Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Språk’

Motion: En rättighets- och kunskapsbaserad språkpolitik

Piratpartiet breddas. Vi går från ett ganska smalt, IT-baserat parti som bryr oss om föga mer än medborgarrätt på Internet och immaterialrätt – till ett frihetligt, humanistiskt och optimistiskt parti som svarar på alla frågor: såväl de traditionella vård-skola-omsorg-områdena, som de framtidsfrågor som dagens partier knappt tänkt på.

Jag välkomnar denna utveckling, och drar mitt strå till stacken genom att skriva motioner till Piratpartiets medlemsmöten, som hålls varje vår och höst. Här nedan kommer min  första motion till Piratpartiets vårmöte 2013 (som äger rum online 1 april till 12 maj), som också skickats in till Ung Pirats förbundskongress (som äger rum i Uppsala 5-7 april). Dessa frågor kommer jag givetvis driva även inom Ung Pirats förbundsstyrelse, om jag får medlemmarnas förtroende för det – jag kandiderar nu till styrelsen.

Vill du också skriva en motion? Läs här! Vad tycker du om min motion nedan? Kommentarer, kritik och frågor mottages tacksamt!

En rättighets- och kunskapsbaserad språkpolitik

En del av Sápmi, där samiskan äntligen - efter många år av förtryck - erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden. Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

En del av Sápmi, där samiskan äntligen – efter många år av förtryck – erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden.
Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

Låt människor tala fritt!

Piratpartiet har traditionellt drivit frågor om mänskliga och medborgerliga
rättigheter som haft en tydlig koppling till nätfrågor. Medan dessa givetvis varit och förblir mycket viktiga att lyfta, måste vi även ta ställning i relaterade frågor även utanför nätet; sålunda breddar vi oss.

En sådan ny fråga är språk. ”Men vadå? Folk får väl tala vilket språk de vill?” är antagligen er spontana reaktion (för jag kände samma sak för bara några veckor sedan). Sedan dess har jag satt mig in i modern språkvetenskaplig forskning, framför allt Kenneth Hyltenstams lingvistiska standardverk Sveriges sju inhemska språk. Här tecknas en skrämmande bild av Sveriges språkpolitiska historia, ett ämne som kan tyckas kuriöst som i själva verket är av mycket stor vikt. Detta av ett par skäl:
  1. Dels för att det – precis som det är en rättighet att få tala svenska i domstol, i skolan, i kontakt med myndigheter o.s.v. – faktiskt är eller borde vara en individuell rättighet att även använda andra inhemska språk än det majorieten talar i sin kontakt med det officiella Sverige. Historiskt har denna rättighet kränkts på fruktansvärda sätt, t.ex. genom förbud mot att tala samiska i skolan. Sådana förbud är givetvis inget annat än inskränkningar i yttrandefriheten.
  2. Dels för att minoritetsspråken innebär att en mycket viktig skatt av kultur och kunskap finns bevarad, delvis i form av språken i sig (alltså ordförråd, grammatik och dylikt), delvis i form av material producerat på dessa språk (alltså böcker, musik, poesi, historiska dokument och d€ylikt), tack vare att Sveriges minoritetsspråk finns kvar. Tyvärr står dock dessa minoritetsspråk, och därmed dessa skatter, faktiskt inför ett reellt hot.

Det reella hotet består t.ex. i att vissa lokala särpräglade dialekter av samiskan talas av endast några tusen (!) människor, vilket tyder på att språket tyvärr – om det inte får något framöver – kommer dö ut. Samiskan är följdriktigt också upptaget på UNESCO:s förteckning över hotade språk. Insatser har visserligen gjorts i god riktning de senaste decennierna, t.ex. genom att erkänna de inhemska minoritetsspråken som officiella minoritetsspråk och därmed även ge utökade rättigheter för talarna av dessa språk. Men ett stort hot finns fortfarande kvar mot kunskaps- och kulturarvet.

Alla språktalares rättigheter är inte heller idag ordentligt tillgodosedda, eftersom kommuner och andra lokala myndigheter bryter mot den goda språklagstiftningen som Sverige har. Detta påtalar t.ex. Stockholms länsstyrelses och Sametingets gemensamma rapport ”Nationella minoriteter” från år 2012. (Denna rapport torde vara den mest trovärdiga källan på området idag, då Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget har det officiella uppdraget från regeringen att granska uppföljningen av Sveriges minoritetslagstiftning.) Även skolsystemet misslyckas med att leva upp till lagens krav, vilket konstateras i en rapport från Skolinspektionen (”I marginalen”, 2012). Det finns alltså mycket att göra för språkliga rättigheter inom främst kommunpolitik.

Vad gäller aktivt arbete för språkbevarande – som inte främst handlar om att tillgodose individers rättigheter utan om att värna ett viktigt kulturarv – återstår mycket att göra. Detta gäller t.ex. samiskan, där kanske mest arbete för språkbevarande ändå skett på senare år. Sametinget tar i sin rapport ”De samiska språken i Sverige 2012” (också den skriven på uppdrag av regeringen) upp behovet av att bl.a. åtgärda de motstridiga regelverken gällande förskolans språkarbete och av ökade sändningar på minoritetsspråk i public service. Språkrådet har i en rapport föreslagit en rad nya sätt att använda ny teknik för språkbevarande, vilket vi som teknikoptimister borde stödja helhjärtat.

Kravet för att ett språk ska klassificeras som minoritetsspråk i Sverige att det ”av hävd” (i praktiken minst 100 år) ska ha talats inom landets gränser. Därmed är meänkieli, yiddisch, samiska, finska och romani officiellt erkända som minoritetsspråk i Sverige. Märkligt nog är dock teckenspråket inte erkänt som minoritetsspråk, trots att språkvetare anser att det väl fyller kriteriet för minoritetsspråk (t.ex. just den extremt kunniga och vetenskapligt respekterade forskaren Hyltenstam samt Språknämnden, Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik).

(Vill du ha en mycket längre artikel, som är mycket väl källbelagd med hänvisningar till myndighetsrapporter, forskare o.s.v. får du gärna läsa min språkvetenskapliga uppsats Rätten att tala – en introduktion till Sveriges språkpolitik.)

Flera grundläggande piratprinciper – såväl värnandet om individers rättigheter gentemot staten som bevarandet av kultur och kunskap, samt åsikten att vetenskap bör ligga till grund för politiska beslut – för att Piratpartiet bör anta en språkpolitik, som utgår just från detta: rättigheter, kultur, kunskap och vetenskap.

Yrkanden

Mot bakgrund av ovanstående yrkar jag att:

  1. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att de officiella minoritetsspråkens talares medborgerlia rättigheter att nyttja sitt eget språk i kontakt med myndigheter (t.ex. skola och rättsväsende) ska respekteras i lagar och regler och i praktiken. Sverige måste leva upp till internationella åtaganden inom språkpolitikens område. Då myndigheter inte lever upp till lagens krav eller internationella åtaganden måste kraftiga åtgärder vidtas, t.ex. i form av ökade resurser till språkarbete på lokal nivå om nödvändigt.”
  2. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att anslag till bevarande av hotade minoritetsspråk i Sverige ska ökas/nyinföras. T.ex bör public service i högre utsträckning skapa material på minoritetsspråken. I arbetet för att bevara minoritetsspråk bör ny teknik nyttjas mer.”
  3. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att teckenspråket ska upptas som ett officiellt minoritetsspråk. På sikt bör även flera andra språk komma på fråga för ett officiellt erkännande.”
  4. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att lagstiftning, regelverk och arbete för att främja minoritetsspråk måste bygga på en stabil vetenskaplig grund.”

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng Pirat, , , , , , , , , , styrelse, styrelser, förbundsstyrelse, förbundsstyrelsen, Ung Pirats förbundsstyrelse, Ung Pirats styrelse, motion, motioner, språk, rätten till språk, minoritetsspråk, språkpolitik, minoritetsspråkspolitik, minoritet, minoriteter, identitet, kommunikation, kunskap, kultur, fri kultur, språkfrihet, lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, språklagen, samiska, Sametinget, samisk kutlur, samisk historia, finska, sverigefinska, meänkieli, dialekt, dialekter, varietet, varieteter, romani, romani chib, yiddisch, teckenspråk, teckenspråket, svenskt teckenspråk, rättighet, rättigheterUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokrati, toleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Rätten att tala – en introduktion till Sveriges språkpolitik

Den senaste månaden har jag – utöver Råstasjön och migrationspolitik – i hög grad ägnat åt minoritetsspråkspolitik. Detta har resulterat i att jag lagt en motion till Ung Pirats förbundskongress, som förhoppningsvis går igenom på kongressen i april. Givetvis kommer jag skicka motion även till Piratpartiets vårmöte, och givetvis postar jag snart motionen på denna blogg.

Men innan dess bör en kortare introduktion till Sveriges minoritetsspråkspolitik ges, för att besvara funderingar av typen ”Språk? Vad har det med politik att göra?”. Jag hade själv sådana tankegångar för blott en månad sedan. Nu vet jag bättre. Nu har jag nämligen läst igenom det absoluta språkvetenskapliga standardverket ”Sveriges sju inhemska språk” av professor Kenneth Hyltenstam (den främsta experten inom Sveriges minoritetsspråk), läst Nationalencyklopedins och Språkrådets artiklar om minoritetsspråk och grävt ner mig i diverse halvobskyra myndighetsrapporter.

Resultatet av denna sekundärforskning blev en språkvetenskaplig uppsats i ämnet svenska på gymnasiet, där jag utrett Sveriges språkpolitik det gångna seklet: ”Förtryck, okunskap och en ny vändning – en lingvistisk studie av majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk under 1900- respektive 2000-talen ur ett språkpolitiskt perspektiv”. Det är ju ingen universitetsuppsats, men källorna är mycket goda och mina slutsatser på intet sätt kontroversiella. Jag postar uppsatsen här, så att ni andra får en inblick i den historiska och juridiska bakgrunden till Sveriges nuvarande minoritetspolitik inför motionsdiskussionen.

Härmed inleds denna bloggs miniserie Rätten att tala. Trevlig läsning.

Babels torn. Språkförbistringen blev det hårda straff den allsmäktige guden - i abrahimistisk mytologi - skickade över mänskligheten, då människan visat sitt högmod. Att inte kunna förstå varandra är givetvis illa - därför måste minoriteter få tala sitt eget språk.  Men flerspråkighet i sig är bara positivt.

Babels torn. Språkförbistringen blev det hårda straff den allsmäktige guden – i abrahimistisk mytologi – skickade över mänskligheten, då människan visat sitt högmod. Att inte kunna förstå varandra är givetvis illa.
Men flerspråkighet i sig är bara positivt. Tänk på all kultur och kunskap som går förlorad då språk dör.

Förtryck, okunskap och en ny vändning

– en lingvistisk studie av majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk under 1900- respektive 2000-talen ur ett språkpolitiskt perspektiv

Det svenska majoritetssamhället har det senaste dryga seklet överlag missgynnat Sveriges minoritetsspråk och inskränkt minoriteternas språkliga rättigheter, d.v.s. utövat lingvisticism[1] (Hyltenstam, 1997). Denna negativa behandling, som enligt områdets främsta auktoritet Hyltenstam (1997) skett på alla geografiska nivåer i samhället och från många av samhällets institutioner, har ofta utförts av hänsyn till nationalistiska idéer om enspråkig enhet och grundats på okunskap om den språkliga mångfald som alltid präglat Sverige (Hyltenstam, 1997b). En positiv utveckling för minoritetsspråken har emellertid från det offentliga skett de senaste två årtiondena, troligen grundad på en ökad insikt hos beslutsfattare om minoriteternas särart samt den belysning ämnet sedan 1900-talets slut fått genom bl.a. Europeiska Unionens och Förenta Nationernas uppmärksammande av minoritetsspråk (Laino, 1997:143ff).

Denna positiva utvecklings viktigaste led är det officiella erkännandet av samtliga svenska minoritetsspråk – bortsett från teckenspråket – år 2000, utvidgningen av minoritetsspråklig lagstiftning år 2010 och det positiva språkarbete, bl.a. i form av utvidgade juridiska rättigheter för talare av minoritetsspråk och ökade offentliga resurser till kulturarbete inom de erkända minoritetsspråken, som blivit följden av detta lagstiftande (Språkrådet, 2012; Länsstyrelsen & Sametinget, 2013). Allt detta framgår tydligt av tillgänglig lingvistisk forskning rörande de olika minoritetsspråkens ställning historiskt i Sverige. Hur de gångna 100 årens utveckling skett konkret utifrån de olika minoritetsspråken samt utifrån olika viktiga faktorer rörande språkbevarande kontra språkbyte är fokuset för denna texts diskussion.

Definition av lingvistiska termer

Lika tydlig som ovan nämnda slutsatser om minoritetsspråken, är inte frågan om vilka språk som bör klassificeras som minoritetsspråk, en definitionsfråga om vilken olika uppfattningar förvisso florerar. Sveriges minoritetsspråk definieras i denna text som de språk som enligt språkvetenskapen av hävd talats i Sverige och som inte är svenska, d.v.s. i nuläget samiska, meänkieli, finska, romani, yiddisch samt teckenspråk (Hyltenstam, 1999).

Begreppen ”språk” och ”dialekt” fodrar i sig en definition, då viss begreppsförvirring råder (Hyltenstam, 1999d). Någon enhetlig, lingvistiskt brett accepterad definition av dessa begrepp finns inte (Hyltenstam, 1999c:100-117), varför denna text inte kommer definiera begreppen utan istället utgå från det stöd den större delen av språkvetenskapen ger för bruket av olika termer i olika sammanhang, i enlighet med det lingvistiska standardverket Sveriges sju inhemska språk (Hyltenstam, 1999a).

Såsom hos Hyltenstam (1999c:103f) används begreppet ”varietet” stundtals i denna text i stället för ”språk” eller ”dialekt”, i kontexter då tolkningsmöjligheten – rörande huruvida varieteten är att betrakta som ett språk eller en dialekt – skall betonas.

Samiskans ungefärliga utbredningsområde. Den samiska som talas i område 1 och den som talas i område 9 är mer olika än svenska och isländska. Samiskan räknas ändå ofta som ett (!) språk, av historiska och kulturella skäl.

Samiskans ungefärliga utbredningsområde. Den samiska som talas i område 1 och den samiska som talas i område 9 är mer olika än svenska och
isländska. Samiskan räknas likväl ofta som ett enda språk (där språken i 1
respektive 9 blott är olika dialekter), av historiska och kulturella skäl.
Detta är bara ett exempel på definitionsproblematiken kring språk och dialekter.

Minoritetsspråkens karaktäristika

Med utgångspunkt från ovan nämnda definitioner, skall först en introduktion till respektive minoritetsspråks
karaktäristika ges. I denna introduktion redovisas dels av vilket slag de olika minoritetsspråken är, dels hur dem på var sitt sätt behandlats av majoritetssamhället. Denna introduktion är alltså att betrakta som en väsentlig del av diskussionen rörande majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk, som därpå fortsätter med granskning av två faktorer av stor vikt för språkbevarande.

Introduktionen inleds härmed med samiskan, då samiskan intar en särställning bland minoritetsspråken i sin egenskap av det språk som talas av ursprungsbefolkningen.[2] Språket har trots detta behandlats mycket negativt av majoritetssamhället; under 1900-talets tidigare delar drev majoritetssamhället kraftigt på en språkbytesprocess, bl.a. genom enspråkighet i stora delar av den skolundervisning som riktade sig till samer (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999). Processen har fått till följd att UNESCO idag klassificerar samiska som hotat (Moseley, 2010). På senare år har emellertid samiskans språkbytesprocess i betydande grad motverkats av majoritetssamhällets nya insatser för språkbevarande i form av bl.a. resurser till samhällsservice på samiska inom vissa geografiska områden och erkännande av samers rättigheter att tala samiska i kontakt med myndigheter i dessa områden (Länsstyrelsen & Sametinget, 2012), såväl som av samernas egna språkliga stödarbete, vilket bland annat skett på initiativ av Sametinget (Sametinget, 2003).

Efter samiskan förefaller finskan vara det äldsta minoritetsspråket i Sverige, då finskan och Finland tidigare naturligt ingått i Sverige i århundraden (Laino, 1999:162-168). Finskan är alltså enligt Laimo (1999:180) att betrakta som primärt ett närmigrantspråk i Sverige; såväl då Finland ingick i Sverige som senare har finskspråkiga flyttat mellan dessa områden. Den finska som talas i Sverige är alltjämt i högsta grad levande (den historiska bristen på goda insatser för språkbevarande från det allmänna till trots), och denna svenska varietet – sverigefinska (m.a.o. den varietet av finska som övervägande talas inom Sveriges gränser) – är att betrakta som en tämligen särpräglad varietet av finskan (Laimo, 1999:168ff).

Emellertid finns en viss besläktad varietet i Sverige som grundat på tämligen gott stöd i språkvetenskaplig forskning (Hyltenstam, 1999c) och från offentligt håll inte klassificeras som en dialekt utan som ett eget språk: meänkieli. Meänkieli har, vilket utförligt redovisas av Hyltenstam (1999c), ursprungligen uppkommit som en följd av att gränsdragningen mellan Finland och Sverige för 200 år sedan inneburit att en varietet av finskan, talad i Tornedalen, utvecklats på ett säreget vis och i hög grad influerat av språkkontakt med svenskan. Meänkieli karaktäriseras i denna avhandlings kontext primärt av att inte alls ha betraktats som språk i offentliga sammanhang förrän 1900-talets slut (132:ff), vilket skiljer meänkieli från de flesta andra minoritetsspråk, som visserligen inte erkänts officiellt förrän år 2000 men likväl länge innan dess betraktats som egna språk och inte dialekter. Tidigare sågs meänkieli som blott en dialekt av finländska, föraktad av såväl majoritetssamhället som av många av språkets egna talare (Hyltenstam, 1999c:99f).

Två andra minoritetsspråk av helt andra slag än de nämnda är romani och yiddisch. Romani[3] talas primärt av romer, en transnationell migrantgrupp (Laimo, 1999:180) av vilka de första anlände till Sverige på 1500-talet (Fraurud &Hyltenstam, 1999:244). Då romer är en i hög grad kulturellt särpräglad folkgrupp har de varit tämligen isolerade från majoritetssamhället, men interaktion med detta har varit nödvändigt och skett i viss utsträckning, vilket medfört att de varieteter av romani som talas i Sverige bär inslag av svenska influenser som följd av språkkontakt (Fraurud & Hyltenstam, 1999). Interaktionerna har präglats av diskriminering gentemot romer, vilket enligt Fraurud och Hyltenstam (1999) påverkat romernas språk negativt.

Jiddisch, å sin sida, har talats i mer än två sekler i Sverige (Boyd & Erland Gadelii, 1999:303), och språket har främst brukats av judar. Ursprungsområde för jiddisch är Rhenområdet i Tyskland, men då judar migrerat över stora delar av världen har språket spridits markant rent geografiskt, en slutsats som dras med bakgrund av Boyd och Erland Gadeliis (1999:306f) historiska redogörelse för jiddisch utveckling. Historiskt och långt in i modern tid har antisemitism varit en starkt begränsande faktor för judars liv i Sverige (Boyd & Erland Gadelii, 1999:312ff), något som säkerligen även påverkat jiddisch möjligheter till språkbevarande kontra språkbyte negativt.

Teckenspråk är som teckenspråk det mest säregna av Sveriges minoritetsspråk rent språkligt och intar det en särställning hos minoritetsspråken genom att vara det enda som inte är upptaget på listan över officiellt erkända minoritetsspråk. Teckenspråket har emellertid fått ett visst officiellt erkännande, då Riksdagen 1981 antog ett yttrande som omtalade teckenspråket som det språk döva talar (Bergman & Nilsson, 1999). Detta stöd från offentligt håll innebar att Sverige – som Bergman & Nilsson (1999) påtalar – under denna tid gick i bräschen för den internationella utvecklingen vad teckenspråkets officiella erkännande anbelangar. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att Riksdagen 19 år efter sitt yttrande – det första i sitt slag i hela världen – valde att inte inkludera teckenspråk i sin uppteckning över Sveriges minoritetsspråk. Oavsett officiella erkännanden har ekonomiskt stöd emellertid givits till teckenspråk redan sedan tiden innan erkännandet 1981, och ekonomiskt stöd fortsätter ges än idag (Bergman & Nilsson, 1999). Ett exempel på ett positivt stöd från majoritetssamhället till teckenspråket som Bergman & Nilsson (1999) lyfter fram är undervisningen i skolan, som bedrivits i någon utsträckning sedan år 1808.

Affisch på yiddisch från första världskrigets USA. 80 år senare - efter att förföljelserna av språkets talare blivit fruktansvärda, vidriga och dödliga bortom beskrivning - erkändes språket officiellt av Sverige.

Affisch på yiddisch från första världskrigets USA. 80 år senare – efter att förföljelserna av språkets talare blivit fruktansvärda, vidriga och dödliga bortom beskrivning – erkändes språket officiellt av Sverige.

Officiellt erkännande av minoritetsspråken, rättigheter och implementering

Allmänt kan sägas att officiellt erkännande och annan lagstiftning är av stor vikt för det offentligas arbete gentemot minoritetsspråk. 1 april 2000 erkändes officiellt samtliga minoritetsspråk utom teckenspråk i Sverige. Flera rättigheter för dessa språks talare gentemot svenska myndigheter kom att lagstadgas och ett antal geografiska förvaltningsområden inrättades, för samiska, finska respektive meänkieli, där talare av det eller de språk som ingår i deras förvaltningsområde får särskilda rättigheter gentemot sina lokala myndigheter, som i sin tur får statsbidrag för att tillgodose dessa rättigheter.

1 januari 2010 trädde lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk i kraft. Då utvidgades förvaltningsområdena för de tre berörda språken, genom statligt påtvingad anslutning av kommuner oberoende av deras egen åsikt i frågan. Därtill har kommuner på eget initiativ blivit en del av förvaltningsområden för de tre språken, genom ansökan hos Regeringen (Sametinget & Länsstyrelsen, 2013).

Arbete har skett och sker alltjämt hos Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm för att på regeringsuppdrag vägleda förvaltningsområdenas myndigheter på lokal och regional nivå – inte minst kommunerna – i det språkpolitiska arbetet, liksom övriga myndigheter. Sametinget och Länsstyrelsen (2013) uppger att kommuner generellt väl utför det arbete de ålagts gentemot det eller de språk de är förvaltningsområde (och därmed får statsbidrag) för, medan kommuner brister i att följa lagens krav gentemot de minoritetsspråk för vilka kommunerna ifråga inte utgör förvaltningsområde. Landsting saknar i många fall de former som förutsätts för en aktiv verksamhet för minoritetsspråken (Sametinget & Länsstyrelsen, 2013).

En del av Sápmi, där samiskan äntligen - efter många år av förtryck - erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden. Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

En del av Sápmi, där samiskan äntligen – efter många år av förtryck – erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden.
Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

Behandlingen av minoritetsspråken inom skolan

Generellt kan sägas att möjligheten att inom skolsystemet lära sig sitt minoritetsspråk – genom undervisning både på och om språket – är av stor vikt för ett minoritetsspråk förmåga till överlevnad (Hyltenstam, 1999). Minoritetsspråkens talares rätt att använda sina språk i skolan har emellertid ofta under stora delar av 1900-talet ignorerats eller t.o.m. med tvång aktivt motverkats. Detta gäller exempelvis samiskan, där utformningen av utbildningen av samiska barn under det gångna århundradets första hälft tydligt fokuserat på det majoritetssamhället uppfattat som sina egna intressen, på bekostnad av samernas önskemål och behov (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999ff). Som konkret exempel på detta kan nämnas att nomadskolan (föregångaren till dagens sameskola) bedrev undervisning endast på svenska, ej på samiska, trots att målgruppen uteslutande bestod av samer.

Under senare år har skolsituationen emellertid förbättrats, vilket gäller såväl för samiskan som för övriga minoritetsspråk, då ny lagstiftning innebär en rätt för samtliga minoriteters barn att tillskansa sig sitt modersmål genom åtminstone ett par timmars undervisning varje vecka, oavsett antal elever (Språkrådet, 2012). Trots dessa tydliga framsteg inom juridiken brister det svenska skolsystemet i praktiken i själva genomförandet av de plikter det blivit ålagda av staten (Skolinspektionen, 2012). Särskilt brister informationen på kommunal nivå om kommunernas skyldigheter gentemot elever som talar något av de erkända minoritetsspråken. Denna kunskapsbrist – som ofta uttrycks genom inkorrekt informering från kommunernas håll utåt – kvarstår enligt Skolinspektionens senaste undersökning (2012) sedan en tidigare undersökning Skolinspektionen genomförde 2005.

Ett annat stort dilemma Skolinspektionen (2012) tar upp gällande behandlingen av minoritetsspråk i svenska skolsystemet är lärarbristen. Därtill finns strukturella svårigheter i form av en otydlig ansvarsfördelning. Samtidigt som detta tydligt framgår i Skolinspektionens (2012) undersökning, lyfter rapporten även fram flera lokala exempel på kommuner som avviker från mönstret genom att väl utföra sina plikter vad gäller minoritetsspråk.

Källförteckning

  • Bergman, B. & Nilsson, A. (1999). Teckenspråket. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 329-351). Lund: Studentlitteratur.
  • Boyd, S, & Gadelii, K.E. (1999). Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 299-328). Lund: Studentlitteratur.
  • Fraurud, K., & Hyltenstam, K. (1999). Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 241-298). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (red.) (1999a). Sveriges sju inhemska språk. Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (1999b). Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 11-40). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K., Stroud, C., & Svonni, M. (1999). Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 41-97). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (1999c). Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 98-137). Lund: Studentlitteratur.
  • Laino, J. (1999). Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om finska som minoritetsspråk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 138-204). Lund: Studentlitteratur.
  • Länsstyrelsen i Stockholms län & Sametinget (2013). Nationella minoriteter – rapport om tillämpning av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk 2012. http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2013/nationella-minoriteter-rapport-2012.pdf (2013-03-13)
  • Moseley, C. (red.) (2009). Atlas of the World’s Languages in Danger. Paris: UNESCO Publishing. http://www.unesco.org/culture/languages-atlas/index.php (2013-03-13)
  • Sverige. Sametinget (2003). Start för en offensiv samisk språkpolitik. http://www.sametinget.se/1511 (2013-03-13)
  • Sverige. Skolinspektionen (2012). I marginalen – En granskning av modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning i de nationella minoritetsspråken. http://www.skolinspektionen.se/Documents/Kvalitetsgranskning/min/kvalgr-min-samf.pdf (2013-03-13)
  • Sverige. Språkrådet (2012). Vanliga frågor om minoritetsspråk. http://www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_id=2119 (2013-03-13)

[1] ”lingivisticism” definieras här som ”språkligt grundat förtryck”.

[2] Samiska definieras här som ett språk med flera geografiskt skilda dialekter, då detta är det gängse synsättet som även kan användas inom språkvetenskapen (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999:42f). Det bör noteras att ”samiska” åsyftar flera varieteter som  ur lingvistiskt perspektiv enligt Hyltenstam, Stroud och Svonni (1999:42f) mycket väl skulle kunna betecknas som olika språk. Ett identiskt resonemang gäller för romani (Fraurud & Hyltenstam, 1999).

[3] Ett annat namn på språket är ”romani chib”.

Pride-parad med skyltar på olika språk. Språklig mångfald FTW!

Pride-parad med skyltar på olika språk. Språklig mångfald FTW!
Foto: , CC-BY-SA 3.0.

Språkpolitiken har förbättrats. Men många utmaningar finns kvar att åtgärda. Nästa inlägg i min miniserie ”Rätten att tala” handlar om just dessa och vad Ung Pirat och Piratpartiet kan göra i frågan.

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng Pirat, språk, rätten till språk, minoritetsspråk, språkpolitik, minoritetsspråkspolitik, minoritet, minoriteter, identitet, kommunikation, kunskap, kultur, fri kultur, språkfrihet, lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, språklagen, samiska, Sametinget, samisk kutlur, samisk historia, finska, sverigefinska, meänkieli, dialekt, dialekter, varietet, varieteter, romani, romani chib, yiddisch, teckenspråk, teckenspråket, svenskt teckenspråk, rättighet, rättigheterUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokrati, toleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

terrorism, våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas

Detta – Nationalencyklopedins definition av begreppet ”terrorism” – är ett ganska märkligt sätt att inleda ett blogginlägg på. Men det beror på att ämnet för detta blogginlägg i sig är just märkligt. Märkligt, eftersom det detta blogginlägg berör är den nyliga intervjun där en folkvald politiker kallar medborgares fredliga protester mot ett nytt avtal för ”en mild form av terrorism”. Nej, förresten, ett sådant uttalande är inte märkligt; ”märkligt” är ett alldeles för svagt ord. Detta bör istället betraktas som fullständigt absurt.

Politikern jag talar om är Marielle Gallo, EU-parlamentariker för det konservativa franska partiet Union pour un Mouvement Populaire. Och intervjun jag talar om publicerades på den franskspråkiga webbplatsen PC INpact. Gallo talar om de rätt massiva protesterna mot det medborgarrättsfientliga och av Läkare utan Gränser kritiserade handelsavtalet ACTA, protester som började i vintras. Såhär lyder den relevanta intervjufrågan (i fetstil) och Gallos svar – allt översatt av den ideella organisationen EDRI (European Digital Rights) med tillåtelse från PC INpact – där hon nämner terrorism:

Intervjufrågan: One can hope that lawyers can define notions in a more clear way. When you speak of a campaign of misinformation, I have a naive question: whose campaign, for what?

Gallos svar: Listen, you must be aware that Anonymous turned up in the Polish parliamentary assembly. It isn’t just a question of misinformation. It is a soft form of terrorism that scares people. They are afraid. This is a fantasy. ACTA has become a fantasy. And that is relayed by the whole Internet network. I have great relations with Jérémie Zimmermann, but I don’t punch with his weight.

Marielle Gallo, folkvald politiker som kallar folket terrorister.

Marielle Gallo, folkvald politiker som kallar folket terrorister.
Foto: Christian Engström.

Så Gallo menar alltså att de tämligen massiva folkliga protester mot ACTA som skett runtom i Europa sedan i vintras – inte minst i Polen och Tyskland – är att klassificera som ”en mild form av terrorism”. Protesterna har delvis varit stora demonstrationer i ett hundratal europeiska städer, inledningsvis tämligen spontana sådana under vintern om jag inte missminner mig, sedan mer samordnade sammankomster den 4 februari (då enskilda demonstrationer samlade 10 000-tals människor i Europa, medan kanske 1 000 personer deltog på demonstrationen i Stockholm, imponerande givet att termometern visade någonstans från -10 till -15 grader). Dessa demonstrationer har överlag varit helt fredliga. Vidare har protesterna också i hög grad tagit sig uttryck i tusentals (tiotusentals?) mejl skickade till EU-parlamentarikerna för att påverka dem, och i 2,8 (då den lämnades in knappt 2,5) miljoner underskrifter på en namninsamling mot ACTA. Den sammanlagda kritiken mot ACTA har gjort att maktbalansen i EU-parlamentet skiftat helt, från massiv (90 procent eller något sådant har jag hört) övervikt för ACTA:s förespråkare, till hyfsat jämnt skägg, troligen viss övervikt för motståndarna.

Jag medger att en del av agerandet som utförs av människor som kallar sig ”Anonymous”, ibland i nätfrihetens namn, är odemokratiskt – det handlar om nedstängningar av ens antagonisters webbplatser, vilket faktiskt är lika illa som statlig censur. Men censur är inte våldshandlingar; det är således inte terrorism. Och i vilket fall har den allra största delen av protesterna, även den största delen av protesterna som sker med Anonymous symbol Guy Fawkes-masken (t.ex. den gång då något dussin polska parlamentsledamöter helt enkelt tog på sig masken för att visa sin avsky mot ACTA), varit helt fredliga och demokratiska. Sådant engagemang hos folket är inget folkvalda bör rycka på axlarna åt (Gallo bjuder i intervjun även på den föga demokratiska one-linern ”Our task is to represent the citizens, but because they are busy with other things, our task is to think for them!”), och än mindre utmåla som ”terrorism”.

För terrorismen – den äkta terrorismen – är fruktansvärd. Oavsett om den söker sitt stöd i högerextrema, separatistiska, islamistiska, kristna, anarkistiska eller vilka andra strömningar, rörelser eller ideologier i samhället som helst, måste terrorismen bekämpas. Våldet som politisk metod kan aldrig accepteras i ett demokratiskt samhälle. Att bekämpa terrorism är förvisso en viktig statlig uppgift.

Just därför är det så hemskt att kampen mot terrorn missbrukas. Diktaturer har ända sedan George Bushs så famösa, simplistiska och irrationella uttalande 2001 (”Either you are with us or you are with the terrorists”) utnyttjat västvärldens rädsla för terrorism för att (felaktigt) utmåla regimkritiker och oppositionella som terrorister – och denna metod har nu uppenbarligen anammats av demokratiskt folkvalda politiker, om än en så länge i mycket begränsad utsträckning. Västvärlden själv har överreagerat mot terrorn och lagt oproportionerligt stora resurser på bekämpning av det förhållandevis lilla problem terrorism tack och lov ändå är. Många demokratier har svikit sina ideal om mänskliga rättigheter och demokrati i kampen mot terrorismen – vilket är paradoxalt då det enda syfte som förenar all terrorism, oavsett ideologi, är just föraktet mot demokratins ideal; genom att bekämpa terrorister på ett odemokratiskt sätt går man alltså terroristerna till mötes.

Att i detta läge, då terrorbekämpningen redan gått överstyr, så felaktigt missbruka begreppet ”terrorism” och kalla egna upprörda och fredliga medborgare för terrorister är alldeles vanvettigt. Det torde vi alla kunna enas om. (Till Gallos försvar bör nämnas att hon i ett senare uttalande inte direkt backat från sin formulering om ”en mild form av terrorism”, men åtminstone nu påstår att hon är glad över debatten som ägt rum…) Men när det gäller hur yttrandet ska ses på ett större plan är det lite mer öppet för tolkning; här framför Rick Falkvinge i sitt inlägg ett par åtminstone någorlunda plausibla reflektioner.

Gallo har föga respekt för demokratin; det kommer inte som någon enorm överraskning. Det är märkligt och synd att hennes uttalande inte rönt större uppmärksamhet i media. Men egentligen är inte detta det viktiga – Gallo har knappast stöd hos särskilt många makthavare, tack och lov – utan det viktiga är istället det ACTA Gallo så ivrigt och befängt försvarat. Jag tror inte Gallo är ond – hon vill säkerligen väl och tror sig göra samhället en tjänst – men ACTA har konsekvenser som inte kan beskrivas som annat än just onda. Enligt Läkare utan Gränser, som kritiserat ACTA starkt, handlar avtalet om inget mindre än att ”förhandla bort människors liv”, då avtalet om det går igenom kommer försvåra fattiga människors tillgång till livsviktiga mediciner. Och enligt vetenskapliga rapporter hotar ACTA även fundamentala rättigheter för Europas medborgare som fastslås i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Vi har nästan en vecka på oss att stoppa detta livsfarliga avtal. 4 juli röstar EU-parlamentet om saken. Röstar de nej, är ACTA kört. Över. Borta. Och som sagt – EU:s medborgare har lyckats ändra maktbalansen från 90/10 till ACTA:s fördel, till ungefärliga 50/50 i nuläget. Ingen vet säkert hur omröstningen kommer gå. Men alla vet säkert att om vi, medborgare i Europas länder och annorstädes, fortsätter trycka på för fattigas liv och för mänskliga rättigheter – då kan vi faktiskt stoppa avtalet.

Det just du kan göra är mycket enkelt: mejla EU-parlamentarikerna för att visa ditt missnöje med ACTA. Var artig, håll dig kort. That’s it. Vill du skicka till alla över 750 EU-parlamentariker i ett hög är det smidigast att helt enkelt skicka ditt mejl till europarl-all@falkvinge.net, så skickas det automatiskt vidare till alla parlamentarikers mejladresser. Mycket enkelt. Vill du istället få fram en mejllista sorterad efter t.ex. partigrupp eller land de representerar, kan du enkelt använda ett mycket fiffigt verktyg denna länk går till. Och än mer effektivt är att ringa till EU-parlamentariker (ja, en i taget då…) med detta verktyg, eller att skicka papperspost till dem (här finns adresser).


Skrämmande terrorister i Gallos ögon – vanliga svenska demonstranter i andras.
Foto: Christian Engström.

ACTA hotar människors liv och rättigheter, och dess främsta förespråkare verkar ha föga till övers för sådana grundläggande värden som folkligt engagemang i en demokrati. Mejla EU-parlamentarikerna idag, så kan vi tillsammans stoppa avtalet.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Nedanstående är krönikeartade reflektioner över Wikipedia, över språk, över samarbete och över arbetet för den fria kunskapen i stort. Dessa har ursprungligen publiceratsden blogg som tillhör Wikimedia Sverige, den ideella svenska förening som arbetar för fri kunskap i allmänhet och Wikimedia-projekt som Wikipedia i synnerhet. Kommentera gärna.

Babels torn. Målning av Pieter Bruegel d.ä.

Babels torn. Målning av Pieter Bruegel d.ä.

I begynnelsen, när världen var ung, var mänskligheten enad. Och mänskligheten talade ett och samma språk, och det var som att hela världen låg för deras fötter. Tämligen bokstavligen – de byggde ett torn, som kanske skulle kunna nå upp till himlen. Om nu Gud rättvist ville bestraffa människornas ohälsosamma hybris, eller var rädd att de skulle kunna hota honom i hans allsmäktighet, eller hade någon annan anledning till sina handlingar – det förtäljer inte den bibliska historien. Den konstaterar enbart att Gud ville stoppa bygget, och gjorde detta på ett sätt han fann tillämpligt: Gud splittrade människornas tungomål så att de olika människorna talade olika språk. Språkförbistringen gjorde att människorna inte längre kunde samarbeta, och tornet – som kom att döpas till Babels torn – blev ett slags symbol för språklig diversitet.

Babels torn kan tyckas mycket främmande i dagens moderna värld. Likväl finns åtminstone något korn av sanning i berättelsen, oavsett om språken nu skiljdes åt av en gudomlig varelse (vilket ligger utom vetenskapen) eller uppkom på ett mer naturligt vis (vilket stöds av vetenskapen). Förvisso är det så att språken i årtusenden skiljt olika människor från varandra och förhindrat effektiv kommunikation däremellan. Men nu, i Internet-åldern, med Google Translate och liknande verktyg, blir de gamla problemen alltmer förlegade. Nya öppningar för mellanmänskligt samarbete skapas, bortom språkets ofta betungande barriärer. Detta inlägg ska handla om just sådant samarbete, över ett av de projekt som förenar flest olika språktalare i världen: Wikipedia.

Världens mest mångspråkiga encyklopedi

Att Wikipedia är världens största encyklopedi och dessutom inget mindre än det kanske bästa uppslagsverk mänskligheten producerat, det visste nog du som läser denna blogg redan. Och du visste säkert redan att Wikipedia är flerspråkigt. Men något du kanske inte kände till är att Wikipedia inte bara finns på svenska och de stora världsspråken och några. Wikipedia finns förvisso på mängder av små, lokala språk. Totalt finns hela 285 olika språkversioner av Wikipedia, varav nästan alla, 275 stycken, är aktiva. 275! Jag kan inte tänka mig att något enskilt projekt i mänsklighetens historia har lyckats med konststycket att på ett blott drygt decennium mångfaldiga sig själv på så många olika språk.

Men alla 275 är förstås inte så omfattande som svenskspråkiga Wikipedia, den Wikipedia-upplaga de flesta av denna bloggs läsare torde vara mest vana vid. Språkversionerna varierar enormt i omfång, från den enorma engelskspråkiga Wikipedias närapå 4 000 000 (!) artiklar, till språkversioner som Wikipedia på tetum, med mer blygsamma 658 artiklar och ändå en rätt god potential med tanke på språkets ungefärliga 1 miljon talare. (En parentes i sammanhanget är att svenskspråkiga Wikipedia för ett par år sedan åkte ur topp tio, där vi – givet språkets förhållandevis mycket få antal talare; svenskan placerar sig någonstans runt 50:e plats på listan över världens språk efter antal talare – förvånansvärt länge lyckats ligga kvar.)

Med 275 olika språk finns onekligen en del att välja och vraka på. Men nu är det tyvärr så, att de allra flesta människor inte är polyglotter – de behärskar blott sitt modersmål och kanske något mer språk. Här i Sverige kan väl de flesta svenska och engelska flytande, och skolundervisningen ger alla möjligheten till att lära sig ett tredje språk. Likväl brukar svenska wikipedianer (vad jag känner till) nästan uteslutande skriva på svenskspråkiga och engelskspråkiga Wikipedia, sin förmåga att skriva på någon annan språkversion till trots. Vad beror detta på? Antagligen gammal vana. En ovilja att behöva fräscha upp sina gamla språkkunskaper från högstadiet för att bidra.

Att våga ta steget ut

Naturligtvis är det fullkomligt legitimt att redigera Wikipedia utan att någonsin sätta sin digitala fot i någon annan språkversion överhuvudtaget. Men av egen erfarenhet vet jag att steget ut ur det hemtama, vanliga, vardagliga svenska faktiskt kan vara mycket givande. Jag har dock ännu inte skrivit särskilt mycket på engelskspråkiga Wikipedia, och är kanske det bästa exemplet på en hemmastadd wikipedian som sorgligt nog inte vågat lämna hemspråket. Med detta i baktankarna, eller i alla fall i det undermedvetna, beslöt jag så iförrrgår för att göra slag i saken. Jag skulle lämna svenskspråkiga Wikipedias trygghet. Jag skulle till och med lämna engelskans relativt bekanta marker bakom mig. Jag skulle skriva min första artikel på spanskspråkiga Wikipedia.

Jan Arnald, en mästerlig författare tillika inspiratör för Wikipedia-redigering. Foto: Sara Arnald, CC-BY-SA 3.0.

Jan Arnald, en mästerlig författare tillika inspiratör för Wikipedia-redigering.
Foto: Sara Arnald, CC-BY-SA 3.0.

Det hela började egentligen inte i några funderingar över människors benägenhet att stanna på fast mark, språkligen. Men nog började det med språket, på sätt och vis. Det började med att jag under min gångna körtelfeber hade riktigt ordentligt tråkigt, var alldeles för sjuk för att redigera Wikipedia och därför sökte min tillflykt i litteraturens värld. Så jag försjönk i Arne Dahls (egentligen Jan Arnalds) underbara dekalog om A-gruppen, en fantastiskt serie om en grupp intellektuellt elitpoliser – tänk Sherlock Holmes gånger 8, och i det moderna Sverige – med oerhört väl utvecklade personligheter, spännande intriger och framför allt en förmåga att bruka det svenska språket jag aldrig sett maken till; Dahl fullkomligen briljerar med sitt språkbruk, han äger det.

Nå, nu ska jag inte komma för långt från ämnet. Så fort jag tillfrisknat började jag undersöka tillståndet på Wikipedias information om Dahl. Det var tämligen skralt. Visserligen hade vi en helt okej artikel om själva författaren på svenska, även om den brast i källhänvisning, men själva böckerna skildrades inte mer än med några meningar i författarens artikel. Mina vidare äventyr för att täcka denna lucka i svenskspråkiga Wikipedias i övrigt i nuläget ganska så fulla karta (kan man få för sig – i själva verket saknar vi ju åtminstone ungefär 88 procent av engelskspråkiga Wikipedias artiklar överhuvudtaget…) ska inte redovisas här, utan där hänvisar jag till min egen Wikipedia-dagbok.

Men inte bara svenskspråkiga Wikipedia saknade information om A-gruppen – spanskspråkiga Wikipedia hade ingen information alls om Arne Dahl/Jan Arnald. Inte en enda artikel! Den slutsatsen nådde jag efter att ha studerat interwikilänkarna i såväl svenskspråkiga som engelskspråkiga Wikipedias artiklar om författaren, och jag tror att jag testade att skriva in http://es.wikipedia.org/wiki/Jan_Arnald (alltså direktadressen till den eventuella artikeln om Jan Arnald på spanskspråkiga) i webbläsarfönstret, utan att få mer information än ”Denna artikel existerar inte.”, på spanska. Jan Arnald hade alltså ingen artikel på spanskspråkiga Wikipedia. Nu är jag ingen mästare på spanska, inte alls. Men jag har precis gått ut första gymnasieåret, och har läst spanska sedan sexan. Och med mitt spanskbetyg A i bakhuvudet, och vetskapen om att jag ändå brukar kunna tillgodogöra mig Wikipedia-artiklar på spanska, och framför allt medveten om att riktlinjen var djärv! är universell på alla Wikipedia-versioner, gjorde jag slag i saken.

Jag började skriva mitt livs första Wikipedia-artikel på spanska.

En artikels födelse

För att inte plåga encyklopedin med mina taffliga nybörjarförsök, och för att om möjligt kunna få språklig respons innan artikeln lades ut i encyklopedin, skapade jag en undersida till min användarsida som jag använde som plats för utkast till artikeln om Jan Arnald. Så började jag skriva. Jag kollade mycket på andra spanskspråkiga författarartiklar – för att få reda på såväl det tillämpliga artikelupplägget som den tillämpliga terminologin – och använde frekvent språkverktyg som Lexin, Google Translate och, allra mest, engelskspråkiga Wiktionary. (Det sistnämnda är alltså också ett wikiprojekt, som Wikipedia, fast med syftet att inte skriva en encyklopedi utan en ordbok med översättningar, etymologi etc. Just översättningar och böjningsformer för verb var vad jag var ute efter i mitt spanskspråkiga arbete, och Wiktionary fungerade som vanligt alldeles utmärkt för detta ändamål.)

Det var inte helt lätt, och tog lite tid, men snart nog hade jag producerat ett första utkast som jag var rätt nöjd med. Då söker jag efter ”Jan Arnald” på spanskspråkiga Wikipedia, och döm om min förvåning då den rätt awesome ”Menade du [närliggande namn]…?”-funktionen föreslår artikeln… Jan Arland?!?! Jag klickar mig in och finner fort en artikel som faktiskt behandlar rätt författare, men med fel namn. Suck! Felstavade namn! Vad ska jag nu göra? Hade jag skapat min artikel förgäves?

Gudskelov (på sätt och vis…) är artikeln om ”Arland” rätt kort, så min egen artikel är betydligt längre och kan i princip fullständigt ersätta den gamla rakt av. Men det orkar jag inte den kvällen. Då orkar jag bara fråga folk på svenskspråkiga Wikipedias IRC-kanal efter någon som kan flytta artikeln på spanskspråkiga Wikipedia (jag kunde inte själv eftersom jag inte var ”bekräftad användare”; för att kunna flytta sidor behöver man vara just en bekräftad användare, vilket man automatiskt blir efter 50 redigeringar – men jag hade inte gjort 50 redigeringar). Och ingen bekräftad användare på spanskspråkiga Wikipedia fanns i svenskspråkiga Wikipedias IRC-kanal.

Sök och du skall finna hjälp på Wikipedia

Så då flyttade jag lite våghalsigt till spanskspråkiga Wikipedias IRC-kanal och hittade många människor som gärna ville hjälpa mig där. Efter att ha uppgivit lite källor (de andra språkversionerna, Arnalds officiella webbplats) på att Arnald inte heter Arland ordnade wikipedianen Cesar Jared snabbt att artikeln blev flyttad. I samband med detta kommer jag också i kontakt med vederbörande över den privata chattfunktionen via IRC. Jag tackar så mycket för hjälpen, förklarar mitt ärende och Cesar Jared erbjuder sig då att kolla igenom mitt utkast till artikeln. Hen korrekturläser inledningen och gör en del förbättringar. En viss svårförståelig mening jag skrivit orsakar huvudbry, men vi lyckas gemensamt lösa saken över IRC.

Dagen därpå beslutar jag mig för att göra slag i saken. Min artikel om Jan Arnald ska in på spanskspråkiga Wikipedia. Så jag öppnar redigeringsrutan på den nu alltså korrekt namngivna artikeln, klistrar in min egen text högst upp ovan den gamla texten och för sedan metodiskt in samtliga uppgifter från gamla texten i min egen text, och passar då också på att delvis modifiera mitt eget språkbruk i enlighet med den gamla texten. Det går finfint.

Sedan, just när jag ska klicka Spara, eller rättare sagt Grabar la página, minns jag vad Cesar Jared frågade om igår över privat IRC: källor, dessa för Wikipedias läsare helt ovärderliga bevis på att man inte fabulerar fritt i artiklarna utan faktiskt har något (vettigt) på fötterna. Mitt utkast innehöll av lättja inga källor, men jag hade lovat att lägga in källorna senare, då jag skulle stöta på fler källor när jag gjorde klart min svenska artikel om A-gruppen-serien. Men så gaskade jag upp mig – nog kunde jag rätt enkelt hitta länkar nog för att källbelägga allt i den ändå inte jättelånga Arnald-artikeln jag skrivit! Så någon timme senare är artikeln fylld med hänvisningar till Arnalds egen webbplats, Arnalds Arne Dahl-webbplats, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Jag är klar. Jag sparar.

Och skapar* min första spanskspråkiga Wikipedia-artikel någonsin.

*I själva verket visade sig artikeln ju redan finnas, så formellt skapade jag den inte – men å andra sidan hade jag skrivit mitt eget utkast från scratch, och den artikel som blev resultatet av min redigering var väsensskild från den gamla.

Traditionella kunskapssamlingar. Föga föränderliga. Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Traditionella kunskapssamlingar. Föga föränderliga.
Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Historien utan slut

Vore Wikipedia en vanlig encyklopedi, som Nationalencyklopedin, skulle historien så gott som ta slut här. När artikeln väl är publicerad är den ”klar”, och i den traditionella bokformen frusen, åtminstone fram tills tryckningen av nästa upplaga. Skillnaden kunde näppeligen vara större mot Wikipedias arbetssätt. Här har arbetet knappt börjat då jag lagt in mitt eget sjok i artikeln. Och just för att jag skrivit en artikel på ett språk jag inte till fullo behärskar, söker jag aktivt hjälp av andra wikipedianer för att kickstarta den massiva redigeringsprocess som undvikligen följer på varje bidrag till Wikipedia.

Nybörjare som jag är på den spanskspråkiga upplagan känner jag inte till om det finns något centralt be om hjälp-ställe, så jag går in på svenskspråkiga Wikipedias allmänna diskussionsplats Bybrunnen, klickar in mig på interwikilänken till spanskas bybrunn (som inte är en bybrunn utan ett café) och hittar direkt en länk betitlad Ayuda (som betyder hjälp), som uppenbarligen går till en sida där wikipedianer kan göra just vad jag var ute efter – be varandra om hjälp i skapandet av encyklopedin. Jag skapar sålunda ett nytt avsnitt för Arnald-artikeln och förklarar mitt ärende.

Inom två timmar har den för mig tidigare helt okända wikipedianen Camima hörsammat mitt rop på hjälp och hunnit med en rätt ordentlig språklig putsning av ”min” artikel. Jag vet inget alls om Camima, men vi är båda wikipedianer, så då jag mitt i alla goda förbättringar av texten Camima gjort upptäcker en korrigering som verkar bestå i ett missförstånd (den felaktiga uppfattningen att ”Svenska Deckarakademin” skulle vara ett deckarpris när de i själva verket är en institution som delar ut ett deckarpris) tackar jag så varmt för all hjälp och påtalar sedan misstaget på Camimas diskussionssida. En kvart senare hoppar ”nytt meddelande”-rutan upp, och Camima har svarat på min diskussionssida och dessutom redan fixat till formuleringen om Svenska Deckarakademin så den blev än bättre än den ursprungliga.

Senare på kvällen dyker en annan wikipedian upp, Shalbat, och bidrar ännu mer till Jan Arnald-artikelns grammatiska lyft. Shalbat visar sig vara författare till uppåt ett tjog Artículos buenos, det vill säga motsvarigheten till våra Bra artiklar, och denna skickliga författare tar sig alltså ändå tiden att hjälpa en nybörjare med föga kunskap om språket och språkversionen. Jag tackar naturligtvis även Shalbat för hens hjälp. Och så sent som imorse, när jag vaknade upp efter att ha låtit utkastet till detta blogginlägg vila under natten, har ytterligare en spanskspråkig wikipedian, som går under namnet Rondador, bidragit till artikeln, därtill med en uppmuntrande kommentar i redigeringskommentaren.

Vad leder då allt detta fram till?

Jag har inte berättat denna sanna historia om en artikels framväxt för att visa på något som på Wikipedia är extraordinärt eller särskilt speciellt. För det är det inte. Denna process – någon skapar en kort artikel under fel namn, en annan fixar till wikiformateringen, en tredje flyttar artikeln till korrekt titel, en fjärde lägger in en lång utökning med källor men taffligt språk, en fjärde, femte och en sjätte putsar till språkbruket och så vidare i all oändlighet – är hur Wikipedia fungerar. Om någon illasinnad person mot förmodan skulle byta ut hela artikeln om Jan Arnald mot ”Jag är BÄST, hihihi!” kommer den gamla versionen återkomma på i genomsnitt någon minut. ”Wikipedia doesn’t work in theory, only in practice” är en sådan där one-liner som uttrycker just hur Wikipedia faktiskt fungerar, rent konkret, alla abstrakta invändningar till trots. Och anledningen till att Wikipedia fungerar är något stort, och det jag anser vara det allra främsta hos Wikipedia.

Det allra främsta hos Wikipedia, menar jag, är inte de fantastiska artiklar som skapats, inte heller den hjälp encyklopedin givit miljontals studenter, inte ens det underbara mellanmänskligt samarbete detta globala projekt utgör. Det främsta är istället att Wikipedia, mer än någonting annat i mänsklighetens historia, utgör ett bevis på vad vi intuitivt egentligen vet: de flesta människor vill väl. Hade världen sett ut på ett annat sätt än detta hade Wikipedia oundvikligen fallerat; inget såpass öppet projekt skulle kunna fungera om mänskligheten i stort hade onda intentioner, eftersom projektet då skulle tas över av de illvilliga.

Men människor är goda, och Wikipedia fungerar, tack vare insatserna från miljontals fri- och välvilliga människor världen över. En sådan sentens är lätt att uttrycka utan vidare reflektion – det är bara att kolla på statistiken över skribenters aktivitet och geografiska fördelning för att verifiera dess giltighet – men jag har nu, när jag själv, personligen och högst konkret upplevt sanningen bakom dessa ord, fått en annan insikt i detta världsvida projekt, tack vare samarbetet med spanskspråkiga wikipedianer angående den nu rätt fina artikeln om Jan Arnald.

Dessa människor sitter alltså ofta på andra sidan jordklotet, har en bakgrund som antagligen skiljer sig tämligen rejält från min egen och talar ett språk jag knappt behärskar. Likväl lyckas vi på Wikipedia samarbeta utan några nämnvärda svårigheter – tack vare det vi har gemensamt. Det vi har gemensamt, det vi delar med alla wikipedianer världen över, är en vision, en bild av en framtid som är möjlig, en utopi där mänskligheten delar med sig av sin kunskap och vi alla når fullständig upplysning. Eller, för att uttrycka det med de tämligen famösa ord Jimbo Wales, Wikipedias grundare, yttrat:

Imagine a world in which every single person on the planet is given free access to the sum of all human knowledge. That’s what we’re doing.

Foto: code poet, CC-BY-NC-SA 2.0

Tänk dig en värld där varje människa på planeten har fri tillgång till mänsklighetens samlade kunskap. Det är det vi sysslar med.
Foto: code poet, cc-by-nc-sa 2.0

Tillsammans kan vi, genom fritt och öppet samarbete, åstadkomma den värld Wales beskrev så träffande. Vill du också vara med? Surfa in på svenskspråkiga Wikipedia, skapa ett konto och börja redigera. Så förverkligar vi denna vision. Tillsammans.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Ett begrepp de flesta av er läsare – framförallt de av er som kommer från Piratpartiet – nog känner till är ”nyspråk”. Uttrycket kommer från Orwells 1984 (som jag snart skall läsa – det känns så fånigt att hela tiden referera till något en inte läst), där det är beteckningen på ett nytt språk, eller kanske snarare nya betydelser till gamla och ord, nya ord och förbud av vissa ord. Låt mig presentera ett till begrepp i samma anda: nylogik. Nylogik är logik som egentligen inte är logisk, men som enligt de förnuftiga beslutsfattarna är det. Ett konkret, nutida exempel på ett nylogiskt resonemang är detta:

Staten har inte råd att lägga ned massor av pengar på kriminella fildelare. Därför besluts att privata intressen istället för staten ska få upprätthålla upphovsrätten – det vill säga, upphovsrättsinnehavarna själva får rätt att bedriva rättslig process mot fildelare mycket enklare.Tycka vad en vill om lösningen, men den är i alla fall logisk, inte nylogisk. Här kommer dock den dramatiska vändningen som gör resonemanget nylogiskt: polisen får också rätt att jaga fildelare enklare. Ja, för polisen kan ju inte ha mindre rättigheter än privata intressen eller hur?

Vid närmare granskning är ovanstående resonemang långt ifrån logiskt, naturligtvis. Men uppenbarligen anses det logiskt. Nylogiskt. Äkta logisk kan komma att kallas ”gammellogik” eller ”bakåtsträvarlogik”. Och ordet ”logik”s betydelse skriftar till ordet ”nylogiks betydelse”. Så blir logik och nylogik synonyma. När folk använt ”logik” som om det hade samma innebörd som ”nylogik”, kommer folk tycka att ovanstående resonemang är logiskt. Inte bara nylogiskt, utan logiskt. Och logik är något bra. Något eftersträvansvärt. Alltså håller ovanstående resonemang.

Nylogiken – överlåt tänkandet i de förnuftigas (makthavarnas) händer!

Helt orelaterat, men mycket skrämmande, är Svensk Myndighetskontrolls blogginlägg om utveckling av tankeläsning. Seriös statlig amerikansk lite hemlig forskning på området. Mycket chockerande.

Läs det nu!

Om någon läsare mot förmodan vill läsa fortsättningen på sagan: var bara lugn. Jag skall snart skriva den.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag har mången gång skrivit om hur bra jag tycker webbplatsen dn.se är (åtminstone har mitt uppskattande av webbplatsen varit underförstått). Något jag gillar på dn.se, men glömt att skriva om, är det veckoliga Nutidstestet, som har några frågor vilkas svar kan hittas i DN-artiklar. Det är roligt att kolla hur mycket jag kommer ihåg från senaste veckans nyheter, och att lära sig svaren på de frågor jag inte kan. Det är faktiskt möjligt att gå tillbaka flera veckor (ändå till den första veckan, tror jag) och göra testen igen, vilket är mycket intressant.

En annan bra sak på dn.se är språkspalten/svaren på språkfrågor från läsarna. Där lär jag mig hela tiden nya grejer, och eftersom det är möjligt att själv skicka in frågor (även om jag inte gjort det än) kan en få ett korrekt, trovärdigt svar på ens frågor rörande lingvistik, grammatik och – ja, språk helt enkelt.

Nåväl. När jag började skriva detta inlägg tänkte jag ta upp något dåligt med dn.se. Vid vissa nyheter finns det möjlighet att diskutera ämnet för artikeln. Jättebra, naturligtvis! Diskussion är intressant och roligt. För att kunna kommentera måste en skapa en inloggning. Inget konstigt med det. På ”skaffa inloggning”-sidan behöver en dock fylla i vissa obligatoriska uppgifter. Okej. Inte konstigt. Riktigt namn, kanske, så att dn.se kan kontakta en? Visserligen vill jag inte göra mitt namn offentligt på Internet, men att de avkrävde det skulle vara fullt förståeligt, och jag skulel helt enkelt strunta i att skaffa ett konto där. Men nej. Riktigt namn efterfrågas inte. Dock efterfrågas kön. Det är alltså obligatoriskt att fylla i om en är man eller kvinna för att få kommentera på dn.se:s kommentarsfunktion. Även födelseår efterfrågas obligatoriskt. Ursäkta? Var det inte Dagens Nyheter som på din ledarsida förespråkar jämställdhet? Att inte bry sig om kön? Och samtidigt avkräver de den informationen av folk som vill kommentera? Logiskt? Jag anser inte det. Visserligen har många forum könsangivelse obligatoriskt, men att dn.se skulle ha det är… förvånande och upprörande.

Read Full Post »

Personligen gillar jag avancerat språk. Jag behärskar det inte tillnärmelsevis fulländat, men försöker ändå använda det här på bloggen. Det ger ett formellt och professionellt intryck, och framförallt är det vackrare, anser jag. Det är dock viktigt att det är korrekt, och framförallt bör språket vara förståeligt. Många av Sveriges kommuners webbplatser använder ”krångligt” språk med svåra och långa ord, ”tillkrånglade” (anser nog många) fraser och annorlunda uttryck – kort sagt språk som skiljer sig ganska signifikant från talspråk. Att kunna tillgodogöra sig dessa texter är mycket viktigt i ett demokratiskt samhälle, eftersom vissa av de behandlar hur röstning går till och tar upp viktiga lagar (just dessa exempel finns i enkelt språk på riksdagens webbplats, så de var kanske inte så bra exempel, men jag tror att ni förstår vad jag menar, vilket, som sagt, är det viktigaste).

Enbart cirka sju och en halv procent av webbplatserna som tillhör de svenska kommunerna erbjuder lättläst information. Detta är alldeles för få. Som jag skrivit på en annan blogg som svar till ett inlägg vars skrivares åsikt är att besökarna borde få besvara enkäter och dylikt och på det sättet utveckla webbplatsen:

Ett ytterligare steg man kunde ta är att låta besökarna skapa webbplatsen, inte bara ge tips och besvara enkäter. Jag menar alltså att webbplatserna kunde bli wikiliknande; de bör kanske inte bli så möjliga att redigera som MediaWiki-webbplatser (MediaWiki är den wikiteknik som bland annat Wikipedia använder), utan först borde någon granska förslagen på förbättringar/ny information innan den publiceras. Ett exempel är att webbplatser med många sidor på “byråkratiska” skulle kunna skrivas om på enklare språk av besökarna.

Några gammelmedielänkar:

Read Full Post »

Older Posts »