Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 4 – lycka

Och nästa inlägg i min utopiska tillbakablick på nollnolltalet – i form av ett tal till Piratpartiet ett fiktivt år 2050 där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål – kommer här…

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan
• Del 3 – det våras för hoppet
• Del 4 – lycka

Del 4.

Lycka.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu… Foto: Hans J.

Svaret på frågan kom naturligt, med tidens gång som jag då uppfattade som så sakta. Valdagen var kommen. 36 timmar innan vallokalerna öppnade hade vi aktivister uppskrivna på att lägga ut valsedlar för partiet i 93 procent av dessa. Slutligen kom vi upp i 99 procent. I detta val gällde nämligen fortfarande den gamla vallagen, den som stipulerade att partier – även sådana som lyckats med de 1500 underskrifter som krävs för officiell registrering – själva måste lägga ut sina valsedlar. Möjligen kunde detta accepteras om det var en strikt ekonomisk fråga, om staten inte ansåg sig ha råd att ordna valsedelsutläggning. Möjligen.

Men det var ingen ekonomisk fråga. De potentiellt uppåt 20 partier – denna mandatperiod var det 8 – som redan hade plats i EU-parlamentet för Sveriges räkning fick sina valsedlar utlagda, helt gratis. Och de som satt i Sveriges eget parlament fick enorma statsstöd – enorma jämfört med vad vi aktivistdrivna småpartier kunde uppbära. Vi fick nämligen inget statsstöd. Och vi fick inga valsedlar eller utdelning heller. Vi fick betala dyrt för sedlarna, och ordna utdelningen själva. Där gick någon femtedel av kampanjpengarna som uteslutande kom från donationer och någon femtedel av aktivisternas samlade ork och tid till att lägga ut valsedlar, en strikt administrativ syssla valmyndigheten rimligtvis borde ha ordnat åt oss.

Jag fick förresten inte rösta. Ja, era historieböcker daterar mycket riktigt 1 januari 2035 till den allmänna rösträttens införande i Sverige. På min tid hette det att allmän rösträtt infördes i 1900-talets begynnelse, men det var minst sagt en sanning med modifikation. Den största grupp som uteslöts från rösträtten under drygt ett hundra år var unga människor, under det decennium som är intressant för oss närmare bestämt alla medborgare som inte fyllt 18 år. Där ingick jag själv. Förvisso var det snöpligt att inte kunna rösta på det parti jag lagt ner en del engagemang på att få in i EU-parlamentet. Att tillbringa några månader med huvudsakligt fokus på en enda dag och en enda händelse, och att sedan inte alls få delta i det allra viktigaste momentet den dagen och den händelsen var störande.

Men nu låter jag bitter. Det är jag inte. Sannerligen inte. För då vi under månader satt upp affischer och givit folk flygblad och opinionsbildat medelst fantastiska nya tekniska verktyg, och utdelningen av valsedlarna till själva lokalernas ställ och bord var klar, och då många av våra frivilliga också personligen funnits på plats utanför vallokalerna för att dela ut valsedlar i folks händer – en mycket trevlig syssla, för övrigt, som ju fortfarande är gammal tradition vårt allt mer digitala politik till trots – ja, efter att vårt slit äntligen var färdigt och det var dags att se om vi fick lön för mödan bänkande vi oss framför statstelevisionens sändning av valkvällens och valnattens spännande rösträkning.

Den 7 juni 2009. Jag minns det nästan som igår. Om jag blundar [jag sluter ögonen och håller dem stängda] kan jag se det framför mig. Jag går in i entrén till lokalen vi i Piratpartiet hyrt för att gemensamt fira eller förtvivla. Vakterna frågar om jag ska alkohol – enbart då måste inträdesavgift betalas. Nej, det ska jag inte; jag är 13 år och har aldrig förstått vuxnas oförmåga att segra eller sörja utan rusningsmedlets hjälp. Så jag fortsätter in i lokalen. Det är stort, enormt stort, och mängder av människor. TV-kamerorna är överallt, liksom mikrofonerna, journalisterna själva. Och naturligtvis: piraterna. Vi, som ska gå till historien som de första av nätbarnens aktivister, som kunskapssamhällets byggare och som en av 2000-talets främsta medborgarrättsrörelser. Men det vet vi inte nu, knappt anar vi det ens. Vi vet ju inte om vi ska komma in i EU-parlamentet. Och misslyckas vi med det, efter all denna uppmärksamhet, efter de lyckosamma vindar i seglen förkastliga rättsprocesser och lagstiftning givit oss i form av upprördhet och engagemang, ja, då är vi i det närmaste körda. Borta.

Men nog tror vi. Nog hoppas vi. Och opinionsmätningarna ger oss fog för hoppet. Vi har varit ända uppåt 8-9 procent de senaste dagarna, och alltid över de behövda 4. Men nu när jag går här i den öppna korridoren och når den gigantiska matsalen, där mer ekonomiskt självständiga pirater betalat för en trerättersmiddag och fortfarande sitter kvar längs borden. En pirat hälsar jag på i vimlet då jag söker nätuppkoppling för min dator. Jag tänker live-blogga om detta, såsom jag under Pirate Bay-rättegången – den som känns som så långt bort; så mycket har ändrats sedan februari – gjorde. Och sharing is caring, vår gamla devis, stämmer även här; jag får tillgång till någon egens inloggning på lokalens trådlösa men stängda nätverk. Så jag surfar in på wordpress.com. Så går jag in i matsalen, får syn på ett par pirater jag känner och en av få lediga stolar, och slår mig ned vid deras bord.Vi hälsar och jag börjar liveblogga rätt fokuserat. Utan att riktigt vara medveten om det fångas jag på bild [sveper ut med handen i riktning mot bakgrundsbilden].

Så ska statstelevisionens vallokalsundersökning, den som baseras på noggrant och statistiskt välgjorda utfrågningar av de som precis röstat runtom vid landets vallokaler, den vars resultat aldrig brukar avvika mer än ytterst litet från själva valresultatet resultatet senare, äntligen presenteras. Vi vet att allt över fem procent kommer räcka, fem procent kommer räcka gott och väl för ett mandat. Även om man förstås högmodigt längtar efter än mer. Statistiken ska nu presenteras och… [jag öppnar ögonen]

Vi får sju procent! BAM! Applåderna, hejaropen och den allmänna glädjeyran fullkomligen exploderar runt omkring mig då människor ser den stora skärmens budskap. Vi gjorde det! Vi lyckades! Vi har kommit in i EU-parlamentet! Till journalisten som efter ett tag slår sig ner vid oss säger jag att det är en seger för demokratin och de medborgerliga rättigheterna (eftersom gammelpartierna struntat i folkets åsikter om medborgarrätt och immaterialrätt och därför trotsat demokratin), och just det, ”Det här är en seger för demokratin”, får för några minuter stå med i kvällstidningens nätupplaga som sedan uppdateras.

Detta är en lyckans kväll. Ska jag finna det minsta att klaga på, det minsta att ångra, är det väl de mer, ja, galna handlingar – involverande diverse lila piratpiskor och vad jag förstår, efter att jag gått, även fontäner – som ledande pirater utför, istället för att passa på att sprida vårt budskap om medborgerliga rättigheter. Men egentligen bekymrar jag mig föga för det. För framför allt är jag glad. Jag är gladare, kanske inte mer starkt men mer ”är jag i en dröm?”-aktigt än någonsin förut i mitt visserligen hittills rätt korta liv. Sedermera fastställs det exakta valresultatet till 7,14 procent, vilket innebär att vi har ett till mandat att vänta om Lissabonfördraget – som vi är kritiska till – går igenom.

Piratpartiet har kommit in i EU-parlamentet. Målet vi kämpat för i ett halvår, och många andra i tre och ett halvt år, är uppfyllt. Vi har visat världen att vi finns, att Piratpartiet kan göra faktisk skillnad, att medborgarnas frihetsvurm kan väckas och förändra på nytt. Allt är väl.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, piratrörelsen, tal, Piratpartiet, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, Internet, EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, lycka, val, valvaka, valvakor, demokrati, piratmöte, piratmöten, rösträtt

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska Dagbladet – Dagens Nyheter – Expressen – Göteborgs-Posten – liv&rätt – fib – Borås Tidning – Helsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, argument, argumentation, pirat, pirat, medborgarrätt, människorätt, MR, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, lagstiftning, maktmissbruk, demokrati, De mänskliga rättigheternas väg, litteratur, recension, bok, böcker, facklitteratur, idéhistoria, tortyr, döddsstraff, filosofi, moralfilosofi, etik, moral, demokrati, rättighet, rättigheter, rättighetsetik, deontologi, Ove Bring, Bring, naturrätt, naturrätten, liberalism, liberalismen, Upplysningen, USA, kriget mot terrorismen, kulturrelativism, kulturrelativismen, frihet från tortyr, personlig integritet, invandring, rätten till liv, rättssäkerhet, religionsfrihet, yttrandefrihet, frihet, rättsstat, rättsstaten, tolerans, upplysning, djurrätt, fascism, ideologi, ideologier, kännande rättigheter, socialism, sociala rättigheter, politiska rättigheter, negativa rättigheter, positiva rättigheter, miljö, klimatet, Polluter pays principle, Förorenaren betalar, diktatur, juridik, folkrätt, FN, Förenta Nationerna, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, deklaration, konvention, demonstrationsfrihet, rösträtt, kultur, vetenskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 3 – det våras för hoppet

Min inläggsserie Demokratins slutliga seger, där jag utifrån en fiktiv men möjlig framtid (år 2050) beskriver nollnolltalet som jag ser det ur ett pirat perspektiv, fortsätter nu (efter ett par dagar utomhus och -näts). Här kommer del 3, där den deppiga FRA-frågan som skildrades iförrgår övergår i en betydligt hoppfullare vår: piratvåren 2009.

(Uppdateringen: korrigerade stavfelet ”dominerdade”, tack Jonas!)

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan
• Del 3 – det våras för hoppet

Del 3.

Det våras för hoppet.

Den pirata rörelsen växer utanför Riksdagen, i dubbel bemärkelse.
Foto: Jonathan Rieder Lundkvist, CC-BY-NC-SA 3.0

Ett par händelsefyllda år skiljer den stora FRA-debatten från riksdagsvalet 2010. Och allra mest händelsefyllt var 2009. Det var här jag själv blev en medlem i Piratpartiet. Hösten därinnan hade jag börjat blogga, och det var omöjligt att på denna tid blogga politiskt utan att dras in i piratkretsar – Piratpartiet dominerdade dominerade fullständigt inom den politiska bloggosfären, något som bara skulle hålla i sig ett enda år till. Så jag läste om rörelsen. Tidigare, på våren samma år har jag för mig, hade jag sett något enstaka inslag i statstelevisionen där Antipiratbyråns Henrik Pontén, en av rörelsens främsta antagonister inom kulturfrågan, fördömde fildelningen som ”stöld”. Det lät rimligt för en någon som inte alls var insatt. Men nu, i bloggosfärens djupa kunskaper, blev det förändring på den uppfattningen. Ganska snart stod det klart för mig att Piratpartiet inte alls var tjuvar utan istället försvarare av de medborgerliga rättigheterna.

Då jag gick med var min egen inställning att detta var en viktig sak. Något man måste stå upp för som medborgare. Och dessutom en kul grej att engagera sig politiskt för. Men mer än så var det inte. Arbetet för Piratpartiet var ett statement, inte något som på allvar skulle kunna leda till en parlamentarisk etablering. Jag hyste inga illusioner – så såg jag det – om att vi inom överskådlig tid skulle komma in i vare sig EU-parlamentet (som jag knappt visste vad det var) eller riksdagen. Chansen fanns inte. Folk kunde väl aldrig bry sig så mycket om Internet? Medias felaktiga bevakning av frågorna kunde väl inte under några omständigheter på allvar utmanas av vår korrekta verklighetsbeskrivning? De etablerade partiernas fullständiga dominans kunde väl inte utmanas?

Förvisso fick piratfrågorna ökad medial uppmärksamhet i takt med att vintern övergick i vår. Rättegången mot människor anknutna till The Pirate Bay, en av vår tids största trackers och en symbol för den fria fildelningen, rönte en kolossal mängd bevakning i alla medier. Jag själv utförde min dittills mest välbevakade gärning på nätet då jag bloggade live på plats i Stockholms tingsrätt från rättegången, personligen mötte de flesta av tidens drivande krafter- och motkrafter i den pirata utvecklingen och konkurrerade med tidningarnas ymniga live-bevakning. Och nog fick jag ett visst hopp om att den massiva upprördheten över den absurda domen, som till slut kom 17 april, liksom över att domaren i målet var jävig, skulle kunna kanaliseras i en vilja att förbättra situationen politiskt.

The Spectrial, som rättegången kallades till följd av sin lätt farsartade natur, var inte den enda stora pirathändelsen denna vår. 1 april 2009 hade IPRED trätt i kraft. IPRED var ett EU-direktiv som gjorde att påstådda upphovsrättsinnehavare, antagligen med hänvisning till lättförfalskade skärmdumpar som enda bevisning, kunde få ut namnen bakom IP-nummer de påstod hade begått upphovsrättsintrång. Sådan information är givetvis känslig, och ur ett integritetsperspektiv var lagen således förkastlig. Därutöver tillkom en annan aspekt: det faktum att upphovsrättsinnehavare nu fick mer långtgående befogenheter än polisen vad gällde att begära ut namn bakom IP-nummer. Smått skandalöst var det hela, vilket också den folkliga opinionen i stort tyckte. Det skulle komma att ge avtryck.

Så kom den. Den första opinionsmätningen inför valet till EU-parlamentet. 29 april 2009, stort uppslagen i Dagens Nyheter. Den visade på 5,1 procents stöd för Piratpartiet, partiet som i sitt senaste val 2006 fått 0,6 procent. Under de år som följde skulle opinionsmätningar publiceras allt oftare och kommenteras allt mer förutsägbart – och själva fenomenet skulle ifrågasättas; hur viktiga kunde opinionsmätningar egentligen vara? Men denna första opinionsmätning innan EU-valet hade en extrem kraft. Åtminstone internt. Och nog var det första gången media – och därmed folket – på allvar fick upp ögonen för partiet, åtminstone sedan jag själv engagerats i partiet. Vår dåvarande partiledare, grundaren Rick Falkvinge, teknikern från början av denna berättelse, har själv kallat ögonblicket då han fick kännedom om opinionsmätningens resultat för ett av hans livs största, för något som ”ändrade allt”.

Opinionsmätningen följdes av flera. Och artiklarna om Piratpartiet och piratfrågor duggade tätt. Debatten intensifierades, och allt oftare var pirata spörsmål på agendan i intervjuer, och intervjupersonerna själva var allt oftare pirater. I takt med att valet närmade sig ökade stadigt våra siffror i opinionsmätningarna. Och allt fler berömdheter deklarerade sin intention att rösta på Piratpartiet – för den fria kulturen och kunskapen, och för de medborgerliga rättigheter som terrorskräck och storföretag hotade.

På våra egna möten på Café Gråmunken ett stenkast från den riksdag vi nu på allvar trodde vi kunde komma in i dök allt fler intresserade upp. Jag minns särskilt tydligt ett möte som skedde direkt efter domen i Pirate Bay-målet. Ungefär 80 personer dök upp, mångdubbelt fler än det tjog vi varit tidigare. När jag själv kom till lokalen var det redan riktigt trångt, med en kö ner till källaren där vi huserade. I egenskap av protokollskribent fick jag en sittplats där jag kunde skriva på min dator, men ganska snart gav vi upp försöket; alltför många hade anlänt. Så vi tog oss ut på Mynttorget istället och höll mötet där under lösa former utomhus. Det fanns en viss symbolik i att det ökade engagemanget rent fysiskt tryckt oss närmare det folkvalda parlamentet.

Frihetens vårvarma vindar blåste i piratskeppets segel. Men skulle det räcka för att ta oss i hamn – hela vägen in i maktens boningar i EU-parlamentet?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, piratrörelsen, tal, Piratpartiet, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, pirat, medborgarrätt, IPRED, IPRED1, rättssäkerhet, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, lag, lagar, lagstiftning, informationspolitik, jäv, Tomas Norström, Pirate Bay, The Pirate Bay, TPB, Spectrial, The Spectrial, domare, rättegång, rättssäkerhet, korruption, Internet, EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 2 – förluster på hemmaplan

Inläggsserien Demokratins slutliga seger, mitt försök till odyssé över 2000-talets första årtionde ur ett piratpolitiskt perspektiv – skildrat utifrån en fiktiv men möjlig framtid, år 2050, då världen blivit friare, mer medmänsklig och demokratisk – går nu vidare, med sin andra del (efter att ha tillbringat dagen med betydligt mer praktiskt orienterat bloggande). Här lämnar jag det stora landet i väst och rör mig över Atlantens vindlande vidder, fram till den stat vi så ofta kritiserat men söker förändra: Sverige.

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan

Del 2.

Förluster på hemmaplan.

Demonstration mot FRA. Foto: Christian Engström.

USA gick alltså åt fel håll. Men vad gjorde då Sverige? Vi måste nu först och främst ha i åtanke att Sverige var ett helt annat land än idag. Statschefen var ännu inte vald, för att ta ett talande exempel. Och Sveriges oberoende gentemot omvärlden – varje väststats oberoende gentemot omvärlden – var, vår beryktade neutralitet och alliansfrihet till trots, inte särskilt stort. I princip var Sverige självständigt. I praktiken lydde regeringar av såväl röd som blå kulör USA:s direktiv – ibland uttalat från landet i väst, oftast mer implicerat. Gjorde USA något nytt följde Sverige ofta efter.

Detta är visserligen en sanning med modifikation. Såväl vad gällde dödsstraff, synen på HBTQ-människor rättigheter och asylpolitik som inom en rad andra för vårt vidkommande – för de mänskliga rättigheternas utvecklings vidkommande – ytterst viktiga frågor hade Sverige sedan länge vandrat en helt annan väg än den västra. Men det tycktes som att Sverige, just under det tredje milleniets så fasansfyllda och samtidigt förväntansfyllda inledning, ändrade färdriktning och började härma USA allt mer. Vägarna var på väg att korsas.

Det första riktigt stora och riktigt dåliga politiska beslutet som inspirerats av USA i dess deklamerade ”krig mot terrorismen” var FRA-lagen. All elektronisk kommunikation som gick i kabel förbi Sveriges gränser – som om dessa gränser spelade någon större roll i Internets, migrationens och globaliseringens alltmer gränslösa verklighet – skulle kopieras och överföras till staten, för att Försvarets Radioanstalt skulle söka efter terrorism. Här skedde ett oacceptabelt intrång. Givetvis skulle ingen kader av myndighetsanställda byråkrater i världen kunde läsa och avlyssna alla samtal och mejl. Men oavsett hur utgallringsprocessen såg ut spelade det ingen roll – brottet mot den personliga integriteten begicks så fort kommunikationen kopierades till staten; vad som sedan hände med den var sekundärt.

Samhället reagerade. Kraftigt. En allians av aldrig, varken förr eller senare, skådat slag formerades i opposition till Alliansen, som regeringen på den tiden kallade sig. Svenska kyrkan som nyss förlorat sin statliga status, ärkefienderna MUF och Ung vänster, gammelmedia i form av Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, diverse nätgrupperingar av enskilda bloggare från hela det politiska landskapet – som visserligen inte var lika diversifierat då som det är nu, och så, naturligtvis, vi själva, Piratpartiet, ingick alla ett enastående samarbete. Målet som förenade dessa i teorin oförenliga viljor var privatlivets helgd.

Detta skulle i statstelevisionen komma att kallas en av de största sakpolitiska frågorna i modern tid vad kritikens omfattning. Men regeringen lyssnade inte. De brydde sig inte om folkets åsikter. Denna kränkning av en av de människans grundläggande rättigheter, detta brott mot såväl Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, kunde inte ens en av de största opinionerna på flera decennier i vårt land stoppa. Regeringen var obönhörlig.

”Alla tjänar på om debatten lägger sig”, sa självaste statsministern i media då FRA-lagen röstats igenom.

Och tyvärr la sig debatten. Folk glömde. När regeringen något år senare kom med förslag på förmenta ”förbättringar” av den integritetsvidriga lagstiftningen var det inte i egentlig mening tal om några väsentliga förbättringar. Det var fortfarande så att alla elektronisk kommunikation som passerade gränserna kopierades till staten. Eller ja, man satte upp en gräns: staten fick bara övervaka en ”signalbärare” åt gången. Det innebar att det var staten bara fick övervaka upp till 1,5 miljoner hushåll åt gången. Hälften av alla Internetuppkopplade hushåll vid denna tidpunkt. Inom denna gräns kopierades hursomhelst all kommunikation till staten. Däri bestod intrånget; och intrånget bestod även efter ”förbättringarna”.

Om FRA-lagens ursprungliga övervakning var att likna vid en ful gris och den optimala lagstiftningen kring FRA kunde liknas vid en vacker människa, var dessa ”förbättringar” som att måla läppstift på grisen. Den påminner visserligen obetydligt mer om en vacker människa – men det spelar liksom ingen roll så länge det fortfarande är en gris.

Att förklara allt detta med kommunikationskopiering och signalbärare visade sig dock bli ett pedagogiskt dilemma av rang. Inte minst som regeringen envist vägrade kalla övervakningen för övervakning; istället kallades den på nyspråksvis ”signalspaning i kabel”. Vi som kritiserade lagstiftningen fick börja diskutera teknikaliteter, bokstavligt talat, och språkliga definitioner. Just där – just precis där – rann oppositionen ut i sanden. När regeringen väl fått debatten att handla om svåra tekniska begrepps exakta betydelse stängde folk av. Ganska bokstavligt, om det var TV-sända diskussioner. Och den så mångomfattande kritiken minskade rejält.

Elefanten i rummet då? Hur kunde egentligen riksdagen gå med på detta? Idag känns det väl för er sjukt ungefär på samma sätt som vi på nollnolltalet kände för de tvångssteriliseringar staten utförde under 1900-talet, som enligt officiell historieskrivning slutat på 70-talet men i praktiken fortsatt in i vår dåvarande tid. Med skillnaden att övervakningen faktiskt inte fortsatt, inte sedan FRA lades ned 1 januari 2015. Hur kunde då massövervakningen ske, med officiellt stöd av Sveriges folkvalda?

Ja… Riksdagsledamöterna kom inte från odemokratiska partier. De sa sig alla stå upp för mänskliga rättigheter. Nog visste de väl vad övervakning använts till historiskt. Och säkerligen hade de koll på de internationella deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter Sverige genomgått. Nej, det var inte där skon klämde. Skon klämde vid tekniken. Internet. Mobiltelefoni. Det var saker riksdagsledamöterna visserligen oftast använde, men sällan på samma sätt som oss, dåtidens unga. De insåg helt enkelt inte att den lagstiftning de röstade ja till motsvarade mikrofoner under caféborden och uppsprättning av kuvert på postkontoren på 60- och 70-talen, då de själva var unga. Riksdagen var till stora delar oförmögen att förstå vidden av sina beslut.

Men som sagt, svårt att förstå hade också allmänheten, så snart det blev teknik och lingvistik av alltihopa. Tyvärr kom inte bara opinionen av sig – även mediernas historieskrivning anpassade sig efter regeringens lögner om påstådda integritetsförbättringar. Och vad folket anbelangade verkade de flesta sorgligt nog glömt debatten vid nästa riksdagsval 2010, då de hade chansen att avskeda de riksdagsledamöter och indirekt ministrar som drivit igenom denna i Sverige aldrig tidigare skådade massövervakning. Inte ens då uppgifter om direkta lagbrott begångna av FRA kom ut upprördes fler än de allra mest insatta kritikerna.

Brevhemligheten hade rivits upp. Källskyddet var åsidosatt. Allt kändes mycket tungt.

Skriv gärna på hos Avaaz mot FRA:s uppföljare (lite grann, fast inte lika illa). Så återkommer jag imorgon med fortsättningen på talet!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, pirat, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, avlyssning, massavlyssning, anonymitet, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, brevhemlighet, brevhemligheten, FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, lag, lagar, lagstiftning, riksdagen, signalspaning, maktmissbruk, demokrati

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Den kriminella myndigheten

Det var en gång en myndighet. Myndigheten låg i landet Sverige, ett land där tilltron till staten var mycket hög. Kanske för att staten var en av världens äldsta demokratier, i begreppets vanliga mening. Kanske för att respekten för de mänskliga rättigheterna generellt var mycket hög. Myndigheten gick under namnet Försvarets Radioanstalt, FRA. Dess uppgift var att skydda landet Sverige mot yttre hot.

Detta var inte alls en märklig uppgift för en myndighet att ha, när ett betydligt större land i öst – som inte alls var en demokrati och som hade minimal respekt för de mänskliga rättigheterna – låg i landets absoluta närhet. Att ha en aggressiv diktatur som granne gör onekligen att behovet av skydd för det egna landet är ganska stort. Och FRA lyssnade på signaler i etern, en publik kommunikationskanal som var ungefär lika öppen som en anslagstavla. Inget märkligt.

Men sedan hände något. Landet i öst gick under. Hotbilden förändrades så gott som över en natt. Vad skulle myndigheten göra? Jo, myndigheten började småningom lyssna även på kommunikation som gick i kabel. Kommunikation som var privat. Kommunikation som var medborgarnas, inte främmande makts. Kommunikation som myndigheten bröt mot lagen för att lyssna på.

Den myndighet som tidigare försvarat demokratin blev nu dess fiende.

Hur reagerade då politikerna på detta, när det framkom? Beordrade man omedelbar nedläggning av den myndighet som brutit mot lagen, kanske till och med mot grundlagen? Krävde man åtminstone en opartisk undersökning för att ta reda på vad som egentligen försiggått på myndighetens lokaler på Lovön? Inledde man, i alla fall, något slags procedur för att ställa de ansvariga inför rätta?

Nej. Istället skrev man om lagarna, så att myndigheten skulle kunna fortsätta den verksamhet de tidigare bedrivit olagligen – men nu med stöd i lag och hos politiker. (Naturligtvis sa man inte att man legaliserade myndighetens tidigare kriminella verksamhet; man sade, på nyspråk, att det var en reglering.) Att den nya lagstiftningen – FRA-lagen, som den kom att kallas – antagligen bryter mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och därmed landets grundlag, ansågs inte särskilt viktigt. Den interna kritiken tystades med helt meningslösa ”integritetsåtgärder”; lagstiftningen innebär fortfarande i praktiken detsamma som om Postens brev skulle sprättas upp, scannas in och genomsökas efter terrorhot. Och den interna kritiken tystades även med mobbning från allra högsta ort, något Sveriges Television tog upp i Agenda:

Åren gick. Kritiken tystnade inte, men statsministerns i statstelevisionen yttrade åsikt att ”Alla tjänar på om debatten lägger sig.” blev ett slags ledord för lagstiftningen förespråkare. Och media, de fick annat att intressera sig för. Som Juholt. Och befogenheterna skulle så utökas ytterligare – något FRA-lagens förespråkare lovat aldrig någonsin skulle hända. ”Vad var det vi sa?” var något självklart för lagens kritiker att påstå. Inte för att någon brydde sig; nu var även Socialdemokraterna med på uppgörelsen. Detta svek upprörde många, men återigen: med både regeringen och Sossarna med på noterna var det svårt att få igenom protester. Och media hade, som tidigare, annat för sig.

Och nu, idag, framkommer nya uppgifter i denna soppa. FRA har, trots de vidgade befogenheter de fått, återigen brutit mot lagen, konstaterar granskningsorganet Siun. Jaha, liksom. Suck. Vad gör man åt detta? Var finns kritiken från de av lagens förespråkare som trots allt pekade på de så kallade ”integritetsförbättringar” (som redan från början inte alls var tillräckliga) som skäl för att rösta igenom FRA-lagen, nu när FRA struntat i dessa ”integritetsförbättringar”? Var finns kritiken från justitieministern, när en myndighet bryter mot lagen, särskilt i såpass känsliga frågor  som denna, som rör medborgarnas rättigheter? Var finns kritiken från den fria pressen, denna den tredje statsmakten som ska försvara rättsstatens grundläggande värden?

Ingenstans. Man är mer upptagen med Juholt. Som om enstaka faktafel vore någonting mot systematiska övergrepp på mänskliga rättigheter. Som om en riksdagsledamots eventuella oförmåga att fylla i blanketter rätt vore någonting jämfört med en myndighets uppenbara oförmåga att följa gällande lagstiftning. Som om opinionsmätningar och förtroendesiffror vore någonting jämförbart med partipiskans lag och debattystnadens mästare.

Nu får det vara ett slut på detta. Media får prioritera vad de vill – det är bara lite synd att de inte tar sitt uppdrag som demokratins försvarare på allvar – men om media inte belyser maktmissbruket och de antidemokratiska tendenserna, då får vi göra det. Vi, enskilda medborgare. Det är från oss makten ska utgå. Det är hos oss besluten ska förankras.

Försvarets Radioanstalt har alltför länge tillåtits bedriva sin kriminella verksamhet. Försvarets Radioanstalt har begått brott mot mänskliga rättigheter, med politikernas goda minne. Försvarets Radioanstalt har förlorat allt det förtroende som myndigheten någonsin haft. 

Detta är en skandal för Sverige som rättsstat, demokrati och försvarare av mänskliga rättigheter. Lägg ner Försvarets Radioanstalt!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, pirat, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, avlyssning, massavlyssning, anonymitet, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, brevhemlighet, brevhemligheten, FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, lag, lagar, lagstiftning, riksdagen, signalspaning, nyhet, nyheter, maktmissbruk, demokrati

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Fildelningsjakt slöseri med rättsväsendets resurser

De senaste åren har tre särskilda åklagare tillsatts för fall med påstådd olaglig fildelning. Inom samma fält arbetar även uppåt ett dussin poliser. Allt detta enligt DN. Trots detta arbete kom enbart åtta fällande domar förra året, enligt Ung Pirats sammanställning.

I Sverige fildelar cirka 1,4 miljoner människor olagligt, varav drygt 450 000 i en sådan omfattning att de i en rättegång om de fanns skyldiga skulle få fängelsestraff. I dagsläget sätts ungefär 10 000 människor i fängelse varje år (såvitt jag förstår den officiella statistiken korrekt). Att sätta en knapp halv miljon människor – ungefär var tjugonde människa i Sverige – i fängelse är, mot bakgrund av detta, inte  direkt möjligt, åtminstone inte utan extremt utökade resurser till fängelserna. För att inte tala om att de tre specialåklagarna, enligt en av dem själva, skulle behöva utökas till tusentals – de dussin poliserna borde väl på motsvarande sätt närmast bli uppåt 10 000. Lägg till detta en ofantlig ökning av belastningen på domstolarna, och resurserna som krävs för att beivra detta vardagsbrott blir smått horribla.

Vill vi det? Vill vi verkligen lägga oerhörda summor skattemedel på att beivra något som inte skadar någon och som mängder av svenskar gör till vardags, när det finns mängder av annan brottslighet som aldrig reds upp? Jag säger nej. Rättsväsendet bör lägga sin tid och sina pengar på brott som faktiskt skadar människor – inte på sådant som mest ogillas av en industri av mellanhänder som nu gjorts onödiga. Detta är en åsikt jag knappast är ensam om – många är de som ifrågasätter denna användning av polisens och åklagarnas resurser.

Men denna fråga är inte bara ekonomisk, utan handlar i grunden om moral; detta är inte en juridisk-byråkratisk angelägenhet, utan en politisk:

Bör samhället verkligen ha lagstiftning med syftet att skydda kommersiella intressen, som kriminaliserar en handling utan offer, och innebär att var tjugonde medborgare ska in i fängelse?

Nej. En sådan ordning är skadlig för rättsmedvetandet, då mängder av människor ser staten som en institution som vill sätta dem bakom lås och bom.

Det är dags att sätta medborgarnas intressen framför en industri. Det är dags att sätta uppklarandet av allvarliga brott framför beivrande av vardagsbrott. Det är dags att förnya upphovsrätten.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, nyhet, nyheter, pirat, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, lagstiftning, kultur, informationspolitik, ekonomi, juridik, rättsväsendet, polisen, åklagare

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Analys av samhällskritik i ”Himmelsöga” av Arne Dahl

De flesta har uppfattningen att en blogg är en regelbundet uppdaterad webbsida. Jag själv har uppfattningen att denna bloggs existens bör fortsätta. Genom deduktiv logik är det enkelt att komma fram till att det enda sättet att verkligen respektera båda dessa uppfattningar är att posta ett nytt inlägg i denna blogg – sådana handlingar har tyvärr utförts sorgligt sällan det senaste året. Men att skriva en episk argumenterande artikel om valfri samhällsrelaterad aspekt på det digra nyhetsflöde som sköljer över oss vore inte så kompatibelt med en tredje relevant uppfattning: mitt nya gymnasium – bra som det är – har orsakat enorm tidsbrist. Alltså måste jag söka en lösning som beaktar alla dessa aspekter; en syntes som sammanför dessa teser; kort sagt, jag måste lösa det så vitt omtalade livspusslet.

Det är inte det enklaste.

Now, någon idealisk lösning har jag inte skapat – just bristen på tid att tänka ut sådana är ju en del av problemet, vilket innebär att detta är ett tämligen prekärt moment 22. En det-får-duga-tills-vidare-lösning får, således, duga tills vidare. Och en sådan lösning presenterar jag nu: jag ska posta mina mer relevanta skolarbeten i bloggen. Mitt första blir en analys av romanen Himmelsöga av Arne Dahl ur ett samhällskritiskt perspektiv – och då denna blogg just har ett samhällskritiskt perspektiv, passar texten sannerligen. (Blir det fler skolarbeten som kan passera in i bloggens kriterier, så annorlunda utbildningsvärldens? Oklart. Det får vi se.) Ett sista påpekande: denna analys är inte uteslutande min egen skapelse: mina kloka och vänliga klasskompisar och föräldrar har givit respons på den, och jag har förändrat texten i enlighet med den responsen.

En viss spoilervarning utfärdas.

Allt som ska vara skrivet har skrivits. Över till analysen.

Brott mot humanismen

Vi lever i en hemsk värld. Vi är omgivna av ondskan, denna otämjda best som ryter till med jämna mellanrum både i tid och rum. Men det finns ett hopp för mänskligheten, en enda chans till en bättre värld: insikten om alla människors lika värde. Det är en sådan verklighet Jan Arnald under sitt pseudonym Arne Dahl målar upp i sin roman Himmelsöga, den avslutande delen av hans dekalog om internationell brottslighet. I Dahls värld – så lik vår egen – personifieras hoppet av A-gruppen, en enhet inom svenska polisen, och Paul Hjelm, en tidigare A-gruppsmedlem som får i uppdrag att leta reda på den spårlöst försvunne mästerspionen Tore Michaelis. Genom sina figurers kommentarer och åsikter, och romanens händelseutveckling, för Dahl fram en mäktig intellektuell humanism och riktar med den som grund kritik mot alla institutioner som motverkar människans sanna kärna: respekten för och gemenskapen med alla, oavsett de ytliga skillnader nationsgränser och fördomar åstadkommer. Himmelsöga är, med andra ord, ett humanismens credo.

Den nyss nämnda mänskliga kärnan – som genomsyrar hela verket – uttrycks som tydligast i Michaelis efterlämnade skrifter, där den går under namnet ”den demokratiska instinkten”, ett begrepp som används synonymt med principen om alla människors lika värde. Utöver att Michaelis i allmänhet framställs som en sympatisk person i beskrivningarna av honom, poängteras även värdet av denna och Michaelis andra ideal genom att protagonisten Paul Hjelm först när han inser detta om ”den demokratiska instinkten” gör sökandet efter Michaelis till en personlig snarare än yrkesmässig angelägenhet. Budskapet, att Michaelis ideal och försök att upprätthålla dessa i en kaotisk värld gör honom till en verkligt skydds- och beundransvärd person, kunde knappast framgå tydligare.

Som framgått tidigare är denna demokratiska instinkt emellertid lika lite självklar i Dahls universum som i vårt eget; godhetens fiender är många och starka. Dahl driver här tesen att övergrepp mot just människors lika värde är det som förenar de onda krafterna. Denna uppfattning motiveras med påståendet att det mesta av världens obefogade våld av alla dess former växer fram ur uppfattade motsättningar mellan olika grupper, grundade på mer eller mindre ytliga skillnader i fråga om religion, etnicitet och politik. Om dessa grupper i stället uppnått den demokratiska instinkten skulle de kunna förbise dessa obetydliga skillnader till förmån för en förståelse av att de alla innerst inne är lika mycket människor och har ett lika stort inneboende värde.

Den kritik som grundas på den demokratiska instinkten riktas naturligtvis i hög grad mot de vars ondska för de flesta i vårt samhälle är odiskutabel – de på internationell nivå betydelsefulla folkmördarna, maffian, talibanerna, diktatorerna och liknande, likväl som illviljans på ett inhemskt plan vanliga manifestationer i form av mördande. Men kritiken begränsar sig inte till dessa; Dahl drar sig inte för att även lyfta fram de hemskheter som begås av dem som av tradition anses som ”goda”, och kritiserar följaktligen även USA liksom dess allierade för de krig och andra illdåd som sker antingen under amerikansk flagg (i form av militären och CIA) eller under amerikanskt beskydd. Detta fokus på USA – som förmodligen grundar sig just i hur USA ofta höjs över anklagelser om ondska – når sin kulmen då det framkommer att en av bokens två huvudsakliga antagonister verkar under skydd av den amerikanska krigsmakten.

I Dahls litterära verk uttrycks även ett slags – likaledes humanistiskt grundad – normkritik. Inneboende i den själva demokratiska instinkten är förmågan att bortse från ytliga skillnader, och särbehandling och fördomar grundade på sådana ytliga skillnader ifrågasätts således. Detta gör Dahl genom att låta karaktärerna bryta fördomar genom sitt agerande och sin personlighet; kloka och högt uppsatta kvinnor och invandrare finns, dessa gruppers status som underordnade i vårt samhälle till trots, och det faktum att typiska kvinnoproblem som ätstörningar även kan drabba män nämns. Djupt befästa attityder i samhället liksom deras konsekvenser berörs, såsom de misogyna normer som leder till omedvetna övergrepp och den sociala press som utgör en orsak till ätstörningar, och en karaktär tänker att detta visar vilket ”sjukt samhälle” vi lever i. Inte bara köns- utan även nationsgränser överskrids: solidaritet med andra länders befolkning framhålls som något viktigt, även om författaren inte backar från att det kan vara svårt i praktiken, liksom fördomsfrihet generellt. Detta sista visas genom hur protagonisterna också har sin beskärda del godtyckliga uppfattningar om olika grupper; bokens hjältar är inte perfekta, utan har sina brister som alla människor.

Ett annat föremål för Dahls vassa humanistiska kritik är byråkratin i samhället, framförallt i Sverige. En del av denna antibyråkrati grundar sig på anklagelser om vanlig, enkel inkompetens: vissa poliser utmålas som lata och bekväma tjänstemän utan eget driv som gör intet mer än vad som krävs av dem (till skillnad från A-gruppen, som ständigt tar sitt uppdrag på yttersta allvar och är redo att gripa in utan order), polisen i stort som en organisation som inte klarar av att hantera dussinbrott (vilket leder till brottsoffer som tar lagen i egna händer) och chefer som vanliga – ofta ineffektiva och karriäristaktiga – människor, ej förtjänta av någon särskild respekt eller lojalitet på grund av den upphöjda position de tilldelats.

En annan, djupare, mer filosofisk kritik mot byråkratin finns även, och Dahl ger här uttryck för uppfattningen att vad som är rätt i sig inte nödvändigt är rätt enligt reglerna, och att en i sådana situationer bör agera efter det förstnämnda snarare än det sistnämnda. Detta manifesteras konkret genom A-gruppens beslut att vanemässigt bryta mot trafikregler, och att till och med begå brott mot egendomslagstiftning då det gynnar deras allmänna syfte, att värna om människors liv och lem. Uppfattningen visas även genom det yttrade föraktet gentemot samvetslösa byråkrater, som hellre följer order än tänker själva och söker rättfärdiga egentligen omoraliska handlingar på ytterst vaga grunder och därmed lurar sig själva. Byråkratins oerhörda förödande makt porträtteras även, då Dahl låter byråkratin spela rollen som A-gruppens slutliga nemesis, den enda de inte lyckas övervinna.

Men låt mig backa bandet något, till A-gruppens lagbrott. Dessa är inte bara ett utslag för regelförakt, utan utgör även en del i den diskussion om brottsbekämpningens gränser som boken deltar i: hur onda medel får staten använda i brottsbekämpningens namn? När blir kampen mot ondskan själv en del av ondskan? Dahl ger inget entydigt svar, men genom en protagonists val att slutligen lämna säkerhetspolisen – utifrån insikten att säkerhetstjänster i sig inte kan vara demokratiska – framträder åsikten att dagens brottsbekämpning åtminstone delvis gått för långt. Samtidigt utmålas mord (denna kränkning av den mest heliga av mänskliga rättigheter) som något acceptabelt, så länge syftet och resultatet är gott; således är Dahl inte uteslutande deontologisk humanist, utan hans åsikter har drag av utilitarism. Dock har även denna utilitarism sina yttre gränser, som skiljer de goda från de onda.

Utifrån detta perspektiv är det högst intressant att granska var Himmelsöga ställer sig i privatliv—övervakning-debatten, där valet mellan utilitarismen och deteontologin ställs på sin spets. Romanen har ett särskilt förhållande till detta område, då just den frågan är vad som givit boken dess namn; ”Himmelsöga” är en metafor för det omfattande övervakningssamhället som växer upp. Dahls syn framstår dock som något ambivalent: å ena sidan berättas om hur extensivt övervakningssamhället blivit, hur oerhört mäktiga dessa övervakningssamhällets verktyg gör makthavarna och hur makthavarna medelst dessa skulle kunna skapa en förtryckande diktatur utan dess historiske like vad gäller kontroll av medborgarna. Å andra sidan lyfts argumentet att människor intet har att frukta av att förlora sina privata hemligheter i ett så pass toleranta samhälle som vårt – att privatlivet, på sätt och vis, spelat ut sin roll – och att övervakningen, som det effektiva verktyg för brottsbekämpningen det är, bör fortsätta användas. Dahls uppfattning är i det stora hela oklart, men klart är i vilket fall att Dahl tycker att övervakningen – dess fördelar till trots – åtminstone i någon mån utgör ett hot mot demokratin.

Om en lämnar det politiska till förmån för en analys på metanivå av Himmelsöga, finner en snabbt att romanen även på ett mer kulturellt och opolitiskt plan är humanistisk. Boken andas intellektualitet, detta humanismens ideal, till följd av dess flitiga bruk av historiska, filosofiska och kulturella referenser och reflektioner (mycket angående musik som av tradition betraktas som mer seriös, så kallad klassisk musik). Även det oupphörligt korrekta och mycket rika språkbruket med dess myriad av metaforer och liknelser bidrar till den intellektualitetens aura som omger verket. Liksom med sina övriga ställningstaganden framför Dahl även detta bildningsideal genom sina karaktärer: de säger sådant som att adrenalinkickar och machostatus vida underträffar bildning och seriositet, och driver tesen att varje agerande kräver bakomliggande tankemöda. Även själva handlingen genomsyras av en vetenskaplig världssyn: inga övernaturliga element finns, och förövarens brott förklaras vara en produkt av förövarens uppväxt, till skillnad från böcker där brottslingen blott porträtteras som omänskligt ”ond”, utan förklaring.

Så har Arne Dahl byggt upp en deckare som utspelar sig i dagens samhälle, och låtit humanismen genomsyra både bokens språkbruk, uppbyggnad och handling. Konstant och mästerligt förfäktar Himmelsöga det som utgör humanismens själva kärna: respekten för alla människors lika värde.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, tolerans, öppenhet, frihet, Himmelsöga, litteratur, kriminallitteratur, litterär analys, bok, böcker, deckare, Arne Dahl, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter, USA, terrorism, kriget mot terrorismen, rättsövergrepp, normkritik, fördomar, samhällskritik, privatliv, integritet, personlig integritet, övervakning, Sverige, rätten till liv, demokrati, säkerhetspolisen, säkerhet, säkerhetspolis

Read Full Post »

Låt Vugar, 16 år, stanna i Sverige!

För sju år sen kom Vugar Motarov till Sverige. När hans mamma fick avslag på sin asylansökan försvann hon, och de senaste tre åren har Vugar bott i ett familjehem. Nu har Migrationsverket beslutat att Vugar, som idag är 16 år, ska utvisas till Azerbajdzjan, ett land där han inte kan språket och inte har någon släkt eller andra bekanta.

Detta agerande är helt oacceptabelt. Sverige ska inte vara ett land där myndigheterna krossar ungdomars drömmar genom att med våld kasta ut dem till en osäker tillvaro i ett land de inte känner. Sverige ska istället vara ett öppet land, där alla människor tolereras, och där ungdomar får stöd och hjälp.

För empatin, toleransen och friheten: Låt Vugar stanna!

• Facebook-sida (gilla!)
• Artikel hos Tv4Nyheterna

Pusha gärna Facebook-sidan!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, Vugar Motarov, invandring, migration, tolerans, öppenhet, Migrationsverket, frihet, nyhet, nyheter

Read Full Post »

Fildelning är motsatsen till stöld och kan gynna kulturen

I en debattartikel i SvD skriver ett par kulturskapare om Centerpartiets mycket troliga nya partiledare Annie Lööfs något liberala inställning i upphovsrättsfrågan. Lööf ska tydligen i en intervju ha, samtidigt som hon sagt sig värna äganderätten på Internet, drivit tesen att fildelning för privat bruk bör legaliseras – en åsikt hon även framförde i hennes nu så uppmärksammade svar på SvT:s valpejl. Now, varande medlem i Piratpartiet och ivrig anhängare av storskalig upphovsrättsreform till allmänhetens godo, är det förstås glädjande att en politiker från ett traditionellt mer fildelningskritiskt parti tycker så; och glädjen minskar inte av det faktum att politikern ifråga med största sannolikhet inte kommer förvägras posten som Centerpartiets partiledare.

Emellertid finns en något förvirrande del i Lööfs uttalande (som jag tyvärr inte tagit del av direkt; jag hittar nämligen inte intervjun på webben), förvirrande uppenbarligen även för de kulturskapare vilka jag i sakfrågan debatten rör sig om inte håller med: Lööf menar på att nedladdning av kultur från Internet är att betrakta som ”konsumtion”. Nu är det visserligen så att debatt om enskilda ords betydelse ofta är meningslös (det är viktigt att ha ett gemensamt språkbruk i diskursen för diskursens egna fortlevnad såsom varande relevant, men då är det oftast konstruktivast att helt enkelt komma överens om en definition, inte jiddra om vad ordet borde betyda), men i detta fall kan jag inte annat än reagera på ordvalet.

Enligt ordboken och gängse språkuppfattning betyder nämligen ”konsumtion” förbrukning. En mer missvisande term är svår att hitta för att beskriva fildelning; själva det som fildelningen bygger på, dess själ om en så vill, är det faktum att filerna, precis som allt immateriellt, kan kopieras och nyttjas av flera samtidigt, utan att originalet skadas på minsta vis. Det är på denna grund all min upphovsrättskritik bygger, och om du som läser detta inte delar den grundläggande uppfattningen är det nog omöjligt för oss att komma överens. Här följer därför en liten pedagogisk film om saken, som förklarar den på ett sätt jag medelst ordens hjälp inte är kapabel till:

Detta synsätt på kopieringen – förståelsen för att det handlar om just kopiering som inte är stöld utan tvärtom raka motsatsen till stöld – leder oundvikligen till slutsatsen att upphovsrätten inte alls är en del av äganderätten; äganderätten säger ju att jag inte får stjäla något från dig eftersom du då inte kan använda det, men om jag kan använda vad det nu är som är ditt utan att förhindra dig från att använda det, är det inte alls ett brott mot äganderätten. Konkret exempel: du bygger ett jättefint hus på din tomt. Om jag går in och sätter mig på verandan, kan du inte samtidigt sätta dig där, och därmed kränker jag din äganderätt; du förhindras att använda det du äger. Om jag däremot bygger ett eget precis likadant hus kan jag sätta mig på verandan i min kopia av huset hur mycket jag vill utan att du hindras från att använda ditt eget hus. Din äganderätt kränkes inte alls.

Och när detta väl etablerats, är det inte långt till slutsatsen att upphovsrätten inte bara är något annat än äganderätten, utan att den faktiskt är en inskränkning i äganderätten. Därmed är det helt irrelevant att tala om att äganderätten ska gälla även på Internet när det gäller immateriella saker som kultur; det är omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, att via Internet stjäla en film fysiskt. Vad som är möjligt  är att kopiera en film, men det lämnar originalet helt oskadat och förhindrar inte skaparen från att använda filmen; därmed är det ur moraliskt äganderättsperspektiv helt okej.

Så, tillbaka till debattartikeln som förorsakade detta mitt argumenterande inlägg. Utöver den rättighetsbaserade argumentationen – som redan tillbakavisats här ovan – framlägger artikelns författare en mer utilitaristisk syn på fildelningen. Resonemanget går så här: kultur är viktigt för samhället. För att skapa kultur krävs finansiering. Fildelningen försvårar finansieringen av kulturen. Därför är fildelning dåligt för samhället.

Jag, liksom resten av Piratpartiet, instämmer till fullo i kulturens betydelse för samhället: vi älskar kultur. Punkt två och tre är vi mer skeptiska till. För det första skapar redan idag de allra flesta kulturskapare sin kultur obetalt och av ingen annan anledning än att de gillar att skapa kultur. Att försörja sig på kulturskapandet har i alla tider varit svårt, och är något som snarast är ett privilegium för de allra mest framgångsrika. Men människan har i alla tider skapat kultur ändå; människan är en skapande varelse. Inte minst visas detta tydligt med Internet och de oerhörda mängder bloggare, musiker, filmare, serietecknare och så vidare som sprider sin egenskapade kultur via allehanda nya kanaler. Alla dessa skulle knappast nått ut utan fildelningen och andra nya tekniska framsteg.

För det andra inverkar fildelningen inte nödvändigtvis negativt på betalviljan. Här handlar det om enkel fakta, och inte om värderingar. Därför presenterar jag här några studier som stödjer min tes:

• En undersökning från Harvard 2004 (om jag förstått årtalet rätt) visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. Källa, Harvards webbplats.
• En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. Källor: SvD, Expressen, Aftonbladet.
• En undersökning från SOM-institutet 2006 visar att nedladdad film inte drar ner på biobesöken. Faktum är att fildelare går dubbelt så mycket på bio som andra (även om detta dels kan tillskrivas det faktum att fler unga går på bio, och fler unga fildelar). Källa, SvD.
• En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det. Källor: IDG, själva undersökningen, SvD.
• En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. Källor: IDG, Metro, SvT, själva undersökningen.
• En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Nyhetskanalen.
• En undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Metro, IDG, Mailonline.
• En nyhetsartikel vars research är gjord av en medborgare och inte en journalist (?) visar på siffror som visar att exemplarförsäljning gått ned de senaste åren (vilket missgynnat skivbolag och i viss grad artister), medan inkomster från live-uppträdanden ökat (vilket gynnat artister), och att artister generellt tjänar mer nu än förr. Källa: TimesOnlineLabs.

Sammanfattningsvis finns det alltså ur ett rättighetsbaserat perspektiv ingen anledning till dagens hårda upphovsrätt. Inte heller är det säkert att den gynnar kulturskaparna, då den kan bidra till att folk betalar för exemplar (och därmed ger mer pengar till mellanhänder) istället för att betala mer direkt till kulturskaparen (via konserter, donationer och dylikt; även biobesök kan höra hit i någon mån).  Kulturdelning – som ju är vad fildelning handlar om – är i grunden positivt för samhället, och konsekvenserna av att försöka begränsa den blir alltför oönskade för att vara acceptabla.

Därför bör upphovsrätten reformeras.

Uppdatering: nu skriver DN om en ny enhet polisen skapat för att ta hand om fildelningsfall. Jag undrar stilla om det inte finns andra, värre brott som sådana specialresurser bör läggas på.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, studie, studier, undersökning, undersökningar, lagstiftning, kultur, informationspolitik, ekonomi

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Att hänvisa borde inte vara olagligt…

…och frågan är om hänvisning faktiskt är olagligt rent juridiskt. Jag har inte i detalj granskat domen från Hudiksvalls tingsrätt som idag meddelades i ett mål rörande en person som länkat till Canal Plus onlinestreaming av hockeymatcher, men det låter helt uppåt väggarna att länkning – som bara är hänvisning – skulle kunna vara olagligt. Om länkning till upphovsrättsskyddat material utan tillåtelse kan vara olagligt innebär det nämligen att det skulle kunna vara olagligt att länka till exempelvis nyhetssajter; deras material är upphovsrättsskyddat. Betydligt bättre och tydligare skriver Piratpartiet i ett pressmeddelande, och Skivad Lime i ett blogginlägg.

Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, teknik, dator, datorer, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, Internet, länk, länkar, länkning, juridik, Canal Plus, Hudiksvalls tingsrätt, Piratpartiet, (PP), nyhet, nyheter

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »