(Nedanstående inlägg publicerade jag ursprungligen på Facebook 18 mars 2017.)
För snart åtta år sedan gick jag med i Piratpartiet. Jag var då 13 år och hade aldrig engagerat mig partipolitiskt förut – jag var ung och politiskt oerfaren. Piratpartiet var också ungt och oerfaret, vad jag vet utan att ha blivit invalda någonstans.
Sedan dess har mycket hänt. Piratpartiet har kommit in i EU-parlamentet, Islands parlament, flera tyska delstatsparlament och lokala församlingar i åtskilliga länder. Vi i svenska Piratpartiet har lyft frågor om mänskliga rättigheter på Internet mer än något annat parti i Sverige, fått landets (tillfälligt) största ungdomsförbund, stoppat ACTA, breddat vår politik, utsetts till Sveriges bästa parti i HBTQ-frågor, bytt partiledare två gånger samt åter fokuserat vår politik.
Jag har själv haft förmånen att få vara med i mycket av detta arbete. Jag har livebloggat från The Pirate Bay-rättegången och EU-valvakan 2009 (under bloggnamnet Calandrella), fått tusentals bloggläsare, rest till Bryssel med Ung Pirat, skrivit delar av vår flyktingpolitik, miljöpolitik och vapenexportspolitik (som antagna motioner på årsmöten), arrangerat vår närvaro på Stockholm Pride (tillsammans med Anton Nordenfur), anordnat en demonstration för Internetfrihet, anordnat en annan demonstration mot fascism, skrivit ett tjugotal debattartiklar i allt från SvD och DN till Aftonbladet och Nyheter24 (tillsammans med många olika pirater), representerat partiet vid åtskilliga bokbord, flygbladsutdelningar och valstugor 2014, deltagit på ett tiotal förbundskongresser och årsmöten inom rörelsen, talat för partiet på flera demonstrationer, uppdaterat vår Facebook-sida samt pratat med hundratals personer utanför partiet om Piratpartiets mål och värderingar. Jag har dessutom kandiderat till Stockholms kommunfullmäktige för Piratpartiet.
Piratpartiet har varit en mycket betydelsefull del av mitt liv under dessa 8 år. Och våra grundläggande värderingar, så som jag uppfattar dem, tror jag fortfarande på: mänskliga rättigheter för alla, alltid och överallt. Demokratiska grundprinciper. Insikten om den extrema potentialen – och de extrema riskerna – med ny teknologi.
Tyvärr är jag dock inte längre säker på att jag delar prioriteringar med partiet – även om vi delar värderingar. Mänskliga rättigheter på Internet är oerhört viktigt, men inte viktigare än att människor dör till följd av svensk vapenexport, svenska utvisningar och svenska klimatutsläpp. Piratpartiet har en väldigt bra, humanistisk och progressiv politik i alla dessa frågor – och definitivt extremt mycket bättre än dagens regerings – men jag är orolig att Piratpartiet skulle prioritera Internetpolitik över andra frågor i de kompromisser varje nytt parti oundvikligen behöver göra, om vi åter skulle få inflytande i politiken.
Det finns också ett annat problem: samtidigt som Piratparitet – inklusive dagens ledning – genuint tror på och kämpar för mänskliga rättigheter för alla, finns många i kretsen kring partiet som börjat ifrågasätta denna kamp. Antingen för att man anser att frågorna är oviktiga (”vi borde strunta i flyktingar/HBTQ-personer och bara prata om Internet”) eller för att man helt enkelt har antihumanistiska värderingar. Detta gäller både personer med gott om informellt (och i något fall formellt) inflytande i partiet, och hang-arounds (som kanske inte ens är partimedlemmar) i partiets Facebook-grupp och liknande. Som ställer sig på sexisters sida i ”gamergate”, som okritiskt hyllar Assange, som vill begränsa flyktingars mänskliga rättigheter. Kort sagt: som på olika sätt motverkar Piratpartiets grundläggande värderingar.
Dessa personer har idag inte makt över Piratpartiets politik. Men jag är orolig att de en dag skulle kunna få det. Och framför allt har jag svårt att känna mig hemma i en rörelse där personer aktivt motverkar mina och partiets grundläggande värderingar.
Dessutom finns ett mer praktiskt problem: efter 8 år är jag less på bristen på riksdagsinträde, och jag tror inte heller Piratpartiet kommer in 2018 – oavsett hur mycket jag skulle anstränga mig. Trump, normaliseringen av SD samt Sveriges mest inhumana flyktingpolitik på decennier bidrar alla till en känsla av att läget är akut. Därför vill jag hellre lägga min tid, energi och engagemang på annat håll än i ett parti som jag är rädd återigen ska misslyckas med att få praktiskt inflytande över politiken.
På grund av dessa tre saker har jag idag (18 mars) beslutat att lämna Piratpartiet, Ung Pirat och alla mina tillhörande medlemskap och uppdrag. Det här är inte ett lätt beslut, utan ett beslut jag landat i efter över ett års funderingar. Det känns sorgligt och vemodigt att lämna en rörelse som så länge betytt så mycket för mig.
Jag vill rikta ett stort tack till alla er som välkomnat, stöttat och kämpat med mig under alla dessa år. Ett särskilt tack till Mattias Bjärnemalm, som värvade mig; jag har svårt att tänka mig hur annorlunda mitt liv varit utan MAB.
Jag kommer sakna er.
Till sist: att jag lämnar Piratpartiet betyder inte att jag ogillar Piratpartiet. Förutsatt att partiet behåller sina grundläggande värderingar har Piratpartiet fantastisk potential, och jag hoppas självklart att partiet ska komma in i både riksdagen och EU-parlamentet. Mitt långsiktiga politiska mål är och förblir – liksom det varit de senaste åren – en lilarosagrön regering år 2050.
Tack för allt. Kampen fortsätter.
Calandrellas blogg 