Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Internet’

Vill du reformera upphovsrätten, så att t.ex. icke-kommersiell fildelning blir lagligt? Då har du nu en gyllene chans!

EU har nämligen just nu en enkät som alla medborgare får fylla i, som handlar om just upphovsrätten. Tanken är att EU senare utifrån enkätens resultat ska föreslå en reform av upphovsrätten. Kanske till det bättre, kanske till det sämre – det beror mycket på svaren som kommer in på enkäten!

Du kan svara senast nu på onsdag 5 mars. För att svara, gå in på youcan.fixcopyright.eu och följ instruktionerna! Vidare hjälp att svara på enkäten finns på Amelia Andersdotters blogg: dels en utmärkt svarsguide, dels Amelias egna svar. Lycka till!

Gå in och svara omedelbums!

XKCD har förstått hur upphovsrätten bör se ut! Bidra gärna till att EU gör detsamma. :)

XKCD har förstått hur upphovsrätten bör se ut! Bidra gärna till att EU gör detsamma. 🙂

Briljant teckning av XKCD – föredömligt publicerad under den fria licensen CC-BY-NC 2.5.

Mina egna svar

Jag svarade inte alls på alla frågor, och hade rätt korta svar. Detta för att jag helt enkelt inte orkade mer – och det är 1000 gånger bättre att skicka in ett kortfattat, bra svar än att ge upp i försöket att skapa ett perfekt! De svar där jag inte bara markerat ”Yes” eller ”No” i enlighet med svarsguiden, utan faktiskt skrivit något själv, följer här nedan.

1. Yes. I’ve tried to watch YouTube videos which are ”not available in my country”.

4. The copyright must be reformed, such that a single digital market is created in the E.U. The Internet and the human culture is borderless – therefore, the rules governing the Internet and the human culture ought to be that, too.

8. Icke-kommersiell spridning av upphovsrättsskyddat material måste legaliseras.

En undersökning från Harvard 2004 visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. (http://www.news.harvard.edu/gazette/2004/04.15/09-filesharing.html )

En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. (http://ec.europa.eu/avpolicy/docs/other_actions/col_2008/ngo/kth_en.pdf )

En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det (http://www.som.gu.se/digitalAssets/1275/1275053_2007_morgondagens_publik… )

En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. ( http://www.ez.nl/pv_obj_cache/pv_obj_id_A426D60BC3C67FD783781FB4C9C200AF… )

En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. (http://www.scribd.com/doc/37406039/Thesis-Bjerkoe-Sorbo )

11. No. Free linking is vital to the function of the Internet. Under no circumstances should it be illegal to link to another place on the web – such a ban would be as ridicoulous as prohibiting the act of giving people directions, since links basically are the digital version of giving directions.

12. No. Absolutely not – if something is published online, net users must be able to view it without risking committing a (possibly completely unconscious) copyright violation.

20. No. They should be a lot shorter.

21. Yes. Absolutely – for example, the Freedom of Panorama does not apply in all european states, which is a problem when documenting architecture and urban landscapes.

22. Yes. All European exceptions should apply in all Eurpean countries. A clause about ‘fair use’ is most needed in the European copyright: it should for example be allowed to ”quote” images just as it is allowed to quote text in Sweden (due to the Swedish ”citaträtt”).

23. Yes. A clause about ‘fair use’ is most needed in the European copyright: it should for example be allowed to ”quote” images just as it is allowed to quote text in Sweden (due to the Swedish ”citaträtt”).

All non-commercial distribution of copyrighted material – such as file-sharing – must be allowed, as long as the moral rights of the authors are preserved. A lot of scientfic studies prove that file-sharing is not a threat, but rather an opportunity, for creators of culture.

24. Yes. Absolutely – as a rule, all non-commercial distribution of copyrighted material should be allowed.

25. Fair use would be good.

26. Yes. All exceptions must be the same across the European Union.

36. Ja. Programvaran har varit svårhanterlig, eftersom man inte använt fri och öppen programvara.

64. Yes. It must be easy to copy and distribute files. Distribution of culture is not a problem but rather something amazing.

67. Yes. Transparency is good.

77. Nej. För mycket vikt läggs vid upphovsrättsinnehavarnas snäva särintressen, och alldeles för lite vid användarnas.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPP, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , ,, ,, , , , , , , , ,

Read Full Post »

Wikimedia Sveriges årsmöte 2013. De som står upp på bilden utgör den nya styrelsen, som vi valde för 10 (sic!) minuter sedan. Leve det!

Wikimedia Sveriges årsmöte 2013. De som står upp på bilden utgör den nya styrelsen, som vi valde för 10 (sic!) minuter sedan. Leve det!

Just nu pågår Wikimedia Sveriges årsmöte! Fantastiskt trevligt att träffa alla gamla och nya vänner, få höra om allt underbart som skett under året i föreningen och att överhuvudtaget få delta på ett årsmöte (för mig som föreningsbyråkrat).

Men vad är Wikimedia Sverige?

Wikimedia Sverige är en ideell förening som arbetar för att främja utvecklingen av, spridningen av och förståelsen för fri kunskap. Konkret handlar det om att gynna den fria encyklopedin Wikipedia, den fria mediedatabasen Wikimedia Commons, den fria ordboken Wiktionary och massor av andra liknande projekt, som formellt drivs av Wikimedia Foundation men uteslutande utvecklas och skapas av dess användare. Svärmen – massor av o-organiserade ideella entusiaster över hela världen – samarbetar på nätet i dessa projekt för att helt informellt göra världen till en bättre plats, utan någon förenings inblandning.

Men ibland behövs hjälp, när juridiken står i vägen, när etablerade kunskapsinstitutioner som museer, skolor, universitet och bibliotek inte själva inser vikten av att de bidrar eller när enskilda entusiaster inte har resurser nog att ordna större projekt. Då kliver Wikimedia Sverige in!

Så vad hände på årsmötet?

Vi fick höra om vad styrelsen (inklusive dess underbara – och fotokunniga – ordförande), de anställda och framför allt massor av ideella eldsjälar (som förstås ofta ingår i styrelsen) gjort under året för utvecklandet och spridningen av fri kultur och kunskap. Och det är inte lite! Här kommer ett axplock av mina favorit-resultat från 2012:

  • Finansieringen av 14 så kallade Gemenskapens projekt där de ideella o-organiserade människorna på t.ex. Wikipedia fått söka om pengar till bra grejer. Bland annat har Wikimedia Sverige bidragit till arrangemanget av fotosafaris där nämnda ideella eldsjälar träffas för att tillsammans fotografera ett visst område och sedan sprida bilderna till näts, teknologi för inscanning av gamla böcker till Wikisource
  • Samarbetsavtal mellan Centralmuseernas samarbetsråd och Wikimedia Sverige, för att engagera museer i spridningen av den fria kunskapen. De har ofta varit bakbundna av lagstiftning – eller kanske snarare av en förlegad tolkning av lagstiftning – som gjort att de inte trott sig kunna sprida sitt material som de vill. Men Wikimedia Sverige har nu tagit fram en handbok, Kulturskatter på nätet, som förklarar för museer, arkiv och bibliotek hur de kan digitalisera sina samlingar – något de måste göra för att överleva. Tävlingen Upp till bevis, lanserad i samband med boken, ledde till att bl.a. Kungliga biblioteket och Nordiska museet laddat upp bilder fritt för allmänheten att använda, remixa och sprida. Och så sent som i tisdags berättade Livrustkammaren, Skolklosters slott och Hallwylska muset att deras 40 000 bilder läggs upp fritt på nätet (efter att Wikimedia Sverige i samarbete med dem ordnat en fashionabel fotosafari). Vi arbetar  också på att fotografera och sprida offentlig konst. Bara det faktum att årsmötet idag hålls på Arkitekturmuseet är mycket talande för de fantastiska framgångarna. Leve det!
  • Hundratals Quality Images och flera Featured Pictures till Wikimedia Commons tack vare att man skapat en högklassig teknikpool alla fått låna ur. Vill du fota, filma eller ta upp ljud från något (t.ex. en stor demonstration, en föreningsaktivitet, en fågelguidning eller egentligen vad som helst) som är relevant för Wikipedia, Commons eller något annat av våra projekt? Låna gratis från vårt helt nya kontor på Hantverkargatan i Stockholm!

Dessutom har vi fått en riktigt ordentlig organisation, med en rejäl ökning av antalet anställda, goda kontakter etablerade med många myndigheter (t.ex. två EU-projekt genomförda), samt en fungerande, effektiv ekonomi med massor av bidrag från allehanda håll. Sådant märks inte så mycket utåt – men indirekt är det givetvis avgörande för föreningens framtida fantastiska funktion för frihet för kunskap och kultur! Ett stort tack till alla er som engagerat er med det här! Jag lovar att framöver engagera mig mer i Wikimedia Sverige, när miljö- och medborgarrättskampen inte är lika akut.

”Vad har tejp, grafit och en grafentransistor med Wikimedia Sverige att göra?” Jo, denna bild har donerats av Nobelmuseet tack vare föreningens arbete! Vad denna bild har med fri kunskap att göra? Klicka här för att läsa Nobelmuseets vetenskapliga, vackra och verkligen underbara motivering!

Men framtiden då? Vad händer 2013 och framöver?

Extremt mycket coola grejer! Vi ska bland annat:

  • Påverka politiska partier så att de inser vikten av fri kunskap och kultur och god lagstiftning gällande detta, t.ex. gällande flygfotografering
  • Se till att ännu fler museer, bibliotek och arkiv släpper sina samlingar (som ofta är sammanställda medelst skattemedel) fritt för folket
  • Informera och engagera ämnesexperter, t.ex. universitetens forskare, så att de börjar bidra till Wikipedia

Och givetvis oerhört mycket mer! Konkreta mål för 2013 finns givetvis, antagna under årsmötet.

Det låter fantastiskt! Hur kan jag hjälpa till?

Det finns flera sätt!

  1. Gå med i föreningen! Det kostar bara 100 kronor, men ger dig fri tillgång till teknikpoolen (för sådant som främjar fri kunskap), ett fint nyhetsbrev månatligen samt – viktigast – kunskapen om att du stödjer fri kunskap.
  2. Engagera dig ideellt! Föreningen drivs ju förstås främst på ideell basis, så det finns mycket att göra om du vill bidra med tid, ork och energi! Oerhört kul.
  3. Skänk pengar! Det kan du också göra. Det är inte lika kul.

Årsmötet är över om någon timme. Då börjar verksamhetsåret. En ny styrelse under Mattias Blomgrens ledning är vald. En verksamhetsplan är antagen. En strategi har anammats. Nu kör vi! 

Riksdag och regering - några av de vi måste påverka för den fria kunskapens skull. Dessutom är detta fotografi ett lysande exempel på en bild som möjliggjorts tack vare Wikimedia Sveriges arbete - japp, såhär bra bilder har teknikpoolen skapat! Mer konkret har mästerfotografen Arild Vågen lånat en kamera, tagit bilden och släppt den fritt på Wikimedia Commons under den fria licensen CC-BY-SA 3.0. Vackert!

Riksdag och regering – några av de vi måste påverka för den fria kunskapens skull. Dessutom är detta fotografi ett lysande exempel på en bild som möjliggjorts tack vare Wikimedia Sveriges arbete – japp, såhär bra bilder har teknikpoolen skapat! Mer konkret har mästerfotografen Arild Vågen lånat en kamera, tagit bilden och släppt den frittWikimedia Commons under den fria licensen CC-BY-SA 3.0. Vackert!

Låt oss tillsammans se till att 2013 blir ett fantastiskt år för den fria kunskapen!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Demonstration för demokratin. Medborgarna manifesterar på Medborgarplatsen.

Demonstration för demokratin. Medborgarna manifesterar på Medborgarplatsen.

För bakgrund, se mitt förra inlägg: ”Vem bryr sig om hotet mot demokratin?”.

Idag var en stor dag. Vi demonstrerade gemensamt på Medborgarplatsen i Stockholm, för yttrandefriheten, för demokratin, för kulturens frihet. Piratpartister – och någon enstaka socialdemokrat – slöt upp från hela landet: huvudstaden självt förstås, men en skånsk delegation kom också liksom några från Norrland samt representanter för nybildade nordska Piratpartiet. Jag är säker på att flera ungdomsförbund ställt sig på barrikaderna för demokratins sak, liksom ett par partier, om vi hunnit kontakta dem angående demonstrationen (som utlystes blott tre dygn i förväg).

Uppåt 200 pirater (jag räknade till 150 vid ett enskilt tillfälle under den två timmar långa demonstrationen; många kom och gick) deltog, vilket får anses som mycket lyckat givet den mycket korta framförhålllningen. Piratpartiets grundare, Piratpartiets partiledare, Piratpartiets bägge EU-parlamentariker, Piratpartiet Stockholms företrädare samt Ung Pirats förbundsordförande talade. Många icke-pirater deltog, för att visa sin stöd för den egentligen inte partipolitiska utan i grunden demokratiska demonstrationen. Vi sände även en empatins och tacksamhetens tanke till Bradley Manning, människan som fängslats utan rättegång i 1 000 dagar idag, och som – om han ens är ansvarig för det – endast är skyldig till avslöjandet av amerikanska krigsbrott. (Mästerfotografen Jonathan Rieder Lundkvist delar som vanligt med sig av sina fantastiska bilder .)

Detta var förvisso kanske en av de största dagarna för demokratin i Sverige under det tredje årtusendet hitintills. Pressmeddelande hade skrivits. Media hade kontaktats. Konflikten var typisk: storbolag hotar de stackars ideella aktivisterna. Det var som upplagt för löpsedelsstoff, stora nyhetsinslag på TV och massanalys över alla nätets nyhetssajter.

En journalist dök upp.

Dagens Nyheters Lars Epstein var på plats, och har redan bloggat mycket förtjänstfullt från demonstrationen. Men var var alla andra? Var var Svt:s grävande program, som annars brukar vara så uppmärksamma på minsta avsteg från den rätta ordningen? Var var de (enligt egen uppfattning) frihetsälskande krönikörerna från kvällspressen, som så upprört (och rätmätigt) tar Lars Vilks i försvar inför varje hot? Var var vanliga hederliga journalister, som hyser ett intresse för samtidsaktuella och engagerande frågor som rör demokratin på djupet?

De kom inte. Det måste finnas en anledning. Är det kanske så att piratrörelsen är ute nu? Lika stora som klimatfrågan var 2008-2009, och piratfrågorna var våren 2009, är de nu som bortblåsta ur media. (Klimatet har visserligen pliktskyldigt uppmärksammats en del i samband med Världsbankens rapport, men de stora reportagen har uteblivit. Och piratfrågorna tas knappt alls upp.) Ska verkligen journalistiken vara så kappvändande, så likriktad, så trendmedveten? Är det inte snarare just då journalister vågar ta sig an de mer tidlösa och ouppmärksammade frågorna, som reportrarna på allvar lever upp till sitt yrkes stolta ideal?

Ett konkret exempel kan tas i form av Maciej Zarembas nya reportage om sjukvården, en fråga som knappast varit en het potatis de senaste åren – men som just nu blir en het potatis tack vare Zarembas gedigna, geniala journalistiska hantverk. Det finns en anledning till att det är Zaremba, och inte dussinjournalisterna eller -krönikörerna som ger sin egen personliga bild av varje enskild Twitter-tagg, som når de stora framgångarna och reaktionerna bland folket och på prisutdelningar.

Till sist: en gång i tiden var Aftonbladet en ledande kraft i Sveriges opinionsbildande och samhällskritiska rörelse, en av landets främsta tidningar. Ni har säkert alla hört hur ledningen med berått mod och enastående kreativitet undkom maktens censur genom det fiffiga formknepet att gång på gång byta namn på tidningen, från Aftonbladet till Det andra Aftonbladet till Det tredje Aftonbladet, och så vidare. All heder åt de äkta journalister och chefredaktörer som på så vis drev journalistiken framåt.

Jag är övertygad att 1800-talets Aftonbladet reagerat starkt mot enskilda bolags juridiskt extremt tveksamma utpressning mot ett demokratiskt partis styrelse, särskilt i en specifik situation med specifika frågeställningar där rättsväsendet inte är att lita på.

För att kontrastera kan vi ta en titt på vad (går)dagens Aftonbladet ägande sig åt:

Aftonbladet, 22 februari 2013

Aftonbladet, 22 februari 2013

I rest my case.

*

Stockholm var inte de enda som gick ut på gatorna i demokratins tjänst idag. De underbara Göteborgspiraterna ordnade flygbladsutdelning, där många gamla pirater – precis som jag själv här i huvudstaden – väcktes till liv ur sin piratpolitiska sömn och krävde det enda som kan vara rätt och riktigt. Ung Pirats östra distrikt och Piratpartiet Västmanland fick genom bl.a. Simon Lindgrens viktiga arbete in en debattartikel i VLT. Ung Pirat Skövdes Rickard Wahlander blev t.o.m. intervjuad i Skövde Nyheter.

Och ska jag vara lite snäll mot Aftonbladet publicerade de faktiskt Ung Pirats förbundsordförande Gustavs Nipes debattartikel ”Alla goda krafter måste försvara det fria internet”. Dock endast med en kort hänvisning till nätartikeln i papperstidningen. Jag menar, varför skulle man ge medieutrymme åt demokrati…?

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, etik, moral, kontroll, makt, ignorans, okunskap, , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , budbärarimmunitet, budbärarimmuniteten, Internetoperatörer, Internetoperatör, Internetleverantör, Internetleverantörer, ISP, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Vi lever i goda tider. Mänskligheten har aldrig varit så välmående, tekniken aldrig så fulländad, vetenskapen aldrig så allomfattande. Världen närmar sig snarare utopin än dystopin. Den som allra bäst, mest underhållande och med högst trovärdighet förklara detta är professor Hans Rosling, vars verktyg Gapminder så tydligt visar de ofta dolda förändringsprocesserna som alltjämt verkar i vår verklighet. Än tydligare blir det när Rosling, denna mästerretoriker, talar själv. Se bara den här filmen:

Likväl är det svårt att riktigt tro på detta goda, när vårt nyhetsflöde konstant fylls med negativa händelser, från det minimala och milda i form av skattemissbruk till det gränslösa och ofattbara i form av krig. När vi hör om Tillväxtverkets anställda som använder de pengar som kommer från oss alla medborgare inte för att gynna samhället utan för att leva lyxliv, om företag som får tillåtelse att hugga ned en ovärderlig skog, om Storbritanniens beslut att låta ett privat företag med profit som främsta intresse handha statens kärnvapen, om ett par i USA som förvägrades giftermål av den lokala kyrkan med hänvisning till parets hudfärg, om hur situationen för flyktingar till Italien ånyo kan förvärras, om den helt fruktansvärda situationen i Kongo-Kinshasa, om den likaledes fruktansvärda situationen i Syrien – för att bara ta ett axplock från det senaste dygnets svenska nyhetsförmedling – är det inte märkligt att man lätt förlorar framtidstron.

Det får inte ske.

Mänskligheten kan bättre.

Och bättre än någon kan Charlie Chaplin – av alla människor – visa det. Jag låter honom tala för sig själv:

Det där klippet kommer från komedin ”The Great Dictator”, där Chaplin parodiserar Hitler och Nazityskland. Protagonisten, en förtryckt medborgare i diktaturen, kastas i koncentrationsläger men misstas sedan komiskt nog för diktatorn av hans underlydanden (samtidigt som diktatorn själv misstas för medborgaren). Denna rockad gör att det nu blir den gode medborgaren som får hålla den onde diktatorns  ”segertal”, och det är där filmklippet ovan börjar. Protagonisten kastar diktaturens tidigare politik helt åt sidan, och håller istället ett brandtal för demokrati, humanism och frihet. Förvisso det kanske bästa tal jag någonsin hört.

Och det gjorde avtryck. 1940 kom filmen. USA var ännu neutrala gentemot fascismens fasansfulla övergrepp på andra sidan Atlanten. Filmen ”bidrog till opinionen” för amerikansk intervention mot nazismen, enligt Wikipedia.

Så, det där var Chaplin, humanism och antifascism ur ett mer historiskt perspektiv. Visserligen är det häpnadsväckande hur väl filmen passar in i dagens allt mer demokratiserade samhälle – där informationsteknologisk utveckling givit förtryckta folk de frihetens förmåga de behövt för att störta diktatorer i den arabiska våren – med sina tal om vetenskaplig och teknisk utveckling till allas nytta, och hur Chaplins tal hörs omedelbart över hela världen; så är det ju än mer nu när det finns på Internet.

Men när det gäller dagens samhälle finns ändå ett mer modernt, hoppingivande filmklipp jag vill dela med mig av:

Detta är inte en så uppenbar humanist som Charlie Chaplins skapelse, utan istället en sång av Kim Dotcom – den mycket rika entreprenör som ligger bakom MegaUpload och som fick internationell uppmärksamhet då han på ett uppseendeväckande sätt greps av polis. Hans inblandning i MegaUpload borde inte vara kriminell, så det är inget som misskrediterar Dotcom; däremot har han tidigare dömts för ekonomisk brottslighet. Exakt vilken bevekelsegrund som ligger bakom sången är således svårt att veta, men likväl – sångens budskap är spot on och fantastiskt.

Och om även brottslingar kan omvändas till att lägga resurser på aktivism för medborgerliga rättigheter, då är det ett bevis så gott som något på att humanismen har rätt i sin absoluta kärna:

Det finns förvisso godhet i oss alla.

Pusha gärna Chaplins tal!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Här är sjunde delen av mitt tal Demokratins slutliga seger som blickar tillbaka på verklighetens nollnolltal och de delar av tiotalet som hittills utspelat sig, från ett fiktivt år 2050. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en möjlig utopi där de mänskliga rättigheterna  äntligen, efter alla dessa år av kamp, respekteras till fullo.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 7.

Dystra utsikter

Christian Engström, en av den lilla skaran ACTA-kritiker i EU-parlamentet tillika Piratpartiets första EU-parlamentariker. Foto: Axel Pettersson, CC-BY-SA 3.0

Christian Engström, en av den lilla skaran ACTA-kritiker i EU-parlamentet tillika Piratpartiets första EU-parlamentariker.
Foto: Axel Pettersson, CC-BY-SA 3.0.

Det vi själva gjorde, vad gällde ACTA, var givetvis att försöka ta reda på allt. Karl Sigfrid, dåvarande riksdagsledamot för Moderaterna, som för övrigt mobbades av sin egen statsminister och riksdagsgrupp i samband med FRA-omröstningen och blev uppskriven som ja-röstare, var en av de första att i Sverige varna för ACTA. Motståndet växte rätt långsamt och var rätt magert. Kanske var det inte så konstigt. Tänk er själva att stå i år 2008 och försöka övertyga någon att det kan finnas någon som helst sanningshalt i rykten om en ny attack mot nätet: [förställer rösten som ivrig konspirationsteoretiker] ”Jo men asså! Det är ett internationellt handelsavtal mot varumärkesförfalskning! Fast egentligen är det mot Internet! Och tullen kommer få läsa dina mejl! Och det är jättehemligt och folket och media får inget veta! Och amerikanska skivindustrin sitter med och förhandlar! Men allt är fullständigt sekretessbelagt! Och EU, EU är med och deras fiskeministrar bestämde om det!”

Det där sista stämde faktiskt också: att EU skulle delta i ACTA klubbades märkligt nog på EU:s ministerråd för jordbruk och fiskeri. Vilket var absurt. Men de flesta som lyssnade på ens varningar om ACTA torde stänga av vid orden ”internationellt handelsavtal”. Lite som med FRA:s signalbärare och tekniska termer en masse. Vi pirater stod dock inte helt ensamma. Miljöpartiet engagerades i kampen, inte minst deras EU-parlamentariker Carl Schlyter, liksom Vänsterpartiet med bland andra Jens Holm i spetsen. Våren 2009 – ja, den legendariska piratvåren; tyvärr begravdes just det jag nu ska ta upp i allt annat som hände – hade Vänsterpartiet begärt ut förhandlingstexten för ACTA, så långt de nu kommit, från svenska regeringen med hänvisning till vår offentlighetsprincip, som då ansågs som världens starkaste. Regeringen lämnade ut dokumenten. De var överstrukna med svart. Parlamentet och medborgarna fick uppenbarligen under inga omständigheter få reda på sanningen. Den enda information vi faktiskt hade om avtalet kom från osäkra läckor. Det var bisarrt.

Men inte ens stora bolag i väst kunde vänta sig att deras samtal med makthavarna skulle vara för evigt. Till slut släpptes den färdiga ACTA-texten. Den var förvånansvärt försiktig. Formuleringarna talade om att ”främja samarbete” och liknande, och något av det mest konkreta som kom fram på nätfronten var att IPRED, privatpolislagen, skulle cementeras och bli omöjlig att frångå utan att behöva övertyga alla andra avtalets parter om det. Sedan fanns en del annat i upphovsrättens upprätthållande, och upphovsrättens utseende överhuvudtaget, som skulle konserveras på samma sätt. Och klara tveksamheter rörande att begreppet ”kommersiell” skulle kunna bli entydigt med ”omfattande” istället för ”vinstdriven”, som brukligt var, och att teknik för att gå runt kopieringsskydd skulle bli olaglig.

En hel del dåligt för nätet, var det alltså. Men egentligen inget jättechockerande, jämfört med det som redan gjordes i kampen mot fildelning. Troligen hade förhandlarna lyssnat på de upprörda protesterna när de allra värsta förslagen läckte – men knappast av demokratiska skäl, utan av rent taktiska. De förstod att de för att få igenom ACTA måste hålla avtalet på en förhållandevis tillbakadragen nivå. Och länge såg det ut som att de lyckats. Som otaliga medborgarrättsfientliga lagförslag, initiativ och politiska beslut tidigare under decenniet som jag inte ens nämnt här verkade det som att det inte skulle bli någon stor grej av det. För att bara nämna ett urval av det jag inte nämnt tidigare, nämner jag nu svensk lagstiftning om hemlig buggning, SWIFT-avtalet som lämnade ut flygdata till USA, forskningsprojektet för EU-övervakning Indect, annat inom det så kallade Stockholmsprogrammet och rättsövergrepp från Migrationsverket mot flyktingar.

Det verkade uppenbart att ACTA skulle sälla sig till denna digra auktoritära utveckling. Inte undra på att man var dyster som pirat.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , öppenhet, transparens, insyn, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Del numero 6 av mitt tal som blickar tillbaka på det verkliga nollnolltalet ur ett pirat perspektiv från ett påhittat 2050-tal. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt så länge eftersträvade mål. Talet kallar jag därför Demokratins slutliga seger.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 6.

Ut i Europa.

Några av de 608 957 tyskar som röstade  på Piratenpartei i Nordrhein-Westfalhen.

Några av de 608 957 tyskar som röstade på Piratenpartei i Nordrhein-Westfalhen.

På denna långa väg vandrade vi inte ensamma. Piratenpartei, ett av de första av nu väldigt många piratpartierna världen över, hade året innan, september 2011, kommit in i delstatsparlamentet i Berlin med 8,9 procent av rösterna. ”Meh, det är bara de där halvknäppa Berlin-liberalerna som röstar flummigt!” hördes från en del håll. Dessa stämmor hade fel. Ett halvår senare lyckades Piratenpartei också komma in i det mer traditionella Saarland, och maj 2012 äntrade partiet ytterligare två delstater. En av dessa var Nordrhein-Westfalen – det är förresten därifrån den där bilden kommer [pekar på bilden] – Nordhrein-Westfalen, som, med sina 18 miljoner invånare, var dubbelt så stort som Sverige sett till befolkningen.

Den insikten, tillsammans med den stora roll i Europas ekonomi och politik Tyskland kom att spela då de ekonomiska kriserna avlöpte varandra, födde en ny insikt: detta var stort. Piratenpartei var större än svenska Piratpartiet någonsin blivit. Och som vissa gammelmedia påpekade: Tyskland hade givit upphov till såväl den konservativa som den gröna rörelsen decennier tidigare, rörelser som sedan spritt sig över världen. Kanske var vår egen roll, det svenska Piratpartiets, egentligen inte alls att gå före parlamentariskt på hemmaplan – utan istället att visa vägen för rörelser utomlands, rörelser som verkade i öppnare och mer lättpåverkade politiska landskap?

Dessa tankar var egentligen inte obehagliga, trots att de reducerat vårt eget piratparti till inspiratör snarare än i sig verksam politisk kraft. En världsvid rörelse var förvisso vad Rick, vår tekniker, planerade att skapa. Ett återkommande mantra i valrörelsen 2009 var att vi skulle förändra ”Sverige, sen Europa och slutligen världen, i den ordningen”. Att det nu istället såg ut att bli ”Europa, sen Tyskland och slutligen världen” istället hade Rick knappast något emot. För vi hade förvisso redan börjat förändra Europa. Den plats i EU-parlamentet vi fick i valet 2009 användes initialt med stort fokus på Telekompaketet, där Christian Engström och Henrik Alexandersson med stor hjälp av diverse likasinnade i andra partier, främst gröna, lyckats göra EU-lag av principen om att ingen medborgare får stängas av från nätet utan föregående rättegång. En sådan självklarhet krävde enorm kamp, opinion från omvärlden och in i det sista nattmangling, alltså att politikerna satt uppe ända in i natten för att förhandla färdigt.

Och det var i EU-parlamentet avgörandet kom. Rättssäkerhetens seger i Telekompaketet – som upphovsrättsfanatikerna tidigare försökt använda för att genomföra repressiv lagstiftning på europeisk nivå – blev inte vår första. December 2011 tillträdde Amelia Andersdotter sin tjänst som EU-parlamentariker för Piratpartiet, så skaran EU-ropeiska pirater fördubblades. Och redan sitt första halvår skulle våra bägge parlamentariker möta en av sina största utmaningar någonsin.

ACTA.

Fyra bokstäver som för oss äldre pirater än idag skälver med de förlegade tankesättens vedervärdiga kraft, med den reaktionära maktposition upphovsrättsindustrin in i det längsta sökte upprätthålla, med de nätfientliga strömningarnas teknikfientliga avsky. ACTA var i grund och botten ett internationellt handelsavtal. Hur kunde det komma sig att något sådant skulle väcka vår vrede? Jo, ACTA gick längre än dess uttalade syfte, att skydda marknaden från varumärkesförfalskade varor. Mycket längre.

Det som initialt påkallade vår uppmärksamhet var läckta formuleringar, om sådant som att tullen skulle få beslagta datorer för att genomsöka dem efter fildelat material. Läckta – för själva avtalstexten var hemligstämplad. Detta var innan avtalstexten var färdigförhandlad, och förhandlingarna – hade man beslutat – skulle ske aktivt dolt för parlamentens, folkets och journalistikens insyn i processen. Vilka fick då förhandla? Människor man trodde, i brist på transparens, skulle kunna företräda så många intressen som möjligt, och därtill en bunt folkvalda för att få med det så kallade allmänintresset?

Nejdå, inte alls. Sådant gick inte riktigt för sig i så här stora avtal. Istället förhandlade odemokratiskt valda byråkrater som företrädde de olika parterna, bland annat USA och EU, tillsammans med amerikanska upphovsrättsindustrin.

Ja, så var det. Vad som skulle kunna bli lagstiftning i flera länder världen över diskuterades alltså bakom stängda dörrar – med storföretag från USA vid förhandlingsbordet, som enda företrädare för det icke-statliga samhället. Byråkrater som inte valts demokratiskt utan bara tillsatts utifrån oklara grunder tillsammans med amerikanska skiv- och filmindustrin i formella överläggningar om kommande lagstiftning – kan en bild av korporativism bli mer tydlig? Det jag hoppas är att ACTA-förhandlingarna var något slags unikum, något extremt. För betänk alla avtal som inte berörde nätet, som inte kunde uppmärksammas av någon rörelse, som om de hölls dolda för folket helt enkelt förblev dolda.

Hur utbredd var egentligen korporativismen i Europa vid denna tid?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , pirataktivism, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, Tyskland, Europa, Piratenpartei, delstatsval, Nordrhein-Westfahlen, öppenhet, transparens, insyn, , , , , , , , , , , EU, EU-parlamentet, Christian Engström, Amelia Andersdotter, Henrik Alexandersson

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

En ny litterär recension – tack till Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner för inspiration. Den här boken fick jag syn på när jag besökte Östermalms bibliotek för någon vecka sedan då jag skulle låna datorer.

*

Sociala medier

– en halv sekund från ord till handling

Ronge, Paul

Foto: Nick Richards ("nedrichards"), CC-BY-SA 2.0

En social smartphone. Viktig för sociala media, och såväl
omslagsbild för samt tema i Paul Ronges ”Sociala medier”.
Foto: Nick Richards (”nedrichards”), CC-BY-SA 2.0.

Människan har i alla tider varit en social varelse. Vi har umgåtts, samarbetat, talat, berättat, musicerat och överlag levt våra liv ständigt på tvären med de gränser som skiljer olika individer åt. Förvisso är jag liberal och menar på att politiken måste utgå från individen; men politiken är inte allt. I samhället bortom maktens korridorer, juridiska dokument och ignoranta beslutsfattare existerar helt andra värden än dem som måste styra staten. Och det är här gemenskapen kommer in. Kanske kan enstaka individer uppnå lycka i total ensamhet; men de allra, allra flesta av oss tyr sig naturligt till andra människor. Kärleken och vänskap är – i all sin opolitiserade (nåja) enkelhet – mycket värdefullt för oss alla.

Men nog med klyschor och till saken. Sociala medier är en bok om Twitter, Facebook och bloggar (alltså bara traditionella sociala medier på webben; IRC och mejl tas inte upp) publicerad av medievetaren Paul Ronge. Nu skriver jag ”publicerad”, för bokens texter är bara delvis skapade av Ronge själv – boken utgörs av en hel klase intervjuer av massor av mediemänniskor. Och nu skriver jag ”medievetare”, för begrepp som ”PR-expert” har en förmåga att stöta bort mindre kommersiellt och mer etiskt/filosofiskt inriktade läsare (dit jag räknar mig själv). Ronges verk handlar visserligen till viss del om företagande, men då ur ett medieperspektiv (lite vagt påminner det om Magnihasa med vänners behandling av de 95 teserna), och det flummar aldrig in på urtråkiga vinst-/träffmaximeringsmetoder (jag tittar på dig, sökmotoroptimering, och jag tittar surt!).

Nej, istället håller Ronge kvar vid sina intressanta röda trådar: en om gränserna mellan privat/personlig/offentlig och hur de uppluckras eller snarare omvandlas, en om hur de sociala medierna kan användas för att driva och utveckla politik (och, som sagt, näringsliv) och en om underförstådda regler och normer  för uppförande privatpersoner emellan till näts. Det är ganska skickligt, med tanke på att intervjuoffren som snarare känns som -vittnen, -sanningsvittnen om de nya tiderna, har så vitt skilda bakgrunder. En ”medborgarlöns”-arbetande landsbygdsbo här, en riksdagspolitiker där, en forskare inledningsvis och en författare i blivande (och nätmässigt vardande) avslutningsvis.

Författarmängden gör att boken blir rätt varierad efter de medverkande personernas intresseområden. Som mer intresserad av de filosofiska och politiska aspekterna på sociala medier, är jag själv följdaktligen inte så jättenyfiken på intervjuer med olika bolags företrädare. Men Ronge har ett sätt att skriva – han är förvisso en PR-expert 😉 – som går hem, och då inte  på det simpla viset av typ Ipren-mannen (höll på att skriva IPREN-mannen, för att jag skrivit IPRED med versaler så ofta… politikskadad…). Paul Ronge är istället uppenbart intellektuell, och utan att förhäva sig själv och sina egna insatser i mötena med sina kontrahenter lyckas han förmedla sin seriositet. Vilket han säkert har något slags varumärkesbyggande baktanke med. Men det spelar ju ingen roll vilka bevekelsegrunder han har för sin trevliga, intellektuellt attraktiva framtoning – det viktiga är att boken blir bra.

Och det blir den. Allra bäst är den givetvis då de mest intressanta människorna får tala ut. Bland dessa hittar vi Mats Lindberg, en professor i statsvetenskap, som resonerar kritiskt om medieteori utifrån Jürgen Habermas, vars (tydligen) klassiska verk Borgerlig offentlighet på något sätt utgör den intellektuella grund som Paul Ronges snart tre förändringsfyllda decennier år senare lutar sig mot. Svaren från mymlan (Sofia Mirjamsdotter), en av de allra klokaste inom sociala medier i Sverige, är givetvis läsvärda, liksom de hennes tidvise kompanjon Deeped (som skrev ett klokt inlägg så sent som idag) ger kapitlet därpå. Kvällstidningarnas bägge chefredaktörer är närmast definitionsmässigt intressanta i deras roller; så värst mycket nytt kommer de inte med.

Det gör däremot en del andra, som jag inte väntat mig fängslas så av. Hit hör Alex Schulman, som basically erkänner att hans tidigare elaka roll var en konstruerad och till verkligheten föga kopplad persona han lanserade inte för att såra utan för att, tja, få uppmärksamhet och underhålla, verkar det som. Det verkar också som att Schulman – vars betydligt mer seriösa och kärleksfulla senare alster, såväl hans böcker som hans nya blogg, hyllats – uppriktigt ångrar mycket av det han lät sin delvis fiktiva nätsida säga. Men hit hör också Blondinbella/Isabella Löwengrip, som jag tidigare hade trott var någon pseudokunnig utseendefixerad människa med visst sinne för affärer. Nu är jag istället övertygad om att Blondinbella är extremt intelligent, betydligt mer penga- än utseendefixerad och med föga ädla motiv i sitt bloggande. Det har inte med någon egentlig antipati mot Blondinbella som person att göra – hon har gjort en del riktigt bra saker – utan min motvilja handlar istället om min antipati mot den kalla rationalitet som driver många företagare.

Den allra mest skärpta skildraren och skildrade i Ronges samtidsskildring är nog Tindra-Anette Boström. Denna bloggare – en av få integritetsdito jag inte kommit särskilt mycket i kontakt med (jag trodde inte alls tills jag alldeles nyligen, i ett annat sammanhang, upptäckte hennes kommentar på ett inlägg från 2008 – där jag för övrigt luftar rätt tokiga rösträttsåsikter; hur tänkte jag…?) – har på grund av diverse strukturella så kallade problem inte något arbete och går därför på statliga bidrag. Men lite likt sargoth/Piratkatten/Magnihasa verkar Boström inte uppfatta detta som något egentligt dilemma; istället ägnar denna mästertänkare sina dagar åt att sätta sig in i samtidspolitiska frågor av vikt, inte minst medborgarrättsrelaterade sådana. Att läsa Boströms tankar om dessa och om sociala medier är oerhört givande. Så om inte annat, låna boken för att läsa just hennes kapitel!

Frågor, att vrida, vända, bolla med, spinna vidare på, och slutligen kasta ut i bloggformat på den världsvida väv vi kallar nätet, finns det oerhörda mängder av – boken är inte någon instruktionsbok (mer än några tips på bokens sista fem sidor) eller något encyklopediskt verk, utan istället av en intervjubaserad, rätt lättsamt filosofisk natur. Detta inlägg skulle kunna  bli trenne gånger så långt utan att något mer än min tid (jag drar till Stora Karlsö med Fältbiologerna i morgon för semester) begränsar mig. Men jag tror det räcker här. Att jag ska låta recensionen av denna bok få ett värdigt avslut nu. En sista fundering får bli att jag om jag ska nämna någon reell brist saknar vissa initierade tänkare – Rasmus Fleischer, Emma Opassande, sargoth, Rick Falkvinge (och än fler jag knappt känner till finns)- i det digra verket. Men de kan jag å andra sidan följa på nätet.

Sociala medier är en bok som ställer ofta intressanta frågor och presenterar oftare intressanta svar från allra oftast intressanta tänkare rörande sitt ämne som ligger helt rätt i tiden. För om det är någon enda tes alla dessa disparata härolder för de tider som komma skall har gemensamt, är det deras starka övertygelse att sociala mediers betydelse endast kommer öka framöver. Däri instämmer jag. Och för att hålla koll på utvecklingen och kunna följa med i det sociala tågets färd är Ronges verk betydelsefullt (inte minst för de ”framtida forskare” Juholt talat sig så varm om). Och inte bara följa tågets färd – med Sociala medier i ena bakfickan, tvenne fulguider i den andra och Tweetdeck i den tredje kan du själv bli lokförare tillsammans med tusentals andra. Just det är förvisso de sociala mediernas kärna.

*

Paul Ronge: Sociala medier
Optimal förlag, 2010
274 sidor
ISBN: 978-91-7241-202-6

Andra recensioner: Paul Ronge själv – Paul Ronge under arbetsprocessenPaul Ronge om reaktioner efteråt – Erik Laakso – Doktor Spinn – Jimmy Mannungs bloggMimmimariesböckerKulturbloggen – Ramona Fransson – MotviktigtMikael Hansson – Arbetaren

Pusha gärna inlägget!

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpirat

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Här är den femte delen i min tillbakablick på verklighetens nollnolltal från ett påhittat 2050-tal – i form av ett tal till Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 5.

Metamorfos.

Gandhi, som tillskrivits detta citat: "First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win."

Gandhi, som tillskrivits detta citat: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”

Så då blev det som Gandhi en gång enligt myten ska ha sagt angående etablissemangets reaktion mot nya proteströrelser: ”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win.” Först hade vi mycket riktigt befunnit oss i medieskuggan och behövt skrika för att överhuvudtaget kunna göra oss det minsta hörda – de ignorerade oss. Sedan hade politiker och människor i media börjat tala hånfullt om såväl vårt namn – ”hur skulle man kunna rösta på några som kallar sig Pirat-partiet?!” – som vår politik – ”enfrågeparti, enfrågeparti, ENFRÅGEPARTI som bara bryr er om fildelning!” var en tröttsamt vanlig förolämpning som förstås var helfel; vi tog visserligen ställning i få frågor, men vi var inte ett enfråge- utan ett fokusparti, och fildelningen var bara en liten del i försvaret av medborgerliga rättigheter och kulturspridning. Här förlöjligade de oss. Sedan började politiker och industrins representanter faktiskt aktivt försvara sina egna åsikter och visa på påstådda men sällan existerande brister i våra åsikter – de bekämpade oss.

Sedan vann vi.

Men riktigt så enkelt skulle det inte bli. Trots att förutsättningarna såg bra ut. Vi var unga, vi var coola och vi tog upp rent brännande frågor. Det här sista beskrevs på ett sagolikt skickligt sett av Joshen, en av partiets bästa samtidsskildrare. Han liknade situationen med en lägenhetsbyggnad: gammelpartierna var en paranoid pyroman som tände eld i trapphuset för att hålla terroristerna borta medan Piratpartiet var den vettiga och kloka lägenhetsvärden som påpekade vikten av att kunna gå i trapphuset på ett normalt sätt för samhället och individens rättigheter. Elden är ett slags metafor för FRA:s övervakning av Internet, trapphuset är själva Internet. Inlägget är för långt för att jag ska läsa upp det i dess helhet, men sök efter ”det brinner i trapphuset” så hittar ni det.

Men förutsättningarna förändrades. Den opinionsundersökning som publicerades någon dag efter EU-valet, där vi om den besannades skulle komma in i riksdagen, var glömd och begraven bara något halvår senare. Kanske var det just vår stämpel som unga och coola som låg bakom att Piratpartiet och vår politik helt förpassades från medias bevakning och människors medvetanden. De fenomen som snabbast stiger är de som snabbast dalar. ”hajpat”, som fenomenet kallas med ett lätt föråldrat begrepp.

Vi misslyckades. Det måste jag nog medge, med eftertankens distans. Jag själv misslyckades förvisso personligen, jag tog en alldeles för lång vila från politiken efter EU-valet, blev alldeles för nedsänkt av att media flyttade sina strålkastare åt annat håll. Men även som parti misslyckades vi. När media sådär några veckor efter valet till Europaparlamentet i juni 2009 återigen började ignorera oss drabbade det inte bara mig; det drabbade hela partiet. Och vi kom aldrig tillbaka inför nästa val. Det hölls bara 15 månader, ett drygt år, senare. Vi borde kanske ha klarat det. Ändå gjorde vi det inte.

Vi fick 0,65 procent. Inte ens över 1-procents-spärren för statlig valsedelsutdelning. Inte över 2,5-procents-spärren för statligt partistöd. Och absolut inte över 4-procents-spärren för riksdagsinträde. I ett proportionerligt – mer fullständigt demokratiskt – valsystem hade vi fått två platser i riksdagen. Nu fick vi inga. Bara ett resultat som var nästan exakt som det 2006.

Jag besökte vår valvaka i Sundbyberg i Stockholm, i en kanske en knapp tiondel så stor lokal som vid valsegern 2009. En knapp tiondel så mycket media fanns på plats. En knapp tiondel så stort blev valresultatet. När min pappa hämtade mig med bil då det stod klart att vi förlorat, att de främlingsfientliga och delvis rasistiska Sverigedemokraterna kommit in och att den medborgarrättsfientliga Alliansregeringen segrat ånyo var känslan av overklighet sig lik från vår seger 2009. Allt annat var fullständigt annorlunda. Hemskt. Bara hemskt.

Enligt Rick Falkvinge, som fortfarande var partiledare, hade vi fler aktivister än någonsin som utförde en mer massiv valkampanj än inför något annat val. Skon klämde alltså inte, då väl det dryga året från EU-valet gått, vid engagemanget; det förefaller inom partiet ha återuppväckts, även om vi förlorat väldigt många medlemmar. Skon klämde istället vid media. Medan vi själva försvann bort från det politiska landskapet i journalisternas ögon inträdde ett annat parti på scenen. Sverigedemokraterna. Detta kortlivade parti upplevde sin tillfälliga uppgång just 2010. Allt tal om nya partier centrerade oundvikligen på detta främlingsfientliga, delvis rasistiska parti. Som Rick lakoniskt skulle konstatera någon dag efter valet till sina bekantskaper inom media och politik utanför våra pirata kretsar: deras val av parti att fokusera på gjorde att vi fick in ett främlingsfientligt parti i riksdagen istället för ett frihetligt. Onekligen tänkvärt.

En förnyelsens tid tog vid i Piratpartiet. Själv blev jag alldeles för politiskt deprimerad för att orka mer, på mycket länge. Men i partiet tog arbetet raskt vid. Inte bara media var att skylla för vår valförlust – mer engagerade pirater än jag hade kommit till den kloka insikten att det var bristen på heltäckande politik som var vår största akilleshäl. Att komma in i EU-parlamentet var möjligt att göra med endast ett par frågor på agendan – föga uppmuntrande är kanske skälet att valet inte såg som fullt så allvarligt för ens egen plånbok som nationella val, för EU hade rätt liten makt över sådant. En mer positiv tolkning är att folket förstod att man i vilket fall inte kunde driva särskilt många frågor inom ramen för det gigantiska EU-parlamentet som ensam svensk ledamot. Hur det än må vara med den saken tycktes det att ett riksdagsinträde krävde ett betydligt mer omfattande partiprogram.

Så vi breddade oss. Först, då jag var inaktiv, togs ett nytt, mycket bättre principprogram fram, så gott som helt tömt på sakpolitik. Denna skulle istället beslutas om och utvecklas på vår- och höstmöten, som skedde uteslutande digitalt – varken ekonomin eller tekniken räckte än så länge till för att ordna integrerade nätbundna/fysiska träffar.

Och så skedde; vårmötet 2012 blev det första då en rejäl mängd sakpolitiska ställningstaganden togs. Vårt partis anhängare spände sig över hela det fördelningspolitiska spektrat, från den yttersta vänstern till den yttersta högern, men på den frihetlig-auktoritära skalan – som ännu inte fått ordentligt fäste i etablerade kretsar, men som var populär hos oss pirater – låg vi alla nära friheten. Det var utifrån denna gemensamma, frihetliga syn vi skulle utveckla vår politik till fler områden – frågor om medborgarrätt som yttrandefrihet även på nätet och immatieralrättsreform, hur mycket uppmärksammade de och än blir och hur viktiga de än är räckte inte för mer än någon halv procents röster i Sverige då 2000-talet begynte.

Anna Troberg, partiets nya och skulle det visa sig minst lika skickliga partiledare som sin föregångare, liksom Henrik Brändén, som med sin socialdemokratiskt etablerade partistrukturella grund i alla dessa år verkat väl för partiet, lanserade april 2012 breddningsbloggen, en plattform där alla kunde delta i utbyte av idéer om vilken väg Piratpartiet kunde vandra. Detta skedde ganska exakt tre år efter den första opinionsmätningen som gav oss 5 procent inför EU-valet, och på längre sikt skulle händelserna komma att få ungefär samma – oerhörda – historiska betydelse.

Överlag visade all debatt på breddningsbloggen vilken riktning partiet skulle ta. Och glädjande nog blev det frihetens, vetenskapens och medmänsklighetens väg som vårt parti valde.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, riksdagsval, riksdagen, valet 2010, riksdagsvalet 2010, förlust, förluster

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Och nästa inlägg i min utopiska tillbakablick på nollnolltalet – i form av ett tal till Piratpartiet ett fiktivt år 2050 där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål – kommer här…

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 4.

Lycka.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu... Foto: Hans J.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu… Foto: Hans J.

Svaret på frågan kom naturligt, med tidens gång som jag då uppfattade som så sakta. Valdagen var kommen. 36 timmar innan vallokalerna öppnade hade vi aktivister uppskrivna på att lägga ut valsedlar för partiet i 93 procent av dessa. Slutligen kom vi upp i 99 procent. I detta val gällde nämligen fortfarande den gamla vallagen, den som stipulerade att partier – även sådana som lyckats med de 1500 underskrifter som krävs för officiell registrering – själva måste lägga ut sina valsedlar. Möjligen kunde detta accepteras om det var en strikt ekonomisk fråga, om staten inte ansåg sig ha råd att ordna valsedelsutläggning. Möjligen.

Men det var ingen ekonomisk fråga. De potentiellt uppåt 20 partier – denna mandatperiod var det 8 – som redan hade plats i EU-parlamentet för Sveriges räkning fick sina valsedlar utlagda, helt gratis. Och de som satt i Sveriges eget parlament fick enorma statsstöd – enorma jämfört med vad vi aktivistdrivna småpartier kunde uppbära. Vi fick nämligen inget statsstöd. Och vi fick inga valsedlar eller utdelning heller. Vi fick betala dyrt för sedlarna, och ordna utdelningen själva. Där gick någon femtedel av kampanjpengarna som uteslutande kom från donationer och någon femtedel av aktivisternas samlade ork och tid till att lägga ut valsedlar, en strikt administrativ syssla valmyndigheten rimligtvis borde ha ordnat åt oss.

Jag fick förresten inte rösta. Ja, era historieböcker daterar mycket riktigt 1 januari 2035 till den allmänna rösträttens införande i Sverige. På min tid hette det att allmän rösträtt infördes i 1900-talets begynnelse, men det var minst sagt en sanning med modifikation. Den största grupp som uteslöts från rösträtten under drygt ett hundra år var unga människor, under det decennium som är intressant för oss närmare bestämt alla medborgare som inte fyllt 18 år. Där ingick jag själv. Förvisso var det snöpligt att inte kunna rösta på det parti jag lagt ner en del engagemang på att få in i EU-parlamentet. Att tillbringa några månader med huvudsakligt fokus på en enda dag och en enda händelse, och att sedan inte alls få delta i det allra viktigaste momentet den dagen och den händelsen var störande.

Men nu låter jag bitter. Det är jag inte. Sannerligen inte. För då vi under månader satt upp affischer och givit folk flygblad och opinionsbildat medelst fantastiska nya tekniska verktyg, och utdelningen av valsedlarna till själva lokalernas ställ och bord var klar, och då många av våra frivilliga också personligen funnits på plats utanför vallokalerna för att dela ut valsedlar i folks händer – en mycket trevlig syssla, för övrigt, som ju fortfarande är gammal tradition vårt allt mer digitala politik till trots – ja, efter att vårt slit äntligen var färdigt och det var dags att se om vi fick lön för mödan bänkande vi oss framför statstelevisionens sändning av valkvällens och valnattens spännande rösträkning.

Den 7 juni 2009. Jag minns det nästan som igår. Om jag blundar [jag sluter ögonen och håller dem stängda] kan jag se det framför mig. Jag går in i entrén till lokalen vi i Piratpartiet hyrt för att gemensamt fira eller förtvivla. Vakterna frågar om jag ska alkohol – enbart då måste inträdesavgift betalas. Nej, det ska jag inte; jag är 13 år och har aldrig förstått vuxnas oförmåga att segra eller sörja utan rusningsmedlets hjälp. Så jag fortsätter in i lokalen. Det är stort, enormt stort, och mängder av människor. TV-kamerorna är överallt, liksom mikrofonerna, journalisterna själva. Och naturligtvis: piraterna. Vi, som ska gå till historien som de första av nätbarnens aktivister, som kunskapssamhällets byggare och som en av 2000-talets främsta medborgarrättsrörelser. Men det vet vi inte nu, knappt anar vi det ens. Vi vet ju inte om vi ska komma in i EU-parlamentet. Och misslyckas vi med det, efter all denna uppmärksamhet, efter de lyckosamma vindar i seglen förkastliga rättsprocesser och lagstiftning givit oss i form av upprördhet och engagemang, ja, då är vi i det närmaste körda. Borta.

Men nog tror vi. Nog hoppas vi. Och opinionsmätningarna ger oss fog för hoppet. Vi har varit ända uppåt 8-9 procent de senaste dagarna, och alltid över de behövda 4. Men nu när jag går här i den öppna korridoren och når den gigantiska matsalen, där mer ekonomiskt självständiga pirater betalat för en trerättersmiddag och fortfarande sitter kvar längs borden. En pirat hälsar jag på i vimlet då jag söker nätuppkoppling för min dator. Jag tänker live-blogga om detta, såsom jag under Pirate Bay-rättegången – den som känns som så långt bort; så mycket har ändrats sedan februari – gjorde. Och sharing is caring, vår gamla devis, stämmer även här; jag får tillgång till någon egens inloggning på lokalens trådlösa men stängda nätverk. Så jag surfar in på wordpress.com. Så går jag in i matsalen, får syn på ett par pirater jag känner och en av få lediga stolar, och slår mig ned vid deras bord.Vi hälsar och jag börjar liveblogga rätt fokuserat. Utan att riktigt vara medveten om det fångas jag på bild [sveper ut med handen i riktning mot bakgrundsbilden].

Så ska statstelevisionens vallokalsundersökning, den som baseras på noggrant och statistiskt välgjorda utfrågningar av de som precis röstat runtom vid landets vallokaler, den vars resultat aldrig brukar avvika mer än ytterst litet från själva valresultatet resultatet senare, äntligen presenteras. Vi vet att allt över fem procent kommer räcka, fem procent kommer räcka gott och väl för ett mandat. Även om man förstås högmodigt längtar efter än mer. Statistiken ska nu presenteras och… [jag öppnar ögonen]

Vi får sju procent! BAM! Applåderna, hejaropen och den allmänna glädjeyran fullkomligen exploderar runt omkring mig då människor ser den stora skärmens budskap. Vi gjorde det! Vi lyckades! Vi har kommit in i EU-parlamentet! Till journalisten som efter ett tag slår sig ner vid oss säger jag att det är en seger för demokratin och de medborgerliga rättigheterna (eftersom gammelpartierna struntat i folkets åsikter om medborgarrätt och immaterialrätt och därför trotsat demokratin), och just det, ”Det här är en seger för demokratin”, får för några minuter stå med i kvällstidningens nätupplaga som sedan uppdateras.

Detta är en lyckans kväll. Ska jag finna det minsta att klaga på, det minsta att ångra, är det väl de mer, ja, galna handlingar – involverande diverse lila piratpiskor och vad jag förstår, efter att jag gått, även fontäner – som ledande pirater utför, istället för att passa på att sprida vårt budskap om medborgerliga rättigheter. Men egentligen bekymrar jag mig föga för det. För framför allt är jag glad. Jag är gladare, kanske inte mer starkt men mer ”är jag i en dröm?”-aktigt än någonsin förut i mitt visserligen hittills rätt korta liv. Sedermera fastställs det exakta valresultatet till 7,14 procent, vilket innebär att vi har ett till mandat att vänta om Lissabonfördraget – som vi är kritiska till – går igenom.

Piratpartiet har kommit in i EU-parlamentet. Målet vi kämpat för i ett halvår, och många andra i tre och ett halvt år, är uppfyllt. Vi har visat världen att vi finns, att Piratpartiet kan göra faktisk skillnad, att medborgarnas frihetsvurm kan väckas och förändra på nytt. Allt är väl.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, lycka, val, valvaka, valvakor, demokrati, piratmöte, piratmöten, rösträtt

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Min inläggsserie Demokratins slutliga seger, där jag utifrån en fiktiv men möjlig framtid (år 2050) beskriver nollnolltalet som jag ser det ur ett pirat perspektiv, fortsätter nu (efter ett par dagar utomhus och -näts). Här kommer del 3, där den deppiga FRA-frågan som skildrades iförrgår övergår i en betydligt hoppfullare vår: piratvåren 2009.

(Uppdateringen: korrigerade stavfelet ”dominerdade”, tack Jonas!)

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 3.

Det våras för hoppet.

Ett par händelsefyllda år skiljer den stora FRA-debatten från riksdagsvalet 2010. Och allra mest händelsefyllt var 2009. Det var här jag själv blev en medlem i Piratpartiet. Hösten därinnan hade jag börjat blogga, och det var omöjligt att på denna tid blogga politiskt utan att dras in i piratkretsar – Piratpartiet dominerdade dominerade fullständigt inom den politiska bloggosfären, något som bara skulle hålla i sig ett enda år till. Så jag läste om rörelsen. Tidigare, på våren samma år har jag för mig, hade jag sett något enstaka inslag i statstelevisionen där Antipiratbyråns Henrik Pontén, en av rörelsens främsta antagonister inom kulturfrågan, fördömde fildelningen som ”stöld”. Det lät rimligt för en någon som inte alls var insatt. Men nu, i bloggosfärens djupa kunskaper, blev det förändring på den uppfattningen. Ganska snart stod det klart för mig att Piratpartiet inte alls var tjuvar utan istället försvarare av de medborgerliga rättigheterna.

Då jag gick med var min egen inställning att detta var en viktig sak. Något man måste stå upp för som medborgare. Och dessutom en kul grej att engagera sig politiskt för. Men mer än så var det inte. Arbetet för Piratpartiet var ett statement, inte något som på allvar skulle kunna leda till en parlamentarisk etablering. Jag hyste inga illusioner – så såg jag det – om att vi inom överskådlig tid skulle komma in i vare sig EU-parlamentet (som jag knappt visste vad det var) eller riksdagen. Chansen fanns inte. Folk kunde väl aldrig bry sig så mycket om Internet? Medias felaktiga bevakning av frågorna kunde väl inte under några omständigheter på allvar utmanas av vår korrekta verklighetsbeskrivning? De etablerade partiernas fullständiga dominans kunde väl inte utmanas?

Förvisso fick piratfrågorna ökad medial uppmärksamhet i takt med att vintern övergick i vår. Rättegången mot människor anknutna till The Pirate Bay, en av vår tids största trackers och en symbol för den fria fildelningen, rönte en kolossal mängd bevakning i alla medier. Jag själv utförde min dittills mest välbevakade gärning på nätet då jag bloggade live på plats i Stockholms tingsrätt från rättegången, personligen mötte de flesta av tidens drivande krafter- och motkrafter i den pirata utvecklingen och konkurrerade med tidningarnas ymniga live-bevakning. Och nog fick jag ett visst hopp om att den massiva upprördheten över den absurda domen, som till slut kom 17 april, liksom över att domaren i målet var jävig, skulle kunna kanaliseras i en vilja att förbättra situationen politiskt.

The Spectrial, som rättegången kallades till följd av sin lätt farsartade natur, var inte den enda stora pirathändelsen denna vår. 1 april 2009 hade IPRED trätt i kraft. IPRED var ett EU-direktiv som gjorde att påstådda upphovsrättsinnehavare, antagligen med hänvisning till lättförfalskade skärmdumpar som enda bevisning, kunde få ut namnen bakom IP-nummer de påstod hade begått upphovsrättsintrång. Sådan information är givetvis känslig, och ur ett integritetsperspektiv var lagen således förkastlig. Därutöver tillkom en annan aspekt: det faktum att upphovsrättsinnehavare nu fick mer långtgående befogenheter än polisen vad gällde att begära ut namn bakom IP-nummer. Smått skandalöst var det hela, vilket också den folkliga opinionen i stort tyckte. Det skulle komma att ge avtryck.

Så kom den. Den första opinionsmätningen inför valet till EU-parlamentet. 29 april 2009, stort uppslagen i Dagens Nyheter. Den visade på 5,1 procents stöd för Piratpartiet, partiet som i sitt senaste val 2006 fått 0,6 procent. Under de år som följde skulle opinionsmätningar publiceras allt oftare och kommenteras allt mer förutsägbart – och själva fenomenet skulle ifrågasättas; hur viktiga kunde opinionsmätningar egentligen vara? Men denna första opinionsmätning innan EU-valet hade en extrem kraft. Åtminstone internt. Och nog var det första gången media – och därmed folket – på allvar fick upp ögonen för partiet, åtminstone sedan jag själv engagerats i partiet. Vår dåvarande partiledare, grundaren Rick Falkvinge, teknikern från början av denna berättelse, har själv kallat ögonblicket då han fick kännedom om opinionsmätningens resultat för ett av hans livs största, för något som ”ändrade allt”.

Opinionsmätningen följdes av flera. Och artiklarna om Piratpartiet och piratfrågor duggade tätt. Debatten intensifierades, och allt oftare var pirata spörsmål på agendan i intervjuer, och intervjupersonerna själva var allt oftare pirater. I takt med att valet närmade sig ökade stadigt våra siffror i opinionsmätningarna. Och allt fler berömdheter deklarerade sin intention att rösta på Piratpartiet – för den fria kulturen och kunskapen, och för de medborgerliga rättigheter som terrorskräck och storföretag hotade.

På våra egna möten på Café Gråmunken ett stenkast från den riksdag vi nu på allvar trodde vi kunde komma in i dök allt fler intresserade upp. Jag minns särskilt tydligt ett möte som skedde direkt efter domen i Pirate Bay-målet. Ungefär 80 personer dök upp, mångdubbelt fler än det tjog vi varit tidigare. När jag själv kom till lokalen var det redan riktigt trångt, med en kö ner till källaren där vi huserade. I egenskap av protokollskribent fick jag en sittplats där jag kunde skriva på min dator, men ganska snart gav vi upp försöket; alltför många hade anlänt. Så vi tog oss ut på Mynttorget istället och höll mötet där under lösa former utomhus. Det fanns en viss symbolik i att det ökade engagemanget rent fysiskt tryckt oss närmare det folkvalda parlamentet.

Frihetens vårvarma vindar blåste i piratskeppets segel. Men skulle det räcka för att ta oss i hamn – hela vägen in i maktens boningar i EU-parlamentet?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , pirat, , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »