Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘diktatur’

Min första filmrecension på bloggen kommer här, efter att jag ikväll såg ”Palme” på biografen Victoria i Stockholm.

Palme

Lindström, Kristin; Lycander, Maud et al

Foto: "Oiving" på Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en

Olof Palme.
Foto: ”Oiving” på Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0

Palme tillhör det förflutna. Ett Sverige där den socialdemokratiska dominansen var grundlagd sedan årtionden, där en valförlust kom som en chock. För mig själv har Olof Palme framstått närmast som en mytologisk gestalt i den svenska politiken. Det är inte så märkligt. 9 år skiljer oss från varandra. Och efter Palmes liv har fokuset hamnat på hans död. Det är sorgligt att en av Sveriges främsta politikers gärning ska få mindre uppmärksamhet än en tarvlig mördares.

Men nu håller det på att vända. I och med Henrik Berggrens så hyllade biografi över Palme – som jag tyvärr ännu inte har läst – har en förnyad våg av intresse för människan Palme svept över Sverige. Som ett resultat av detta har den nya dokumentären Palme kommit ut, som gjort förvånansvärt väl i från sig på svenska biografer, för att vara just dokumentär. Det förtjänar den – filmen kombinerar skickligt intervjuer med allehanda framträdande gestalter som ännu är i livet, med inspelningar från Palmes egen tid (vilket givetvis behjälps av Palmes lysande retorik).

Vem var då Palme? Dokumentären sätter naturligt nog ljuset mycket på Palmes överklassbakgrund, som många i vänstern hånade honom för. Ett sådant klassperspektiv är visserligen intressant, men för någon som likt jag själv inte är socialist utan istället pirat, blir Palmes gärningar ur ett humanistiskt perspektiv mer spännande.

Olof Palme förklarade i ett gammalt intervjuklipp sig vara demokratisk socialist, en ideologisk tillhörighet formad av hur han sett såväl fattigdomen och orättvisan den ohejdade kapitalismen i USA ställt till med, som det förtryck och den ofrihet kommunistiska diktaturer förslavat sina folk under. Följaktligen kritiserade han såväl Sovjets övergrepp, som USA:s bombningar av civila i Vietnamn. Just detta med Vietnam, det jultal Palme höll i radio 1972, framstår som den absoluta höjden av hans modiga retorik. De ord Olof Palme yttrande tillhör de främsta en svensk statsminister uttalat:

Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Inte endast i fråga om Vietnamn var Palme en ovanligt uttalad västledare. Han tog även, tidigare en de flesta, en mycket stark ställning mot apartheid-systemet i Sydafrika, något som får översvallande beröm av självaste Desmond Tutu i filmen. Tutu går så långt som till att påstå att Palme antagligen bidrog till att det nya sydafrikanska ledarskapet inte började ägna sig åt omvänd rasism, utan istället valde den försoningens väg som apartheidbekämparna med Mandela i spetsen blivit så berömda för. Kanske låg Palmes främsta gärning just där.

Men Palmes politik hade också en mörk sida. Allra värst var nog IB. Åsiktsregistrering av tiotusentals svenska medborgare i statens och socialdemokratins regi, fullkomligen i strid med demokratisk lagstiftning och grundläggande respekt för mänskliga rättigheter, var ett faktum som för de initierade tydligen ska ha setts som ganska naturligt. Trots Jan Guillos och Peter Bratts modiga avslöjande och den uppenbara sanningen i deras påståenden, valde dock Palme att ljuga riksdagen, pressen och svenska folket rätt upp i ansiktet. Hans trovärdighet som ideologisk demokrat och hederlig politiker får sig onekligen en rejäl törn.

Klipp visas också i filmen från Palmes officiella statsbesök i Kuba, där kommunistisk diktatur nyligen införts. Här får vi se Palme ta emot folkets jubel och samtala med Fidel Castro, som en första västledare att besöka landet. Ingenstans i filmen ifrågasätts det uppenbara hyckleri som ligger i att tala om sig själv som ”demokratisk socialist” som avskyr förtryck utförd i kommunismens namn, för att sedan besöka, och därmed ge legitimitet åt, just en förtryckande kommuniststat. Märkligt.

Geijer-affären – som ju också är bioaktuell nu med Call girl – ges blott 1 minuts tid på skärmen, där det nämns att Palme och andra högt uppsatta socialdemokrater troligen höll varandra om ryggen, men att ingen fortfarande riktigt vet vad som händer. That’s it. Man hade önskat att en dokumentär som gör anspråk på att skilja Palmes hela liv skulle gräva djupare än så. Som vanligt hade jag själv gärna sett en dubbelt så lång film, men det är kanske inte kommersiellt gångbart.

Porträttet av Palme blir sammantaget ändå mångsidigt, där såväl de framstående delarna av hans internationella engagemang som hans klart dubbelmoraliska politiska agerande framkommer. Därtill skildras mängder av aspekter som jag själv inte tagit upp i denna mer politiska recension, från Palmes stundtals frånvarande, stundtals engagerade familjeliv till hans märkliga inhopp i Norrmalmstorgsdramat, som man inte riktigt förstår vad en statsminister överhuvudtaget hade att göra i.

Olof Palme var en komplex ledare, och hans livsverk framstår som ett lysande exempel både på hur man ska och inte ska göra inom olika områden. Mest relevant framstår idag hans antirasistiska pathos som; i ett Europa där nazister ånyo sitter i ett folkvalt parlament, där våldsamma högerextrema grupperingar misshandlar människor med rasistiska motiv, och där allt överhuvudtaget ter sig skrämmande likt 30-talet behövs mer sådant engagemang. Regissörerna verkar hålla med, då de avslutar filmen med ett citat angående detta från Palme själv. Jag följer deras exempel:

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig vunnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla – okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blåsa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa, men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

*

Kristina Lindström, Maud Lycander et al: Palme
St Paul Film AB, 2012
103 minuter

Andra recensioner/artiklar: SvDDNDN – DN – GPSydsvenskan – Expressen

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar
  2. ”Sociala medier” av Paul Ronge – spännande intervjusamling med olika personer verksamma inom sociala medier

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPalmeOlof Palme, ,,,, ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Presentation av Calendern, satirisk artikelsamling: klicka här.

I Irland har en ny lag antagits. Den förbjuder yttranden som kränker någon religion, det vill säga hädelse. Anledningen är… tja, en god anledning är i alla fall att försvara religionsfriheten. Folk ska faktiskt få ha sina religiösa uppfattningar  fred utan att någon kommer och vanärar dem! Folk måste visa respekt! Bra jobbat, Irland! Bra jobbat! (Yttrandefrihet inte den den mest lyckade konstruktionen under upplysningstiden, om man säger så.)

Men som vanligt är bloggarna ”kritiskt granskande” och ”oppositionella” (och redan när FN tog beslut om att förbjuda religionskritik protesterade vissa). En riksdagsledamot har till och med gått så långt att han anmält lagen till EU-kommisionen. Bah! Anmälningar hit och anmälningar dit, det är SÅ TYPISKT de jiddrande pladdrande babblande bloggarna!

Jag tror verkligen på den här lagen. Jag tror på Irlands kloka stat som fick igenom den här lagen. Jag tror på Den Heliga Reinfeldt också, och Den Heliga Marknadskraft, och Tillsammans skall de för evigt med klokhet styra Reinfeldtriket Sverige. Jag tror på FRA-lagen och på regeringens allsmäktighet i tid och evighet. Jag tror på skivbolagsdirektörerna och CD-skivan som affärsmodell. Jag tror att bloggarna är det ondaste väsen som finns på denna jord, då de inte drar sig för att söka hindra Den Heliga Reinfeldts Heliga Mission för att Rädda Reinfeldtriket Sverige. Nej, jag tror inte detta – jag VET att det är bäst.

Men idag kan folk i Sverige, som inte infört Irlands lag, vanära och -hedra min Tro, den sanna Tron, vetskapen om Reinfeldtriket Sveriges bästa. Är detta rätt? Är detta rätt? Knappast! Det får vara slut på denna regeringshädelse. Bloggarna och folket måste börja visa respekt! Och eftersom de tydligen inte kan det själva – de förstår inte att det blir bäst för dem – ska vi förstås lära dem respekt.

Alltså, i en enkel trestegsplan, bör detta göras (bara att börja och bocka av på listan, regeringen!):

1) Klubba igenom Irlands lag här också (om några av bosk… riksdagsledamöterna klagar, flytta några kommatecken och skriv något om en av regeringen utnämnd kontrolldomstol utan insyn, så blir det bra).

2) Börja applicera den i praktiken. Det vill säga, ge folk som kritiserar regeringen böter, för genom den kritiken vanärar de tron hos alla de som Tror på regeringen (vilket bevisligen en stor del av de röstberättgade gör). Men börja LUGNT så att media inte får upp ögonen för det. Ta t.ex. bara de allra uslaste bloggarna först, dvs kolla upp vilka som har mörkast förflutet (mha av FRA; det är förstås yttre hot om folk som kommer från Internet – och alltså inte är inom landet utan på Internet – försöker tillintetgöra upprätthålllandet av våra lagar och i slutändan vårt själva samhälle) och lansera det inte som ”Regimkritisk bloggare kastas i fängelse”, utan ”Samhällsomstörtande HIV-smittad vänsterextremist hejdas framgångsrikt – Planerade omstörta samhällsordningen” (det där med ”Planerade omstörsta samhällsordningen” var förstås ”Byta regering”, men det behöver inte media veta).

3) Voila! Regeringen är kvar och alla dar blir lyckliga.

Vilken lycka.

Not: naturligtvis vore det bättre om Antipiratpartiet™ hade varit i regeringsmakt, men en kan faktiskt inte få allt här i världen. Jag på artikelsamlingen Calendern nöjer mig, i all ödmjukhet, med att den sittande regeringen blir kvar i evighet.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , satir, Irland, religionskritik, religion, yttrandefrihet, medborgarrätt, blasfemi, hädelse, demokrati, diktatur, regeringen, Alliansen, Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Justitieminister Beatrice Ask och migrationsminister Tobias Billström, båda (M), skriver idag på DN Debatt. Jag citerar:

Vi arbetar för att EU tydligare ska sätta individen i centrum. Vår förhoppning är att individens rättigheter och den personliga integriteten ska stärkas inom EU genom Stockholmsprogrammet. EU ska vara ett område där grundläggande rättigheter skyddas enhetligt, och där respekten för den enskilda människan står i centrum. Rätten till respekt för privatlivet måste garanteras oberoende av nationsgränser, särskilt i fråga om skyddet av personuppgifter. Ett heltäckande och effektivt system för skydd av personuppgifter i EU behövs. Den enskildes rättigheter i brottmål, exempelvis rätt till tolkning och rätt till översättning, behöver förstärkas.

Så what’s the problem? Är inte allt frid och fröjd och Stockholmsprogrammet bra och politikerna har helrent mjöl i påsen och allt sådant där? Kan vi inte bara lägga ned demonstererandet? Tja, jag tror knappast det. Moderaterna införde FRA-lagen. Moderaterna införde IPRED. Moderaterna ämnar införa Datalagringsdirektivet. Jag litar inte direkt på dem. Demonstrera mot Stockholmsprogrammet klockan 17.00 idag på Humlegården. Varför? För mänskliga rättigheter.

För att ta något konkret: i Framtidsgruppens dokument inför Stockholmsprogrammet står att terroristprat inte ska skyddas av yttrandefriheten. Läs Rick Falkvinges inlägg om saken. Ask, kan du svara om den formuleringen? Kan du stå upp för den? Ämnar du göra allt du kan för att bekämpa den?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , mänskliga rättigheter, , , , , , storebror, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, demokrati, frihet, diktatur, filosofi, rättighetsetik, etik, EU, Europeiska Unionen, terrorism, säkerhet, kriget mot terrorismen, Stockholmsprogrammet, flyktingpolitik, invandring, yttrandefrihet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Mitt förra inlägg om Stockholmsprogrammet var inte så argumenterande, utan mest informerande, till sin natur. Anledningen var att informering i denna fråga är viktig. Nu vill jag dock klara av lite argumentering – vad är meningen med att informera om protester mot någonting om anledningen till att inte protestera… glöms bort? ”Sunt förnuft visar varför det är dåligt” och ”men Stockholmsprogrammet är ju helt enkelt absurt!” stämmer i och för sig (ur min synvinkel), men är sämst som argument.

Så, då blir det till att gå igenom Stockholmsprogrammet, punkt för punkt, för att peka på det dåliga. Listan över punkter är långtifrån komplett, och det är inte säkert att Stockholmsprogrammet i slutändan faktiskt kommer innehålla detta (isåfall hade protester varit meningslösa), men listan kommer från HAX och HAX brukar ha koll. Jag klumpar ihop de punkter där min kritik är samma är liknande mot alla av dem, och därför kan punktlistans ordning ändras något.

  • Ett utökat samarbete mellan EU och USA ”in the field of freedom, security and justice”.

Samarbete i säkerhetens namn är visserligen i sig inte nödvändigtvis dåligt, men mina misstankar väcks ändå. EU ska samarbeta med USA, i frågor som rör frihet, säkerhet och rättvisa. USA, som satt i fängelse och torterat misstänkta brottslingar (deras syn på frihet och rättvisa). USA, som trots övervakning av terroristernas egna telefoner inte lyckades stoppa 9/11 (och kom ihåg, att USA hade inte då tillgång till all elektronisk kommunikation som de har nu, utan avlyssnade efter avsändare/mottagare, inte efter innehåll, men hade ändå kunnat stoppa dem om de varit bättre på det). USA, som satt i system att övervaka hela jordens elektroniska kommunikation i sin paranoida jakt på terrorister. Det är inte direkt några jag vill samarbeta med om frihet, säkerhet och rättvisa…

  • Nationella anti-terroristcenter i alla EU-stater, som skall rapportera in till Bryssel.
  • Alla EU-stater skall dela sin underrättelseinformation med alla andra medlemsländer.
  • Analys på EU-nivå av matrial från medlemsstaternas övervakning och massavlyssning.

Återigen, koordinerad terroristbekämpning som sådan är inte problemet. Men med tanke på vad de nationella anti-terroristcentren lär syssla med (övervaka folk godtyckligt) blir skadan än större om de uppgifter de förfogar över ska spridas än mer. EU får i och med lagringen av uppgifterna än mer (potentiell) makt. Jag litar inte på att Sveriges regering i tid och evighet kommer använda FRA gott, men jag litar än mindre på att EU, som till stora delar inte ens är folkvald, kommer göra det.

  • Mer, och mer effektiv, ”data-mining”.
  • Realtidstillgång till uppgifter om till exempel medborgarnas resor, bankaffärer, mobilpositioner, internetanvändning samt till fingeravtryck och porträtt.
  • Effektiviserad övervakning genom aktiv insamling av enskilda medborgares elektroniska fotspår.

Alltså, med andra ord, mer övervakning. Mer lagring av uppgifter om medborgare. Ingrepp i privatlivet – och relativt stora sådana – per default, inte som undantagsfall. Låt oss lämna Stockholmsprogramspunktlistan, för en annan, mycket trevligare, lista: listan över mänskliga rättigheter som FN skapat, även känd som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Artikel 12:

Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Jämför med artikel 17, vars skyddsområde också får ingripas, men inte godtyckligt:

1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Således: i de fall det är rätt att ingripa i någons privatlivsrätt ska det också vara rätt att ingripa på motsvarande sätt i någons egendomsrätt (jag betvivlar å det starkaste att deklarationens författare använde ordet på två olika sätt). Den privatlivsrättsinskränkning Stockholmsprogrammet innebär är helt klart omfattande; staten bereder sig tillgång till stora delar av ens privatliv. En motsvarande omfattande egendomsrättskränkning skulle alltså vara en där staten bereder sig tillgång till stora delar av en egendom, säg en tredjedel av det.

Vore det rätt att staten tar en tredjedel av allas egendom för att hindra terrorism? Tja, det innebär onekligen en viss komplikation för terrorister att de plötsligt får staten på sig som tar en tredjedel av deras egendom – egendom som de kanske tänkt använda till sina hemskheter. Komplikationen är ungefär lika stor som övervakningen (om några vet att gömma sig från övervakning och ha  goda bortförklaringar är det terrorister). Sannolikheten för att den som berövas en tredjedel av sitt privatliv/sin egendom är terrorist är lika stor (eller snarare liten – för den är extremt liten) i båda fall. Syftet – att hindra terrorism – är detsamma.

Således är liknelsen fullt berättigad. Huruvida fallen är exempel på godtyckliga ingripanden eller ej är en tolkningsfråga. Jag anser att det är godtyckligt. Det gör antagligen de flesta med mig. Och om ingreppen är godtyckliga, är de kränkningar av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Jag har nu på ett åtminstone hyfsat objektivt sätt visat varför Stockholmsprogrammet är inkomatibelt med ovannämnda deklaration av FN. Stockholmsprogrammet är inte nödvändigtvis därför dåligt (huruvida deklarationen är rätt och riktigt är förstås subjektivt), men alla som tycker att FN:s deklaration är bra måste i konsekvensens namn ogilla Stockholmsprogrammet, om de inte kan visa hur jag fail:ar i mitt bevsande av inkompatibiliteten.

Jag hyser inget hopp om att någonsin kunna argumentera för varför Stockholmsprogrammet är dåligt med folk som inte gillar FN:s deklaration, för det är omöjligt att övertyga människor i en viss fråga med andra grundvärderingar än en själv (utan att då visa på hur deras grundvärderingar inte stämmer överrens med deras åsikt i själva frågan; en del verkar ha ”säkerheten främst” som grundvärdering). Syftet med blogginlägget var inte heller att övertyga folk med andra grundvärderingar än jag själv; syftet var att övertyga folk som också gillar FN:s deklaration som grundvärdering om att Stockholmsprogrammet är dåligt, för de allra flesta har faktiskt FN:s deklaration som grundvärdering, tror jag. Nå, själva övervakningen i sig-punkterna har nu utretts. Tid att gå vidare till nästa punkt i HAX lista:

  • EU-standardisering av övervakning.

EU-standardisering innebär, om jag förstått saken rätt, att övervakningen ska bli likadan i alla EU-länder. Eftersom detta  för det första inte lär bli frivilligt för de enskilda länderna (och därmed ganska odemokratiskt) och för det andra förebilden inte lär bli något land med litet övervakning utan något med mycken sådan, lär det inte vara bra.

  • EU-harmonisering för att undanröja legala hinder för övervakning och avlyssning.

Denna punkt är kanske den mest skrämmande av de alla. De legala hinder mot övervakning och avlyssning jag kan tänka mig är alla sådana jag inte vill ska tummas allt för lättvindligt, allra minst av EU, på: Personuppgiftslagen och dess motsvarigheter i andra länder, grundlagarna i de olika länderna, Europakonventionen, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna… För när de hindren väl är ur vägen har vi intet annat än makthavarnas välvlja att förlita oss till när det kommer till att inte få en diktatur heltigenom (det är möjligt redan idag, ja, för regeringen att missbruka FRA och strunta i grundlagen, men mycket jobbigare än om de legala hindrena verkligen röjs ur vägen).

  • En utökad EU-byråkrati för övervakning, avlyssning och analys, kallad SitCen.

Bortsett från nyspråket i att döpa byråkratin till SitCen (jämför citizen, medborgare – tack för tipset till Leo Erlandsson) blir det återigen mer makt till EU, ger EU större möjlighet att avskaffa demokratin. Anledningen till att jag inte placerade den tillsammans med de andra dela underrättelser med varandra-punkterna är just att jag ville peka ut nyspråket.

Vad vi har att kämpa mot är alltså ett förslag som kränker flera mänskliga rättigheter, som ger EU makten att avskaffa demokratin och som – som kronan på verket – använder en gnutta nyspråk. Ett förslag lagt av paranoid och mäktiga politiker som bryr sig om vad medborgarna tycker ungefär bara i den grad det räcker för att de ska får ha kvar sin älskade makt. Ett förslag som bland annat går ut på att inskränka yttrandefriheten för regimkritiker. Ett förslag som verkar dessutom (om en vidgar vyerna från medborgarrättsaspekten – eller, tja, det har nog också mänskliga rättigheter att göra) innebär galen jakt på folk som kommit hit illegalt, flyende från regimer än galnare än EU. Duh. Ibland får jag en riktigt stor lust att bara skrika ut: Hur ska vi medborgarrättskämpar få betaaaaaalt? För att inte tala om semesterersättning; egentligen ska jag ha sommarlov nu!

Skämt åsido, det planeras faktiskt en demonstration mot detta otyg som nu kommer förknippas med Stockholm (blir väl ungefär lika kul som att säga ”Hej, jag kommer från Lissabonn!” och i nästa andetag behöva förklara ”Nej, jag stödjer inte fördraget…”). Demonstrationen kommer hållas i Humlegården i Stockholm imorgon onsdag med start klockan 17.00. Gå dit. Demonstrera. Och se till att stoppa den här tokigheten.

Nu tänkte jag ha lite utrymme för media om detta, men minns att inte bara tidningar och bloggar är media; även filmklipp är det! Dessa två är väl sevärda (den första hittad hos HAX, den andra ursprungligen från Alliansfritt Sverige):

Och sedan ska jag länka till bloggar och andra media som uppmärksammat Stockholmsprogrammet (delvis kopierat av Scaber Nestor): Opassande, Mab, BloggenBent, Oscar Swartz, Karl Sigfrid, Peter Karlberg, JensO, Erik Laakso, Olof B, Isak, Stenskott, Oscar Fredriksson, NSM-Bloggen. Nätverket Svart Måndag, Esbati, Rick Falkvinge (PP), Enligt min Humla, Expr, AB, DN, SvD, SvD, Expr, AB, SR, KvP, Arbetaren, Sidvind, Kulturbloggen, Anna Troberg, med många, många fler.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , mänskliga rättigheter, , , , , , storebror, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, demokrati, frihet, diktatur, filosofi, rättighetsetik, etik, EU, Europeiska Unionen, terrorism, säkerhet, kriget mot terrorismen, Stockholmsprogrammet, flyktingpolitik, invandring, yttrandefrihet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

HAX skriver på sin blogg om hur många hemskheter förväntas klubbas igenom via EU i tysthet. Låt det inte ske! Listan över en del hemskheter, snällt kopierad från HAX:

  • Ett utökat samarbete mellan EU och USA ”in the field of freedom, security and justice”.
  • Nationella anti-terroristcenter i alla EU-stater, som skall rapportera in till Bryssel.
  • Alla EU-stater skall dela sin underrättelseinformation med alla andra medlemsländer.
  • Mer, och mer effektiv, ”data-mining”.
  • Realtidstillgång till uppgifter om till exempel medborgarnas resor, bankaffärer, mobilpositioner, internetanvändning samt till fingeravtryck och porträtt.
  • Effektiviserad övervakning genom aktiv insamling av enskilda medborgares elektroniska fotspår.
  • EU-standardisering av övervakning.
  • EU-harmonisering för att undanröja legala hinder för övervakning och avlyssning.
  • Analys på EU-nivå av matrial från medlemsstaternas övervakning och massavlyssning.
  • En utökad EU-byråkrati för övervakning, avlyssning och analys, kallad SitCen.

Sprid länken! Skriv insändare! Jag skickade just iväg denna insändare:

Akta er för storebror EU!
Europeiska Unionens samlade justitieministrar kommer vecka 28, alltså nästa vecka, samlas för att diskutera något som går under det intetsägande namnet Stockholmsprogrammet. Det är ingen teknikalitet som bara EU-nördar behöver bry sig om. Nej, Stockholmsprogrammet gäller vår medborgerliga, mänskliga rättighet till ett privatliv skyddat från godtyckliga ingripanden. Några av hemskheterna som kommer rymmas inom Stockholmsprogrammet är mer och mer effektiv datalagring, övervakning av medborgare genom insamling av deras digitala fotspår och tillgång live till uppgifter om medborgares privatliv, som mobilpositioner, bankaffärer och fingeravtryck.

Detta görs i säkerhetens namn, men det måste stoppas. Det går inte att försvara en mänsklig rättighet – livsrätten – genom att inskränka någon annan – rätten till ett privatliv skyddat från godtyckliga ingripanden (och denna övervakning är sannerligen godtycklig, då alla övervakas och inte bara dem där övervakningen sannolikt leder till ett resultat). Storebrorssamhället är ingen trevlig plats, och med all denna övervakning kommer politikerna kunna förvandla EU och medlemsländerna till en diktatur på fem röda sekunder.

Sverige bör, som ordförandeland, ta täten för en kamp mot terrorism som respekterar, inte inskränker, mänskliga rättigheter.

Pusha gärna HAX inlägg!

Detta inlägg finns på http://inessant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , mänskliga rättigheter, , , , , ,storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, demokrati, diktatur, filosofi, rättighetsetik, etik, EU, Europeiska Unionen, terrorism, säkerhet, kriget mot terrorismen

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Några borgerliga politiker skriver idag på DN Debatt (även upptaget i SvD, och av massor av välskrivande, kloka bloggare, vars inlägg jag mest länkar till här för att kunna läsa dem sedan; har inte tid nu) om att FRA-lagen bör granskas mera. När jag i morse läste artikeln slog en tanke mig – mig, som det senaste året varit en stark motståndare till FRA-lagen, framförallt eftersom den – ansåg jag – inskränker en mänsklig rättighet. FRA-lagen inskränker ingen mänsklig rättighet. Denna något omvälvande tanke hade jag förstås ett resonemang till, och trots att jag tänkt på detta så gott som hela dagen har jag inte kunnat finna någon lucka i resonemanget. Snälla, kommentera om ni kan det! Jag vill övertygas!

Jag börjar med att skriva ned något slags bakgrund till själva bedömningen av FRA-lagen (och den är viktigt, för det är grunden för min tes att FRA-lagen inte inskränker någon mänsklig rättighet, en tes som jag mer i detalj snart ska förklara, när jag förklarat grunden). Först vill jag citera den artikel i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som rör privatlivet, artikel tolv (jag kan den, efter att ha citerat den så många gånger, så gott som utantill):

Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Privatlivet är alltså skyddat från godtyckliga ingripanden. Min tolkning av artikeln är att den innebär att om det är hög sannolikhet för att ett gott resultat skall ges av den enskilda inskränkningen i privatlivet, är det acceptabelt och icke-godtyckligt; dessutom måste resultatet stå i proportion till inskränkandet av privatlivet (att staten har register som kopplar adresser till personer är ett  mycket litet ingripande i privatlivet, och att resultatet – bl.a. att post kan delas ut – är mycket sannolikt, tja helt säkert, och dessutom önskvärt – det är ett exempel på ett icke-godtyckligt ingrpande).

Att lite på måfå samla in fingeravtryck eller läsa folks privata post, där det är mycket liten sannolikhet för att det önskvärda resultatet (att brottsligheten minskas) uppnås genom det enskilda inskränkningen i privatlivet. Sannolikheten för att det önsvärda resultatet uppnås, hur önskvärt hos det önskade, eventuella resultatet är och storleken pån inskränkningen i privatlivet är det viktiga vid bedömning för vad som är godtyckligt och vad som inte är det. En paralell kan dras till artikel 17, som behandlar rätten till egendom. Nu är – förstås! – privatliv och egendom samma sak, men i båda sammanhang anges ordet ”godtyckligt”.

Artikel 17
1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Att på måfå läsa folks privata post är en mycket stor inskränkning i privatlivet – att jämföra med att ta stora delar av någons mat. Båda görs för att förhindra brottlighet (brottslingar vars kommunikation kollas av staten har ungefär lika svårt att begå brott som brottslingar som får väldigt lite mat för att den mesta tagits av staten enligt min amatörmässiga bedömning), ett synnerligen önskvärt resultat alltså. Nå, sannolikheten då, för att en enskild slumpmässig person som utsätts för att få stora delar av sin mat tagen/stora delar av sitt privatliv taget verkligen är en brottsling och därmed förhindras att begå brott? Mycket liten, och extremt liten om brottsling reduceras till terrorist.

Om staten tar stora delar av folks egendom utan något särskilt som höjer sannolikheten (detta är viktigt; om någonting höjer sannolikheten är det okej, förutsatt att sannolikheten för att det önsvärda syftet uppfylls är stor) är det en godtycklig inskränkning i egendomsrätten, och därmed ett brott mot en mänsklig rättighet. Om staten inskränker stora delar av folks privatliv utan något särskilt som höjer sannolikheten (detta är viktigt; om någonting höjer sannolikheten är det okej, förutsatt att sannolikheten för att det önsvärda syftet uppfylls är stor) är det en godtycklig inskränkning i privatlivsrätten, och därmed ett brott mot en mänsklig rättighet.

Okej, med detta som bakgrund torde det vara relativt enkelt att se om FRA-lagen bryter mot en mänsklig rättighet (artikel tolv, främst). Så nu till själva bedömningen av FRA-lagen. Till att börja med: är inskränkningen av privatlivet stor? Eftersom det är en inskränkning i brevhemligheten, en av de mest heliga delarna av privatlivsskyddet: ja, helt klart, mycket, mycket stor. Sedan: är målet som ska uppnås mycket önsvärt? Ja. Att bekämpa terrorism är helt klart viktigt och mycket, mycket önskvärt, eftersom det skyddar den mänskliga rättigheten till liv (vilket ingen måste syssla med, men vilket däremot är väldigt bra om det görs). Storleken på inskränkningen i privatlivet uppvägs här (åtminstone nästan) helt av önskvärdheten i målet. Men allt detta är avhängigt sannolikheten.

Vad är då sannolikheten för att en enskild person vars privatliv kränks av FRA-lagen faktiskt är en terrorist, det vill säga: hur säkert är det att en viss inskränkning av brevhemligheten verkligen uppnår det önskvärda målet? Förut ansåg jag saken vara solklar: FRA övervakar all elektronisk kommunikation som passerar rikets gränser, vilket i praktiken betyder en stor del av den privata post som skickas. Men idag ändrade jag uppfattning, på just denna – för FRA-lagsbedömningen ytterst viktiga – punkt.

FRA övervakar nämligen inte all elektronisk kommunikation som passerar rikets gränser. FRA övervakar bara den kommunikation där några särskilda termer nämnts. Och dessa termer förhöjer avsevärt sannolikheten för att en inskränkning av privatlivet i det fallet någon använder termerna faktiskt skulle stoppa terrorism. Och därmed, med en hög sannolikhet för att målet uppfylls, är inskränkningen inte godtycklig, och ingen mänsklig rättighet inskränks. Målet är mycket, mycket önskvärt – check. Inskränkningen i privatlivet vägs upp av målets önskvärdhet – check. Sannolikheten för att inskränkningen i privatlivet når det önskvärda målet är hög – check.

Vari brister mitt resonemang? På vilket sätt har jag fel? Hur kränker FRA-lagen en mänsklig rättighet? Snälla, berätta i en kommentar, för jag kan då rakt inte komma på hur den gör det. Och därmed faller ett viktigt – åtminstone för mig det viktigaste – argumentet mot FRA-lagen. Det finns inte längre någon principiell invändning jag har mot lagen, eller, för den delen, kameraövervakning heller (såtillvida att kamerorna bara kollas på när ett brott begåtts är det inte heller godtycke, nämligen). Men jag har en känsla av att jag missat något… Så, snälla, kommentera!

Förlusten av mänskliga rättigheter-argumentet innebär dock inte att jag nu gillar FRA-lagen. Nejdå. Jag är fortfarande en kritiker, om än inte lika ivrig som förut. Mitt argument mot lagen? Tja, nu när staten väl berett sig tillgång till vår elektroniska kommunikation, finns ingenting som förhindrar Fredrik Reinfeldt från att stiga in på FRA:s lokal på Lovön och be dem ta fram uppgifter på alla politiska opponenter. Sedan sätts Säpo på att helt enkelt döda alla oppositionella. All information som sprids om händelsen stoppas effektivt av FRA, och alla försök till informationsspridning straffas med döden (eller motsvarande). Övergången till en diktatur skulle knappt märkas (vad vet jag, regeringen skulle kunna skylla på någon ny sjukdom) av de flesta.

Litar du tillräckligt mycket på regeringen för att ge dem ett så kraftfullt vapen? Jag gör det absolut inte. Och även om jag gjorde det, skulle jag inte lita på alla tänkbara framtida regeringar (Reinfeldt och company må gilla demokratin, men vad om SD hamnar vid makten? Eller något än värre?). Jag väljer den väldigt lilla risken inför terrorism mot den högst reella möjligheten till diktatur, helt klart. Glöm aldrig att Hitler kom till makten demokratiskt. Hur hade världen sett ut om Hitler haft ett eget FRA? Och vad risken för terrorism anbelangar, har ingen (mig veterligt) i Sverige dött av terrorism. Dödssiffran=0. Det är löjligt lite. Jämför med trafiken, som dödade (till 18 december) 400 personer förra året. Och vad görs åt det? Förbjuds trafiken? Nej, och betänkt att bilåkande knappeligen är en mänsklig rättighet, och att ett sådant förbud inte heller underlättar för att införa diktatur. Med det som jämförelse är FRA-lagen rent löjeväckande.

Summa summarum: FRA-lagen kränker ingen mänsklig rättighet, men gör det väldigt lätt för regeringen att avskaffa demokratin. Således bör FRA-lagen skrotas. Och återigen, visa gärna på hur FRA-lagen kränker en mänsklig rättighet.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://inessant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , mänskliga rättigheter, , , , , ,storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, demokrati, diktatur, FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, filosofi, rättighetsetik, etik

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »