Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘maktmissbruk’

Vi lever i goda tider. Mänskligheten har aldrig varit så välmående, tekniken aldrig så fulländad, vetenskapen aldrig så allomfattande. Världen närmar sig snarare utopin än dystopin. Den som allra bäst, mest underhållande och med högst trovärdighet förklara detta är professor Hans Rosling, vars verktyg Gapminder så tydligt visar de ofta dolda förändringsprocesserna som alltjämt verkar i vår verklighet. Än tydligare blir det när Rosling, denna mästerretoriker, talar själv. Se bara den här filmen:

Likväl är det svårt att riktigt tro på detta goda, när vårt nyhetsflöde konstant fylls med negativa händelser, från det minimala och milda i form av skattemissbruk till det gränslösa och ofattbara i form av krig. När vi hör om Tillväxtverkets anställda som använder de pengar som kommer från oss alla medborgare inte för att gynna samhället utan för att leva lyxliv, om företag som får tillåtelse att hugga ned en ovärderlig skog, om Storbritanniens beslut att låta ett privat företag med profit som främsta intresse handha statens kärnvapen, om ett par i USA som förvägrades giftermål av den lokala kyrkan med hänvisning till parets hudfärg, om hur situationen för flyktingar till Italien ånyo kan förvärras, om den helt fruktansvärda situationen i Kongo-Kinshasa, om den likaledes fruktansvärda situationen i Syrien – för att bara ta ett axplock från det senaste dygnets svenska nyhetsförmedling – är det inte märkligt att man lätt förlorar framtidstron.

Det får inte ske.

Mänskligheten kan bättre.

Och bättre än någon kan Charlie Chaplin – av alla människor – visa det. Jag låter honom tala för sig själv:

Det där klippet kommer från komedin ”The Great Dictator”, där Chaplin parodiserar Hitler och Nazityskland. Protagonisten, en förtryckt medborgare i diktaturen, kastas i koncentrationsläger men misstas sedan komiskt nog för diktatorn av hans underlydanden (samtidigt som diktatorn själv misstas för medborgaren). Denna rockad gör att det nu blir den gode medborgaren som får hålla den onde diktatorns  ”segertal”, och det är där filmklippet ovan börjar. Protagonisten kastar diktaturens tidigare politik helt åt sidan, och håller istället ett brandtal för demokrati, humanism och frihet. Förvisso det kanske bästa tal jag någonsin hört.

Och det gjorde avtryck. 1940 kom filmen. USA var ännu neutrala gentemot fascismens fasansfulla övergrepp på andra sidan Atlanten. Filmen ”bidrog till opinionen” för amerikansk intervention mot nazismen, enligt Wikipedia.

Så, det där var Chaplin, humanism och antifascism ur ett mer historiskt perspektiv. Visserligen är det häpnadsväckande hur väl filmen passar in i dagens allt mer demokratiserade samhälle – där informationsteknologisk utveckling givit förtryckta folk de frihetens förmåga de behövt för att störta diktatorer i den arabiska våren – med sina tal om vetenskaplig och teknisk utveckling till allas nytta, och hur Chaplins tal hörs omedelbart över hela världen; så är det ju än mer nu när det finns på Internet.

Men när det gäller dagens samhälle finns ändå ett mer modernt, hoppingivande filmklipp jag vill dela med mig av:

Detta är inte en så uppenbar humanist som Charlie Chaplins skapelse, utan istället en sång av Kim Dotcom – den mycket rika entreprenör som ligger bakom MegaUpload och som fick internationell uppmärksamhet då han på ett uppseendeväckande sätt greps av polis. Hans inblandning i MegaUpload borde inte vara kriminell, så det är inget som misskrediterar Dotcom; däremot har han tidigare dömts för ekonomisk brottslighet. Exakt vilken bevekelsegrund som ligger bakom sången är således svårt att veta, men likväl – sångens budskap är spot on och fantastiskt.

Och om även brottslingar kan omvändas till att lägga resurser på aktivism för medborgerliga rättigheter, då är det ett bevis så gott som något på att humanismen har rätt i sin absoluta kärna:

Det finns förvisso godhet i oss alla.

Pusha gärna Chaplins tal!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, ideologi, princip, principer, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

Så började då idag mitt deltagande i Djurens Rätts utdelningsutmaning sommaren 2012 i form av mitt Projekt 2500+100, där jag ämnar dela ut 2500 foldrar och 100 affischer (och därutöver påverka Piratpartiet och Fältbiologerna till att anta god djurrättspolitik). Tyvärr har de 50 ”Djur är inte mat”-affischerna – med ett gulligt grismotiv – reducerats till 3, oklart varför. Kanske är de slut? Nå, de gröna ”Djur har rättigheter”-affischerna har jag 50 av (tror jag – jag har inte räknat). Därutöver har jag nio buntar foldrar. Kanske det var platsbrist i boxen?

Nå, efter denna lilla inventering var det dags att ge sig ut. Jag tog min häftpistol, de rätt många häftstift som finns kvar sedan valet 2010, och en bunt med kanske 30 affischer. Så hoppade jag upp på cykeln – prima aktivismredskap sedan 2009 – och gav mig av.

Cykel - check!

Cykel – check!

Mitt första mål var Sandsborgs tunnelbanestation, som har två anslagstavlor – en på var sida om spåret. Eftersom många människor som bor såväl öst som väst om tunnelbanan passerar förbi den östra anslagstavlan, då den ligger vid gångvägen till områdets klart största matbutik, var denna tavla högprioriterad. Därför fick den en av mina så få Gris-affischer. Denna min första uppsatta djurrättsaffisch någonsin kan ni se här nedan.

Medan jag höll på med affischen tilltalades jag plötsligt av ett barn i kanske 12-årsåldern som stod några meter längre bort. Hen frågade varför jag satte upp affischen; ”man kan ju inte leva utan kött!”. Jag förklarade för henom och hens jämnåriga vän att det kan man visst, att jag själv gjort det i tio år (sanning med modifikation – jag orkade inte förklara varför jag äter fisk där och då) och att många andra gör det.

Östra vid Sandsborgs tunnelbanestation - check!

Cykel – check!

Så ledde jag cykeln genom den lilla tunneln där trappan till tunnelbanan ligger, och ut på andra sidan ytterligare fem meter. Där stannade jag vid den västra, något mindre besedda anslagstavlan – denna fick standardaffischen, den bildlösa och lite tråkigare men politiskt kanske viktigare gröna ”Djur har rättigheter”-affischen.

Västra vid Sandsborgs tunnelbanestation - check!

Västra vid Sandsborgs tunnelbanestation – check!

Klar med Sandsborg drog jag vidare, förbi Gamla Enskedes bageri där någon deckarförfattare tydligen brukar hålla till, förbi den gamla pizzerian, och så ner i den enorma tunneln under Nynäsvägen. På andra sidan kom jag ut på platsen där loppmarknader brukar hålla hus, så svängde jag vänster vid Triangelkyrkan och kom fram till korsningen där en av min rundas största anslagstavlor finns uppspikad. Den rätt slitna tavlan var förvånansvärt tom, så jag kunde placera min affisch på ett rätt centralt och fint ställe. Inte skymten av ifrågasättande barn här; istället var det ganska lugnt – inte så märkligt givet de grådaskiga fullständiga molntäcket och de regnskurar som tidigare drabbat oss, innan min avfärd.

Triangelkyrkan/Enskedeskolan - check!

Korsningen Triangelkyrkan/Enskedeskolan – check!

Nästa anslagstavla befann sig bara kanske tvåhundra meter längre ner längs vägen förbi skolan. Denna var mer fullbelamrad, men jag hittade en ledig – av ett träds nedhängande bladverk dock visserligen delvis skymd – plats. Jag valde den, trots dess suboptimala placering. Mina tankar kring affischering har nämligen utvecklats till något slags kodex, ett självuppfunnet (men väldigt sunt förnuft-baserat) etiskt system, jag söker följa. Dessa består helt enkelt i ett slags steg-för-steg-lista över hur man ska hantera affischering. Here goes:

  1. Sätt aldrig din egen affisch över någon annans material om det finns ledig plats.
  2. Om du måste sätta din egen affisch över någon annans plats, välj i första hand att sätta över utgångna grejer (typ ”Kom på festen 20 juli!” när det är 23 juli).
  3. Om det inte finns några utgångna grejer, väljs i första hand att sätta över grejer som finns i flera, identiska exemplar på samma anslagstavla.
  4. Om det inte finns grejer som finns i fler exemplar på samma anslagstavla, välj i första hand att sätta över kommersiella saker.
  5. Om det inte finns kommersiella saker, först är det okej att sätta över ideella, aktuella saker.

Men det är förvisso okej att om det kommer till det femte steget (vilket det gör lite för sällan för att kallas ofta men lite för ofta för att kallas sällan) sätta upp egna affischer som täcker andras material. För anslagsstavlorna tillhör alla, och rättvisan ger vid handen att ”senast får gå före” är det som ger bäst spridning åt så många budskap som möjligt.

Margaretaparken - check!

Margaretaparken – check!

Nå, nu var ju detta med prioriteringsregler och kodex inget problem i detta fall: resan fortsatte.

Nu var det fortsatt raksträcka, men denna gång lite längre distans, till nästa punkt på banan. Som du, kära läsare, kanske förstått by now är dessa anslagstavlor del i en noggrant utmejslad bana. Denna uppkom i embryonal form redan 2006, då jag med familj satte upp ”Ja till trängselskatt”-affischer runtom i Stockholm inför trängselskattsomröstningen. Det utgjorde för övrigt min allra första aktivistiska gärning, utförd vid 10 års ålder. Innan dess tyckte jag politik var urtråkigt.

Nästa stopp på banan var vid busshållplatsen Plantskolevägen. Här tvingades jag ta till prioriteringsreglerna enligt ovan.

Plantskolevägen - check!

Plantskolevägen – check!

Därefter fortsatte jag uppför backen och kom fram vid torget vid Bea, nära Svedmyras tunnelbanestation. Här fanns fordom en anslagstavla – men (vilket jag anade, kanske från någon affischeringsomgång 2010) den har tagits ned nu. Sorgligt.

Jag nöddes fortsatte. Omedelbart kom jag till ett vägval, i dubbel bemärkelse. Jag valde att inte söka mig vidare mot tunnelbanenätets rätt långa sträckning åt sydväst, i förorter jag kan föga av (särskilt affischeringsmöjlighetsmässigt), utan istället att svänga höger (dock ej politiskt!) och cykla nedför Enskedevägen. Innan jag kom till Enskede IP stannade jag vid ett övergångsställe, tog mig över vägen mot vänster och cyklade ut vid Enskedefältet, där jag förr brukade tillbringa en del raster och idrottslektioner för många år sedan. Den skola jag gick i då, Enskedefältets skola, stirrade sommartom ner på mig uppifrån den lilla höjden på min högra sida. Väl medveten om anslagstavlebristen i dessa områden fortsatte jag någon halvannan kilometer, ända bort mot Vårflodsparken. På vägen blåste det väldigt mycket – de 20 graderna till trots var denna molniga dag, där det understundom (men tack och lov mycket sällan) kändes små droppar i luften, inte särskilt inbjudande till cykling.

Då vädrets makter besegrats gick jag av cykeln vid den gamla goda anslagstavlan nära Vårflodsparkens lilla simbassäng med halvmeter högt vatten – denna tavla utgör nog Enskedefältets enda. Uppsättningen var mycket snart avklarad.

Vårflodsparken - check!

Vårflodparken – check!

Så var det med det. Nu ut på de lugna bilgatorna ett kort tag och sedan upp igen på stigen som fortsätter från Vårflodsparken längs med den fotbollsplan av grus som går under det udda namnet Kaninburen. Så höger då man åter kommer ut på asfalten och 100 meter bort till Enskede värdshus. Här finns en stor anslagstavla, vars knallorange:a björkvedsskylt har suttit uppe så länge jag kan minnas. Idag hängde den lite på trekvarten. Nå, det hindrade inte alls mig i mitt syfte!

Enskede värdshus - check!

Enskede värdshus – check!

Sedan framåt, över ett stort övergångsställe på Sockenvägen, upp för en sluttning och så vänster in i det vackra trädgårdsstaden Enskede gård (det begreppet har för övrigt en alldeles utmärkt och vacker Wikipedia-artikel). Här, vid containrarna, mötte jag en äldre släkting till mig, och jag drog iväg till Linde med löfte om att träffas vid hennes hus i närheten. Vid Linde, en station i den så praktiska tvärbanans sträckning mot Alvik, ligger anslagstavlan strax ovan stationen, på andra sidan från Enskede gård sett. Uppsättningen gick väl.

Linde - check!

Linde – check!

Efter hallonplockning-, ätning- och -medtagning fortsatte färden, fast nu mer inriktad på att komma hem och ta några tavlor på vägen. Vid Enskede gård famlar nämligen min gamla trevliga runda ut i intet; jag har ingen direkt naturlig fortsättning och känner inte till några anslagstavlor riktigt i närheten. Tänkbara fortsättningar framöver är mot sydväst, längs med tunnelbanans gröna linje mot Hagsätra; åtminstone vid stationerna torde det finnas anslagstavlor. Delar av området känner jag dessutom ändå till från promenader år 2010 och diverse medicinsk aktivitet. En annan variant vore att fortsätta längs tvärbanan; till Årstaberg har jag åtminstone cyklat, över Årstafältet, men längre har jag aldrig kommit. Det vore en cool heldagsutflykt att försöka nå Alvik.

Jag stannade till vid den nya indiska restaurangen på Bägerstavägen. Klart mest estetiskt tilltalande bilden hittills blev resultatet av detta (och den var ändå inte särdeles estetiskt tilltalande; det är förvisso svårt att plåta anslagstavlor på estetiskt tilltalande sätt…).

Bägerstavägen - check!

Bägerstavägen – check!

Jag fortsatte min cykeltur hemåt via tunneln under Enskede gårds tunnelbanestation för att avverka även denna stations anslagstavla, som tidigare varit så fallfärdig att den bokstavligt talat delvis fallit sönder men som för något år sedan ersatts med en ny (?). Nemas prolemas.

Enskede gårds tunnelbanestation - check!

Enskede gårds tunnelbanestation – check!

Så Trädskoleområdets ej uppnämnda park…

Onämnd park - check!

Onämnd park – check!

Och sedan mot vänster, efter en lång färd österut, när jag egentligen skulle åt höger- jag ville ta Blåsuts anslagstavlor, för även denna tunnelbanestation har tvenne sådana, och välsedda därtill. Den på västra sidan gick bra…

Västra vid Blåsuts tunnelbanestation - check!

Västra vid Blåsuts tunnelbanestation – check!

…liksom östra:

Östra vid Blåsuts tunnelbanestation - check!

Östra vid Blåsuts tunnelbanestation – check!

Alles klar – för idag. Imorgon fortsätter aktivismen. Jag hoppas du själv vill delta i detta projekt och dela ut Djurens Rätts material. Det är djuren värda.

Projekt 2500+100 – statusrapport

Omsorg om djur som denna berberapa är den yttersta bevekelsegrunden för detta projekt.

Omsorg om djur som denna berberapa är den yttersta bevekelsegrunden för detta projekt.
Foto: RedCoat, CC-BY-SA 2.0.

Affischer:

  • Antal affischer uppsatta idag: 13
  • Antal affischer uppsatta, totalt: 13
  • Kvarvarande antal affischer: 87

Foldrar:

  • Antal foldrar utdelade idag: 0
  • Antal foldrar utdelade, totalt: 0
  • Kvarvarande antal foldrar: 2500

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischeringkampanj, djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Paketet, utanför det ICA där mitt lokala Posten nu huserar. (Korporativism?) Paketet var mycket tungt.

Paketet, utanför det ICA där mitt lokala Posten nu huserar. (Korporativism?) Paketet var mycket tungt.

”Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke.” Så sjunger Jocke Berg i Kents ”Duett”. Dessa ord har alltid haft ett slags exotiskt skimmer över sig för mig – som det barn av nittiotalet jag är, får jag sällan riktiga brev. Men så hände det, igår! Jag fick ett riktigt brev!

Nja, det är en sanning med modifikation. Brevet var i själva verket ett paket. Avsändare: Djurens Rätt. Denna anrika organisation kämpar mot djurplågeri i alla dess former och av alla dess syften. Och nu ska jag berätta hur det kommer sig att de skickar paket till mig.

Sedan jag blev semi-vegetarian vid 6 års ålder har jag sakta men säkert uppnått en syn på djur som varelser som inte bör utsättas för smärta. Den senaste tiden har jag också utvecklat den filosofiska grunden. Djurens rättigheter är i själva verket ingen mer än en naturlig utvidgning av begreppet ”mänskliga rättigheter” till att, då det är tillämpligt, även gälla kännande varelser. Rätten att slippa tortyr grundar sig i tortyrens hemskhet. Och tortyr är vedervärdig, oavsett vilken art den torterade tillhör – givetvis förutsatt att tortyroffret kan uppleva smärta.

Djur kan uppleva smärta; således går det emot principer om grundläggande rättigheter att uppsåtligen åsamka lidande hos dem.

Denna tes har jag alltså mer eller mindre burit på i flera år. Men först alldeles nyligen, i samband med Avaaz kampanj (som fortfarande är aktiv) för att stoppa slakten av Afrikas lejon, har jag verkligen fördjupat mig vidare i frågorna. Jag undersökte Djurens Rätt, en organisation jag var bekant med sedan tidigare, och kom fram till att våra åsikter överensstämde – utom eventuellt i frågan om djurförsök.

(Djurförsök för kosmetika är dock helfel – här finns inget moraliskt dilemma alls. Så skriv under namninsamlingen för att kosmetika som testats i djurförsök inte ska få säljas i EU!)

Nu har jag funderat mer på detta med djurförsök, och kommit fram till att de medicinska vinster sådana försök kan leda till likväl inte motiverar tortyr av djuren. Vill vi som samhälle rädda liv (vilket vi givetvis vill) finns andra, mer effektiva metoder att göra det på, som inte alls inkluderar lidande. Ökat bistånd, mer pengar till svenska sjukvården, större forskningsanslag och så vidare kan alla rädda liv, utan att någon kännande varelses grundläggande rättigheter ska behöva kränkas.

7 juli gick jag därför med i Djurens Rätt, och jag har därför gått med i deras utdelningsutmaning för den här sommaren. Det handlar kort och gott om att jag denna sommar ska dela ut material för Djurens Rätt. Materialet beställde jag på Djurens Rätts webbplats. Alla kan beställa material helt gratis (oavsett om de är medlemmar eller ej) där.

Och så kom de med posten! 50 affischer med texten Djur har rättigheter (kan ses på nätet), 50 affischer med texten Djur är inte mat (finns givetvis också på nätet) och 2500 foldrar om hur djur behandlas i livsmedelsindustrin, Djur är inte mat (de finns här)Dessa ämnar jag sätta upp respektive dela ut i Söderort där jag bor under kommande veckor, helst så jag blir klar innan sommarlovet är över. (Fokuset på mat beror på att det enligt min uppfattning är en mycket mer självklar fråga än djurförsöken, och att jag är betydligt mer insatt i de många nackdelarna – och man kan skriva under en namninsamling mot kött på Nobelfesten.) I vilket fall fortsätter jag kanske när jag är klar. Jag kommer blogga om denna djurrättsaktivism, i artikelserien Projekt 2500+100 som härmed inleds, och vem vet – när jag är klar kanske det blir ett Projekt 5000+200?

Utöver materialutdelningen – som dels syftar till att sprida information och förhoppningsvis påverka människor, dels till att jag ska komma ut och få motion denna sommar 😉 – tänker jag också försöka övertyga Piratpartiet om att anta en rättighetsbaserad djurpolitik. Just för att djurens rättigheter är en naturlig utveckling av människors rättigheter, och eftersom Piratpartiet är ett så rättighetsbaserat parti, tror jag det kan lyckas. Inlägg kommer småningom på Breddningsbloggen, och det kommer jag följa upp med en motion till höstmötet. Om ni har någon input på tänkbara pirata vinklar på djurpolitiken, skriv dem gärna i en kommentar!

Vidare tänker jag att även Fältbiologerna bör ta ställning för djurens rättigheter. Att, likt kampanjen för att stoppa avverkningarna av Ojnareskogen, ta hänsyn till ekosystem, arter och biologisk mångfald är bra och givetvis viktigt. Men det räcker inte med sådana övergripande perspektiv. Även de individuella djuren måste tas med i beräkningen, för att ens politik på allvar ska respektera djur och natur. Skalbaggar och träd har förstås inga rättigheter, eftersom de inte kan känna smärta, men däggdjur och fiskar utsätts för många hemskheter i profitens namn. Fältbiologerna är oerhört radikala (i positiv bemärkelse) i många frågor. Om organisationen inte ens har en åsikt i djurrättsfrågan (vilket jag är osäker på, men jag tror faktiskt inte det) är det således mycket märkligt. Känner du till något om synen på detta hos Fältbiologerna som organisation? Kommentera! Här blir det nog också en motion till nästa årsmöte.

Nå, that’s it. Nu skall jag ut och dra igång Projekt 2500+100!

Paketet när jag äntligen lyckats baxa hem det. Och nu ska materialet ut! :-)

Paketet när jag äntligen lyckats baxa hem det. Och nu ska materialet ut! 🙂

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischeringkampanj, valkampanj, , , djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Inläggsserien Demokratins slutliga seger, mitt försök till odyssé över 2000-talets första årtionde ur ett piratpolitiskt perspektiv – skildrat utifrån en fiktiv men möjlig framtid, år 2050, då världen blivit friare, mer medmänsklig och demokratisk – går nu vidare, med sin andra del (efter att ha tillbringat dagen med betydligt mer praktiskt orienterat bloggande). Här lämnar jag det stora landet i väst och rör mig över Atlantens vindlande vidder, fram till den stat vi så ofta kritiserat men söker förändra: Sverige.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 2.

Förluster på hemmaplan.

Demonstration mot FRA. Foto: Christian Engström.

Demonstration mot FRA. Foto: Christian Engström.

USA gick alltså åt fel håll. Men vad gjorde då Sverige? Vi måste nu först och främst ha i åtanke att Sverige var ett helt annat land än idag. Statschefen var ännu inte vald, för att ta ett talande exempel. Och Sveriges oberoende gentemot omvärlden – varje väststats oberoende gentemot omvärlden – var, vår beryktade neutralitet och alliansfrihet till trots, inte särskilt stort. I princip var Sverige självständigt. I praktiken lydde regeringar av såväl röd som blå kulör USA:s direktiv – ibland uttalat från landet i väst, oftast mer implicerat. Gjorde USA något nytt följde Sverige ofta efter.

Detta är visserligen en sanning med modifikation. Såväl vad gällde dödsstraff, synen på HBTQ-människor rättigheter och asylpolitik som inom en rad andra för vårt vidkommande – för de mänskliga rättigheternas utvecklings vidkommande – ytterst viktiga frågor hade Sverige sedan länge vandrat en helt annan väg än den västra. Men det tycktes som att Sverige, just under det tredje milleniets så fasansfyllda och samtidigt förväntansfyllda inledning, ändrade färdriktning och började härma USA allt mer. Vägarna var på väg att korsas.

Det första riktigt stora och riktigt dåliga politiska beslutet som inspirerats av USA i dess deklamerade ”krig mot terrorismen” var FRA-lagen. All elektronisk kommunikation som gick i kabel förbi Sveriges gränser – som om dessa gränser spelade någon större roll i Internets, migrationens och globaliseringens alltmer gränslösa verklighet – skulle kopieras och överföras till staten, för att Försvarets Radioanstalt skulle söka efter terrorism. Här skedde ett oacceptabelt intrång. Givetvis skulle ingen kader av myndighetsanställda byråkrater i världen kunde läsa och avlyssna alla samtal och mejl. Men oavsett hur utgallringsprocessen såg ut spelade det ingen roll – brottet mot den personliga integriteten begicks så fort kommunikationen kopierades till staten; vad som sedan hände med den var sekundärt.

Samhället reagerade. Kraftigt. En allians av aldrig, varken förr eller senare, skådat slag formerades i opposition till Alliansen, som regeringen på den tiden kallade sig. Svenska kyrkan som nyss förlorat sin statliga status, ärkefienderna MUF och Ung vänster, gammelmedia i form av Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, diverse nätgrupperingar av enskilda bloggare från hela det politiska landskapet – som visserligen inte var lika diversifierat då som det är nu, och så, naturligtvis, vi själva, Piratpartiet, ingick alla ett enastående samarbete. Målet som förenade dessa i teorin oförenliga viljor var privatlivets helgd.

Detta skulle i statstelevisionen komma att kallas en av de största sakpolitiska frågorna i modern tid vad kritikens omfattning. Men regeringen lyssnade inte. De brydde sig inte om folkets åsikter. Denna kränkning av en av de människans grundläggande rättigheter, detta brott mot såväl Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, kunde inte ens en av de största opinionerna på flera decennier i vårt land stoppa. Regeringen var obönhörlig.

”Alla tjänar på om debatten lägger sig”, sa självaste statsministern i media då FRA-lagen röstats igenom.

Och tyvärr la sig debatten. Folk glömde. När regeringen något år senare kom med förslag på förmenta ”förbättringar” av den integritetsvidriga lagstiftningen var det inte i egentlig mening tal om några väsentliga förbättringar. Det var fortfarande så att alla elektronisk kommunikation som passerade gränserna kopierades till staten. Eller ja, man satte upp en gräns: staten fick bara övervaka en ”signalbärare” åt gången. Det innebar att det var staten bara fick övervaka upp till 1,5 miljoner hushåll åt gången. Hälften av alla Internetuppkopplade hushåll vid denna tidpunkt. Inom denna gräns kopierades hursomhelst all kommunikation till staten. Däri bestod intrånget; och intrånget bestod även efter ”förbättringarna”.

Om FRA-lagens ursprungliga övervakning var att likna vid en ful gris och den optimala lagstiftningen kring FRA kunde liknas vid en vacker människa, var dessa ”förbättringar” som att måla läppstift på grisen. Den påminner visserligen obetydligt mer om en vacker människa – men det spelar liksom ingen roll så länge det fortfarande är en gris.

Att förklara allt detta med kommunikationskopiering och signalbärare visade sig dock bli ett pedagogiskt dilemma av rang. Inte minst som regeringen envist vägrade kalla övervakningen för övervakning; istället kallades den på nyspråksvis ”signalspaning i kabel”. Vi som kritiserade lagstiftningen fick börja diskutera teknikaliteter, bokstavligt talat, och språkliga definitioner. Just där – just precis där – rann oppositionen ut i sanden. När regeringen väl fått debatten att handla om svåra tekniska begrepps exakta betydelse stängde folk av. Ganska bokstavligt, om det var TV-sända diskussioner. Och den så mångomfattande kritiken minskade rejält.

Elefanten i rummet då? Hur kunde egentligen riksdagen gå med på detta? Idag känns det väl för er sjukt ungefär på samma sätt som vi på nollnolltalet kände för de tvångssteriliseringar staten utförde under 1900-talet, som enligt officiell historieskrivning slutat på 70-talet men i praktiken fortsatt in i vår dåvarande tid. Med skillnaden att övervakningen faktiskt inte fortsatt, inte sedan FRA lades ned 1 januari 2015. Hur kunde då massövervakningen ske, med officiellt stöd av Sveriges folkvalda?

Ja… Riksdagsledamöterna kom inte från odemokratiska partier. De sa sig alla stå upp för mänskliga rättigheter. Nog visste de väl vad övervakning använts till historiskt. Och säkerligen hade de koll på de internationella deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter Sverige genomgått. Nej, det var inte där skon klämde. Skon klämde vid tekniken. Internet. Mobiltelefoni. Det var saker riksdagsledamöterna visserligen oftast använde, men sällan på samma sätt som oss, dåtidens unga. De insåg helt enkelt inte att den lagstiftning de röstade ja till motsvarade mikrofoner under caféborden och uppsprättning av kuvert på postkontoren på 60- och 70-talen, då de själva var unga. Riksdagen var till stora delar oförmögen att förstå vidden av sina beslut.

Men som sagt, svårt att förstå hade också allmänheten, så snart det blev teknik och lingvistik av alltihopa. Tyvärr kom inte bara opinionen av sig – även mediernas historieskrivning anpassade sig efter regeringens lögner om påstådda integritetsförbättringar. Och vad folket anbelangade verkade de flesta sorgligt nog glömt debatten vid nästa riksdagsval 2010, då de hade chansen att avskeda de riksdagsledamöter och indirekt ministrar som drivit igenom denna i Sverige aldrig tidigare skådade massövervakning. Inte ens då uppgifter om direkta lagbrott begångna av FRA kom ut upprördes fler än de allra mest insatta kritikerna.

Brevhemligheten hade rivits upp. Källskyddet var åsidosatt. Allt kändes mycket tungt.

Skriv gärna på hos Avaaz mot FRA:s uppföljare (lite grann, fast inte lika illa). Så återkommer jag imorgon med fortsättningen på talet!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, pirat, , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, , , , , , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister

Sjung med nu: Med blommor och blad, vi firar denna dag, vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Sjung med nu, alla Internauter!
Med blommor och blad, vi firar denna dag,
vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Det är över. ACTA har äntligen fallit. Äntligen. Internet jublar över hela världen. Glädjen vill aldrig ta slut. Folk firar fantastiskt mycket. Väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många gläds. De mänskliga rättigheterna, Läkare utan Gränser och själva demokratin har segrat. EU-parlamentet fullkomligen badar i blommor (skicka du med!). Men den globala rättvisan och människans grundläggande frihet har många antagonister, och de är starka. De kommer återvända. De farliga förslagen är inte borta för evigt. Kanske CETA kommer att bli det nya ACTA, kanske inte. Oavsett vilket kommer det komma auktoritära förslag igen. Vi måste kämpa igen. Vi måste mejla, ringa, blogga, twittra, facebooka, demonstrera, diskutera, informera och namninsamla (eh) på nytt. Vi måste ånyo segra.

Men inte nu. Nu gläds vi. Nu firar vi. Nu ler vi som lallande kufar från klockan 12:50 den fjärde juli, USA:s självständighetsdag tillika Europas nya självständighetsdag visavi amerikanska storföretag, och framåt för en tid. Först sedan, då feststämningen oundvikligen trappas ned, då segern över ACTA blir ett lyckligt minne snarare än ett lyckligt nu, fortsätter den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna, den där vi kanske aldrig når en slutlig seger. Jag har dock tillåtit mig att drömma. De sommardagar som gått sedan den fjärde juli, den historiska dagen – historiska i det att inte bara ett av de största hoten mot de människor som har de allra sämst, de sjuka och fattiga i tredje världen, nu undanröjts, utan även då vår kunskap om verkligheten vi lever i utökats markant tack vare CERN:s upptäckt av Higgsbosonen (och de bägge händelserna har större koppling än den tidsmässiga) – har jag tillåtit mig att drömma.

Så jag drömmer mig bort. Till en annan tid, till ett annat liv. En värld där de mänskliga rättigheterna och demokratin faktiskt segrat. En värld där fiendskapen gentemot dem upphört. En värld där visionerna kan lämna “don’t be evil” bakom sig och istället bli “be good”.

En värld som genomgått en universell, medmänsklig och frihetlig metamorfos.

Kära läsare, nu ska jag berätta om världen som den sett ut det senaste decenniet, med distansperspektiv från en fiktiv men möjlig framtid. Syftet är historiskt och visionärt. Året är 2050. Jag är 54 år, medlem i Piratpartiet sedan 13 års ålder. Talet/”keynoten/berättelsen utförs och riktar sig till Piratpartiets medlemmar i Sverige.

Bilderna utgör bakgrund samtidigt som jag talar (klicka på dem för att läsa mer om ämnet). Rubrikerna ingår inte i talet utan finns med för att förenkla läsandet. Talet, som i sin helhet går under namnet Demokratins slutliga seger, är rätt långt, varför jag delat upp det i 10-12 delar som publiceras de närmsta dagarna på denna blogg. Att det blev långt är inte så märkligt – jag har ägnat en ledig vecka åt att sammanfatta den pirata utvecklingen under ett helt årtionde. Då blir det långt.

Berättelsen kan börja.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Tillbaka till ursprunget…
Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.
”Cicero Denounces Catiline”, målning av Cesare Maccari.

Kära pirater, medborgare och vänner, jag ska nu berätta om världen som den såg ut i det tredje årtusendets begynnelse. En tid då piratrörelsen grydde, och då den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna som pågått i olika former ända sedan civilisationens allra första dagar tog sig nya former med den befriande teknikutvecklingens hjälp. En tid då kulturen och kunskapen genomgick en av världshistoriens allra mest omvälvande renässanser och spreds till större delar av mänskligheten än någonsin tidigare. En tid då de gamla strukturernas auktoritära drag och människofientliga delar försvann i och med födelsen av den inte perfekta men långt mer utvecklade, mänskliga och frihetliga värld vi lever i idag.

Del 1 – preludium.

Tekniker, terrorister och kontraterrorister.

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Iscensättning på demonstration av den hemska tortyr – den terror – USA utförde.
Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0

Allt började för vår del med en ensam tekniker. Teknikern var upprörd över den drakoniska lagstiftningen som riktade sig mot spridning av kultur, detta världsvida fenomen som funnits sedan tidsåldern före själva civilisationen, då den tänkande människan var ung och inledde nyttjandet av sin nya mentala egenskap med att dela med sig av sina tankar till andra tänkare, klädda i fiktionens väv.

Teknikern tog, sin teknikerroll trogen, tekniken till sin hjälp i sin mission. Missionen var lika enkel som tudelad. Politikerna måste rulla tillbaka kulturens begränsningar till situationen som den var innan monopol och gynnade särintressen skadat denna ädla form av mellanmänsklig kommunikation, och politikerna måste rulla tillbaka frihetens begränsningar till situationen som den var innan överdriven rädsla för terrorister och allehanda andra våldsverkare skadat denna grundläggande mänskliga rättighet.

Så teknikern grundade en webbplats. piratpartiet.se. Ja, detta hände sig på den tiden när nationell, administrativ gränsdragning fortfarande ansågs fundamental nog att motivera åtskillnad i adresser på det globala nätet. Teknikern använde även verktyget IRC, då blott en tämligen obskyr kommunikationsform i den breda allmänhetens ögon. Och ur webbplatsen teknikern byggt växte något större fram. En parlamentarisk organisation, redo att delta i val. Som kuriosa kan berättas att partiet lyckades samla 1500 namn för formell registrering för att få ställa upp i val – men att myndigheten i fråga vägrade acceptera namnen, eftersom de inte samlats in AFK! [plats för skratt för den så nätburna 2050-talspubliken]

15 februari 2006 godkändes så partiet efter att nämnda fadäs korrigerats hos valmyndigheten. Piratpartiet var fött. Det första valet blev förvisso dock inte det maffiga inträde i folkets församling som det kunnat bli. 0,6 procents röster. Så få blev det. Och på grund av den spärr mot småpartier som fanns i Sverige krävdes 4 procent för att få komma in i riksdagen alls. Så Piratpartiet fick inte ens de futtiga två av 349 platser de varit berättigade till i ett proportionellt, mer demokratiskt, valsystem. Saker såg nog rätt dåliga ut på piratfronten.

Men låt oss backa bandet ett halvsekel, till 11 september 2001. Om något kan sättas som startpunkten för de kraftiga inskränkningar i mänskliga rättigheter som skedde under nollnolltalet är det detta. Ni har alla läst om det i historieböckerna. Terrorister med illvilliga, frihetsföraktande motiv mördade tusentals människor som ett hot mot den amerikanska staten. Tragedin var fullständig. Amerikas och hela världens folk lamslogs av sorg.

Den amerikanska staten reagerade illa, mycket illa. Inte bara från sorg, utan även från ilska och skräck. Istället för försoningens väg gick man vedergällningens, den vedergällning som ett decennium senare skulle leda till att presidenten gav order till sin elitstyrka att döda en obeväpnad man, något Amnesty International ifrågasatte – detsamma Amnesty som nuförtiden mest för en föga agerande men nogsamt vakande tillvaro, riktad mot alla stater runtom i världen för att försäkra oss om att ingen någonsin ska kunna bryta mot de mänskliga rättigheter de enhälligt lovat följa. Vid seklets inledning var emellertid Amnesty en livaktig och mycket viktig organisation.

Tillbaka till 2001. Det skedde trots allt betydligt värre saker i den amerikanska statens namn än mordet på en massmördare. Amerikas dåvarande president, George W. Bush, i efterhand allmänt erkänd som en av landets sämsta ledare, lyckades skickligt spela på amerikanska folkets skräck gentemot terrorn. Han var nog själv rätt rädd. Men detta är paradoxalt – skräcken för terrorn, alltså skräcken för skräcken, gjorde att skräckslagna åtgärder mot skräck vidtogs. Bara det att som stat bli rädd och anpassa sina handlingar efter terrorn innebar på sätt och vis terrorn på sätt och vis redan segrat; skräcken, terrorn, hade satt sig i samhället och påverkat dess agerande.

Men värre skulle det bli. Presidenten höll ett tal, där han yttrade sina famösa ord: ”Either you are with us, or you are with the terrorists.” Denna inte bara nyansfattiga utan fullkomligt nyanslösa världsbild passade de Förenta Staternas dåvarande ledning som hand i handske. Amerika inledde sin kamp mot terrorismen, och med det strikt svartvita yttrandet som grund kunde all kritik avfärdas som något som hjälpte terroristerna. Få protesterade. Många var förvisso genuint rädda och uppfattade nog åtgärderna som nödvändiga.

Vilka var då åtgärderna? Patriot Act och liknande projekt ökade radikalt övervakningen av människors privata kommunikation, såväl i som utanför USA. Absurda nya säkerhetsrutiner vid flygplatser kränkte passagerarna och gjorde flyget till en etter värre upplevelse än den redan var. Misstänkta människor fångades, ofta på mycket lösa grunder, och fördes till Guantanamo, ett slags fängelse där människor satt utan rättegång i åratal.

Tortyr användes, såväl genom de så kallade ”extraordinary renditions” som CIA utförde, i vilka människor utvisades till diktaturer där de torterades, men även direkt av USA själva, på fängelset Abu Ghraib i Irak – där det fortfarande är oklart hur inblandade ledning var – och även på Guantanamo. På Guantanamo är det klarlagt att tortyren var sanktionerad från allra högsta ort, från Bushregeringen själv.

En av tortyrformerna som användes var waterboarding, skendränkning, som gör att offret upplever en extremt trovärdig, obehaglig och fruktansvärd känsla av att drunkna. Den amerikanska regeringen vidhöll bestämt att skendränkning inte var tortyr, och kallade det istället för ”förstärkta förhörsmetoder”. Hela saken påminde till stora delar om 1984, en roman av den samhällskritiska författaren George Orwell som myntat begreppet nyspråk för påhittade nya begrepp som skapas för regimens syften.

Guantanamo har idag inte använts på snart 38 år, sedan president Obamas lyckade omval med påföljande nedstängning år 2012. Utvecklingen går framåt.

*

Nästa inlägg i artikelserien publiceras imorgon. Lämna gärna en kommentar om hur ni uppfattar detta försök till historieskrivning.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

EU-parlamentets debattsal i Strasbourg. Där gick debattens vågor passande varma denna sommardag, då ett hemskt avtal debatteras... Foto: JLogan, Public Domain.

EU-parlamentets debattsal i Strasbourg. Där gick debattens vågor passande varma denna sommardag, då ett vedervärdigt avtal debatteras där.
Foto: JLogan, Public Domain.

Nu hettar det till.

Kampen mot ACTA – det där handelsavtalet som hotar människors liv eftersom det berövar dem tillgång till medicin enligt Läkare utan gränser, och som hotar människors mänskliga rättigheter enligt diverse vetenskapliga rapporter – är snart, förhoppningsvis, över, med sitt frihetliga och humanistiska mål (ett stopp för ACTA) uppfyllt.

Det folkvalda EU-parlamentet ska rösta om ACTA imorgon, onsdag 4 juli. Två alternativ finns då på bordet:

  1. Stoppa ACTA. (Heja!)
  2. Skjut upp beslutet om ACTA tills Europeiska Unionens domstol tagit ställning till huruvida ACTA kränker juridiskt fastställda mänskliga rättigheter.

Ingen parlamentariker kan alltså säga ja till ACTA imorgon. Ingen.

#2 ser ju rätt bra ut. Det är väl rättssäkert och fint om domstolen får pröva lagstiftningen? Visst – men prövningen är inte det enda det hänger på. Ponera att domstolen finner att den stämmer överens med EU:s lagstiftningen. Då är ACTA juridiskt legitimt – men det säger inget om huruvida ACTA är politiskt legitimt. För att ta en jämförelse: det fjärde jobbskatteavdraget, eller RUT-avdraget, eller budgeten för 2011, var politiska förslag (som nu genomförts) som solklart var juridiskt legitima – men det är inte det debatten om förslagen handlade, utan om huruvida de var politiskt legitima.

Om ett förslag inte är politiskt legitimt, då spelar det ingen roll att det är juridiskt legitimt (det gäller till exempel RUT-avdraget; ingen har ju kritiserat det inte skulle vara legitimt juridiskt, alltså olagligt; kritiken har riktat sig mot att det av vissa inte anses politiskt legitimt). Då ska den politiska, folkvalda församlingen EU-parlamentet ändå inte införa förslaget.

Huruvida ACTA är juridiskt legitimt vet jag inte – det är oklart. Men givet det enorma folkliga motståndet – 2,8 miljoner medborgare har skrivit under en namninsamling och EU-parlamentet får mejl som sällan eller aldrig förr från upprörda medborgare – de hemska konsekvenser avtalet får för fattiga, sjuka människor i tredje världen enligt Läkare utan Gränser, och den risk för inskränkning av mänskliga rättigheter som vetenskapliga rapporter fastslagit är ACTA inte alls politiskt legitimt. Därför bör ACTA stoppas.

Rick Falkvinge skriver mycket mer om processen som återstår gällande ACTA. Det är riktigt läsvärt för alla ACTA-intresserade. Och Henrik Alexandersson skriver mer politiskt om fulspelet och inkonsekvensen hos ACTA:s förespråkare.

Nå, ungefär 15:20 idag (jag såg först då Henrik Alexanderssons bägge blogginlägg med exakta starttiden; Farmor Gun tipsade ursprungligen, stort tack!) bänkade jag mig framför datorn och såg en live-sändning där den officiella debatten i EU-parlamentet om ACTA utspelade sig och utsändes. Den tolkades live av tolkar på alla EU:s officiella språk, och tolkarna gjorde ett fantastiskt jobb så vitt jag kunde bedöma. Det gjorde dock inte teknikerna – sändningen hackade närmast konstant, så på många talare urskiljde jag ungefär varannan stavelse…

En del talare lyckades jag dock höra bättre, och eftersom sändningen nu inte finns uppe på EU-parlamentets webbplats längre kommer här några reflektioner från den tre timmar långa debatten. Först ska jag dock länka till referaten hos några skickliga åhöraresom mer seriöst lyckades live-blogga allt (?) från debatten: Henrik Alexandersson, Piratpartiets assistent i EU-parlamentet, liksom ACTA-bloggen, Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyters blogg om ACTA. Själv twittrade jag bara lite grann.

  • Jag kom in vid slutet (?) av kommissionärens De Guchts anförande. Intressant nog påstod han att han själv haft engagemang för  medborgerliga rättigheter i sin tidigare politiska gärning. Det kan nog stämma – sorgligt många av de nya tidernas medborgarrättsfientliga makthavare har nog varit medborgarrättsförespråkare i sina respektive politiska barndomar. Delvis kan det väl ha med Internets intåg att göra, som gjort att dessa politiker helt enkelt inte inser hur medborgarrättsfientlig deras politik är – de förstår inte bättre, bokstavligt talat, eftersom de inte förstår Internet särskilt väl.
  • Liten parentes som utvecklar ovanstående resonemang: detta ovan har nog mycket med maktens korrumperande effekt också – se bara på Viktor Orbán, Ungerns nuvarande president. Han var en gång grundare av det liberala Fidesz, ett rätt gott parti på 80-talet. Orbán verkade personligen för införandet av demokratiska val och mot de sovjetiska trupperna, något som knappast var riskfritt på denna tid. Han blev parlamentsledamot 1990 och 1993 ledare för Fidesz. 1994 kom så det avgörande steget, då Orbán förvandlade Fidesz från ett liberalt parti till ett konservativt högerparti. Sedan dess verkar det ha gått utför. Och nu, när Orbán har makten, genomför han en rad av odemokratiska reformer, bland annat riktade mot yttrandefriheten, och den mycket allvarliga situationen för landets romska medborgare har heller inte alls förbättrats av Fidesz. Orbán är alltså ett förstklassigt exempel på att det näppeligen bara är brist på förståelse för den nya tekniken som gör att politiker sviker sina ideal och blir deras fiender – det kan istället helt enkelt (vilket är en mycket sorglig sanning om den stämmer) vara så att människan är dömd att frestas att söka och sedan korrumperas av makten. Slut på parentesen.
  • Det florerar tyvärr en del missförstånd, sakfel och överdrifter i debatten – och jag är ledsen att behöva säga att det inte minst finns hos motståndarsidan. Talare #10, Niccolo Rinaldi (ALDE), sa: ”Kommissionen har inte reagerat på våra invändningar, men medborgarna har sparkat bakut. Med Acta hade kanske inte Wikipedia fått finnas.” Detta påstående finns det helt enkelt ingen grund för i ACTA-texten. Mellanhandsansvaret för Internetoperatörer berörs visserligen i diffusa ordalag, ovärdiga ett avtal eftersom det finns sådant stort tolkningsutrymme – men mellanhandsansvaret hos webbplatser berörs, mig veterligt, inte alls. Visst, man kan mena att om det förra luckras upp kommer även det senare göra det småningom – men det är intellektuellt ohederligt att låtsas som att debatten handlar om något som (tack och lov) ännu inte är aktuellt. Hedrande för Rinaldi är dock att han lägger in ett ”kanske”, för att markera oklarheten. Och visst, ACTA i stort är oklart. Men att säga att Wikipedia – ett projekt jag själv arbetat rätt intensivt på i perioder sedan 2006 – fått stänga ned är överdrivet. Jag undrar om Rinaldi blandar ihop ACTA med de amerikanska lagförslagen från i vintras, SOPA/PIPA, som nu är lagda på is – de, som var ett slags extrem-ACTA, hotade förvisso Wikipedia.
  • En annan sådan överdrift är Beliér (GREENS/FA, ”Belier” på ACTA-bloggen) under #19 i HAX sammanställning som påstår: ”ACTA kränker grundläggande rättigheter och privatlivets helg.” Det första stämmer – det har rapporter slagit fast. Men utan att ha läst rapporterna, vari skulle integritetsdilemmat ligga? Förvisso finns stora problem vad gäller privatlivet i lagstiftningen som genomförts, genomförs och kommer genomföras inom ramen för såväl enskilda medlemsländers statsmakter som EU – SWIFT-avtalet, Datalagringsdirektivet, IPRED, massövervakningslagen FRA-lagen, PNR etc – men ACTA tillhör inte dessa. ACTA hotar liv och grundläggande rättigheter, men inte den grundläggande rättigheten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande.
  • Jan Phillipp Albrecht (Greens) – du pirat!  Trots sitt mandat för tyska Die Grunen är det självklart att ledamoten hör hemma i Piratenpartei, med sitt brinnande engagemang för medborgerliga rättigheter även på nätet (kolla bara på människans aktivitet i dagens debatt). Inte för att det spelar någon roll – jag tror till och med denna situation, med Albrecht som miljöpartist, kan vara bättre än Albrecht som piratpartist. Av tre skäl: 1) Albrecht blev vald 2009 och då kom ingen piratpartist in, däremot många gröna. Hade han varit pirat ursprungligen hade parlamentet inte haft Albrecht som ledamot. Illa! 2) I nuläget bör Albrecht inte byta parti, för möjligheten att påverka de gröna inifrån är rimligtvis mycket större än möjligheten att påverka de gröna utifrån. Piraterna behöver ju inte påverkas inifrån, men däremot finns det fortfarande en del gröna som inte helt köper piraternas politik. 3) Piratenpartei kommer troligen i vilket fall komma in i EU-parlamentet 2014, antagligen med flera mandat (de ligger på 6-7 procent nu och spärren verkar vara på 5 procent i Tyskland för EU-parlamentsval; får man 5 procent borde man få 5 platser). Då är det utmärkt om det där redan finns icke-pirater som agerar pirat i sin politiska verksamhet. Och nu menar jag visserligen att humanitära hänsyn (=läkemedelstillgång i detta fall) är piratpolitik, men inte traditionell sådan; och då är det ypperligt att Albrecht även tar ställning för humanitära hänsyn (”Vi måste till exempel förstå utvecklingsländers problem med detta, till exempel när det gäller tillgång till generiska läkemedel.” var vad han sa om hur ett ACTA han kunde acceptera skulle se ut).
  • Många ledamöter överlag verkar faktiskt ha fattat dessa frågor. Okej, överdrifter, vissa sakfel och sådant florerade, men det har det ärligt talat gjort en del hos medborgarna också. Och det är det viktiga här: de folkvalda har tagit till sig av medborgarnas åsikter. Och faktiskt satt sig in i frågorna (om än med nämnda problematik för en del av ledamöterna).
  • De bästa ledamöterna jag själv lyckades notera var utöver piratpartisterna och Albrecht dessa:
    Niccolo Rinaldi (ALDE – tar upp 2 miljoner anti-signaturer och sa ”Internet är en kollektiv nyttighet.” och ”ACTA ligger inte i linje med medborgarnas rättigheter”!),
    Helmut Scholz (GUE/NGL – utgör ett hot mot […] dataskyddsfrågor.” Pratar om nättillgång också.
    Sandrine Bélier (GREENS/FA – retoriska guldkorn som ”Kommer detta parlament leva upp till medborgarnas förväntningar?” ”Imorgon är det medborgarnas lobby som måste vinna.” ”Vi måste säga ajdö till och goddag till demokratin.” ”Because it hurts fundamental freedoms and hurts the sharing of knowledge, we must reject ACTA.”),
    (ALDE – bjöd på debattens kanske bästa inlägg, verkar det som – jag missade det naturligtvis – och hon sa också på Twitter ”Citizens of Europe, please know that MEP Gallo claims to defend you, though she doesnt want us to vote according to the street…”),
    Laurence J.A.J. Stassen (grupplös) är bra, mycket bra, om yttrandefrihet och ACTA som ett potentiellt verktyg för Storebror,
    Carl Schlyter  (Greens – givetvis excellent, ”vår” – Sveriges – Albrecht, tog upp generiska läkemedel glädjande nog)
  • Ovanstående var dem jag själv lyckades höra rätt väl (i den riktigt knackiga sändningen) och säkert saknas många vettiga röster. Orkar inte leta upp dem i referaten. Så jag kopierar Rick Falkvinges tweet istället: Thanks to * &more for getting us this far.
  • Detta med parlamentarikernas vettighet är riktigt kul. Och förvånande. Sådant här brukar inte ske. Men så är det kanske som Amelia Andersdotter säger – detta är första gången vi ser en paneuropeisk debatt om en enskild sakfråga inom politiken.
  • Som jag skrev på Twitter angående Fjellners starka (och retoriskt rätt skickliga, och taktiskt rätt smart att tala engelska kanske) försvar för att skjuta upp ACTA: ”Fjellner has falied to notice the difference between och : Kyoto is necessary and liked by the people of the world, ACTA is not.”
  • ”Jag hoppas att ni kommer rösta i den europeiska ekonomins intresse och inte ge efter för tryck från gatan.” blir väl dagens mest talande citat, från franska nedröstade ACTA-rapportören för sitt utskott Marielle Gallo (EPP). Odemokratiskt så det smäller av det. Vi ska ju ha demokrati. Idealet vore direktdemokrati – en medborgare, en röst, i varje fråga. Nu går det inte av praktiska skäl. Därför har vi parlamentarisk demokrati. I en sådan situation där medborgarna knappast kan sätta sig in i alla 1000-tals EU-ärenden när de ska rösta innan ärendena ens uppkommit är det således av yttersta vikt att parlamentet lyssnar på medborgarna då dessa engagerar sig även under mandatperioderna, inte enbart vidvalen. ACTA är kanske den fråga som engagerat flest medborgare, och som en MEP sa, kanske ”99,9 procent” av medborgarmejlen har varit negativa till ACTA. Gallo var f.ö. även den som sa att medborgarnas protester inte bara var ”desinformationskampanjer”, utan även ”en mild form av terrorism”. MEP:en fortsätter sin (gudskelov till synes ensamma) kamp mot medborgarinflytande.
  • Mer Gallo: hon låtsades inte förstå kritiken angående generika (billiga läkemedel) i tredje världen. Har hon lyssnat alls på Läkare utan Gränser? Hon påstår nämligen (i tidigare sammanhang) att hon lyssnat på alla intressenter. Då är väl Läkare utan Gränser och de hundratusentals fattiga de representerar väl i allra högsta grad relevanta att lyssna på.
  • Synd att så få nämnde läkemedelstillgång. Synd att ingen – vad jag hörde – nämnde att Läkare utan Gränser, denna tunga organisation, just på grund av problem med läkemedelstillgång gällande ACTA (”Det är att förhandla bort liv” sa den svenske generalsekreteraren för organisationen; läs mer på engelskspråkiga Wikipedia, väl källbelagt för verifiering av uppgifterna och vidare studier av Läkare utan Gränsers åsikter).

Sedan så har jag mejlat EU-parlamentarikerna (dessa antagligen tiotusentals, kanske hundratusentals, mejl nämndes ofta i debatten; de har utan tvekan givit enormt resultat) idag. Det kan du också göra. Det är mycket enkelt: mejla EU-parlamentarikerna för att visa ditt missnöje med ACTA. Var artig, håll dig kort. That’s it. Vill du skicka till alla över 750 EU-parlamentariker i ett hög är det smidigast att helt enkelt skicka ditt mejl till europarl-all@falkvinge.net, så skickas det automatiskt vidare till alla parlamentarikers mejladresser. Mycket enkelt. Vill du istället få fram en mejllista sorterad efter t.ex. partigrupp eller land de representerar, kan du enkelt använda ett mycket fiffigt verktyg denna länk går till. Och än mer effektivt är att ringa till EU-parlamentariker (ja, en i taget då…) med detta verktyg.

Här kommer mitt mejl. Fokuserar på läkemedelstillgången, för att liv riskeras enligt Läkare utan Gränser är mycket mer konkret än rapporters kommentarer om grundläggande rättigheter:

Dear Members of Parliament,

I am writing to you in a matter of utmost importance. The issue in question is ACTA, the Anti-Counterfeiting Trade Agreement. This is a proposal which according to Médecins Sans Frontières seriously endangers the access to essential medicine in the developing countries, thus risking the lifes of millions of poor and sick in these parts of the world.

Dear MEPs, we, the people of Europe, are in an advance. We have superior development, technology and resources compared to the rest of the world. This gives us an enormous moral responsibility to help these less developed countries and save the lifes of the humans living there. Instead of this necessary help, we would, if ACTA is passed, actively destroy the possibilities for millions of poor people who are in need of cheap, available medicine.

But we have a choice. Or rather, you have a choice. You – the democratically elected representants of the people of Europe – have a choice. You can choose whether to endanger lifes by adapting ACTA (or making it possible to adapt it in the future, by postponing the decision until a time when the democratic people pressure is less active) – or to stop this dangerous development by rejecting the agreement.

But this is not only an issue of saving lifes. This is also an issue of democracy. Will you listen to the American corporations that in secret were free to work on the ACTA text during the negotiations? Or will you instead listen to the literally millions – at least 2.8 millions of signators to the petition of Avaaz – of citizens in Europe and the world who oppose this undemocratically produced agreement?

I have faith in the democratic way. And thus, I have faith in that you will do what is right.

Please, reject ACTA. This is indeed an issue of life and death.

Sincerely,
Leo Rudberg,
citizen of Sweden,
the European Union,
Europe,
and the world

Hittills har främsta socialdemokrater svarat, något överraskande.

Carl Schlyter (MP - Greens), Christian Engström (PP - Greens) och Mikael Gustafsson (V - GUE/NGL). En trio EU-parlamentariker som arbetat mot ACTA. Schlyter stod också för ett mycket bra inlägg i dagens debatt. Foto: Christian Engström, CC-BY 3.0.

Carl Schlyter (MP – Greens), Christian Engström (PP – Greens) och Mikael Gustafsson (V – GUE/NGL). En trio EU-parlamentariker som arbetat mot ACTA, på en demonstration mot – just det – ACTA. Schlyter stod också för ett mycket bra inlägg i dagens debatt.
Foto: Christian Engström, CC-BY 3.0.

Skicka ditt mejl nu. Det räcker med en enda mening, ett enda ”Hi, would you please vote against ACTA. Cheers, a citizen of Europe” för att det ska bidra till parlamentarikernas insikt om att folket är med dem i att säga nej till ACTA imorgon.

Det är nu det gäller. För att parafrasera det gamla barnprogrammet Kommisarie Gadget: Go, mänskliga rättigheter, go!

Oh, och för Guds skull, missa inte Moderaterna som på sin blogg framför åsikten att parlamentet ska ”rösta ja till ACTA”. Stor komik. Särskilt inte med tanke på att ingen ledamot kan rösta ja.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »