Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘IT’

Motion: En rättighets- och kunskapsbaserad språkpolitik

Piratpartiet breddas. Vi går från ett ganska smalt, IT-baserat parti som bryr oss om föga mer än medborgarrätt på Internet och immaterialrätt – till ett frihetligt, humanistiskt och optimistiskt parti som svarar på alla frågor: såväl de traditionella vård-skola-omsorg-områdena, som de framtidsfrågor som dagens partier knappt tänkt på.

Jag välkomnar denna utveckling, och drar mitt strå till stacken genom att skriva motioner till Piratpartiets medlemsmöten, som hålls varje vår och höst. Här nedan kommer min  första motion till Piratpartiets vårmöte 2013 (som äger rum online 1 april till 12 maj), som också skickats in till Ung Pirats förbundskongress (som äger rum i Uppsala 5-7 april). Dessa frågor kommer jag givetvis driva även inom Ung Pirats förbundsstyrelse, om jag får medlemmarnas förtroende för det – jag kandiderar nu till styrelsen.

Vill du också skriva en motion? Läs här! Vad tycker du om min motion nedan? Kommentarer, kritik och frågor mottages tacksamt!

En rättighets- och kunskapsbaserad språkpolitik

En del av Sápmi, där samiskan äntligen - efter många år av förtryck - erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden. Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

En del av Sápmi, där samiskan äntligen – efter många år av förtryck – erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden.
Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

Låt människor tala fritt!

Piratpartiet har traditionellt drivit frågor om mänskliga och medborgerliga
rättigheter som haft en tydlig koppling till nätfrågor. Medan dessa givetvis varit och förblir mycket viktiga att lyfta, måste vi även ta ställning i relaterade frågor även utanför nätet; sålunda breddar vi oss.

En sådan ny fråga är språk. ”Men vadå? Folk får väl tala vilket språk de vill?” är antagligen er spontana reaktion (för jag kände samma sak för bara några veckor sedan). Sedan dess har jag satt mig in i modern språkvetenskaplig forskning, framför allt Kenneth Hyltenstams lingvistiska standardverk Sveriges sju inhemska språk. Här tecknas en skrämmande bild av Sveriges språkpolitiska historia, ett ämne som kan tyckas kuriöst som i själva verket är av mycket stor vikt. Detta av ett par skäl:
  1. Dels för att det – precis som det är en rättighet att få tala svenska i domstol, i skolan, i kontakt med myndigheter o.s.v. – faktiskt är eller borde vara en individuell rättighet att även använda andra inhemska språk än det majorieten talar i sin kontakt med det officiella Sverige. Historiskt har denna rättighet kränkts på fruktansvärda sätt, t.ex. genom förbud mot att tala samiska i skolan. Sådana förbud är givetvis inget annat än inskränkningar i yttrandefriheten.
  2. Dels för att minoritetsspråken innebär att en mycket viktig skatt av kultur och kunskap finns bevarad, delvis i form av språken i sig (alltså ordförråd, grammatik och dylikt), delvis i form av material producerat på dessa språk (alltså böcker, musik, poesi, historiska dokument och d€ylikt), tack vare att Sveriges minoritetsspråk finns kvar. Tyvärr står dock dessa minoritetsspråk, och därmed dessa skatter, faktiskt inför ett reellt hot.

Det reella hotet består t.ex. i att vissa lokala särpräglade dialekter av samiskan talas av endast några tusen (!) människor, vilket tyder på att språket tyvärr – om det inte får något framöver – kommer dö ut. Samiskan är följdriktigt också upptaget på UNESCO:s förteckning över hotade språk. Insatser har visserligen gjorts i god riktning de senaste decennierna, t.ex. genom att erkänna de inhemska minoritetsspråken som officiella minoritetsspråk och därmed även ge utökade rättigheter för talarna av dessa språk. Men ett stort hot finns fortfarande kvar mot kunskaps- och kulturarvet.

Alla språktalares rättigheter är inte heller idag ordentligt tillgodosedda, eftersom kommuner och andra lokala myndigheter bryter mot den goda språklagstiftningen som Sverige har. Detta påtalar t.ex. Stockholms länsstyrelses och Sametingets gemensamma rapport ”Nationella minoriteter” från år 2012. (Denna rapport torde vara den mest trovärdiga källan på området idag, då Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget har det officiella uppdraget från regeringen att granska uppföljningen av Sveriges minoritetslagstiftning.) Även skolsystemet misslyckas med att leva upp till lagens krav, vilket konstateras i en rapport från Skolinspektionen (”I marginalen”, 2012). Det finns alltså mycket att göra för språkliga rättigheter inom främst kommunpolitik.

Vad gäller aktivt arbete för språkbevarande - som inte främst handlar om att tillgodose individers rättigheter utan om att värna ett viktigt kulturarv – återstår mycket att göra. Detta gäller t.ex. samiskan, där kanske mest arbete för språkbevarande ändå skett på senare år. Sametinget tar i sin rapport ”De samiska språken i Sverige 2012″ (också den skriven på uppdrag av regeringen) upp behovet av att bl.a. åtgärda de motstridiga regelverken gällande förskolans språkarbete och av ökade sändningar på minoritetsspråk i public service. Språkrådet har i en rapport föreslagit en rad nya sätt att använda ny teknik för språkbevarande, vilket vi som teknikoptimister borde stödja helhjärtat.

Kravet för att ett språk ska klassificeras som minoritetsspråk i Sverige att det ”av hävd” (i praktiken minst 100 år) ska ha talats inom landets gränser. Därmed är meänkieli, yiddisch, samiska, finska och romani officiellt erkända som minoritetsspråk i Sverige. Märkligt nog är dock teckenspråket inte erkänt som minoritetsspråk, trots att språkvetare anser att det väl fyller kriteriet för minoritetsspråk (t.ex. just den extremt kunniga och vetenskapligt respekterade forskaren Hyltenstam samt Språknämnden, Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik).

(Vill du ha en mycket längre artikel, som är mycket väl källbelagd med hänvisningar till myndighetsrapporter, forskare o.s.v. får du gärna läsa min språkvetenskapliga uppsats Rätten att tala – en introduktion till Sveriges språkpolitik.)

Flera grundläggande piratprinciper – såväl värnandet om individers rättigheter gentemot staten som bevarandet av kultur och kunskap, samt åsikten att vetenskap bör ligga till grund för politiska beslut – för att Piratpartiet bör anta en språkpolitik, som utgår just från detta: rättigheter, kultur, kunskap och vetenskap.

Yrkanden

Mot bakgrund av ovanstående yrkar jag att:

  1. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att de officiella minoritetsspråkens talares medborgerlia rättigheter att nyttja sitt eget språk i kontakt med myndigheter (t.ex. skola och rättsväsende) ska respekteras i lagar och regler och i praktiken. Sverige måste leva upp till internationella åtaganden inom språkpolitikens område. Då myndigheter inte lever upp till lagens krav eller internationella åtaganden måste kraftiga åtgärder vidtas, t.ex. i form av ökade resurser till språkarbete på lokal nivå om nödvändigt.”
  2. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att anslag till bevarande av hotade minoritetsspråk i Sverige ska ökas/nyinföras. T.ex bör public service i högre utsträckning skapa material på minoritetsspråken. I arbetet för att bevara minoritetsspråk bör ny teknik nyttjas mer.”
  3. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att teckenspråket ska upptas som ett officiellt minoritetsspråk. På sikt bör även flera andra språk komma på fråga för ett officiellt erkännande.”
  4. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att lagstiftning, regelverk och arbete för att främja minoritetsspråk måste bygga på en stabil vetenskaplig grund.”

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng Pirat, , , , , , , , , , styrelse, styrelser, förbundsstyrelse, förbundsstyrelsen, Ung Pirats förbundsstyrelse, Ung Pirats styrelse, motion, motioner, språk, rätten till språk, minoritetsspråk, språkpolitik, minoritetsspråkspolitik, minoritet, minoriteter, identitet, kommunikation, kunskap, kultur, fri kultur, språkfrihet, lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, språklagen, samiska, Sametinget, samisk kutlur, samisk historia, finska, sverigefinska, meänkieli, dialekt, dialekter, varietet, varieteter, romani, romani chib, yiddisch, teckenspråk, teckenspråket, svenskt teckenspråk, rättighet, rättigheterUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokrati, toleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Wikimedia Sveriges årsmöte 2013. De som står upp på bilden utgör den nya styrelsen, som vi valde för 10 (sic!) minuter sedan. Leve det!

Wikimedia Sveriges årsmöte 2013. De som står upp på bilden utgör den nya styrelsen, som vi valde för 10 (sic!) minuter sedan. Leve det!

Just nu pågår Wikimedia Sveriges årsmöte! Fantastiskt trevligt att träffa alla gamla och nya vänner, få höra om allt underbart som skett under året i föreningen och att överhuvudtaget få delta på ett årsmöte (för mig som föreningsbyråkrat).

Men vad är Wikimedia Sverige?

Wikimedia Sverige är en ideell förening som arbetar för att främja utvecklingen av, spridningen av och förståelsen för fri kunskap. Konkret handlar det om att gynna den fria encyklopedin Wikipedia, den fria mediedatabasen Wikimedia Commons, den fria ordboken Wiktionary och massor av andra liknande projekt, som formellt drivs av Wikimedia Foundation men uteslutande utvecklas och skapas av dess användare. Svärmen – massor av o-organiserade ideella entusiaster över hela världen – samarbetar på nätet i dessa projekt för att helt informellt göra världen till en bättre plats, utan någon förenings inblandning.

Men ibland behövs hjälp, när juridiken står i vägen, när etablerade kunskapsinstitutioner som museer, skolor, universitet och bibliotek inte själva inser vikten av att de bidrar eller när enskilda entusiaster inte har resurser nog att ordna större projekt. Då kliver Wikimedia Sverige in!

Så vad hände på årsmötet?

Vi fick höra om vad styrelsen (inklusive dess underbara – och fotokunniga – ordförande), de anställda och framför allt massor av ideella eldsjälar (som förstås ofta ingår i styrelsen) gjort under året för utvecklandet och spridningen av fri kultur och kunskap. Och det är inte lite! Här kommer ett axplock av mina favorit-resultat från 2012:

  • Finansieringen av 14 så kallade Gemenskapens projekt där de ideella o-organiserade människorna på t.ex. Wikipedia fått söka om pengar till bra grejer. Bland annat har Wikimedia Sverige bidragit till arrangemanget av fotosafaris där nämnda ideella eldsjälar träffas för att tillsammans fotografera ett visst område och sedan sprida bilderna till näts, teknologi för inscanning av gamla böcker till Wikisource
  • Samarbetsavtal mellan Centralmuseernas samarbetsråd och Wikimedia Sverige, för att engagera museer i spridningen av den fria kunskapen. De har ofta varit bakbundna av lagstiftning – eller kanske snarare av en förlegad tolkning av lagstiftning – som gjort att de inte trott sig kunna sprida sitt material som de vill. Men Wikimedia Sverige har nu tagit fram en handbok, Kulturskatter på nätet, som förklarar för museer, arkiv och bibliotek hur de kan digitalisera sina samlingar – något de måste göra för att överleva. Tävlingen Upp till bevis, lanserad i samband med boken, ledde till att bl.a. Kungliga biblioteket och Nordiska museet laddat upp bilder fritt för allmänheten att använda, remixa och sprida. Och så sent som i tisdags berättade Livrustkammaren, Skolklosters slott och Hallwylska muset att deras 40 000 bilder läggs upp fritt på nätet (efter att Wikimedia Sverige i samarbete med dem ordnat en fashionabel fotosafari). Vi arbetar  också på att fotografera och sprida offentlig konst. Bara det faktum att årsmötet idag hålls på Arkitekturmuseet är mycket talande för de fantastiska framgångarna. Leve det!
  • Hundratals Quality Images och flera Featured Pictures till Wikimedia Commons tack vare att man skapat en högklassig teknikpool alla fått låna ur. Vill du fota, filma eller ta upp ljud från något (t.ex. en stor demonstration, en föreningsaktivitet, en fågelguidning eller egentligen vad som helst) som är relevant för Wikipedia, Commons eller något annat av våra projekt? Låna gratis från vårt helt nya kontor på Hantverkargatan i Stockholm!

Dessutom har vi fått en riktigt ordentlig organisation, med en rejäl ökning av antalet anställda, goda kontakter etablerade med många myndigheter (t.ex. två EU-projekt genomförda), samt en fungerande, effektiv ekonomi med massor av bidrag från allehanda håll. Sådant märks inte så mycket utåt – men indirekt är det givetvis avgörande för föreningens framtida fantastiska funktion för frihet för kunskap och kultur! Ett stort tack till alla er som engagerat er med det här! Jag lovar att framöver engagera mig mer i Wikimedia Sverige, när miljö- och medborgarrättskampen inte är lika akut.

”Vad har tejp, grafit och en grafentransistor med Wikimedia Sverige att göra?” Jo, denna bild har donerats av Nobelmuseet tack vare föreningens arbete! Vad denna bild har med fri kunskap att göra? Klicka här för att läsa Nobelmuseets vetenskapliga, vackra och verkligen underbara motivering!

Men framtiden då? Vad händer 2013 och framöver?

Extremt mycket coola grejer! Vi ska bland annat:

  • Påverka politiska partier så att de inser vikten av fri kunskap och kultur och god lagstiftning gällande detta, t.ex. gällande flygfotografering
  • Se till att ännu fler museer, bibliotek och arkiv släpper sina samlingar (som ofta är sammanställda medelst skattemedel) fritt för folket
  • Informera och engagera ämnesexperter, t.ex. universitetens forskare, så att de börjar bidra till Wikipedia

Och givetvis oerhört mycket mer! Konkreta mål för 2013 finns givetvis, antagna under årsmötet.

Det låter fantastiskt! Hur kan jag hjälpa till?

Det finns flera sätt!

  1. Gå med i föreningen! Det kostar bara 100 kronor, men ger dig fri tillgång till teknikpoolen (för sådant som främjar fri kunskap), ett fint nyhetsbrev månatligen samt – viktigast – kunskapen om att du stödjer fri kunskap.
  2. Engagera dig ideellt! Föreningen drivs ju förstås främst på ideell basis, så det finns mycket att göra om du vill bidra med tid, ork och energi! Oerhört kul.
  3. Skänk pengar! Det kan du också göra. Det är inte lika kul.

Årsmötet är över om någon timme. Då börjar verksamhetsåret. En ny styrelse under Mattias Blomgrens ledning är vald. En verksamhetsplan är antagen. En strategi har anammats. Nu kör vi! 

Riksdag och regering - några av de vi måste påverka för den fria kunskapens skull. Dessutom är detta fotografi ett lysande exempel på en bild som möjliggjorts tack vare Wikimedia Sveriges arbete - japp, såhär bra bilder har teknikpoolen skapat! Mer konkret har mästerfotografen Arild Vågen lånat en kamera, tagit bilden och släppt den fritt på Wikimedia Commons under den fria licensen CC-BY-SA 3.0. Vackert!

Riksdag och regering – några av de vi måste påverka för den fria kunskapens skull. Dessutom är detta fotografi ett lysande exempel på en bild som möjliggjorts tack vare Wikimedia Sveriges arbete – japp, såhär bra bilder har teknikpoolen skapat! Mer konkret har mästerfotografen Arild Vågen lånat en kamera, tagit bilden och släppt den frittWikimedia Commons under den fria licensen CC-BY-SA 3.0. Vackert!

Låt oss tillsammans se till att 2013 blir ett fantastiskt år för den fria kunskapen!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Vi lever i goda tider. Mänskligheten har aldrig varit så välmående, tekniken aldrig så fulländad, vetenskapen aldrig så allomfattande. Världen närmar sig snarare utopin än dystopin. Den som allra bäst, mest underhållande och med högst trovärdighet förklara detta är professor Hans Rosling, vars verktyg Gapminder så tydligt visar de ofta dolda förändringsprocesserna som alltjämt verkar i vår verklighet. Än tydligare blir det när Rosling, denna mästerretoriker, talar själv. Se bara den här filmen:

Likväl är det svårt att riktigt tro på detta goda, när vårt nyhetsflöde konstant fylls med negativa händelser, från det minimala och milda i form av skattemissbruk till det gränslösa och ofattbara i form av krig. När vi hör om Tillväxtverkets anställda som använder de pengar som kommer från oss alla medborgare inte för att gynna samhället utan för att leva lyxliv, om företag som får tillåtelse att hugga ned en ovärderlig skog, om Storbritanniens beslut att låta ett privat företag med profit som främsta intresse handha statens kärnvapen, om ett par i USA som förvägrades giftermål av den lokala kyrkan med hänvisning till parets hudfärg, om hur situationen för flyktingar till Italien ånyo kan förvärras, om den helt fruktansvärda situationen i Kongo-Kinshasa, om den likaledes fruktansvärda situationen i Syrien – för att bara ta ett axplock från det senaste dygnets svenska nyhetsförmedling – är det inte märkligt att man lätt förlorar framtidstron.

Det får inte ske.

Mänskligheten kan bättre.

Och bättre än någon kan Charlie Chaplin – av alla människor – visa det. Jag låter honom tala för sig själv:

Det där klippet kommer från komedin ”The Great Dictator”, där Chaplin parodiserar Hitler och Nazityskland. Protagonisten, en förtryckt medborgare i diktaturen, kastas i koncentrationsläger men misstas sedan komiskt nog för diktatorn av hans underlydanden (samtidigt som diktatorn själv misstas för medborgaren). Denna rockad gör att det nu blir den gode medborgaren som får hålla den onde diktatorns  ”segertal”, och det är där filmklippet ovan börjar. Protagonisten kastar diktaturens tidigare politik helt åt sidan, och håller istället ett brandtal för demokrati, humanism och frihet. Förvisso det kanske bästa tal jag någonsin hört.

Och det gjorde avtryck. 1940 kom filmen. USA var ännu neutrala gentemot fascismens fasansfulla övergrepp på andra sidan Atlanten. Filmen ”bidrog till opinionen” för amerikansk intervention mot nazismen, enligt Wikipedia.

Så, det där var Chaplin, humanism och antifascism ur ett mer historiskt perspektiv. Visserligen är det häpnadsväckande hur väl filmen passar in i dagens allt mer demokratiserade samhälle – där informationsteknologisk utveckling givit förtryckta folk de frihetens förmåga de behövt för att störta diktatorer i den arabiska våren – med sina tal om vetenskaplig och teknisk utveckling till allas nytta, och hur Chaplins tal hörs omedelbart över hela världen; så är det ju än mer nu när det finns på Internet.

Men när det gäller dagens samhälle finns ändå ett mer modernt, hoppingivande filmklipp jag vill dela med mig av:

Detta är inte en så uppenbar humanist som Charlie Chaplins skapelse, utan istället en sång av Kim Dotcom – den mycket rika entreprenör som ligger bakom MegaUpload och som fick internationell uppmärksamhet då han på ett uppseendeväckande sätt greps av polis. Hans inblandning i MegaUpload borde inte vara kriminell, så det är inget som misskrediterar Dotcom; däremot har han tidigare dömts för ekonomisk brottslighet. Exakt vilken bevekelsegrund som ligger bakom sången är således svårt att veta, men likväl – sångens budskap är spot on och fantastiskt.

Och om även brottslingar kan omvändas till att lägga resurser på aktivism för medborgerliga rättigheter, då är det ett bevis så gott som något på att humanismen har rätt i sin absoluta kärna:

Det finns förvisso godhet i oss alla.

Pusha gärna Chaplins tal!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Framtidens Piratpolitik 2012 – en ekonomisk breddning

Alla som var oartiga mot mig fick ett straffbrev på franska.

- Amelia berättar hur det kan gå till när folk
skickar ohyfsade mejl till EU-parlamentet

Igår arrangerades Framtidens Piratpolitik 2012 i Västerås, ett så kallat Parley där Piratpartiet diskuterar olika politiska områden för att bredda partiet – fysiska möten är ett bra komplement till digitala fora.

Arrangerade gjorde lokala Västeråspirater, bland andra Anders S Lindbäck, och det blev en mycket givande tillställning. Vi var ett drygt dussin pirater som diskuterade politik från 09:45 (då majoriteten av Stockholmsdelegationen anlände sent) till 17:30, med paus för lunch och fika under dagen. Många pirater jag förr aldrig träffat var på platsen, och det var särskilt roligt att träffa de bloggare jag tidigare interagerat med över Internet: Amelia Andersdotter (som också är EU-parlamentariker), Mattias från Upphovsreträtt, Nicholas Miles från Then Piratska Angus, Bengt Jonsson aka Viktualiebrodern samt Simon Lindgren. Engagemanget och kunskapen hos dessa fantastiska pirater liksom hos dem som saknar blogg framkom än mer i tal än i skrift! Onekligen var detta ett parley som ingav hopp om framtiden.

Nu vill jag med detta inlägg tacka arrangörerna – TACK! - och sedan presentera något slags sammandrag av vad som faktiskt sades. Jag tog inte anteckningar konstant utan bara då och då, så allt är med reservation för mitt knackiga minne och min tveklösa lutning åt mina egna åsikter och sådana jag håller med. Emellertid har jag försökt ge en rättvisande bild åt dagen. Om ni andra närvarande vill påpeka något i en kommentar är det mer än varmt välkommet! Sammanfattningarna är inte strikt kronologiska utan ungefärligt uppdelade i olika områden.

Finans- och bostadspolitik

Anders talar.

Anders presenterade sitt förslag: banker ska tvingas ha viss vinst i säkert förvar. Sådant kan konsumenter (de som lånar) inte kolla själva, inte marknaden heller – här behövs statlig lagstiftning. Rene kom med ett annat förslag: avreglera bostadsmarknaden, vilket skulle minska bostäders värde, vilket gör att bostadslån kan betalas inom rimlig tid. Idag tar det 120 (?) år i genomsnitt att betala av sitt bostadslån; förr tog det 40 år. Den förra idéen kallade någon socialdemokratisk; den andra moderat.

Inga banker ska räddas statligt. Något vi nästan kom till fullständigt konsensus om var att inga statliga garantier ska ges till banker om att rädda dem – varken formella eller informella – och att inga banksubventioner ska  utbetalas. Detta dels för att sådana subventioner inte är transparenta, och dels för att de leder till negativa konsekvenser. Banksubventioner (eller uppfattningen att de kommer delas ut om banken krisar) leder till banker kan ta risker lättvindligt utan att behöva drabbas av deras konsekvenser, vilket leder till ökade skulder i samhället, vilket leder till kris, vilket leder till bl.a. nödvändiga nedskärningar i samhället då bankerna ska räddas och desperation, vilket leder till fascistiska/auktoritära tendenser.

Därutöver är ekonomisk kris i sig dåligt för enskilda medborgare; existensminimum är ett slags ofrihet. Dessutom ska staten inte gynna (stor)företag på medborgarnas bekostnad, vilket är vad staten rent bokstavligt talat gör då medborgarnas skattemedel används till banker. Och utöver alla dessa principiella argument är detta ett krav som går hem hos de allra, allra flesta väljare.

En statlig infrastruktur för ekonomiska transaktioner föreslogs kreativt av Rene. Detta skulle vara något slags ”bank”, kanske en statlig variant av bitcoin-modellen, som alla kan lita på. Här kan man behålla sina pengar helt säkert och har fullständig, anonym kontroll över dem – men man får ingen ränta. Vill man ha ränta får man, mer medveten om riskerna som är förknippade med det alternativet eftersom det blir just ett alternativ till det säkra statligasystemet, gå över till de privata bankerna. Detta kombineras med att de privata bankernas chefer får ett rent straffrättsligt ansvar, med straffpåföljd som fängelse, för misskötsel.

Amelia invände mot förslaget genom att dra en liknelse om att vanliga människor ofta äter pommes frittes  istället för att använda finpotatis, eftersom finpotatis är för komplicerat, med massor av avancerade kulinariska beslut; på samma sätt är det dumt att tvinga in medborgare i detta statliga komplicerade system, med massor av avancerade finansiella beslut.

Jag äter pommes frittes och jag tar ansvar.

- Amelia pläderar för enklare finansiellt system

Jag och flera andra invände att det i själva verket är tvärtom: om man vill ha ett enkelt system använder man den statliga banken som man vet att man kan lita på, medan man om man vill fatta komplexa beslut och analysera banker använder någon privat bank. Idag finns inte den statliga banken som alternativ – så idag måste alla fatta avancerade finansiella beslut. Så dagens läge liknar mer skräckscenariot med att tvinga folk att ”köpa finpotatis”, medan statsbanksförslaget skulle möjliggöra pommes frittes-ätande!

Amelia argumenterar.

Långsiktighet i den ekonomiska politiken föreslogs senare av mig. Det föll i rätt god jord, och mina tankar lät ungefär såhär:

Vi – Sverige, Europa, de rika länderna – bör gynna fattiga länder (”socioekonomiskt  underutvecklade”, som Amelia sa på EU-språk), genom att avskaffa inomeuropeiska subventioner, avskaffa immaterialrätt som patent, avskaffa handelshinder och utveckla biståndet. Detta bör ske dels av humanitära skäl, dels för vår egen skull. Kunskapssamhället börjar byggas idag med hjälp av framför allt en-två miljarder rika ”västerlänningar” (USA, Europa, Australien, Japan) medan resten av Jordens befolkning antingen behöver bekymra sig om sin försörjning på en basal nivå eller saknar nödvändig teknik, utbildning och infrastruktur för att riktigt delta i processen.

Skulle istället alla 7 miljarder människor ha den grundläggande levandsstandard, infrastruktur och kunskap som behövs för att delta fullt ut i byggandet av kunskapssamhället skulle utvecklingen av vetenskap och teknik få en extrem skjuts. Detta skulle gynna hela världen och åstadkomma en mer rättvis värld globalt utan att någon missgynnas. Därtill är det inte bara innovationer som skulle kunna spridas – överhuvudtaget gynnas alla ekonomiska marknader (även sådana där gamla, traditionella, helt o-innovativa produkter säljes) av handel dem emellan.

Handel kan också tjäna för att sprida kultur över gränserna. Här finns ett historiskt exempel (som jag dock inte nämnde under Parleyt) från antiken. Alexander den Store kallas den Store för att han lyckades besegra mängder av tidigare relativt isolerade länder och sammanfoga dem som en enda enorm stat, helt klart en av världens till ytan största statsbildningar. Denna period av enade områden kallas Hellenismen. Hellenismen blev en tid då spridningen och korsbefruktningen av kultur och kunskap mellan olika geografiska platser ökade enormt – det var kort sagt en kulturell (tyvärr ganska kort) guldålder. (Även om det givetvis fanns enorma politiska problem.)

Övriga idéer
Därtill diskuterade mer kort flera andra förslag på komponenter i en pirat ekonomi:

  • En decentraliserad, deltagarkulturell grund  med konsumenten/medborgare i centrum (inte staten eller storföretagen), inspirerad av Internetlegenden Linus Torvalds Eric S. Raymonds teori om ”The Cathedral and the Bazaar” som behandlar hur projekt kan hanteras effektivt och nyskapande på frivillighetsbasis. Torvalds Raymonds skrift finns tillgänglig online på engelska och på svenska. (Denna modell har för övrigt även föreslagits som grund för själva Piratpartiets politiska arbete, organisatoriskt.)
  • Kontanter bör bevaras och försvaras som ett anonymt, lätthanterligt och -förståeligt system för ekonomiska transaktioner, ett slags analog variant på det statliga bankförslaget – detta har dock ej fallit i så god jord på tidigare årsmöte.
  • Skuldtak i grundlag – men det finns redan, tydligen. ”Då ska det sänkas!” ropade Rene entusiastiskt. Givetvis med glimten i ögat! :-D
  • Piratpartiet kan lansera sig som ett småföretagarparti (för Miljöpartiet har misslyckats på grund av teknikfientlighet) där en reformerad immaterialrätt och satsningar på rymdforskning och annat innovativt leder till en gynnsam entreprenörskultur.

Jag tror som Leo här att Piratpartiet verkligen skulle kunna profilera sig som ett småföretagarpatent.

- Trött pirat säger ”patent” istället för ”parti”
efter sju timmars politisk diskussion

Nätneutralitet

Ola filmar.

Vill vi ha reglering eller ej? Vill vi att staten ska tvinga fram nätneutralitet genom lagstiftning? Om jag inte missminner mig är ”ja!” partiets uttalade åsikt i dagsläget, men likväl uppkom diskussion om frågan. Den nya tekniken 4G skapar överflöd och möjliggör för 1500 nätoperatörer, vilket – enligt Rene – gör att inga inskränkningar i nätneutraliteten av telekombolagen  i praktiken kommer göras när 4G är utbyggt. Då finns nämligen så många operatörer att några kommer bevara nätneutraliteten, och om några gör det kommer alla göra det. Vissa ifrågasatte huruvida detta stämmer.

Ett annat argument mot reglering i lag, mer än att det är onödigt, är att det kommer få negativa konsekvenser. Om vi i lag kräver att telebolagen alltid har nätneutralitet, kommer telebolagen lägga ner sina billigaste nätabonnemang (eftersom de skulle förlora på att driva dem, typ – Skype skulle kunna användas i stället för telebolagets egna tjänst). Enligt Viktualiebrodern skulle nedläggning på landsbygden också kunna bli aktuellt i så fall. De 4 största telebolagen blockar alla Skype från sina billigaste tjänster idag. Rene anser att det som måste ske för att rädda nätneutraliteten är att oligopolet måste uppluckras så det blir 1500 företag, då kommer inga inskränkningar kunna ske. Statliga spektrum behövs, det är en förutsättning för fri konkurrens och nätneutralitet.

Ett annat argument mot reglering i lag om nätneutralitet, är att det kan leda till ett ”slippery slope” där annat regleras också – på dåligt sätt. Detta argument förkastades dock av flera av Parleyts deltagare. Debatten kom dock inte riktigt till någon slutpunkt, mer än att de flesta verkade fortfarande vilja införa lagstiftning.

Det är naturligtvis inte så att telekomindustrin vill att upphovsrättsindustrin ska bestämma över deras nät. Telekomindustrin vill att telekomindustrin ska bestämma över deras nät.

- Amelia

Skatter

Albert gläds.

Anders förslag diskuterades mycket. Fördelar var att vi får en ekonomisk politik och kan lugna oroliga ekonomiskt intresserade väljare. En nackdel var att vi anammar synen på skatter och bidrag som något nödvändigt bra eller dåligt i sig, istället för som de verktyg för att uppnå andra mål de kanske borde ses som. Ett annat stort dilemma var att vi kommer släppa den ekonomiska politiken det första vi gör då vi hamnar i en förhandlingssituation i Riksdagen. Är det verkligen intellektuellt hederligt att framstå som att ”åh nej, vi kommer inte höja skatterna!” när vi i själva verket kanske visst gör det för att få igenom våra krav i våra hjärtefrågor i en regering 2014? (För mer resonemang om detta, se ”Prioritering av sakpolitik” nedan.)

”Ordning och reda i statens finanser.” Den parollen blev något jag tror vi alla kunde hålla med om. Det ska vara balans i statens budget – intäkter och utgifter ska vara lika stora. Detta framför allt för att det annars leder till en skuldkris a la Grekland (för mer om varför det vore riktigt illa ur ett pirat perspektiv, se ”Krisen” nedan). Men ”ordning och reda i statens finanser” är ett gott slagord även pragmatiskt, eftersom vi behöver framstå som ett seriösare parti. Parollen må vara riktigt trist och grå – det är det som är meningen. Vi driver en grå ekonomisk politik, så låter vi våra hjärtefrågor + eventuella andra ställningstaganden breddningen leder till skina som de radikala förslag de är! Det är även bl.a. därför vi överhuvudtaget bör ha en åsikt i ekonomifrågor.

Å andra sidan, vem är inte för ordning…? undrade Amelia retoriskt. Någon menade att det ändå är bra om vi aktivt säger att vi är för det, så att ingen kan påstå att vi skulle vara mot o-ordning. Givet de många rätt grundlösa smutskastningsförsök mot vårt parti åtminstone sedan 2009 håller jag med – tidigare hade de ju faktiskt en poäng i att vi teoretiskt skulle kunna verka för o-ordning om det ger oss makt i våra frågor (även om det vore mycket osannolikt att någon skulle ge oss inflytande mot att vi gick med på o-ordning).

Skatteflykt med immaterialrätt måste begränsas. Detta föreslog Amelia baserat på hennes erfarenheter av detta som ett stort problem i EU-parlamentet, där en hel del skattepengar företagen egentligen är skyldiga att betala försvinner genom immaterialrättslig skatteflykt. Det fungerar som så att företag kan flytta resurser utomlands genom att licensiera ut varumärken – och eftersom dessa varumärken har ett så odefinierat, flytande värde (som all immaterialrätt) är det lätt för företagen att flytta stora summor pengar. Amelia säger att vi inte nödvändigtvis som parti måste vara emot skatteflykt, men vi bör i vilket fall vara emot denna typ av skatteflykt.

Anledningen till detta är att det kan begränsa yttrandefriheten. Amelia tog exemplet med den tröja jag bar på Parleyt där det är tyckt ”Jag älskar mänskliga rättigheter” på framsidan. För de som vill sälja t.ex. sådana tröjor kan det vara oklart om det är lagligt eller ej på grund av varumärken. (Detta borde för övrigt väcka frågan om vi överhuvudtaget ska stödja varumärken, som vi gör idag…?) Nå, vi verkade kunna enas om att skatteflykt är fel.

Vidare tog Amelia upp att vi bör förespråka en integritetsvänlig skatteväxling – vad menas med detta? Det togs aldrig upp mer, och jag glömde tyvärr fråga.

Övriga idéer
Nedanstående idéer är annat jag hört om skatter ur ett pirat perspektiv.

  • Naturresursdelning diskuterades inte alls – men jag fick intrycket att de flesta heller absolut inte ville förändra skattesystemet så radikalt. En fullständig eller partiell skatteväxling står ungefär så långt ifrån ”inga höjda skatter” som det går, eftersom det inför helt nya sorters skatter…
  • Väldigt litet diskussion fördes om enhetlig moms – folk verkade negativt inställda eftersom det antagligen skulle leda till högre matpriser, vilket så gott som alla väljare ogillar.
  • Bredbandsskatt. Detta verkar en del piratpartier ute i Europa föreslå. Traditionellt har svenska Piratpartiet dock varit mycket mot det.
    (Relaterat: I en utopisk framtidsvision publicerat på den pirata utopi-sajten 2022.nu – som nu ligger nere, snyft – ponerade någon att PP skulle tagit sin i riksdagen 2010, och efter extrema nattmanglingar skulle Rick komma utstormande och fälla ord som skulle bli legendariska: ”Men då får de väl sin jävla bredbandsskatt då!”- bredbandsskatten skulle vara offret vi gick med på för att få igenom all annan vår då tämligen begränsade politik. Så blev det ju tyvärr inte…)
  • Piratideologen (men ej -partisten) Cory Doctorows lite bredbandsskattartade förslag i Prag på Pirate Parties International, med något slags modell där operatörer fick välja mellan att gå med (då skulle de fråntas juridiskt ansvar för den kultur de distribuerar) eller inte vara med (då skulle de kunna hållas juridiskt ansvariga?). Detta skulle dock bryta mot den oerhört viktiga budbärarimmuniteten. Dessutom gäller det endast remixare, alltså de som förädlar kultur, inte fildelning, alltså kopiering av kultur. Det skulle i detta förslag finnas något slags insamlingssällskap. Doctorows tal ska finnas på Ted.com, men jag har inte hittat det.

Prioritering av sakpolitik

Pirater, pirater, överallt pirater!

Vi kommer behöva kompromissa i vårt parlamentariska arbete. För att det är bra ur ideologiskt perspektiv (intellektuell hederlighet) och för att det är bra ur pragmatiskt perspektiv (undvika svekdebatt) måste vi tydligt prioritera mellan olika sakpolitiska ställningstaganden innan valet. Exakt hur det ska se ut är oklart. Exakta listor blir orealistiska, men kategorisering i tre kategorier (”frågor av yttersta vikt, frågor av mellanvikt, frågor med föga vikt”) kanske vore bra, eller åtminstone ”dessa kompromissar vi inte med, dessa kompromissar vi med”. Den senare är dock mycket dålig i förhandlingssituationer – för att vi ska kunna förhandla måste vi vara ‘kompromisslösa’ initialt.

Sossarna kommer inte vika sig för något annat än regeringsmakten i vissa frågor – skulle de någonsin vika sig i FRA? ”Ja, men det här med FRA kommer bli tufft för sossarna, men styltor för pensionärer blir enklare.”, sa någon till allmänt skratt. Vi kom in  på kompromisser och vilka vi kan kompromissa med, och någon nämnde Kristdemokraterna:  ”Det bestämmer Moderaterna i så fall.” *skratt* Och angående samarbete med Moderaterna själva, eller med Socialdemokraterna: ”Då blir vi bortfintade på 5 sekunder.”

Kanske är tydlig prioritering onödigt – det gör ju inget annat av de många partier som inte får igenom sina fullständiga partiprogram, och det kommer ändå aldrig svekdebatter när det gäller dem.

Immaterialrätt i vägen för ekonomin

Jag låtsas att vi är något slags Äntlingen Hemma – pirate edition, som stylar om en politikers kontor efter pirata principer – ner med gardinerna för här ska vara insyn, öppna fönstrena för att öka öppenheten ännu mer och ställa ut kakor som är gratis för sharing is caring!

27 olika upphovsrätter gäller i EU:s 27 medlemsländer. Det enda harmoniseringsförsöket, IPRED, misslyckades ju till och med det trots att det gick föga långt – det hanterade bara upprätthållande av lagen, inte lagen i sig. ”Upphovsrätten kan inte bli sämre än den är idag”, enligt Amelia. Harmonisering på EU-nivå skulle vara en bra öppning för bättring. (”Finns inte risk för backlash?” undrade jag. Det finns det alltid, vi kan inte låta det hindra oss från att driva politik, menade andra.) Blir det dåligt fixar pirater det om 20-30 år, då de är i regeringsställning. Om inget ändras nu kommer dock dagens industrier börja leva på nuvarande horribla regler, och då blir det ännu svårare att ändra dem framöver.

Gamla tiders äganderätt över mark gällde ”from the ground to indefinite heights”, alltså tämligen obegränsat, berättar Lawrence Lessig i ett föredrag på Ted.com. Detta var inget problem tills ny teknik dök upp – flygplan. Då fastslog en ovanligt klok domstol att äganderätten inte skulle gälla hur långt som helst, eftersom det vore orimligt med den nya tekniken. Parallellen med fildelning är oerhört enkel att dra: upphovsrätten har gällt i princip obegränsat (med en citaträtt som var rätt långtgående i tryckta verk men inte alls finns för digitala medier) under  lång tid för att det inte har funnits någon större relevans/behov av begränsningar. Men nu med den nya tekniken (kasettband och fildelning istället för flygplan och zeppelinare) blir den gamla upphovsrätten orimlig.

Lawrence Lessig om flygplan, kulturdelning och andra kul saker. 

Kopiering är bra för ekonomin. Patent hindrar välfärd medan varumärken möjliggör skatteflykt. Empiriska exempel för hur brist på immaterialrätt kan stimulera utveckling är det faktum att Kina struntar i upphovsrätt, samt en historisk syn på Japan. På Japan struntade man nämligen i upphovsrätt innan de blivit såhär rika som de är nu – de byggde sin välfärd under 1900-talet på kopiering. Ett annat exempel finns från USA: begreppet ”yankees” som används för amerikaner kommer från nederländskan, och avsåg ursprunligen de människor i USA som  kopierade nederländska vävstolar. Så även det idag ganska upphovsrätts- och patentfanatiska USA har således en tradition av kopiering som grund för utveckling.

Är det bra att fokusera på patent? En undersökning från 2009 undersökte åsikterna hos våra potentiella väljare i riksdagsvalet (inte ”våra EU-väljare”, som jag felaktigt påstod på Parleyt), de som sa sig kunna rösta på oss – som förresten uppgick till hela 22 procent av befolkningen. Nå, i patentfrågan höll endast 5 procent av dessa potentiella väljare med oss om att alla patent bör avskaffas. Det var och är helt klart ett pedagogiskt dilemma av rang att förklara för människor som gått på de etablerade missuppfattningarna om patent hur patenten egentligen fungerar (eller snarare inte fungerar).

Kanske bör vi differentiera vår patentpolitik – alltså ha olika syn på olika sorters patent, en politik för läkemedelspatent (där vi nu förespråkar en särskild planekonomisk modell för att lösa forskningsfinansieringen), en annan för mjukvarupatent och en tredje för andra patent?

Att tala om ekonomi är kanske inte så nödvändigt för att rättfärdiga vår immaterialrättspolitik – det kanske räcker att tala om humanistiska ideal om kunskap och nytta, eller kanske snarare Upplysningsideal (eftersom ordet ”humanism” förknippas med en viss förening som bekämpar gudstro).

Eurokrisen

Rene filmas.

Eurokrisen är ingen produktionskris, det är en fördelningskris.

Med dessa ord inledde Rene sitt föredrag om hur Europas ekonomi egentligen inte alls krisar vad gäller produktionen. Tvärtom var det år då Europa producerade som mest år – 2011. Och antagligen blir 2012 ett nytt rekordår. Våra fabriker och anställda har alltså aldrig producerat mer ekonomiskt värde nu än förr – så det här är ingen produktionskris. Istället är

Konsekvenserna av att inte lösa krisen vore horribla. Vi måste lösa krisen på något sätt, annars kommer konflikten mellann nord och syd fördjupas som i Amerika för ett par hundra år sedan – det blev inbördeskrig. Det kan bli det i Europa också, för historiskt har våra länder en lång tradition av att vattna kontinentens fält med blod. När jag invänder att det är orealistiskt att det skulle bli ett till stort krig efter WW2 säger någon att ”det trodde man 1913″ också. ”Men”, som jag påpekar, ”de hade inte samma demokratiska och ekonomiska stabilitet” – detta instämmer folk i, särskilt det senare, för trots den fördelningspolitiska krisen gör produktionens överflöd att ingen behöver svälta. Om det blev svält, då skulle det däremot kunna bli uppror.

Ur ett pirat perspektiv skulle konsekvenserna bli illa. Givetvis vore krig och uppror fel även ur ett sådant perspektiv, men vedervärdiga följder som ligger betydligt närmare i tid och som verkar mycket mer sannolika – som redan håller på att hända – är extremt avskyvärda ur ett piratperspektiv. Se ”Inga banker ska räddas statligt.” ovan för mer information om detta.

Vilka lösningar har vi? Rene menade att det allra bästa vore att återställa ett defaultläge, där skulderna raderas (?). Någon påpekade dock att historiska oförrätter tyvärr skulle finnas kvar även där, vilket kan leda till ovan nämnda konsekvenser. Amelia verkade föreslår djupare samarbete i Europa med ökad demokratisk legitimitet, det vill säga en mer federationsliknande modell för EU – inte Angela Merkels tvåhastighets-EU eftersom vi behöver central- och östeuropa av demokratiska (och ekonomiska?) skäl. Ett par människor ville istället ha en konfederation av EU, det vill säga mindre toppstyrning, mer mellanstatligt samarbete (ungefär det jag fått intrycket att HAX vill ha).

(DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har för övrigt skrivit mycket, och enligt mig mycket väl, om krisen de senaste veckorna – idag om 6 myter. Detta talade vi dock ej alls om.)

Ska vi alls föreslå krislösningar i Piratpartiet? Nja, det var klart svårt att enas om hur själva krisen ska lösas, men EU-kritik är nog väldigt viktig – det verkade vi alla överens om. Mina två förslag, eller snarare lösa tankar i väntan på korrigering, var dessa:

  1. Mer makt till ministerrådet (om vi nu tycker medlemsstaters suveränitet bör skyddas, vilket vi typ gör) och EU-parlamentet (eftersom de är de enda direkt folkvalda) och mindre makt till kommissionen (eftersom kommissionen befinner sig fjättelångt från medborgarna, det är mycket svårt att utkräva ansvar och det finns massor av inflytelserika helt ovalda byråkrater där).
  2. Ökad transparens i EU, något tyska Piratenpartei med systerpartier fokuserat mycket på.Vi har ju i och för sig här en av världens bästa offentlighetsprinciper i Sverige, men när det undersökts i  Dagens Nyheter visade det sig att upp mot hälften (!) av myndigheterna bryter mot lagen. Och på EU-nivå finns riktigt mycket att göra vad gäller transparens – det är något vi förhoppningsvis från och med 2014 kan samarbeta med våra europeiska piratpartier om.

 ”Grekernas” fel talades ibland om och då denna attityd kritiserats som ”grekhat” försvarades attityden med att man visst kan skylla på grekerna eftersom de varit rösträttsberättigade medborgare i en demokrati och därför är ansvariga för de vansinnigheter deras valda politiker begår i form av att låna massor från framför allt Tyskland (”att beskatta framtidens generationer för dagens konsumtion”, ett slags ful-beskattning som i nuet inte alls framstår som beskattning eftersom den inte tas ut i nuet mer än i form av lån, kombinerat med omfattande korruption och hemlighetsmakeri).

Mot detta invänder någon att en del greker kanske röstat med fötterna (alltså utvandrat av avsky mot politiken), och jag själv fördömer sådant resonemang å det starkaste, eftersom det är ett kollektivistisk, fördomsfullt, ovetenskapligt och kontraproduktivt sätt  att tala om krisen. Om samma resonemang – ”[landets befolkning] är själva ansvariga för politikernas misstag eftersom det är en demokrati” – skulle gälla för Sverige, skulle ju även vi aktiva piratpartister och medborgarrättskämpar kunna hållas ansvariga för FRA-lagen…

Däremot kan givetvis de som röstade på politiker som redan innan val annonserade sina vansinniga idéer hållas på något vis på ett moraliskt plan ansvariga för de politikernas beslut – men många politiker dolde ju aktivt de problem de skapade, så till syvende og sisdt var det nog ytterst få väljare som ville ha den politik Greklands korrupta politiker förde, om de insett konsekvensern. Man ska inte glömma att det här är rätt komplexa skeenden, svåra att förstå för de flesta väljare, särskilt om politikerna ljuger och låtsas som att det regnar när det i själva verket byggs upp förutsättningar för en ekonomisk kris.

Att  inte kollektivisera befolkningar och hålla dem moraliskt ansvariga för deras politikers påhitt är grundläggande ur ett pirat perspektiv, anser jag, då var och en endast är ansvarig för sina egna handlingar och då ingen alls tjänar på att skulden för Greklands politik läggs på de som kanske t.o.m. kritiserat den, ungefär som vi kritiserat och kritiserar Sveriges politik.

Apropå det berättade Amelia att hon rest mycket i Europa, och kommit fram till att (främst den nätbaserade) medelklassen  har oerhört många beröringspunkter oavsett om de kommer från Sverige, Belgien, Polen eller Rumänien: de har samma värderingar, samma världsbild, samma intressen och till och med samma musiksmak. Fast sedan gjorde Amelia en egen invändning angående det där sista, en invändning som väckte stor förnöjsamhet:

Många tyskar gillar dubstep mer än mig, men i övrigt är vi värderingsmässigt väldigt lika.

*


Som sagt: sharing is caring!

Fast det vore lite bortom excentriskt

- Amelia om att tala om Tor i svensk politik, apropå att grekisk politik ofta innehåller referenser till det mycket mer erkända kulturarvet där

So, that’s it, folks! Här kommer så ett avslutande tips, en film Ola berättade om: där brevkontakt med politiker förordas.

Nej, vänta – en allra sista reflektion. Då vi diskuterade ekonomisk politik sa jag att vi inte måste vara statsmannamässiga eller superansvarstagande ekonomiskt, att det räcker med lite ansvar. Renes respons på detta var kanske Parleyts bästa:

Vi behöver inte vara statsmannamässiga, men vi kan vara det om vi vill! Vi är det mest statsmannamässiga partiet i svensk politik.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, princip, principer, sakpolitik, pirataktivism, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimismutveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknikhögerextremism, fascism, främlingsfientlighet, dystopi, dystopier, kris, krisen, finanskrisen, kaos, främlingsfientlighet, högerpopulism, fördomar, fördom, fördomsfullhet, kontroll, makt, skatt, skatter, beskattning, skattepolitik, finans, finanspolitik, skuld, skulder, lån, bank, banker, bankväsende, Västerås, Framtidens Piratpolitik 2012, Framtidens Piratpolitik, piratmöte, piratmöten, parley, aktivism, pirataktivism, skatteflykt, IT, informationsteknik, juridik, korruption, Grekland, individualism, kollektivism, vinst, profit, marknad, marknaden, euro, eurokris, eurokrisen, bostad, bostäder, bostadspolitik, reglering, avreglering, reglering, bazar, bitcoin, stat, staten, småföretag, småföretagande, kontant, kontanter, varumärke, varumärken, moms, momsen, naturresursdelning, prioritering, fokus, kärnfrågor, förhandling, förhandlingar, värdering, värderingar, Internet, nätet, nätneutralitet, mere conduit, budbärarimmuniteten, öppenhet, transparens, insyn, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

En ny litterär recension – tack till Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner för inspiration. Den här boken fick jag syn på när jag besökte Östermalms bibliotek för någon vecka sedan då jag skulle låna datorer.

*

Sociala medier

- en halv sekund från ord till handling

Ronge, Paul

Foto: Nick Richards ("nedrichards"), CC-BY-SA 2.0

En social smartphone. Viktig för sociala media, och såväl
omslagsbild för samt tema i Paul Ronges ”Sociala medier”.
Foto: Nick Richards (”nedrichards”), CC-BY-SA 2.0.

Människan har i alla tider varit en social varelse. Vi har umgåtts, samarbetat, talat, berättat, musicerat och överlag levt våra liv ständigt på tvären med de gränser som skiljer olika individer åt. Förvisso är jag liberal och menar på att politiken måste utgå från individen; men politiken är inte allt. I samhället bortom maktens korridorer, juridiska dokument och ignoranta beslutsfattare existerar helt andra värden än dem som måste styra staten. Och det är här gemenskapen kommer in. Kanske kan enstaka individer uppnå lycka i total ensamhet; men de allra, allra flesta av oss tyr sig naturligt till andra människor. Kärleken och vänskap är – i all sin opolitiserade (nåja) enkelhet – mycket värdefullt för oss alla.

Men nog med klyschor och till saken. Sociala medier är en bok om Twitter, Facebook och bloggar (alltså bara traditionella sociala medier på webben; IRC och mejl tas inte upp) publicerad av medievetaren Paul Ronge. Nu skriver jag ”publicerad”, för bokens texter är bara delvis skapade av Ronge själv – boken utgörs av en hel klase intervjuer av massor av mediemänniskor. Och nu skriver jag ”medievetare”, för begrepp som ”PR-expert” har en förmåga att stöta bort mindre kommersiellt och mer etiskt/filosofiskt inriktade läsare (dit jag räknar mig själv). Ronges verk handlar visserligen till viss del om företagande, men då ur ett medieperspektiv (lite vagt påminner det om Magnihasa med vänners behandling av de 95 teserna), och det flummar aldrig in på urtråkiga vinst-/träffmaximeringsmetoder (jag tittar på dig, sökmotoroptimering, och jag tittar surt!).

Nej, istället håller Ronge kvar vid sina intressanta röda trådar: en om gränserna mellan privat/personlig/offentlig och hur de uppluckras eller snarare omvandlas, en om hur de sociala medierna kan användas för att driva och utveckla politik (och, som sagt, näringsliv) och en om underförstådda regler och normer  för uppförande privatpersoner emellan till näts. Det är ganska skickligt, med tanke på att intervjuoffren som snarare känns som -vittnen, -sanningsvittnen om de nya tiderna, har så vitt skilda bakgrunder. En ”medborgarlöns”-arbetande landsbygdsbo här, en riksdagspolitiker där, en forskare inledningsvis och en författare i blivande (och nätmässigt vardande) avslutningsvis.

Författarmängden gör att boken blir rätt varierad efter de medverkande personernas intresseområden. Som mer intresserad av de filosofiska och politiska aspekterna på sociala medier, är jag själv följdaktligen inte så jättenyfiken på intervjuer med olika bolags företrädare. Men Ronge har ett sätt att skriva – han är förvisso en PR-expert ;-) – som går hem, och då inte  på det simpla viset av typ Ipren-mannen (höll på att skriva IPREN-mannen, för att jag skrivit IPRED med versaler så ofta… politikskadad…). Paul Ronge är istället uppenbart intellektuell, och utan att förhäva sig själv och sina egna insatser i mötena med sina kontrahenter lyckas han förmedla sin seriositet. Vilket han säkert har något slags varumärkesbyggande baktanke med. Men det spelar ju ingen roll vilka bevekelsegrunder han har för sin trevliga, intellektuellt attraktiva framtoning – det viktiga är att boken blir bra.

Och det blir den. Allra bäst är den givetvis då de mest intressanta människorna får tala ut. Bland dessa hittar vi Mats Lindberg, en professor i statsvetenskap, som resonerar kritiskt om medieteori utifrån Jürgen Habermas, vars (tydligen) klassiska verk Borgerlig offentlighet på något sätt utgör den intellektuella grund som Paul Ronges snart tre förändringsfyllda decennier år senare lutar sig mot. Svaren från mymlan (Sofia Mirjamsdotter), en av de allra klokaste inom sociala medier i Sverige, är givetvis läsvärda, liksom de hennes tidvise kompanjon Deeped (som skrev ett klokt inlägg så sent som idag) ger kapitlet därpå. Kvällstidningarnas bägge chefredaktörer är närmast definitionsmässigt intressanta i deras roller; så värst mycket nytt kommer de inte med.

Det gör däremot en del andra, som jag inte väntat mig fängslas så av. Hit hör Alex Schulman, som basically erkänner att hans tidigare elaka roll var en konstruerad och till verkligheten föga kopplad persona han lanserade inte för att såra utan för att, tja, få uppmärksamhet och underhålla, verkar det som. Det verkar också som att Schulman – vars betydligt mer seriösa och kärleksfulla senare alster, såväl hans böcker som hans nya blogg, hyllats – uppriktigt ångrar mycket av det han lät sin delvis fiktiva nätsida säga. Men hit hör också Blondinbella/Isabella Löwengrip, som jag tidigare hade trott var någon pseudokunnig utseendefixerad människa med visst sinne för affärer. Nu är jag istället övertygad om att Blondinbella är extremt intelligent, betydligt mer penga- än utseendefixerad och med föga ädla motiv i sitt bloggande. Det har inte med någon egentlig antipati mot Blondinbella som person att göra – hon har gjort en del riktigt bra saker – utan min motvilja handlar istället om min antipati mot den kalla rationalitet som driver många företagare.

Den allra mest skärpta skildraren och skildrade i Ronges samtidsskildring är nog Tindra-Anette Boström. Denna bloggare – en av få integritetsdito jag inte kommit särskilt mycket i kontakt med (jag trodde inte alls tills jag alldeles nyligen, i ett annat sammanhang, upptäckte hennes kommentar på ett inlägg från 2008 – där jag för övrigt luftar rätt tokiga rösträttsåsikter; hur tänkte jag…?) – har på grund av diverse strukturella så kallade problem inte något arbete och går därför på statliga bidrag. Men lite likt sargoth/Piratkatten/Magnihasa verkar Boström inte uppfatta detta som något egentligt dilemma; istället ägnar denna mästertänkare sina dagar åt att sätta sig in i samtidspolitiska frågor av vikt, inte minst medborgarrättsrelaterade sådana. Att läsa Boströms tankar om dessa och om sociala medier är oerhört givande. Så om inte annat, låna boken för att läsa just hennes kapitel!

Frågor, att vrida, vända, bolla med, spinna vidare på, och slutligen kasta ut i bloggformat på den världsvida väv vi kallar nätet, finns det oerhörda mängder av – boken är inte någon instruktionsbok (mer än några tips på bokens sista fem sidor) eller något encyklopediskt verk, utan istället av en intervjubaserad, rätt lättsamt filosofisk natur. Detta inlägg skulle kunna  bli trenne gånger så långt utan att något mer än min tid (jag drar till Stora Karlsö med Fältbiologerna i morgon för semester) begränsar mig. Men jag tror det räcker här. Att jag ska låta recensionen av denna bok få ett värdigt avslut nu. En sista fundering får bli att jag om jag ska nämna någon reell brist saknar vissa initierade tänkare – Rasmus Fleischer, Emma Opassande, sargoth, Rick Falkvinge (och än fler jag knappt känner till finns)- i det digra verket. Men de kan jag å andra sidan följa på nätet.

Sociala medier är en bok som ställer ofta intressanta frågor och presenterar oftare intressanta svar från allra oftast intressanta tänkare rörande sitt ämne som ligger helt rätt i tiden. För om det är någon enda tes alla dessa disparata härolder för de tider som komma skall har gemensamt, är det deras starka övertygelse att sociala mediers betydelse endast kommer öka framöver. Däri instämmer jag. Och för att hålla koll på utvecklingen och kunna följa med i det sociala tågets färd är Ronges verk betydelsefullt (inte minst för de ”framtida forskare” Juholt talat sig så varm om). Och inte bara följa tågets färd – med Sociala medier i ena bakfickan, tvenne fulguider i den andra och Tweetdeck i den tredje kan du själv bli lokförare tillsammans med tusentals andra. Just det är förvisso de sociala mediernas kärna.

*

Paul Ronge: Sociala medier
Optimal förlag, 2010
274 sidor
ISBN: 978-91-7241-202-6

Andra recensioner: Paul Ronge själv - Paul Ronge under arbetsprocessen-Paul Ronge om reaktioner efteråtErik Laakso - Doktor Spinn - Jimmy Mannungs bloggMimmimariesböckerKulturbloggen - Ramona Fransson - MotviktigtMikael Hansson - Arbetaren

Pusha gärna inlägget!

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpirat

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Nu hade jag egentligen inte tänkt blogga mer idag, givet de tvenne inlägg jag redan skrivit under dagen. Men så såg jag ett så fantastiskt videoklipp att piratnerven i mig vaknade och jag bara måste dela med mig av det. Facebook nöjde jag mig inte med – nej, politiska verk av denna kvalitet förtjänar bättre spridning än så. Och så kommer det sig att ni alltså nu får detta tredje inlägg från mig för idag…

Jag ska fatta mig kort, för det lider mot natt (eller är natt) och jag är ganska trött. Videoklippet kommer från Amelia Andersdotters kontor i Bryssel, där Andersdotter tjänstgör som folkvald EU-parlamentariker för Piratpartiet sedan december förra året (Lissabonfördraget gav Sverige ett par extra platser, av vilka Piratpartiet i enlighet med röstandet 2009 fick en; men av någon anledning tog det två och ett halvt år att fixa så att parlamentarikerna kunde tillträda…).

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till Andersdotters kompetens då jag såg intervjun/gruppdiskussionen från SVT Forum (?) – som nu verkar nedtaget från webben – där hon pratade om science ficton och på frågan vad hon ville ändra i EU sa att hon ville uppsöka byggnadens arkitekt och tala med henom… Mina farhågor kom dock glädjande nog på skam då Utskottet för industri, forskning och energi (ITRE) röstade emot ACTA, antagligen delvis tack vare det arbete som Andersdotter – som ledamot i utskottet – utfört. Läsvärd är i sammanhanget även hennes chatt med DN:s läsare.

Sedan hyste jag ånyo farhågor då jag fick reda på detta med att presentera arbetet i parlamentet genom en serie videoklipp på YouTube; men här var det videoklippet självt, så skickligt och informativt gjort, som dels stärkte min tilltro till Amelia Andersdotter och dels gjorde att jag verkligen gillar detta nya pedagogiska grepp och med glädje ser fram emot nästa klipp i webbserien från Andersdotters kontor, som de valt att kalla #exile6e. Detta är ett nytt, innovativt och spännande sätt att leva upp till ett av de kärnvärden vi pirater står för – den demokratiska insynen i politiken.

Namnet är udda, men serien är fantastisk, och nu, utan vidare krusiduller, får ni här själva videoklippet – det första avsnittet av den första säsongen av #exile6e. Det handlar till stor del om arbetet mot ACTA, det avtal som kritiserats av Läkare utan Gränser för att “förhandla bort människors liv” och av vetenskapliga rapporter för att hota inskränka Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna för EU:s medborgare. Varmaste beröm till Amelia Andersdotter med kontor som arbetar så väl därnere! Jag önskar dem all lycka.

Åh, och glöm nu inte att själva mejla EU-parlamentarikerna om ACTA, precis som Martin Persson och Marcus Fridholm gjort (medan farmorgun särskilt diskuterat med en speciell EU-parlamentariker, Marielle Gallo, vars odemokratiska inställning behandlades i förra inlägget). Skriv artigt. Vill du skicka till alla över 750 EU-parlamentariker i ett hög är det smidigast att helt enkelt skicka ditt mejl till europarl-all@falkvinge.net, så skickas det automatiskt vidare till alla parlamentarikers mejladresser. Vill du istället få fram en mejllista sorterad efter t.ex. partigrupp eller land de representerar, kan du enkelt använda ett mycket fiffigt verktyg denna länk går till. Och än bättre är att ringa med detta verktyg och skicka papperspost (här finns adresser) till EU-parlamentarikerna också. (Mer information om allt detta i mitt förra inlägg.) Dessa är de bästa sätten vi som medborgare har att konkret hjälpa våra parlamentariker, Amelia Andersdotter och Christian Engström, i deras arbete för mänskliga rättigheter.

Pusha gärna videoklippet!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

,

Read Full Post »

Nedanstående är krönikeartade reflektioner över Wikipedia, över språk, över samarbete och över arbetet för den fria kunskapen i stort. Dessa har ursprungligen publiceratsden blogg som tillhör Wikimedia Sverige, den ideella svenska förening som arbetar för fri kunskap i allmänhet och Wikimedia-projekt som Wikipedia i synnerhet. Kommentera gärna.

Babels torn. Målning av Pieter Bruegel d.ä.

Babels torn. Målning av Pieter Bruegel d.ä.

I begynnelsen, när världen var ung, var mänskligheten enad. Och mänskligheten talade ett och samma språk, och det var som att hela världen låg för deras fötter. Tämligen bokstavligen – de byggde ett torn, som kanske skulle kunna nå upp till himlen. Om nu Gud rättvist ville bestraffa människornas ohälsosamma hybris, eller var rädd att de skulle kunna hota honom i hans allsmäktighet, eller hade någon annan anledning till sina handlingar – det förtäljer inte den bibliska historien. Den konstaterar enbart att Gud ville stoppa bygget, och gjorde detta på ett sätt han fann tillämpligt: Gud splittrade människornas tungomål så att de olika människorna talade olika språk. Språkförbistringen gjorde att människorna inte längre kunde samarbeta, och tornet – som kom att döpas till Babels torn – blev ett slags symbol för språklig diversitet.

Babels torn kan tyckas mycket främmande i dagens moderna värld. Likväl finns åtminstone något korn av sanning i berättelsen, oavsett om språken nu skiljdes åt av en gudomlig varelse (vilket ligger utom vetenskapen) eller uppkom på ett mer naturligt vis (vilket stöds av vetenskapen). Förvisso är det så att språken i årtusenden skiljt olika människor från varandra och förhindrat effektiv kommunikation däremellan. Men nu, i Internet-åldern, med Google Translate och liknande verktyg, blir de gamla problemen alltmer förlegade. Nya öppningar för mellanmänskligt samarbete skapas, bortom språkets ofta betungande barriärer. Detta inlägg ska handla om just sådant samarbete, över ett av de projekt som förenar flest olika språktalare i världen: Wikipedia.

Världens mest mångspråkiga encyklopedi

Att Wikipedia är världens största encyklopedi och dessutom inget mindre än det kanske bästa uppslagsverk mänskligheten producerat, det visste nog du som läser denna blogg redan. Och du visste säkert redan att Wikipedia är flerspråkigt. Men något du kanske inte kände till är att Wikipedia inte bara finns på svenska och de stora världsspråken och några. Wikipedia finns förvisso på mängder av små, lokala språk. Totalt finns hela 285 olika språkversioner av Wikipedia, varav nästan alla, 275 stycken, är aktiva. 275! Jag kan inte tänka mig att något enskilt projekt i mänsklighetens historia har lyckats med konststycket att på ett blott drygt decennium mångfaldiga sig själv på så många olika språk.

Men alla 275 är förstås inte så omfattande som svenskspråkiga Wikipedia, den Wikipedia-upplaga de flesta av denna bloggs läsare torde vara mest vana vid. Språkversionerna varierar enormt i omfång, från den enorma engelskspråkiga Wikipedias närapå 4 000 000 (!) artiklar, till språkversioner som Wikipedia på tetum, med mer blygsamma 658 artiklar och ändå en rätt god potential med tanke på språkets ungefärliga 1 miljon talare. (En parentes i sammanhanget är att svenskspråkiga Wikipedia för ett par år sedan åkte ur topp tio, där vi – givet språkets förhållandevis mycket få antal talare; svenskan placerar sig någonstans runt 50:e plats på listan över världens språk efter antal talare – förvånansvärt länge lyckats ligga kvar.)

Med 275 olika språk finns onekligen en del att välja och vraka på. Men nu är det tyvärr så, att de allra flesta människor inte är polyglotter – de behärskar blott sitt modersmål och kanske något mer språk. Här i Sverige kan väl de flesta svenska och engelska flytande, och skolundervisningen ger alla möjligheten till att lära sig ett tredje språk. Likväl brukar svenska wikipedianer (vad jag känner till) nästan uteslutande skriva på svenskspråkiga och engelskspråkiga Wikipedia, sin förmåga att skriva på någon annan språkversion till trots. Vad beror detta på? Antagligen gammal vana. En ovilja att behöva fräscha upp sina gamla språkkunskaper från högstadiet för att bidra.

Att våga ta steget ut

Naturligtvis är det fullkomligt legitimt att redigera Wikipedia utan att någonsin sätta sin digitala fot i någon annan språkversion överhuvudtaget. Men av egen erfarenhet vet jag att steget ut ur det hemtama, vanliga, vardagliga svenska faktiskt kan vara mycket givande. Jag har dock ännu inte skrivit särskilt mycket på engelskspråkiga Wikipedia, och är kanske det bästa exemplet på en hemmastadd wikipedian som sorgligt nog inte vågat lämna hemspråket. Med detta i baktankarna, eller i alla fall i det undermedvetna, beslöt jag så iförrrgår för att göra slag i saken. Jag skulle lämna svenskspråkiga Wikipedias trygghet. Jag skulle till och med lämna engelskans relativt bekanta marker bakom mig. Jag skulle skriva min första artikel på spanskspråkiga Wikipedia.

Jan Arnald, en mästerlig författare tillika inspiratör för Wikipedia-redigering. Foto: Sara Arnald, CC-BY-SA 3.0.

Jan Arnald, en mästerlig författare tillika inspiratör för Wikipedia-redigering.
Foto: Sara Arnald, CC-BY-SA 3.0.

Det hela började egentligen inte i några funderingar över människors benägenhet att stanna på fast mark, språkligen. Men nog började det med språket, på sätt och vis. Det började med att jag under min gångna körtelfeber hade riktigt ordentligt tråkigt, var alldeles för sjuk för att redigera Wikipedia och därför sökte min tillflykt i litteraturens värld. Så jag försjönk i Arne Dahls (egentligen Jan Arnalds) underbara dekalog om A-gruppen, en fantastiskt serie om en grupp intellektuellt elitpoliser – tänk Sherlock Holmes gånger 8, och i det moderna Sverige – med oerhört väl utvecklade personligheter, spännande intriger och framför allt en förmåga att bruka det svenska språket jag aldrig sett maken till; Dahl fullkomligen briljerar med sitt språkbruk, han äger det.

Nå, nu ska jag inte komma för långt från ämnet. Så fort jag tillfrisknat började jag undersöka tillståndet på Wikipedias information om Dahl. Det var tämligen skralt. Visserligen hade vi en helt okej artikel om själva författaren på svenska, även om den brast i källhänvisning, men själva böckerna skildrades inte mer än med några meningar i författarens artikel. Mina vidare äventyr för att täcka denna lucka i svenskspråkiga Wikipedias i övrigt i nuläget ganska så fulla karta (kan man få för sig – i själva verket saknar vi ju åtminstone ungefär 88 procent av engelskspråkiga Wikipedias artiklar överhuvudtaget…) ska inte redovisas här, utan där hänvisar jag till min egen Wikipedia-dagbok.

Men inte bara svenskspråkiga Wikipedia saknade information om A-gruppen – spanskspråkiga Wikipedia hade ingen information alls om Arne Dahl/Jan Arnald. Inte en enda artikel! Den slutsatsen nådde jag efter att ha studerat interwikilänkarna i såväl svenskspråkiga som engelskspråkiga Wikipedias artiklar om författaren, och jag tror att jag testade att skriva in http://es.wikipedia.org/wiki/Jan_Arnald (alltså direktadressen till den eventuella artikeln om Jan Arnald på spanskspråkiga) i webbläsarfönstret, utan att få mer information än ”Denna artikel existerar inte.”, på spanska. Jan Arnald hade alltså ingen artikel på spanskspråkiga Wikipedia. Nu är jag ingen mästare på spanska, inte alls. Men jag har precis gått ut första gymnasieåret, och har läst spanska sedan sexan. Och med mitt spanskbetyg A i bakhuvudet, och vetskapen om att jag ändå brukar kunna tillgodogöra mig Wikipedia-artiklar på spanska, och framför allt medveten om att riktlinjen var djärv! är universell på alla Wikipedia-versioner, gjorde jag slag i saken.

Jag började skriva mitt livs första Wikipedia-artikel på spanska.

En artikels födelse

För att inte plåga encyklopedin med mina taffliga nybörjarförsök, och för att om möjligt kunna få språklig respons innan artikeln lades ut i encyklopedin, skapade jag en undersida till min användarsida som jag använde som plats för utkast till artikeln om Jan Arnald. Så började jag skriva. Jag kollade mycket på andra spanskspråkiga författarartiklar – för att få reda på såväl det tillämpliga artikelupplägget som den tillämpliga terminologin – och använde frekvent språkverktyg som Lexin, Google Translate och, allra mest, engelskspråkiga Wiktionary. (Det sistnämnda är alltså också ett wikiprojekt, som Wikipedia, fast med syftet att inte skriva en encyklopedi utan en ordbok med översättningar, etymologi etc. Just översättningar och böjningsformer för verb var vad jag var ute efter i mitt spanskspråkiga arbete, och Wiktionary fungerade som vanligt alldeles utmärkt för detta ändamål.)

Det var inte helt lätt, och tog lite tid, men snart nog hade jag producerat ett första utkast som jag var rätt nöjd med. Då söker jag efter ”Jan Arnald” på spanskspråkiga Wikipedia, och döm om min förvåning då den rätt awesome ”Menade du [närliggande namn]…?”-funktionen föreslår artikeln… Jan Arland?!?! Jag klickar mig in och finner fort en artikel som faktiskt behandlar rätt författare, men med fel namn. Suck! Felstavade namn! Vad ska jag nu göra? Hade jag skapat min artikel förgäves?

Gudskelov (på sätt och vis…) är artikeln om ”Arland” rätt kort, så min egen artikel är betydligt längre och kan i princip fullständigt ersätta den gamla rakt av. Men det orkar jag inte den kvällen. Då orkar jag bara fråga folk på svenskspråkiga Wikipedias IRC-kanal efter någon som kan flytta artikeln på spanskspråkiga Wikipedia (jag kunde inte själv eftersom jag inte var ”bekräftad användare”; för att kunna flytta sidor behöver man vara just en bekräftad användare, vilket man automatiskt blir efter 50 redigeringar – men jag hade inte gjort 50 redigeringar). Och ingen bekräftad användare på spanskspråkiga Wikipedia fanns i svenskspråkiga Wikipedias IRC-kanal.

Sök och du skall finna hjälp på Wikipedia

Så då flyttade jag lite våghalsigt till spanskspråkiga Wikipedias IRC-kanal och hittade många människor som gärna ville hjälpa mig där. Efter att ha uppgivit lite källor (de andra språkversionerna, Arnalds officiella webbplats) på att Arnald inte heter Arland ordnade wikipedianen Cesar Jared snabbt att artikeln blev flyttad. I samband med detta kommer jag också i kontakt med vederbörande över den privata chattfunktionen via IRC. Jag tackar så mycket för hjälpen, förklarar mitt ärende och Cesar Jared erbjuder sig då att kolla igenom mitt utkast till artikeln. Hen korrekturläser inledningen och gör en del förbättringar. En viss svårförståelig mening jag skrivit orsakar huvudbry, men vi lyckas gemensamt lösa saken över IRC.

Dagen därpå beslutar jag mig för att göra slag i saken. Min artikel om Jan Arnald ska in på spanskspråkiga Wikipedia. Så jag öppnar redigeringsrutan på den nu alltså korrekt namngivna artikeln, klistrar in min egen text högst upp ovan den gamla texten och för sedan metodiskt in samtliga uppgifter från gamla texten i min egen text, och passar då också på att delvis modifiera mitt eget språkbruk i enlighet med den gamla texten. Det går finfint.

Sedan, just när jag ska klicka Spara, eller rättare sagt Grabar la página, minns jag vad Cesar Jared frågade om igår över privat IRC: källor, dessa för Wikipedias läsare helt ovärderliga bevis på att man inte fabulerar fritt i artiklarna utan faktiskt har något (vettigt) på fötterna. Mitt utkast innehöll av lättja inga källor, men jag hade lovat att lägga in källorna senare, då jag skulle stöta på fler källor när jag gjorde klart min svenska artikel om A-gruppen-serien. Men så gaskade jag upp mig – nog kunde jag rätt enkelt hitta länkar nog för att källbelägga allt i den ändå inte jättelånga Arnald-artikeln jag skrivit! Så någon timme senare är artikeln fylld med hänvisningar till Arnalds egen webbplats, Arnalds Arne Dahl-webbplats, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Jag är klar. Jag sparar.

Och skapar* min första spanskspråkiga Wikipedia-artikel någonsin.

*I själva verket visade sig artikeln ju redan finnas, så formellt skapade jag den inte – men å andra sidan hade jag skrivit mitt eget utkast från scratch, och den artikel som blev resultatet av min redigering var väsensskild från den gamla.

Traditionella kunskapssamlingar. Föga föränderliga. Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Traditionella kunskapssamlingar. Föga föränderliga.
Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Historien utan slut

Vore Wikipedia en vanlig encyklopedi, som Nationalencyklopedin, skulle historien så gott som ta slut här. När artikeln väl är publicerad är den ”klar”, och i den traditionella bokformen frusen, åtminstone fram tills tryckningen av nästa upplaga. Skillnaden kunde näppeligen vara större mot Wikipedias arbetssätt. Här har arbetet knappt börjat då jag lagt in mitt eget sjok i artikeln. Och just för att jag skrivit en artikel på ett språk jag inte till fullo behärskar, söker jag aktivt hjälp av andra wikipedianer för att kickstarta den massiva redigeringsprocess som undvikligen följer på varje bidrag till Wikipedia.

Nybörjare som jag är på den spanskspråkiga upplagan känner jag inte till om det finns något centralt be om hjälp-ställe, så jag går in på svenskspråkiga Wikipedias allmänna diskussionsplats Bybrunnen, klickar in mig på interwikilänken till spanskas bybrunn (som inte är en bybrunn utan ett café) och hittar direkt en länk betitlad Ayuda (som betyder hjälp), som uppenbarligen går till en sida där wikipedianer kan göra just vad jag var ute efter – be varandra om hjälp i skapandet av encyklopedin. Jag skapar sålunda ett nytt avsnitt för Arnald-artikeln och förklarar mitt ärende.

Inom två timmar har den för mig tidigare helt okända wikipedianen Camima hörsammat mitt rop på hjälp och hunnit med en rätt ordentlig språklig putsning av ”min” artikel. Jag vet inget alls om Camima, men vi är båda wikipedianer, så då jag mitt i alla goda förbättringar av texten Camima gjort upptäcker en korrigering som verkar bestå i ett missförstånd (den felaktiga uppfattningen att ”Svenska Deckarakademin” skulle vara ett deckarpris när de i själva verket är en institution som delar ut ett deckarpris) tackar jag så varmt för all hjälp och påtalar sedan misstaget på Camimas diskussionssida. En kvart senare hoppar ”nytt meddelande”-rutan upp, och Camima har svarat på min diskussionssida och dessutom redan fixat till formuleringen om Svenska Deckarakademin så den blev än bättre än den ursprungliga.

Senare på kvällen dyker en annan wikipedian upp, Shalbat, och bidrar ännu mer till Jan Arnald-artikelns grammatiska lyft. Shalbat visar sig vara författare till uppåt ett tjog Artículos buenos, det vill säga motsvarigheten till våra Bra artiklar, och denna skickliga författare tar sig alltså ändå tiden att hjälpa en nybörjare med föga kunskap om språket och språkversionen. Jag tackar naturligtvis även Shalbat för hens hjälp. Och så sent som imorse, när jag vaknade upp efter att ha låtit utkastet till detta blogginlägg vila under natten, har ytterligare en spanskspråkig wikipedian, som går under namnet Rondador, bidragit till artikeln, därtill med en uppmuntrande kommentar i redigeringskommentaren.

Vad leder då allt detta fram till?

Jag har inte berättat denna sanna historia om en artikels framväxt för att visa på något som på Wikipedia är extraordinärt eller särskilt speciellt. För det är det inte. Denna process – någon skapar en kort artikel under fel namn, en annan fixar till wikiformateringen, en tredje flyttar artikeln till korrekt titel, en fjärde lägger in en lång utökning med källor men taffligt språk, en fjärde, femte och en sjätte putsar till språkbruket och så vidare i all oändlighet – är hur Wikipedia fungerar. Om någon illasinnad person mot förmodan skulle byta ut hela artikeln om Jan Arnald mot ”Jag är BÄST, hihihi!” kommer den gamla versionen återkomma på i genomsnitt någon minut. ”Wikipedia doesn’t work in theory, only in practice” är en sådan där one-liner som uttrycker just hur Wikipedia faktiskt fungerar, rent konkret, alla abstrakta invändningar till trots. Och anledningen till att Wikipedia fungerar är något stort, och det jag anser vara det allra främsta hos Wikipedia.

Det allra främsta hos Wikipedia, menar jag, är inte de fantastiska artiklar som skapats, inte heller den hjälp encyklopedin givit miljontals studenter, inte ens det underbara mellanmänskligt samarbete detta globala projekt utgör. Det främsta är istället att Wikipedia, mer än någonting annat i mänsklighetens historia, utgör ett bevis på vad vi intuitivt egentligen vet: de flesta människor vill väl. Hade världen sett ut på ett annat sätt än detta hade Wikipedia oundvikligen fallerat; inget såpass öppet projekt skulle kunna fungera om mänskligheten i stort hade onda intentioner, eftersom projektet då skulle tas över av de illvilliga.

Men människor är goda, och Wikipedia fungerar, tack vare insatserna från miljontals fri- och välvilliga människor världen över. En sådan sentens är lätt att uttrycka utan vidare reflektion – det är bara att kolla på statistiken över skribenters aktivitet och geografiska fördelning för att verifiera dess giltighet – men jag har nu, när jag själv, personligen och högst konkret upplevt sanningen bakom dessa ord, fått en annan insikt i detta världsvida projekt, tack vare samarbetet med spanskspråkiga wikipedianer angående den nu rätt fina artikeln om Jan Arnald.

Dessa människor sitter alltså ofta på andra sidan jordklotet, har en bakgrund som antagligen skiljer sig tämligen rejält från min egen och talar ett språk jag knappt behärskar. Likväl lyckas vi på Wikipedia samarbeta utan några nämnvärda svårigheter – tack vare det vi har gemensamt. Det vi har gemensamt, det vi delar med alla wikipedianer världen över, är en vision, en bild av en framtid som är möjlig, en utopi där mänskligheten delar med sig av sin kunskap och vi alla når fullständig upplysning. Eller, för att uttrycka det med de tämligen famösa ord Jimbo Wales, Wikipedias grundare, yttrat:

Imagine a world in which every single person on the planet is given free access to the sum of all human knowledge. That’s what we’re doing.

Foto: code poet, CC-BY-NC-SA 2.0

Tänk dig en värld där varje människa på planeten har fri tillgång till mänsklighetens samlade kunskap. Det är det vi sysslar med.
Foto: code poet, cc-by-nc-sa 2.0

Tillsammans kan vi, genom fritt och öppet samarbete, åstadkomma den värld Wales beskrev så träffande. Vill du också vara med? Surfa in på svenskspråkiga Wikipedia, skapa ett konto och börja redigera. Så förverkligar vi denna vision. Tillsammans.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

I Sverige gäller upphovsrätten till ett visst verk under en upphovsmänniskas livstid och de 70 påföljande åren – sedan blir verken fria. Detta kan anses vara en orimligt lång tid, visst; och upphovsrätten bör förändras. Men det är ett lagstiftningsarbete som kräver riksdagsinträde innan vi kan ordna det. Vi kan inte ordna det nu, idag.

Vad vi däremot kan ordna nu, idag, det är att se till att det material som faktiskt har befriats från upphovsrätten också kommer allmänheten till godo. I nuläget finns kolossala mängder material som egentligen är fritt, men som i praktiken är oåtkomligt. Denna värdefulla kulturskatt finns nämligen spridd över hundratals institutioner inom den så kallade ABM-sektorn – arkiv, bibliotek och museer (på engelska kallas ABM-sektorn för GLAM: galleries, libraries, archives och museums). Trots att upphovsrätten gått ut, är den lika inlåst och ospridbar som någonsin ett av skivbolagen vaktat nyutgivet verk.

Men detta kan ändras. ABM-/GLAM-sektorn vill inte behålla kulturskatten bakom lås och bom, utan ABM brinner minst lika mycket som vi pirater för ett fritt kulturarv. Problemet är att de ibland inte känner sig riktigt bekväma med offentliggörandet av kulturen. Vem skulle inte göra det? Vi talar om institutioner som funnits sedan långt innan Internets födelse, som nu ska hantera dels en ny för många förvirrande teknik, dels en mycket svårgenomtränglig upphovsrättslagstiftning.

Det är här Wikimedia Sverige kommer in i bilden. Först kan en kortare presentation vara på sin plats: Wikimedia Sverige är en ideell förening som arbetar för att främja spridandet av fri kunskap; ”fri” som i fria licenser och yttrandefrihet, inte nödvändigtvis ”fri” som i gratis. Detta gör Wikimedia Sverige främst genom att stödja de olika Wikimediaprojekten, där Wikipedia, den fria encyklopedin, är den mest berömda. Flera andra Wikimediaprojekt finns: Wikimedia Commons, den fria fildatabasen, Wiktionary, den fria ordboken, och så vidare.

Nå, Wikimedia Sverige arbetar alltså för att främja spridningen av den fria kunskapen och den fria kulturen. Och vi har en situation där mängder av fri kunskap och fri kultur finns inlåsta på ABM-institutioner landet över. Slutsats: Wikimedia Sverige hjälper ABM-institutioner att befria sitt kulturarv!

Detta har föreningen ägnat sig åt ett par år, och lyckade samarbeten är till exempel det med Nordiska museet då museet beslutade sig för att lägga ut sina fria bilder (däribland fotografier tagna av Strindberg!) på Wikimedia Commons. Regionarkivet gjorde samma sak, och Riksantikvarieämbetet lägger upp sina bilder fritt på Flickr.

Dessa initiativ – som bara är några få av mängder av liknande projekt världen över – är utmärkta. Men det är ofta svårt att övertyga institutionerna om att släppa sitt material fritt, framförallt då en sammanställning av grundlig handledning och sakkunskap saknas. Just en sådan sammanställning skapas just nu av Wikimedia Sverige, och kan hittas på denna länk: Projekt GLAM-vitbok. Syftet är att samla all tillgänglig kunskap på området (och det handlar alltså nu om att offentliggöra sådant material som redan är fritt, inte om fortfarande upphovsrättsligt skyddade verk).

Piratpartiet är en stark försvarare av kunskapen och kulturen, och av att bevara och sprida vårt kulturarv. Om du vill göra en insats för dessa värden i praktiken – engagera dig i GLAM-vitboken! Ett möte arrangeras 24 februari i StockholmVi pirater har massor av expertkunskap inom detta område, och har därför mycket att bidra med.

Kopiera och sprid.

Foto: Tom Murphy VII, "Brighterorange" på Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0.

Foto: Tom Murphy VII, "Brighterorange" på Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0.

Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0. Gamla fria biblioteksböcker som bör tillgängliggöras och spridas!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Efter att ha genomgått min första dag på gymnasiet kommer jag hem och möts av ett inlägg på frekar06 blogg som handlar om just skolan – närmre bestämt frekar06′ eget förslag på en ny, breddad piratpartistisk politik inom området. Men frekar06 är inte den enda som sedan mitt förslag till en utveckling av Piratpartiets demokratipolitik deltagit i den av Anna Troberg initierade debatten om hur Piratpartiets ideologi ska konkretiseras och formuleras inom olika traditionella politiska områden. Then Piratska Angus publicerade sina åsikter om hur Piratpartiet bör ställa sig i invandringsfrågor, och har även tidigare skrivit om ett inlägg om RIT-avdrag och ett om politiskt tillsättning av tjänstemän. Mer abstrakt har Mathias Hellsten skrivit om olika ideologier. Allt detta – och mer därtill – har sammanfattats av Anna Troberg i en sammanfattande sammanfattning. Och nu, idag, min andra gymnasiedag, har emma opassande, Sveriges bästa länkkärleksguru just nu, postat en egen summering, med länkar även till ett forskningspolitiskt förslag av Henrik ”Fantastiska Forskarpiraten” Brändén, samt ett finans- och immaterialrättspolitiskt dito av Erik Lönroth och Amelia Andersdotter.

Om jag ska gå tillbaka till början och börja därifrån på en annan fortsättning, blev jag inspirerad av frekar06 och – ja, utan vidare krusiduller, trumpetfanfarer, eller annan valfri tidsuppehållande metafor, kommer här mitt förslag på hur Piratpartiets syn på skolan bör utformas (inklusive högre utbildning). Ja, och en sista grej: mycket kommer från en av paddorna.

Piratpartiets syn på skolan

Foto: Oscar Franzén ("Oxygenic"), Public Domain, redigerad av Bromskloss och mig

Foto: Oscar Franzén ("Oxygenic"), Public Domain, redigerad av Bromskloss och mig

Foto (Wikimedia Commons): Oscar Franzén (”Oxygenic”), Public Domain, redigerad av Bromskloss och mig

Principer
Demokratiska värderingar – däribland de mänskliga rättigheterna – bör utgöra fundamentet för samhället och alla dess beståndsdelar. Skolundervisningen bör ske med respekt för elevernas mänskliga rättigheter.

Alla människors frihet bör generellt vara så stor som möjligt. Skolplikten – som handlar om rättigheterna hos omyndiga vilka överhuvudtaget inte har samma sätt eller möjlighet att bestämma över sitt eget liv då vårdnadshavare har ansvar över dem – är ett accepterat undantag. Skolplikten är trots acceptansen en inskränkning av människors frihet, varför skolregler, om än ej upphöjda till lagstiftning, i praktiken utgör samma sorts inskränkning i människors frihet som motsvarande lagstiftning skulle göra.

Det finns två huvudsakliga skäl till acceptansen för skolplikten, ett ur samhälleligt perspektiv och ett ur individuellt perspektiv.  Ur samhällelig synvinkel bör världen bli ett kunskapssamhälle; för detta är skolan av största betydelse. Ur individuellt perspektiv är skolgång en (positiv) mänsklig rättighet erkänd i FN:s deklaration (artikel 26), klassificerad som sådan på grund av den fundamentala betydelsen hos utbildning för möjlighet till ett drägligt liv; såsom varande mänsklig rättighet gäller den för alla, oavsett godtyckliga irrelevanta personliga egenskaper.

Den nya teknikutvecklingen är av stor vikt för att realisera och utveckla kunskapssamhället, vilket inbegriper alla delar av samhället. Teknikutvecklingen sker som effektivast då den tillåts ha så stor frihet som möjligt, varför fri programvara och öppen källkod generellt är positivt för samhällsutveckling. Korporativism är av ondo och tillgänglighet av godo; vid kommunikation med samhället ska medborgare därför inte behöva använda ett särskilt företags produkter. Av den anledningen bör hela samhället övergå till fri programvara och öppen källkod.

Den högre utbildningen skapar mängder av kunskap, vilket är positivt för kunskapssamhället. Kunskapen bör komma hela kunskapssamhället till godo i möjligaste mån; på så vis gynnas kunskapssamhället än mer.

Vision
Skolan är en välfungerande institution för lärande och utgör grundbulten i det utvecklade kunskapssamhället. Respekten för elevernas rättigheter är inom skolan självklar, och alla elever är lika välkomna i skolan. Skolan använder sig av de senaste tekniska framstegen inom undervisningen, och tekniken skolan använder kan nyttjas av alla och är öppen för förändring. Den högre utbildningens praktiska bidrag till kunskapssamhället är omfattande och välspridda.

Sakpolitk

  • Avskaffa alla inskränkningar i klädesfriheten i skolor (såsom förbud mot huvudbonader inomhus).
  • Avskaffa drogtester i skolan (utöver vid konkreta, välgrundade misstankar riktade mot särskilda elever).
  • Undanta skolor från utbildningshämmande upphovsrättsslagstiftning.
  • Inför avgiftsfria datorer för alla elever i grundskolan.
  • Inför fri licensiering av samtligt kunskapsmaterial som skapas av  institutioner för högre utbildning som får ekonomiskt stöd från staten, och gör sådant kunskapsmaterial då det är praktiskt möjligt lättillgängligt för allmänheten.
  • Avskaffa stegvis all proprietär programvara i skolan till förmån för fri sådan.
  • Ge Skolverket i uppdrag att utvärdera och utbilda om fri programvara för skolbruk.
  • Utöka utbildningen av eleverna angående datorkunskap, med särskilt  fokus på fri programvara.
  • Avskaffa kameraövervakning i skolan.
  • Inför någon möjlighet till sanktioner riktade gentemot lärare eller rektorer som inte tar mobbning på allvar.
  • Inför bättre stöd till elever som på grund av brist på fullgott stöd inte kan gå i skolan.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, skola, skolan, skolpolitik, utbildning, IT, informationsteknik, teknik, dator, datorer, medborgarrätt, frihet, klädesfrihet, fri programvara, öppen källkod, FOSS, proprietär programvara, kunskap, datorkunskap, kunskapssamhället, drogtest, drogtester, , , , , storebror, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

dagen för 10 år sedan skapades en sajt vid namn Wikipedia. Tanken var att hela mänsklighetens encyklopediska kunskap skulle samlas en webbplats, tack vare frivilligas insatser. ”Av mänskligheten – för mänskligheten”, typ. I början gick det (relativt) sakta, men snart nåddes den kritiska massa som krävdes för att projektet skulle gå vidare av sig själv. Nya språkversioner skapades (engelska var först). Fler användare tillkom, både som skribenter och rena läsare (grejen med Wikipedia är att de två rollerna inte är skilda; alla som har en Internetuppkoppling och därmed tillgång till Wikpedia; det är bara att klicka ”redigera”-fliken, göra en ändring, och klicka ”spara”!).

Inför jubileet (om någon vill fira finns ett evenemang Stadsbiblioteket i Stockholm idag klockan 12-16; iförrgår hölls en annan fest på Strand) skrev jag en text om mitt eget förhållande till Wikipedia, som jag lade upp på jubileumswikin (ja, det har skapats en egen wiki för julieet – där även andras spännande historier finns) och även skickade in till webbplatsen för EU-året 2011 för frivilligt arbete (där den nu lagts upp). Till TV4:s morgonsoffa imorse hade några wikipedianer (däribland jag) bjudits in, och jag hade tänkt kanske berätta lite om min historia; att 10-åringar kan börja skriva på Wikipedia säger nämligen (och får förhoppningsvis folk att förstå) a) att det verkligen är väldigt enkelt, och b) vem som helst verkligen får bidra. Men nu diskuterade de vargjakt istället (ironiskt nog var det därför SNF:s, en organisation jag hyser starka sympatier med, fel att vi inte fick medverka), så jag lägger upp min historia här på bloggen istället:

Did you know that the largest encyclopedia in the world is written entirely by thousands of voluntary people around the globe? Did you know that you can become one of them, with just a few mouse clicks?

I was 10 years old when I did. Here’s my story.

When I was 10 years old, my father showed me a cool website he had found on the Internet. It was a site full of facts. Sure, sites full of facts weren’t that unusual – but the thing was, that this site was special. Anyone could add to it as they pleased, without having to ask for permission first. I was stunned, and didn’t actually think it would work – really, letting anyone edit the site? So we tested it. In the almost stress-like situation, I used the first subject that crossed my mind, that I had vast knowledge about: Pokémon. And then, I wondered for some seconds about which of the Pokémons I would write about. I decided to write about Rattata, since it was the only Pokémon I at least was quite sure on how to spell.

I typed Rattata in the search engine of the site, and was redirected to a List of Pokémons. That was weird. However, I soon figured out how to go the page for Rattata so I could edit it. And so I did. When reaching the page for Rattata, I simply clicked ”edit”. And then I changed the text from what had been there before (a mere redirect to the List of Pokémons page) to a simple sentence: ”Rattata is one of the smallest Pokémon figures”, the word Pokémon linking to that page. I clicked Save. Done! I had created my first article ever on Wikipedia, the cool website anyone could (as I had just experienced) edit. (Since my native language is Swedish, I created it in the Swedish-language version of Wikipedia. The English-Wikipedia article has another story.)

What I didn’t know at the time, was that Wikipedia wasn’t merely a cool website anyone could edit. It was so much more. It was a site with one of the greatest and perhaps hardest-achievable purposes in human history: to grant every single person on the planet access to the entire sum of all human knowledge. The founders of the site were Jimbo Wales and Larry Sanger, who – if they would have chosen to put ads on it when starting the site on 2001 – probably could have made a fortune of it. However, they chose not to, but rather to try and achieve that great purpose. And thanks to Internet, it really worked out, probably a lot greater than how they had ever imagined.

The ordinary way of knowledge creation would be to recruit a group of specialists and then starting a slow process of creating the content, including heavy review of the texts before publishing them. Actually, Wales and Sanger had already tried this method before they created Wikipedia, with a website called Nupedia. It failed. Why? It was too hard to submit material to the site. And material from non-experts wasn’t accepted. Wikipedia, however, trusted the masses, the general public, to submit their knowledge. The reviewing process would be open to everyone, and all articles would be published instantly. Anyone could join. Anyone could write. Simply, Wikipedia trusted the goodness of humanity. Simply, that concept worked.

Today, Wikipedia globally has 17 million articles. Over the years, I have created a couple of dozens of them. Over the years, I have improved a couple of thousands of them. The rest has been created and improved by hundreds of thousand other people just like me – unpaid, voluntary, information-liking people who want to do a favour to the knowledge of humanity (or just are bored and want to engage in a fun way to write). Together, we have created a top 10 visited website of the world. Daily, hundreds of millions of people go to Wikipedia to get information. That wouldn’t be possible without the great deal of work humans around the globe have put in it.

So what happened to that article about Rattata? Well, it wasn’t really encyclopedic enough (since Wikipedia is an encyclopedia, not all information suits the site). I myself later merged it into the List of Pokémon article – and today, List of Pokémon has been completely rewritten. That’s not a bad thing. That’s a good thing. It shows that the reviewing process on Wikipedia – of course also made entirely by the volunteers – works. Information that is regarded as not being in accordance with the scope of Wikipedia is rewritten, or deleted. As time went, I grew up to write about other, more serious subjects, such as geographical articles – mostly, I translated articles from the (often much better) English-language version of Wikipedia, into the Swedish-language version of Wikipedia.

In 2008, three years after I first created that article about Rattata, I was elected administrator (a kind of glorified cleaner job – with access to more advanced features such as the ability to delete articles – that everyone who is trusted by the other users of Wikipedia can get), possibly the then youngest administrator on Wikipedia, being merely 12 years old. I have since then developed my work for Wikipedia by meeting other Wikipedia users off-line in so called wiki-meetings, joining the Swedish Wikipedia-supporting organization Wikimedia Sverige and attending the conference Wikipedia Academy at the National Library of Sweden. Sometimes, I also blog about Wikipedia on my (mostly net-political) blog.

And now I have also written this text about my involvement in Wikipedia – actually, with the help from other wikipedians, in a very Wikipedia-ish way. On a personal page (outside of the ordinary encyclopedia part of Wikipedia, and instead in the community section), I wrote a draft, and then others (those kind people are on Wikipedia called Rex Sueciæ, Tanzania, and Jssfrk), who are better in English than I am, edited it. The difference is great. And thanks to the Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license all Wikipedia content is licensed under, I could simply copy the text – including the improvements from my fellow Wikipedians – and use it here. The image below was taken by Wikipedian Lars Aronsson (LA2), and is, too, released under the CC-BY-SA 3.0 license, so I could copy it as well. And the best is, you can – as long as you follow the license – do the same with all the open and free content on Wikipedia!

All in all, the voluntary work I have done in the service of humanity has affected me on many levels: I have become smarter myself, picking up bits of knowledge from the articles I write and edit; I have learned to cooperate better with other people, and the art of on-line communication; and mostly, I have developed a caring for the knowledge of humanity.

I love knowledge. I love humanity. And that’s why I love to contribute to Wikipedia.

So why don’t you start contributing? Hey, if a 10-year-old could do it… how hard could it be?

Foto: Holger Ellgaard, CC-BY-SA 3.0

Foto: Holger Ellgaard, CC-BY-SA 3.0

Foto: Holger Ellgaard, CC-BY-SA 3.0. Stadsbiblioteket, där vi idag ska fira Wikipedias 10-årsdag.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 98 andra följare