skriv det i eventet!
Är du svensk? Skriv en insändare till din lokaltidning om Sveriges omänskliga migrationspolitik! Väck frågan i ditt parti! Engagera dig i någon förening för flyktingar (t.ex. FARR, Ungdom mot Rasism eller Asylrörelsen Stockholm)!
Läs om hur Beatrice Ask personligen och Regeringen kollektivt sett till att Polisen ska prioritera genomförandet av utvisningar på bekostnad av att göra Polisens huvuduppgift, ni vet, att fånga kriminella och stoppa brottslighet. (”Men papperslösa är kriminella!” kanske någon invänder. Det är fel. Juridiskt kan man inte straffas för att stanna i landet utan tillstånd, bara deporteras, så papperslösa är definitionsmässigt inte kriminella.)
Chaplins tidlösa ord fortsätter inspirera. Jag är övertygad om att Chaplin varit en av REVA:s främsta motståndare, om han levt i Sverige idag. Låt oss fortsätta verka i denna humanistiska anda.
Bor du i Stockholm? Kom isåfall på Grön Ungdoms flashmob i övermorgon onsdag 14 mars 17:00 utanför Rosenbad, eller deras uppföljnings-flashmob i T-Centralen 17:20. Och kom nu på torsdag 18:00 till Nya Rågsveds Folkets hus för stormöte (ordnat av Studenter mot rasism, men för alla REVA-motståndare oavsett ålder).
Bor du i Göteborg? Kom isåfall på hearingen om REVA, som bl.a. Ung Pirat Göteborg anordnar. 8 april 18:00 på Hammarkullens Folkets hus, Hammarkulletorget 62 b. Politiker och jurister kommer finnas på plats. Vill du eller din organisation vara med och hjälpa till? Ni är varmt välkomna – skriv det i eventet!
Uppdatering 13 mars: Läs ”Bäste Beatrice Ask”, en fascinerande, fantastisk och fasansfull text av Jonas Hassen Khemiri riktad till Sveriges justitieminister. Läs den nu. Du kommer inte ånga dig.
Historiens vingslag svepte i förrgår över Sverige. Från Malmö i söder till Uppsala i norr gick människor ut i det kalla vintervädret och demonstrerade mot några av vår stats mest djävulska inslag – utvisningarna, REVA och Sveriges olagliga migrationspolitik. Tillsammans stod folket upp för frihet, tolerans och medmänsklighet.
Kampen är givetvis inte över bara för att de rentrasistiska, folkrättsvidriga kontrollerna i tunnelbanan upphört av rena effektivitetsskäl. Det stora problemet – att flyktingar utvisas från sina liv i Sverige till död i ursprungsländerna – kvarstår.
I förr går var en stor dag. Rädda Barnens ungdomsförbund demonstrerade tillsammans med Röda Korsets ungdomsförbund och Ungdom mot Rasism. En tyngre trio har sällan anordnat någon demonstration i Stockholms historia. Anmärkningsvärt är även att alla möjliga partipolitiska organisationer deltog. RKU, Rättivsepartiet Socialisterna`och F! demonstrerade tillsammans med Piratpartiet, LUF och Grön Ungdom.
Har detta hänt förr? Någonsin?
Låt borgarna och sossarna delta!
Jonathan Macznik från LUF höll ett fantastiskt brandtal för friheten. Varför skulle han inte få göra det? Klicka på bilden eller här för att se fler bilder.
Men en del blir inte glada över storheten i att vi äntligen förenas så brett för något vi alla kan stå för. Vissa blir arga. Vissa skrek ”hycklare! hycklare!” så att talen från CUF:s respektive LUF:s representanter knappt hördes.
Jag förstår ilskan över Alliansregeringens politik. Hade Billström (M), Pehrsson (FP) eller Danielsson (C) talat hade jag inte tvekat att kalla dem hycklare. Som regeringsmedlemmar har de all makt i världen att ändra regeringens olagliga, människorättsvidriga och folkrättsfrämmande politik.
Men det har inte CUF och LUF. CUF och LUF är fristående ungdomsförbund. De är inte C och FP. De har ingen makt över regeringen.
Däremot har de inflytande över C och FP. Och CUF och LUF använde sin medverkan igår till att utöva detta inflytande, genom att kräva att sina respektive partier förändrar sin politik.
Detta behövs. Hur ska vi annars få genomslag, om de migrationsvänliga medlemmarna i regeringspartierna alltid utesluts? Hur ska då regeringspartierna äntligen förändras?
”Men de behöver inte förändras – får vi en vänsterregering 2014 löser sig politiken ändå!”, kanske några av er som skrek ”hycklare!” tänker.
För det första håller jag inte principielltmed er: jag tycker det är principiellt fel att utesluta goda människor i en god kamp bara för att deras moderpartier är dåliga.
Alliansen behöver därmed visst påverkas. Och Socialdemokraterna också, för den delen. Därför kan vi inte heller (som en lite mindre skara ville) vägra Socialdemokratiska studentförbundet, som deltog på demonstrationen, att delta i kampen. De behövs också!
Ska Miljöpartiet få delta?
MP hjärta REVA? En förenklad bild från demonstrationen.
Miljöpartiet är en helt annan femma. Här handlar det inte om ett fristående ungdomsförbund som kritiserat sitt partis politik. Här handlar det om partiet i sig som gått med på en migrationsöverenskommelse med Alliansen. Och här måste man hålla flera tankar i huvudet samtidigt:
Överenskommelsen har inneburit många bra saker. Vård och skolgång till papperslösa samt återförenade flyktingfamiljer genom anhöringinvandring är mycket viktigt och gynnar i praktiken många flyktingar.
Överenskommelsen har inneburit en riktigt dålig sak. Miljöpartiet har skrivit under på att utvisningarna ska fortsätta och effektiviseras – d.v.s. att REVA ska fortlöpa. Visst – överenskommelsen säger inget om att det ska ske på ett rasistiskt, privatlivskränkande sätt i tunnelbanan. Men återigen: hur avvisningarna sker spelar mindre roll. Det är inte framför allt rasismen och privatlivsintrången som är stötande med REVA; det är framför allt att människor överhuvudtaget utvisas, då utvisningarna går till diktaturer och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter (vilket de gör idag). Och att människor överhuvudtaget utvisas – det har Miljöpartiet skrivit under på.
Hade inte överenskommelsen ingåtts vet ingen vad som hänt. Hade Alliansen gjort upp med SD, så politiken blivit ännu sämre? Hade Alliansen gjort upp med S, så politiken fortsatt vara lika illa (utan MP:s förbättringar för papperslösa och anhöriginvandring)? Hade MP lyckats bilda en överenskommelse med V, C, FP och KD istället, så att politiken potentiellt blivit bättre än med dagens överenskommelse?
Vi vet inte. Och jag har ingen aning om vad jag valt om jag haft makten över Miljöpartiets migrationspolitik år 2010.
Men oavsett om MP gjort fel eller inte är det uppenbart att de ha en god vilja. De vill ha migrationsfrihet. De vill inte behöva samarbeta med Alliansen. De har försökt med ett slags ”harm reduction” gentemot migrationspolitiken – det minst sämsta alternativet.
Samtidigt blir det väldigt märkligt när MP stoppar REVA-debatt i riksdagen av formalistiska skäl. Å andra sidan har de begärt en egen debatt, som inte utgår från REVA utan från Schengen. Jag vet inte vad som är mest korrekt; Fokus-artikeln stödjer MP:s tolkning. Det är dock märkligt att de av rent formalistiska skäl inte kan enas om debatten med V.
Tycker man MP gjort rätt bör de förstås få delta.
Tycker man MP gjort fel bör faktiskt MP ändå få delta. Därför att det ger oss möjlighet att påverka dem. Därför att de kan få insikt i de hemska konsekvenserna av deras legitimering av utvisningarna. Därför att de får se hur andra goda krafter resonerar.
Kampen för kärleken fortsätter!
Glädje och engagemang. Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.
Det finns en enda anledning till att vi trots ”hycklare”-ropen lyckades stå enade igår, från så vitt skilda håll inom politiken. Anledningen stavas humanism. Alltså inte den snäva ”humanism” som ordet definieras i Förbundet Humanisterna (med ateism och sådant inbakat i begreppet), utan den klassiska, tidlösa, grundläggande människosynen humanism.
Människosynen som säger att alla är lika värda. Människosynen som säger att alla har lika rätt till liv, frihet och trygghet. Människosynen som säger att de mänskliga rättigheterna måste sättas före allt – vare sig det är trångsynt nationalism eller ekonomiskaöverväganden.
Dessa idéer är på ett fundamentalt plan kopplat till att vara människa. Någonstans inom Billström, Ask eller Åkesson – djupt begravt under deras åratal av fördomar, idiotekonomiska överväganden eller uppövade cynism – finns även hos dem en förståelse. Även frihetens fiender har förmågan att förstå det fantastiska hos frihet.
Det finns en gräns där opinionsbildning allena inte räcker. Där lagens ramar blir för snäva. Där den semantiska skillnaden mellan ”lag” och ”rätt” blir så uppenbar att vi måste strunta i den första för att upprätthålla den andra. I en demokrati måste varje sådant brott – varje sådan situation – vara ett extremt undantag.
Ett sådant undantag är utvisningarna. Att skicka människor in i döden är ingen dussingfråga politiskt, viktig som t.ex. upphovsrätt, arbetslöshet eller andra för all del viktiga frågor. Migrationspolitiken är en fråga på liv och död. Att då – i en sann humanistisk, frihetlig och därmed givetvis fredlig anda – bryta mot lagen och riskera böter är inte omoraliskt. Det är i stället en väg till ett bättre samhälle.
”Vägra visa ID”, säger Leif GW, Dror Feiler och många andra. Det här är en mycket mild form av civil olydnad – den är i enlighet med Europakonventionen t.o.m. antagligen laglig. Just denna civila olydnad har vi att tacka för att människor i Stockholm idag kan ta sig till läkare för att bota sina livshotande sjukdomar, utan att hotas till livet av den stat som vill utvisa dem till deras hemländer.
Det är ett steg på vägen. Men vägen är lång. Vi kan inte vandra den ensamma. Alla måste sluta upp. Oavsett om du är pirat eller antipirat, vänster eller höger, liberal eller socialist, feminist eller jämställdist: nu är det dags att stå upp för människors rätt att leva.
Vår kärlek är alltid starkare än deras hat. Tillsammans är vi starkast!
Jag har länkat detta världshistoriens främsta tal för humanism tidigare. Och jag tänker fortsätta posta det, tills det Chaplin förespråkare är uppnått: en värld där mänskligheten gemensamt arbetar för mänsklighetens bästa, där friheten, medmänskligheten och upplysningen får råda.
Här är sjunde delen av mitt talDemokratins slutliga segersom blickar tillbaka på verklighetens nollnolltal och de delar av tiotalet som hittills utspelat sig, från ett fiktivt år 2050. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en möjlig utopi där de mänskliga rättigheterna äntligen, efter alla dessa år av kamp, respekteras till fullo.
Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).
Christian Engström, en av den lilla skaran ACTA-kritiker i EU-parlamentet tillika Piratpartiets första EU-parlamentariker. Foto: Axel Pettersson, CC-BY-SA 3.0.
Det vi själva gjorde, vad gällde ACTA, var givetvis att försöka ta reda på allt. Karl Sigfrid, dåvarande riksdagsledamot för Moderaterna, som för övrigt mobbades av sin egen statsminister och riksdagsgrupp i samband med FRA-omröstningen och blev uppskriven som ja-röstare, var en av de första att i Sverige varna för ACTA. Motståndet växte rätt långsamt och var rätt magert. Kanske var det inte så konstigt. Tänk er själva att stå i år 2008 och försöka övertyga någon att det kan finnas någon som helst sanningshalt i rykten om en ny attack mot nätet: [förställer rösten som ivrig konspirationsteoretiker] ”Jo men asså! Det är ett internationellt handelsavtal mot varumärkesförfalskning! Fast egentligen är det mot Internet! Och tullen kommer få läsa dina mejl! Och det är jättehemligt och folket och media får inget veta! Och amerikanska skivindustrin sitter med och förhandlar! Men allt är fullständigt sekretessbelagt! Och EU, EU är med och deras fiskeministrar bestämde om det!”
