Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘varietet’

Motion: En rättighets- och kunskapsbaserad språkpolitik

Piratpartiet breddas. Vi går från ett ganska smalt, IT-baserat parti som bryr oss om föga mer än medborgarrätt på Internet och immaterialrätt – till ett frihetligt, humanistiskt och optimistiskt parti som svarar på alla frågor: såväl de traditionella vård-skola-omsorg-områdena, som de framtidsfrågor som dagens partier knappt tänkt på.

Jag välkomnar denna utveckling, och drar mitt strå till stacken genom att skriva motioner till Piratpartiets medlemsmöten, som hålls varje vår och höst. Här nedan kommer min  första motion till Piratpartiets vårmöte 2013 (som äger rum online 1 april till 12 maj), som också skickats in till Ung Pirats förbundskongress (som äger rum i Uppsala 5-7 april). Dessa frågor kommer jag givetvis driva även inom Ung Pirats förbundsstyrelse, om jag får medlemmarnas förtroende för det – jag kandiderar nu till styrelsen.

Vill du också skriva en motion? Läs här! Vad tycker du om min motion nedan? Kommentarer, kritik och frågor mottages tacksamt!

En rättighets- och kunskapsbaserad språkpolitik

En del av Sápmi, där samiskan äntligen - efter många år av förtryck - erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden. Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

En del av Sápmi, där samiskan äntligen – efter många år av förtryck – erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden.
Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

Låt människor tala fritt!

Piratpartiet har traditionellt drivit frågor om mänskliga och medborgerliga
rättigheter som haft en tydlig koppling till nätfrågor. Medan dessa givetvis varit och förblir mycket viktiga att lyfta, måste vi även ta ställning i relaterade frågor även utanför nätet; sålunda breddar vi oss.

En sådan ny fråga är språk. ”Men vadå? Folk får väl tala vilket språk de vill?” är antagligen er spontana reaktion (för jag kände samma sak för bara några veckor sedan). Sedan dess har jag satt mig in i modern språkvetenskaplig forskning, framför allt Kenneth Hyltenstams lingvistiska standardverk Sveriges sju inhemska språk. Här tecknas en skrämmande bild av Sveriges språkpolitiska historia, ett ämne som kan tyckas kuriöst som i själva verket är av mycket stor vikt. Detta av ett par skäl:
  1. Dels för att det – precis som det är en rättighet att få tala svenska i domstol, i skolan, i kontakt med myndigheter o.s.v. – faktiskt är eller borde vara en individuell rättighet att även använda andra inhemska språk än det majorieten talar i sin kontakt med det officiella Sverige. Historiskt har denna rättighet kränkts på fruktansvärda sätt, t.ex. genom förbud mot att tala samiska i skolan. Sådana förbud är givetvis inget annat än inskränkningar i yttrandefriheten.
  2. Dels för att minoritetsspråken innebär att en mycket viktig skatt av kultur och kunskap finns bevarad, delvis i form av språken i sig (alltså ordförråd, grammatik och dylikt), delvis i form av material producerat på dessa språk (alltså böcker, musik, poesi, historiska dokument och d€ylikt), tack vare att Sveriges minoritetsspråk finns kvar. Tyvärr står dock dessa minoritetsspråk, och därmed dessa skatter, faktiskt inför ett reellt hot.

Det reella hotet består t.ex. i att vissa lokala särpräglade dialekter av samiskan talas av endast några tusen (!) människor, vilket tyder på att språket tyvärr – om det inte får något framöver – kommer dö ut. Samiskan är följdriktigt också upptaget på UNESCO:s förteckning över hotade språk. Insatser har visserligen gjorts i god riktning de senaste decennierna, t.ex. genom att erkänna de inhemska minoritetsspråken som officiella minoritetsspråk och därmed även ge utökade rättigheter för talarna av dessa språk. Men ett stort hot finns fortfarande kvar mot kunskaps- och kulturarvet.

Alla språktalares rättigheter är inte heller idag ordentligt tillgodosedda, eftersom kommuner och andra lokala myndigheter bryter mot den goda språklagstiftningen som Sverige har. Detta påtalar t.ex. Stockholms länsstyrelses och Sametingets gemensamma rapport ”Nationella minoriteter” från år 2012. (Denna rapport torde vara den mest trovärdiga källan på området idag, då Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget har det officiella uppdraget från regeringen att granska uppföljningen av Sveriges minoritetslagstiftning.) Även skolsystemet misslyckas med att leva upp till lagens krav, vilket konstateras i en rapport från Skolinspektionen (”I marginalen”, 2012). Det finns alltså mycket att göra för språkliga rättigheter inom främst kommunpolitik.

Vad gäller aktivt arbete för språkbevarande – som inte främst handlar om att tillgodose individers rättigheter utan om att värna ett viktigt kulturarv – återstår mycket att göra. Detta gäller t.ex. samiskan, där kanske mest arbete för språkbevarande ändå skett på senare år. Sametinget tar i sin rapport ”De samiska språken i Sverige 2012” (också den skriven på uppdrag av regeringen) upp behovet av att bl.a. åtgärda de motstridiga regelverken gällande förskolans språkarbete och av ökade sändningar på minoritetsspråk i public service. Språkrådet har i en rapport föreslagit en rad nya sätt att använda ny teknik för språkbevarande, vilket vi som teknikoptimister borde stödja helhjärtat.

Kravet för att ett språk ska klassificeras som minoritetsspråk i Sverige att det ”av hävd” (i praktiken minst 100 år) ska ha talats inom landets gränser. Därmed är meänkieli, yiddisch, samiska, finska och romani officiellt erkända som minoritetsspråk i Sverige. Märkligt nog är dock teckenspråket inte erkänt som minoritetsspråk, trots att språkvetare anser att det väl fyller kriteriet för minoritetsspråk (t.ex. just den extremt kunniga och vetenskapligt respekterade forskaren Hyltenstam samt Språknämnden, Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik).

(Vill du ha en mycket längre artikel, som är mycket väl källbelagd med hänvisningar till myndighetsrapporter, forskare o.s.v. får du gärna läsa min språkvetenskapliga uppsats Rätten att tala – en introduktion till Sveriges språkpolitik.)

Flera grundläggande piratprinciper – såväl värnandet om individers rättigheter gentemot staten som bevarandet av kultur och kunskap, samt åsikten att vetenskap bör ligga till grund för politiska beslut – för att Piratpartiet bör anta en språkpolitik, som utgår just från detta: rättigheter, kultur, kunskap och vetenskap.

Yrkanden

Mot bakgrund av ovanstående yrkar jag att:

  1. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att de officiella minoritetsspråkens talares medborgerlia rättigheter att nyttja sitt eget språk i kontakt med myndigheter (t.ex. skola och rättsväsende) ska respekteras i lagar och regler och i praktiken. Sverige måste leva upp till internationella åtaganden inom språkpolitikens område. Då myndigheter inte lever upp till lagens krav eller internationella åtaganden måste kraftiga åtgärder vidtas, t.ex. i form av ökade resurser till språkarbete på lokal nivå om nödvändigt.”
  2. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att anslag till bevarande av hotade minoritetsspråk i Sverige ska ökas/nyinföras. T.ex bör public service i högre utsträckning skapa material på minoritetsspråken. I arbetet för att bevara minoritetsspråk bör ny teknik nyttjas mer.”
  3. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att teckenspråket ska upptas som ett officiellt minoritetsspråk. På sikt bör även flera andra språk komma på fråga för ett officiellt erkännande.”
  4. medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att lagstiftning, regelverk och arbete för att främja minoritetsspråk måste bygga på en stabil vetenskaplig grund.”

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng Pirat, , , , , , , , , , styrelse, styrelser, förbundsstyrelse, förbundsstyrelsen, Ung Pirats förbundsstyrelse, Ung Pirats styrelse, motion, motioner, språk, rätten till språk, minoritetsspråk, språkpolitik, minoritetsspråkspolitik, minoritet, minoriteter, identitet, kommunikation, kunskap, kultur, fri kultur, språkfrihet, lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, språklagen, samiska, Sametinget, samisk kutlur, samisk historia, finska, sverigefinska, meänkieli, dialekt, dialekter, varietet, varieteter, romani, romani chib, yiddisch, teckenspråk, teckenspråket, svenskt teckenspråk, rättighet, rättigheterUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokrati, toleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Rätten att tala – en introduktion till Sveriges språkpolitik

Den senaste månaden har jag – utöver Råstasjön och migrationspolitik – i hög grad ägnat åt minoritetsspråkspolitik. Detta har resulterat i att jag lagt en motion till Ung Pirats förbundskongress, som förhoppningsvis går igenom på kongressen i april. Givetvis kommer jag skicka motion även till Piratpartiets vårmöte, och givetvis postar jag snart motionen på denna blogg.

Men innan dess bör en kortare introduktion till Sveriges minoritetsspråkspolitik ges, för att besvara funderingar av typen ”Språk? Vad har det med politik att göra?”. Jag hade själv sådana tankegångar för blott en månad sedan. Nu vet jag bättre. Nu har jag nämligen läst igenom det absoluta språkvetenskapliga standardverket ”Sveriges sju inhemska språk” av professor Kenneth Hyltenstam (den främsta experten inom Sveriges minoritetsspråk), läst Nationalencyklopedins och Språkrådets artiklar om minoritetsspråk och grävt ner mig i diverse halvobskyra myndighetsrapporter.

Resultatet av denna sekundärforskning blev en språkvetenskaplig uppsats i ämnet svenska på gymnasiet, där jag utrett Sveriges språkpolitik det gångna seklet: ”Förtryck, okunskap och en ny vändning – en lingvistisk studie av majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk under 1900- respektive 2000-talen ur ett språkpolitiskt perspektiv”. Det är ju ingen universitetsuppsats, men källorna är mycket goda och mina slutsatser på intet sätt kontroversiella. Jag postar uppsatsen här, så att ni andra får en inblick i den historiska och juridiska bakgrunden till Sveriges nuvarande minoritetspolitik inför motionsdiskussionen.

Härmed inleds denna bloggs miniserie Rätten att tala. Trevlig läsning.

Babels torn. Språkförbistringen blev det hårda straff den allsmäktige guden - i abrahimistisk mytologi - skickade över mänskligheten, då människan visat sitt högmod. Att inte kunna förstå varandra är givetvis illa - därför måste minoriteter få tala sitt eget språk.  Men flerspråkighet i sig är bara positivt.

Babels torn. Språkförbistringen blev det hårda straff den allsmäktige guden – i abrahimistisk mytologi – skickade över mänskligheten, då människan visat sitt högmod. Att inte kunna förstå varandra är givetvis illa.
Men flerspråkighet i sig är bara positivt. Tänk på all kultur och kunskap som går förlorad då språk dör.

Förtryck, okunskap och en ny vändning

– en lingvistisk studie av majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk under 1900- respektive 2000-talen ur ett språkpolitiskt perspektiv

Det svenska majoritetssamhället har det senaste dryga seklet överlag missgynnat Sveriges minoritetsspråk och inskränkt minoriteternas språkliga rättigheter, d.v.s. utövat lingvisticism[1] (Hyltenstam, 1997). Denna negativa behandling, som enligt områdets främsta auktoritet Hyltenstam (1997) skett på alla geografiska nivåer i samhället och från många av samhällets institutioner, har ofta utförts av hänsyn till nationalistiska idéer om enspråkig enhet och grundats på okunskap om den språkliga mångfald som alltid präglat Sverige (Hyltenstam, 1997b). En positiv utveckling för minoritetsspråken har emellertid från det offentliga skett de senaste två årtiondena, troligen grundad på en ökad insikt hos beslutsfattare om minoriteternas särart samt den belysning ämnet sedan 1900-talets slut fått genom bl.a. Europeiska Unionens och Förenta Nationernas uppmärksammande av minoritetsspråk (Laino, 1997:143ff).

Denna positiva utvecklings viktigaste led är det officiella erkännandet av samtliga svenska minoritetsspråk – bortsett från teckenspråket – år 2000, utvidgningen av minoritetsspråklig lagstiftning år 2010 och det positiva språkarbete, bl.a. i form av utvidgade juridiska rättigheter för talare av minoritetsspråk och ökade offentliga resurser till kulturarbete inom de erkända minoritetsspråken, som blivit följden av detta lagstiftande (Språkrådet, 2012; Länsstyrelsen & Sametinget, 2013). Allt detta framgår tydligt av tillgänglig lingvistisk forskning rörande de olika minoritetsspråkens ställning historiskt i Sverige. Hur de gångna 100 årens utveckling skett konkret utifrån de olika minoritetsspråken samt utifrån olika viktiga faktorer rörande språkbevarande kontra språkbyte är fokuset för denna texts diskussion.

Definition av lingvistiska termer

Lika tydlig som ovan nämnda slutsatser om minoritetsspråken, är inte frågan om vilka språk som bör klassificeras som minoritetsspråk, en definitionsfråga om vilken olika uppfattningar förvisso florerar. Sveriges minoritetsspråk definieras i denna text som de språk som enligt språkvetenskapen av hävd talats i Sverige och som inte är svenska, d.v.s. i nuläget samiska, meänkieli, finska, romani, yiddisch samt teckenspråk (Hyltenstam, 1999).

Begreppen ”språk” och ”dialekt” fodrar i sig en definition, då viss begreppsförvirring råder (Hyltenstam, 1999d). Någon enhetlig, lingvistiskt brett accepterad definition av dessa begrepp finns inte (Hyltenstam, 1999c:100-117), varför denna text inte kommer definiera begreppen utan istället utgå från det stöd den större delen av språkvetenskapen ger för bruket av olika termer i olika sammanhang, i enlighet med det lingvistiska standardverket Sveriges sju inhemska språk (Hyltenstam, 1999a).

Såsom hos Hyltenstam (1999c:103f) används begreppet ”varietet” stundtals i denna text i stället för ”språk” eller ”dialekt”, i kontexter då tolkningsmöjligheten – rörande huruvida varieteten är att betrakta som ett språk eller en dialekt – skall betonas.

Samiskans ungefärliga utbredningsområde. Den samiska som talas i område 1 och den som talas i område 9 är mer olika än svenska och isländska. Samiskan räknas ändå ofta som ett (!) språk, av historiska och kulturella skäl.

Samiskans ungefärliga utbredningsområde. Den samiska som talas i område 1 och den samiska som talas i område 9 är mer olika än svenska och
isländska. Samiskan räknas likväl ofta som ett enda språk (där språken i 1
respektive 9 blott är olika dialekter), av historiska och kulturella skäl.
Detta är bara ett exempel på definitionsproblematiken kring språk och dialekter.

Minoritetsspråkens karaktäristika

Med utgångspunkt från ovan nämnda definitioner, skall först en introduktion till respektive minoritetsspråks
karaktäristika ges. I denna introduktion redovisas dels av vilket slag de olika minoritetsspråken är, dels hur dem på var sitt sätt behandlats av majoritetssamhället. Denna introduktion är alltså att betrakta som en väsentlig del av diskussionen rörande majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk, som därpå fortsätter med granskning av två faktorer av stor vikt för språkbevarande.

Introduktionen inleds härmed med samiskan, då samiskan intar en särställning bland minoritetsspråken i sin egenskap av det språk som talas av ursprungsbefolkningen.[2] Språket har trots detta behandlats mycket negativt av majoritetssamhället; under 1900-talets tidigare delar drev majoritetssamhället kraftigt på en språkbytesprocess, bl.a. genom enspråkighet i stora delar av den skolundervisning som riktade sig till samer (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999). Processen har fått till följd att UNESCO idag klassificerar samiska som hotat (Moseley, 2010). På senare år har emellertid samiskans språkbytesprocess i betydande grad motverkats av majoritetssamhällets nya insatser för språkbevarande i form av bl.a. resurser till samhällsservice på samiska inom vissa geografiska områden och erkännande av samers rättigheter att tala samiska i kontakt med myndigheter i dessa områden (Länsstyrelsen & Sametinget, 2012), såväl som av samernas egna språkliga stödarbete, vilket bland annat skett på initiativ av Sametinget (Sametinget, 2003).

Efter samiskan förefaller finskan vara det äldsta minoritetsspråket i Sverige, då finskan och Finland tidigare naturligt ingått i Sverige i århundraden (Laino, 1999:162-168). Finskan är alltså enligt Laimo (1999:180) att betrakta som primärt ett närmigrantspråk i Sverige; såväl då Finland ingick i Sverige som senare har finskspråkiga flyttat mellan dessa områden. Den finska som talas i Sverige är alltjämt i högsta grad levande (den historiska bristen på goda insatser för språkbevarande från det allmänna till trots), och denna svenska varietet – sverigefinska (m.a.o. den varietet av finska som övervägande talas inom Sveriges gränser) – är att betrakta som en tämligen särpräglad varietet av finskan (Laimo, 1999:168ff).

Emellertid finns en viss besläktad varietet i Sverige som grundat på tämligen gott stöd i språkvetenskaplig forskning (Hyltenstam, 1999c) och från offentligt håll inte klassificeras som en dialekt utan som ett eget språk: meänkieli. Meänkieli har, vilket utförligt redovisas av Hyltenstam (1999c), ursprungligen uppkommit som en följd av att gränsdragningen mellan Finland och Sverige för 200 år sedan inneburit att en varietet av finskan, talad i Tornedalen, utvecklats på ett säreget vis och i hög grad influerat av språkkontakt med svenskan. Meänkieli karaktäriseras i denna avhandlings kontext primärt av att inte alls ha betraktats som språk i offentliga sammanhang förrän 1900-talets slut (132:ff), vilket skiljer meänkieli från de flesta andra minoritetsspråk, som visserligen inte erkänts officiellt förrän år 2000 men likväl länge innan dess betraktats som egna språk och inte dialekter. Tidigare sågs meänkieli som blott en dialekt av finländska, föraktad av såväl majoritetssamhället som av många av språkets egna talare (Hyltenstam, 1999c:99f).

Två andra minoritetsspråk av helt andra slag än de nämnda är romani och yiddisch. Romani[3] talas primärt av romer, en transnationell migrantgrupp (Laimo, 1999:180) av vilka de första anlände till Sverige på 1500-talet (Fraurud &Hyltenstam, 1999:244). Då romer är en i hög grad kulturellt särpräglad folkgrupp har de varit tämligen isolerade från majoritetssamhället, men interaktion med detta har varit nödvändigt och skett i viss utsträckning, vilket medfört att de varieteter av romani som talas i Sverige bär inslag av svenska influenser som följd av språkkontakt (Fraurud & Hyltenstam, 1999). Interaktionerna har präglats av diskriminering gentemot romer, vilket enligt Fraurud och Hyltenstam (1999) påverkat romernas språk negativt.

Jiddisch, å sin sida, har talats i mer än två sekler i Sverige (Boyd & Erland Gadelii, 1999:303), och språket har främst brukats av judar. Ursprungsområde för jiddisch är Rhenområdet i Tyskland, men då judar migrerat över stora delar av världen har språket spridits markant rent geografiskt, en slutsats som dras med bakgrund av Boyd och Erland Gadeliis (1999:306f) historiska redogörelse för jiddisch utveckling. Historiskt och långt in i modern tid har antisemitism varit en starkt begränsande faktor för judars liv i Sverige (Boyd & Erland Gadelii, 1999:312ff), något som säkerligen även påverkat jiddisch möjligheter till språkbevarande kontra språkbyte negativt.

Teckenspråk är som teckenspråk det mest säregna av Sveriges minoritetsspråk rent språkligt och intar det en särställning hos minoritetsspråken genom att vara det enda som inte är upptaget på listan över officiellt erkända minoritetsspråk. Teckenspråket har emellertid fått ett visst officiellt erkännande, då Riksdagen 1981 antog ett yttrande som omtalade teckenspråket som det språk döva talar (Bergman & Nilsson, 1999). Detta stöd från offentligt håll innebar att Sverige – som Bergman & Nilsson (1999) påtalar – under denna tid gick i bräschen för den internationella utvecklingen vad teckenspråkets officiella erkännande anbelangar. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att Riksdagen 19 år efter sitt yttrande – det första i sitt slag i hela världen – valde att inte inkludera teckenspråk i sin uppteckning över Sveriges minoritetsspråk. Oavsett officiella erkännanden har ekonomiskt stöd emellertid givits till teckenspråk redan sedan tiden innan erkännandet 1981, och ekonomiskt stöd fortsätter ges än idag (Bergman & Nilsson, 1999). Ett exempel på ett positivt stöd från majoritetssamhället till teckenspråket som Bergman & Nilsson (1999) lyfter fram är undervisningen i skolan, som bedrivits i någon utsträckning sedan år 1808.

Affisch på yiddisch från första världskrigets USA. 80 år senare - efter att förföljelserna av språkets talare blivit fruktansvärda, vidriga och dödliga bortom beskrivning - erkändes språket officiellt av Sverige.

Affisch på yiddisch från första världskrigets USA. 80 år senare – efter att förföljelserna av språkets talare blivit fruktansvärda, vidriga och dödliga bortom beskrivning – erkändes språket officiellt av Sverige.

Officiellt erkännande av minoritetsspråken, rättigheter och implementering

Allmänt kan sägas att officiellt erkännande och annan lagstiftning är av stor vikt för det offentligas arbete gentemot minoritetsspråk. 1 april 2000 erkändes officiellt samtliga minoritetsspråk utom teckenspråk i Sverige. Flera rättigheter för dessa språks talare gentemot svenska myndigheter kom att lagstadgas och ett antal geografiska förvaltningsområden inrättades, för samiska, finska respektive meänkieli, där talare av det eller de språk som ingår i deras förvaltningsområde får särskilda rättigheter gentemot sina lokala myndigheter, som i sin tur får statsbidrag för att tillgodose dessa rättigheter.

1 januari 2010 trädde lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk i kraft. Då utvidgades förvaltningsområdena för de tre berörda språken, genom statligt påtvingad anslutning av kommuner oberoende av deras egen åsikt i frågan. Därtill har kommuner på eget initiativ blivit en del av förvaltningsområden för de tre språken, genom ansökan hos Regeringen (Sametinget & Länsstyrelsen, 2013).

Arbete har skett och sker alltjämt hos Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm för att på regeringsuppdrag vägleda förvaltningsområdenas myndigheter på lokal och regional nivå – inte minst kommunerna – i det språkpolitiska arbetet, liksom övriga myndigheter. Sametinget och Länsstyrelsen (2013) uppger att kommuner generellt väl utför det arbete de ålagts gentemot det eller de språk de är förvaltningsområde (och därmed får statsbidrag) för, medan kommuner brister i att följa lagens krav gentemot de minoritetsspråk för vilka kommunerna ifråga inte utgör förvaltningsområde. Landsting saknar i många fall de former som förutsätts för en aktiv verksamhet för minoritetsspråken (Sametinget & Länsstyrelsen, 2013).

En del av Sápmi, där samiskan äntligen - efter många år av förtryck - erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden. Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

En del av Sápmi, där samiskan äntligen – efter många år av förtryck – erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden.
Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

Behandlingen av minoritetsspråken inom skolan

Generellt kan sägas att möjligheten att inom skolsystemet lära sig sitt minoritetsspråk – genom undervisning både på och om språket – är av stor vikt för ett minoritetsspråk förmåga till överlevnad (Hyltenstam, 1999). Minoritetsspråkens talares rätt att använda sina språk i skolan har emellertid ofta under stora delar av 1900-talet ignorerats eller t.o.m. med tvång aktivt motverkats. Detta gäller exempelvis samiskan, där utformningen av utbildningen av samiska barn under det gångna århundradets första hälft tydligt fokuserat på det majoritetssamhället uppfattat som sina egna intressen, på bekostnad av samernas önskemål och behov (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999ff). Som konkret exempel på detta kan nämnas att nomadskolan (föregångaren till dagens sameskola) bedrev undervisning endast på svenska, ej på samiska, trots att målgruppen uteslutande bestod av samer.

Under senare år har skolsituationen emellertid förbättrats, vilket gäller såväl för samiskan som för övriga minoritetsspråk, då ny lagstiftning innebär en rätt för samtliga minoriteters barn att tillskansa sig sitt modersmål genom åtminstone ett par timmars undervisning varje vecka, oavsett antal elever (Språkrådet, 2012). Trots dessa tydliga framsteg inom juridiken brister det svenska skolsystemet i praktiken i själva genomförandet av de plikter det blivit ålagda av staten (Skolinspektionen, 2012). Särskilt brister informationen på kommunal nivå om kommunernas skyldigheter gentemot elever som talar något av de erkända minoritetsspråken. Denna kunskapsbrist – som ofta uttrycks genom inkorrekt informering från kommunernas håll utåt – kvarstår enligt Skolinspektionens senaste undersökning (2012) sedan en tidigare undersökning Skolinspektionen genomförde 2005.

Ett annat stort dilemma Skolinspektionen (2012) tar upp gällande behandlingen av minoritetsspråk i svenska skolsystemet är lärarbristen. Därtill finns strukturella svårigheter i form av en otydlig ansvarsfördelning. Samtidigt som detta tydligt framgår i Skolinspektionens (2012) undersökning, lyfter rapporten även fram flera lokala exempel på kommuner som avviker från mönstret genom att väl utföra sina plikter vad gäller minoritetsspråk.

Källförteckning

  • Bergman, B. & Nilsson, A. (1999). Teckenspråket. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 329-351). Lund: Studentlitteratur.
  • Boyd, S, & Gadelii, K.E. (1999). Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 299-328). Lund: Studentlitteratur.
  • Fraurud, K., & Hyltenstam, K. (1999). Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 241-298). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (red.) (1999a). Sveriges sju inhemska språk. Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (1999b). Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 11-40). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K., Stroud, C., & Svonni, M. (1999). Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 41-97). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (1999c). Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 98-137). Lund: Studentlitteratur.
  • Laino, J. (1999). Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om finska som minoritetsspråk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 138-204). Lund: Studentlitteratur.
  • Länsstyrelsen i Stockholms län & Sametinget (2013). Nationella minoriteter – rapport om tillämpning av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk 2012. http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2013/nationella-minoriteter-rapport-2012.pdf (2013-03-13)
  • Moseley, C. (red.) (2009). Atlas of the World’s Languages in Danger. Paris: UNESCO Publishing. http://www.unesco.org/culture/languages-atlas/index.php (2013-03-13)
  • Sverige. Sametinget (2003). Start för en offensiv samisk språkpolitik. http://www.sametinget.se/1511 (2013-03-13)
  • Sverige. Skolinspektionen (2012). I marginalen – En granskning av modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning i de nationella minoritetsspråken. http://www.skolinspektionen.se/Documents/Kvalitetsgranskning/min/kvalgr-min-samf.pdf (2013-03-13)
  • Sverige. Språkrådet (2012). Vanliga frågor om minoritetsspråk. http://www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_id=2119 (2013-03-13)

[1] ”lingivisticism” definieras här som ”språkligt grundat förtryck”.

[2] Samiska definieras här som ett språk med flera geografiskt skilda dialekter, då detta är det gängse synsättet som även kan användas inom språkvetenskapen (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999:42f). Det bör noteras att ”samiska” åsyftar flera varieteter som  ur lingvistiskt perspektiv enligt Hyltenstam, Stroud och Svonni (1999:42f) mycket väl skulle kunna betecknas som olika språk. Ett identiskt resonemang gäller för romani (Fraurud & Hyltenstam, 1999).

[3] Ett annat namn på språket är ”romani chib”.

Pride-parad med skyltar på olika språk. Språklig mångfald FTW!

Pride-parad med skyltar på olika språk. Språklig mångfald FTW!
Foto: , CC-BY-SA 3.0.

Språkpolitiken har förbättrats. Men många utmaningar finns kvar att åtgärda. Nästa inlägg i min miniserie ”Rätten att tala” handlar om just dessa och vad Ung Pirat och Piratpartiet kan göra i frågan.

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng Pirat, språk, rätten till språk, minoritetsspråk, språkpolitik, minoritetsspråkspolitik, minoritet, minoriteter, identitet, kommunikation, kunskap, kultur, fri kultur, språkfrihet, lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, språklagen, samiska, Sametinget, samisk kutlur, samisk historia, finska, sverigefinska, meänkieli, dialekt, dialekter, varietet, varieteter, romani, romani chib, yiddisch, teckenspråk, teckenspråket, svenskt teckenspråk, rättighet, rättigheterUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokrati, toleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »