Detta veckas nummer fick jag in följande insändare i min lokaltidning Tidningen Årsta/Enskede. På samma tema – asyl till Snowden – har Ung Pirats ordförande Gustav Nipe skrivit i Aftonbladet (blogginlägg här), Piratpartiets partiledare Anna Troberg på SVT Debatt, Henrik Alexandersson på sin blogg (även här, här, här och här) och Piratpartiets EU-parlamentariker Christian Engström på sin blogg (även här och här).
Edward Snowden är en hjälte. Han riskerade allt – ett välbetalt jobb, en hög status, och hela hans liv – för att avslöja massövervakningen som bedrivs av amerikanska NSA och allierade, däribland FRA.
Snowden har gjort en enormt viktig insats för mänskligheten – nu senast genom att vittna inför ett utskott i EU-parlamentet som granskar massövervakningen. I sitt vittnesmål förklarade Snowden hur han som anställd på NSA hade kunnat läsa allt som i princip vilken människa som helst, såväl folkvalda som medborgare, mejlat eller SMS:at. Detta som en följd av det övervakningssamhälle som NSA, FRA och deras partners byggt upp.
Trots att Snowden riskerat sitt liv för att vi i västvärlden ska få reda på sanningen, har västvärlden vänt honom ryggen när han nu söker asyl. Därför har Snowden ironiskt nog tvingats vända sig till halvdiktaturen Ryssland för uppehållstillstånd, som därmed får oförtjänt goodwill för deras sällsynta humanitära gest. Vi i Piratpartiet kräver att Snowden ska få asyl här i Sverige, och arbetar för att göra EU till en fristad för alla whistleblowers.
Insändaren publicerad i Tidningen Årsta/Enskede 15 mars 2014.
Missa inte Christian Engströms strålande tal i EU-parlamentet, där han uppmuntrade sina kolleger att bifalla förslaget om asyl till SNowden. Nu vägrade parlamentet (däribland S, M och FP) göra det, men som någon skrev på Piratpartiets Facebook-sida: ”Det var tamejfan det finaste jag hört sen jag konformerades!”
I förrgår (tisdag 5 december) publicerade min lokaltidning Mitt i Söderort nedanstående insändare. Win! Inspiration till insändaren hittade jag hos Henrik Alexandersson. Övrigt läsvärt i ämnet är detta.
Offentlighetsprincipen är en av de viktigaste grunderna för Sveriges demokrati. Tanken med denna bestämmelse är att vi alla – såväl medborgare som journalister – ska ha fri tillgång till i princip all information om statens beslutsfattande. Detta är absolut nödvändigt för att vi i valen ska kunna ställa politiker till svars för deras agerande i maktens korridorer.
Tyvärr har Regeringen de senaste åren visat en häpnadsväckande brist på respekt för offentlighetsprincipen. Riksdagens konstitutionsutskott konstaterade för ett år sedan att det endast under perioden 2009-2012 genomförts hela 69 ändringar av sekretesslagen. I mars i år fick Regeringskansliet själva kritik av JO för att bryta mot offentlighetsprincipen.
Det senaste angreppet på offentlighetsprincipen kom alldeles nyligen. Den 21 november röstade sex av Riksdagens åtta partier för att alla dokument som kan ”skada” Sveriges internationella samarbeten ska hemligstämplas. Resultatet av denna gummiparagraf blir att information kan mörkas på extremt vaga grunder, som en enkel önskan från andra stater. Insynen begränsas. Makten stänger dörrarna om sig.
För oss i Piratpartiet är det självklart att medborgarna ska ha inblick i de folkvaldas göranden och låtanden. År 2014 ställer vi upp i valen till EU-parlamentet och Riksdagen. Om vi får folkets förtroende kommer vi arbeta för att återställa den offentlighetsprincip som är så viktig för vår demokratis funktion.
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
Piratpartiet breddas. Vi går från ett ganska smalt, IT-baserat parti som bryr oss om föga mer än medborgarrätt på Internet och immaterialrätt – till ett frihetligt, humanistiskt och demokratiskt parti som svarar på alla frågor: såväl de traditionella vård-skola-omsorg-ekonomi-områdena, som de framtidsfrågor som dagens partier knappt tänkt på.
Jag välkomnar denna utveckling, och drar mitt strå till stacken genom att skriva motioner till Piratpartiets medlemsmöten, som hålls varje vår och höst. Här nedan kommer min tredje motion till Piratpartiets vårmöte 2013 (som äger rum online 1 april till 12 maj): denna handlar om vapenexport. Dessa frågor kommer jag givetvis driva även inom Ung Pirats förbundsstyrelse, om jag får medlemmarnas förtroende för det – jag kandiderar nu till styrelsen.
Vad tycker du om min motion nedan? Kommentarer, kritik och frågor mottages tacksamt!
Avväpna diktaturerna
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – ett exempel på något riktigt bra FN faktiskt gjort för friheten. I de mänskliga rättigheternas anda bör ett vapenavtal inrättas inom FN.
Vapenexporten till diktaturer och andra länder som grovt kränker mänskliga rättigheter måste upphöra. Detta beslutade vi redan på höstmötet 2012 (för utförlig argumentation, se denna debattartikel). Men det finns en lucka i beslutet som måste täppas till.
För det första innebär beslutet inget förbud mot vapenexport till länder som säljer vidare vapen till diktaturer. Den möjligheten omintetgör en del av själva syftet med beslutet. Delvis handlar syftet med förbudet förstås om att det är principiellt fel för Sverige att sälja vapen till diktaturer. Men delvis handlar syftet också om att det faktiskt – på sikt, om andra länder anammar Sveriges politik – kan leda till att diktaturer får svårare att få tag på vapen. Att då tillåta försäljning till länder som kan antas sälja vidare vapnen till diktaturer är förstås mycket kontraproduktivt.
För det andra innebär beslutet inget förbud mot vapenexport till diktaturer globalt. Sveriges bidrag till diktaturers beväpning är i dagsläget inte alls försumbart – men argumentet ”diktaturerna kommer ändå få tag på vapen” har ändå en viss giltighet. Det här argumentet bör inte leda till slutsatsen ”…så därför kan vi i Sverige lika gärna beväpna diktaturerna” (som de flesta av argumentets brukare använder det till), utan istället till slutsatsen ”…så därför måste vi se till att andra länder inte heller beväpnar diktaturerna”. Det här kan ske primärt inom EU och FN.
På FN-nivå är det så absurt – vilket Amnesty International vältaligt påpekat – att handeln med vapen är mindre reglerad än handeln med leksaker. Emellertid håller saker på att hända. En FN-konferens med syftet att skapa ett globalt vapenavtal har just avslutats. Resultaten är ännu oklara (som Amnesty rapporterat), men det verkar som att mänskligheten aldrig varit närmre ett avtal. Hur starkt och långtgående det skulle bli vet vi inte, men det förefaller vara ett historiskt framsteg.
Yrkanden
Mot denna bakgrund yrkar jag att:
medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Det bör inrättas ett förbud mot vapenexport till grupper som grovt kränker mänskliga rättigheter, samt ett förbud mot vapenexport till länder som sannolikt kan komma att sälja vapnen vidare till diktaturer och andra länder som grovt kränker mänskliga rättigheter. Även andra nödvändiga åtgärder för att säkerställa att eventuell export av svenska vapen aldrig leder till att diktaturer eller andra länder eller grupper som grovt kränker mänskliga rättigheter beväpnas.” Motivering: Ett förbud mot vapenexport till diktaturer är föga meningsfullt om Sverige säljer vapen till demokratier som i sin tur säljer dem vidare till diktaturer. Eventuellt räcker inte detta förbud (t.ex. kanske Sverige säljer vapen till demokratier som säljer vapen till demokratier som säljer vapen till diktaturer), och då måste fler åtgärder vidtas. ”eller grupper” är med för att t.ex. terrororganisationer givetvis lika lite bör beväpnas som diktaturer. Ställningstagandet innebär att Piratpartiet fortfarande inte har en åsikt om vapenexport som sådan; det innebär endast att vi har en åsikt om den slags vapenexport som kan leda till att diktaturer beväpnas.
medlemsmötet antar ställningstagandet: ”EU bör hindra sina medlemsstater från att exportera vapen till diktaturer och andra länder eller grupper som grovt kränker mänskliga rättigheter. Medlemsstater bör få anta mer restriktiva förbud för vapenexporten än vad EU som helhet gör.” Motivering: På EU-nivå uppnår vi ännu större resultat än om endast Sverige inför ett förbud. Den andra meningen bekräftar subsidiaritetsprincipen och möjliggör att enskilda EU-länder går före och visar vägen (EU brukar som bekant vara ganska trögt när det gäller att värna mänskliga rättigheter).
medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Ett globalt bindande avtal bör inrättas genom FN som förhindrar att vapen hamnar hos diktaturer eller andra länder eller grupper som grovt kränker mänskliga rättigheter. Detta avtal måste upprätthållas genom något slags kontrollmekanism.” Motivering: På FN-nivå uppnår vi ännu större resultat än om endast EU inför ett förbud. Avtalet måste var bindande och upprätthållas, för många FN-beslut brukar inte vara det och därmed blir de i praktiken mycket ineffektiva eller helt meningslösa.
Jag kandiderar till Ung Pirats förbundsstyrelse! Därför kommer jag i en serie inlägg fram till förbundskongressen 5-7 april, då de medlemsvalda kongressombuden får rösta på förslagen till styrelse, berätta lite mer om mig och hur jag ser på Ung Pirat. Alla frågor, medhåll och mothugg mottages tacksamt!
Detta inlägg handlar om min vision.
Vad är min politiska vision för Ung Pirat?
Min vision är att Ung Pirat ska bli Sveriges främsta humanistiska, frihetliga ungdomsförbund. Vi ska vara en aktiv röst i debatten, som såväl gentemot Piratpartiet som resten av samhället går före och visar vägen mot frihet, upplysning och framtidstro. Ideologiskt bör vi i första hand utgå från de mänskliga rättigheterna, från demokratins grundläggande principer och från en tilltro till den vetenskapliga, kulturella och teknologiska potentialen att möta samhällsutmaningar. Kompromisser kan ibland vara acceptabelt inom politiken – men just tack vare att vi är ett ungdomsförbund (och inte ett parti) har vi en möjlighet att lägga pragmatiska hänsyn åt sidan för att istället föra fram piratrörelsens ideal. Vi bör här kritisera alla som bryter mot dessa ideal, oavsett politisk hemvist.
Hur kan visionen appliceras i praktisk politik?
På många sätt! Det viktigaste just nu är att vi når insikt om att våra principer inte bara gäller Internet. Det här arbetet har redan inletts men måste både fördjupas i redan granskade områden och breddas till helt nya områden. Mänskliga rättigheter måste gälla även för flyktingar och världens allra mest utsatta människor, som skadas av svensk vapenexport och migrationspolitik. Rätten till kultur och transparens i staten ska även gälla för minoritetsfolk som förvägras rätten till sitt språk i kommunikation med det offentliga. Mångfald måste även värnas i praktiken i köttsamhället genom en normkritisk skola, en uteslutande HBTQ- och könsneutral lagstiftning och ett aktivt arbete för att digitalisera kulturarvet från våra bibliotek och museer.
Det här var bara några av ett otal exempel på hur Ung Pirats grundläggande idéer i själva verket på intet sätt är bundna till IT, utan istället universella och tillämpliga för i stort sett alla politikens områden. Men vi har resursbrist, och därför måste vi välja vilka områden vi ska prioritera. Jag anser att särskilt migration, miljö och vapenexport borde bli Ung Pirats profilfrågor inför valen 2014. Just dessa bör väljas, eftersom dem alla mycket väl kan formuleras i piratprinciper, enkelt kan kommuniceras till folket (eftersom frågorna är aktuella och eftersom folk ofta redan håller med oss i frågorna, men inte vet att vi överhuvudtaget tycker något i frågorna) och framför allt är de ideologiskt viktigaste just nu. Dessa politiska områden avgörs också delvis av EU, så de är fullt relevanta att driva även inför EU-parlamentsvalet – här bör de definitivt även kompletteras av en demokratiskt grundad EU-kritik.
(Jag har redan lagt flera motioner om sakpolitik till Ung Pirats årsmöte, som den närmsta påsklovsveckan kommer postas för diskussion på denna blogg. Dessa kommer även skickas in till Piratpartiets årsmöte, antagligen med några fler jag helt enkelt inte hann skriva.)
Samtidigt bör givetvis en stor del av vårt fokus förbli på klassiska piratfrågor, som FRA, Datalagringsdirektivet och ACTA:s eventuella ”zombie”-efterföljare. Dessa berör förstås också i allra högsta grad mänskliga rättigheter. Personligen vidhåller jag åsikten att utvisningar till död eller tortyr är värre än godtycklig övervakning av personers privatliv, och eftersom det finns så många andra FRA-debattörer (men så få andra pirata migrationspolitiska debattörer) lär jag personligen därför prioritera migrationspolitik och andra ”utom-nätsliga” frågor.
Har du fyra minuter? Då får du grunden för hela min politiska gärning i världshistoriens främsta tal härovan.
Tack för att du läste! Nästa inlägg handlar om mina tankar om hur Ung Pirat kan utvecklas organisatoriskt (bl.a. inför kampanjen inför valrörelse) och hur jag konkret kan påverka förbundet genom en eventuell styrelseplats. Kommentera gärna vad du läst här nedan!
”Nästa höst går vi till val i en fri demokrati. Det är privilegium.” Så kan en av den svenska retorikens främsta mästare, Olof Palme, parafraseras. Och vad är väl ett bättre sätt att förvalta detta privilegium än att bedriva valrörelse för frihetlig humanism? I Palmes anda har jag följaktligen skrivit en debattartikel om Sveriges migrationspolitik, varför den är dålig och hur den bör förbättras.
Debattartikeln är publicerad på Newsmill, samt här nedan (versionen nedan är något uppdaterad, med nya länkar till artiklar som inte skapats när jag skrev artikeln till Newsmill för några dagar sedan). Sprid gärna.
Inget annat land i världen har dömts så många gånger för brott mot FN:s tortyrkonvention som Sverige, för att ha utvisat flyktingar till tortyr. Och det är inte bara här Sveriges flyktingpolitik fått skoningslös kritik internationellt. Europadomstolen – som vaktar Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna – har upprepade gånger fällt Sverige för brott mot de mänskliga rättigheterna, Sverige beslutat att utvisa människor till länder där deras grundläggande rättigheter skulle ha kränkts. Det hör till saken att Europakonventionen sedan flera år tillbaka måste följas enligt svensk grundlag; brott mot Europakonventionen utgör alltså även brott mot Sveriges grundlag.
Ansvaret ligger givetvis inte i första hand hos de enskilda byråkrater på Migrationsverket eller Polisen som beslutar om eller genomför dessa folkrättsvidriga utvisningar. Skulden ligger istället hos de politiker som skrivit Utlänningslagen, som ligger till grund för utvisningsbesluten. Då statistiken rörande Sveriges brott mot sina internationella åtaganden inom FN och Europa betraktas enligt ovan, är det uppenbart att Utlänningslagen är oförenlig med såväl dessa åtaganden som Sveriges egen grundlag.
Vilka politiker bär ansvaret? Utlänningslagen instiftades under socialdemokratisk regering 2005. Sedan dess har samma lagstiftning upprätthållits av Alliansregeringen. Redan under 2009 och 2010, då Alliansen regerat flera år, var det uppenbart att Utlänningslagen är oförenlig med FN:s tortyrkonvention, i och med de 8 brott Sverige begick mot konventionen under denna tid (enligt Folkpartiets egen information). Trots detta har ingen förbättring av flyktingpolitiken skett, bortsett från vård och skola till papperslösa som i praktiken kan ha svårigheter att nyttja dessa rättigheter av rädsla för fullt lagliga polisingripanden.
I stället har asylpolitiken faktiskt hårdnat under Alliansen. Tidskriften Fokus skildrar väl hur Regeringen, främst i form av justitieminister Beatrice Ask, systematiskt skärpt sina riktlinjer till Polisen. År efter år har pressen på poliserna att genomföra utvisningar effektivare ökat från Alliansens håll. Liknande skrivningar kan också hittas i överenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet, som fastslår att försöket att ”öka effektiviteten i […] det tvångsvisa utvisandet ska fortsätta”. Det här gör man alltså i ett läge där man är fullt medveten om att tvångsutvisningarna ofta sker i strid med Sveriges internationella åtaganden och grundlag, på grund av Migrationsverkets snäva tolkningar av den i praktiken folkrättsvidriga Utlänningslagen.
Allt detta är häpnadsväckande. Folkpartiet, Centerpartiet och Moderaterna kallar sig liberala – men bryter samtidigt mot den grundläggande liberala rätten till asyl. Kristdemokraterna påstår sig ta de svaga samhällsgruppernas parti i kristen, medmänsklig anda – men kastar samtidigt med våld ut de i samhället som allra mest behöver vårt skydd. Sedan när blev det frihetlig politik att skicka människor in i förtryck, tortyr och döden? Hur kan det vara värdigt kristen etik att utvisa en regimkritisk pastor till en torterande regim?
Samtidigt får oppositionens roll inte glömmas bort. Miljöpartiet skrev under på att det tvångsvisa utvisandet ska effektiviseras år 2005. De verkar tveka, nu när Moderaterna vägrar gå med på de förbättringar av asylskälet ”synnerligen ömmande skäl” som överenskommelsen 2011 talade om (Moderaterna vägrar ändra ”synnerligen” till ”särskilt”, för då skulle fler flyktingar få stanna).
Skulle Miljöpartiet kunna upprätta en mer humanistisk, blocköverskridande uppgörelse vore mycket vunnet. En sådan uppgörelse skulle potentiellt kunna innefatta de själva, Vänsterpartiet, Folkpartiet (vars tidigare yttrade åsikter såväl som förslaget till nytt partiprogram och LUF:s principfasthet bäddar för en genuint liberal politik för flyktingar i framtiden), Centerpartiet (där enstaka inflytelserika företrädare talat väl om en amnesti för papperslösa), Kristdemokraterna (som kritiserat REVA) samt enstaka frihetliga sossar och moderater. (Socialdemokraterna som parti är föga att hoppas på, för de ligger bakom mycket av det inhumana i dagens migrationspolitik).
Vad Moderaterna anbelangar framgår det med all önskvärd tydlighet av Tobias Billströms nyliga yttrande att han hyser en rasistisk ideologi bakom den inte längre så rumsrena ytan, varför förtroendet för honom som migrationsminister borde vara förbrukat för all framtid. Billström är inte heller ensam om sin rasism som moderat; flera kommunalråd i partiet har backat upp honom. I sammanhanget bör inte glömmas de andra moderata klavertrampen i migrationspolitiken: Asks ovilja att överhuvudtaget erkänna några fel från regeringens håll rörande REVA-projektet, Reinfeldts ökända yttrande om ”etniska svenskar mitt i livet” och partisekreterarens smickrande ord om SD.
Tyvärr verkar möjligheterna till en mer human migrationspolitik med nuvarande sammansättning på Regering och Riksdag vara tämligen begränsade. En blocköverskridande överenskommelse under Miljöpartiets ledning framstår som en vacker tanke mer än som ett praktiskt realiserbart projekt – för Folkpartiet och andra verkar pragmatismen och ”regeringsdugligheten” inom Alliansen gå före ideologi inom migrationspolitikens område.
Därför behöver sammansättningen i Riksdagen förändras. Sverige måste byta kurs, från Alliansens diaboliska utvisningspolitik, mot en gedigen, human och frihetlig asylrätt. Denna rätt ska inte endast gälla de politiska flyktingar vi måste ta emot enligt internationellt åtaganden, utan även de människor som flytt från klimatkatastrofer och andra mycket dåliga levnadsförhållanden. Vi i Piratpartiet är stolta över att driva detta krav, och kommer göra vad vi kan för att uppnå en verklig respekt för asylrätten om vi får svenska folkets förtroende i valen 2014.
Eller så är EarthHour kanske bra – en timma på Jorden enas hela mänskligheten i en gemensam aktion för sin planet. Däri ligger symbolvärdet – inte i vilket energislag man valt att använda.
Det spelar faktiskt ingen roll.
Det enda som spelar någon roll är att förlusten av den biologiska mångfalden kostade världen mer än dubbelt så mycket som börskraschen på Wall Street 2008. Det enda som spelar någon roll är att naturkatastrofer förstör för de som idag har det allra sämst på Jorden. Det enda som spelar någon roll är att ofattbara mängder människor kommer dö om växthuseffekten inte stoppas.
Klimatpolitiken är usel – i FN, i EU, i Sverige. Vi måste fixa den. Så hur gör vi då?
PUSH Sverige lanserades så sent som igår kväll under Earth Hour och är en helt ny och fabulöst cool organisation för att rädda klimatet (som smygstartade lite häromdagen med en debattartikel i SvD, som var ganskaskrämmande). Kolla filmen!
Är du under 30 år?Gå med i PUSH Sverige! Det är givetvis gratis. Sedan då? Kom på våra event! En särskild spännande sak tycker jag KLIMATSKRIKET! är, då vi den 4 maj träffas utanför Rosenbad för att – surprise! – skrika ut vår ilska över att Regeringen nonchalerar klimatfrågorna. Vill du engagera dig mer aktivt? Flera fantastiska initiativ att hjälpa till med hittar du här!
Är du över 30 år? Gå med i Naturskyddsföreningen eller Jordens vänner! Eller båda! Bägge dessa föreningar arbetar aktivt – varje timme, varje dygn, varje år – för att stoppa klimatförändringarna och rädda världen undan exploatering, miljöförstörelse och torka. Vill du engagera dig just i klimatfrågan bör du dessutom kolla in Föräldravrålet. Din insats behövs!
Nu räddar vi klimatet – tillsammans!
Jorden liknar en vacker tavla. Tyvärr har vi ingen kopia. Originalversionen måste därför behandlas med största försiktighet.
Det här inlägget handlar om alla de andra – de som inte lyckats fly. De som kanske skulle ha kunnat få ett bra liv här – om inte en kula från regimens vapen träffat dem. Även deras lidande bär svenska staten en skuld för – genom att man beväpnar deras diktatorer. Regeringen, Socialdemokraterna och andra ansvariga måste ta sitt ansvar för flyktingpolitiken, såväl i Sverige som i utlandet.
Newsmill har publicerat en ny debattartikel av mig, i egenskap av Ung Pirat och piratpartist, idag: ”Sälj inte vapen till diktaturer”. Debattartikeln skrev jag redan innan helgen, då jag förfärades över Tolgfors odemokratiska hopp mellan ett arbete i demokratins tjänst – och ett arbete i vapenindustrins tjänst. Nu, då slutförhandlingarna inleds om ett globalt vapenavtal (läs Svenska kyrkans fantastiska debattartikel om detta!), är min text än mer relevant – särskilt då Billströms rasistiska uttalande återigen aktualiserar frågan om att Moderaterna inte tycker att alla är lika värda, att vissa människor är värda mindre inte bara än andra människor, utan även svensk vapenindustris särintresse av vinst.
Demonstranter i Bahrain häromdagen. Risken är stor att flera av dessa har barn, föräldrar eller syskon som mördats med svenska vapen.
Den arabiska våren skälvde världen. En hel mänsklighet såg med förvåning, glädje och hopp hur miljontals människor svepte av sig diktaturens bojor och kämpade mot regimens förtryck. En nästan enig omvärld – inte minst Sverige – fördömde diktaturernas våldsmetoder. Samtidigt beväpnade Sverige de regimer man sade sig motarbeta.
När Saudiarabien gick in i Bahrain – ett land där den arabiska våren slogs ned allt för fort, våldsamt och effektivt för att hinna uppmärksammas i medierna, till skillnad från exempelvis Syrien – och mördade obeväpnade demokratiaktivister kan de svenska vapen Sverige sålt till Saudiarabien ha använts.
Raoul Wallenberg – humanist.
Beväpnandet av diktaturer är en skamfläck på Sveriges tradition av frihet, demokrati och medmänsklighet mot omvärlden. Det är inget annat än ett hån mot minnet av Raoul Wallenberg, Dag Hammarsköld och andra svenska diplomater som i historien vigt och stundtals givit sina liv i kampen för att sprida de humanistiska ideal Sverige så länge sagt sig värna.
Det här har skett med bred parlamentarisk förankring hos såväl Alliansens partier, kanske främst Moderaterna, som Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. En politisk enighet har funnits och finns fortfarande om att Sveriges tillväxt är viktigare än diktaturers demokratisering. Majoriteten av Sveriges politiker stödjer vapenexporten till diktaturer, vilket ur ideologiskt perspektiv är svårförståeligt.
Sedan när är det frihetlig liberalism att hjälpa rättighetskränkande, auktoritära styren, Alliansregering? Sedan när är det medmänsklig solidaritet att beväpna folkens massmördande diktatorer, socialdemokrater? (Att Sverigedemokraternas tal om att ”hjälpa flyktingar på plats” inte är något annat än en skicklig, illvillig retorik i syfte att maskera sitt inhumana, irrationella invandringsmotstånd är däremot föga förvånande.)
Samtidigt som de flesta politikerna vägrar ta sitt ansvar visar flera opinionsundersökningar att en stor majoritet av Sveriges medborgare vill sluta sälja vapen till sådana länder. För ett år sedan släppte Sifos en undersökning där överväldigande 78 procent ville sätta stopp för vapenexporten till diktaturer. Av resten är de flesta osäkra; endast 13 procent säger ja till vapenexporten. Samtidigt vill 87 procent av riksdagsledamöterna att denna vapenexport ska fortsätta.
Vapenexporten till diktaturer saknar inte bara folklig förankring, utan rimmar även mycket illa med de internationella åtaganden Sverige tagit på sig angående mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstat. Men de flesta politiker har givit jobb och ekonomi överhanden över dessa eviga och universella värderingar. Humanismens grundpelare har utan vidare till tomma ord på värdelösa dokument – ord som politikerna gärna talar vackert om, men som när det kommer till krittan blir helt värdelösa.
Tobias Billström – antihumanist. Foto: Pavel Flato.
FN:s tidlösa deklaration över mänskliga rättigheter från 1948 påminner oss: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. […] Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” Om Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fått bestämma hade texten nog istället lytt: ”Svenska jobb är viktigare än arabiska liv.”
Det var det första grundläggande felet i svensk vapenpolitik. Det andra felet är hemlighetsmakeriet. Insynen är extremt begränsad i vapenexporten, för allmänhet, media och till och med för de politiker som själva beslutat om reglerna för vapenexporten. Vissa utvalda ledamöter i Riksdagen får visserligen bevaka vapenexporten – men om de rapporterar något för omvärlden, t.ex. om att reglerna brutits (som de bevisligen gjorts de senaste åren), hotas de av långa fängelsestraff.
Skandalen som avslöjades förra året av Sveriges Radios prisbelönta journalister på Kaliber, då det uppdagades att Sverige hemlighållit hjälpen till en ny vapenfabrik i Saudiarabien, måste ses mot bakgrund av denna tradition av urusel transparens i svensk vapenexport. När allt annat i vapenexporten redan är så hemlighållet som det redan var – fullt i enlighet med politikernas beslut – måste det ha framstått som rent naturligt för tjänstemännen att hemlighålla ytterligare en del av exporten.
Den bristande insynen är inte bara ett problem för de enskilda grävande journalister som ihärdigt arbetar i sanningens tjänst – det är ett problem som rör hela det svenska samhället på djupet, eftersom det underminerar själva demokratin. Om folket inte får veta vad politikernas beslut innebär – hur ska vi då kunna utkräva demokratiskt ansvar när vi röstar?
Som för att lägga grädde till det odemokratiska moset möttes vi igår av nyheten att Sveriges förra försvarsminister Sten Tolgfors, ökänd för sina lögner om Saudiskandalen, nu fått ett nytt jobb. Trevligt för honom – men vidrigt för Sveriges anseende som rättstat. Tolgfors får nämligen ingen okontroversiell anställning av typen kassör på ICA, utan har blir lobbyist åt vapenindustrin.
Det är inte värdigt en fungerande demokrati med maktdelning och åtskiljnad mellan stat och särintressen att den människa som tidigare hade ansvar för komplexa och mycket viktiga frågor om Sveriges vapenexport nu ska jobba för ett bolag verksamt inom den sfären – och säkerligen (om än kanske inte avsiktligt) därmed låta privata företag få nytta av svenska statshemligheter. Därför kräver vi i Piratpartiet en karenstid för ministrar, så att de inte utan vidare kan hoppa mellan staten och dess uppdragstagare.
Vi i Piratpartiet kräver att all vapenexport till diktaturer och andra länder som grovt kränker mänskliga rättigheter omedelbart upphör. Annan vapenexport har vi inte tagit ställning till, mer än att eventuell sådan måste ske med god demokratisk insyn. Dessa humanistiska ställningstaganden kontrasterar tydligt mot Regeringens, Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas politik, som sätter kortsiktig ekonomi före respekt för rättigheter. Deras politik saknar demokratiskt stöd hos Sveriges befolkning, varför en förändring av politiken från Regeringens och övriga partiers håll omedelbart måste ske – om inte annat av rent demokratiska skäl.
Hösten 2014 får svenska folket vid valurnorna annars ställa sig frågan: ska svenska jobb verkligen vara viktigare än arabiska liv?
Charlie Chaplin påminner oss: en bättre värld är möjlig. Om Allianspartierna tar sin ideologi på allvar. Om Miljöpartiet mäktar med en bättre migrationsöverenskommelse. Om Socialdemokraterna står upp för solidariteten.
Om svenska folket väljer mer humanistiska politiker.
REVA igen. Jag kommer fortsätta skriva om det tills detta brott mot humanitet, frihet och tolerans är avskaffat.
Dagens Nyheters reportage (i kursiv stil) kontrasteras nedan med Regeringens och Miljöpartiets ramöverenskommelse för migrationspolitiken (i byråkratstil). Man kan även kontrastera med Sveriges Radios liknande reportage.
Sedan följer mitt öppna brev till diktaturens hantlangare.
När verklighet möter politik
– Jag kan inte åka tillbaka till Afghanistan.Talibanerna bombade min familjs hus på grund av att jag jobbat som tolk för amerikanerna på Bagrams flygbas. Min pappa dog i attacken. Nu är de ute efter mig, sade Sohrab till poliserna i bilen på väg till stationen.
Poliserna svarade att de bara gjorde sitt jobb.
De som beviljas uppehållstillstånd ska så snabbt som möjligt kunna påbörja
etableringsprocessen i Sverige medan de som fått ett avvisnings-
eller utvisningsbeslut som vunnit laga kraft är skyldiga att lämna landet.
Det intensifierade arbetet med att leta reda på och avvisa papperslösa är inget som poliserna har hittat på själva. Upptrappningen är en konsekvens av regeringens – framför allt Moderaternas – inställning: det ska vara svårt att leva i Sverige som papperslös.
Arbetet med att öka effektiviteten i såväl det självmanda som det tvångsvisa
återvändandet ska fortsätta.
”Jag vill inte dö. Snälla räkna mig som en människa och låt mig stanna i ert underbara land.”
Det kom inga svar. Svenska myndigheter hade bestämt sig. Sohrab skulle ut ur landet.
Till diktaturernas hantlangare
Migrationsverket och Polisen, ni bär det slutgiltiga ansvaret. Era händer är färgade av skuld, blod och tårar. Skulden för att Maxims pappa ska skickas tillbaka till Europas sista diktatur och separeras från sin familj, kanske för alltid. Blodet från pastor Jean, vars berättelse om hemlandets förföljelser ni inte trodde på, som torterades av regimen när han med våld utvisats ur Sverige. Tårarna över Karim, som ni beslutade att skicka tillbaka till Uganda, trots att han som homosexuell enligt en ny lag ska mördas av Ugandas rättsväsende.
Ni skulle kunna hänvisa till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (som Sverige måste följa enligt vår grundlag). Ni skulle kunna hänvisa till FN:s bindande Tortyrkonvention. Ni skulle kunna hänvisa till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Det gör ni inte. Trots att ni kan trotsa vad ni blir tillsagda genom att hänvisa till dessa juridiskt tunga dokument gör ni det inte. Ni ”följer bara order”.
Men ansvaret ligger inte främst hos orderlydande privatpersoner som behöver jobb i ett Sverige där arbetslösheten är utbredd. Ansvaret ligger främst hos era ordergivare. De folkvalda politikerna.
Miljöpartiet, vägen till helvetet är kantad med goda avsikter. Och nog hade ni de bästa av avsikter när ni skrev under formuleringarna här ovan – och ni fick ju faktiskt igenom resultat från avsikterna: vård och skolgång till papperslösa. Men vad är vården värd när man inte kan besöka doktorn av rädsla för att på väg dit utvisas till ett land som helt saknar kvalificerad vård? Vad är skolan värd när barnen behöver frukta att deras klasskamrater eller lärare ska få dem utvisade ur landet? Vad är någon samhällsservice värd, när du varje dag, varje timme, varje sekund känner rädslan över att din medmänniska förått dig?
Jag vet att ingen ny försämring skett. Jag har läst allaera redogörelser om hur lagen inte ändrats på något sätt till det värre. Jag betvivlar inte era påståenden. Men de är usla argument när ni genom era underskrifter likväl legitimerat ett redan existerande system som dödar. Kanske trodde ni att Migrationsverket skulle börja följa grundlagen, Europakonventionen och Sveriges internationella konventioner (istället för att tolka Utlänningslagen så att den strider mot mänskliga rättigheter), att det ”tvångsvisa utvisandet” bara skulle ske till, typ, Norge och andra demokratier. Men så blev det inte.
Kan ni i Miljöpartiet gå samman med Vänsterpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet och några sant socialistiska sossar och några faktiskt frihetliga moderater för en bred och bättre överenskommelse – med amnesti, inhibition i samtliga asylärenden tills Migrationsverket ersatts av en kompetent laglydig myndighet och en förbättring av Utlänningslagen? Har ni den förmågan, modet och viljan?
Eller lyckas Regeringen förbli enad och med hjälp av Socialdemokraterna istället dra tillbaka de förbättringar som skett? Tusentals barn kastas då ur den skola de egentligen har (juridisk, moralisk, mänsklig) rätt till. Tusentals människor kommer lida eller dö av de sjukdomar de egentligen har (läkeretisk, moralisk, mänsklig) rätt till. Tusentals kommer drabbas. För att inte tala om utvisningarna, som fortgår, effektiviseras och verkställs.
Kristdemokraterna, vad hände med den kristna etiken? Hur gick det till då kärleksbudet och de tio budorden fick ge vika för ”ekonomiska hänsynstaganden”, ”volymkontroll” eller upprätthållandet av en orättfärdig, grundlagsvidrig och folkrättsstridig lag? När ersattes ”vänd andra kinden till” med ”skicka pastorer till tortyr”? Ni låtsas verka i andan av pacifisten Jesus – en av de mest humanistiska tänkarna som vandrat på denna jord, åtminstone för sin tid – men i själva verket skickar ni människor till de mest helvetiska förhållanden som finns i detta liv: dödsstraffets Uganda, våldets Kongo, krigets Afghanistan.
Ni har reagerat mot rasismen. Det är bra. Men ni måste också reagera mot dödsutvisningarna.
Centerpartiet, hos er anar jag en glimt i Alliansmörkret. Ett par inflytelserika centerpartister i Stockholmförsvarar väl det arv av öppenhet, liberalism och humanitet partiet i någon mån förvaltat. Men det räcker inte. Det räcker inte alls. Inte när en framträdande riksdagsledamot talar om ”svart arbetskraft” och personer ”utan asylskäl” – och helt förbiser det faktum att Migrationsverket upprepade gånger brutit mot såväl Tortyrkonventionen som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och därmed brutit mot svensk grundlag. Att personer ”utan asylskäl” visst har asylskäl – men inte blir trodda.
Tilltron till den inkompetenta, kriminella myndigheten Migrationsverket förefaller överlag fortfarande förvånande hög i partierna. Skulle förtroendet för Skatteverket förbli högt och utan åtgärder om Skatteverket plötsligt började trippelbeskatta människor eller strunta i att ta in skatt alls (vilket är skattepolitikens motsvarighet till migrationspolitikens folkrättsvidriga utvisningar)? Och skulle man inte reagera om Skatteverket bröt mot grundlagen med hänvisning till vanlig lag – och omedelbart ändra den vanliga lagen så den överensstämmer med grundlagen?
”Ja”, svarar CUF, som vet vad Centerpartiet egentligen borde handla om.
Folkpartiet, även om er hyser jag visst hopp. Integrationsminister Ullenhag har till skillnad från Ask varit tydlig med rasprofileringens rättsvidrighet från början (till skillnad från Ask, som först bara talade om ”personliga upplevelser” och fortfarande inte sagt något om att förbjuda, kritisera, eller ens utreda Polisens maktmissbruk). Demokratiminister Ohlsson verkar faktiskt ta detta med demokrati på allvar.
Men migrationspolitiken då? Det är bra att stå upp för demokrati och tolerans. Men ni måste också stå upp för asylrätten. För en liberal är rörelsefriheten – särskilt rätten att fly förtryck – en av de mest grundläggande rättigheterna, erkänd i FN:s deklaration från 1948. Vad har hänt? Är ”Folkpartiet liberalerna” bara en fin stämpel? Borde ni – som er rättspolitiska talesperson verkar vilja – byta namn till ”Folkpartiet batongliberalerna”?
Jag hoppas inte det. Jag hoppas ni tar ert ansvar som liberala politiker för de liberala rättigheterna. Jag hoppas ni slutar skicka människor in i döden. All heder åt LUF som arbetar för detta och andra klassiskt liberala principer.
Moderaterna, ni är dödspolitikens främsta parti. Er justitieminister kan inget om rättsstatens grundläggande principer. Er migrationsminister betraktar migranter som döda volymer, inte som levande människor. Er statsminister vägrar förklara varför Sverige nödvändigtvis ska ha världsrekord för brott mot FN:s tortyrkommitté och säger istället att det inte är hans ”ansvar att säga om det är rätt eller fel” när Polisen utför hans regerings order.
Ni kan inte ens er egen politik – eller ideologi. Ni kallar er liberaler men kränker liberala rättigheter på löpande band. Ni kallar er konservativa men vägrar alla svenskar som en del av samhällsgemenskapen. Ni kallar er ett arbetsparti men bryr er inte ett skvatt om de som arbetar hårdast, värst och farligast: de papperslösa.
Nyss i ”Agenda” pratade er partiledare Reinfeldt om en ”mycket generös asylpolitik”, och han påstod att Polisen ”följer de lagar och regler” som finns. ”mycket generös” är en tolkningsfråga, men jag förstår inte hur ni tänker när ni menar att Karim behandlats ”mycket generöst” då han utvisats till Uganda.
Er statsminister ljuger: Polisen följer inte alls lagarna och reglerna, eftersom Polisen, Migrationsverket och själva Utlänningslagen bryter mot Europakonventionen och FN:s tortyrkonvention. Vidare säger Reinfeldt att ”Polisen avbryter nu dessa regler”, om rasprofileringen. Det stämmer inte. Polisen lämnade tunnelbanan av strikta effektivitetsskäl.
Även här finns en liten, liten strimma av framtidstro, tanken på att Moderaterna inte för evigt är förlorade i ett morbidt sammelsurium av inkompetenta ekonomiska beräkningar och total brist på förståelse för människor. Fria Moderata Studentförbundet har briljerat i de demokratiska principer ni som parti förkastat (dock ej på Stockholmsnivå). Om ni ska ha någon chans att behålla er makt, Moderaterna, när humanistiska vindar nu blåser över folket (”väljarbasen”): gör som dessa kloka studenter uppmanar er.
Ert ungdomsförbund MUF har dock lyst med sin frånvaro i debatten – vart tog rättighetsliberalerna som stod på tvärpolitiska barrikader mot FRA för bara fyra år sedan vägen? FRA är illa. FRA är massövervakning. FRA är inte tillnärmelsevis lika antiliberalt, auktoritärt och antihumanistiskt som utvisningarna. MUF, gör er röst hörda!
Socialdemokraterna, även ni bär ansvar för migrationspolitiken. Ja, inte de bra delarna, med skolgång och sjukvård åt papperslösa – det vägrade ni gå med på när ni hade makten. Istället var det ni själva som skrev den utlänningslag som enligt Migrationsverkets (någorlunda) legitima tolkning strider mot grundlagen. Att Migrationsverket då väljer att sätta utlänningslag före grundlag är märkligt och inget ni bär skuld i – men ni bär den högsta skuld i att lagen ser ut som den gör.
Ska domen i framtiden falla över 2010-talets socialdemokrater, som var regimerna behjälpliga med utvisningar av demokratiaktivister, HBTQ-personer och andra föremål för diktaturernas förföljelse och som struntade i atthjälpaförsvunnabarn? Eller ska Socialdemokraterna i det tredje årtusendet uppleva sin nya renässans, då den globala medkänslan, solidariteten med alla och värnandet om det stabila samhället på allvar återupprättas som socialdemokratiska honnörsord?
Ni väljer. Inte jag.
Svenska folket, ni har valt dessa politiker. Ni hade nog ingen tanke på allt detta – på Maxims pappa, Jean eller Karim; på Europakonventionen, mänskliga rättigheter eller medmänsklig humanitet; på asyl, migration eller tvångsutvisningar – vid valurnorna för snart tre år sedan. Men idag vet ni bättre. Ni vet hur det ärattsomsvenskmedpapperdiskrimineras. Ni vet hur det är att som svensk utan papper vänta på döden. Ni vet hur det är att uppleva migrationspolitiken i praktiken.
Nästa år går vi till val i en fri demokrati. Det är ett privilegium. Använd det väl.
Det var Khemiri. Och ovan var det Alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Brevet till dem postar jag personligen. Vill du hänga på kommer en adresslista här imorgon (tyvärr inte ikväll; även bloggare måste göra skolarbete).