Det där sista stämde faktiskt också: att EU skulle delta i ACTA klubbades märkligt nog på EU:s ministerråd för jordbruk och fiskeri. Vilket var absurt. Men de flesta som lyssnade på ens varningar om ACTA torde stänga av vid orden ”internationellt handelsavtal”. Lite som med FRA:s signalbärare och tekniska termer en masse. Vi pirater stod dock inte helt ensamma. Miljöpartiet engagerades i kampen, inte minst deras EU-parlamentariker Carl Schlyter, liksom Vänsterpartiet med bland andra Jens Holm i spetsen. Våren 2009 – ja, den legendariska piratvåren; tyvärr begravdes just det jag nu ska ta upp i allt annat som hände – hade Vänsterpartiet begärt ut förhandlingstexten för ACTA, så långt de nu kommit, från svenska regeringen med hänvisning till vår offentlighetsprincip, som då ansågs som världens starkaste. Regeringen lämnade ut dokumenten. De var överstrukna med svart. Parlamentet och medborgarna fick uppenbarligen under inga omständigheter få reda på sanningen. Den enda information vi faktiskt hade om avtalet kom från osäkra läckor. Det var bisarrt.
Men inte ens stora bolag i väst kunde vänta sig att deras samtal med makthavarna skulle vara för evigt. Till slut släpptes den färdiga ACTA-texten. Den var förvånansvärt försiktig. Formuleringarna talade om att ”främja samarbete” och liknande, och något av det mest konkreta som kom fram på nätfronten var att IPRED, privatpolislagen, skulle cementeras och bli omöjlig att frångå utan att behöva övertyga alla andra avtalets parter om det. Sedan fanns en del annat i upphovsrättens upprätthållande, och upphovsrättens utseende överhuvudtaget, som skulle konserveras på samma sätt. Och klara tveksamheter rörande att begreppet ”kommersiell” skulle kunna bli entydigt med ”omfattande” istället för ”vinstdriven”, som brukligt var, och att teknik för att gå runt kopieringsskydd skulle bli olaglig.
En hel del dåligt för nätet, var det alltså. Men egentligen inget jättechockerande, jämfört med det som redan gjordes i kampen mot fildelning. Troligen hade förhandlarna lyssnat på de upprörda protesterna när de allra värsta förslagen läckte – men knappast av demokratiska skäl, utan av rent taktiska. De förstod att de för att få igenom ACTA måste hålla avtalet på en förhållandevis tillbakadragen nivå. Och länge såg det ut som att de lyckats. Som otaliga medborgarrättsfientliga lagförslag, initiativ och politiska beslut tidigare under decenniet som jag inte ens nämnt här verkade det som att det inte skulle bli någon stor grej av det. För att bara nämna ett urval av det jag inte nämnt tidigare, nämner jag nu svensk lagstiftning om hemlig buggning, SWIFT-avtalet som lämnade ut flygdata till USA, forskningsprojektet för EU-övervakning Indect, annat inom det så kallade Stockholmsprogrammet och rättsövergrepp från Migrationsverket mot flyktingar.
Det verkade uppenbart att ACTA skulle sälla sig till denna digra auktoritära utveckling. Inte undra på att man var dyster som pirat.
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
Det är mycket nu. Ett par månader efter valet (då piratfrågorna var så undangömda som de kunde bli) är våra frågor högaktuella: Wikileaks är toppnyhet över hela världen, en misstänkt fildelare har gripits (tipstack till Anna!), en bomb har ökat övervakningsivern och datalagringenskasnartinförasomregeringenfårsomdenvill (lite förvirring råder; enligt AB-uppgifter skulle det röstas om idag, men ingen nyhet idag finns om omröstningens resultat – hade AB fattat saken fel? det verkar så). (Vill du ha mer bakgrundsinfo och argument om datalagringen? Läs ett gammalt inlägg.) Massor att blogga om, alltså. Tyvärr har jag inte haft tid. Jag har haft väldigt mycket i skolan. Men nu har jag bättre med tid. Ni kan vänta er ganska många blogginlägg i helgen.
Något som dock inte kan väntas med, utan bör spridas snarast möjligt, är följande: Vänsterpartietmotarbetaraktivtdatalagringen. Och de behöver vår hjälp. Jag fick ett e-mail från Vänsterpartiet om saken. Sprid det gärna vidare:
Hej!
Du får det här epostet för att jag tror att du skulle kunna vara intresserad av att hjälpa oss i Vänsterpartiet att skriva en riktigt bra riksdagsmotion om datalagringsdirektivet.
Vi har lagt ut ett utkast till riksdagsmotion om datalagring på Google Docs (av alla ställen!) för att försöka samla ihop ett gediget underlag. Alla argument behöver kommer på bordet i riksdagens behandling av propositionen, för att maximera chanserna att vi får se en minoritetsbordläggning av frågan. Det finns kritiker både inom socialdemokraterna och i de borgerliga partierna, och de behöver ett tryck utifrån för att kunna göra skillnad.
Det finns inte mycket tid – deadline är på måndag 11.00 – och vi har långt ifrån hittat perfekta former för arbetet, men har du en stund över nu eller till helgen så hjälp gärna till!
hälsningar,
Micke von Knorring
politisk sekreterare (v)
(twitter: Micke_vK)
Så, alla mina medborgarrättsintresserade läsare, sluta tänk att ”någon annan” kan göra något (om ni tänker det, det vill säga). Det här är en gyllene chans att verkligen göra något själva. Deadline är måndag. Hjälp till att rädda privatlivet! Bidra till V:s motion! Och Rick och Anna, den här riktigt konkreta möjligheten för Piratpartiet att påverka bör inte gå oss ur händerna. Twittra om det. Blogga om det. Skriv kanske till och med ett nyhetsbrev om det.
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
Igår började jag med min pirataktivism ganska sent på dagen. Anledningarna till detta var två saker: dels att jag behövde vila litet efter min ganska höga aktivitet den senaste veckan (många nätter med för litet sömn på rad nu…), och dels det dåliga vädret. Visst, att dela ut flyers mestadels i trapphus påverkas inte särskilt mycket av regn, men ett grådisigt väder är inte lika tilltalande som solsken och vita moln, särskilt inte om en redan är trött. Således började jag dela ut flygblad i Dalens brevlådor först klockan 18.21 på kvällen (jag har extremt detaljerat skrivit upp all min flyersutdelning i brevinkast; efter varje avklarat trapphus har jag noterat tid och antal flyers, vilket innebär att jag ner på minutnivå i framtiden kommer kunna följa min egna brevlådeutdelning – jag skriver dock inte så detaljerat här på bloggen, eftersom det bara är tråkig statistik i nuläget).
Den första gården för dagen jag spridde information i var Kastanjegården. Jag klarade av den på 25 minuter, vilket gav ytterligare 64 utdelade flygblad. Därefter begav jag mig till Lönngården, som ligger precis bredvid. På den gården fick jag iväg 80 flygblad på en halvtimme, ganska lyckat enligt min mening. Tjugo över sju började jag på Körsbärsgården, och nu hade det blivit ganska mörkt; dessutom misstänkte jag att portarna till trappuppgångarna skulle låsas klockan åtta, varför jag behövde skynda mig. Körsbärsgården är dock större än de två andra gårdarna jag gjorde igår; 19.59 var jag klar med den sista trappuppgången, och behövde låsa upp för att komma ut ur trappuppgången (eftersom jag var inne behövdes ingen nyckel, tack och lov).
På grund av mörkret och på grund av omöjligheten i att komma åt trapphusen gick jag hemåt. Efter en del bloggande (vilket inkluderade skrivande – men ej publicering, till följd av en vilja att åtminstone få nästan åtta timmars sömn och en vilja att inte publicera två aktivistrapporter direkt efter varandra – av den fjärde aktivistrapporten) somnade jag nästan genast när jag stängt av datorn; trött av sömnbrist från veckans vardagsnätter och mån om att vara åtminstone hyfsat pigg till skolan och face-to-face-flygbladsutdelningstimmen vid tunnelbanan nästa dag föll jag i djup sömn. Ett trevligt faktum är att jag råkar ha sovmorgon på måndagar; utan det hade jag fått mindre än sju timmars sömn, vilket potentiellt haft en väldigt negativ effekt på mina betyg och – vad värre är – Piratpartiets chanser i riksdagsvalsröstandet i Dalen (en pigg och glad aktivist kan ge många fler flygblad än en trött och lättretlig sådan).
Idag var jag i vilket fall trött, men inte jättemycket; jag har börjat vänja mig. Trots detta blir jag väldigt lättad när valet är över om en vecka; oavsett hur katastrofal – eller underbar – regering vi kommer få, kan en inte göra mycket åt det på fyra år. Eller ja, vi kan inte göra mycket som moraliskt kräver väldigt mycket nedlagd tid – kunskapsspridning om våra frågor är ju i allra högsta grad ett långsiktigt arbete, och jag har så smått redan börjat sikta på riksdagsinträde 2014 snarare än i år. Sådant visionärt arbete kräver inga dagliga flygbladsutdelningstimmar eller massiv affischering, även om jag förstås kommer ägna mig åt det då och då även efter valet. En tanke jag har är att, oavsett valresultat, dela ut information om Piratpartiet i förhållande till hur det gick i valet i folks brevlådor; antingen ”Tack för förtroendet!” om vi kommer in, eller ”Vi fick två procent, men medborgarrättskampen fortsätter” annars; naturligtvis är det där bara utkast till rubriker; mer information bör finnas på lapparna.
Detta innebär inte på något vis att jag drar ner på aktivismen; min förhoppning är att Dalen får ett resultat i valet som positivt skiljer sig från många andra platser i landet, vilket skulle visa på hur mycket påverkan en enda någorlunda ihärdig aktivist kan ha. Dessutom kan ju Piratpartiet förvåna; vi har gjort det förut i EU-parlamentsvalet, där Piratpartiet var det lilla uppstickarpartiet som ingen kände till och som plötsligt fick fem procent i en opinionsundersökning. Ack, det var tider… Då hade vi draghjälp av både The Pirate Bay-rättegången (version 2.0 kommer utspelas i Svea hovrätt i september… med start strax efter valet!) och IPRED (som förstås nu är införd och lika dålig som direkt efter att den infördes, men som S+Alliansenpolitikerna lyckats begrava i debatten). Nu har vi datalagringen, som inte är en särskilt stor valfråga för de flesta, och Wikileaks, där kopplingen till Piratpartiet tyvärr frångått de flesta.
Nå, i vilket fall gick jag efter skolan som vanligt till den lokala förtidsröstningslokalen (Enskede bibliotek), där allt stod rätt till; jag kan dock svära på att bunten med våra valsedlar minskat markant sedan jag lade dit den, vilket förhoppningsvis inte beror på något fusk, utan på att många faktiskt röstar på oss. (Sidenote: oavsett riksdagsinträde lär vi minst få en procent. Minst en procent innebär att staten lägger ut valsedlar åt oss. Detta undviker problemet med att inte alla väljare får enkel möjlighet att rösta pirat, som det är nu; vi har ”bara” knappt 94 procents täckning, vilket innebär att var fjärde piratröstare måste skriva på en blank valsedel, något många kanske inte vet är möjligt. Nå, detta problem slipper vi med största sannolikhet nästa gång. Glädje och under!)
Efter valsedelskollen skulle jag ut och dela flygblad vid tunnelbanan, men hann inte göra detta före middagen på grund av publicering av den fjärde aktivismrapporten. Efter middagen ringde telefonen, och en röst sade sig komma från Moderaterna i Stockholm. En annan i min familj – som inte var hemma – söktes, och när jag förklarade frånvarosituationen för moderaten frågade hen om jag hade möjlighet att rösta på söndag. Jag berättade att jag gärna ville det, eftersom jag var väldigt politiskt engagerad, men att jag inte fick på grund av att jag är 14 år. Nå, moderaten ville att jag skulle övertala mina föräldrar att rösta rätt (det lät nästan som att hen sade ”rösta rött”, men det måste jag ha hört fel).
Då förklarade jag att nej, inte på Moderaterna, på grund av att partiet genom sitt genomdrivande av FRA-lagen helt vänt från sin tidigare ideologi och nu var antiliberala (jag är i och för sig något osäker på huruvida just M någonsin sagt sig vara liberalt, men är ganska säker på att de sagt sig stå upp för medborgerliga rättigheter). Moderaten sade att hen märkte att jag var kunnig i frågan, och undrade om jag kanske var engagerad i något parti…? Jag sade att jag var piratpartist, och förklarade att anledningen till att jag inte engagerat mig i något etablerat parti istället och försökt förändra inifrån (som hen föreslog att jag skulle göra) var behandlingen av Karl Sigfrid. Till skillnad från sina tre partivänner jag pratade med igår på Gullmarsplan kände han inte till Sigfrid.
Jag förklarade hursomhelst att Karl Sigfrid är en moderat riksdagsledamot, som var öppet kritisk mot FRA-lagen. Statsministern ville då ha ett ”enskilt samtal” med honom. Problemet var att det här med ”enskilt” bara gällde Sigfrid. På Reinfeldts sida stod så gott som alla moderata riksdagsledamöter, som började ropa om att tvångskvitta ut honom, det vill säga låtsas som att han var sjuk, så att han inte kunde rösta nej. Reinfeldtoch hans kompanjoner agerade, kort och gott, mobbare. Allt detta enligt ett Agenda-inslag i Sveriges Television. Precis som sina partivänner iförrgår, reserverade han sig gällande korrektheten i informationen, även om han föreföll kritisera behandlingen om den nu inträffat. Faktum är att moderaten själv sade sig engagerat sig i Moderaterna en gång i tiden bland annat på grund av medborgarrätten. Uselt att jag glömde ta upp Henrik Brändéns galanta jämförelser – kanske hade moderaten då förstått hur stort M:s svek faktiskt är.
Efter avslutat samtal (moderaten gav upp och sade att hen uppenbarligen inte kunde övertyga mig och hoppades att Moderaterna ändrat sig så jag kunde rösta rätt om fyra år, och jag sade att jag hoppades att partiet till dess skulle ändra sig till att försvara de medborgerliga rättigheterna) gav jag mig till slut ut till Sandsborgs tunnelbanestation (efter att först hämtat cykeln jag imorse ställt vid Blåsut; jag använde cykeln i morse för att i all hast använda sovmorgonen till minimal affischuppsättning, och sedan cyklade jag till Blåsut för att där ta t-banan till skolan). Klockan var sju när jag kom dit, ungefär en halv timme senare innan någon av mina tidigare flygbladsutdelningstimmar avslutats.
Idag var det än fler än tidigare som avböjde med ursäkten att de redan fått informationen; måhända är det flygbladsutdelningen i brevlådorna på hälften av Dalens gårdar som givit resultat? Det är i vilket fall troligt, med tanke på att ungefär hälften av Dalens befolkning (och det till stor del är Dalens befolkning som passerar vid Sandsborg) därmed fått tillgång till PP-information. Eller ja, snarare en fjärdedel, med tanke på att många har ingen reklam-skyltar. Hursomhelst var det mest nya ansikten; den senare tiden gjorde förhoppningsvis susen för att bredda väljarunderlaget eller vad det kallas (det vill säga, att andra människor än tidigare får informationen).
En ungdom i typ min ålder jag tror jag pratat med förut sade först nej tack, medan sedan ”okej eftersom du gör det här frivilligt”. Uppenbarligen finns det åtminstone vissa andra ungdomar i Dalen som inte finner politisk aktivism fånig, töntig eller löjlig (rent generellt verkar barnen vara ganska tudelade; vissa ropar ”Piratpartiet är sämst!” medan andra verkar uppriktigt nyfikna). En ganska klarsynt till oss till synes positivt inställd typ-tjugoåring menade att folk var idioter som röstade på M och FP (underförstått att de inte brydde sig så mycket utan bara slentrianröstade utan vidare koll), och när jag ropade åt honom att ”Du röstar väl på oss?” (eller något i den stilen) svarade han, på ett ungefär, ”Självklart.”. Tja, vi lär i alla fall inte få noll röster i Dalen…
En typ-fyraåring i barnvagn var väldigt intresserad av vad jag sysslade med, och jag förklarade att jag delade ut lappar om Piratpartiet för att folk skulle läsa dem. Barnet frågade om det var vi som bestämde, och jag berättade att nej, det var det inte, men vi skulle vilja det. När hen upprepade frågan sa jag att nej, vi bestämmer inte just nu. Den som det verkade positivt inställda pappan (vi utväxlade några ord) tog i vilket fall glatt ett flygblad. En kille som jag några minuter tidigare redan erbjudit flyer (ganska många passerar åt ett håll under t-banan för att kvarten senare komma tillbaka åt det andra) sade, ”Nej, fortfarande inte” när jag av misstag erbjöd igen, och jag bad om ursäkt med förklaringen att jag delat ut så många lappar att jag inte kunde hålla reda på alla.
”Jo, det måste du”, svarade mannen, men lade sedan till att han bara skojade. Sådant är uppiggande, särskilt en mörk vardagskväll med väldigt få gående mellan tågstoppen vid stationen. Inget mer särskilt minnesvärt inträffade på ett tag; jag antog att en tjej med en bild på Reinfeldt på tröjan och texten GAME OVER skulle vara välvilligt inställd, men hon tog ingen flyer (vid närmare eftertanke tror jag att jag sett henne, eller i alla fall en likadan tröja, någon tidigare flygbladsutdelning… eventuellt var det hon som delade ut medlemsvärvningsinformation åt Ung Vänster häromdagen på morgonen vid Blåsut).
Strax därefter, strax före klockan nio, mötte jag en kille och hans flickvän (?). Han berättade att han röstade på Vänsterpartiet, och när jag kommenterade att de var rätt bra i våra frågor, bortsett från samarbetet med Socialdemokraterna, stannade han för att prata ett tag. Vi verkade ha ungefär samma syn på saker och ting, och innan diskussionen verkligen tog fart kommenterade han min unga ålder och det faktum att jag redan var engagerad. Jag berättade kort om min pirataktivism, vilket föranledde en fråga från honom: han undrade om han kunde fråga mig frågor om flygbladet slash Piratpartiets politik. Det kunde han naturligtvis gärna.
Han undrade om inledningen till flygbladet, som tog upp rätten att kommunicera fritt och privat, innebar att vi ville ta bort all avlyssning. Nej, det ville vi inte (fast jag medgav att det var en vanlig missuppfattning); som jag förklarade vill ju vi i Piratpartiet att rätten till privatliv skyddat från godtyckligt ingripande ska bevaras, vilket innebär att en konkret brottsmisstanke med domstolsbeslut ska behövas – och ska räcka – för övervakning. Jag gick vidare med att förklara om hur FRA-lagen idag inskränker den mänskliga rättigheten för hundratusentals svenskar, och han föreföll vara helt med på noterna.
Efter att vi pratat litet om Sverigedemokraterna – som jag påpekade var våra politiska fiender men som vi ändå potentiellt kunde sno röster av genom att vi, som i EU-valet, lanseras som det större uppstickar-, anti-etablissemangspartiet, vilket skulle kunna ta deras opolitiska, allmänt politikerföraktande röster ifrån dem – gick han. Jag erbjöd flygblad till sjoken av människor som precis klivit av det senast anlända t-banetåget, noterade att klockan var över nio och timmen därmed var slut. Jag cyklade hem, började så smått skriva på detta blogginlägg paralellt med tv-tittande, och tja, där är jag just nu, i skrivande stund. Klockan är 23.18, jag är trött, och behöver sova. Godnatt Internet.
(Öh, just det, höll på att glömma lite politisk kuriosa, främst för mitt eget minnes skull: några vänner var på de rödgrönas dag i Kungsträdgården igår. Där träffade de fantastiska Ung Vänster-människor – som delade ut ”LÄMNA MIG IPRED”-pince och pro-medborgarrättfoldrar – och Mona Sahlin, som glatt dedicerade en autograf till mig. Detta innebär att antalet riktigt stora politiker jag pratat med och/eller känner och/eller befunnit mig geografiskt mycket nära och/eller fått autograf av nu inkluderar tre ministrar, fem partiledare, en EU-parlamentariker, en partisekreterare, en namnkunnig självständig riksdagsledamot och typ… två? ungdomsförbundsordföranden. I och för sig befann jag mig geografiskt mycket nära Sahlin på de rödgrönas valrörelseuppstartsdag för typ ett år sedan. Jaja. Also, BTW, pratade jag väldigt länge och engagerat med två klasskompisar om FRA på lunchen. God övning.)
Detta är en del av min aktivismrapportsserie, där jag i syfte att inspirera, minnas och skriva av mig berättar om all den aktivism jag utför för Piratpartiet fram till valet den 19 september. Äntligen berörs min senaste dags aktivism av det senaste inlägget – bloggandet är, bokstavligt, i takt med tiden! Tips och råd om nya sorters aktivism mottas tacksamt i kommentarsfältet, liksom all konstruktiv kritik på inlägget.
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
Lördagen (iförrgår) tillbringade jag med flygbladaktivism, om än inte min traditionella sådana. Istället för att dela ut face-to-face delade jag ut flygblad i brevlådor (eller strikt talat i de allra flesta fall brevinkast); det bor i Dalen några tusen människor, och om alla dem får ett flygblad i brevlådan är det, eh, väldigt bra för informationen om Piratpartiet bland Dalens befolkning. Att jag sedan står vid tunnelbanan (som lär användas av ganska stor andel av Dalenborna) en timme om dagen, redo att svara på allehanda frågor och dela ut flygblad till de stackars icke-Dalenbor som inte fått information i brevlådan (eftersom de bor på icke-Dalensidan av t-banan), är knappast negativt, och inte heller affischerna som finns uppsatta på de flesta gårdar.
När jag här skriver ”gårdar” menar jag inte att Dalen skulle vara uppbyggt av massor av herrgårdar; det är snarare tvärtom, då stadsdelen är ganska välbebodd i proportion till dess yta. De flesta hus är flervåningsdito (antingen hyres- eller, framförallt sedan maktskiftet 2006, bostadsrätter). Nå, dessa höghus (och de små wannabe-radhusen – bara ”wannabe” eftersom den boende oftast hyr istället för att själv äga bostaden – som finns mellan dem) är grupperade i ovalaktiga formationer, med allmänna lekplatser, gräsmatta utsmyckning, gångar eller dylikt i mitten. Dessa bostäder med innanför varande område kallas olika ”gårdar” eftersom, tja… jag vet inte riktigt varför, faktiskt, men de kallas i alla fall gårdar. I Dalen finns det 14 sådana gårdar.
Min brevlådeutdelning är väldigt enkelt uppdelat tidsmässigt på grund av detta gårdsystem; det är väldigt tydligt var en gård slutar och en annan börjar, varför jag kan bestämma mig för att ta exempelvis två gårdar om dagen. Som jag märkte när jag började med brevinkastsutdelningen igår tar det mellan drygt tjugo minuter och trekvart per gård, beroende på storlek. Tyvärr innebär inte detta att alla tusentals Dalenbor får tillgång till PP-information; ganska många har ”Ingen reklam”-skyltar, något jag respekterar (effekten kan nog ha den motsatta om de trots sina skyltar får politisk reklam; det vill säga, istället för att sprida gillande av Piratpartiet sprider den avsky riktad mot partiet).
Jag lägger dock information i ”Ingen reklam men gärna samhällsinformation”-skyltade brevlådor; politisk information torde räknas som samhällsdito. Nåväl, på grund av detta hänsynstagande blir det i genomsnitt ”bara” drygt 70 flyers per gård (naturligtvis fler på större gårdar, färre på mindre). Betänk dock att det i Dalen antagligen är vanligast med (minst) tre personer i varje hushåll; området är populärt bland barnfamiljer. Således kan ett via brevinkastet utdelat flygblad läsas av flera personer, vilket också är bra på andra sätt; om vår information generar diskussion är det naturligtvis optimalt, då folk generellt torde i högre grad minnas diskussion med ens familj och vänner än att bara i enskildhet läsa en lapp och sedan kasta den.
Utöver flygbladsutdelningen i brevlådor igår (som genererade totalt 264 spridda lappar på de fyra gårdarna Rönnbärsgården, Lindgården, Äppelgården och Hasselgården; längst tog klart den sistnämnda, av två anledningar: jag var ensam om att dela ut då – jag fick hjälp av en annan vänlig partimedlem – och gården var den största av dessa fyra) ägnade jag även dagen åt affischering. Och jisses vad jag affischerade; det känns som att jag bara cyklade, cyklade och cyklade, stannade, stannade och stannade, tog upp affisch, tog upp affisch och tog upp affisch, häftade fast, häftade fast, och häftade fast, och sedan fortsatte cykla, cykla och cykla, i en evighet. Ickedestomindre var det en väldigt rolig sysselsättning; dessutom utforskade jag den geografiska näromgivningen mer än någonsin tidigare. Spännande.
Innan jag affischerade gick jag dock ett ärende åt min vänliga familj (själva anledningen till att jag äntligen fick tag i dem där affischerna, om ni minns? de skjutsade mig till kansliet i Aspudden för en vecka sedan) till det lokala ICA:t, och upptäckte att två vänsterpartister stod och delade ut flygblad nere vid Sandsborgs tunnelbanestation. I nyfikenhet om vem som inkräktade på mitt flygbladsterritorium (OBS: skämtsamt skrivet; alla har naturligtvis lika demokratiskt rätt att nyttja sin demonstrations-, mötes- och yttrandefrihet) begav jag mig ner och inledde en konversation. Den trevliga vänsterpartisten gav mig valinformation som jag läste.
Det mesta var helt okej (ingen av just de foldrarna jag fick berörde dock medborgarrätten), utom precis i slutet av en jämställdhetsfolder: (V) föreslår att det skall krävas ett aktivt ja för att misstänkta våldtäktsfall inte ska räknas som våldtäkt, vilket är problematiskt: skall det vara upp till den misstänkta att bevisa att vederbörande fått ett ja? När jag påpekade detta potentiella rättssäkerhetsproblem sade vänsterpartisten att det tvärtemot vad som ofta hävdas faktiskt inte är särskilt vanligt att folk felaktigt anklagar andra för våldtäkt, och att de tyckte att det var ett stort rättssäkerhetsproblem att så få döms för våldtäkt.
Jag höll med i båda fall: det är troligen mycket ovanligt att människor felaktigt misstänks för våldtäkt, och det är ett rättssäkerhetsproblem att våldtagna människor ifrågasätts kraftigt, inte blir trodda och i viss utsträckning själva skuldbeläggs. Men jag vidhöll ändå den demokratiska grundprincipen: i en demokratisk rättsstat skall ingen behöva bevisa sin oskuld (denna princip som även är känd som oskuldspresumtionen). Att, som bloggaren tidigare känd som Blogge Bloggelito antagligen skulle göra, rakt av avfärda förslaget kunde jag dock inte; det är nämligen ett stort problem att så få våldtäktsmän och -kvinnor döm. Dessutom är det alltid svårt att försvara abstrakta principer i en enkel debatt om hur ett samhällsproblem bör lösas.
Nåväl, efter detta begav jag mig åter upp till ICA, men såg där ytterligare vänsterpartister vid ett bokbord (jag tror tunnelbaneaktivisten nämnt något om det). Där började jag prata med en av valarbetarna om privatliv, och jisses vad kunnig människan var! Med resonemang som den mest insatta piratpartist jämfördes FRA-lagen med brevuppsprättning och IPRED avfärdades som rättsosäker då den ju försköt den rättsupprätthållande makten från polis och domstol till privata företag. Mycket imponerad förklarade jag mig glad över att det finns etablerade politiker som verkligen förstått dessa frågor (aktivisten avfärdade det litet lätt med att vederbörandes son var nätverkstekniker eller något sådant, och att hon själv bara var en simpel aktivist)
Jag beklagade mig dock samtidigt över samarbetet med Socialdemokraterna, men tyvärr tror jag inte vi pratade särskilt mycket om datalagringen, den andra anledningen till att båda V och MP inte är att lita påi medborgarrättsfrågor – förlåt: datalagringen är V och MP emot. (Som en bisats kan nämnas att det var väldigt roligt att kunna förklara att jag redan visste vad hon berättade om IPRED – eftersom jag skrivit ett d0kument om saken för hennes parti förra året då jag PRAO:ade på riksdagen!) Nå, jag fick en valtidning av Vänsterpartiet, och de hade ett heluppslag om informationspolitik, mest skrivet av Alice Åström. Den till synes i dessa frågor mycket kunniga Alice Åström hade jag för övrigt hade glädjen att träffa på PRAO:en i oktober förra året, då vi pratade litet om FRA.
Hon förklarade att Vänsterpartiet bara skulle rösta ja till signalspaning i kabel om den kunde ske på ett sätt som garanterade integritetsskydd, något hon trodde var tekniskt omöjligt; vi får hoppas S delar bedömningen och inte med nyspråk låtsas om att ”filtrering” – som ju har sin början i kopiering av all trafik till staten – skulle räcka. Uppslaget i tidningen illustrerades av ett torn av tre byggklossar med bokstäverna F, R och A och ett finger som höll på att välta tornet; vackert! Integritet är tydligen en av deras tre eller fyra viktigaste valfrågor, vilket är bra (synd att de inte tar upp debatten mer) – men som sagt, så länge de är för datalagringen. Jag upptäcker nu att jag sagt fel – förlåt. V och MP är emot datalagringen enligt deras svar till DN. Frågan är hur det blir om S – med Boström i spetsen – hamnar i regering tillsammans med partierna.
Nåväl, efter att jag pratat klart med vänsterpartisterna gav jag mig ut för att affischera (klockan var då ungefär ett). Först begav jag mig till Skogskyrkogården, där jag tidigare inte heller varit i affischeringssammanhang, och satte upp en affisch. Därefter cyklade jag genom Gamla Enskede och upptäckte en ny tavla och satte dessutom upp på en gammal där min tidigare affisch blivit nedriven; efter Enskede kom jag till Bea vid Svedmyra. Eftersom det vanligtvis är där jag brukar vända och cykla till Enskede Gård på mina affischeringsrundor – och jag nu hade gått om tid och ork – cyklade jag kontratraditionellt typ österut, längs en väg jag aldrig någonsin i hela mitt liv cyklat förut.
Under lång tid upptäckte jag bara en tavla, och just som jag på allvar funderade på att vända upptäckte jag att jag befann mig i Bandhagen, helt oväntat. Jag satte upp en affisch där, och noterade att en annan pirat redan varit där och tejpat upp en affisch (dock ej på anslagstavlan, om en eventuell på tavlan nu inte blivit nedriven) – trevligt! Jag cyklade tillbaka, upptäckte ett par nya tavlor som jag affischerade, och cyklade sedan in på en promenadrunda jag brukade gå i somras. Tyvärr blev det ett misslyckande; först åkte jag nästan vilse några minuter, och när jag väl hittade tillbaka till promenadrundan och följde den tillbaka till BEA i Svedmyra upptäckte jag att jag mindes fel; det fanns inga tavlor alls längs den.
Efter sedvanliga Enskede Gård-biten av min affischeringscykelväg (jag tror inte någon av mina affischer där hade blivit nedrivna, så det gick fort) struntade jag i den sista lilla tavlan i Enskede Gård, vid t-banestationen, och cyklade istället upp mot Globen. Efter ett infall svängde jag av mot en stor rondell, där det tyvärr saknades tavlor. Därifrån cyklade jag till Gullmarsplan, där jag tänkte att det bara måste finnas någon anslagstavla. Det fanns det en, med två sidor; jag satte upp på ena (en bil blockerade andra sidan av tavlan). Vad mer fanns var en rödgrön valstuga, en M-valstuga och en (då stängd) V-valstuga. Efter ett kortare samtal med den rödgröna (i vilket jag kritiserade Socialdemokraterna och datalagringen, felaktigt kritiserade V och MP för datalagringsåsikter de tydligen inte har och hyllade MP och V för deras generella medborgarrättsåsikter) begav jag mig till M:s valstuga.
Där stod tre inaktiva moderater, som jag frågade om partiets åsikt om FRA-lagen. Ingen av dem visste särskilt mycket om det, och då började istället jag berätta om partiets åsikt (okej, det var kanske något ohederligt att spela dum väljare precis i början, men det är inte något som tynger mitt samvete särskilt mycket). Jag berättade bland annat att statsministern drivit igenom denna massövervakningslag så till den milda grad att han mobbat ut Karl Sigfrid eftersom Sigfrid varit kritiskt. De tre M-arbetarna verkade inte helt godta uppgifterna när jag citerade Aktuellt-inslaget, trots att jag förklarade att det kom från SvT (jag berättade även att jag personligen träffat Karl Sigfrid; så svarade han svävande ”jag tror att jag var sjuk då” om hur han röstade om FRA – mötet skedde innan jag riktigt kände till mobbningen han utsatts för).
När jag anklagat Moderaterna för att helt frångått sin ideologi, liberalismen (som, som jag berättade, utgår från individens fri- och rättigheter, varav en är – som den anges i artikel 12 i FN: s deklaration om mänskliga rättigheter ”men det vet du säkert redan”, sade jag till valarbetaren – rätten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande), sade alla M-aktivisterna att de märkte att jag var insatt i frågan medan de inte var det, och det verkade lite osjyst att de skulle behöva diskutera frågan med mig. Trots min önskan om att få några rejäla, bra motargument i frågan (så jag kunde sluta bry mig om FRA) fick jag alltså nöja mig med detta, och jag inser som sagt själv att alla partipolitiskt aktiva inte kan vara insatta i alla politikens frågor; är en inte insatt i FRA, är det lätt att tro på lögnerna om dess integritetsskydd och behovet av lagstiftningen.
I ett förtvivlat försök att utmåla det andra blocket som värre i medborgarrättsfrågor tog en upp föräldraförsäkningskvoteringen, som han menade kunde ses som en medborgarrättskränkning då den gick in och styrde i vad familjerna borde bestämma om själva. Jag menade dock att det inte var principiellt fel att staten gick in och bestämde om barnuppfostran; till exempel är ju barnaga förbjudet, oavsett hur övertygade föräldrarna är om metodens överlägsenhet som uppfostran. Moderaten menade att det inte gick att jämföra barnageförbud med kvoteringen, men jag vidhöll att medborgarrätten utgår från varje enskild individs rättigheter, det vill säga båda föräldrarnas enskilda rätt att umgås med sitt barn, och barnets rätt att umgås med alla sina föräldrar.
Nå, jag lämnade de lyckligt medborgarrättsligt ignoranta moderaterna därhän, och begav mig vidare på min affischeringsrunda. Efter diverse slumpmässig vilsekörning och problem med att få upp cykeln för en trappa (för att bara inse att det enda trappan ledde till var en privat altan, och att jag behövde gå ned med cykeln, och uppför en annan trappa 15 meter bort) fann jag mig återigen vid Gullmarsplan. Efter massor av vändor, delvis i jakt på ett löst definierat område jag upptäckte vid en dylik affischeringsrunda förra året som hyste många anslagstavlor, nådde jag slutligen Hammarbyhöjden, som jag var en del av nämnda område. Yes! tänkte jag, satte upp en affisch – och märkte att häftstiften därmed tog slut.
Snöpligt kunde jag inte annat än cykla förbi en av anslagstavlorna som hörde till det godtyckligt definierade området, på min väg hemåt. Efter middagen delade jag ut flygblad på de två gårdarna Linn- och Rönnbärsgården (detta blogginlägg skrevs inte riktigt kronologiskt; först delade jag ut på två gårdar igår förmiddag, sedan pratade jag med vänsterpartister i Dalen centrum, sedan cyklade och affischerade jag, sedan diskuterade jag med en rödgrön och moderater vid Gullmarsplan, sedan fortsatte jag affischera, sedan åkte jag hem, sedan delade jag efter maten ut på två gårdar till). Sedan gick jag och la mig.
Foto: Hannes Grobe, CC-BY 3.0
Foto: Hannes Grobe (”Hgrobe”), CC-BY 3.0, Wikimedia Commons. En cykel, som den på bilden, är väldigt praktiskt att ha vid affischering. Många anslagstavlor är inte särskilt lättåtkomliga med bil (och jag är för ung för att få köra); dessutom generar de flesta bilar klimatförändring. Gång – eller gång kombinerad med kollektivtrafik – är i och för sig lika miljövänligt som cykling, men allt tar mycket längre tid och är jobbigare. Det är roligt att cykla!
Detta är en del av min aktivismrapportsserie, där jag i syfte att inspirera, minnas och skriva av mig berättar om all den aktivism jag utför för Piratpartiet fram till valet den 19 september. Nästa del – som berör idag och igår, det vill säga senaste söndagen och idag måndag – publiceras förhoppningsvis ikväll. Tips och råd om nya sorters aktivism mottas tacksamt i kommentarsfältet, liksom all konstruktiv kritik på inlägget.
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
På min riksdags-PRAO för Vänsterpartiet – som slutade för ett par veckor sedan – skrev jag som jag berättat om här på bloggen ett dokument om IPRED som respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, innehållande argument mot, bakgrundsfakta (lista över svenska fildelningsrättsfall och studier om fildelningens verkan på kulturskapande), samt analys av Socialdemokraternas nyliga kongressbeslut rörande IPRED. Dokumentet fick jag i uppgift att skriva av Mikael von Knorring (informationspolitiskt aktiv vänsterpartist på deras riksdagskansli; regelbunden bloggare; sympatisk människa). Sprid mycket gärna dokumentet; ju mer IPRED-förhandingarna mellan (S) och (V) uppmärksammas, desto mer lär (S) följa medborgarnas åsikt i den (så pusha gärna inlägget med pusha-länken i slutet). Jag skall inte uppehålla mig vid inledningen av detta blogginlägg, utan publicerar nedan helt enkelt dokumentet nedan.
Respons på Vänsterpartiets IPRED-motion
Respons på Vänsterpartiets motion till riksdagen 2008/09:v033: med anledning av proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG
Vänsterpartiets motion är generellt mycket välskriven, och behandlar de flesta invändningar som i debatten hörts mot proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG (hädanefter kallad ”IPRED”). Nedan listas så komplett som möjligt de argument som anförts mot IPRED:
Rättssäkerhetsrelaterade argument
Den brottsuppklarande processen flyttas i och med IPRED i praktiken över till privata bolag (främst i exemplarförsäljningssektorn). De får möjlighet att skicka ut egna, godtyckligt satta skadeståndskrav till privatpersoner, som i praktiken ofta torde vara ovilliga att möta bolagen i rätten. Det är visserligen möjligt för bolag att även utan IPRED skicka ut brev med skadeståndskrav i mängder, men i praktiken torde inte det ske (verksamheten hjälps i alla fall på traven av IPRED; utan IPRED skulle kravbreven snarare blott väcka förvåning hos dem som krävs på pengar; lagstiftningen bör inte på något sätt uppmuntra eller förenkla för sådan verksamhet). Dessutom är det mycket enklare för eventuella bolag som ägnar sig åt missbruk om de kan skicka kravbrev till bara barnfamiljer som är låginkomsttagare. Oavsett det är argumentet att bolagen hursomhelst kan skicka ut kravbrev av teoretisk art; de gör det inte i praktiken utan IPRED, men gör det i praktiken med IPRED.
Bolag får vidare befogenheter än vad polisen har i nuläget. Polisen får enbart begära informationsföreläggande då fängelse, eller villkorlig dom, är ett möjligt straff för brottet. Att privata bolag får större möjlighet till brottsundersökning än polisen är inte godtagbart i ett rättssamhälle. Visserligen föreslogs i ett utredningsdirektiv år 2007 att polisen skulle få begära ut personuppgifter bakom IP-adresser även i fall då personen bakom IP-numret inte misstänks för brott belagda med fängelsestraff/villkorlig dom (möjligtvis till och med då ingen misstanke om brott alls föreligger), men det förslaget har än så länge inte blivit lag (”Polisen ska få lättare att spåra all datortrafik”, Dn.se. Publicerat 26 december 2007.). Det är inte heller önskvärt att polisen får sådana befogenheter, då privatlivet faktiskt har ett egenvärde i och med att det skyddas från godtyckliga ingripanden i FN.s deklaration över mänskliga rättigheter samt Europakonventionen (se vidare ”Integritetsrelaterade argument”).
De begränsningar i möjligheten att begära ut informationsföreläggande som i debatten påtalats är i praktiken av mycket liten betydelse; enbart människor som misstänks för kopiering i större skala skall enligt propositionen kunna utsättas för informationsföreläggande. Som kopiering i större skala räknas offentliggörande av upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse. Således spelar den så kallade begränsningen egentligen ingen större roll, då de allra flesta personer som sysslar med upphovsrättsbrott på Internet.
Den enskilda kan inte vara säker på att domstolen kommer döma korrekt; generellt finns en misstro mot domstolars tekniska kompetens (vilket kan ses i exempelvis jävsanklagelserna mot Tomas Norström, domare i det så kallade Pirate Bay-målet i Stockholms tingsrätt; huruvida jävsanklagelserna är korrekta eller ej spelar mindre roll; det relevanta är huruvida folk instämmer i dem och agerar efter dem eller ej). Detta avskräcker folk från rättegång, och många personer betalar säkerligen hellre vad bolagen kräver i sina kravbrev än riskera att betala mångdubbelt efter en rättegång.
Det finns en risk för att så kallade skärmdumpar (det vill säga kopior av hur skärmen på en dator sett ut vid givna tillfällen) i rätten anses vara tillräckliga bevis för att upphovsrättsinnehavarens yrkanden på utlämnande av personuppgifter skall beviljas. Problemet med skärmdumpars bevisvärde är att de är mycket enkla att fabricera, något som enklast visas genom ”Bevismaskinen”, en webbsida där vem som helst kan fylla i IP-nummer och Bevismaskinen sedan konstruerar en skärmdump som visar på att det IP-numret ägnat sig åt fildelning av en viss fil. Om skärmdumpar skulle godtas som något som helst slags bevisliknande företeelse, skulle alltså det inte vara svårare att lura rättsväsendet än att använda Bevismaskinen, något så gott som vilken datoranvändare som helst troligen skulle klara; fabriceringen tar inte mer än högst någon minut i anspråk av användaren. Skärmdumpars bevisvärde är, kort sagt, noll, och räcker inte för att de ”sannolika skäl” att upphovsrättsbrott begåtts av IP-adressen som IPRED kräver för informationsföreläggande ska ha påvisats.
I fall som hör till civilrätten bör parterna vara ekonomiskt någorlunda jämställda; så är inte alls fallet i de rättegångar IPRED skulle kunna leda till. Privatpersoner saknar ofta en särskilt djup juridisk kunskap, och vet därför inte hur de bör hantera situationen om de får ett kravbrev från en upphovsrättsinnehavare. Denna okunskap riskerar leda till att den som får ett kravbrev för säkerhets skull betalar vad personen krävs på.
Det föreligger en stor risk för missbruk av IPRED. Medan polisen är noga kontrollerad av staten och under statlig styrning och insyn, och dess syfte just är att upprätthålla lagarna, och risken för missbruk av deras befogenheter därmed minskar radikalt, är bolagens per definition syfte inte att upprätthålla lagarna, utan att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om det skulle vara kommersiellt lönsamt, skulle bolagen troligen inte dra sig för att skicka ut kravbrev i mängder (även till personer som enbart på lösa grunder av bolagen misstänks för illegal fildelning), och hoppas på att några av dem som mottar kravbreven inte skulle våga riskera en rättegång utan istället betalar direkt. Ett sådant förfarande vore naturligtvis önskvärt om syftet med IPRED är att bolagen ska tjäna så mycket pengar som möjligt; om syftet med IPRED istället är att förhindra och klara upp brott, är förfarandet naturligtvis icke önskvärt.
Det går inte att säkert säga att ägaren av ett IP-nummer är den som bedrivit samtlig verksamhet som skett via den Internetuppkoppling som har IP-numret. Är nätverket trådlöst går det att hacka sig in i nätverket och själv använda det, och ägare kan även öppna upp nätverk medvetet, så att vem som helst kan använda nätverket. Även om nätverket är inte trådlöst kan förstås andra personer sitta vid datorn och använda Internet. Således är det inte säkert allt att ägaren av ett IP-nummer är den som begått eventuella brott som leder till det IP-numret.
Det hittills enda fall av användning av IPRED där beslut nåtts i en domstol, är det så kallade Ephone-målet, där några ljudboksförlag begärt att få tillgång till personuppgifter bakom en IP-adress tillhörande Internetleverantören Ephone. Tingsrätten menade att bokförlagen visat att det fanns sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts; huruvida de sannolika skälen består av skärmdumpar eller ej är oklart, men klart är i alla fall att huvudargumentet för att inte beordra informationsföreläggande Ephone drivit är att servern fildelning skett på skulle ha varit privat (”Förlagen vann i första Ipred-domen”, Dn.se. Publicerat 25 juni 2009.) När hovrätten senare tog upp fallet gick de på Ephones linje och menade att det inte visats några sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts (”Hovrättsdom går fildelares väg”, Dn.se. Publicerat 13 oktober 2009.); återigen rapporterar inte media om huruvida det ljudboksförlagen framförde som sannolika skäl var skärmdumpar eller ej, och själva domen förefaller svår att hitta på Internet. Således kan Ephone-ärendet tyvärr varken styrka eller avslå någon av ovanstående misstankar om rättsosäkerhet.
Integritetsrelaterade argument
Undantag görs i och med IPRED från personuppgiftslagen; samtliga undantag bör vara mycket väl motiverade. Hinder av illegal fildelning är inget giltigt sådant motiv; upphovsrättsbrott är helt enkelt inte så illa att det motiverar sådana privatlivsinskränkningar människor skulle utsättas för.
I och med IPRED riskeras (jag innehar inte den juridiska kunskap som krävs för att avgöra om det verkligen är så som ibland hävdas i debatten) bolagen i praktiken få rätt att gå in i privatpersoners hem (de får, möjligtvis, möjlighet att beordra Kronofogden att göra det), en rätt som enligt grundläggande rättsprinciper bör reserveras för polisen då det finns en konkret misstanke om brott från dess sida. Se kapitel 9 Kvarstad och civilrättsligt beslag i IPRED (regeringens proposition 2008/09:67).
Godtyckliga ingripanden i privatlivet kommer äga rum om skärmdumpar anses räcka som bevisvärde (om de inte anses räcka som bevisvärde kommer IPRED bli meningslös; se ”Effektivitetsrelaterade argument”). Alla människor är i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, skyddade från godtyckliga ingripanden i privatlivet. Tillåtande av en kränkning av en mänsklig rättighet är inte acceptabel i något lagstiftningssammanhang överhuvudtaget, allra minst för att förhindra och uppklara fall av ett sådant oviktigt brott som illegal fildelning.
Effektivitetsrelaterade argument
Räknas skärmdumpar, i enlighet med rättssäkerhetsmässiga principer, inte som giltig bevisning för att rätten skall ålägga Internetleverantörer att lämna ut personuppgifter, kommer i praktiken IPRED aldrig kunna användas, och därmed är den onödvändig. Det finns ingen anledning att i ett rättssamhälle ha en lag som i praktiken aldrig kommer användas. Skärmdumpar bör, då de har noll bevisvärde (se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”), varken räcka för att domstolen skall beordra informationsföreläggande, eller för att en person som misstänks ägna sig åt illegal fildelning skall dömas. Detta faktum – att skärmdumpar inte lever upp till beviskraven – har i Danmark, där IPRED funnits ett par år, lett till att ingen kan i rättegång dömas för illegal fildelning om personen inte själv erkänner (”Piratjägarlagen en flopp i ”föredömet” Danmark”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.). Alltså: om skärmdumpar inte räknas som tillräcklig bevisning för att personuppgifter ska tvingas lämnas ut, kommer IPRED redan i det stadiet aldrig kunna bli använd. Om skärmdumpar i det stadiet räknas som tillräcklig bevisning, kränks å andra sidan rättssäkerheten, då skärmdumpar har noll bevisvärde. Vidare: om någon anklagas för illegal fildelning i rätten, och skärmdumpar inte räcker som bevis för fällande dom, kommer i praktiken ingen kunna dömas för illegal fildelning och då uppklarande i rättsväsendet, med den rättssäkerhet det medger, torde vara det som eftersträvas av IPRED, kommer IPRED på det viset bli verkanslöst. Om skärmdumpar skulle räknas som tillräcklig bevisning för fällande dom mot misstänkt upphovsrättsbrottsling, skulle rättssäkerheten kränkas. Mycket sällan finns några andra försök till bevismaterial i fildelningsrelaterade mål än skärmdumpar Således finns det bara två möjligheter när det gäller IPRED: antingen blir den i praktiken verkningslös (förutom att en del personer på orättssäkra sätt blir ”utpressade” på pengar och inte vågar ta en rättegång och därför betalar, och därmed både verkningslös och rättsosäker), eller rättsosäker (om skärmdumpar skulle räcka som bevisvärde). Oavsett hur det blir är IPRED en dålig lag.
Möjligheten att öppna sina trådlösa nätverk finns, vilket kan leda till att IPRED blir verkanslös om många öppnar sina nätverk (se ”Övriga argument”).
En stor del av Internetanvändarna lär som sagt använda diverse olika anonymiseringstjänster; enligt Cybernormer gömmer sig, som sagt, 10 procent i gruppen som är 18-25 år, kanske några procent i hela befolkningen. I takt med den tekniska utvecklingen kommer anonymiseringstjänster troligtvis bli enklare att använda och billigare, och fler lär komma att använda dem (enligt Cybernormer skulle, som sagt, varannan svensk vilja det). Om folk använder en anonymiseringstjänst finns det inget sätt, åtminstone ej i dagsläget, att ta reda på vilket IP-nummer personen har.
Risken den enskilda uppfattar för att ”¨åka fast” lär, om rättsprinciperna tillämpas, vara mycket små, varför folks illegala fildelning därför troligen ej i längden minskar i särskilt stor omfattning. Internettrafiken minskade 1 april 2009 i relativt stor utsträckning, men trafiken rapporterades i Dagens Nyheter i juni 2009 vara uppe på samma nivåer som före den 1 april (”Nättrafiken tillbaka efter IPRED”, Dn.se. Publicerat 15 juni 2009.). 11 juli skrev dock DN att den på den illegala fildelningen minskande effekten av IPRED var kvar (”Fildelningen kvar på låg nivå”, Dn.se. Publicerat 11 juli 2009.). Det verkar föreligga oklarhet i IPRED:s effekter på den illegala fildelningen; medan branschorganisationer och butiker hävdar att IPRED haft en positiv effekt på deras försäljning (se bland annat ”Ipred ökar dvd-försäljningen”, Dn.se. Publicerat 4 maj 2009 – vad gäller just påståendet att dvd-försäljningen skulle ha ökat tack vare IPRED, bemöts det argumentet effektivt på second opinion, där det redovisas siffror som visar på att dvd-försäljningen visserligen ökar, men att den gjort det under en lång tidsperiod, inte alls bara sedan IPRED implementerade; relevant i sammanhanget är dock att det enligt siffrorna redovisade på second opinion sker en stagnering av ökningen av dvd-försäljningen), sade en person som företrädde Netnodstiftelsen att det var viktigt att inte övertolka effekten på den statistik de förde över Internettrafiken i Sverige. Således är det inte säkert huruvida IPRED haft stor effekt på den illegala fildelningen eller ej.
Folk kommer troligen i högre grad, för att skydda sig mot de potentiella privatlivsingripanden IPRED medför, använda anonymiseringstjänster, vilket försvårar uppklarande och förhindring av viktiga, ”riktiga” brott. Detta har redan visat sig stämma sedan implementeringen av IPRED för några månader sedan (och även debatten om FRA-lagen); enligt det rättssociologiska forskningsprojektet Cybernormers (som hör till Lunds universitet) använder redan tio procent av befolkningsgruppen som är 15-25 år något slags anonymiseringstjänst, och drygt varannan person uppgav i undersökningen att de vill använda någon anonymiseringstjänst (se ”En av tio unga gömmer sig för FRA och IPRED”, DN.se. Publicerad 2 november 2009.).
Det är möjligt för Internetleverantörer att omedelbart radera de uppgifter de har om vem som använt vilket IP-nummer vid vilken tidpunkt. I och med Datalagringsdirektivet, som nuvarande regering föreslår införa efter riksdagsvalet 2010 (och därmed, förhoppningsvis, hamna på de rödgrönas bord, så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får möjlighet att invända mot den godtyckliga privatlivsinskränkning Datalagringsdirektivet innebär; tyvärr är (S) med Bodström i spetsen mycket positiva inför Datalagringsdirektivet), skulle Internetleverantörerna tvingas spara dessa uppgifter. Dock kan det vara så att Datalagringsdirektivet enbart medger utlämnande av de enligt Datalagringsdirektivet tvångssparade uppgifterna till polisen, vilket alltså totalt skulle omintetgöra IPREDs funktion. Observera att detta är en möjlighet; huruvida Interleverantörer verkligen inte skulle få lämna ut uppgifterna till rättighetsinnehavare om Datalagringsdirektivet implementeras är mycket osäkert, och därom tvista de lärde (”Regeringen skjuter sönder Ipred”, Svd.se. Publicerat 19 maj 2009.). Om Datalagringsdirektivet inte skulle innebära att uppgifterna enbart kan lämnas ut till polisen, skulle istället den potentiella så kallade ”effektivitetsluckan” (i själva verket förefaller det vara en högst medveten lucka; enligt lagen om elektronisk kommunikation är det inte tillåtet för Internetleverantörer att lagra personuppgifter längre än nödvändigt; se själva lagtexten, 6 kap. Integritetsskydd, 5 § för bestämmelserna rörande detta) vad gäller IPRED – Internetleverantörers möjlighet att radera personuppgifter – täppas igen, då alla Internetleverantörer skulle tvingas spara uppgifterna och därmed inte kunna radera dem. Ett par Internetleverantörer har bestämt sig för att omedelbart eller åtminstone efter en mycket kort tidsperiod (så kort att IPRED i praktiken ändå torde bli verkanslös på användare av de Internetleverantörerna) radera personuppgifter; till och med har ett initiativ kallat Integrity startats, som samlar Internetleverantörer som bland annat säger sig övervaka sina kunder i minsta möjliga (lagliga) utsträckning (”Fler operatörer trotsar Ipred”, Dn.se. Publicerat 19 april 2009.).
Kulturrelaterade argument
Pengarna som kommer in kommer troligen inte i hög grad gå kreatörer, utan snarare stora bolag, till godo (”Danska piratskadestånd direkt till bolagen”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.); i Danmark går skadeståndspengar i praktiken till bolagen, som inte förefaller ha någon vilja eller skyldighet att ge en del av pengarna till kreatörer. Således fallerar argumentet att IPRED skulle se till att kulturskaparna kan tjäna pengar och på så sätt skapa mer kultur.
Visserligen skulle folk kunna skrämmas till att inte fildela, och vissa därmed övergå till att köpa kulturexemplar lagligt, men inte heller när pengar kommer in till exemplarförsäljarbolagen på det viset brukar särskilt mycket pengar gå till kreatörerna. Enligt ett flertal undersökningar spenderar personer som fildelar illegalt mer pengar på kultur än icke-fildelare. Skillnaden är ofta att illegalt fildelandes personer snarare lägger pengar på kulturupplevelser än –exemplar, och pengar till kulturupplevelser går i högre utsträckning till kreatörerna än pengar till kulturexemplar. Således kan fildelning till och med gynna kreatörer (även om det missgynnar exemplarförsäljningsbolag). Nedan listas några undersökningar gällande fildelningens påverkan på kulturskapande (naturligtvis är de undersökningar som är gjorda senare i tiden de mest relevanta, men även tidigare undersökningar kan vara intressanta för IPRED-diskussionen):
En undersökning från Harvard 2004 (om jag förstått årtalet rätt) visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. Källa, Harvards webbplats.
En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. Källor: SvD, Expressen, Aftonbladet.
En undersökning från SOM-institutet 2006 visar att nedladdad film inte drar ner på biobesöken. Faktum är att fildelare går dubbelt så mycket på bio som andra (även om detta dels kan tillskrivas det faktum att fler unga går på bio, och fler unga fildelar). Källa, SvD.
En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det. Källor: IDG, själva undersökningen, SvD.
En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. Källor: IDG, Metro, SvT, själva undersökningen.
En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Nyhetskanalen.
En undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Metro, IDG, Mailonline.
En nyhetsartikel vars research är gjord av en medborgare och inte en journalist (?) visar på siffror som visar att exemplarförsäljning gått ned de senaste åren (vilket missgynnat skivbolag och i viss grad artister), medan inkomster från live-uppträdanden ökat (vilket gynnat artister), och att artister generellt tjänar mer nu än förr. Källa: TimesOnlineLabs.
Kulturskapande kan finansieras på andra sätt, exempelvis i större utsträckning än idag via skattemedel.
Bara för att exemplar av kulturella verk finns gratis, är det inte nödvändigtvis omöjligt att försörja sig på kulturskapande. Ett mycket gott exempel på detta är biblioteken. Sedan drygt hundra år har det funnits flera bibliotek öppna för allmänheten i Sverige. Biblioteken har knappast påverkat skrivandet negativt, utan snarare positivt; det har lett till att fler personer blivit intresserade av litteratur, och därmed mer benägna att betala för litteratur (trots att det finns en möjlighet att gratis läsa litteraturen). Biblioteksavgiften – som är mycket låg och enbart går till svenska författare – har möjligtvis haft viss betydelse för att biblioteken inte hotat litteraturen, men den betydelsen torde inte spela särskilt stor roll (och dessutom är det förstås möjligt för staten att ersätta kulturskapare för fildelning på dylikt sätt). En i sammanhanget måhända relevant skillnad finns förstås mellan biblioteken och fildelning på Internet; en lånar enbart böcker på biblioteken och måste lämna tillbaka dem efter en viss tidsperiod, medan en naturligtvis har tillgång till exemplar av kulturella verk en fildelat så länge en själv vill. Principiellt är det dock ingen stor skillnad; i båda fallen är det möjligt att nyttja det kulturella verket gratis.
Övriga argument
Från IPRED-försvararnas sida i debatten hävdas ofta att Sverige har implementeringsskyldighet gällande IPRED. Det är mycket riktigt att Sverige till viss del måste införa IPRED, men den kontroversiella delen – den som ger privata bolag möjlighet att få tillgång till personuppgift om personer som av de misstänks för illegal fildelning – har av EG-domstolen slagits fast inte behöver implementeras.
IPRED och jakt på personer som ägnar sig åt illegal fildelning i stort rimmar illa med den allmänna rättsuppfattningen. Några särskilt nyliga studier – och det är rimligt att anta att då denna fråga aktualiserats extra mycket detta och förra året är äldre studier än bara något år utdaterade – kan tyvärr inte hittas, men en undersökning gjord av Göteborgs universitet 2007 visar att det ” inte finns något brett folkligt stöd för kriminaliserandet av fildelning av upphovsrättsligt material.” (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.)
IPRED förefaller ogillas av majoriteten av folket (eller åtminstone ha fler kritiker än anhängare), varför det är odemokratiskt att ha lagen. 48 procent uppgav sig ogilla IPRED i en opinionsundersökning gjord av Sifo på uppdrag av SvD, medan 32 procent gillade den, och resten sade sig vara tveksamma eller inte visste (”Klart nej till ny fildelningslag”, Svd.se. Publicerat 17 mars 2009.). Intressant i detta sammanhang är att 59 procent av de tillfrågade personerna som röstar på Vänsterpartiet ansåg IPRED vara fel; således har Vänsterpartiet helt klart sina väljares stöd i sin kritik av IPRED.
Ägare av öppna nätverk riskerar erhålla skadeståndskrav för vad andra personer – kanske till och med utan ägarens kännedom – använt deras öppna nätverk (det vill säga trådlösa nätverk ansluta till Internet vilka är öppna för vem som helst som är i räckvidden för Internetanslutningsutsändaren att använda, utan lösenord eller särskilt tillåtelse från ägaren av nätverket). Detta är ett reellt hot mot öppna nätverk, då antagligen ingen person skulle vilja få ett skadeståndskrav, alldeles oavsett huruvida en begått brottet eller ej. Det är osäkert om rätten skulle förstå vad öppna nätverk innebär; det föreligger åtminstone en osäkerhet bland människor om rätten skulle göra det, som en del i många människors misstro mot domstolars tekniska kompetens. Det viktiga i sammanhanget är inte om domstolarna har den tekniska kompetens som krävs; det viktiga är om personer tror att domstolarna har det eller ej. Denna oro för att få skadeståndskrav som ägare av ett öppet nätverk är ett faktum (”Ipred hot mot öppna nätverk”, Dn.se. Publicerat 31 mars 2009.) och inga lösa spekulationer. Vidare kan nämnas att det i Danmark framgångsrikt hävdats i fildelningsärenden i rätten att svararen haft ett öppet nätverk, och att personen inte själv fildelat illegalt utan någon annan antagligen gjort det på personens öppna nätverk. Om samma praxis – med att det ska räcka för en anklagad att skylla på ett öppet nätverk för att gå fri – skulle IPRED kunna bli verkanslös, om samtliga Internetanvändare öppnade sina nätverk.
Sammanfattningsvis är IPRED en lag som hotar och/eller inskränker rättssäkerheten, den personliga integriteten och öppna trådlösa nätverk, öppnar upp för vad som skulle kunna kallas ”utpressning”, inte i längden lär vara särskilt effektiv, med stor sannolikhet inte märkbart kommer gynna kulturskapandet, illa stämmer överrens med den allmänna rättsuppfattningen och inte heller verkar ha stöd av det svenska folket. Det finns kort sagt få eller inga hållbara skäl att ha IPRED som en del i Sveriges lagstiftning, utan istället mängder av goda argument mot IPRED.
Jämförelse med Socialdemokraternas IPRED-beslut på sin kongress
På Socialdemokratiska arbetarpartiets (hädanefter kallade ”(S)”) nyliga kongress beslutades att IPRED skall förändras. Några detaljer gick (S) dock ej in på. På sin webbplats uppger (S) som viktigt beslut på det kulturpolitiska området från sin kongress vara bland andra: ”IPRED bör förändras så att rättssäkerheten och integritetsskyddet stärks, samtidigt som upphovsrätten värnas och kulturskaparnas rätt att kräva ersättning för sina verk garanteras”. I media sägs istället att upphovsrättsinnehavare skall få sina legitima krav på ersättning tillgodosedda. Denna skillnad i ord torde inte ha någon större relevans (det kan fås uppfattningen att upphovsrättsinnehavare snarare syftar på exemplarförsäljningsbolag än kulturskapare, men tekniskt sätt är det fel att kalla skivbolag och dylika bolag för upphovsrättsinnehavare; de är, om jag förstått saken rätt, juridiskt, enbart ”innehavare av närstående rättigheter”).
Huruvida (S) önskade version av IPRED är förenlig med rättssäkerhet, personliga integriteten et cetera är mycket oklart, då det är okänt vilka önskemål på förändringar rent konkret (S) har. Det är svårt att i nuläget se något sätt alls att förändra IPRED på som skulle göra den godtagbar, utan att helt och hållet ta bort den del som rör förhindrande och uppklarande av fall av illegal fildelning (och därmed göra IPRED till vad den från början var; ett sätt att bekämpa kommersiella immaterialrättsbrott). En version av IPRED som bara går ut på att bekämpa immaterialrättsbrott som sker i förvärvssyfte skulle med största sannolikhet inte vara särskilt förkastlig.
(S) förefaller, tyvärr, dock inte vilja förändra IPRED på ett sådant sätt, då de fortfarande vill att IPRED (eller lagstiftning i övrigt; det förefaller som att det är IPRED som skall syfta till detta) skall garantera kulturskaparnas så kallade ”rätt att kräva ersättning för sina verk” (om uppgifterna på deras webbplats, där (S) använder ordet ”kulturskapare”, och termen ”rätt att kräva ersättning”, stämmer). I media florerar istället ”upphovsrättsinnehavare” och deras ”legitima krav”. Den exakta ordalydelsen i själva beslutet som fattades vore intressant, men i syfte att kunna ge respons på (S) beslut överhuvudtaget utgår jag från att texten på deras webbplats är någorlunda korrekt.
Om texten på deras webbplats stämmer överrens med hur (S) vill förändra IPRED, menar (S) att kulturskaparnas krav på rätt till ersättning bör garanteras. Det finns felaktigheter i den formuleringen. Det finns nämligen ingen rätt att kräva (och, underförstått, beviljas) ersättning för sina verk ens med nuvarande upphovsrättslagstiftning. Det enda som finns, som ens liknar den rätten, är en rätt att bestämma över användning av ens verk. I praktiken innebär denna rätt oftast att kulturskaparen genom att mot ersättning bevilja en viss användning av ens verk kan tjäna pengar på sitt kulturskapande, men det finns på intet sätt en möjlighet för en kulturskapare att skapa kultur och sedan utan vidare kräva betalt för kulturskapandet; det behövs någon som är villig att betala för rätten att nyttja verket för att kulturskaparen ska få pengar för kulturskapandet. (Naturligtvis finns mängder av alternativa inkomstkällor för kulturskapare, men detta är hur de kan använda upphovsrätten för att få betalt; de alternativa inkomstkällorna existerar oberoende av upphovsrättslagstiftningens utformning.)
Vill (S) verkligen utöka upphovsrätten så att alla som skapar ska ha en rätt att kräva och beviljas betalning? Det verkar som ett väldigt ogenomtänkt förslag, då tiotusentals småbarn som ritar teckningar skulle kunna kräva och beviljas ersättning för sitt teckningsmålande. Förhoppningsvis var (S) bara oförsiktig med formuleringen. Att staten ger vissa kulturskapare betalt, i syfte att gynna kulturen och inte för att kulturskaparna skulle ha någon märklig ”rätt” att få betalt, är något helt annat än vad (S) verkar föreslå.
(En mycket intressant parentes, också rörande upphovsrätt, är att (S) på sin webbplats, på webbsidan om vad kongressen beslutade i kulturpolitiska frågor bland annat skriver: ”Socialdemokraterna tar starkt avstånd från dem som anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt.”. Då Vänsterpartiet anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt, tar (S) starkt avstånd från Vänsterpartiet – och, för den delen, även Miljöpartiet. Det är… klart anmärkningsvärt, särskilt som (S) säger sig vilja bilda regering tillsammans med (V) och (MP). Hur kan det komma sig att (S) vill bilda regering med några de tar starkt avstånd ifrån?)
Något viktigt att minnas vid diskussioner mellan Vänsterpartiet och (S) rörande IPRED är att majoriteten av båda partiernas väljare är – eller åtminstone var, i mars, enligt en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av SvD – kritiska till IPRED (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.). En varning gällande tolkning av resultatet av opinionsundersökningen finns dock i artikeln, som det vore ohederligt att inte ta med: ”Antalet tillfrågade är inte tillräckligt många för att dra några säkra slutsatser, men siffrorna ger en ungefärlig bild över opinionen.”. Naturligtvis kan även opinionen ha ändrats sedan i mars, men då snarare – enligt min lekmannabedömning – åt att den blivit mer kritisk mot IPRED (ett indicium på detta är Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet; Piratpartiet, och troligen i viss mån även dess åsikter, var inte lika populära tidigt på våren som vid EU-valet, enligt opinionsundersökningar publicerade i våras).
De argument (S) torde vara mest mottagliga för i IPRED-diskussion är:
Arbetarrörelsen har traditionellt sett stått på medborgarnas sida mot mäktiga privata, kommersiella intressen. Att den ordningen nu ändrats – då (S) förefaller i mångt och mycket vilja gå exemplarförsäljningsbolagens till viljes vad gäller IPRED – är märkligt.
Det förefaller finnas en stark folkopinion mot IPRED, särskilt bland de yngre väljarna (som i EU-parlamentsvalet inte var den grupp (S) klarade sig bäst hos, precis). Att gå till val på att verkligen ta bort de delarna av IPRED många anser dåliga/ändra de delarna många anser dåliga till något många anser bra, och rent konkret specificera vad som (S) vill ta bort/ändra, och sedan naturligtvis hålla sina vallöften (dels inför framtida val, men även för att politiker inte principiellt bör ljuga) torde vara betydligt mer framgångsrikt, än att litet luddigt utlova förändring av IPRED/utlova viss förändring rent konkret av IPRED som dock ej förbättrar eller tar bort de delar många anser dåliga.
IPRED handlar inte främst om upphovsrätt, utan om medborgarrätt, fundamentala demokratiska principer som rättssäkerhet. Oavsett vad en anser om upphovsrätten kan en ogilla (vissa medborgarrättsfientliga delar av) IPRED.
Straffsatserna för upphovsrättsbrott är orimligt höga. Nedan listas samtliga fildelningsfall i rätten jag lyckats hitta:
En man, 28, från Västerås döms år 2005 i tingsrätten till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 16 000 svenska kronor i detta fall) för att tillgängliggjort ett filmverk (Hip Hip Hora) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Bevisningen som lagts fram och godtagits av rätten består i skärmdumpar (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: DN, SvD. Glädjande nog (ur en rättssäkerhetssynpunkt) river dock hovrätten upp domen senare, då bevisningen inte anses tillräcklig. Källor: ComputerSweden, SvD.
En man, 32, döms år 2006 i Norrköpings tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) för att ha tillgängliggjort ett filmverk (Rånarna) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod. Källor: SvD
En man, 44, döms år 2006 i Borås tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 20 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod; dock har mannen nekat till brott, varför någon form av ”bevisning” (om än skämt till bevisning, som skärmdumpar) rimligen måste ha funnits. Källor: SvD.
En man från Trollhättan döms år 2007 i hovrätten (?) till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 24 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt vanliga fildelare idag gör). I media uppges den tekniska ”bevisningen” bestå av skärmdumpar, men då mannen tydligen även erkänt brottet, är det oklart huruvida rätten hade ansett skärmdumpar vara tillräckligt även utan erkännande för en fällande dom (låt hoppas att de inte gjort det; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: SvD, IDG.
En man, 31, döms år 2008 i Linköpings tingsrätt till 40 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) och villkorlig dom för att ha tillgängliggjort ett par tusen musik- och filmverk på Internet. I media uppges inte vad (eventuell men ifrånutgådd) bevisningen består i, men advokaten till 31-åringen har sagt att tingsrätten ”i allt för liten grad beaktat den tekniska bevisningen. Man kan inte med stöd av bevisningen peka ut [advokatens] huvudman som den som har fildelat, menar [advokaten]”. Det förefaller – baserat på advokatens uttalande – vara skärmdumpar som spelat rollen som bevisning (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Att straffet inbegriper villkorlig dom kan ha särskild relevans i sammanhanget, då polisen – verkar det som – kan begära ut personuppgifter bakom IP-nummer från Internetoperatörer inte bara i fall som är belagda med fängelsestraff, utan även fall där domen kan bli villkorlig. Källor: SvD, DN, SvT.
Slutsatsen är att (S) önskemål om förändring snarare än avskaffande av IPRED förefaller ogenomtänkt och mycket svårgenomförbart (då det är svårt att se hur någon version av IPRED som är till för att stoppa fildelning skulle vara förenlig med grundläggande medborgerliga rättigheter), och tyvärr inte kan bemötas mer konkret förrän (S) specificerat på vilket sätt rättssäkerheten och integriteten skulle skyddas från ingrepp.
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
För er som bara vill hjälpa till med IPRED och inte vill läsa om vad jag gjorde helt icke-pirat idag på riksdagen, hoppa ner till stycket som börjar med ”När miljölagets möte var avslutat” och läs om hur du kan hjälpa till!
Idagvar jag förstås återigen PRAO:andes på riksdagen, för Vänsterpartiet. Dagen började klockan tio, på riksdagens biblotek. Där mötte jag två andra PRAO-elever (de PRAO:ar båda för Miljöpartiet) samt en mycket historiekunnig riksdagsanställd. Den mycket historiekunniga riksdagsanställda är mycket historiekunnig tack vare ett par decenniers arbetande som ”renskrivare” av gamla riksdagsprotokoll från Frihetstiden i Sverige (arbetet med att skriva om dem så att de rent typografiskt – språket moderniseras alltså inte alls, och förkortningar skrivs ej ut – blir enkla att läsa påbörjade på 1930-talet, då en borgerlig riksdagsledamot föreslog det i en motion som en enig riksdag biföll).
Vi var alltså på riksdagens bibliotek (som från början förresten var en bank, och som innehåller en nästan komplett samling protokoll från riksdagen genom tiderna; de äldsta protokollen dateras så långt tillbaka i tiden som till 1500-talet) för att lära oss mer om riksdagens historia. Först satt vi i några bekväma fotöljer i kanske en halvtimme, och den historiekunniga riksdagsanställda berättade rent generellt om hur det varit i Sverirge då vi hade tvåkammarriksdag och litet om övergången till enkammarriksdag, samt det införande av (någorlunda) allmän och lika rösträtt som skett steg för steg genom århundrandena.
Den riksdagsanställda berättade mycket tydligt och klart, utan att förklara en hel del ganska komplicerade begrepp och förhållanden (det verkade som att historielektionen som den riksdagsanställda tydligen håller många gånger för PRAO-elever och dylika var anpassad för möjligtvis något äldre elever än jag; det var hursomhelst betydligt mer djupgående än vad vi lärt oss på historian och samhällskunskapen i SO:n i skolan; det kan förstås vara fallet att SO-ämnena är illa utlärda i min skola, men jag skulle inte tro det). Jag minns inte alls allt som den riksdagsanställda berättade, men anser mig att ha fått en betydligt större förståelse för Sveriges politiska historia.
Nå, när den riksdagsanställda pratat i ungefär en halvtimme och även visat litet av biblioteket, gick vi ut i den klara, kyliga Stockholmsluften. Tack och lov var det varmare än igår; annars hade nog promenaden som följde varit tämligen jobbig. Som fallet var nu var det istället mest uppfriskande, och en trevlig kontrast mot gårdagens ständiga möten och kontorsarbete, som hur intressant det än må vara inte innebär särskilt mycket frisk luft. Vad gjorde vi då ute? Vad var själva anledningen till att vi fick denna friska luft och motion? Naturligtvis ansågs inte den ha ett egenvärde i sig i sammanhanget, utan det fanns en utbildningsmässig orsak.
Orsaken var att vi skulle besöka, eller i alla fall från utsidan betrakta, ett par ur riksdagsuhistorieutlärandesynpunkt mycket relevanta byggnader, närmare bestämt de fyra där de fyra stånden huserade under 1600- och 1700-tal (om jag inte missminner mig). Först såg vi på riddarhuset, där adeln en gång hade sina möten, sedan bondeska palatset, i vilket bönderna höll till, men där numera Högsta Domstolen huserar. Oupphöerligt under vandringen berättade den riksdagsanställda om historia, när vi besökte husen förstås vad som skett där; att nedteckna samtliga faktauppgifter vi fick reda på skulle antagligen ta några timmar, och hursomhelst är det onödvändigt; information finns på Internet för den intresserade. Dessutom minns jag som sagt inte tillnärmelsevis allting vi fick berättat för oss.
Efter att vi i kanske en halvtimme-trekvart kollat på riddarhuset och bondeska palatset gick vandringen till Storkyrkan (jag berättade nämligen att jag aldrig varit där). Där kollade vi på St Göran vs. The Dragon, som det engelska namnet på träskulpturen enligt min uppfattning bör vara; statyn vi kollade på är alltså den som på svenska går under namnet Sankt Göran och draken (nog var skulptören kreativ i skapandet av statyn – att överhuvudtaget försöka göra en avbild av en drake kräver per definition kreativitet – men vid benämningen… var skulptören inte lika kreativ). Naturligtvis är träskulpturens betydelse enbart eller åtminstone till största delen metaforisk (den föreställer Sten Sture den äldre i hans kamp mot Danmark).
Då Storkyrkan avklarats pekade vår guide ut den del av kyrkan där prästerna haft sina möten, och berättade om kristendomen och dess politiska makt i Sverige på 1600- och 1700-talen. Sedan gick vi och kollade på den byggnad borgarna använt som möteslokal, och slutligen gick vi till den riksdagsanställdas arbetsrum, där vi fick se originalprotokoll den riksdagsanställda för närvarande skriver av. Dessutom fick vi pröva att skriva med gåspenna (nå… tekniskt sätt norsk svan-penna) och bläck. Därefter upptäcktes att vi dragit över tiden med knappt en halvtimme, och vi fick alla gå.
Jag gick och åt lunch, och hade efter det möte med Vänsterpartiets miljölag. Där diskuterades lite olika inte alls piratrelaterade företeelser; trots bristen på anknytning till piratideologin (eller, för den delen, antipiratideologin) var det intressant att uppleva hur formellpolitik faktiskt går till, vad som händer bakom kulisserna, vad som föregår politiska nyheter i media, beslut i riksdagen och dylikt. Dessutom fick jag träffa ett par riksdagsledamöter, och Lars Ohly kom in i rummet och sade ”Hej” till gruppen med människor i vilken jag ingick; jag svarade ”Hej” tillbaka. På ett sätt har jag alltså hälsat på en partiledare till.
När miljölagets möte var avslutat fick jag drygt en timme till på mig med den uppgift rörande IPRED jag fick igår: att ge respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, sammanställa argument mot IPRED och kanske framförallt analysera (S) kongressbeslut. Jag körde dock, bara minutrarna innan jag ändå skulle sluta med uppgiften för dagen, fast: hur bör argumentet ”skivbolagen och andra kan även utan IPRED skicka ut kravbrev i mängder, och därmed skrämma en del personer till att betala trots att de är oskyldiga” besvaras? Det förefaller på ett effektivt sätt bemöta de rättssäkerhetsrelaterade argument som finns mot IPRED. Jag är dock säker på att det finns ett vettigt motargument. Kommentera om du har ett!
(Efter IPRED-uppgiften närvarade jag på Vänsterpartiets gruppmöte. Inget piratrelaterat sades, men jag upplevde det ändå som lärorikt.) Åh, och något annat som hänt idag, som på sikt riskerar flytta makten helt från riksdagen till EU är att Lissabonfördragetär redo att implementeras. Tråkigtmedöverstatlighet, och det blir nog mindre demokratiskt med Lissabonfördraget; dock verkar det ändå inte som att alla beslut inom EU nu tas mycket odemokratiskt, som vissa hävdar. Glad över nyheten är jag inte,
men det är ju EU-parlamentet (som är folkvalt), ministerrådet (som är utsett av folkvalda) samt kommisionen (som är utsett av folk utsedda av folkvalda) som stiftar lagarna. Visst, det hade kunnat vara mer demokratiskt, men det är ingen katastrof, om jag förstått saken rätt. Kommentera gärna om du anser det vara katastrof.
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
Som de flesta noggranna följare av mitt Twitter-konto känner till PRAO:ar jag denna vecka på riksdagen å Vänsterpartiets räkning. (Nå, formellt sett är jag besökare, då riksdagen egentligen inte tar emot PRAO-elever… men det räknas som PRAO:ande.) Idag var således första dagen för min PRAO på riksdagen. Så sent som klockan tio skulle jag komma till riksdagen.
Det hela började med att min handledare – en politisk sekreterare för Vänsterpartiet i riksdagen – och jag gick till Vänsterpartiets riksdagskansli. Där träffade jag många andra tjänstemän, och faktiskt en riksdagsledamot, Kent Persson, som tydligen jobbar en del med ACTA (han sade sig ogilla bristen på insyn) och jobbat en del med IPRED. Jag var med på ett informellt möte mellan några av Vänsterpartiets politiska sekreterare, som bland annat tog upp ett i tiden närliggande miljöseminarium.
Därefter, ungefär 12.00, gick jagoch några av de politiska sekretererna och åt lunch i riksdagens restaurang. Maten var ganska god (jag valde fisk- och skaldjurspasta), och definitivt godare än vanlig skolmat. Efter maten var det tänkt att jag 13.00 skulle följa med ett visst gymnasium på deras rundtur i riksdagen, men gymnasiet dök aldrig upp. Därför fick jag vänta en halvtimme till, på en annan gymnasieklass som jag kunde följa med. Rundturen var mycket rolig och intressant, och den var längre än den på mitt studiebesök för en och en halv vecka sedan.
När rundturen var klar, strax före klockan tre, gick jag tillbaka till vänsterpartiets riksdagskansli och fick där i uppdrag av Mikael von Knorring (ja, denMikaelvonKnorring) att skriva respons på Vänsterpartiets ett år gamla motion mot IPRED och sammanställa argument mot IPRED, som möjligtvis skall vara något slags grund för partiets diskussioner med Socialdemokraterna i IPRED-frågan. Klockan fyra slutade jag. Sammanfattningsvis var dagen intressant, lärorik, hektisk och rolig.
Nå, jag behöver din hjälp, kära läsare. Skriv en kommentar till blogginlägget, där du listar så många argument mot IPRED som möjligt. Detta är förhoppningsvis en chans att åtminstone litet grand påverka hur (V) skall agera i diskussionerna om IPRED med (S). Så kommentera!
Sedan vill jag länka till Enligt min Humlas senaste inlägg, om Internet. Den är så välskriven att jag blev tårögd då jag läste den. Ja, på riktigt.
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
Jag släpper härmed min upphovsrätt på text jag publicerar på bloggen så långt det går enligt lagen. Du får alltså sprida och ändra det hur mycket du vill, både kommersiellt och icke-kommersiellt. Länkar du till min blogg eller nämner den blir jag mycket glad, men det är på intet sätt ett juridiskt krav. Observera att citat jag publicerar antagligen inte är helt fria, och att bilder jag använder kanske inte är helt fria.
Calandrellas blogg 
