Projekt 2500+100, del 2: de första 13 affischerna!

Så började då idag mitt deltagande i Djurens Rätts utdelningsutmaning sommaren 2012 i form av mitt Projekt 2500+100, där jag ämnar dela ut 2500 foldrar och 100 affischer (och därutöver påverka Piratpartiet och Fältbiologerna till att anta god djurrättspolitik). Tyvärr har de 50 ”Djur är inte mat”-affischerna – med ett gulligt grismotiv – reducerats till 3, oklart varför. Kanske är de slut? Nå, de gröna ”Djur har rättigheter”-affischerna har jag 50 av (tror jag – jag har inte räknat). Därutöver har jag nio buntar foldrar. Kanske det var platsbrist i boxen?

Nå, efter denna lilla inventering var det dags att ge sig ut. Jag tog min häftpistol, de rätt många häftstift som finns kvar sedan valet 2010, och en bunt med kanske 30 affischer. Så hoppade jag upp på cykeln – prima aktivismredskap sedan 2009 – och gav mig av.

Cykel – check!

Mitt första mål var Sandsborgs tunnelbanestation, som har två anslagstavlor – en på var sida om spåret. Eftersom många människor som bor såväl öst som väst om tunnelbanan passerar förbi den östra anslagstavlan, då den ligger vid gångvägen till områdets klart största matbutik, var denna tavla högprioriterad. Därför fick den en av mina så få Gris-affischer. Denna min första uppsatta djurrättsaffisch någonsin kan ni se här nedan.

Medan jag höll på med affischen tilltalades jag plötsligt av ett barn i kanske 12-årsåldern som stod några meter längre bort. Hen frågade varför jag satte upp affischen; ”man kan ju inte leva utan kött!”. Jag förklarade för henom och hens jämnåriga vän att det kan man visst, att jag själv gjort det i tio år (sanning med modifikation – jag orkade inte förklara varför jag äter fisk där och då) och att många andra gör det.

Cykel – check!

Så ledde jag cykeln genom den lilla tunneln där trappan till tunnelbanan ligger, och ut på andra sidan ytterligare fem meter. Där stannade jag vid den västra, något mindre besedda anslagstavlan – denna fick standardaffischen, den bildlösa och lite tråkigare men politiskt kanske viktigare gröna ”Djur har rättigheter”-affischen.

Västra vid Sandsborgs tunnelbanestation – check!

Klar med Sandsborg drog jag vidare, förbi Gamla Enskedes bageri där någon deckarförfattare tydligen brukar hålla till, förbi den gamla pizzerian, och så ner i den enorma tunneln under Nynäsvägen. På andra sidan kom jag ut på platsen där loppmarknader brukar hålla hus, så svängde jag vänster vid Triangelkyrkan och kom fram till korsningen där en av min rundas största anslagstavlor finns uppspikad. Den rätt slitna tavlan var förvånansvärt tom, så jag kunde placera min affisch på ett rätt centralt och fint ställe. Inte skymten av ifrågasättande barn här; istället var det ganska lugnt – inte så märkligt givet de grådaskiga fullständiga molntäcket och de regnskurar som tidigare drabbat oss, innan min avfärd.

Korsningen Triangelkyrkan/Enskedeskolan – check!

Nästa anslagstavla befann sig bara kanske tvåhundra meter längre ner längs vägen förbi skolan. Denna var mer fullbelamrad, men jag hittade en ledig – av ett träds nedhängande bladverk dock visserligen delvis skymd – plats. Jag valde den, trots dess suboptimala placering. Mina tankar kring affischering har nämligen utvecklats till något slags kodex, ett självuppfunnet (men väldigt sunt förnuft-baserat) etiskt system, jag söker följa. Dessa består helt enkelt i ett slags steg-för-steg-lista över hur man ska hantera affischering. Here goes:

1. Sätt aldrig din egen affisch över någon annans material om det finns ledig plats.
2. Om du måste sätta din egen affisch över någon annans plats, välj i första hand att sätta över utgångna grejer (typ ”Kom på festen 20 juli!” när det är 23 juli).
3. Om det inte finns några utgångna grejer, väljs i första hand att sätta över grejer som finns i flera, identiska exemplar på samma anslagstavla.
4. Om det inte finns grejer som finns i fler exemplar på samma anslagstavla, välj i första hand att sätta över kommersiella saker.
5. Om det inte finns kommersiella saker, först då är det okej att sätta över ideella, aktuella saker.

Men det är förvisso okej att om det kommer till det femte steget (vilket det gör lite för sällan för att kallas ofta men lite för ofta för att kallas sällan) sätta upp egna affischer som täcker andras material. För anslagsstavlorna tillhör alla, och rättvisan ger vid handen att ”senast får gå före” är det som ger bäst spridning åt så många budskap som möjligt.

Margaretaparken – check!

Nå, nu var ju detta med prioriteringsregler och kodex inget problem i detta fall: resan fortsatte.

Nu var det fortsatt raksträcka, men denna gång lite längre distans, till nästa punkt på banan. Som du, kära läsare, kanske förstått by now är dessa anslagstavlor del i en noggrant utmejslad bana. Denna uppkom i embryonal form redan 2006, då jag med familj satte upp ”Ja till trängselskatt”-affischer runtom i Stockholm inför trängselskattsomröstningen. Det utgjorde för övrigt min allra första aktivistiska gärning, utförd vid 10 års ålder. Innan dess tyckte jag politik var urtråkigt.

Nästa stopp på banan var vid busshållplatsen Plantskolevägen. Här tvingades jag ta till prioriteringsreglerna enligt ovan.

Plantskolevägen – check!

Därefter fortsatte jag uppför backen och kom fram vid torget vid Bea, nära Svedmyras tunnelbanestation. Här fanns fordom en anslagstavla – men (vilket jag anade, kanske från någon affischeringsomgång 2010) den har tagits ned nu. Sorgligt.

Jag nöddes fortsatte. Omedelbart kom jag till ett vägval, i dubbel bemärkelse. Jag valde att inte söka mig vidare mot tunnelbanenätets rätt långa sträckning åt sydväst, i förorter jag kan föga av (särskilt affischeringsmöjlighetsmässigt), utan istället att svänga höger (dock ej politiskt!) och cykla nedför Enskedevägen. Innan jag kom till Enskede IP stannade jag vid ett övergångsställe, tog mig över vägen mot vänster och cyklade ut vid Enskedefältet, där jag förr brukade tillbringa en del raster och idrottslektioner för många år sedan. Den skola jag gick i då, Enskedefältets skola, stirrade sommartom ner på mig uppifrån den lilla höjden på min högra sida. Väl medveten om anslagstavlebristen i dessa områden fortsatte jag någon halvannan kilometer, ända bort mot Vårflodsparken. På vägen blåste det väldigt mycket – de 20 graderna till trots var denna molniga dag, där det understundom (men tack och lov mycket sällan) kändes små droppar i luften, inte särskilt inbjudande till cykling.

Då vädrets makter besegrats gick jag av cykeln vid den gamla goda anslagstavlan nära Vårflodsparkens lilla simbassäng med halvmeter högt vatten – denna tavla utgör nog Enskedefältets enda. Uppsättningen var mycket snart avklarad.

Vårflodparken – check!

Så var det med det. Nu ut på de lugna bilgatorna ett kort tag och sedan upp igen på stigen som fortsätter från Vårflodsparken längs med den fotbollsplan av grus som går under det udda namnet Kaninburen. Så höger då man åter kommer ut på asfalten och 100 meter bort till Enskede värdshus. Här finns en stor anslagstavla, vars knallorange:a björkvedsskylt har suttit uppe så länge jag kan minnas. Idag hängde den lite på trekvarten. Nå, det hindrade inte alls mig i mitt syfte!

Enskede värdshus – check!

Sedan framåt, över ett stort övergångsställe på Sockenvägen, upp för en sluttning och så vänster in i det vackra trädgårdsstaden Enskede gård (det begreppet har för övrigt en alldeles utmärkt och vacker Wikipedia-artikel). Här, vid containrarna, mötte jag en äldre släkting till mig, och jag drog iväg till Linde med löfte om att träffas vid hennes hus i närheten. Vid Linde, en station i den så praktiska tvärbanans sträckning mot Alvik, ligger anslagstavlan strax ovan stationen, på andra sidan från Enskede gård sett. Uppsättningen gick väl.

Linde – check!

Efter hallonplockning-, ätning- och -medtagning fortsatte färden, fast nu mer inriktad på att komma hem och ta några tavlor på vägen. Vid Enskede gård famlar nämligen min gamla trevliga runda ut i intet; jag har ingen direkt naturlig fortsättning och känner inte till några anslagstavlor riktigt i närheten. Tänkbara fortsättningar framöver är mot sydväst, längs med tunnelbanans gröna linje mot Hagsätra; åtminstone vid stationerna torde det finnas anslagstavlor. Delar av området känner jag dessutom ändå till från promenader år 2010 och diverse medicinsk aktivitet. En annan variant vore att fortsätta längs tvärbanan; till Årstaberg har jag åtminstone cyklat, över Årstafältet, men längre har jag aldrig kommit. Det vore en cool heldagsutflykt att försöka nå Alvik.

Jag stannade till vid den nya indiska restaurangen på Bägerstavägen. Klart mest estetiskt tilltalande bilden hittills blev resultatet av detta (och den var ändå inte särdeles estetiskt tilltalande; det är förvisso svårt att plåta anslagstavlor på estetiskt tilltalande sätt…).

Bägerstavägen – check!

Jag fortsatte min cykeltur hemåt via tunneln under Enskede gårds tunnelbanestation för att avverka även denna stations anslagstavla, som tidigare varit så fallfärdig att den bokstavligt talat delvis fallit sönder men som för något år sedan ersatts med en ny (?). Nemas prolemas.

Enskede gårds tunnelbanestation – check!

Så Trädskoleområdets ej uppnämnda park…

Onämnd park – check!

Och sedan mot vänster, efter en lång färd österut, när jag egentligen skulle åt höger- jag ville ta Blåsuts anslagstavlor, för även denna tunnelbanestation har tvenne sådana, och välsedda därtill. Den på västra sidan gick bra…

Västra vid Blåsuts tunnelbanestation – check!

…liksom östra:

Östra vid Blåsuts tunnelbanestation – check!

Alles klar – för idag. Imorgon fortsätter aktivismen. Jag hoppas du själv vill delta i detta projekt och dela ut Djurens Rätts material. Det är djuren värda.

Projekt 2500+100 – statusrapport

Omsorg om djur som denna berberapa är den yttersta bevekelsegrunden för detta projekt.
Foto: RedCoat, CC-BY-SA 2.0.

Affischer:

• Antal affischer uppsatta idag: 13
• Antal affischer uppsatta, totalt: 13
• Kvarvarande antal affischer: 87

Foldrar:

• Antal foldrar utdelade idag: 0
• Antal foldrar utdelade, totalt: 0
• Kvarvarande antal foldrar: 2500

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischering,  kampanj, djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, djurskydd, kött, köttindustrin, mat, vegetarianism

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annons

Read Full Post »

Projekt 2500+100, del 1: Djurens Rätt, materialbeställning, PP och Fältbiologerna

Paketet, utanför det ICA där mitt lokala Posten nu huserar. (Korporativism?) Paketet var mycket tungt.

”Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke.” Så sjunger Jocke Berg i Kents ”Duett”. Dessa ord har alltid haft ett slags exotiskt skimmer över sig för mig – som det barn av nittiotalet jag är, får jag sällan riktiga brev. Men så hände det, igår! Jag fick ett riktigt brev!

Nja, det är en sanning med modifikation. Brevet var i själva verket ett paket. Avsändare: Djurens Rätt. Denna anrika organisation kämpar mot djurplågeri i alla dess former och av alla dess syften. Och nu ska jag berätta hur det kommer sig att de skickar paket till mig.

Sedan jag blev semi-vegetarian vid 6 års ålder har jag sakta men säkert uppnått en syn på djur som varelser som inte bör utsättas för smärta. Den senaste tiden har jag också utvecklat den filosofiska grunden. Djurens rättigheter är i själva verket ingen mer än en naturlig utvidgning av begreppet ”mänskliga rättigheter” till att, då det är tillämpligt, även gälla kännande varelser. Rätten att slippa tortyr grundar sig i tortyrens hemskhet. Och tortyr är vedervärdig, oavsett vilken art den torterade tillhör – givetvis förutsatt att tortyroffret kan uppleva smärta.

Djur kan uppleva smärta; således går det emot principer om grundläggande rättigheter att uppsåtligen åsamka lidande hos dem.

Denna tes har jag alltså mer eller mindre burit på i flera år. Men först alldeles nyligen, i samband med Avaaz kampanj (som fortfarande är aktiv) för att stoppa slakten av Afrikas lejon, har jag verkligen fördjupat mig vidare i frågorna. Jag undersökte Djurens Rätt, en organisation jag var bekant med sedan tidigare, och kom fram till att våra åsikter överensstämde – utom eventuellt i frågan om djurförsök.

(Djurförsök för kosmetika är dock helfel – här finns inget moraliskt dilemma alls. Så skriv under namninsamlingen för att kosmetika som testats i djurförsök inte ska få säljas i EU!)

Nu har jag funderat mer på detta med djurförsök, och kommit fram till att de medicinska vinster sådana försök kan leda till likväl inte motiverar tortyr av djuren. Vill vi som samhälle rädda liv (vilket vi givetvis vill) finns andra, mer effektiva metoder att göra det på, som inte alls inkluderar lidande. Ökat bistånd, mer pengar till svenska sjukvården, större forskningsanslag och så vidare kan alla rädda liv, utan att någon kännande varelses grundläggande rättigheter ska behöva kränkas.

7 juli gick jag därför med i Djurens Rätt, och jag har därför gått med i deras utdelningsutmaning för den här sommaren. Det handlar kort och gott om att jag denna sommar ska dela ut material för Djurens Rätt. Materialet beställde jag på Djurens Rätts webbplats. Alla kan beställa material helt gratis (oavsett om de är medlemmar eller ej) där.

Och så kom de med posten! 50 affischer med texten Djur har rättigheter (kan ses på nätet), 50 affischer med texten Djur är inte mat (finns givetvis också på nätet) och 2500 foldrar om hur djur behandlas i livsmedelsindustrin, Djur är inte mat (de finns här). Dessa ämnar jag sätta upp respektive dela ut i Söderort där jag bor under kommande veckor, helst så jag blir klar innan sommarlovet är över. (Fokuset på mat beror på att det enligt min uppfattning är en mycket mer självklar fråga än djurförsöken, och att jag är betydligt mer insatt i de många nackdelarna – och man kan skriva under en namninsamling mot kött på Nobelfesten.) I vilket fall fortsätter jag kanske när jag är klar. Jag kommer blogga om denna djurrättsaktivism, i artikelserien Projekt 2500+100 som härmed inleds, och vem vet – när jag är klar kanske det blir ett Projekt 5000+200?

Utöver materialutdelningen – som dels syftar till att sprida information och förhoppningsvis påverka människor, dels till att jag ska komma ut och få motion denna sommar 😉 – tänker jag också försöka övertyga Piratpartiet om att anta en rättighetsbaserad djurpolitik. Just för att djurens rättigheter är en naturlig utveckling av människors rättigheter, och eftersom Piratpartiet är ett så rättighetsbaserat parti, tror jag det kan lyckas. Inlägg kommer småningom på Breddningsbloggen, och det kommer jag följa upp med en motion till höstmötet. Om ni har någon input på tänkbara pirata vinklar på djurpolitiken, skriv dem gärna i en kommentar!

Vidare tänker jag att även Fältbiologerna bör ta ställning för djurens rättigheter. Att, likt kampanjen för att stoppa avverkningarna av Ojnareskogen, ta hänsyn till ekosystem, arter och biologisk mångfald är bra och givetvis viktigt. Men det räcker inte med sådana övergripande perspektiv. Även de individuella djuren måste tas med i beräkningen, för att ens politik på allvar ska respektera djur och natur. Skalbaggar och träd har förstås inga rättigheter, eftersom de inte kan känna smärta, men däggdjur och fiskar utsätts för många hemskheter i profitens namn. Fältbiologerna är oerhört radikala (i positiv bemärkelse) i många frågor. Om organisationen inte ens har en åsikt i djurrättsfrågan (vilket jag är osäker på, men jag tror faktiskt inte det) är det således mycket märkligt. Känner du till något om synen på detta hos Fältbiologerna som organisation? Kommentera! Här blir det nog också en motion till nästa årsmöte.

Nå, that’s it. Nu skall jag ut och dra igång Projekt 2500+100!

Paketet när jag äntligen lyckats baxa hem det. Och nu ska materialet ut! 🙂

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischering,  kampanj, valkampanj, Piratpartiet, (PP), djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, lag, lagar, lagstiftning, djurskydd, djurförsök, vetenskap, empiri, rationalitet, medicin, läkemedel, läkemedelsforskning, forskningspolitik, hälsa, ohälsa, moral, etik, tillämpad etik, moralfilosofi, filosofi, Fältbiologerna, namninsamling, namninsamlingar, kött, köttindustrin, mat, vegetarianism

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska Dagbladet – Dagens Nyheter – Expressen – Göteborgs-Posten – liv&rätt – fib – Borås Tidning – Helsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, argument, argumentation, pirat, pirat, medborgarrätt, människorätt, MR, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, lagstiftning, maktmissbruk, demokrati, De mänskliga rättigheternas väg, litteratur, recension, bok, böcker, facklitteratur, idéhistoria, tortyr, döddsstraff, filosofi, moralfilosofi, etik, moral, demokrati, rättighet, rättigheter, rättighetsetik, deontologi, Ove Bring, Bring, naturrätt, naturrätten, liberalism, liberalismen, Upplysningen, USA, kriget mot terrorismen, kulturrelativism, kulturrelativismen, frihet från tortyr, personlig integritet, invandring, rätten till liv, rättssäkerhet, religionsfrihet, yttrandefrihet, frihet, rättsstat, rättsstaten, tolerans, upplysning, djurrätt, fascism, ideologi, ideologier, kännande rättigheter, socialism, sociala rättigheter, politiska rättigheter, negativa rättigheter, positiva rättigheter, miljö, klimatet, Polluter pays principle, Förorenaren betalar, diktatur, juridik, folkrätt, FN, Förenta Nationerna, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, deklaration, konvention, demonstrationsfrihet, rösträtt, kultur, vetenskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Medicinska djurförsök – vad sjutton ska jag tycka?

Ett djurförsök avbildat i Joseph Wright of Derbys 1700-talsmålning An Experiment on a Bird in the Air Pump. Fågeln förlorar gradvis all luft och kvävs till döds, i vetenskapens namn. Här finns inget egentligt moraliskt dilemma; fågeln har rätt till liv och att slippa lidande, och experimentet handlar om enkel nyfikenhet, inte om att rädda människoliv. Till skillnad från de moderna medicinska djurförsök detta inlägg behandlar, som kan rädda människor.

Djurförsök i vetenskapligt, medicinskt syfte är en mycket komplex fråga. Å ena sidan är jag böjd att hålla med de som anser att alla kännande varelser har en rätt att slippa lidande. Å andra sidan menar jag att ett människoliv faktiskt är värt mer än andra avancerade djurs, att människans rättigheter (till exempelvis sjukvård) faktiskt har större tyngd och är viktigare att skydda än djurens. Å tredje sidan är det ju så att medan djurförsöken kan aktivt upprätthålla människors rättigheter, är det så att de aktivt inskränker djurens rättigheter.

Med andra ord: det handlar inte om att välja mellan att inskränka djurs rättigheter och att inskränka människors rättigheter; det handlar om att välja mellan att aktivt upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs rättigheter eller att passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inte inskränka djurs rättigheter.

Liknelse med ett rättsligt dilemma

Frågan om djurförsök liknar det klassiska exemplet med terrorismbekämpning:

Ponera att polisen får tag i en terrorist som de med 100 procents säkerhet vet känner till var en enorm bomb finns. Bomben kommer, om terroristen inte berättar var den är, detoneras inom en halvtimme, och antagligen döda hundratals människor. Terroristen vägrar helt att tala med konventionella förhörsmetoder. ”Är då terroristens rätt att slippa tortyr viktigare än hundratals potentiella terroroffers rätt till liv?”, kan man tänka sig, men det är feltänk.

Precis som med djurens rätt att slippa lidande kontra människors rätt till liv handlar det inte om att polisen ska välja mellan att aktivt inskränka terroristens/djurens rätt att slippa lidande eller att aktivt inskränka andra människors rätt till liv; det handlar om att välja mellan att aktivt upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs/terroristens rättigheter eller att passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inte inskränka djurs/terroristens rättigheter. Alltså inte om att döda någon («aktivt inskränka andra människors rätt till liv») ifall man väljer att inte utsätta någon för lidande, utan bara om att strunta i att tortera någon för att rädda någon och därmed låta den potentiellt räddade personen dö («passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs/terroristens rättigheter».

Som piratpartist som anser att varje enskilds människas fundamentala rättigheter aldrig får inskränkas anser jag att det i detta terroristexempel inte spelar någon större roll hur många människor som kan skadas om terroristen håller tyst; tortyr är ändå inte acceptabelt. Likväl är det okej att i nödvärn skjuta en annan människa som hotar en själv eller andra; våld är tillåtet i nödvärn, så länge det inte är ”uppenbart oförsvarligt”. Och här kommer vi till själva huvudfrågan: är tortyr alltid uppenbart oförsvarligt?

”uppenbart”? Även om jag anser att tortyr ärr oförsvarligt, är det verkligen ”uppenbart oförsvarligt”? Någon mer juridiskt kunnig får gärna yttra sig om huruvida polisiär tortyr skulle kunna försvaras i en rättssal med hänvisning till nödvärn – det vet jag inte; jag misstänker att nödvärn kanske inte är tillämpligt då terroristen personligen inte håller på eller är på väg att utföra ett brott; brottet, utplaceringen av bomben, har hen redan begått och hen är personligen nu oskadliggjord även om själva bomben inte är det – men den etiska frågan finns i vilket fall kvar.

Lösningar på terrordilemmat

En lösning som presenteras av Ove Bring i hans mästerverk till facklitteratur De mänskliga rättigheternas väg – spännande, intressant, tankeväckande, gedigen, nyanserad, så pedagogiskt att det inte krävs något mer än grundskoleutbildning för att förstå – är att tortyr förblir förbjudet juridisk, eftersom även om tortyr i just detta specifika terrorexemplet vore försvarligt (det verkar han inte riktigt på det klara med ifall det vore) skulle devalveringen av rätten att slippa tortyr vara potentiellt förödande och kunna leda till ett sluttande plan av allt värre och mindre motiverade kränkningar av rätten skulle inledas. Samtidigt sätter samhället (underförstått) mer eller mindre sin tillit till att den enskilda polisen i denna speciella situation skulle tänka på sitt samvete och faktiskt tortera terroristen för att rädda de hundratals människorna.

Eller så tänker man på det faktum att vi vet att det varje år, närmast rutinmässigt, dör hundratals personer i den svenska trafiken utan att rätten att köra bil inskränkts; den rätten är knappast viktigare än rätten att slippa tortyr. Eller för delen att miljontals människor årligen dör i torka, översvämningar, sjukdomar, hunger och andra mer naturligt framkallade katastrofer runt om i världen utan att dessa ofantliga mängder dödsfall – som så mycket kostnadseffektivera kan hindras jämfört med de jämförelsevis mycket få liv terrorismen tar i Europa – får mängder av resurser östa över sig.

Staten struntar alltså i att rädda människors liv i väldigt många situationer; varför man då inte skulle kunna strunta i det när aktion kräver tortyr, det är svårt att förstå.

So far so good, under omständigheterna, vad gäller bekämpningen av terrorismen. Den frågan har vi klarat av rätt väl ändå. Tortyren är oacceptabel; vill staten nödvändigtvis rädda hundratals liv (vilket förstås är en utmärkt idé) finns det gott om betydligt billigare, enklare och moraliskt helt oproblematiska katastrofer att rädda människor från i fattiga delar av världen. (En del verkar tycka att de fattigas liv inte är lika viktiga i svenska staten. I någon mån har väl Sverige större skyldighet att ta hand om Sveriges invånare, förstås, inte minst för att det är mycket enklare att hjälpa svenskar än andra givet geografiska och politiska förhållanden; men när det gäller att aktivt rädda liv i just det syftet, ja, då kan jag inte se hur Sveriges invånare vore så mycket viktigare.)

Tillbaka till djurförsöken

Men djurförsöken, då, igen. Kan samma linje drivas där? Att djurens rätt att slippa lidande är så fundamental att inget brott mot den rättigheten kan motiveras (bortsett från strikt självförsvar från attackerande djur, då), att all livräddning medicinska djurförsök kan leda till i själva verket på ett moraliskt plan kan ”kvittas ut” mot satsningar på annan livräddning i form av t.ex. distribution av redan utvecklad medicin till fattiga och potentiellt dödssjuka? Ju mer jag tänker på det, desto mer benägen är jag att svara ja – trots att det egentligen inte var min utgångspunkt då jag började skriva denna text.

Men så kommer andra tankar. Cancerpatienter. Barn som föds med de mest hemska av sjukdomar. Människor som lever under de värsta former av smärta. Dödssjuka människor. De som inte har något hopp om livet kvar. Beskedet, det hemska beskedet, att vetenskapen inte kan göra något. Att den understundom så diaboliska naturen får ha sin dödliga gång. Att allt som väntar är smärta och död.

Ska vi strunta i dessa människor? Ska vi strunta i att utveckla metoder för att rädda dem, när vi vet att våra fantastiska forskare skulle kunna hjälpa dem? Ska vi låta dessa människor lida och dö för abstrakta moralfilosofiska resonemangs skull?

Men så, återigen, den andra sidan:

Är det verkligen ”abstrakta” resonemang, att vilja rädda varelser vars existens annars präglas av en i vissa fall extrem och kanske till och med aktivt tilltagande smärta? Kännande, i någon mån medvetna och vad gäller smärtuppfattningen oerhört människolika existenser som inte får känna annat än lidande? Naturligt fria skapelser som vi förslavat för vår egen skull i trånga burar, där vi injicerar dem medel vi vet ofta orsakar vedervärdig pina och död?

Nej, jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Och så slutar jag ungefär där jag mentalt började, men nu med mer klarsyn, större överblick: i den så jobbiga, tyvärr tidigare upplevda situationen av att hysa två oförenliga värderingar och fullständigt misslyckas med att förena dem till någon beständig åsikt i en fråga av yttersta vikt.

Samtidigt finns det ett par klara slutsatser som kan dras, utan att själva grundfrågan egentligen kommer närmare ett svar:

• Om smärtsamma/riskfulla djurförsök ska vara tillåtna får dessa enbart ske om det är nödvändigt för väsentlig forskning. Vilken forskning som är ”väsentlig” kan diskuteras i all evighet, men i denna kontext avser jag med begreppet ”väsentlig forskning” helt enkelt forskning som utgör en betydande del i lösningen för att stoppa plågsamma och/eller farliga sjukdomar. I klartext: läkemedelsföretagen ska inte få plåga råttor för att de ska kunna sälja en effektivare nässpray, utan de mänskliga behoven måste vara större än så, mycket större. Kommersiella hänsyn ska aldrig spela in vid bedömningen av forskningens betydelse.
• Om smärtsamma/riskfulla djurförsök ska vara tillåtna måste experimenten anpassas för att minimera lidandet och riskerna så långt det är möjligt utan att själva experimentets syfte hindras; ett exempel är enligt Djurens Rätt blodprovstagning via orbitalpunktion, något som tydligen riskerar att skada djurens ögon och vilket – trots alternativa tillvägagångssätt för blodprovstagning – fortsätter att användas vid djurförsök.
• Överlag bör forskare försöka utveckla likvärdiga metoder som är alternativa till djurförsök och utveckling av sådana metoder bör subventioneras av staten, vilket idag sker i Sverige. En ny statlig utrednings  förslag om ett nytt kompetenscenter, som Jordbruksverket står bakom (deras John Bräutigam har samordnat utredningen) liksom Vetenskapsrådet och SLU, för att sprida kunskap om just sådan utveckling är något konkret som om det genomförs gör att alternativ till djurförsök på allvar får en prioriterad ställning inom forskningen, i linje med EU:s nya försöksdjursdirektiv från 2010 som träder i kraft 1 januari 2013 med dess fokus på ”3R-frågor” (man ska ”replace”, ”reduce” och ”refine” djurförsök, alltså ersätta, minska och förfina dem – ett lovvärt EU-initiativ för ovanlighetens skull!). Utredningen, Uppdrag om alternativa metoder till djurförsök, finns på webben.Vad gäller resurser ger statliga Vetenskapsrådet årligen 13 särskilt avsatta miljoner till forskning på djurförsöksalternativ (näringslivet ger 1 miljon). Vetenskapsrådets ansvariga för djurförsöksfrågor säger att ”[d]e experter som granskat forskningen […] inte haft något att invända mot forskningsprojektens kvalitet eller relevans. Däremot är det svårt att se vad forskningen lett till och i vilken utsträckning den minskat användningen av försöksdjur.” Utökning av de 13 miljonerna till säg 20 miljoner (för att börja satsningen ganska modest=genomförbart) bör alltså kombineras med en inriktning på forskning som i praktiken kan leda till att djurförsök ersätts.
• Generellt bör mer resurser ges till forskningen så att annan forskning inte blir lidande av statliga satsningar på utveckling av alternativ till djurförsök. Sådan utveckling är givetvis viktig, varför den behöver få resurser; men mängder av annan, till djurförsök helt orelaterad forskning är också oerhört viktig, och eftersom forskningsmedlen är begränsade minskar naturligtvis deras anslag om anslagen till djurförsöksalternativ ökar. Därför bör forskningsmedlen i sin helhet utökas.

Men själv grundfrågan kvarstår. Så hjälp mig, läsare, genom att kommentera inlägget, oavsett din egen åsikt! Hur bör vi egentligen resonera kring detta? Vad är rätt och vad är fel?

Denna råtta, som använts i ett djurförsök, har onekligen vissa fundamentala rättigheter. Men hur viktiga är dem? Var går de etiska gränserna i förhållande till vår förmåga att rädda människoliv?

Det är sannerligen inga lätta frågor. Inte så märkligt, egentligen. För frågan om medicinska djurförsök är en av de ganska få komplexa frågor där allt – hänsyn och empati, rätt och fel, ja bokstavligt talat liv och död – ställs på sin spets.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, lag, lagar, lagstiftning, djurskydd, djurförsök, vetenskap, empiri, rationalitet, medicin, läkemedel, läkemedelsforskning, forskningspolitik, hälsa, ohälka, moral, etik, tillämpad etik, moralfilosofi, filosofi, utredning, utredningar, EU, Europeiska Unionen, försöksdjursdirektiv, försöksdjursdirektivet, direktiv, försöksdjur, Vetenskapsrådet, Jordbruksverket, John Bräutigam, Nationellt centrum för djurvälfärd, SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, ekonomi, fördelning, forskningsetik, fördelningspolitik, resurser, pengar, subventioner, satsning, satsningar, Uppdrag om alternativa metoder till djurförsök, kunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Rädda lejon

TL;DR-version: Afrikas lejon är hotade av helt laglig handel med lejonorgan.
Skriv på Avaaz kampanj för att förbjuda denna vidriga handel.

Författare som kanske funderar på kniviga språkliga spörsmål?
Målning av Albert Anker.

Hur talar man om ”rädda lejon” i singularis? Hur säger man ”ett skrämt lejon”, om man just vill använda adjektivet ”rädd” och inte ”skrämt”? ”ett rädd lejon”? Nej, de avslutande d:na passar utrum, inte neutrum, och substantivet ”lejon” är neutrum. ”ett rätt lejon”? Det borde vara korrekt enligt konstens (språkets) alla regler – men likväl ger det ett mycket märkligt intryck, då det låter som att den magnifika varelsen skulle vara korrekt. Vilket ju inte är fallet.

Språkvårdare brukar bemöta denna för dylikt sinnade människor aningen jobbiga frågeställning med att fuska sig runt den, det vill säga genom att inte bemöta den alls. Man rekommenderar helt enkelt en annan konstruktion (”ett skrämt lejon”, ”ett fegt lejon”, ”ett räddhågset lejon”, …) och accepterar således att likheten adjektiven ”rädd” och ”rätt” emellan gör att adjektivet ”rädd” blir praktiskt omöjligt att böja i neutrum. Språkrådet, denna ett av de svenska språkets allra främsta auktoriteter, vidhåller att formuleringen ”ett rätt lejon” är rätt (haha), men tillstår att den helt enkelt inte används.

Nu är jag visserligen en språknörd, men egentligen ska detta inlägg inte alls handla om begreppet ”rädda lejon” ur ett språkligt perspektiv (det var bara en inledning som förhoppningsvis kan agera intresseväckande för andra språkligt intresserade människor). Istället ska det handla om faktiska rädda lejon, alltså lejon som är rädda (eller åtminstone har skäl att vara det), och om att rädda lejon, alltså aktiviteten att skydda dessa skyddsvärda djur.

”Men vadå, lejonen om några klarar sig väl alldeles utmärkt utan människors tillsyn?” Så vore det förvisso; om vi lämnade lejonen i fred skulle dessa klara sig lika utmärkt som de klarat sig innan människan blev civiliserad för ett evolutionärt ögonblick sedan. Men nu är det just det människan inte gör; en hel del människor dödar lejon för nöjes skull, och en hel del människor dödar lejon för pengars skull. I efterdyningarna av förbud mot handel med tigerben söker ljusskygga jägare efter ett djur som kan ersätta den så lukrativa tigern som källa till profit från organkommers. Och det är där lejon kommer in i bilden – man skjuter helt enkelt lejon för att sedan sälja deras organ, ofta i andra länder. Människan har blivit mycket farligare för lejonet än vice versa.

Jag har ingen aning om hur djur uppfattar världen. (Ni språk- och/eller biologinördar får helt enkelt acceptera att jag i detta inlägg något okonventionellt/inkorrekt definierar djur som ”icke-mänsklig organism tillhörande djurriket”.) Det kanske är meningslöst att ens försöka klä deras förnimmelser i en språkdräkt våra betydligt mer avancerade hjärnor kan förstå. Men ett vet vi helt säkert: lejon är medvetna.

Lejon har nervceller och kan känna smärta, och lejon har instinkter, drifter, som de rimligen i någon mån ”upplever”; känslan av hunger (eller rädsla, för den delen, om ett lejon nu skulle bli – vad-det-nu-heter) torde av lejon uppfattas som negativ och ett problem. Inte på ett intellektuellt plan, förstås – men på samma sätt som smärtförnimmelser uppfattas som negativa. Den evolutionära anledningen till detta är självklar (om individen uppfattar ett för genernas bevarande och spridning negativt beteende/situation som just negativt kommer individen avhålla sig från detta).

Således har den vetenskapliga grunden för konstaterandet att djur i någon mån kan uppleva primitiva känslor slagits fast. Men nu lämnar jag faktans torra och förment objektiva värld och rör mig in på värderingarnas så topografiskt varierade och ibland omständliga terräng. Vad vi tycker avgörs inte av hur världen ser ut (i hur världen ser ut ingår t.ex. påståendet ”lejon kan uppfatta negativa känslor”) utan av hur världen bör se ut. I det senare ingår för de flesta människor att världen bör ha mindre lidande och att det är fel att tillfoga onödig smärta.

Dessa uppfattningar om lidande är allmängods då det gäller människor. Men varför driver vi dessa uppfattningar? För att skydda människan som helig isolerad upphöjd art med särskild rätt att slippa dålig behandling? Visst, delvis; människan har många rättigheter djuren saknar. Men när det gäller just rätten att slippa lidande är denna föga kopplad till intellektuell kapacitet, eller hur? Annorlunda uttryckt: även människor som är helt oförmögna till utvecklat tänkande (t.ex. människor med grava hjärnskador) har precis samma rätt att  inte utsättas för smärta som de intellektuellt mest begåvade människorna. Följaktligen: Smärtan har egentligen inget med mental förmåga att göra.

Då detta kunnat konstaterats är det lätt att vidga resonemanget bort från människan, till djuren. Om det nu är så att det inte spelar någon roll för rätten att slippa lidande hur bra man är på att tänka – vilket vi just fastslagit – då borde det enda som spelar för rätten att slippa lidande vara i vilken grad man kan uppleva lidande. Då kan vi lätt se att lejon, som vi tidigare konstaterat, med deras avancerade fysiologiska uppbyggnad har samma förmåga till smärta som vi människor. Och med allt detta som grund kan vi komma fram till slutsatsen:

Lejon har ungefär samma rätt att slippa smärta som människor.

(Nu finns en mer teoretisk invändning, om att människan tack vare sin hos de allra flesta individer betydligt mer utvecklade mentala förmåga har en förmåga att minnas smärta och skadas psykiskt på ett sätt som skiljer sig starkt från lejons reaktioner på smärta. Det är visserligen korrekt, men i grund och botten har lejon likväl en smärtförnimmelse att jämföra med människans, varför lejon i vilket fall har en rätt att slippa smärta. Just på grund av sådana här invändningar skriver jag ”ungefär samma rätt att slippa smärta” ovan.)

(Och så en till parentes: faktum är att detta naturrättsliga försvar för djurs rätt att slippa lida egentligen ligger mycket väl i linje med, och bara är en naturlig utveckling av, tanken på att människor har fundamentala rättigheter som inte får inskränkas. Eftersom den sistnämnda tanken i allra högsta grad är piratpolitisk, och eftersom jag funderar på att utifrån den söka införa djurrättspolitik i Piratpartiet och därmed bredda partiet, är detta inlägg etiketterat som ”pirat”, och det hamnar därmed på vår Live!-sajt. Och då har jag inte ens tagit upp aspekten att jakt kan ses som ett slags maktmissbruk – precis som politiker som vad gäller makt står över medborgarna kan missbruka detta maktförhållande, kan människor som vad gäller makt  står över djuren missbruka detta maktförhållande. Och hur demokratiskt är det egentligen att lejonpopulationen inte har något alls att säga till om vad gäller hur lejon ska behandlas? De kan naturligtvis varken tala eller tänka)

Lejon har en rätt att slippa smärta. Det är uppenbart att jakt orsakar smärta, dels direkt då lejonen skjuts, dels på längre sikt då ungar som blir föräldralösa inte förmår överleva själva och kanske svälter ihjäl (en plågsam upplevelse). Således är jakt fel ur ett naturrättsligt, empatiskt perspektiv. Vidare finns även ett starkt värde i att bevara lejonet som art från utrotning, för att säkra mänsklighetens framtida generationers möjlighet att uppleva dessa fascinerande djur.

Således har vi mycket goda skäl att skriva på Avaaz upprop mot organhandeln med lejon, som föreslår lagstiftning mot denna vidriga kommers i Sydafrika och som riktar sig till president Zuma. Sprid också länken vidare på olika nätverk som Facebook!

(Man kan förstås också hävda att lejon har en rätt till liv, alltså inte bara att slippa lidande utan att överhuvudtaget slippa dödas. Jag anser detta, men eftersom den rätten är lite mer svår att leda i bevis har jag inte inkluderat den i ovanstående resonemang. Men förvisso existerar den rätten även hos lejon, och alla andra djur av samma komplexitet.)

Foto: Paul Mannix, CC-BY 2.0.

Detta är ett litet lejon, som verkligen inte bör utsättas för att vederbörande eller dess föräldrar ska slaktas bara för profitens skull. Om du håller med om detta bör du skriva under Avaaz namninsamling (och gärna donera pengar till organisationen där också) – det är det bästa vi här i Sverige kan göra för att hjälpa dessa fantastiska djur.

För vi måste rädda lejonen.

Pusha gärna kampanjen!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, lejon, djurrätt, förbud, handel, kommers, miljö, natur, naturen, djur, biologisk mångfald, biodiversitet, The Big Five, jakt, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, Avaaz, kampanj, kampanjer, smärta, medvetande, frihet, lagstiftning, nyhet, nyheter, maktmissbruk, demokrati, medborgarinflytande, protest, protester, lag, lagar, lagstiftning, pirataktivism, Sydafrika, utrikespolitik, Jacob Zuma, Zuma, naturskydd, djurskydd

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Djurrätt

Jag är vegetarian (men jag har dubbelmoral; jag äter fisk utan någon direkt förnuftig anledning) av etiska skäl. Via bloggen Luftslottet hittade jag en väldigt omfattande FAQ om djurrätt. Alla argument som jag hört – och en hel del som jag inte hört – bemöts på ett rationellt, bra sätt.

En grej som jag stör mig på i FAQ:en är generaliseringen. Hela tiden sägs att vuxna människor kan ta förnuftiga beslut, men att barn inte kan det. Icke-givandet av en del rätter till djur (rösträtt, exempelvis) motiveras genom att inte heller barn får sådana rättigheter – de har helt enkelt ingen glädje av rätterna. Jag kan bara tala för mig själv, inte för någon annan; själv skulle jag ha en enorm glädje av rösträtten.

Anledningen med det här inlägget är att jag vill ha argument mot vegatarianism. Jag tror att ganska många av mina läsare äter kött. Jag vill ha motiveringar.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande djurrätt, politik, moral, filosofi

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »