Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 6 – ut i Europa

Del numero 6 av mitt tal som blickar tillbaka på det verkliga nollnolltalet ur ett pirat perspektiv från ett påhittat 2050-tal. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt så länge eftersträvade mål. Talet kallar jag därför Demokratins slutliga seger.

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan
• Del 3 – det våras för hoppet
• Del 4 – lycka
• Del 5 – metamorfos
• Del 6 – ut i Europa

Del 6.

Ut i Europa.

Några av de 608 957 tyskar som röstade på Piratenpartei i Nordrhein-Westfalhen.

På denna långa väg vandrade vi inte ensamma. Piratenpartei, ett av de första av nu väldigt många piratpartierna världen över, hade året innan, september 2011, kommit in i delstatsparlamentet i Berlin med 8,9 procent av rösterna. ”Meh, det är bara de där halvknäppa Berlin-liberalerna som röstar flummigt!” hördes från en del håll. Dessa stämmor hade fel. Ett halvår senare lyckades Piratenpartei också komma in i det mer traditionella Saarland, och maj 2012 äntrade partiet ytterligare två delstater. En av dessa var Nordrhein-Westfalen – det är förresten därifrån den där bilden kommer [pekar på bilden] – Nordhrein-Westfalen, som, med sina 18 miljoner invånare, var dubbelt så stort som Sverige sett till befolkningen.

Den insikten, tillsammans med den stora roll i Europas ekonomi och politik Tyskland kom att spela då de ekonomiska kriserna avlöpte varandra, födde en ny insikt: detta var stort. Piratenpartei var större än svenska Piratpartiet någonsin blivit. Och som vissa gammelmedia påpekade: Tyskland hade givit upphov till såväl den konservativa som den gröna rörelsen decennier tidigare, rörelser som sedan spritt sig över världen. Kanske var vår egen roll, det svenska Piratpartiets, egentligen inte alls att gå före parlamentariskt på hemmaplan – utan istället att visa vägen för rörelser utomlands, rörelser som verkade i öppnare och mer lättpåverkade politiska landskap?

Dessa tankar var egentligen inte obehagliga, trots att de reducerat vårt eget piratparti till inspiratör snarare än i sig verksam politisk kraft. En världsvid rörelse var förvisso vad Rick, vår tekniker, planerade att skapa. Ett återkommande mantra i valrörelsen 2009 var att vi skulle förändra ”Sverige, sen Europa och slutligen världen, i den ordningen”. Att det nu istället såg ut att bli ”Europa, sen Tyskland och slutligen världen” istället hade Rick knappast något emot. För vi hade förvisso redan börjat förändra Europa. Den plats i EU-parlamentet vi fick i valet 2009 användes initialt med stort fokus på Telekompaketet, där Christian Engström och Henrik Alexandersson med stor hjälp av diverse likasinnade i andra partier, främst gröna, lyckats göra EU-lag av principen om att ingen medborgare får stängas av från nätet utan föregående rättegång. En sådan självklarhet krävde enorm kamp, opinion från omvärlden och in i det sista nattmangling, alltså att politikerna satt uppe ända in i natten för att förhandla färdigt.

Och det var i EU-parlamentet avgörandet kom. Rättssäkerhetens seger i Telekompaketet – som upphovsrättsfanatikerna tidigare försökt använda för att genomföra repressiv lagstiftning på europeisk nivå – blev inte vår första. December 2011 tillträdde Amelia Andersdotter sin tjänst som EU-parlamentariker för Piratpartiet, så skaran EU-ropeiska pirater fördubblades. Och redan sitt första halvår skulle våra bägge parlamentariker möta en av sina största utmaningar någonsin.

ACTA.

Fyra bokstäver som för oss äldre pirater än idag skälver med de förlegade tankesättens vedervärdiga kraft, med den reaktionära maktposition upphovsrättsindustrin in i det längsta sökte upprätthålla, med de nätfientliga strömningarnas teknikfientliga avsky. ACTA var i grund och botten ett internationellt handelsavtal. Hur kunde det komma sig att något sådant skulle väcka vår vrede? Jo, ACTA gick längre än dess uttalade syfte, att skydda marknaden från varumärkesförfalskade varor. Mycket längre.

Det som initialt påkallade vår uppmärksamhet var läckta formuleringar, om sådant som att tullen skulle få beslagta datorer för att genomsöka dem efter fildelat material. Läckta – för själva avtalstexten var hemligstämplad. Detta var innan avtalstexten var färdigförhandlad, och förhandlingarna – hade man beslutat – skulle ske aktivt dolt för parlamentens, folkets och journalistikens insyn i processen. Vilka fick då förhandla? Människor man trodde, i brist på transparens, skulle kunna företräda så många intressen som möjligt, och därtill en bunt folkvalda för att få med det så kallade allmänintresset?

Nejdå, inte alls. Sådant gick inte riktigt för sig i så här stora avtal. Istället förhandlade odemokratiskt valda byråkrater som företrädde de olika parterna, bland annat USA och EU, tillsammans med amerikanska upphovsrättsindustrin.

Ja, så var det. Vad som skulle kunna bli lagstiftning i flera länder världen över diskuterades alltså bakom stängda dörrar – med storföretag från USA vid förhandlingsbordet, som enda företrädare för det icke-statliga samhället. Byråkrater som inte valts demokratiskt utan bara tillsatts utifrån oklara grunder tillsammans med amerikanska skiv- och filmindustrin i formella överläggningar om kommande lagstiftning – kan en bild av korporativism bli mer tydlig? Det jag hoppas är att ACTA-förhandlingarna var något slags unikum, något extremt. För betänk alla avtal som inte berörde nätet, som inte kunde uppmärksammas av någon rörelse, som om de hölls dolda för folket helt enkelt förblev dolda.

Hur utbredd var egentligen korporativismen i Europa vid denna tid?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, sakpolitik, pirataktivism, piratrörelsen, tal, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, Internet, pirataktivism, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, Tyskland, Europa, Piratenpartei, delstatsval, Nordrhein-Westfahlen, öppenhet, transparens, insyn, ACTA, ACTA-avtalet, avtal, informationspolitik, korporativism, Telekompaktet, Internet, Europeiska Unionen, Europaparlamentet, rättssäkerhet, EU, EU-parlamentet, Christian Engström, Amelia Andersdotter, Henrik Alexandersson

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annons

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 5 – metamorfos

Här är den femte delen i min tillbakablick på verklighetens nollnolltal från ett påhittat 2050-tal – i form av ett tal till Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål…

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan
• Del 3 – det våras för hoppet
• Del 4 – lycka

Del 5.

Metamorfos.

Gandhi, som tillskrivits detta citat: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”

Så då blev det som Gandhi en gång enligt myten ska ha sagt angående etablissemangets reaktion mot nya proteströrelser: ”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win.” Först hade vi mycket riktigt befunnit oss i medieskuggan och behövt skrika för att överhuvudtaget kunna göra oss det minsta hörda – de ignorerade oss. Sedan hade politiker och människor i media börjat tala hånfullt om såväl vårt namn – ”hur skulle man kunna rösta på några som kallar sig Pirat-partiet?!” – som vår politik – ”enfrågeparti, enfrågeparti, ENFRÅGEPARTI som bara bryr er om fildelning!” var en tröttsamt vanlig förolämpning som förstås var helfel; vi tog visserligen ställning i få frågor, men vi var inte ett enfråge- utan ett fokusparti, och fildelningen var bara en liten del i försvaret av medborgerliga rättigheter och kulturspridning. Här förlöjligade de oss. Sedan började politiker och industrins representanter faktiskt aktivt försvara sina egna åsikter och visa på påstådda men sällan existerande brister i våra åsikter – de bekämpade oss.

Sedan vann vi.

Men riktigt så enkelt skulle det inte bli. Trots att förutsättningarna såg bra ut. Vi var unga, vi var coola och vi tog upp rent brännande frågor. Det här sista beskrevs på ett sagolikt skickligt sett av Joshen, en av partiets bästa samtidsskildrare. Han liknade situationen med en lägenhetsbyggnad: gammelpartierna var en paranoid pyroman som tände eld i trapphuset för att hålla terroristerna borta medan Piratpartiet var den vettiga och kloka lägenhetsvärden som påpekade vikten av att kunna gå i trapphuset på ett normalt sätt för samhället och individens rättigheter. Elden är ett slags metafor för FRA:s övervakning av Internet, trapphuset är själva Internet. Inlägget är för långt för att jag ska läsa upp det i dess helhet, men sök efter ”det brinner i trapphuset” så hittar ni det.

Men förutsättningarna förändrades. Den opinionsundersökning som publicerades någon dag efter EU-valet, där vi om den besannades skulle komma in i riksdagen, var glömd och begraven bara något halvår senare. Kanske var det just vår stämpel som unga och coola som låg bakom att Piratpartiet och vår politik helt förpassades från medias bevakning och människors medvetanden. De fenomen som snabbast stiger är de som snabbast dalar. ”hajpat”, som fenomenet kallas med ett lätt föråldrat begrepp.

Vi misslyckades. Det måste jag nog medge, med eftertankens distans. Jag själv misslyckades förvisso personligen, jag tog en alldeles för lång vila från politiken efter EU-valet, blev alldeles för nedsänkt av att media flyttade sina strålkastare åt annat håll. Men även som parti misslyckades vi. När media sådär några veckor efter valet till Europaparlamentet i juni 2009 återigen började ignorera oss drabbade det inte bara mig; det drabbade hela partiet. Och vi kom aldrig tillbaka inför nästa val. Det hölls bara 15 månader, ett drygt år, senare. Vi borde kanske ha klarat det. Ändå gjorde vi det inte.

Vi fick 0,65 procent. Inte ens över 1-procents-spärren för statlig valsedelsutdelning. Inte över 2,5-procents-spärren för statligt partistöd. Och absolut inte över 4-procents-spärren för riksdagsinträde. I ett proportionerligt – mer fullständigt demokratiskt – valsystem hade vi fått två platser i riksdagen. Nu fick vi inga. Bara ett resultat som var nästan exakt som det 2006.

Jag besökte vår valvaka i Sundbyberg i Stockholm, i en kanske en knapp tiondel så stor lokal som vid valsegern 2009. En knapp tiondel så mycket media fanns på plats. En knapp tiondel så stort blev valresultatet. När min pappa hämtade mig med bil då det stod klart att vi förlorat, att de främlingsfientliga och delvis rasistiska Sverigedemokraterna kommit in och att den medborgarrättsfientliga Alliansregeringen segrat ånyo var känslan av overklighet sig lik från vår seger 2009. Allt annat var fullständigt annorlunda. Hemskt. Bara hemskt.

Enligt Rick Falkvinge, som fortfarande var partiledare, hade vi fler aktivister än någonsin som utförde en mer massiv valkampanj än inför något annat val. Skon klämde alltså inte, då väl det dryga året från EU-valet gått, vid engagemanget; det förefaller inom partiet ha återuppväckts, även om vi förlorat väldigt många medlemmar. Skon klämde istället vid media. Medan vi själva försvann bort från det politiska landskapet i journalisternas ögon inträdde ett annat parti på scenen. Sverigedemokraterna. Detta kortlivade parti upplevde sin tillfälliga uppgång just 2010. Allt tal om nya partier centrerade oundvikligen på detta främlingsfientliga, delvis rasistiska parti. Som Rick lakoniskt skulle konstatera någon dag efter valet till sina bekantskaper inom media och politik utanför våra pirata kretsar: deras val av parti att fokusera på gjorde att vi fick in ett främlingsfientligt parti i riksdagen istället för ett frihetligt. Onekligen tänkvärt.

En förnyelsens tid tog vid i Piratpartiet. Själv blev jag alldeles för politiskt deprimerad för att orka mer, på mycket länge. Men i partiet tog arbetet raskt vid. Inte bara media var att skylla för vår valförlust – mer engagerade pirater än jag hade kommit till den kloka insikten att det var bristen på heltäckande politik som var vår största akilleshäl. Att komma in i EU-parlamentet var möjligt att göra med endast ett par frågor på agendan – föga uppmuntrande är kanske skälet att valet inte såg som fullt så allvarligt för ens egen plånbok som nationella val, för EU hade rätt liten makt över sådant. En mer positiv tolkning är att folket förstod att man i vilket fall inte kunde driva särskilt många frågor inom ramen för det gigantiska EU-parlamentet som ensam svensk ledamot. Hur det än må vara med den saken tycktes det att ett riksdagsinträde krävde ett betydligt mer omfattande partiprogram.

Så vi breddade oss. Först, då jag var inaktiv, togs ett nytt, mycket bättre principprogram fram, så gott som helt tömt på sakpolitik. Denna skulle istället beslutas om och utvecklas på vår- och höstmöten, som skedde uteslutande digitalt – varken ekonomin eller tekniken räckte än så länge till för att ordna integrerade nätbundna/fysiska träffar.

Och så skedde; vårmötet 2012 blev det första då en rejäl mängd sakpolitiska ställningstaganden togs. Vårt partis anhängare spände sig över hela det fördelningspolitiska spektrat, från den yttersta vänstern till den yttersta högern, men på den frihetlig-auktoritära skalan – som ännu inte fått ordentligt fäste i etablerade kretsar, men som var populär hos oss pirater – låg vi alla nära friheten. Det var utifrån denna gemensamma, frihetliga syn vi skulle utveckla vår politik till fler områden – frågor om medborgarrätt som yttrandefrihet även på nätet och immatieralrättsreform, hur mycket uppmärksammade de då och då än blir och hur viktiga de än är räckte inte för mer än någon halv procents röster i Sverige då 2000-talet begynte.

Anna Troberg, partiets nya och skulle det visa sig minst lika skickliga partiledare som sin föregångare, liksom Henrik Brändén, som med sin socialdemokratiskt etablerade partistrukturella grund i alla dessa år verkat väl för partiet, lanserade april 2012 breddningsbloggen, en plattform där alla kunde delta i utbyte av idéer om vilken väg Piratpartiet kunde vandra. Detta skedde ganska exakt tre år efter den första opinionsmätningen som gav oss 5 procent inför EU-valet, och på längre sikt skulle händelserna komma att få ungefär samma – oerhörda – historiska betydelse.

Överlag visade all debatt på breddningsbloggen vilken riktning partiet skulle ta. Och glädjande nog blev det frihetens, vetenskapens och medmänsklighetens väg som vårt parti valde.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, sakpolitik, pirataktivism, piratrörelsen, tal, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, Internet, EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, riksdagsval, riksdagen, valet 2010, riksdagsvalet 2010, förlust, förluster

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 4 – lycka

Och nästa inlägg i min utopiska tillbakablick på nollnolltalet – i form av ett tal till Piratpartiet ett fiktivt år 2050 där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål – kommer här…

Demokratins slutliga seger

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

• Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister
• Del 2 – förluster på hemmaplan
• Del 3 – det våras för hoppet
• Del 4 – lycka

Del 4.

Lycka.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu… Foto: Hans J.

Svaret på frågan kom naturligt, med tidens gång som jag då uppfattade som så sakta. Valdagen var kommen. 36 timmar innan vallokalerna öppnade hade vi aktivister uppskrivna på att lägga ut valsedlar för partiet i 93 procent av dessa. Slutligen kom vi upp i 99 procent. I detta val gällde nämligen fortfarande den gamla vallagen, den som stipulerade att partier – även sådana som lyckats med de 1500 underskrifter som krävs för officiell registrering – själva måste lägga ut sina valsedlar. Möjligen kunde detta accepteras om det var en strikt ekonomisk fråga, om staten inte ansåg sig ha råd att ordna valsedelsutläggning. Möjligen.

Men det var ingen ekonomisk fråga. De potentiellt uppåt 20 partier – denna mandatperiod var det 8 – som redan hade plats i EU-parlamentet för Sveriges räkning fick sina valsedlar utlagda, helt gratis. Och de som satt i Sveriges eget parlament fick enorma statsstöd – enorma jämfört med vad vi aktivistdrivna småpartier kunde uppbära. Vi fick nämligen inget statsstöd. Och vi fick inga valsedlar eller utdelning heller. Vi fick betala dyrt för sedlarna, och ordna utdelningen själva. Där gick någon femtedel av kampanjpengarna som uteslutande kom från donationer och någon femtedel av aktivisternas samlade ork och tid till att lägga ut valsedlar, en strikt administrativ syssla valmyndigheten rimligtvis borde ha ordnat åt oss.

Jag fick förresten inte rösta. Ja, era historieböcker daterar mycket riktigt 1 januari 2035 till den allmänna rösträttens införande i Sverige. På min tid hette det att allmän rösträtt infördes i 1900-talets begynnelse, men det var minst sagt en sanning med modifikation. Den största grupp som uteslöts från rösträtten under drygt ett hundra år var unga människor, under det decennium som är intressant för oss närmare bestämt alla medborgare som inte fyllt 18 år. Där ingick jag själv. Förvisso var det snöpligt att inte kunna rösta på det parti jag lagt ner en del engagemang på att få in i EU-parlamentet. Att tillbringa några månader med huvudsakligt fokus på en enda dag och en enda händelse, och att sedan inte alls få delta i det allra viktigaste momentet den dagen och den händelsen var störande.

Men nu låter jag bitter. Det är jag inte. Sannerligen inte. För då vi under månader satt upp affischer och givit folk flygblad och opinionsbildat medelst fantastiska nya tekniska verktyg, och utdelningen av valsedlarna till själva lokalernas ställ och bord var klar, och då många av våra frivilliga också personligen funnits på plats utanför vallokalerna för att dela ut valsedlar i folks händer – en mycket trevlig syssla, för övrigt, som ju fortfarande är gammal tradition vårt allt mer digitala politik till trots – ja, efter att vårt slit äntligen var färdigt och det var dags att se om vi fick lön för mödan bänkande vi oss framför statstelevisionens sändning av valkvällens och valnattens spännande rösträkning.

Den 7 juni 2009. Jag minns det nästan som igår. Om jag blundar [jag sluter ögonen och håller dem stängda] kan jag se det framför mig. Jag går in i entrén till lokalen vi i Piratpartiet hyrt för att gemensamt fira eller förtvivla. Vakterna frågar om jag ska alkohol – enbart då måste inträdesavgift betalas. Nej, det ska jag inte; jag är 13 år och har aldrig förstått vuxnas oförmåga att segra eller sörja utan rusningsmedlets hjälp. Så jag fortsätter in i lokalen. Det är stort, enormt stort, och mängder av människor. TV-kamerorna är överallt, liksom mikrofonerna, journalisterna själva. Och naturligtvis: piraterna. Vi, som ska gå till historien som de första av nätbarnens aktivister, som kunskapssamhällets byggare och som en av 2000-talets främsta medborgarrättsrörelser. Men det vet vi inte nu, knappt anar vi det ens. Vi vet ju inte om vi ska komma in i EU-parlamentet. Och misslyckas vi med det, efter all denna uppmärksamhet, efter de lyckosamma vindar i seglen förkastliga rättsprocesser och lagstiftning givit oss i form av upprördhet och engagemang, ja, då är vi i det närmaste körda. Borta.

Men nog tror vi. Nog hoppas vi. Och opinionsmätningarna ger oss fog för hoppet. Vi har varit ända uppåt 8-9 procent de senaste dagarna, och alltid över de behövda 4. Men nu när jag går här i den öppna korridoren och når den gigantiska matsalen, där mer ekonomiskt självständiga pirater betalat för en trerättersmiddag och fortfarande sitter kvar längs borden. En pirat hälsar jag på i vimlet då jag söker nätuppkoppling för min dator. Jag tänker live-blogga om detta, såsom jag under Pirate Bay-rättegången – den som känns som så långt bort; så mycket har ändrats sedan februari – gjorde. Och sharing is caring, vår gamla devis, stämmer även här; jag får tillgång till någon egens inloggning på lokalens trådlösa men stängda nätverk. Så jag surfar in på wordpress.com. Så går jag in i matsalen, får syn på ett par pirater jag känner och en av få lediga stolar, och slår mig ned vid deras bord.Vi hälsar och jag börjar liveblogga rätt fokuserat. Utan att riktigt vara medveten om det fångas jag på bild [sveper ut med handen i riktning mot bakgrundsbilden].

Så ska statstelevisionens vallokalsundersökning, den som baseras på noggrant och statistiskt välgjorda utfrågningar av de som precis röstat runtom vid landets vallokaler, den vars resultat aldrig brukar avvika mer än ytterst litet från själva valresultatet resultatet senare, äntligen presenteras. Vi vet att allt över fem procent kommer räcka, fem procent kommer räcka gott och väl för ett mandat. Även om man förstås högmodigt längtar efter än mer. Statistiken ska nu presenteras och… [jag öppnar ögonen]

Vi får sju procent! BAM! Applåderna, hejaropen och den allmänna glädjeyran fullkomligen exploderar runt omkring mig då människor ser den stora skärmens budskap. Vi gjorde det! Vi lyckades! Vi har kommit in i EU-parlamentet! Till journalisten som efter ett tag slår sig ner vid oss säger jag att det är en seger för demokratin och de medborgerliga rättigheterna (eftersom gammelpartierna struntat i folkets åsikter om medborgarrätt och immaterialrätt och därför trotsat demokratin), och just det, ”Det här är en seger för demokratin”, får för några minuter stå med i kvällstidningens nätupplaga som sedan uppdateras.

Detta är en lyckans kväll. Ska jag finna det minsta att klaga på, det minsta att ångra, är det väl de mer, ja, galna handlingar – involverande diverse lila piratpiskor och vad jag förstår, efter att jag gått, även fontäner – som ledande pirater utför, istället för att passa på att sprida vårt budskap om medborgerliga rättigheter. Men egentligen bekymrar jag mig föga för det. För framför allt är jag glad. Jag är gladare, kanske inte mer starkt men mer ”är jag i en dröm?”-aktigt än någonsin förut i mitt visserligen hittills rätt korta liv. Sedermera fastställs det exakta valresultatet till 7,14 procent, vilket innebär att vi har ett till mandat att vänta om Lissabonfördraget – som vi är kritiska till – går igenom.

Piratpartiet har kommit in i EU-parlamentet. Målet vi kämpat för i ett halvår, och många andra i tre och ett halvt år, är uppfyllt. Vi har visat världen att vi finns, att Piratpartiet kan göra faktisk skillnad, att medborgarnas frihetsvurm kan väckas och förändra på nytt. Allt är väl.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, piratrörelsen, tal, Piratpartiet, 2050, framtid, framtiden, historia, historieskrivning, historik, vision, visioner, nolltalet, nollnolltalet, 00-talet, decennium, Demokratins slutliga seger, Internet, EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, lycka, val, valvaka, valvakor, demokrati, piratmöte, piratmöten, rösträtt

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »