Direkt fortsättning på förra blogginlägget. Den betydligt roligare händelsen var ett studiebesök till riksdagen – referat följer:
I fredags åkte jag (iklädd min Piratpartiet-tröja) och min skolklass till riksdagen (Mynttorget 2, närmare bestämt; ja, Demokrativerkstaden ligger precis under Moderaternas partikansli) för ett studiebesök. Studiebesöket var mycket intressant, roligt, engagerande och lärorikt. Besöket bestod nämligen inte enbart i att vi fick veta mer om arbetet som riksdagsledamot; vi fick även uppleva det. Det rollspel vi fick spela kallas Demokrativerkstaden, och går helt enkelt ut på att leka riksdagsledamot. När min klass – som för övrigt består av ungefär 30 elever – anlände till platsen för studiebesöket fick vi först och främst en roll. Alla blev riksdagsledamöter från olika påhittade partier. Medan detta kan låta tråkigt (när jag fick reda på hur det skulle gå till tyckte jag det inte verkade så kul; varför bry sig om låtsaspartiers låtsasfrågor?), är det faktiskt inte det.
Partierna och frågorna var nämligen realistiska. De fem partier vi blev indelade i (vi kunde också välja, om vi ville) kallas Balanspartiet (Bp), Solidaritetspartiet (Sp), Gemenskapspartiet (Gp), Frihetspartiet (Fp) och Värdepartiet (Vp). Bp var nästan en exakt kopia Miljöpartiet; de satte miljön främst. Sp var ungefär som Vänsterpartiet, medan Gp också var ett vänsterparti, dock inte lika extrema; Gp motsvaras bäst av (S) i verkligheten. Realistiskt nog fick Gp även flesta röster, men dock ingen egen majoritet. Fp:s politik liknar moderaternas, centerns och det verkliga FP:s. Värdepartiet var KD-wannabier. Inget pirat parti fanns, vilket var lite synd, men dock realistiskt (det finns ju inget pirat parti i riksdagen!). Som det dock skulle visa sig innebar detta inte att inga piratfrågor alls skulle komma upp. Tvärtom…
Själv valde jag att bli balanspartist (och fick en välgjord namn- och partibricka; överhuvudtaget var hela rollspelet mycket välgjort), och fick rollen Muhammad, en flykting som brydde sig mycket om arbetsfrågor, demokrati och mänskliga rättigheter. Miljöpartiet är, som sagt, det parti jag mest delar åsikter med utöver Piratpartiet, och jag kunde inte tänka mig att försöka försvara exempelvis KD:s ideologi (som jag behövt om jag blivit värdepartist). Att en av de klasskompisar jag är bättre vän med – som dessutom är en av de bästa i klassen vad gäller argumentation – också blev balanspartist var inte heller någon nackdel. Nå, Bp fick i denna påhittade riksdag bara fyra (av ungefär 30) mandat, men det gladdes vi, enligt talmannen i inledningen av rollspelet, dock av; det var första gången vi fick vara med i (låtsas)riksdagen, eller Demokrativerkstaden, som denna påhittade riksdag kallades.
Talmannen berättade även i början att Sp, som bildat minoritetsregering, lagt fram två propositioner Demokrativerksdagen (med andra ord låtsasriksdagen) skulle behandla under dagen. Den ena rörde klotter (”Jahaja, ungdomsanpassade frågor naturligtvis… Synd.” tänkte jag), med den andra inopererade mikrochips, obligatoriska för alla människor i Sverige. Det låter som något från den utmärkta satirbloggen Badlands Hyena, och jag blev skräckslagen (trots att jag förstås var medveten om att det var ett fiktivt förslag; det är intressant hur hjärnan vid lyckade rollspel kan reagera på påhittade företeelser som om de vore verkliga). Jag hoppades även innerligt att Bp inte skulle stödja propositionen i rollspelet; om hur jag skulle gå till väga om så varit fallet hade jag ingen aning.
Vi ombeddes gå till olika partibås (små utrymmen avdelade med ”väggar” på vilka partiets namn fanns) som fanns, vilka alla hade ett slags interaktiva tv-skärmar uppsatta på sig. På skärmen spelades filmer upp, och vi skulle följa instruktionerna. Först och främst skrevs alla motioner de olika partierna skrivit om förslagen ut i en skrivare som också fanns i partibåset, samt själva propositionen. Regeringens argumentation till fördel för lagförslaget var ungefär att det bidrog mycket positivt till folkhälsan och skulle spara pengar och förkorta vårdköerna. Tack och lov var Bp:s motion kraftigt negativ till propositionen, och föreslog att den skulle avslås (samt dessutom att sjukvården skulle se till hela människan, och att doktorer istället för att bara skriva ut läkemedel skulle få skriva ut motion). Motiveringen löd (och jag citerar rakt av nu; då jag planerade att blogga om saken såg jag till att spara samtliga papper vi fick; fetningen och kursiveringen är dock min):
Vi måste leva i samklang med naturen. Inopererade mikrochip ska inte vara en naturlig del i våra kroppar. Samhället kan aldrig tvinga någon att operera in ett mikrochip. Det är en kränkning av integriteten att tvinga människor att använda mikropchip. Vi vill att sjukvården ska bli bättre på att se hela människan. Ett inopererat mikropchip ger staten full kontroll över den enskilda individen. Vi får ett samhälle där staten övervakar varje steg vi tar. Balanspartiet ser stora risker med att företag till exempel försäkringsbolag, får tillgång till information i choippen.
Rent utsagt underbart! Yes! Jag skulle inte behöva argumentera för något jag tycker är uselt, utan tvärtom kunna använda samma argument (det vill säga FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, och Europakonventionen) jag skulle använt i en verklig diskussion! Fantastiskt! (Jag tyckte verkligen att det var fantastiskt; det visar hur medryckande rollspelet var. Egentligen hade förstås Demokrativerkstaden ingen betydelse alls för mikrochip.) Något annat positivt var att jag hamnade, tillsammans med min diskussionskunniga goda vän, i justitiutskottet, som var det utskott som skulle hantera frågan om mikropchip (klottret skulle diskuteras i det enda andra utskottet som fanns i Demokrativerkstaden, socialutskottet). De andra i gruppen gick även med på att jag skulle bli partiets talesperson i frågan om mikrochip (skärmen gav oss nämligen i uppgift att utse en sådan). Klotterfrågan brydde jag mig inte så mycket om, då jag ändå inte skulle diskutera den (därför kommer jag inte skriva ned särskilt mycket om den frågan).
Sedan fick vi gå runt bland de andra partierna och höra oss för om deras åsikter, och försöka förhandla med dem. Det verkade som att vi, tillsammans med Värdepartiet (”KD”) och Frihetspartiet (”M, FP och C”), skulle ena oss i kritiken mot propositionen. Vi var dock osäkra på huruvida det räckte för att fälla lagförslaget. Efter minglandet började det första utskottsmötet. Min goda vän valdes till utskottsordförande, och vi började med att samtliga partiers talesperson i frågan fick framföra sin åsikt, men en minuts taltid.
Det var inte särskilt svårt att tala för Bp:s åsikt i frågan, då den var så gott som identisk med min egen. Jag behövde bara prata på om hur rätten till ett privatliv var en mänsklig rättighet. Dessutom uppfann jag, eller kanske Fp:s talesperson (Fp ville ha inopererade mikrochips, men det skulle vara frivilligt för var och en att operera in dem, något vi i Bp höll med dem om; tekniskt sett sade vi enligt motionen egentligen nej till mikrochips överhuvudtaget, men det spelade ingen större roll; dessutom skulle vi kompromissa), ett till argument: folkhälsan skulle kanske förbättras, men det borde vara en fråga för individen. Om en individ värderar sin egen hälsa mer än sitt privatliv, fine, då får de inopererade mikropchips, men vi som faktiskt kan tänka oss att inte ha ett 100-procentigt sjukdomsförsvar (även de med mikrochips skulle ju hursomhelst slutligen dö, av ålder som inte annat) om det innebär att våra privatliv respekteras skulle kunna strunta i mikrochips.
Regeringsföreträdaren och Sp:s (”V”) företrädare kunde inte riktigt besvara de argumenten, varken när de talade eller senare i den öppna debatten, som ändå gick relativt sansat till; alla fick komma med inlägg, med en halv minut per inlägg (om jag inte missminner mig), men en måste först anmäla sig till talarlistan (ordföranden bara klickade på ens namn för att lägga till en; resten skötte datorn, ungefär). Jag talade flera gånger, och jag, som balanspartist (Bp; ”MP”), frihetspartisterna (Fp; ”FP, M och C”) och värdepartisterna (Vp; ”KD”) attackerade och massakrerade skickligt motståndarnas argument. Vi tre partiers talespersoner tog även i hand på att rösta ned regeringens proposition. Segern i voteringen föreföll säker; vi hade nämligen majoritet tillsammans, kunde vi se på skärmen. Någon gång under tiden mottog vi även ett e-mail från nätverket Rätt till integritet, som protesterade mot påtvingade inopererade mikrochip. E-mailet fick mig nästan att skratta; det var… tja, läs själva:
Sjukt förslag
Från: Rätt till integritet [post@ratt_till_integritet.se]
Skickad: 2009-10-23
Till: Socialutskottet [socialutskottet@demokrativerkstaden.e]
Hej!
Vi är ett gäng ungdomar i åldern 15-18 som tycker att det är helt fel med obligatoriska mikchip. DOm säger att mikrochippen gör att sjuka får bättre vård…not. :] VI tycker att förslaget är helt sjukt!!! Tänk om någon skulle kunna hacka sig in migrochippen och styra människorna. Redan idag är det stora problem med personer som hackar sig in i olika datorsystem. Kolla gärna in vårt upprop på Facebook där vi samlar tusentals motståndare yill inopererade mikrochip. Var modiga, säg nej till chippen!
Med vänliga hälsningar
Nätverket Rätt till integritet
Det är dels så likt verkligheten, men samtidigt baserat på fördomar. Dels brukar vi nätmedborgarrättskämpar inte skriva så dåligt, och dels brukar inte Facebook vara huvudarenan för det digitala motståndet; Facebook är ofta en del av det digitala motståndet, men knappast själva samlingsplatsen för kritikerna. Nå, detta e-mail stärkte oss förstås bara än mer i vår kritik av obligatoriska mikrochip.
Något annat som dök upp på skärmen var en nyhetssändning på radio. Vi valde att lyssna på den. En mycket professionell, kvinnlig röst läste på ett journalistiskt och trovärdigt sätt (tänk Ekot) upp ett nyhetsinslag om mikrochipsen. Sifo hade tydligen gjort en opinionsundersökning, som visade att större delen av svenskarna var negativa till lagförslaget och tyckte att det var ett alltför stort ingrepp i den personliga integriteten. Inte bara själva nyhetsförmedlingen, utan även nyheten, var alltså trovärdig. Och beväpnade med ytterligare ett argument – folkets åsikt – gick jag och min goda vän till det andra och avslutande utskottsmötet i justitieutskottet rörande mikrochips. Något oroväckande var dock att Gp (regeringspartiet; ”S”) hade besökt Värdepartiet (”KD”) väldigt mycket, troligen i syfte att få dem att ändra sig om mikrochippen. Det gavs väldigt olika bud från Vp (”KD”), och alla verkade rätt förvirrade och mycket stressade, inklusive mig själv, när det var dags för det sista utskottsmötet och därmed beslutet av Socialutskottets betänkande rörande inopererade mikrochip.
Allt verkade väldigt rörigt. Vp (”KD”) sade sig ogilla mikrochip, men samtidigt hade de ingått en allians med Gp (”S”), för tillsammans hade de tydligen majoritet, och de ville inte dela på makten. Samtidigt hade tydligen Gp (”S”) gått med på frivilliga istället för obligatoriska mikrochip, för att kunna samarbeta med Vp (”KD”). Vp (”KD”) hävdade, typ, att de gått med på en kompromiss… huruvida kompromissen var att mikrochip skulle finnas, men dock bara vara frivilliga (Vp:s egentliga åsikt från början var egentligen ett nej till alla inopererade mikrochip, frivilliga som ofrivilliga), eller att de givit med sig helt och hållet och skulle rösta för obligatoriska mikrochip var mycket oklart. Det verkade som om Gp (”S”), när verkligen tillfrågadem, i alla fall inte ville ha obligatoriska, utan bara frivilliga, mikrochip, men enda anledningen till att de inte ville rösta så var att de inte ville rösta med oss… Ologiskt och irrationellt; om vi höll med varandra, varför inte rösta tillsammans? Enligt deras skruvade logik skulle de nog få mer makt med egen majoritet… Dessutom fanns frågor om huruvida vi skulle ha en ny myndighet, vad pengarna staten tjänade på mikochip skulle gå till, samt vad mikrochipinformationen fick användas till. Nå, utskottet lyckades till slut producera ett betänkande som (delvis) lydde:
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
a. Det ska vara frivilligt att operera in mikrochip.
b. Mikrochippen får bara användas inom sjukvården.
c. En ny myndighet, Mikrochipmyndigheten, ska se till att informationen vara används inom sjukvården och inte för att kontrollera människors liv.
d. Pengarna staten tjänat på en effektivare sjukvård ska gå till bistånd.
Ingen var nog egentligen särskilt missnöjd med betänkandet. Det fanns en reservation, men för att det var så kaosartat var det oklart om någon ens stödde den. Förvirrat, ja. Slutligen gick vi dock till plenisalen (inte riksdagens verkliga, alltså…). Först förklarade talmannen att en företrädare för majoriteten inom utskotten skulle tala i talarstolen för betänkandet, och sedan en reservant för reservationen. Då det egentligen inte (det var, som sagt, oklart) fanns någon som stödde reservationen, som ändå existerade, talade bara en riksdagsledamot i talarstolen om mikrochips. Gissa vem? Just det.
Jag fick hur lång tid som helst på min att tala, inledde talet med ”Tack, fru talman” som vi instruerats (och som jag förstås upplevt på riktigt, i verkliga plenisalen, bara någon vecka tidigare), berättade att vi yrkade på avslag för regeringens proposition (roligt att äntligen få praktisk användning av formell politik-språk), framförde alla de punkter som fanns i betänkandet (fast jag tror jag möjligtvis glömde att pengarna skulle gå till bistånd) och argumenterade helt kort för våra förslag. Argumenten var 1) att kränkningen av privatlivet skulle vara för stor med regeringens proposition, 2) att majoriteten av svenskarna var negativa enligt Sifo-undersökning och 3) att de som bryr sig mer om sin hälsa än sitt privatliv med vårt förslag bifallet skulle vara fria att inoperera mikrochip. Jag möttes av stora applåder, både före och efter mitt tal, och gick ned från talarstolen med ganska stor säkerhet om att vi skulle få igenom våra yrkanden.
Efter att klottertalarna (en som företrädde majoriteten i riksdagen, och en minoriteten; vi i Bp – ”MP” – tillhörde sorgligt nog minoriteten, då vi yrkade på avslag av regeringens proposition som bland annat innebar rätt för poliser att kroppsvisitera misstänkta klottrare och ökade strafflängden för klotter) hållt sina tal i talarstolen, var det dags för voteringen. Voteringen skedde inte genom handuppräckning, som jag trott att den skulle göra, utan på ett betydligt mer professionellt sätt (professionalitet genomsyrade hela rollspelet): ett slags apparater med knappar använder, och resultatet visades upp på en skärm. Var och en av utskottets betänkanden röstades om för sig.
Var en och en av socialutskottets betänkanden rörande inplanterade mikrochip gick igenom, och det med klar majoritet. Jubel! Privatliv FTW (just det ropade jag faktiskt ut i salen…)! Yes! Jippie! Tjoho! Underbart! Det kan tyckas irrationellt att fängslas så av ett egentligen obetydligt rollspel, men jag kände uppriktig, äkta glädje. LOL. Det var hursomhelst uppiggande och -glädjande. Behövt efter mer än en veckas (med undantag av tiden på Öland; fågelskådningen var även den distraherande) nedslagenhet.
Efter voteringarna lämnade vi in partibrickorna, men fick behålla nyckelbanden vi haft dem i. Vi diskuterade rollspelet genom att vi skulle ställa oss i olika hörn av salen beroende på vad vi hade för svar på den fråga handledaren (i rollspelet ”talmannen”) Sofia (Sofia arbetar som riksdagsinformatör, vilket till stor del består i att arrangera detta rollspel) ställde. Det visade sig att de allra flesta tyckte det varit väldigt roligt, och inte heller särskilt svårt. Klassen var väldigt splittrad rörande vad som varit svårast. Klart jobbigast, eller kanske med ett bättre ordval mest ansträngande, var enligt min mening den andra utskottsdebatten och minglet som föregick den; det var så hektiskt, oklart och spännande. Ha i åtanke att ”jobbigt” i detta fall inte är synonymt med ”tråkigt”, ”obehagligt” eller ”avskyvärt”, utan snarast synonymt med ”arbetsamt”.
När jag efter rollspelet frågade en del klasskompisar om huruvida de helst gjort studiebesöket eller haft vanliga lektioner och därmed slutat i vanlig tid, vilket var ungefär två timmar tidigare än när vi faktiskt slutade då vi hade studiebesök, svarade flera att de föredrog studiebesöket. Det säger bättre än alla mina positiva ord om Demokrativerkstaden hur skickligt skapat spelet var.
Nå, studiebesöket var inte klart i och med avslutningen av rollspelet. Efteråt besökte vi riksdagen. Jag fick möjlighet att ställa och få svar på alla möjliga frågor om riksdagen (bland annat fick jag reda på att elektronisk omröstningen diskuteras, men att några konkreta planer inte finns, och att det inte heller finns planer på författningsdomstol); jag försökte till fullo nyttja möjligheten att få politisk information då jag för en gångs skull faktiskt pratade med en person som hade som yrke att just sprida information om riksdagen (vanliga SO-lärare är inte specialiserade, så de räknas inte; Sofia hade förresten varit SO-lärare tidigare, vilket kan förklara mycket av hennes höga kompetens i informationsspridning till högstadieelever). I riksdagen besökte vi plenisalen (dock inte under pågående debatt eller votering; således kunde Sofia prata obehindrat), och när vi blev tillfrågade om det svarade faktiskt ett par personer att de kunde tänka sig att arbeta på riksdagen (jag räckte upp min hand redan innan hon avslutat frågan).
Klockan fyra slutade vi (i och med att vi slutade för dagen påbörjades även höstlovet, om någon undrar varför jag när det normalt sett är skola sitter hemma och bloggar :-)). Studiebesöket var extremt lyckat; det var roligt, intressant, och lärorikt, inte bara för en politiknörd som jag, utan – åtminstone till synes – för hela klassen. Alla eventuella SO-lärare som läser detta: boka ett besök på Demokrativerkstaden redan idag! Och alla eventuella högstadieelever som läser detta: tjata på era SO-lärare om att boka ett besök på Demokrativerkstaden redan idag! Platserna för hösten är tyvärr uppbokade, men det finns några kvar i vår. Skynda er; de lär ta slut fort.
Tyvärr hade jag inte möjlighet att själv fotografera. Fotografier från Demokrativerkstaden finns dock på diverse olika platser på Internets.
Pusha gärna inlägget!
Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, riksdagen, demokrati, Demokrativerkstaden, studiebesök, skola, skolan, utbildning, SO, samhällsorienterade ämnen, samhällskunskap, mikrochip, inopererade mikrochip, obligatoriska inopererade mikrochip, obligatoriska mikrochip, frivilliga mikrochip, frivilliga inopererade mikrochip, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, lag, lagar, lagförslag, lagstiftning
VARNING!
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
Read Full Post »
Calandrellas blogg 
