Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘arne dahl’

Nedanstående är krönikeartade reflektioner över Wikipedia, över språk, över samarbete och över arbetet för den fria kunskapen i stort. Dessa har ursprungligen publiceratsden blogg som tillhör Wikimedia Sverige, den ideella svenska förening som arbetar för fri kunskap i allmänhet och Wikimedia-projekt som Wikipedia i synnerhet. Kommentera gärna.

Babels torn. Målning av Pieter Bruegel d.ä.

Babels torn. Målning av Pieter Bruegel d.ä.

I begynnelsen, när världen var ung, var mänskligheten enad. Och mänskligheten talade ett och samma språk, och det var som att hela världen låg för deras fötter. Tämligen bokstavligen – de byggde ett torn, som kanske skulle kunna nå upp till himlen. Om nu Gud rättvist ville bestraffa människornas ohälsosamma hybris, eller var rädd att de skulle kunna hota honom i hans allsmäktighet, eller hade någon annan anledning till sina handlingar – det förtäljer inte den bibliska historien. Den konstaterar enbart att Gud ville stoppa bygget, och gjorde detta på ett sätt han fann tillämpligt: Gud splittrade människornas tungomål så att de olika människorna talade olika språk. Språkförbistringen gjorde att människorna inte längre kunde samarbeta, och tornet – som kom att döpas till Babels torn – blev ett slags symbol för språklig diversitet.

Babels torn kan tyckas mycket främmande i dagens moderna värld. Likväl finns åtminstone något korn av sanning i berättelsen, oavsett om språken nu skiljdes åt av en gudomlig varelse (vilket ligger utom vetenskapen) eller uppkom på ett mer naturligt vis (vilket stöds av vetenskapen). Förvisso är det så att språken i årtusenden skiljt olika människor från varandra och förhindrat effektiv kommunikation däremellan. Men nu, i Internet-åldern, med Google Translate och liknande verktyg, blir de gamla problemen alltmer förlegade. Nya öppningar för mellanmänskligt samarbete skapas, bortom språkets ofta betungande barriärer. Detta inlägg ska handla om just sådant samarbete, över ett av de projekt som förenar flest olika språktalare i världen: Wikipedia.

Världens mest mångspråkiga encyklopedi

Att Wikipedia är världens största encyklopedi och dessutom inget mindre än det kanske bästa uppslagsverk mänskligheten producerat, det visste nog du som läser denna blogg redan. Och du visste säkert redan att Wikipedia är flerspråkigt. Men något du kanske inte kände till är att Wikipedia inte bara finns på svenska och de stora världsspråken och några. Wikipedia finns förvisso på mängder av små, lokala språk. Totalt finns hela 285 olika språkversioner av Wikipedia, varav nästan alla, 275 stycken, är aktiva. 275! Jag kan inte tänka mig att något enskilt projekt i mänsklighetens historia har lyckats med konststycket att på ett blott drygt decennium mångfaldiga sig själv på så många olika språk.

Men alla 275 är förstås inte så omfattande som svenskspråkiga Wikipedia, den Wikipedia-upplaga de flesta av denna bloggs läsare torde vara mest vana vid. Språkversionerna varierar enormt i omfång, från den enorma engelskspråkiga Wikipedias närapå 4 000 000 (!) artiklar, till språkversioner som Wikipedia på tetum, med mer blygsamma 658 artiklar och ändå en rätt god potential med tanke på språkets ungefärliga 1 miljon talare. (En parentes i sammanhanget är att svenskspråkiga Wikipedia för ett par år sedan åkte ur topp tio, där vi – givet språkets förhållandevis mycket få antal talare; svenskan placerar sig någonstans runt 50:e plats på listan över världens språk efter antal talare – förvånansvärt länge lyckats ligga kvar.)

Med 275 olika språk finns onekligen en del att välja och vraka på. Men nu är det tyvärr så, att de allra flesta människor inte är polyglotter – de behärskar blott sitt modersmål och kanske något mer språk. Här i Sverige kan väl de flesta svenska och engelska flytande, och skolundervisningen ger alla möjligheten till att lära sig ett tredje språk. Likväl brukar svenska wikipedianer (vad jag känner till) nästan uteslutande skriva på svenskspråkiga och engelskspråkiga Wikipedia, sin förmåga att skriva på någon annan språkversion till trots. Vad beror detta på? Antagligen gammal vana. En ovilja att behöva fräscha upp sina gamla språkkunskaper från högstadiet för att bidra.

Att våga ta steget ut

Naturligtvis är det fullkomligt legitimt att redigera Wikipedia utan att någonsin sätta sin digitala fot i någon annan språkversion överhuvudtaget. Men av egen erfarenhet vet jag att steget ut ur det hemtama, vanliga, vardagliga svenska faktiskt kan vara mycket givande. Jag har dock ännu inte skrivit särskilt mycket på engelskspråkiga Wikipedia, och är kanske det bästa exemplet på en hemmastadd wikipedian som sorgligt nog inte vågat lämna hemspråket. Med detta i baktankarna, eller i alla fall i det undermedvetna, beslöt jag så iförrrgår för att göra slag i saken. Jag skulle lämna svenskspråkiga Wikipedias trygghet. Jag skulle till och med lämna engelskans relativt bekanta marker bakom mig. Jag skulle skriva min första artikel på spanskspråkiga Wikipedia.

Jan Arnald, en mästerlig författare tillika inspiratör för Wikipedia-redigering. Foto: Sara Arnald, CC-BY-SA 3.0.

Jan Arnald, en mästerlig författare tillika inspiratör för Wikipedia-redigering.
Foto: Sara Arnald, CC-BY-SA 3.0.

Det hela började egentligen inte i några funderingar över människors benägenhet att stanna på fast mark, språkligen. Men nog började det med språket, på sätt och vis. Det började med att jag under min gångna körtelfeber hade riktigt ordentligt tråkigt, var alldeles för sjuk för att redigera Wikipedia och därför sökte min tillflykt i litteraturens värld. Så jag försjönk i Arne Dahls (egentligen Jan Arnalds) underbara dekalog om A-gruppen, en fantastiskt serie om en grupp intellektuellt elitpoliser – tänk Sherlock Holmes gånger 8, och i det moderna Sverige – med oerhört väl utvecklade personligheter, spännande intriger och framför allt en förmåga att bruka det svenska språket jag aldrig sett maken till; Dahl fullkomligen briljerar med sitt språkbruk, han äger det.

Nå, nu ska jag inte komma för långt från ämnet. Så fort jag tillfrisknat började jag undersöka tillståndet på Wikipedias information om Dahl. Det var tämligen skralt. Visserligen hade vi en helt okej artikel om själva författaren på svenska, även om den brast i källhänvisning, men själva böckerna skildrades inte mer än med några meningar i författarens artikel. Mina vidare äventyr för att täcka denna lucka i svenskspråkiga Wikipedias i övrigt i nuläget ganska så fulla karta (kan man få för sig – i själva verket saknar vi ju åtminstone ungefär 88 procent av engelskspråkiga Wikipedias artiklar överhuvudtaget…) ska inte redovisas här, utan där hänvisar jag till min egen Wikipedia-dagbok.

Men inte bara svenskspråkiga Wikipedia saknade information om A-gruppen – spanskspråkiga Wikipedia hade ingen information alls om Arne Dahl/Jan Arnald. Inte en enda artikel! Den slutsatsen nådde jag efter att ha studerat interwikilänkarna i såväl svenskspråkiga som engelskspråkiga Wikipedias artiklar om författaren, och jag tror att jag testade att skriva in http://es.wikipedia.org/wiki/Jan_Arnald (alltså direktadressen till den eventuella artikeln om Jan Arnald på spanskspråkiga) i webbläsarfönstret, utan att få mer information än ”Denna artikel existerar inte.”, på spanska. Jan Arnald hade alltså ingen artikel på spanskspråkiga Wikipedia. Nu är jag ingen mästare på spanska, inte alls. Men jag har precis gått ut första gymnasieåret, och har läst spanska sedan sexan. Och med mitt spanskbetyg A i bakhuvudet, och vetskapen om att jag ändå brukar kunna tillgodogöra mig Wikipedia-artiklar på spanska, och framför allt medveten om att riktlinjen var djärv! är universell på alla Wikipedia-versioner, gjorde jag slag i saken.

Jag började skriva mitt livs första Wikipedia-artikel på spanska.

En artikels födelse

För att inte plåga encyklopedin med mina taffliga nybörjarförsök, och för att om möjligt kunna få språklig respons innan artikeln lades ut i encyklopedin, skapade jag en undersida till min användarsida som jag använde som plats för utkast till artikeln om Jan Arnald. Så började jag skriva. Jag kollade mycket på andra spanskspråkiga författarartiklar – för att få reda på såväl det tillämpliga artikelupplägget som den tillämpliga terminologin – och använde frekvent språkverktyg som Lexin, Google Translate och, allra mest, engelskspråkiga Wiktionary. (Det sistnämnda är alltså också ett wikiprojekt, som Wikipedia, fast med syftet att inte skriva en encyklopedi utan en ordbok med översättningar, etymologi etc. Just översättningar och böjningsformer för verb var vad jag var ute efter i mitt spanskspråkiga arbete, och Wiktionary fungerade som vanligt alldeles utmärkt för detta ändamål.)

Det var inte helt lätt, och tog lite tid, men snart nog hade jag producerat ett första utkast som jag var rätt nöjd med. Då söker jag efter ”Jan Arnald” på spanskspråkiga Wikipedia, och döm om min förvåning då den rätt awesome ”Menade du [närliggande namn]…?”-funktionen föreslår artikeln… Jan Arland?!?! Jag klickar mig in och finner fort en artikel som faktiskt behandlar rätt författare, men med fel namn. Suck! Felstavade namn! Vad ska jag nu göra? Hade jag skapat min artikel förgäves?

Gudskelov (på sätt och vis…) är artikeln om ”Arland” rätt kort, så min egen artikel är betydligt längre och kan i princip fullständigt ersätta den gamla rakt av. Men det orkar jag inte den kvällen. Då orkar jag bara fråga folk på svenskspråkiga Wikipedias IRC-kanal efter någon som kan flytta artikeln på spanskspråkiga Wikipedia (jag kunde inte själv eftersom jag inte var ”bekräftad användare”; för att kunna flytta sidor behöver man vara just en bekräftad användare, vilket man automatiskt blir efter 50 redigeringar – men jag hade inte gjort 50 redigeringar). Och ingen bekräftad användare på spanskspråkiga Wikipedia fanns i svenskspråkiga Wikipedias IRC-kanal.

Sök och du skall finna hjälp på Wikipedia

Så då flyttade jag lite våghalsigt till spanskspråkiga Wikipedias IRC-kanal och hittade många människor som gärna ville hjälpa mig där. Efter att ha uppgivit lite källor (de andra språkversionerna, Arnalds officiella webbplats) på att Arnald inte heter Arland ordnade wikipedianen Cesar Jared snabbt att artikeln blev flyttad. I samband med detta kommer jag också i kontakt med vederbörande över den privata chattfunktionen via IRC. Jag tackar så mycket för hjälpen, förklarar mitt ärende och Cesar Jared erbjuder sig då att kolla igenom mitt utkast till artikeln. Hen korrekturläser inledningen och gör en del förbättringar. En viss svårförståelig mening jag skrivit orsakar huvudbry, men vi lyckas gemensamt lösa saken över IRC.

Dagen därpå beslutar jag mig för att göra slag i saken. Min artikel om Jan Arnald ska in på spanskspråkiga Wikipedia. Så jag öppnar redigeringsrutan på den nu alltså korrekt namngivna artikeln, klistrar in min egen text högst upp ovan den gamla texten och för sedan metodiskt in samtliga uppgifter från gamla texten i min egen text, och passar då också på att delvis modifiera mitt eget språkbruk i enlighet med den gamla texten. Det går finfint.

Sedan, just när jag ska klicka Spara, eller rättare sagt Grabar la página, minns jag vad Cesar Jared frågade om igår över privat IRC: källor, dessa för Wikipedias läsare helt ovärderliga bevis på att man inte fabulerar fritt i artiklarna utan faktiskt har något (vettigt) på fötterna. Mitt utkast innehöll av lättja inga källor, men jag hade lovat att lägga in källorna senare, då jag skulle stöta på fler källor när jag gjorde klart min svenska artikel om A-gruppen-serien. Men så gaskade jag upp mig – nog kunde jag rätt enkelt hitta länkar nog för att källbelägga allt i den ändå inte jättelånga Arnald-artikeln jag skrivit! Så någon timme senare är artikeln fylld med hänvisningar till Arnalds egen webbplats, Arnalds Arne Dahl-webbplats, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Jag är klar. Jag sparar.

Och skapar* min första spanskspråkiga Wikipedia-artikel någonsin.

*I själva verket visade sig artikeln ju redan finnas, så formellt skapade jag den inte – men å andra sidan hade jag skrivit mitt eget utkast från scratch, och den artikel som blev resultatet av min redigering var väsensskild från den gamla.

Traditionella kunskapssamlingar. Föga föränderliga. Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Traditionella kunskapssamlingar. Föga föränderliga.
Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Historien utan slut

Vore Wikipedia en vanlig encyklopedi, som Nationalencyklopedin, skulle historien så gott som ta slut här. När artikeln väl är publicerad är den ”klar”, och i den traditionella bokformen frusen, åtminstone fram tills tryckningen av nästa upplaga. Skillnaden kunde näppeligen vara större mot Wikipedias arbetssätt. Här har arbetet knappt börjat då jag lagt in mitt eget sjok i artikeln. Och just för att jag skrivit en artikel på ett språk jag inte till fullo behärskar, söker jag aktivt hjälp av andra wikipedianer för att kickstarta den massiva redigeringsprocess som undvikligen följer på varje bidrag till Wikipedia.

Nybörjare som jag är på den spanskspråkiga upplagan känner jag inte till om det finns något centralt be om hjälp-ställe, så jag går in på svenskspråkiga Wikipedias allmänna diskussionsplats Bybrunnen, klickar in mig på interwikilänken till spanskas bybrunn (som inte är en bybrunn utan ett café) och hittar direkt en länk betitlad Ayuda (som betyder hjälp), som uppenbarligen går till en sida där wikipedianer kan göra just vad jag var ute efter – be varandra om hjälp i skapandet av encyklopedin. Jag skapar sålunda ett nytt avsnitt för Arnald-artikeln och förklarar mitt ärende.

Inom två timmar har den för mig tidigare helt okända wikipedianen Camima hörsammat mitt rop på hjälp och hunnit med en rätt ordentlig språklig putsning av ”min” artikel. Jag vet inget alls om Camima, men vi är båda wikipedianer, så då jag mitt i alla goda förbättringar av texten Camima gjort upptäcker en korrigering som verkar bestå i ett missförstånd (den felaktiga uppfattningen att ”Svenska Deckarakademin” skulle vara ett deckarpris när de i själva verket är en institution som delar ut ett deckarpris) tackar jag så varmt för all hjälp och påtalar sedan misstaget på Camimas diskussionssida. En kvart senare hoppar ”nytt meddelande”-rutan upp, och Camima har svarat på min diskussionssida och dessutom redan fixat till formuleringen om Svenska Deckarakademin så den blev än bättre än den ursprungliga.

Senare på kvällen dyker en annan wikipedian upp, Shalbat, och bidrar ännu mer till Jan Arnald-artikelns grammatiska lyft. Shalbat visar sig vara författare till uppåt ett tjog Artículos buenos, det vill säga motsvarigheten till våra Bra artiklar, och denna skickliga författare tar sig alltså ändå tiden att hjälpa en nybörjare med föga kunskap om språket och språkversionen. Jag tackar naturligtvis även Shalbat för hens hjälp. Och så sent som imorse, när jag vaknade upp efter att ha låtit utkastet till detta blogginlägg vila under natten, har ytterligare en spanskspråkig wikipedian, som går under namnet Rondador, bidragit till artikeln, därtill med en uppmuntrande kommentar i redigeringskommentaren.

Vad leder då allt detta fram till?

Jag har inte berättat denna sanna historia om en artikels framväxt för att visa på något som på Wikipedia är extraordinärt eller särskilt speciellt. För det är det inte. Denna process – någon skapar en kort artikel under fel namn, en annan fixar till wikiformateringen, en tredje flyttar artikeln till korrekt titel, en fjärde lägger in en lång utökning med källor men taffligt språk, en fjärde, femte och en sjätte putsar till språkbruket och så vidare i all oändlighet – är hur Wikipedia fungerar. Om någon illasinnad person mot förmodan skulle byta ut hela artikeln om Jan Arnald mot ”Jag är BÄST, hihihi!” kommer den gamla versionen återkomma på i genomsnitt någon minut. ”Wikipedia doesn’t work in theory, only in practice” är en sådan där one-liner som uttrycker just hur Wikipedia faktiskt fungerar, rent konkret, alla abstrakta invändningar till trots. Och anledningen till att Wikipedia fungerar är något stort, och det jag anser vara det allra främsta hos Wikipedia.

Det allra främsta hos Wikipedia, menar jag, är inte de fantastiska artiklar som skapats, inte heller den hjälp encyklopedin givit miljontals studenter, inte ens det underbara mellanmänskligt samarbete detta globala projekt utgör. Det främsta är istället att Wikipedia, mer än någonting annat i mänsklighetens historia, utgör ett bevis på vad vi intuitivt egentligen vet: de flesta människor vill väl. Hade världen sett ut på ett annat sätt än detta hade Wikipedia oundvikligen fallerat; inget såpass öppet projekt skulle kunna fungera om mänskligheten i stort hade onda intentioner, eftersom projektet då skulle tas över av de illvilliga.

Men människor är goda, och Wikipedia fungerar, tack vare insatserna från miljontals fri- och välvilliga människor världen över. En sådan sentens är lätt att uttrycka utan vidare reflektion – det är bara att kolla på statistiken över skribenters aktivitet och geografiska fördelning för att verifiera dess giltighet – men jag har nu, när jag själv, personligen och högst konkret upplevt sanningen bakom dessa ord, fått en annan insikt i detta världsvida projekt, tack vare samarbetet med spanskspråkiga wikipedianer angående den nu rätt fina artikeln om Jan Arnald.

Dessa människor sitter alltså ofta på andra sidan jordklotet, har en bakgrund som antagligen skiljer sig tämligen rejält från min egen och talar ett språk jag knappt behärskar. Likväl lyckas vi på Wikipedia samarbeta utan några nämnvärda svårigheter – tack vare det vi har gemensamt. Det vi har gemensamt, det vi delar med alla wikipedianer världen över, är en vision, en bild av en framtid som är möjlig, en utopi där mänskligheten delar med sig av sin kunskap och vi alla når fullständig upplysning. Eller, för att uttrycka det med de tämligen famösa ord Jimbo Wales, Wikipedias grundare, yttrat:

Imagine a world in which every single person on the planet is given free access to the sum of all human knowledge. That’s what we’re doing.

Foto: code poet, CC-BY-NC-SA 2.0

Tänk dig en värld där varje människa på planeten har fri tillgång till mänsklighetens samlade kunskap. Det är det vi sysslar med.
Foto: code poet, cc-by-nc-sa 2.0

Tillsammans kan vi, genom fritt och öppet samarbete, åstadkomma den värld Wales beskrev så träffande. Vill du också vara med? Surfa in på svenskspråkiga Wikipedia, skapa ett konto och börja redigera. Så förverkligar vi denna vision. Tillsammans.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

De flesta har uppfattningen att en blogg är en regelbundet uppdaterad webbsida. Jag själv har uppfattningen att denna bloggs existens bör fortsätta. Genom deduktiv logik är det enkelt att komma fram till att det enda sättet att verkligen respektera båda dessa uppfattningar är att posta ett nytt inlägg i denna blogg – sådana handlingar har tyvärr utförts sorgligt sällan det senaste året. Men att skriva en episk argumenterande artikel om valfri samhällsrelaterad aspekt på det digra nyhetsflöde som sköljer över oss vore inte så kompatibelt med en tredje relevant uppfattning: mitt nya gymnasium – bra som det är – har orsakat enorm tidsbrist. Alltså måste jag söka en lösning som beaktar alla dessa aspekter; en syntes som sammanför dessa teser; kort sagt, jag måste lösa det så vitt omtalade livspusslet.

Det är inte det enklaste.

Now, någon idealisk lösning har jag inte skapat – just bristen på tid att tänka ut sådana är ju en del av problemet, vilket innebär att detta är ett tämligen prekärt moment 22. En det-får-duga-tills-vidare-lösning får, således, duga tills vidare. Och en sådan lösning presenterar jag nu: jag ska posta mina mer relevanta skolarbeten i bloggen. Mitt första blir en analys av romanen Himmelsöga av Arne Dahl ur ett samhällskritiskt perspektiv – och då denna blogg just har ett samhällskritiskt perspektiv, passar texten sannerligen. (Blir det fler skolarbeten som kan passera in i bloggens kriterier, så annorlunda utbildningsvärldens? Oklart. Det får vi se.) Ett sista påpekande: denna analys är inte uteslutande min egen skapelse: mina kloka och vänliga klasskompisar och föräldrar har givit respons på den, och jag har förändrat texten i enlighet med den responsen.

En viss spoilervarning utfärdas.

Allt som ska vara skrivet har skrivits. Över till analysen.

Brott mot humanismen

Vi lever i en hemsk värld. Vi är omgivna av ondskan, denna otämjda best som ryter till med jämna mellanrum både i tid och rum. Men det finns ett hopp för mänskligheten, en enda chans till en bättre värld: insikten om alla människors lika värde. Det är en sådan verklighet Jan Arnald under sitt pseudonym Arne Dahl målar upp i sin roman Himmelsöga, den avslutande delen av hans dekalog om internationell brottslighet. I Dahls värld – så lik vår egen – personifieras hoppet av A-gruppen, en enhet inom svenska polisen, och Paul Hjelm, en tidigare A-gruppsmedlem som får i uppdrag att leta reda på den spårlöst försvunne mästerspionen Tore Michaelis. Genom sina figurers kommentarer och åsikter, och romanens händelseutveckling, för Dahl fram en mäktig intellektuell humanism och riktar med den som grund kritik mot alla institutioner som motverkar människans sanna kärna: respekten för och gemenskapen med alla, oavsett de ytliga skillnader nationsgränser och fördomar åstadkommer. Himmelsöga är, med andra ord, ett humanismens credo.

Den nyss nämnda mänskliga kärnan – som genomsyrar hela verket – uttrycks som tydligast i Michaelis efterlämnade skrifter, där den går under namnet ”den demokratiska instinkten”, ett begrepp som används synonymt med principen om alla människors lika värde. Utöver att Michaelis i allmänhet framställs som en sympatisk person i beskrivningarna av honom, poängteras även värdet av denna och Michaelis andra ideal genom att protagonisten Paul Hjelm först när han inser detta om ”den demokratiska instinkten” gör sökandet efter Michaelis till en personlig snarare än yrkesmässig angelägenhet. Budskapet, att Michaelis ideal och försök att upprätthålla dessa i en kaotisk värld gör honom till en verkligt skydds- och beundransvärd person, kunde knappast framgå tydligare.

Som framgått tidigare är denna demokratiska instinkt emellertid lika lite självklar i Dahls universum som i vårt eget; godhetens fiender är många och starka. Dahl driver här tesen att övergrepp mot just människors lika värde är det som förenar de onda krafterna. Denna uppfattning motiveras med påståendet att det mesta av världens obefogade våld av alla dess former växer fram ur uppfattade motsättningar mellan olika grupper, grundade på mer eller mindre ytliga skillnader i fråga om religion, etnicitet och politik. Om dessa grupper i stället uppnått den demokratiska instinkten skulle de kunna förbise dessa obetydliga skillnader till förmån för en förståelse av att de alla innerst inne är lika mycket människor och har ett lika stort inneboende värde.

Den kritik som grundas på den demokratiska instinkten riktas naturligtvis i hög grad mot de vars ondska för de flesta i vårt samhälle är odiskutabel – de på internationell nivå betydelsefulla folkmördarna, maffian, talibanerna, diktatorerna och liknande, likväl som illviljans på ett inhemskt plan vanliga manifestationer i form av mördande. Men kritiken begränsar sig inte till dessa; Dahl drar sig inte för att även lyfta fram de hemskheter som begås av dem som av tradition anses som ”goda”, och kritiserar följaktligen även USA liksom dess allierade för de krig och andra illdåd som sker antingen under amerikansk flagg (i form av militären och CIA) eller under amerikanskt beskydd. Detta fokus på USA – som förmodligen grundar sig just i hur USA ofta höjs över anklagelser om ondska – når sin kulmen då det framkommer att en av bokens två huvudsakliga antagonister verkar under skydd av den amerikanska krigsmakten.

I Dahls litterära verk uttrycks även ett slags – likaledes humanistiskt grundad – normkritik. Inneboende i den själva demokratiska instinkten är förmågan att bortse från ytliga skillnader, och särbehandling och fördomar grundade på sådana ytliga skillnader ifrågasätts således. Detta gör Dahl genom att låta karaktärerna bryta fördomar genom sitt agerande och sin personlighet; kloka och högt uppsatta kvinnor och invandrare finns, dessa gruppers status som underordnade i vårt samhälle till trots, och det faktum att typiska kvinnoproblem som ätstörningar även kan drabba män nämns. Djupt befästa attityder i samhället liksom deras konsekvenser berörs, såsom de misogyna normer som leder till omedvetna övergrepp och den sociala press som utgör en orsak till ätstörningar, och en karaktär tänker att detta visar vilket ”sjukt samhälle” vi lever i. Inte bara köns- utan även nationsgränser överskrids: solidaritet med andra länders befolkning framhålls som något viktigt, även om författaren inte backar från att det kan vara svårt i praktiken, liksom fördomsfrihet generellt. Detta sista visas genom hur protagonisterna också har sin beskärda del godtyckliga uppfattningar om olika grupper; bokens hjältar är inte perfekta, utan har sina brister som alla människor.

Ett annat föremål för Dahls vassa humanistiska kritik är byråkratin i samhället, framförallt i Sverige. En del av denna antibyråkrati grundar sig på anklagelser om vanlig, enkel inkompetens: vissa poliser utmålas som lata och bekväma tjänstemän utan eget driv som gör intet mer än vad som krävs av dem (till skillnad från A-gruppen, som ständigt tar sitt uppdrag på yttersta allvar och är redo att gripa in utan order), polisen i stort som en organisation som inte klarar av att hantera dussinbrott (vilket leder till brottsoffer som tar lagen i egna händer) och chefer som vanliga – ofta ineffektiva och karriäristaktiga – människor, ej förtjänta av någon särskild respekt eller lojalitet på grund av den upphöjda position de tilldelats.

En annan, djupare, mer filosofisk kritik mot byråkratin finns även, och Dahl ger här uttryck för uppfattningen att vad som är rätt i sig inte nödvändigt är rätt enligt reglerna, och att en i sådana situationer bör agera efter det förstnämnda snarare än det sistnämnda. Detta manifesteras konkret genom A-gruppens beslut att vanemässigt bryta mot trafikregler, och att till och med begå brott mot egendomslagstiftning då det gynnar deras allmänna syfte, att värna om människors liv och lem. Uppfattningen visas även genom det yttrade föraktet gentemot samvetslösa byråkrater, som hellre följer order än tänker själva och söker rättfärdiga egentligen omoraliska handlingar på ytterst vaga grunder och därmed lurar sig själva. Byråkratins oerhörda förödande makt porträtteras även, då Dahl låter byråkratin spela rollen som A-gruppens slutliga nemesis, den enda de inte lyckas övervinna.

Men låt mig backa bandet något, till A-gruppens lagbrott. Dessa är inte bara ett utslag för regelförakt, utan utgör även en del i den diskussion om brottsbekämpningens gränser som boken deltar i: hur onda medel får staten använda i brottsbekämpningens namn? När blir kampen mot ondskan själv en del av ondskan? Dahl ger inget entydigt svar, men genom en protagonists val att slutligen lämna säkerhetspolisen – utifrån insikten att säkerhetstjänster i sig inte kan vara demokratiska – framträder åsikten att dagens brottsbekämpning åtminstone delvis gått för långt. Samtidigt utmålas mord (denna kränkning av den mest heliga av mänskliga rättigheter) som något acceptabelt, så länge syftet och resultatet är gott; således är Dahl inte uteslutande deontologisk humanist, utan hans åsikter har drag av utilitarism. Dock har även denna utilitarism sina yttre gränser, som skiljer de goda från de onda.

Utifrån detta perspektiv är det högst intressant att granska var Himmelsöga ställer sig i privatliv—övervakning-debatten, där valet mellan utilitarismen och deteontologin ställs på sin spets. Romanen har ett särskilt förhållande till detta område, då just den frågan är vad som givit boken dess namn; ”Himmelsöga” är en metafor för det omfattande övervakningssamhället som växer upp. Dahls syn framstår dock som något ambivalent: å ena sidan berättas om hur extensivt övervakningssamhället blivit, hur oerhört mäktiga dessa övervakningssamhällets verktyg gör makthavarna och hur makthavarna medelst dessa skulle kunna skapa en förtryckande diktatur utan dess historiske like vad gäller kontroll av medborgarna. Å andra sidan lyfts argumentet att människor intet har att frukta av att förlora sina privata hemligheter i ett så pass toleranta samhälle som vårt – att privatlivet, på sätt och vis, spelat ut sin roll – och att övervakningen, som det effektiva verktyg för brottsbekämpningen det är, bör fortsätta användas. Dahls uppfattning är i det stora hela oklart, men klart är i vilket fall att Dahl tycker att övervakningen – dess fördelar till trots – åtminstone i någon mån utgör ett hot mot demokratin.

Om en lämnar det politiska till förmån för en analys på metanivå av Himmelsöga, finner en snabbt att romanen även på ett mer kulturellt och opolitiskt plan är humanistisk. Boken andas intellektualitet, detta humanismens ideal, till följd av dess flitiga bruk av historiska, filosofiska och kulturella referenser och reflektioner (mycket angående musik som av tradition betraktas som mer seriös, så kallad klassisk musik). Även det oupphörligt korrekta och mycket rika språkbruket med dess myriad av metaforer och liknelser bidrar till den intellektualitetens aura som omger verket. Liksom med sina övriga ställningstaganden framför Dahl även detta bildningsideal genom sina karaktärer: de säger sådant som att adrenalinkickar och machostatus vida underträffar bildning och seriositet, och driver tesen att varje agerande kräver bakomliggande tankemöda. Även själva handlingen genomsyras av en vetenskaplig världssyn: inga övernaturliga element finns, och förövarens brott förklaras vara en produkt av förövarens uppväxt, till skillnad från böcker där brottslingen blott porträtteras som omänskligt ”ond”, utan förklaring.

Så har Arne Dahl byggt upp en deckare som utspelar sig i dagens samhälle, och låtit humanismen genomsyra både bokens språkbruk, uppbyggnad och handling. Konstant och mästerligt förfäktar Himmelsöga det som utgör humanismens själva kärna: respekten för alla människors lika värde.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , medborgarrätt, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »