Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Undersökningar’

I en debattartikel i SvD skriver ett par kulturskapare om Centerpartiets mycket troliga nya partiledare Annie Lööfs något liberala inställning i upphovsrättsfrågan. Lööf ska tydligen i en intervju ha, samtidigt som hon sagt sig värna äganderätten på Internet, drivit tesen att fildelning för privat bruk bör legaliseras – en åsikt hon även framförde i hennes nu uppmärksammade svar på SvT:s valpejl. Now, varande medlem i Piratpartiet och ivrig anhängare av storskalig upphovsrättsreform till allmänhetens godo, är det förstås glädjande att en politiker från ett traditionellt mer fildelningskritiskt parti tycker så; och glädjen minskar inte av det faktum att politikern ifråga med största sannolikhet inte kommer förvägras posten som Centerpartiets partiledare.

Emellertid finns en något förvirrande del i Lööfs uttalande (som jag tyvärr inte tagit del av direkt; jag hittar nämligen inte intervjun på webben), förvirrande uppenbarligen även för de kulturskapare vilka jag i sakfrågan debatten rör sig om inte håller med: Lööf menar på att nedladdning av kultur från Internet är att betrakta som ”konsumtion”. Nu är det visserligen så att debatt om enskilda ords betydelse ofta är meningslös (det är viktigt att ha ett gemensamt språkbruk i diskursen för diskursens egna fortlevnad såsom varande relevant, men då är det oftast konstruktivast att helt enkelt komma överens om en definition, inte jiddra om vad ordet borde betyda), men i detta fall kan jag inte annat än reagera på ordvalet.

Enligt ordboken och gängse språkuppfattning betyder nämligen ”konsumtion” förbrukning. En mer missvisande term är svår att hitta för att beskriva fildelning; själva det som fildelningen bygger på, dess själ om en så vill, är det faktum att filerna, precis som allt immateriellt, kan kopieras och nyttjas av flera samtidigt, utan att originalet skadas på minsta vis. Det är på denna grund all min upphovsrättskritik bygger, och om du som läser detta inte delar den grundläggande uppfattningen är det nog omöjligt för oss att komma överens. Här följer därför en liten pedagogisk film om saken, som förklarar den på ett sätt jag medelst ordens hjälp inte är kapabel till:

Detta synsätt på kopieringen – förståelsen för att det handlar om just kopiering som inte är stöld utan tvärtom raka motsatsen till stöld – leder oundvikligen till slutsatsen att upphovsrätten inte alls är en del av äganderätten; äganderätten säger ju att jag inte får stjäla något från dig eftersom du då inte kan använda det, men om jag kan använda vad det nu är som är ditt utan att förhindra dig från att använda det, är det inte alls ett brott mot äganderätten. Konkret exempel: du bygger ett jättefint hus på din tomt. Om jag går in och sätter mig på verandan, kan du inte samtidigt sätta dig där, och därmed kränker jag din äganderätt; du förhindras att använda det du äger. Om jag däremot bygger ett eget precis likadant hus kan jag sätta mig på verandan i min kopia av huset hur mycket jag vill utan att du hindras från att använda ditt eget hus. Din äganderätt kränkes inte alls.

Och när detta väl etablerats, är det inte långt till slutsatsen att upphovsrätten inte bara är något annat än äganderätten, utan att den faktiskt är en inskränkning i äganderätten. Därmed är det helt irrelevant att tala om att äganderätten ska gälla även på Internet när det gäller immateriella saker som kultur; det är omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, att via Internet stjäla en film fysiskt. Vad som är möjligt  är att kopiera en film, men det lämnar originalet helt oskadat och förhindrar inte skaparen från att använda filmen; därmed är det ur moraliskt äganderättsperspektiv helt okej.

Så, tillbaka till debattartikeln som förorsakade detta mitt argumenterande inlägg. Utöver den rättighetsbaserade argumentationen – som redan tillbakavisats här ovan – framlägger artikelns författare en mer utilitaristisk syn på fildelningen. Resonemanget går så här: kultur är viktigt för samhället. För att skapa kultur krävs finansiering. Fildelningen försvårar finansieringen av kulturen. Därför är fildelning dåligt för samhället.

Jag, liksom resten av Piratpartiet, instämmer till fullo i kulturens betydelse för samhället: vi älskar kultur. Punkt två och tre är vi mer skeptiska till. För det första skapar redan idag de allra flesta kulturskapare sin kultur obetalt och av ingen annan anledning än att de gillar att skapa kultur. Att försörja sig på kulturskapandet har i alla tider varit svårt, och är något som snarast är ett privilegium för de allra mest framgångsrika. Men människan har i alla tider skapat kultur ändå; människan är en skapande varelse. Inte minst visas detta tydligt med Internet och de oerhörda mängder bloggare, musiker, filmare, serietecknare och så vidare som sprider sin egenskapade kultur via allehanda nya kanaler. Alla dessa skulle knappast nått ut utan fildelningen och andra nya tekniska framsteg.

För det andra inverkar fildelningen inte nödvändigtvis negativt på betalviljan. Här handlar det om enkel fakta, och inte om värderingar. Därför presenterar jag här några studier som stödjer min tes:

  • En undersökning från Harvard 2004 (om jag förstått årtalet rätt) visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. Källa, Harvards webbplats.
  • En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. Källor: SvD, Expressen, Aftonbladet.
  • En undersökning från SOM-institutet 2006 visar att nedladdad film inte drar ner på biobesöken. Faktum är att fildelare går dubbelt så mycket på bio som andra (även om detta dels kan tillskrivas det faktum att fler unga går på bio, och fler unga fildelar). Källa, SvD.
  • En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det. Källor: IDG, själva undersökningen, SvD.
  • En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. Källor: IDG, Metro, SvT, själva undersökningen.
  • En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Nyhetskanalen.
  • En undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Metro, IDG, Mailonline.
  • En nyhetsartikel vars research är gjord av en medborgare och inte en journalist (?) visar på siffror som visar att exemplarförsäljning gått ned de senaste åren (vilket missgynnat skivbolag och i viss grad artister), medan inkomster från live-uppträdanden ökat (vilket gynnat artister), och att artister generellt tjänar mer nu än förr. Källa: TimesOnlineLabs.

Sammanfattningsvis finns det alltså ur ett rättighetsbaserat perspektiv ingen anledning till dagens hårda upphovsrätt. Inte heller är det säkert att den gynnar kulturskaparna, då den kan bidra till att folk betalar för exemplar (och därmed ger mer pengar till mellanhänder) istället för att betala mer direkt till kulturskaparen (via konserter, donationer och dylikt; även biobesök kan höra hit i någon mån).  Kulturdelning – som ju är vad fildelning handlar om – är i grunden positivt för samhället, och konsekvenserna av att försöka begränsa den blir alltför oönskade för att vara acceptabla.

Därför bör upphovsrätten reformeras.

Uppdatering: nu skriver DN om en ny enhet polisen skapat för att ta hand om fildelningsfall. Jag undrar stilla om det inte finns andra, värre brott som sådana specialresurser bör läggas på.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Fredagen den 26 november deltog jag på tvådagarskonferensen Wikipedia Academy (arrangören Wikimedia Sverige har nu bloggat om händelsen, liksom Olof Sundin på EXAKT-projektet, Skolbibliotek Öst, Kristina Alexanderson samt Sue Gardner). Några dagar därpå – kanske som en konsekvens av konferensen – skrev 13 nätaktiva, varav flera konferensdeltagare, en debattartikel i SvD om att kulturarvet bör släppas fritt (något Wikimedia Sverige också bloggat om, liksom Mathias Klang och Kristina Alexanderson) på Kungliga Biblioteket (medarrangör var Forskningsavdelningen där). Nedan följer fortsättningen på min serie anteckningar från konferensen, som tar vid där det förra inlägget slutade.

Axel berättar att Martin Hellberg Olsson som egentligen ska tala nu inte är här varför hans föreläsning skippas. Istället flyttas Einar Spetz föreläsning fram. Medan det försiggår lite tekniska saker visar Lars (som jag sitter bredvid) en artikel om en svensk ingenjör han skrivit, som enligt stats.grok.se (ett väldigt underhållande och användbart verktyg som mäter besök på enskilda artiklar på Wikipedia) har typ ett par besök per dag. Det brukar inte vara särskilt hög statistik på Lars artiklar, för många är mer kuriosaaktiga, fast jag flikar in att de som faktiskt besöker artiklarna säkert i högre grad verkligen får nytta av informationen. På konferensen visar det sig vara rätt ont om tid, fast eventuellt är det inte det på grund av Martins frånvaro.

Nå, när det tekniska ordnats tar Einar Spetz plats på podiet (eller vad platsen där folk står och föreläser i en föreläsningslokal nu kallas). Han ska presentera resultatet av en studie om elevers och lärares användning av den svenska språkversionen av Wikipedia. Presentationen finns också upplagd på Internet (jag tror det där är hela presentationen han visar oss); Einar Spetz har också en blogg. Einar börjar med att presentera sig själv: han är skolbibliotekarie, deltagare i Wikipedia-projektet sedan 2005, och har också tidigare varit ledamot i Wikimedia Sveriges styrelse. Han arbetar för Regionbibliotek Stockholm och gör biblioteksprojektet Ortsportaler för att hjälpa bibliotek använda Wikipedia.

Einar gjorde först en förstudie med elevfokus, sedan en fördjupad studie med fokus på lärare. Då Einar gjorde förstudien Wikipedias fel och brister – en angelägenhet för biblioteken? 2007-2008 behövdes förkunskap (det behövs inte längre), och han tog upp bristers angelägenhet för bibliotek (särskilt utbildningsdito). När Einar pratade om studien var många mer intresserade av hur lärare använde Wikipedia snarare än hur eleverna gjorde det. Studien använde enbart enkäter, vilket gav ett kvantitativt resultat. Einar följde upp elevstudien med en lärarstudie, då det fanns en brist på fakta, och många (ev. felaktiga) folkliga föreställningar som att lärare är restriktiva och avråder från Wikipediaanvändning.

Bakgrunden är att Wikipedia kom in i skolvärlden ”bakvägen” via att elever (inte lärare) införde det i skolor. En vanlig folklig uppfattning var också att Wikipedia-användning sänker betyg. Einar har också intresserat sig för frågan eftersom Regionbiblioteket tycker det är intressant. Studien han gjort heter Wikipedia – älskat eller avskytt?. Han intervjuade stockholmslärare i 6 kommuner fördelade på sju undersökningsskolor varav två i Stockholms kommun (en i Söderort och en i innerstan). Andra kommuner var Botkyrka, Danderyd, Upplands Väsby, Vallentuna och någon mer jag inte uppfattar. Det fanns också en kontrollgrupp i Mora, som han inte kommer referera till, men resultaten finns i studien.

Einar fick 266 svar från gymnasielärare, och det fanns då undersökningen gjordes 4459 gymnasielärare i Stockholms län. Således svarade ungefär 6 procent av Stockholms gymnasielärare, och 0,086 procent av alla gymnasielärare i Sverige. Det är det materialet resultatet baseras på. Det är en hyfsad övervikt av kvinnliga respondenter (det fanns fler kvinnliga än manliga gymnasielärare i Stockholm vid tidpunkten), men könsbalans eftersträvades ej. De flersta respondenterna var födda på 70-talet. Första frågan gällde om man använt svenskspråkiga Wikipedia någon gång. 77 procent hade använt det minst en gång senaste 30 dagarna, så Wikipedia var tämligen känt och använt då enkäten fylldes i.

Är 77 % mycket? NE.se användes någon gång den senaste månaden av 36,8 procent av de svarande den (då) senaste månaden; oavsett vilken annan källa man jämförde mer var användningen av svenskspråkiga Wikipedia mer frekvent bland gymnasielärare. Hela 67 procent av gymnasielärararna tyckte att Wikipedia var ganska eller mycket trovärdigt. Gymnasielärarna trodde att eleverna i högre grad uppfattar Wikipedia som mycket eller ganska trovärdigt (de gissade att 88,4 procent av eleverna uppfattade Wikipedia som det). De trodde att kollegerna  i högre grad uppfattade Wikipedia som mindre trovärdiga än vad de egentligen gjorde.

I ganska ringa utsträckning tipsar gymnasielärarna inte eleverna om Wikipedia (60,9 procent har aldrig gjort det). Einar ser två tänkbara alternativa anledningar till detta: det är inte behövt (Wikipedia är så vida känt), eller anses inte bra för ens egna trovärdighet (jag hänger inte riktigt med på Einars resonemang där). Gymnasielärare avråder dock inte särskilt från Wikipedia; 59 procent har aldrig avrått en elev från att använda sajten. Det kan bero på att man vid den här tidpunkten inte diskuterade källbruk så mycket. 83,1 procent hade aldrig tipsat andra lärare att använda Wikipedia; ganska få har alltså tipsat sina kolleger, men de använder trots det själva Wikipedia.

35 procent av lärarna har tipsat eleverna om att använda Wikipedia, en lika stor andel som de som aktivt avrått från att använda webbplatsen. Sedan kommer Einar till frågan om Wikipedia Academys kärnpunkt: att själva redigera. Cirka 48 procent är åtminstone ganska positiva till möjliggheten att skriva och redigera texterna (en del kantanmärkningar – det fanns inte givet utrymme för kommentarer – på den frågan i enkäten var “fast jag tänker inte bidra i alla fall”; det fanns dock inget kompakt motstånd, utan lärarna var ganska nyfikna).

Sammantaget kan sägas att 87 procent av eleverna (enligt första studien)  använde svenskspråkiga Wikipedia senaste månaden; det fanns en stor variation mellan olika skolor. Motsvarande andel för lärarna var det som Einar påpekar något lustiga talet 66,6 procent. Wikipedia var den överlägset mest använda källan i skolan Einar fokuserat på. 42 procent av eleverna respektive 36,8 procent av lärarna hade använt NE.se den senaste månaden (NE.se fanns på skolan). Mycket eller ganska trovärdig (trovärdighetsfakta är dock en färskvareuppgift; massmedia påverkar så det kan antagligen kan ändras snabbt) ansågs Wikipedia vara av 88 procent av eleverna och 67 procent av lärarna.

65 procent av eleverna trodde att lärarna var skeptiska till svenskspråkiga Wikipedia, medan 50 procent av lärarna tror att andra lärare är mer skeptiska. Eleverna uppfattar tvärtom sig själva som mer källkritiska (de tror att klasskompisarna sätter högre tillförligtlighet till Wikipedia än de själva). Einars slutsatser är att gymnasielärare använder Wikipedia oftare än andra och att en stor andel av gymnasielärarna litar på Wikipedia. Många gymnasielärare berättar dock inte om sin användning av Wikipedia för sina kolleger, och de tror sig omgivna av Wikipedia-skeptiska kolleger. “Tack så mycket, särskilt ni som har åkt långt.”, avslutar Einar föredraget. Applåder.

Lars ställer en fråga: många yngre högskolestudenter säger sig avråtts använda WP – det kanske räcker med en liten andel lärare för att ge eleverna intrycket att lärarna avråder generellt från det? Svaret från Einar är att elever lätt anpassar sig efter vad de tror lärarna vill. Någon annan åhörare frågar om enbart direkt Wikipedia-användning gälls som användning av Wikipedia i undersökningar, eller räcker det med att klicka sig vidare från Google också? Einar berättar att han inte skilt på vilken väg man använt för att nå Wikipedia, och att många nog kommer via Google. Det är respondenternas uppfattning om sin användning, inte den faktiska användningen, som han undersökt (de två sakerna kan nog avvika från varandra).

Frågaren inflikar att många kanske inte går direkt till Wikipedia utan  i praktiken använder det via Google. Någon annan räcker upp handen och säger att om 11 procent av lärarna är mycket positiva till möjligheten att bidra finns det en stor potential (och något mer jag inte uppfattar). Einar svarar att att vara positiv till Wikipedia kan vara ett första steg till att redigera Wikipedia. En annan åhörare kommenterar att kanske lärarna inte har något emot Wikipedia utan bara ogillar elevernas användning (som copypaste:ing och sådant).

Enligt Einars uppfattning ogillar lärare ofta klipp-och-klistra, men kan vara nöjda med det om det finns en dialog; ju mer dialog desto mer uppnår man pedagogiskt (läraren tänker främst pedagogik, sedan ämneskunskap). Inga fler frågor från publiken finns (och/eller så hinns inte fler med).

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Omfattande IPRED-dokument: argument, studier, svenska fildelningsrättsfall

På min riksdags-PRAO för Vänsterpartiet – som slutade för ett par veckor sedan – skrev jag som jag berättat om här på bloggen ett dokument om IPRED som respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, innehållande argument mot, bakgrundsfakta (lista över svenska fildelningsrättsfall och studier om fildelningens verkan på kulturskapande), samt analys av Socialdemokraternas nyliga kongressbeslut rörande IPRED. Dokumentet fick jag i uppgift att skriva av Mikael von Knorring (informationspolitiskt aktiv vänsterpartist på deras riksdagskansli; regelbunden bloggare; sympatisk människa). Sprid mycket gärna dokumentet; ju mer IPRED-förhandingarna mellan (S) och (V) uppmärksammas, desto mer lär (S) följa medborgarnas åsikt i den (så pusha gärna inlägget med pusha-länken i slutet). Jag skall inte uppehålla mig vid inledningen av detta blogginlägg, utan publicerar nedan helt enkelt dokumentet nedan.

Respons på  Vänsterpartiets IPRED-motion

Respons på  Vänsterpartiets motion till riksdagen 2008/09:v033: med anledning av proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG

Vänsterpartiets motion är generellt mycket välskriven, och behandlar de flesta invändningar som i debatten hörts mot proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG (hädanefter kallad ”IPRED”). Nedan listas så komplett som möjligt de argument som anförts mot IPRED:

Rättssäkerhetsrelaterade argument

Den brottsuppklarande processen flyttas i och med IPRED i praktiken över till privata bolag (främst i exemplarförsäljningssektorn). De får möjlighet att skicka ut egna, godtyckligt satta skadeståndskrav till privatpersoner, som i praktiken ofta torde vara ovilliga att möta bolagen i rätten. Det är visserligen möjligt för bolag att även utan IPRED skicka ut brev med skadeståndskrav i mängder, men i praktiken torde inte det ske (verksamheten hjälps i alla fall på traven av IPRED; utan IPRED skulle kravbreven snarare blott väcka förvåning hos dem som krävs på pengar; lagstiftningen bör inte på något sätt uppmuntra eller förenkla för sådan verksamhet). Dessutom är det mycket enklare för eventuella bolag som ägnar sig åt missbruk om de kan skicka kravbrev till bara barnfamiljer som är låginkomsttagare. Oavsett det är argumentet att bolagen hursomhelst kan skicka ut kravbrev av teoretisk art; de gör det inte i praktiken utan IPRED, men gör det i praktiken med IPRED.

  • Bolag får vidare befogenheter än vad polisen har i nuläget. Polisen får enbart begära informationsföreläggande då fängelse, eller  villkorlig dom, är ett möjligt straff för brottet. Att privata bolag får större möjlighet till brottsundersökning än polisen är inte godtagbart i ett rättssamhälle. Visserligen föreslogs i ett utredningsdirektiv år 2007 att polisen skulle få begära ut personuppgifter bakom IP-adresser även i fall då personen bakom IP-numret inte misstänks för brott belagda med fängelsestraff/villkorlig dom (möjligtvis till och med då ingen misstanke om brott alls föreligger), men det förslaget har än så länge inte blivit lag (”Polisen ska få lättare att spåra all datortrafik”, Dn.se. Publicerat 26 december 2007.). Det är inte heller önskvärt att polisen får sådana befogenheter, då privatlivet faktiskt har ett egenvärde i och med att det skyddas från godtyckliga ingripanden i FN.s deklaration över mänskliga rättigheter samt Europakonventionen (se vidare ”Integritetsrelaterade argument”).
  • De begränsningar i möjligheten att begära ut informationsföreläggande som i debatten påtalats är i praktiken av mycket liten betydelse; enbart människor som misstänks för kopiering i större skala skall enligt propositionen kunna utsättas för informationsföreläggande. Som kopiering i större skala räknas offentliggörande av upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse. Således spelar den så kallade begränsningen egentligen ingen större roll, då de allra flesta personer som sysslar med upphovsrättsbrott på Internet.
  • Den enskilda kan inte vara säker på att domstolen kommer döma korrekt; generellt finns en misstro mot domstolars tekniska kompetens (vilket kan ses i exempelvis jävsanklagelserna mot Tomas Norström, domare i det så kallade Pirate Bay-målet i Stockholms tingsrätt; huruvida jävsanklagelserna är korrekta eller ej spelar mindre roll; det relevanta är huruvida folk instämmer i dem och agerar efter dem eller ej). Detta avskräcker folk från rättegång, och många personer betalar säkerligen hellre vad bolagen kräver i sina kravbrev än riskera att betala mångdubbelt efter en rättegång.
  • Det finns en risk för att så kallade skärmdumpar (det vill säga kopior av hur skärmen på en dator sett ut vid givna tillfällen) i rätten anses vara tillräckliga bevis för att upphovsrättsinnehavarens yrkanden på utlämnande av personuppgifter skall beviljas. Problemet med skärmdumpars bevisvärde är att de är mycket enkla att fabricera, något som enklast visas genom ”Bevismaskinen”, en webbsida där vem som helst kan fylla i IP-nummer och Bevismaskinen sedan konstruerar en skärmdump som visar på att det IP-numret ägnat sig åt fildelning av en viss fil. Om skärmdumpar skulle godtas som något som helst slags bevisliknande företeelse, skulle alltså det inte vara svårare att lura rättsväsendet än att använda Bevismaskinen, något så gott som vilken datoranvändare som helst troligen skulle klara; fabriceringen tar inte mer än högst någon minut i anspråk av användaren. Skärmdumpars bevisvärde är, kort sagt, noll, och räcker inte för att de ”sannolika skäl” att upphovsrättsbrott begåtts av IP-adressen som IPRED kräver för informationsföreläggande ska ha påvisats.
  • I fall som hör till civilrätten bör parterna vara ekonomiskt någorlunda jämställda; så är inte alls fallet i de rättegångar IPRED skulle kunna leda till. Privatpersoner saknar ofta en särskilt djup juridisk kunskap, och vet därför inte hur de bör hantera situationen om de får ett kravbrev från en upphovsrättsinnehavare. Denna okunskap riskerar leda till att den som får ett kravbrev för säkerhets skull betalar vad personen krävs på.
  • Det föreligger en stor risk för missbruk av IPRED. Medan polisen är noga kontrollerad av staten och under statlig styrning och insyn, och dess syfte just är att upprätthålla lagarna, och risken för missbruk av deras befogenheter därmed minskar radikalt, är bolagens per definition syfte inte att upprätthålla lagarna, utan att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om det skulle vara kommersiellt lönsamt, skulle bolagen troligen inte dra sig för att skicka ut kravbrev i mängder (även till personer som enbart på lösa grunder av bolagen misstänks för illegal fildelning), och hoppas på att några av dem som mottar kravbreven inte skulle våga riskera en rättegång utan istället betalar direkt. Ett sådant förfarande vore naturligtvis önskvärt om syftet med IPRED är att bolagen ska tjäna så mycket pengar som möjligt; om syftet med IPRED istället är att förhindra och klara upp brott, är förfarandet naturligtvis icke önskvärt.
  • Det går inte att säkert säga att ägaren av ett IP-nummer är den som bedrivit samtlig verksamhet som skett via den Internetuppkoppling som har IP-numret. Är nätverket trådlöst går det att hacka sig in i nätverket och själv använda det, och ägare kan även öppna upp nätverk medvetet, så att vem som helst kan använda nätverket. Även om nätverket är inte trådlöst kan förstås andra personer sitta vid datorn och använda Internet. Således är det inte säkert allt att ägaren av ett IP-nummer är den som begått eventuella brott som leder till det IP-numret.

Det hittills enda fall av användning av IPRED där beslut nåtts i en domstol, är det så kallade Ephone-målet, där några ljudboksförlag begärt att få tillgång till personuppgifter bakom en IP-adress tillhörande Internetleverantören Ephone. Tingsrätten menade att bokförlagen visat att det fanns sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts; huruvida de sannolika skälen består av skärmdumpar eller ej är oklart, men klart är i alla fall att huvudargumentet för att inte beordra informationsföreläggande Ephone drivit är att servern fildelning skett på skulle ha varit privat (”Förlagen vann i första Ipred-domen”, Dn.se. Publicerat 25 juni 2009.) När hovrätten senare tog upp fallet gick de på Ephones linje och menade att det inte visats några sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts (”Hovrättsdom går fildelares väg”, Dn.se. Publicerat 13 oktober 2009.); återigen rapporterar inte media om huruvida det ljudboksförlagen framförde som sannolika skäl var skärmdumpar eller ej, och själva domen förefaller svår att hitta på Internet. Således kan Ephone-ärendet tyvärr varken styrka eller avslå någon av ovanstående misstankar om rättsosäkerhet.

Integritetsrelaterade argument

Undantag görs i och med IPRED från personuppgiftslagen; samtliga undantag bör vara mycket väl motiverade. Hinder av illegal fildelning är inget giltigt sådant motiv; upphovsrättsbrott är helt enkelt inte så illa att det motiverar sådana privatlivsinskränkningar människor skulle utsättas för.

  • I och med IPRED riskeras (jag innehar inte den juridiska kunskap som krävs för att avgöra om det verkligen är så som ibland hävdas i debatten) bolagen i praktiken få rätt att gå in i privatpersoners hem (de får, möjligtvis, möjlighet att beordra Kronofogden att göra det), en rätt som enligt grundläggande rättsprinciper bör reserveras för polisen då det finns en konkret misstanke om brott från dess sida. Se kapitel 9 Kvarstad och civilrättsligt beslag i IPRED (regeringens proposition 2008/09:67).
  • Godtyckliga ingripanden i privatlivet kommer äga rum om skärmdumpar anses räcka som bevisvärde (om de inte anses räcka som bevisvärde kommer IPRED bli meningslös; se ”Effektivitetsrelaterade argument”). Alla människor är i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, skyddade från godtyckliga ingripanden i privatlivet. Tillåtande av en kränkning av en mänsklig rättighet är inte acceptabel i något lagstiftningssammanhang överhuvudtaget, allra minst för att förhindra och uppklara fall av ett sådant oviktigt brott som illegal fildelning.

Effektivitetsrelaterade argument

  • Räknas skärmdumpar, i enlighet med rättssäkerhetsmässiga principer, inte som giltig bevisning för att rätten skall ålägga Internetleverantörer att lämna ut personuppgifter, kommer i praktiken IPRED aldrig kunna användas, och därmed är den onödvändig. Det finns ingen anledning att i ett rättssamhälle ha en lag som i praktiken aldrig kommer användas. Skärmdumpar bör, då de har noll bevisvärde (se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”), varken räcka för att domstolen skall beordra informationsföreläggande, eller för att en person som misstänks ägna sig åt illegal fildelning skall dömas. Detta faktum – att skärmdumpar inte lever upp till beviskraven – har i Danmark, där IPRED funnits ett par år, lett till att ingen kan i rättegång dömas för illegal fildelning om personen inte själv erkänner (”Piratjägarlagen en flopp i ”föredömet” Danmark”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.). Alltså: om skärmdumpar inte räknas som tillräcklig bevisning för att personuppgifter ska tvingas lämnas ut, kommer IPRED redan i det stadiet aldrig kunna bli använd. Om skärmdumpar i det stadiet räknas som tillräcklig bevisning, kränks å andra sidan rättssäkerheten, då skärmdumpar har noll bevisvärde. Vidare: om någon anklagas för illegal fildelning i rätten, och skärmdumpar inte räcker som bevis för fällande dom, kommer i praktiken ingen kunna dömas för illegal fildelning och då uppklarande i rättsväsendet, med den rättssäkerhet det medger, torde vara det som eftersträvas av IPRED, kommer IPRED på det viset bli verkanslöst. Om skärmdumpar skulle räknas som tillräcklig bevisning för fällande dom mot misstänkt upphovsrättsbrottsling, skulle rättssäkerheten kränkas. Mycket sällan finns några andra försök till bevismaterial i fildelningsrelaterade mål än skärmdumpar Således finns det bara två möjligheter när det gäller IPRED: antingen blir den i praktiken verkningslös (förutom att en del personer på orättssäkra sätt blir ”utpressade” på pengar och inte vågar ta en rättegång och därför betalar, och därmed både verkningslös och rättsosäker), eller rättsosäker (om skärmdumpar skulle räcka som bevisvärde). Oavsett hur det blir är IPRED en dålig lag.
  • Möjligheten att öppna sina trådlösa nätverk finns, vilket kan leda till att IPRED blir verkanslös om många öppnar sina nätverk (se ”Övriga argument”).
  • En stor del av Internetanvändarna lär som sagt använda diverse olika anonymiseringstjänster; enligt Cybernormer gömmer sig, som sagt, 10 procent i gruppen som är 18-25 år, kanske några procent i hela befolkningen. I takt med den tekniska utvecklingen kommer anonymiseringstjänster troligtvis bli enklare att använda och billigare, och fler lär komma att använda dem (enligt Cybernormer skulle, som sagt, varannan svensk vilja det). Om folk använder en anonymiseringstjänst finns det inget sätt, åtminstone ej i dagsläget, att ta reda på vilket IP-nummer personen har.
  • Risken den enskilda uppfattar för att ”¨åka fast” lär, om rättsprinciperna tillämpas, vara mycket små, varför folks illegala fildelning därför troligen ej i längden minskar i särskilt stor omfattning. Internettrafiken minskade 1 april 2009 i relativt stor utsträckning, men trafiken rapporterades i Dagens Nyheter i juni 2009 vara uppe på samma nivåer som före den 1 april (”Nättrafiken tillbaka efter IPRED”, Dn.se. Publicerat 15 juni 2009.). 11 juli skrev dock DN att den på den illegala fildelningen minskande effekten av IPRED var kvar (”Fildelningen kvar på låg nivå”, Dn.se. Publicerat 11 juli 2009.). Det verkar föreligga oklarhet i IPRED:s effekter på den illegala fildelningen; medan branschorganisationer och butiker hävdar att IPRED haft en positiv effekt på deras försäljning (se bland annat ”Ipred ökar dvd-försäljningen”, Dn.se. Publicerat 4 maj 2009 – vad gäller just påståendet att dvd-försäljningen skulle ha ökat tack vare IPRED, bemöts det argumentet effektivt på second opinion, där det redovisas siffror som visar på att dvd-försäljningen visserligen ökar, men att den gjort det under en lång tidsperiod, inte alls bara sedan IPRED implementerade; relevant i sammanhanget är dock att det enligt siffrorna redovisade på second opinion sker en stagnering av ökningen av dvd-försäljningen), sade en person som företrädde Netnodstiftelsen att det var viktigt att inte övertolka effekten på den statistik de förde över Internettrafiken i Sverige. Således är det inte säkert huruvida IPRED haft stor effekt på den illegala fildelningen eller ej.
  • Folk kommer troligen i högre grad, för att skydda sig mot de potentiella privatlivsingripanden IPRED medför, använda anonymiseringstjänster, vilket försvårar uppklarande och förhindring av viktiga, ”riktiga” brott. Detta har redan visat sig stämma sedan implementeringen av IPRED för några månader sedan (och även debatten om FRA-lagen); enligt det rättssociologiska forskningsprojektet Cybernormers (som hör till Lunds universitet) använder redan tio procent av befolkningsgruppen som är 15-25 år något slags anonymiseringstjänst, och drygt varannan person uppgav i undersökningen att de vill använda någon anonymiseringstjänst (se ”En av tio unga gömmer sig för FRA och IPRED”, DN.se. Publicerad 2 november 2009.).
  • Det är möjligt för Internetleverantörer att omedelbart radera de uppgifter de har om vem som använt vilket IP-nummer vid vilken tidpunkt. I och med Datalagringsdirektivet, som nuvarande regering föreslår införa efter riksdagsvalet 2010 (och därmed, förhoppningsvis, hamna på de rödgrönas bord, så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får möjlighet att invända mot den godtyckliga privatlivsinskränkning Datalagringsdirektivet innebär; tyvärr är (S) med Bodström i spetsen mycket positiva inför Datalagringsdirektivet), skulle Internetleverantörerna tvingas spara dessa uppgifter. Dock kan det vara så att Datalagringsdirektivet enbart medger utlämnande av de enligt Datalagringsdirektivet tvångssparade uppgifterna till polisen, vilket alltså totalt skulle omintetgöra IPREDs funktion. Observera att detta är en möjlighet; huruvida Interleverantörer verkligen inte skulle få lämna ut uppgifterna till rättighetsinnehavare om Datalagringsdirektivet implementeras är mycket osäkert, och därom tvista de lärde (”Regeringen skjuter sönder Ipred”, Svd.se. Publicerat 19 maj 2009.). Om Datalagringsdirektivet inte skulle innebära att uppgifterna enbart kan lämnas ut till polisen, skulle istället den potentiella så kallade ”effektivitetsluckan” (i själva verket förefaller det vara en högst medveten lucka; enligt lagen om elektronisk kommunikation är det inte tillåtet för Internetleverantörer att lagra personuppgifter längre än nödvändigt; se själva lagtexten, 6 kap. Integritetsskydd, 5 § för bestämmelserna rörande detta) vad gäller IPRED – Internetleverantörers möjlighet att radera personuppgifter – täppas igen, då alla Internetleverantörer skulle tvingas spara uppgifterna och därmed inte kunna radera dem. Ett par Internetleverantörer har bestämt sig för att omedelbart eller åtminstone efter en mycket kort tidsperiod (så kort att IPRED i praktiken ändå torde bli verkanslös på användare av de Internetleverantörerna) radera personuppgifter; till och med har ett initiativ kallat Integrity startats, som samlar Internetleverantörer som bland annat säger sig övervaka sina kunder i minsta möjliga (lagliga) utsträckning (”Fler operatörer trotsar Ipred”, Dn.se. Publicerat 19 april 2009.).

Kulturrelaterade argument

  • Pengarna som kommer in kommer troligen inte i hög grad gå kreatörer, utan snarare stora bolag, till godo (”Danska piratskadestånd direkt till bolagen”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.); i Danmark går skadeståndspengar i praktiken till bolagen, som inte förefaller ha någon vilja eller skyldighet att ge en del av pengarna till kreatörer. Således fallerar argumentet att IPRED skulle se till att kulturskaparna kan tjäna pengar och på så sätt skapa mer kultur.
  • Visserligen skulle folk kunna skrämmas till att inte fildela, och vissa därmed övergå till att köpa kulturexemplar lagligt, men inte heller när pengar kommer in till exemplarförsäljarbolagen på det viset brukar särskilt mycket pengar gå till kreatörerna. Enligt ett flertal undersökningar spenderar personer som fildelar illegalt mer pengar på kultur än icke-fildelare. Skillnaden är ofta att illegalt fildelandes personer snarare lägger pengar på kulturupplevelser än –exemplar, och pengar till kulturupplevelser går i högre utsträckning till kreatörerna än pengar till kulturexemplar. Således kan fildelning till och med gynna kreatörer (även om det missgynnar exemplarförsäljningsbolag). Nedan listas några undersökningar gällande fildelningens påverkan på kulturskapande (naturligtvis är de undersökningar som är gjorda senare i tiden de mest relevanta, men även tidigare undersökningar kan vara intressanta för IPRED-diskussionen):
    • En undersökning från Harvard 2004 (om jag förstått årtalet rätt) visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. Källa, Harvards webbplats.
    • En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. Källor: SvD, Expressen, Aftonbladet.
    • En undersökning från SOM-institutet 2006 visar att nedladdad film inte drar ner på biobesöken. Faktum är att fildelare går dubbelt så mycket på bio som andra (även om detta dels kan tillskrivas det faktum att fler unga går på bio, och fler unga fildelar). Källa, SvD.
    • En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det. Källor: IDG, själva undersökningen, SvD.
    • En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. Källor: IDG, Metro, SvT, själva undersökningen.
    • En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Nyhetskanalen.
    • En undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Metro, IDG, Mailonline.
    • En nyhetsartikel vars research är gjord av en medborgare och inte en journalist (?) visar på siffror som visar att exemplarförsäljning gått ned de senaste åren (vilket missgynnat skivbolag och i viss grad artister), medan inkomster från live-uppträdanden ökat (vilket gynnat artister), och att artister generellt tjänar mer nu än förr. Källa: TimesOnlineLabs.
  • Kulturskapande kan finansieras på andra sätt, exempelvis i större utsträckning än idag via skattemedel.
  • Bara för att exemplar av kulturella verk finns gratis, är det inte nödvändigtvis omöjligt att försörja sig på kulturskapande. Ett mycket gott exempel på detta är biblioteken. Sedan drygt hundra år har det funnits flera bibliotek öppna för allmänheten i Sverige. Biblioteken har knappast påverkat skrivandet negativt, utan snarare positivt; det har lett till att fler personer blivit intresserade av litteratur, och därmed mer benägna att betala för litteratur (trots att det finns en möjlighet att gratis läsa litteraturen). Biblioteksavgiften – som är mycket låg och enbart går till svenska författare – har möjligtvis haft viss betydelse för att biblioteken inte hotat litteraturen, men den betydelsen torde inte spela särskilt stor roll (och dessutom är det förstås möjligt för staten att ersätta kulturskapare för fildelning på dylikt sätt). En i sammanhanget måhända relevant skillnad finns förstås mellan biblioteken och fildelning på Internet; en lånar enbart böcker på biblioteken och måste lämna tillbaka dem efter en viss tidsperiod, medan en naturligtvis har tillgång till exemplar av kulturella verk en fildelat så länge en själv vill. Principiellt är det dock ingen stor skillnad; i båda fallen är det möjligt att nyttja det kulturella verket gratis.

Övriga argument

  • Från IPRED-försvararnas sida i debatten hävdas ofta att Sverige har implementeringsskyldighet gällande IPRED. Det är mycket riktigt att Sverige till viss del måste införa IPRED, men den kontroversiella delen – den som ger privata bolag möjlighet att få tillgång till personuppgift om personer som av de misstänks för illegal fildelning – har av EG-domstolen slagits fast inte behöver implementeras.
  • IPRED och jakt på personer som ägnar sig åt illegal fildelning i stort rimmar illa med den allmänna rättsuppfattningen. Några särskilt nyliga studier – och det är rimligt att anta att då denna fråga aktualiserats extra mycket detta och förra året är äldre studier än bara något år utdaterade – kan tyvärr inte hittas, men en undersökning gjord av Göteborgs universitet 2007 visar att det ” inte finns något brett folkligt stöd för kriminaliserandet av fildelning av upphovsrättsligt material.” (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.)
  • IPRED förefaller ogillas av majoriteten av folket (eller åtminstone ha fler kritiker än anhängare), varför det är odemokratiskt att ha lagen. 48 procent uppgav sig ogilla IPRED i en opinionsundersökning gjord av Sifo på uppdrag av SvD, medan 32 procent gillade den, och resten sade sig vara tveksamma eller inte visste (”Klart nej till ny fildelningslag”, Svd.se. Publicerat 17 mars 2009.). Intressant i detta sammanhang är att 59 procent av de tillfrågade personerna som röstar på Vänsterpartiet ansåg IPRED vara fel; således har Vänsterpartiet helt klart sina väljares stöd i sin kritik av IPRED.
  • Ägare av öppna nätverk riskerar erhålla skadeståndskrav för vad andra personer – kanske till och med utan ägarens kännedom – använt deras öppna nätverk (det vill säga trådlösa nätverk ansluta till Internet vilka är öppna för vem som helst som är i räckvidden för Internetanslutningsutsändaren att använda, utan lösenord eller särskilt tillåtelse från ägaren av nätverket). Detta är ett reellt hot mot öppna nätverk, då antagligen ingen person skulle vilja få ett skadeståndskrav, alldeles oavsett huruvida en begått brottet eller ej. Det är osäkert om rätten skulle förstå vad öppna nätverk innebär; det föreligger åtminstone en osäkerhet bland människor om rätten skulle göra det, som en del i många människors misstro mot domstolars tekniska kompetens. Det viktiga i sammanhanget är inte om domstolarna har den tekniska kompetens som krävs; det viktiga är om personer tror att domstolarna har det eller ej. Denna oro för att få skadeståndskrav som ägare av ett öppet nätverk är ett faktum (”Ipred hot mot öppna nätverk”, Dn.se. Publicerat 31 mars 2009.) och inga lösa spekulationer. Vidare kan nämnas att det i Danmark framgångsrikt hävdats i fildelningsärenden i rätten att svararen haft ett öppet nätverk, och att personen inte själv fildelat illegalt utan någon annan antagligen gjort det på personens öppna nätverk. Om samma praxis – med att det ska räcka för en anklagad att skylla på ett öppet nätverk för att gå fri – skulle IPRED kunna bli verkanslös, om samtliga Internetanvändare öppnade sina nätverk.

Sammanfattningsvis är IPRED en lag som hotar och/eller inskränker rättssäkerheten, den personliga integriteten och öppna trådlösa nätverk, öppnar upp för vad som skulle kunna kallas ”utpressning”, inte i längden lär vara särskilt effektiv, med stor sannolikhet inte märkbart kommer gynna kulturskapandet, illa stämmer överrens med den allmänna rättsuppfattningen och inte heller verkar ha stöd av det svenska folket. Det finns kort sagt få eller inga hållbara skäl att ha IPRED som en del i Sveriges lagstiftning, utan istället mängder av goda argument mot IPRED.

Jämförelse med Socialdemokraternas IPRED-beslut på sin kongress

På Socialdemokratiska arbetarpartiets (hädanefter kallade ”(S)”) nyliga kongress beslutades att IPRED skall förändras. Några detaljer gick (S) dock ej in på. På sin webbplats uppger (S) som viktigt beslut på det kulturpolitiska området från sin kongress vara bland andra: ”IPRED bör förändras så att rättssäkerheten och integritetsskyddet stärks, samtidigt som upphovsrätten värnas och kulturskaparnas rätt att kräva ersättning för sina verk garanteras”. I media sägs istället att upphovsrättsinnehavare skall få sina legitima krav på ersättning tillgodosedda. Denna skillnad i ord torde inte ha någon större relevans (det kan fås uppfattningen att upphovsrättsinnehavare snarare syftar på exemplarförsäljningsbolag än kulturskapare, men tekniskt sätt är det fel att kalla skivbolag och dylika bolag för upphovsrättsinnehavare; de är, om jag förstått saken rätt, juridiskt, enbart ”innehavare av närstående rättigheter”).

Huruvida (S) önskade version av IPRED är förenlig med rättssäkerhet, personliga integriteten et cetera är mycket oklart, då det är okänt vilka önskemål på förändringar rent konkret (S) har. Det är svårt att i nuläget se något sätt alls att förändra IPRED på som skulle göra den godtagbar, utan att helt och hållet ta bort den del som rör förhindrande och uppklarande av fall av illegal fildelning (och därmed göra IPRED till vad den från början var; ett sätt att bekämpa kommersiella immaterialrättsbrott). En version av IPRED som bara går ut på att bekämpa immaterialrättsbrott som sker i förvärvssyfte skulle med största sannolikhet inte vara särskilt förkastlig.

(S) förefaller, tyvärr, dock inte vilja förändra IPRED på ett sådant sätt, då de fortfarande vill att IPRED (eller lagstiftning i övrigt; det förefaller som att det är IPRED som skall syfta till detta) skall garantera kulturskaparnas så kallade ”rätt att kräva ersättning för sina verk” (om uppgifterna på deras webbplats, där (S) använder ordet ”kulturskapare”, och termen ”rätt att kräva ersättning”, stämmer). I media florerar istället ”upphovsrättsinnehavare” och deras ”legitima krav”. Den exakta ordalydelsen i själva beslutet som fattades vore intressant, men i syfte att kunna ge respons på (S) beslut överhuvudtaget utgår jag från att texten på deras webbplats är någorlunda korrekt.

Om texten på deras webbplats stämmer överrens med hur (S) vill förändra IPRED, menar (S) att kulturskaparnas krav på rätt till ersättning bör garanteras. Det finns felaktigheter i den formuleringen. Det finns nämligen ingen rätt att kräva (och, underförstått, beviljas) ersättning för sina verk ens med nuvarande upphovsrättslagstiftning. Det enda som finns, som ens liknar den rätten, är en rätt att bestämma över användning av ens verk. I praktiken innebär denna rätt oftast att kulturskaparen genom att mot ersättning bevilja en viss användning av ens verk kan tjäna pengar på sitt kulturskapande, men det finns på intet sätt en möjlighet för en kulturskapare att skapa kultur och sedan utan vidare kräva betalt för kulturskapandet; det behövs någon som är villig att betala för rätten att nyttja verket för att kulturskaparen ska få pengar för kulturskapandet. (Naturligtvis finns mängder av alternativa inkomstkällor för kulturskapare, men detta är hur de kan använda upphovsrätten för att få betalt; de alternativa inkomstkällorna existerar oberoende av upphovsrättslagstiftningens utformning.)

Vill (S) verkligen utöka upphovsrätten så att alla som skapar ska ha en rätt att kräva och beviljas betalning? Det verkar som ett väldigt ogenomtänkt förslag, då  tiotusentals småbarn som ritar teckningar skulle kunna kräva och beviljas ersättning för sitt teckningsmålande. Förhoppningsvis var (S) bara oförsiktig med formuleringen. Att staten ger vissa kulturskapare betalt, i syfte att gynna kulturen och inte för att kulturskaparna skulle ha någon märklig ”rätt” att få betalt, är något helt annat än vad (S) verkar föreslå.

(En mycket intressant parentes, också rörande upphovsrätt, är att (S) på sin webbplats, på webbsidan om vad kongressen beslutade i kulturpolitiska frågor bland annat skriver: ”Socialdemokraterna tar starkt avstånd från dem som anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt.”. Då Vänsterpartiet anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt, tar (S) starkt avstånd från Vänsterpartiet – och, för den delen, även Miljöpartiet. Det är… klart anmärkningsvärt, särskilt som (S) säger sig vilja bilda regering tillsammans med (V) och (MP). Hur kan det komma sig att (S) vill bilda regering med några de tar starkt avstånd ifrån?)

Något viktigt att minnas vid diskussioner mellan Vänsterpartiet och (S) rörande IPRED är att majoriteten av båda partiernas väljare är – eller åtminstone var, i mars, enligt en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av SvD – kritiska till IPRED (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.). En varning gällande tolkning av resultatet av opinionsundersökningen finns dock i artikeln, som det vore ohederligt att inte ta med: ”Antalet tillfrågade är inte tillräckligt många för att dra några säkra slutsatser, men siffrorna ger en ungefärlig bild över opinionen.”. Naturligtvis kan även opinionen ha ändrats sedan i mars, men då snarare – enligt min lekmannabedömning – åt att den blivit mer kritisk mot IPRED (ett indicium på detta är Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet; Piratpartiet, och troligen i viss mån även dess åsikter, var inte lika populära tidigt på våren som vid EU-valet, enligt opinionsundersökningar publicerade i våras).

De argument (S) torde vara mest mottagliga för i IPRED-diskussion är:

  • Arbetarrörelsen har traditionellt sett stått på medborgarnas sida mot mäktiga privata, kommersiella intressen. Att den ordningen nu ändrats – då (S) förefaller i mångt och mycket vilja gå exemplarförsäljningsbolagens till viljes vad gäller IPRED – är märkligt.
  • Det förefaller finnas en stark folkopinion mot IPRED, särskilt bland de yngre väljarna (som i EU-parlamentsvalet inte var den grupp (S) klarade sig bäst hos, precis). Att gå till val på att verkligen ta bort de delarna av IPRED många anser dåliga/ändra de delarna många anser dåliga till något många anser bra, och rent konkret specificera vad som (S) vill ta bort/ändra, och sedan naturligtvis hålla sina vallöften (dels inför framtida val, men även för att politiker inte principiellt bör ljuga) torde vara betydligt mer framgångsrikt, än att litet luddigt utlova förändring av IPRED/utlova viss förändring rent konkret av IPRED som dock ej förbättrar eller tar bort de delar många anser dåliga.
  • IPRED handlar inte främst om upphovsrätt, utan om medborgarrätt, fundamentala demokratiska principer som rättssäkerhet. Oavsett vad en anser om upphovsrätten kan en ogilla (vissa medborgarrättsfientliga delar av) IPRED.
  • Straffsatserna för upphovsrättsbrott är orimligt höga. Nedan listas samtliga fildelningsfall i rätten jag lyckats hitta:
    • En man, 28, från Västerås döms år 2005 i tingsrätten till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 16 000 svenska kronor i detta fall) för att tillgängliggjort ett filmverk (Hip Hip Hora) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Bevisningen som lagts fram och godtagits av rätten består i skärmdumpar (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: DN, SvD. Glädjande nog (ur en rättssäkerhetssynpunkt) river dock hovrätten upp domen senare, då bevisningen inte anses tillräcklig. Källor: ComputerSweden, SvD.
    • En man, 32, döms år 2006 i Norrköpings tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) för att ha tillgängliggjort ett filmverk (Rånarna) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod. Källor: SvD
    • En man, 44, döms år 2006 i Borås tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 20 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod; dock har mannen nekat till brott, varför någon form av ”bevisning” (om än skämt till bevisning, som skärmdumpar) rimligen måste ha funnits. Källor: SvD.
    • En man från Trollhättan döms år 2007 i hovrätten (?) till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 24 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt vanliga fildelare idag gör). I media uppges den tekniska ”bevisningen” bestå av skärmdumpar, men då mannen tydligen även erkänt brottet, är det oklart huruvida rätten hade ansett skärmdumpar vara tillräckligt även utan erkännande för en fällande dom (låt hoppas att de inte gjort det; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: SvD, IDG.
    • En man, 31, döms år 2008 i Linköpings tingsrätt till 40 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) och villkorlig dom för att ha tillgängliggjort ett par tusen musik- och filmverk på Internet. I media uppges inte vad (eventuell men ifrånutgådd) bevisningen består i, men advokaten till 31-åringen har sagt att tingsrätten ”i allt för liten grad beaktat den tekniska bevisningen. Man kan inte med stöd av bevisningen peka ut [advokatens] huvudman som den som har fildelat, menar [advokaten]”. Det förefaller – baserat på advokatens uttalande – vara skärmdumpar som spelat rollen som bevisning (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Att straffet inbegriper villkorlig dom kan ha särskild relevans i sammanhanget, då polisen – verkar det som – kan begära ut personuppgifter bakom IP-nummer från Internetoperatörer inte bara i fall som är belagda med fängelsestraff, utan även fall där domen kan bli villkorlig. Källor: SvD, DN, SvT.

Slutsatsen är att (S) önskemål om förändring snarare än avskaffande av IPRED förefaller ogenomtänkt och mycket svårgenomförbart (då det är svårt att se hur någon version av IPRED som är till för att stoppa fildelning skulle vara förenlig med grundläggande medborgerliga rättigheter), och tyvärr inte kan bemötas mer konkret förrän (S) specificerat på vilket sätt rättssäkerheten och integriteten skulle skyddas från ingrepp.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , , , , , Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

I dagens Metro kunde en övervakningsförespråkande insändare läsas. Poängen var att ungdomar agerar motsägelsefullt på Internet när de samtidigt kritiserar FRA-lagen och övervakning i tunnelbanor som de lämnar ut stora delar av sina privatliv. Detta argument är bra på ett sätt – det är otroligt enkelt att bemöta. Därför har jag nu skickat iväg ett svar till Metro. Svaret får ni läsa imorgon (antingen i Metro, och då skriver jag om det, eller på min blogg, om det inte publiceras).

En undersökning som rapporteras om i DN och SvD visar att 48 procent ogillar att Internetoperatörer kan tvingas lämna ut uppgifter om misstänkta fildelare. Jag hoppas verkligen inte att frågan ställdes så, för då var den direkt felaktig – tekniken fildelning är tack och lov inte illegal än, och om någon skulle få kräva ut uppgifter om någon som inte var misstänkt för något brott vore det skandal. Nåväl, 32 procent tyckte det var rätt att upphovsrättsinnehavare kunde tvinga ut uppgifter om ”misstänkta fildelare”. Resten var osäkra.

Något kära gammelmedia råkade missa när de gjorde undersökningen, var återinförandet av skampålen. IP-nummersuppgiften är bara en del av IPRED – kanske den främsta, men inte den sämsta. Det sämsta är att kriminella fildelare om de döms kan tvingas betala en annons om domen. Detta informerades inte om i undersökningen, verkar det som. Är det bara jag som tror att utslaget blivit annorlunda om frågan ställts såhär: ”Är det rätt att någon som dömts för illegal fildelning kan tvingas betala en annons om domen?”? Eller varför inte intrångsundersökningsmöjligheten?

Justitieminister Beatrice Ask (M) kommenterar undersökningen med att politiker även måste fatta beslut som är obekväma. Hon tror att opinionen påverkats av den högljudda debatten och att stödet kommer öka när lagen väl är införd.

Haha, den var bra, Ask. Du tror inte att det snarare kommer vara tvärtom? Att folk när de inser att vi inte överdrev eller ljög när vi visade på exempel från andra länder där folk krävts på högst orimlig ”förlikning” av skivbolagen? Ja, och så var det det här med den högljudda debatten: är det kanske inte så att inte bara… ja… folkets opionion, utan även politiker, bör lyssna på enskilda medborgares framförda åsikter i debatter istället för bara på vad multinationella giriga storföretag till skivbolag berättar är bäst?

Obama svek. Jag trodde han menade allvar med att sätta kursen mot något mer demokratiskt USA och allt det där pratet. Tydligen inte. Han har redan börjat bruka Bush standardförklaring: ”Det kan jag inte/det måste jag göra för vår nationella säkerhet.” Insyn i en beslutningsprocess – in your face, demokratiförespråkare, men sådant tillämpar inte det fria landet i väst (förutom på de som har ekonomiskt intresse i förhandingarna och företräder de stackars multionationella storföretagen, förstås).

Det här med att strömmad musik är intressant. DN har publicerat en artikel om upphovsrätten i en värld av strömmad musik.

Utvecklingen kommer att gå tillbaka till hur det var innan folk började ladda ner musik. Då var upphovsrätten självklar och en förutsättning för musiken.

Så säger en ägare av ett skivbolag. Jag undrar om han menar allvar med det han säger. Tja, den kommersiella ensamrätten – rätten att bestämma över vem som får utnyttja ens verk kommersiellt – var nog tidigare självklar, men det är den nu också. Däremot har ensamrätten på exemplarframställning knappast brytts – historiskt – särskilt mycket om: folk spelade in från radio och tv, skapade blandband med sina favoritartister och delade dessa med varandra (knappast bara till ens närmaste vänskapskrets), och detta innan Internet fanns. Kolla på den här affischen som tydligt illustrerar vad jag menar.

Christian Engström har naturligtvis rätt i att det inte är ”kriminella fildelare som skapar ett storebrorssamhälle”, vilket en viss datorspelsbransch verkar fått för sig. ”Det är som att skylla på offret. ”Hade hon bara uppfört sig så hade jag inte behövt slå henne” – det är ett argument som från en hustrumisshandlare”, säger Christian. Jag vill kanske inte riktigt jämföra med hustrumisshandel, men att det är samma typ av argument stämmer. ”Hade han inte begått de där morden hade vi inte behövt mörda honom”, är ett argument från en dödsstraffsförespråkare.

Lite positivt skall jag väl ändå få med i detta blogginlägg: Moderaterna har nu gått med på att impletera Datalagringsdirektivet från EU bara så långt som det behövs. Tack, (M). Men snälla, vänta lite med införandet – om Datalagringsdirektivet anses i Europadomstolen bryta mot Europakonvenntionen kommer vi inte behöva införa den. Dessutom vill jag tipsa om Piratradio, en radiostation som enbart sänder fri musik (ni vet, sådan som man får sprida), och Piratpartiet Toolbar, en toolbar för Mozilla Firefox som jag rekommenderar laddas ned via Firefox Addons webbplats (det var problematiskt att ladda ned direkt från toolbarens webbsida) och som är – behöver jag ens säga detta? – jättebra. Jag har laddat upp några fler bilder från The Spectrial på Wikimedia Commons – de finns i en kategori med alla (de är förstås fria, fria att sprida, modifiera och använda, både kommersiellt och icke-kommersiellt, om ingen ljugit om den upphovsrättsliga statusen) bilder som laddats upp på Commons från rättegången. Ännu fler bilder finns på min hårddisk, och de laddas upp när tid och ork finnes till uppgiften.

Missa inte dessa läsvärda bloggars nya inlägg: Opassande, vars inlägg kretsar kring ungefär samma ämnen som detta blogginlägg, Allt under en grå himmel, som skriver ännu mer om IPRED och upphovsrätt, samt Copyriot, som skriver om fem aktuella exempel på korporativism.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Jag hittade, via ett blogginlägg hos opassande (tack!), till en undersökning som det skrivs om i en tidning på nätet. Undersökningen ifråga har kollat wikipedianers (folk som skriver aktivt på Wikipedia, den fria encyklopedin som helt och hållet skapas av sina läsare och användare) girighet, egoism och dylikt. Gruppen för undersökningen är ganska liten: enbart 70 wikipedianer och 70 icke-wikipedianer. Med tanke på det kanske tiotusental väldigt aktiva wikipedianerna världen över är det alltså inte så säkert att den är representativ för alla wikipedianer.

Undersökningen kom, bland annat, fram till att wikipedianer är egoistiska, motståndare till nya idéer och surmulna. Ja, faktiskt. Enligt undersökarna bidrar wikipedianerna till Wikipedia inte av stora, vackra skäl, som att förbättra världen, utan egoistiskt för att kompensera för sina problem att uttrycka sig i den riktiga världen (om jag förstod tidningsartikeln rätt; den är på engelska, ett språk som jag långt ifrån till fullo behärskar). Jovisst. Vårt bidragande till Wikipedia har ju inte alls något att göra med att expertgranskade Wikipedia-artiklar tagits med i OLPC-datorer som delats ut till fattiga barn. Nejdå, vi bryr oss inte ett dugg om att alla med Internet tack vare det vi gör får tillgång till en fri encyklopedi, helt gratis. Visionen om en värld där alla och envar i hela världen har tillgång till hela mänsklighetens kunskap är bara tomma ord – egentligen spelar det ingen roll för oss egoister. Det är bara en täckmantel för att kunna bedriva vår egoistiska verksamhet.

Och att communitydelen av Wikipedia är liten och att Wikipedia primärt är en encyklopedi, det verkar undersökarna också struntat i.

Men vem är jag att ifrågasätta forskning? Nej, jag får helt enkelt konstatera: jag är mycket egoistisk.

Read Full Post »

Jag har läst nyhetsartiklar (eller snarare reportage) där journalisten undersöker Wikipedia. Det är bra och intressant. Ibland skriver dock journalister att undersökningen gått ut på att journalisten uppsåtligen placerat felaktigheter i Wikipedia, för att se hur snabbt de rättades till (och om de ens gjorde det). Hoaxartiklar (det vill säga artiklar som behandlar något som inte existerar; påhittade artiklar, med andra ord) och felaktiga faktauppgifter i artiklar som mest är korrekta är förstås något som jag och alla andra aktiva Wikipediaskribenter ogillar. De är svåra att upptäcka; åtminstone är de betydligt svårare att hitta än vanligt klotter (blankningar av artiklar, skrivande av ”LOL JAG ÄGER” eller dylikt). När en väl hittar de är det förstås svårt att veta helt säkert om artiklarna/uppgifterna verkligen är falska eller ej. Ibland när folk skriver uppsåtliga felaktigheter anger de icke-existerande källor, eller än svårare för de som vill genomskåda hoaxen: källor som existerar, men som inte kan styrka uppgifterna.

Nåväl, tillbaka till det journalistiska arbetet efter denna förklaring om hoaxer och uppsåtliga felaktigheter. Är det verkligen etiskt rätt att som journalist plantera ett fel i produkten (hmmm, dåligt ordval när det gäller Wikipedia – Wikipedia är inte en produkt, utan en fri encyklopedi) för att sedan se om det korrigeras? Jag kan knappast tänka mig att en journalist skulle (alldeles oavsett att det förmodligen är illegalt) försöka bryta sig in i Ne.se:s servrar för att där ändra informationen till felaktigheter, och sedan kolla om de som arbetar på Nationalencyklopedin upptäcker det. Okej, denna jämförelse är inte helt rättvis, eftersom Wikipedia ändå låter läsarna ändra informationen. Men poängen är att det inte är etiskt rätt att ta sönder något som skrivs av tusentals personer helt ideellt på deras fritid, för att sedan kontrollera hur bra dessa personer som har visionen om en värld där alla på planeten har tillgång till mänsklighetens samlade kunskap rättar dessa fel.

Det har även hänt att journalister klottrat medvetet på Wikipedia i undersökningssyfte. Det ahr dock korrigerats väldigt fort, och på sätt och vis är det ju bra – sådana reportage visar för allmänheten att klotterbekämpningen faktiskt fungerar riktigt bra. Men samtidigt är hoaxplacerande och klotter så totalt onödvändigt att genomföra för att testa. Det finns så många exempel på fall där felen korrigerats, eller klottret tagits bort, att det inte behövs. Något annat dåligt med sådana artiklar/reportage är att de uppmuntrar andra att klottra/placera hoaxar i rent testsyfte.

Nej, jag tycker verkligen att tidningarnas redaktioner bör tänka efter både en och två gånger innan de publicerar sådana artiklar.

Read Full Post »