Jag själv då? Har jag inget ansvar för migrationspolitiken? Själv är jag med i Piratpartiet. Vi står upp för en human, rättssäker migrationspolitik, där asylrätten går från fina ord på internationella papper, till fin praktik av internationella rättigheter. Själv är jag dessutom 17 år, så jag har aldrig fått rösta. Men nästa år får jag rösta, i EU-val och riksdagsval.
Då får vi välja mellan dödspolitiken eller den humana politiken. Ha det gärna i åtanke 2014.
Det blåser humanistiska vindar över Sverige. Dessa vackra ord – glädjens ord, hoppets ord, framtidens ord – är inte mina. De är Jonas Hassen Khemiris, eller rättare sagt en av hans goda vänner, som postade dem på Facebook i samband med hans text (du har läst den). Orden återgavs av Khemiri på hans föreläsning på Kulturhuset i förr går. Här följer mitt referat från denna mycket spännande tillställning.
”Bästa Beatrice Ask”hade redan blivit en modern klassiker då vi bänkade oss på hörsalen på Kulturhusets tredje våning i hjärtat av Stockholm. Trots att det bara gått 10 timmar sedan publiceringen hade alla läst den. Och det var ju passande: för föreläsaren var ingen mindre än Jonas Hassen Khemiri själv!
Hassen Khemiri gjorde inträde på scenen till åhörarnas spända förväntan och glädje. Hur skulle denna ordkonstens mästare lägga sina ord, denna kväll efter hans största litterära gärning hittils?
Vad som följde blev två timmar av sorg och glädje, skräck och skratt, förtvivlan och hopp.
Vad Khemiri berättade
Jonas Hassen Khemiri inledde med att berätta att han upplevt ett slentrianmässigt sätt att konfronteras med makt. Mycket av detta hade skett ”här i krokarna”, alltså i Stockholms innerstad. Ett exempel är när han åkte till skivaffären vid Sergels torg (här inflikade han att han måste ”framstå som 120 år gammal” med tanke på att han köper skivor på 2000-talet till allmänt skratt). Skivköpet blev en kamp mellan olika delar i hans kropp, då han försökte ”gå som en person som inte stjäl”. Målmedvetet – fast ändå inte. Han försökte sträcka sig efter en skriva på ett ”okriminellt” sätt. Absurditeten i hela den skickligt framförda redogörelsen fick många i publiken att skratta högljutt.
Sedan blev Khemiri mer allvarlig och menade på att blicken på honom som potentiellt kriminell var satt – och att den således kom någonstans ifrån. Han berättade att han är född och uppvuxen i innerstan vid Hornstull med medelklassföräldrar, och att han med denna bakgrund – och dessutom sitt kön – är medveten om att han har ”otroligt många privilegier”. Likväl har han drabbats av diskriminering, som då en polisbil stannade till utanför Stadsbiblioteket, två poliser hoppade ur, frågade hur hans kväll var och bad honom visa leg – men Khemiri ”normaliserade leg-visandet”. Detta var bara ett av många exempel Khemiri redogjorde för. Han sa sig själv inte veta hur många gånger det hänt honom att han behövt visa legitimation för att bevisa sin oskuld.
På något sätt ville Jonas Hassen Khemiri ändå inte initialt se det här som utseendebaserad diskriminering. Istället kopplade han samman den här sortens upplevelser till ungdomen. Det handlade inte om hudfärg eller hårfärg utan om jeans (”typiskt jeansbärare att bli stoppade”, citerade han sardoniskt sitt yngre jags tankar, vilket fick stämningen att tillfälligt återvända till det skickligt humoristiska).
Sedan blev Khemiri äldre och en dag utanför Centralen frågade en vakt honom om leg. Efter att han snällt visat leg – för det har han alltid gjort vid förfrågan – drog vakten Khemiris arm bakom ryggen och satte honom i en pikétbuss för att han matchade signalement med någon. (Detta var alltså samma händelse som Khemiri tog upp i sin artikel, men att höra honom personligen berätta var ännu mer gripande och framför allt skrämmande.) Jonas Hassen Khemiris egen påföljande kommentar till händelsen berörde mig djupt: ”Det här är ingenting. Det slutade inte med att jag fick spö. Men kraften i folks blickar och tankar om ‘en till av dem som beter sig’ satte sig i mig.”
För oss som var på Kulturhuset berättade Khemiri något om situationen han inte skrivit i texten, eftersom han tyckte det lät så ”helt sjukt”: hur han kom loss. Inne i pikétbussen vid T-Centralen knackade han till slut på rutan och påkallade ordningsmannens uppmärksamhet. ”Ursäkta, ursäkta, jag tror ni tagit fel person” (i Kulturhuset tillade han med sedvanlig humoristisk precision: ”Jag är inte Malcolm X”). Förtvivlat försökte han komma på något sätt att öka sin egen trovärdighet, och han kom på att han ju var student på Handelshögskolan!
Khemiris förklaring: ”Det var ju helt irrelevant egentligen. Men det kändes relevant.” Tyvärr hade han inte studentkortet, men ”jag hade mitt kopieringskort! Apropå att visa papper. Den laddar markörer, den visar ingenting. Men jag ba’ ‘ursäkta jag har ett kopieringskort från Handelshögskolan’ som om studerande till Handelshögskolan gjorde en immun mot att vara skum [skratt]. Det var förresten ett helt tomt papper, apropå att vara papperslös.”
Expressens Karin Olsson, som ledde föreläsningen genom att ställa frågor till Khemiri och lyfta olika aspekter av hans författarskap, kom sedan med ett intressant inlägg: ”Frågor om normalitet och svenskhet går igenom i nästan allt du skriver, bland annat i Jag ringer mina bröder; nu uppsatt som pjäs. Där blir huvudpersonen nästan paranoid efter ett terrorattentat. Han börjar blanda samman sin egen spegelbild men en skurks, en terrorists. Det handlar ofta om hur gemenskaper återskapas: hur vi skapar ett vi. Och också ett de.”
Svaret från Jonas Hassen Khemiri inleddes med poängterandet att titelns ”bröder” inte är fysiska bröder utan huvudpersonens gemenskap, ofta kvinnor. Läsaren får lära känna honom genom hans kollektiv. Det hela började med en DN-artikel sex dagar efter dådet i Stockholm 2010. ”Nu är ondskan här” hördes ofta i debatten, som var väldigt polariserande. Tydligen fanns ondskan inte här innan. Det uppstod en press på invandrare att bete sig på något sätt efter dådet, och detta speglas i boken av huvudpersonens råd till sin ”bröder”. Råden är i sig motsägelsefulla [egen reflektion: detta kanske kan ses som dubbelbestraffning?], och boken behandlar hur man hanterar värld där man är utelämnad åt andras blickar. Hassen Khemiri tyckte det var ”skitkul” att se den på teater, hur ”ord faktiskt äger rum, tar plats i ett rum”. Premiär skedde i januari.
”Hur ser du på din roll i offentligheten? Du är språkligt medveten och du har ett starkt samhällspathos. Ser du dig främst som en ‘skrivande aktivist’ eller som en ‘tillbakadragen författare’?” blev Olssons nästa fråga. Svar: ”Jag har aldrig känt mig som en aktivist. Jag är en feg person som inte riktigt vet vad jag tycker. Texter jag skrivar jag blir nöjd med har ofta ett slags ambivalens. Jag intresserar mig mycket för normalitet – hur mycket det gör med människor. Hur mycket betydelse har blickar?”
Apropå normalitet kom Khemiri in på begreppet normal roman: ”Skulle jag skriva en sådan skulle jag skriva om något jag inte kan i 250 sidor tredje person imperfekt.” Detta motiverade det udda valet av form för Jag ringer mina bröder, som snarare utgör ett manus än en klassisk romanskildring av normalitet. Khemiri har för sig själv formulerat ämnen han blivit ”klar” med. ”Nu är jag klar med rasism, diskriminering, frånvarande pappor, livet och kärleken. Nu ska jag bara skriva om det andra… det finns ingenting kvar.” Skrattet flödade.
Khemiri signerar bok efter föreläsningen på Kulturhuset. Undertecknad närapå svimmar över att få möta sin nya litterära idol.
Olsson tog därpå upp hur Khemiri ofta lämnar luckor för förvirring och komplexitet. I ”Bästa Beatrice Ask” tar han upp vad Karin Olsson kallade ett ”grundläggande problem eller svårt avvägande”: hur vi ska kunna kombinera sociala skyddsnät med att välkomna andra. ”Långt ifrån alla skulle bjuda på den komplexiteten och visa på en svårighet, men det gör du. Du leker men lämnar alltid en lucka även skönlitterärt. Varför?”
”Det är det ärligaste sättet att beskriva min värld. Fiktionen eller ens ord är mycket smartare än en själv. Jag tror inte jag har koll på vad jag ska skriva.” [För mig är just detta det enda jag kritiserar i Khemiris text. Läs gärna här.]
(”Du stör andra.” Orden var inte Olssons eller Khemiris utan en arrangörs. Han pekade på min bärbara dator jag skrivit ovanstående på, så jag la snällt ihop den. Således blev resten av mina anteckningar betydligt mer fragmentariska, och citaten inte exakta återgivningar eftersom jag inte hade möjlighet att skriva ned orden exakt där och då jag hörde dem.)
”Det blåser en humanistisk vind genom Sverige, även om den inte avspeglas i landets politik.” Så reciterade Jonas Hassen Khemiri en av sina vänners statusuppdatering på Facebook. Vad gäller diskrepansen med politiken drog Jonas Hassen Khemiri en parallell mellan hur Ny Demokrati tidsmässigt hängde samman med Lasermannen, och hur Sverigedemokraterna tidsmässigt hängde samman med skytten i Malmö. Det oroar. Men samtidigt finns sådant som ger hopp. Jonas Hassen Khemiri hade på senare tid märkt av en större förståelse för ”svenskhetens plasticitet”.
Han berättade också hur ”inspirerad och förvånad” han var över spridningenpånätetavtexten, komplett med rolig recitering av dialog med en närstående: ”- Kolla, den har 50 000 delningar på Facebook! – Jaja, gå och lägg dig.” [Nu har den blivit mest delade i Sverige någonsin och fått 150 000 rekommendationer. Och fortsätterspridas.] Jonas Hassen Khemiri liknade sin artikel, hashtagen #bästabeatrice på Twitter [missa inte Al-Jazeeras sammanställning!] och alla berättelser om diskriminering som spridits de senaste dagarna med ett maratonlopp: ”Jag skrev texten och sprang 200 meter. Jag tog stafettpinnen första biten. Sedan stod 5000 personer bakom mig, redo att ta över.” Sådant väcker hopp.
Ganska stark upprördhet yttrades också, om än alltid i ett mycket behärskat och nyanserat ordalag. Khemiri berättade hur fruktansvärda han tyckte Asks kommentarer om att den strukturella diskrimineringen endast var ”personliga upplevelser”, hur han gråtit när han läst dem första gången [detta kan mycket väl bli en av 10-talets viktigaste enskilda känsloreaktioner, tror jag].
Författaren förtäljde även vilken grundläggande nivå han fått lägga sina besök runtom i landet på när han föreläste om ”Ett öga rött”. Nej, den handlar inte om invandrare (personerna är födda i Sverige). Nej, han kunde inte föra en talan för hundratusentals människor.
Riktigt konfunderad blev han över en viss recension i pressen, som liknade Khemiris kulturella verk vid att ”hålla ner en mikrofon i förorten”. Liknelsens skumhet framgick med all önskvärd tydlighet då Khemiri fysiskt illustrerade den med sina händer, som han höll upp som mikrofonen. Hur tänkte recensenten, var Khemiri och andra kulturellt/medialt framstående (t.ex. recensenten själv) nödvändigtvis och definitionsmässigt folk utanför och ovan förorten som kunde undersöka vad förorten tyckte – ”förorten”, som om alla i förorten tyckte likadant?
I sin antirasistiskagärning – och inte minst nu med ”Bästa Beatrice Ask” – känner Khemiri det som att han blir ”sammankopplad med världen”. Han berättade om den ensamhet han tidigare upplevt, som i och med författarskapet ersatts av en gemenskap. Detta har ”förändrat mitt liv”, sa Khemiri. Denna gemenskap yttrar sig inte endast här och nu: när han läser vad humanistiska tänkare tänkt tidigare i världshistorien upplever han det som en ”viskning från en tidigare tid”.
REVA dödar stadens blodomlopp: tunnlarna, tunnelbanan, möjligheten att färdas mellan stadens olika delar. Om detta talade Khemiri en del. Han talade också – apropå de många humoristiska inslagen under kvällen – om humor kontra allvar, och menade att ”humor är sylten man lägger medicinen i”. Han spann vidare på temat om hur ord används, och sa att detta i själva verket är Apatiska för nybörjares egentliga tema (inte ensamkommande flyktingbarn). Sådana kulturella uttryck, menar Khemiri, kan fungera som en ”nödutgång till en annan värld”.
De kan också ha ”jäkligt starka subversiva budskap”, som just ”Bästa Beatrice Ask” Khemiri avslutade föreläsningen med högläsning av slutet av sin text, vilket jag delvis filmade (se videoklippet ovan). Sedan – efter bokköp, boksignering, och en kort pratstund med Khemiri själv i egen hög person (jag svimmade nästan av lycka) – fick er nöjda bloggare bege sig hemåt.
Nu måste vi ta över
Aktivist utklädd till Beatrice Ask. På gemensam aktion av Ung Pirat och Grön Ungdom utanför Rosenbad. Imorgon kräver vi Asks avgång (se nedan)!
”Texten talar för mig”, sa Khemiri när media ville para ihop honom med Ask i morgonsoffan i TV. En fullt legitim inställning från en författare som i grunden inte är aktivist utan – som han sa till mig då han signerade min bok – någon som bidrar till kampen via skrivandet allena.
Khemiri har gjort sitt. Nu måste vi ta över.
Dagens Nyheter talar om starten för en ny antirasistisk rörelse.
Vi måste tillsammans bli den rörelsen.
6 procent röstade på SD. De flesta knappast främst av genuint främlingsfientliga skäl – utan snarare för att bruket lagts ned, för att alla försvunnit till Stockholm, för att ”etablissemanget” inte anses göra något åt problem som inte har ett dyft med migration (men med arbetslöshet, kriminalitet, segregation o.s.v.) att göra. Då växer misstron mot systemet – och då blir människan väldigt mottaglig för rasistiskt grundade tankegångar.
80 procent röstade på Alliansen eller Socialdemokraterna. Säkert hör många av er som läser detta till denna stora skara svenskar. Jag tror förstås inte ni alls nödvändigtvis är lika migrationskritiska som partierna ni röstade på. Jag tror ni bara inte tänkte så mycket på migrationspolitik när ni stod vid valurnan för knappt tre år sedan. Jag tror ni tänkte mer på vård, skola och omsorg, på skatter och bidrag, på ekonomi och statsmannaskap och RUT-avdrag och ROT-avdrag och massor av andra frågor som är genuint viktiga.
Men inte lika viktiga som asylpolitiken.
Ingen dör om ROT-avdraget sänks eller höjs eller avskaffas. Ingen dör om skolan fortsätter fungera suboptimalt. Ingen dör ens om Sverige byter finansminister.
Men idag dör människor för migrationspolitiken. Idag dör människor av våld, tortyr eller dödsstraff i diktaturer. Idag dör människor av svält, fattigdom eller miljökatastrofer oavsett statsskick.
Idag utvisar Sverige människor till dessa diaboliska förhållanden.
Det här vill nog ingen. Inte ens Ask vill att folk ska dödas av diktaturer. Men politikerna och tjänstemännen inser inte att det är just det Sverige hjälper till med. Systemet rullar bara på. Det kommer det fortsätta göra – tills vi i demokratisk ordning sätter stopp för det.
Vi lever i en fri demokrati. Det är ett privilegium. Vi kan inte stillatigande åse våra folkvaldas ignorans och våra byråkraters lagbrott då människor dör. Vi måste enas.
Det här är så mycket större än partipolitiken. Det handlar om livet självt.
Maktens rutin. Våldets praktik. Alla bara gjorde sina jobb. Väktarna, poliserna, tulltjänstemännen, politikerna, folket.
Och här avbryter ni och säger: Men hur svårt är det att förstå? Alla måste ju följa Lagen. Och vi svarar: Men tänk om Lagen är olaglig?
Och ni säger: Allt handlar om prioriteringar och vi har faktiskt inte oändligt med tillgångar. Och vi svarar: Hur kommer det sig att det alltid finns pengar när resurssvaga ska förföljas, men aldrig pengar när resurssvaga ska försvaras?
*
Dessa fenomenala formuleringar är inte mina. De kommer från Dagens Nyheters viktigaste text på många månader, ”Bästa Beatrice Ask”, och tillhör Jonas Hassen Khemiri, eller kanske snarare allade som drabbas av rasismen i Sverige idag. Tusentalsharredanhyllatden. Själva Ask har givit respons (givetvis mjäkig, efter mjäkiga debattinsatsen igår, men hoppas det blir morgonsoffedebatt utan medieproblem).
”Intressant!”, kanske du tänker. Läs Khemiris text. Den är överlag fantastisk.
Jag håller inte med Khemiri. Inte helt. Om jag fortsätter utdraget ovan till nästa stycke kommer vi till min invändning:
Och ni säger: Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla? Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det.
Här nöjer sig Khemiri med bristen på ett ”klockrent svar” och hastar sedan humanistiska idéer. På detta ideologiska plan är vi helt eniga.
Men jag skulle vilja återgå till fotskrapandet och harklandet. Jag skulle vilja vända tillbaka in i pragmatismens tämligen trista och visionslösa – men likväl mycket övertygande – värld av siffror, logik och ekonomi.
Jag skulle vilja hitta det klockrena svaret.
Så klockrent kanske det inte blir. Men om ni nöjer er med välgrundade, samhällsvetenskapliga och förnuftsbaserade resonemang om hur välfärdsstaten visst lär kunna kombineras med fri migration – snarare än nödvändigtvis Det Klockrena Svaret ™ på varför REVA ekonomiskt är dåligt: läs vidare.
Det är ekonomiskt bra för enskilda människor och hela samhällen.
Det är ekonomiskt bra för de människor som migrerar, för andra människor i ursprungslandet och för andra människor i mottagarlandet.
Skulle fri migration införas över hela världen skulle världsekonomin fördubblas.
För att konkretisera: flyr en flykting från Syrien till Sverige kommer det i längden i rent ekonomiska termer gynna flyktingen, gynna Syriens folk och gynna Sveriges folk.
Det här är inte något jag fantiserat hop på min kammare i något vackert hus på Södermalm (jag bor i en miljonprogramförort, om det nu skulle spela någon som helst roll). Det här är vedertagna, vetenskapliga teser, med gediget stöd i den forskning som gjorts på området migration.
För en citatlista som visar hur världsledande, trovärdiga och Nobelprisvinnande ekonomer ser på migration hänvisar jag till Migros sammanställning av trovärdiga ekonomers uttalanden.
För en mer fördjupad genomgång av ekonomisk teori rörande migration hänvisar jag till Johan Norberg och Fredriks Segerfeldts facklitterära verk Migrationens kraft.
Lita inte på mig – läs sanningen själva!
Logiken: ”migration är bra ekonomiskt”
”REVA är en reva i våra hjärtan”. Och inte bara det – REVA är en reva i vår ekonomi!
Det var vetenskapen. Nu till det sunda förnuftet, i form av lite elementär logik.
Utgångspunkt 1: Sverige behöver tillväxt framöver.
Utgångspunkt 2: Tillväxt förutsätter produktion.
Utgångspunkt 3: Produktion förutsätter människor.
Slutsats 1: Sverige behöver människor framöver.
So far so good.
(Bortsett från att någon miljövän kanske reagerar på påståendet att ”Sverige behöver tillväxt”. Märk väl, då, att jag inte specificerar vilken produktion tillväxten ska bestå av. Tillväxt behöver inte vara plastprylar, kolkraft, och massproduktion. Tillväxt kan lika gärna – eller hellre, förstås – vara miljövänligt jordbruk, ekoturism och grön energi.)
Sedan då? Vi låter logiken tåga vidare:
Utgångspunkt 4: Människor kan komma till Sverige på två sätt: genom födsel eller migration.
Utgångspunkt 5: Människor som föds i Sverige kostar generellt pengar i cirka 15-25 år (beroende på utbildningens längd), i form av barnbidrag, studiebidrag, gratis sjukvård, gratis utbildning, subventionerade ungdomsföreningar, och så vidare. Ibland kostar de pengar längre än sin utbildning, i form av socialbidrag och liknande.
Utgångspunkt 6: Människor som migrerar till Sverige kostar generellt inte pengar i 15-25 år, för de har oftast redan en utbildning. Ibland kostar de pengar längre än sin utbildning, i form av socialbidrag och liknande.
Slutsats 2: Människor som migrerar till Sverige innebär på kort sikt en mindre kostnad än människor som föds i Sverige.
Invandraring kostar mindre på kort sikt än barnafödsel.
Här kan vi egentligen stanna. Vi kan nöjt konstatera att ingen politiker inom SD, M, S eller något annat migrationsfientligt parti någonsin skulle föreslå förbud mot barnafödsel. Där är det uppenbart att rätten att föda barn är en mänsklig rättighet. Lika uppenbart borde det vara att rätten att fly från förtryck är en mänsklig rättighet – men det är det inte, för politikerna föder ofta barn, men har sällan flytt från förtryck. (Politikerna saknar tyvärr förmågan att leva sig in i andras situationer, som Khemiri så lysande förklarar.)
Men varför stanna här? Vi fortsätter!
Utgångspunkt 7: I det långa loppet kommer de flesta svenskar bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb o.s.v.).
Slutsats 3: I det långa loppet kommer barn bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb, skatt på konsumtion o.s.v.)
Slutsats 4: I det långa loppet kommer invandrare bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb, skatt på konsumtion o.s.v.)
Slutsats 5: Invandring kostar betydligt mindre på kort sikt än barnafödande, och på lång sikt är både invandring och barnafödande bra för ekonomin.
Så länge man inte menar att ”fritt barnafödande är oförenligt med tillväxt” kan man alltså knappast mena att ”fri migration är oförenligt med tillväxt”.
Ganska klockrent.
(Sen har vi ju dessutom 38 procent av EU:s budget att ösa ur om vi skulle vilja använda de pengarna till lite vettigare saker än bidrag till bönder.)
Givetvis är ekonomiska skäl inte alls en primär anledning att kämpa för migrationsfrihet, eller ens en sekundär anledning. I första rummet kommer naturligtvis humanismen, medmänskligheten, friheten, toleransen, mångfalden, kärleken, livet, rättigheterna, och godheten. Allt det där Hassen Khemiri fullkomligt fantastiskt utgår ifrån i sitt fantastiska mästerverk. Sådana ideologiska resonemang har jag också först i ett par tidigare blogginlägg:
Kärlekens krafter måste enas mot hatets utvisningar (om nödvändigheten i att den frihetliga, humanistiska rörelsen – från vänster till höger, från feminism till jämställdism, från piratism till antipiratism – enas i kampen för livet och asylrätten)
Ideologi måste vägleda politiken. Men däremot kan ekonomiska resonemang – som dem ovan – vara bra att ha, vid möte med kalla, cyniska, sifferknaprande politiker (*harkel*många moderater*harkel*).
Är du göteborgare? Kom isåfall på hearingen om REVA, som bl.a. Ung Pirat Göteborg anordnar. 8 april 18:00 på Hammarkullens Folkets hus, Hammarkulletorget 62 b. Politiker och jurister kommer finnas på plats. Vill du eller din organisation vara med och hjälpa till? Ni är varmt välkomna – skriv det i eventet!
Är du svensk? Skriv en insändare till din lokaltidning om Sveriges omänskliga migrationspolitik! Väck frågan i ditt parti! Engagera dig i någon förening för flyktingar (t.ex. FARR, Ungdom mot Rasism eller Asylrörelsen Stockholm)!
Läs om hur Beatrice Ask personligen och Regeringen kollektivt sett till att Polisen ska prioritera genomförandet av utvisningar på bekostnad av att göra Polisens huvuduppgift, ni vet, att fånga kriminella och stoppa brottslighet. (”Men papperslösa är kriminella!” kanske någon invänder. Det är fel. Juridiskt kan man inte straffas för att stanna i landet utan tillstånd, bara deporteras, så papperslösa är definitionsmässigt inte kriminella.)
Chaplins tidlösa ord fortsätter inspirera. Jag är övertygad om att Chaplin varit en av REVA:s främsta motståndare, om han levt i Sverige idag. Låt oss fortsätta verka i denna humanistiska anda.
Jag släpper härmed min upphovsrätt på text jag publicerar på bloggen så långt det går enligt lagen. Du får alltså sprida och ändra det hur mycket du vill, både kommersiellt och icke-kommersiellt. Länkar du till min blogg eller nämner den blir jag mycket glad, men det är på intet sätt ett juridiskt krav. Observera att citat jag publicerar antagligen inte är helt fria, och att bilder jag använder kanske inte är helt fria.
Calandrellas blogg 