Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘FRA-lagen’

Inläggsserien Demokratins slutliga seger, mitt försök till odyssé över 2000-talets första årtionde ur ett piratpolitiskt perspektiv – skildrat utifrån en fiktiv men möjlig framtid, år 2050, då världen blivit friare, mer medmänsklig och demokratisk – går nu vidare, med sin andra del (efter att ha tillbringat dagen med betydligt mer praktiskt orienterat bloggande). Här lämnar jag det stora landet i väst och rör mig över Atlantens vindlande vidder, fram till den stat vi så ofta kritiserat men söker förändra: Sverige.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 2.

Förluster på hemmaplan.

Demonstration mot FRA. Foto: Christian Engström.

Demonstration mot FRA. Foto: Christian Engström.

USA gick alltså åt fel håll. Men vad gjorde då Sverige? Vi måste nu först och främst ha i åtanke att Sverige var ett helt annat land än idag. Statschefen var ännu inte vald, för att ta ett talande exempel. Och Sveriges oberoende gentemot omvärlden – varje väststats oberoende gentemot omvärlden – var, vår beryktade neutralitet och alliansfrihet till trots, inte särskilt stort. I princip var Sverige självständigt. I praktiken lydde regeringar av såväl röd som blå kulör USA:s direktiv – ibland uttalat från landet i väst, oftast mer implicerat. Gjorde USA något nytt följde Sverige ofta efter.

Detta är visserligen en sanning med modifikation. Såväl vad gällde dödsstraff, synen på HBTQ-människor rättigheter och asylpolitik som inom en rad andra för vårt vidkommande – för de mänskliga rättigheternas utvecklings vidkommande – ytterst viktiga frågor hade Sverige sedan länge vandrat en helt annan väg än den västra. Men det tycktes som att Sverige, just under det tredje milleniets så fasansfyllda och samtidigt förväntansfyllda inledning, ändrade färdriktning och började härma USA allt mer. Vägarna var på väg att korsas.

Det första riktigt stora och riktigt dåliga politiska beslutet som inspirerats av USA i dess deklamerade ”krig mot terrorismen” var FRA-lagen. All elektronisk kommunikation som gick i kabel förbi Sveriges gränser – som om dessa gränser spelade någon större roll i Internets, migrationens och globaliseringens alltmer gränslösa verklighet – skulle kopieras och överföras till staten, för att Försvarets Radioanstalt skulle söka efter terrorism. Här skedde ett oacceptabelt intrång. Givetvis skulle ingen kader av myndighetsanställda byråkrater i världen kunde läsa och avlyssna alla samtal och mejl. Men oavsett hur utgallringsprocessen såg ut spelade det ingen roll – brottet mot den personliga integriteten begicks så fort kommunikationen kopierades till staten; vad som sedan hände med den var sekundärt.

Samhället reagerade. Kraftigt. En allians av aldrig, varken förr eller senare, skådat slag formerades i opposition till Alliansen, som regeringen på den tiden kallade sig. Svenska kyrkan som nyss förlorat sin statliga status, ärkefienderna MUF och Ung vänster, gammelmedia i form av Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, diverse nätgrupperingar av enskilda bloggare från hela det politiska landskapet – som visserligen inte var lika diversifierat då som det är nu, och så, naturligtvis, vi själva, Piratpartiet, ingick alla ett enastående samarbete. Målet som förenade dessa i teorin oförenliga viljor var privatlivets helgd.

Detta skulle i statstelevisionen komma att kallas en av de största sakpolitiska frågorna i modern tid vad kritikens omfattning. Men regeringen lyssnade inte. De brydde sig inte om folkets åsikter. Denna kränkning av en av de människans grundläggande rättigheter, detta brott mot såväl Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, kunde inte ens en av de största opinionerna på flera decennier i vårt land stoppa. Regeringen var obönhörlig.

”Alla tjänar på om debatten lägger sig”, sa självaste statsministern i media då FRA-lagen röstats igenom.

Och tyvärr la sig debatten. Folk glömde. När regeringen något år senare kom med förslag på förmenta ”förbättringar” av den integritetsvidriga lagstiftningen var det inte i egentlig mening tal om några väsentliga förbättringar. Det var fortfarande så att alla elektronisk kommunikation som passerade gränserna kopierades till staten. Eller ja, man satte upp en gräns: staten fick bara övervaka en ”signalbärare” åt gången. Det innebar att det var staten bara fick övervaka upp till 1,5 miljoner hushåll åt gången. Hälften av alla Internetuppkopplade hushåll vid denna tidpunkt. Inom denna gräns kopierades hursomhelst all kommunikation till staten. Däri bestod intrånget; och intrånget bestod även efter ”förbättringarna”.

Om FRA-lagens ursprungliga övervakning var att likna vid en ful gris och den optimala lagstiftningen kring FRA kunde liknas vid en vacker människa, var dessa ”förbättringar” som att måla läppstift på grisen. Den påminner visserligen obetydligt mer om en vacker människa – men det spelar liksom ingen roll så länge det fortfarande är en gris.

Att förklara allt detta med kommunikationskopiering och signalbärare visade sig dock bli ett pedagogiskt dilemma av rang. Inte minst som regeringen envist vägrade kalla övervakningen för övervakning; istället kallades den på nyspråksvis ”signalspaning i kabel”. Vi som kritiserade lagstiftningen fick börja diskutera teknikaliteter, bokstavligt talat, och språkliga definitioner. Just där – just precis där – rann oppositionen ut i sanden. När regeringen väl fått debatten att handla om svåra tekniska begrepps exakta betydelse stängde folk av. Ganska bokstavligt, om det var TV-sända diskussioner. Och den så mångomfattande kritiken minskade rejält.

Elefanten i rummet då? Hur kunde egentligen riksdagen gå med på detta? Idag känns det väl för er sjukt ungefär på samma sätt som vi på nollnolltalet kände för de tvångssteriliseringar staten utförde under 1900-talet, som enligt officiell historieskrivning slutat på 70-talet men i praktiken fortsatt in i vår dåvarande tid. Med skillnaden att övervakningen faktiskt inte fortsatt, inte sedan FRA lades ned 1 januari 2015. Hur kunde då massövervakningen ske, med officiellt stöd av Sveriges folkvalda?

Ja… Riksdagsledamöterna kom inte från odemokratiska partier. De sa sig alla stå upp för mänskliga rättigheter. Nog visste de väl vad övervakning använts till historiskt. Och säkerligen hade de koll på de internationella deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter Sverige genomgått. Nej, det var inte där skon klämde. Skon klämde vid tekniken. Internet. Mobiltelefoni. Det var saker riksdagsledamöterna visserligen oftast använde, men sällan på samma sätt som oss, dåtidens unga. De insåg helt enkelt inte att den lagstiftning de röstade ja till motsvarade mikrofoner under caféborden och uppsprättning av kuvert på postkontoren på 60- och 70-talen, då de själva var unga. Riksdagen var till stora delar oförmögen att förstå vidden av sina beslut.

Men som sagt, svårt att förstå hade också allmänheten, så snart det blev teknik och lingvistik av alltihopa. Tyvärr kom inte bara opinionen av sig – även mediernas historieskrivning anpassade sig efter regeringens lögner om påstådda integritetsförbättringar. Och vad folket anbelangade verkade de flesta sorgligt nog glömt debatten vid nästa riksdagsval 2010, då de hade chansen att avskeda de riksdagsledamöter och indirekt ministrar som drivit igenom denna i Sverige aldrig tidigare skådade massövervakning. Inte ens då uppgifter om direkta lagbrott begångna av FRA kom ut upprördes fler än de allra mest insatta kritikerna.

Brevhemligheten hade rivits upp. Källskyddet var åsidosatt. Allt kändes mycket tungt.

Skriv gärna på hos Avaaz mot FRA:s uppföljare (lite grann, fast inte lika illa). Så återkommer jag imorgon med fortsättningen på talet!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, pirat, , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, , , , , , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

Det var en gång en myndighet. Myndigheten låg i landet Sverige, ett land där tilltron till staten var mycket hög. Kanske för att staten var en av världens äldsta demokratier, i begreppets vanliga mening. Kanske för att respekten för de mänskliga rättigheterna generellt var mycket hög. Myndigheten gick under namnet Försvarets Radioanstalt, FRA. Dess uppgift var att skydda landet Sverige mot yttre hot.

Detta var inte alls en märklig uppgift för en myndighet att ha, när ett betydligt större land i öst – som inte alls var en demokrati och som hade minimal respekt för de mänskliga rättigheterna – låg i landets absoluta närhet. Att ha en aggressiv diktatur som granne gör onekligen att behovet av skydd för det egna landet är ganska stort. Och FRA lyssnade på signaler i etern, en publik kommunikationskanal som var ungefär lika öppen som en anslagstavla. Inget märkligt.

Men sedan hände något. Landet i öst gick under. Hotbilden förändrades så gott som över en natt. Vad skulle myndigheten göra? Jo, myndigheten började småningom lyssna även på kommunikation som gick i kabel. Kommunikation som var privat. Kommunikation som var medborgarnas, inte främmande makts. Kommunikation som myndigheten bröt mot lagen för att lyssna på.

Den myndighet som tidigare försvarat demokratin blev nu dess fiende.

Hur reagerade då politikerna på detta, när det framkom? Beordrade man omedelbar nedläggning av den myndighet som brutit mot lagen, kanske till och med mot grundlagen? Krävde man åtminstone en opartisk undersökning för att ta reda på vad som egentligen försiggått på myndighetens lokaler på Lovön? Inledde man, i alla fall, något slags procedur för att ställa de ansvariga inför rätta?

Nej. Istället skrev man om lagarna, så att myndigheten skulle kunna fortsätta den verksamhet de tidigare bedrivit olagligen – men nu med stöd i lag och hos politiker. (Naturligtvis sa man inte att man legaliserade myndighetens tidigare kriminella verksamhet; man sade, på nyspråk, att det var en reglering.) Att den nya lagstiftningen – FRA-lagen, som den kom att kallas – antagligen bryter mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och därmed landets grundlag, ansågs inte särskilt viktigt. Den interna kritiken tystades med helt meningslösa ”integritetsåtgärder”; lagstiftningen innebär fortfarande i praktiken detsamma som om Postens brev skulle sprättas upp, scannas in och genomsökas efter terrorhot. Och den interna kritiken tystades även med mobbning från allra högsta ort, något Sveriges Television tog upp i Agenda:

Åren gick. Kritiken tystnade inte, men statsministerns i statstelevisionen yttrade åsikt att ”Alla tjänar på om debatten lägger sig.” blev ett slags ledord för lagstiftningen förespråkare. Och media, de fick annat att intressera sig för. Som Juholt. Och befogenheterna skulle så utökas ytterligare – något FRA-lagens förespråkare lovat aldrig någonsin skulle hända. ”Vad var det vi sa?” var något självklart för lagens kritiker att påstå. Inte för att någon brydde sig; nu var även Socialdemokraterna med på uppgörelsen. Detta svek upprörde många, men återigen: med både regeringen och Sossarna med på noterna var det svårt att få igenom protester. Och media hade, som tidigare, annat för sig.

Och nu, idag, framkommer nya uppgifter i denna soppa. FRA har, trots de vidgade befogenheter de fått, återigen brutit mot lagen, konstaterar granskningsorganet Siun. Jaha, liksom. Suck. Vad gör man åt detta? Var finns kritiken från de av lagens förespråkare som trots allt pekade på de så kallade ”integritetsförbättringar” (som redan från början inte alls var tillräckliga) som skäl för att rösta igenom FRA-lagen, nu när FRA struntat i dessa ”integritetsförbättringar”? Var finns kritiken från justitieministern, när en myndighet bryter mot lagen, särskilt i såpass känsliga frågor  som denna, som rör medborgarnas rättigheter? Var finns kritiken från den fria pressen, denna den tredje statsmakten som ska försvara rättsstatens grundläggande värden?

Ingenstans. Man är mer upptagen med Juholt. Som om enstaka faktafel vore någonting mot systematiska övergrepp på mänskliga rättigheter. Som om en riksdagsledamots eventuella oförmåga att fylla i blanketter rätt vore någonting jämfört med en myndighets uppenbara oförmåga att följa gällande lagstiftning. Som om opinionsmätningar och förtroendesiffror vore någonting jämförbart med partipiskans lag och debattystnadens mästare.

Nu får det vara ett slut på detta. Media får prioritera vad de vill – det är bara lite synd att de inte tar sitt uppdrag som demokratins försvarare på allvar – men om media inte belyser maktmissbruket och de antidemokratiska tendenserna, då får vi göra det. Vi, enskilda medborgare. Det är från oss makten ska utgå. Det är hos oss besluten ska förankras.

Försvarets Radioanstalt har alltför länge tillåtits bedriva sin kriminella verksamhet. Försvarets Radioanstalt har begått brott mot mänskliga rättigheter, med politikernas goda minne. Försvarets Radioanstalt har förlorat allt det förtroende som myndigheten någonsin haft. 

Detta är en skandal för Sverige som rättsstat, demokrati och försvarare av mänskliga rättigheter. Lägg ner Försvarets Radioanstalt!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, pirat, , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, , , , , , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

USA:s då nyvalda president Barack Obama lovade i januari 2009 att Guantanamo Bay, lägret där människor misstänkta (men inte dömda) för terrorbrott placerats, i vissa fall torterats och hållits frihetsberövade, skulle stängas. Detta var oerhört glädjande för medborgarrättsaktivister världen över. Bush-eran, med sitt ”är ni inte med oss är ni med terroristerna”-resonemang som misstänkliggjorde all kritik av de amerikanska metoderna för terrorbekämpning, var tydligen över, och USA skulle nu bli det politiska föregångsland gällande individens rättigheter staten i mångt och mycket var en gång i tiden.  Jubel och glädje!

Nu har det gått mer än ett och ett halvt år sedan det avlagda löftet. Guantanamo Bay detention camp är fortfarande öppet – visserligen till synes rensat på människorättskränkninggar i form av tortyr, men i vilket fall fortfarande bedrivande människorättskränkningar i form av bestraffning av människor utan rättegång. Att människor på goda grunder misstänkta för brott en kortare tid kan hållas fängslade utan rättegång är inte märkligt, men att i flera år hållas i en sådan situation av staten är föga bättre än att bli kidnappad av brottslingar. Den enda skillnaden är att de vanliga kidnapparna saknar politiskt stöd, medan statens kidnappningspolitik förespråkas av både många politiker och mycket vanligt folk – populistiska resonemang om ”trygghet” går ofta hem.

Detta verkar i vilket fall president Obama själv uppfatta situationen som, när han meddelar att Khalid Shaykh Muhammad, en f.d. Guantanamofånge misstänkt för terrorbrott, inte lär få någon rättegång den närmsta tiden. Obama menar nämligen att det politiska motståndet (som främst ska bero på bristen på säkerhet en sådan rättegång anses kunna medföra, och på hur mycket rättegången skulle kosta)  i USA är för starkt, både vad gäller en civil rättegång och en militärdito (den senare lär ha en del rättssäkerhetsproblem i vilket fall). Ett visst motstånd inom USA mot sådan brist på rättssäkerhet finns dock; en ”letter to the editor” i Washington Post argumenterar för att Muhammad och de andra misstänkta för 9/11-attentatet bör få en vanlig rättegång.

Anledningen till varför rättegångar mot Guantanamofångar och andra misstänkta terrorister ska hållas, säkerhetsrisker och ekonomiska kostnader till trots, är mycket enkel: i en rättsstat ska alla människor ha rätt till en rättvis rättegång före straff. Obamaadministrationen, som som sagt verkade väldigt lovande i starten av sin mandatperiod, vågar dock inte stå för denna grundläggande demokratiska princip när det kommer till kritan; enbart en Guantanamofånge har fått en rättegång i USAhittills under Obama, om jag förstår en välskriven och läsvärd Washington Post-artikel som är källa till flera uppgifter i detta inlägg rätt. Obamas försvar är dels den politiska situationen (som nu blir än värre på grund av republikanernas framgångar – och Tea Party-rörelsen har mage att säga sig gilla frihet!), men även annat.

Den andra delen av försvaret är att USA:s agerande faktiskt är förenligt med krigets lagar. Det kanske det är; jag vet inte, för jag är ingen jurist. Men däremot är det ganska solklart att agerandet inte är förenligt med mänskliga rättigheter. (Nu ska jag inte bara kritisera saker och ting: lovvärt är att 67 fångar under Obama skickats till andra fängelser, förhoppningsvis utan samma hemska historia av tortyr som Guantanamo har. Och Obamas intentioner verkar uppenbarligen goda; den tyngsta kritiken bör istället riktas mot de lokalpolitiker som argumenterar mot rättegångar i områden där de bor, på grund av säkerheten, och de kongressledamöter som inte stödjer förslag om nedläggning av Guantanamo.)

Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Artikel 11
1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

2. Ingen får fällas till ansvar för en gärning eller underlåtenhet som inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell lag vid den tidpunkt då den begicks. Det får inte heller utmätas strängare straff än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt brottet begicks.

Ovanstående stycken är artiklarna 10 och 11  i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter. De lämnar inte utrymme för tolkningar; det är en mänsklig rättighet att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats i en rättssäker rättegång. Sedan en knappast ”betraktas som oskyldig” av staten om en som Mohammed hålls inspärrad i sju år, har Khalid Shaykh Muhammads och andra Guantanamofångars mänskliga rättigheter kränkts. För vår säkerhets och trygghets skull. Jag vet inte hur det är med er, men personligen skulle jag känna mig betydligt tryggare om jag visste att världens främsta supermakt har en president som inte tolererar några kränkningar av mänskliga rättigheter.

En bieffekt av rättegångar till misstänkta Guantanamofångar är möjligheten till upprättelse för offren och deras anhöriga. Som det är nu finns helt klart möjligheten att fel människa gripits, att den verkliga mördaren (eller åtminstone mordplaneraren) fortfarande lever i frihet ute i samhället, medan en oskyldig människa hålls inspärrad i brottslingens ställe. En rättvis rättegång skulle ta bort alla sådana tvivel – visst, en friande dom skulle säkerligen uppröra flera av offren som var övertygade om den misstänktas skuld, men detta gäller för alla brott – varför skulle terrorism vara ett undantag?

Nej, nu måste det bli slut på den kollektiva säkerhets terrorism har givit upphov till i västvärlden. Jag förnekar inte att det är hemskt att terrorismen tagit tusentals liv, och att det ärr rätt att försöka stoppa framtida terrorism. Men det rör sig ändå om klart opropotionerliga metoder; det är inte rätt att riva upp våra allra mest grundläggande värderingar för ett problem vars antal dödsfall orsakade av det är i samma storleksskala som trafikorsakade dödsfall (ingen politiker skulle ju föreslå att förbjuda fordonstrafik, de hundratals liv som enligt Vägverket förloras i trafiken årligen till trots; om fordonstrafik har värde nog att ”uppväga” de förlorade liv som respekten för den innebär, borde våra mänskliga rättigheter definitivt ”uppväga” de skador respekten för dem kan innebära).

Tyvärr gäller inte detta enbart USA. Här i Sverige har vi tack och lov själva inte använt tortyr, men vi har utvisat människor som skulle gå sådan behandling till mötes. Även om (mig veterligt) ingen misstänkt hållits i förvar särskilt länge utan rättegång, finns vissa problem med respekten för rättssäkerhet: (minst) en domare har dömt i fall han var jävig i, IPRED ger upphovsrättsinnehavare mer långtgående befogenheter än Polisen att utreda brott, och häromveckan utsattes några då misstänkta människor för vedervärdig behandling av säkerhetspolisen då de felaktigt misstänktes för terrorbrott.

Den största bristen i svenska statens respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter ligger dock varken inom tortyrens eller rättssäkerhetens område, utan inom den personliga integritetens. Riksdag och Alliansregering har beslutat ge den länge grundlagsbrytande institutionen Försvarets Radioantalt rätt att massövervaka Sveriges befolknings elektroniska kommunikation via FRA-lagen. Som om detta upprivande av både brevhemlighet, källskydd och tystnadsplikt inte var nog, har nu Alliansregimen (med stöd av Socialdemokraterna) föreslagit införande av datalagringsdirektivet i Sverige, vilket innebär att information av typen om vem som med hjälp av elektronisk teknik pratat med vem vid vilken tidpunkt och på vilken plats ska lagras i ett halvår för staten.

Det är lätt att haka upp sig på tekniska detaljer när det gäller elektronisk övervakning, tänka att ”vadå, jag använder ju inte den tekniken” och att folk som vill ha privatliv helt enkelt får göra likadant, men det tar bort fokus från det verkliga problemet. För övervakningen handlar inte om teknik. Det handlar om mellanmänskliga relationer, och värdet av att i fred från övervakning få utveckla sådana. Detta är lätt att inse genom att jämföra dagens situation med gårdagens – tänk om 70-talets ungdomar avlyssnats via mikrofoner under caféborden? Tänk om en del av 1900-talets människors pappersbrev ångats upp, registrerats och gåtts igenom? Tänk om televerket godtyckligt spelat in och sökt igenom mängder av telefonsamtal? Och då är vi ändå betydligt säkrare idag än under slutet av 1900-talet.

Det är dags att stänga igen Guantanamo Bay, Försvarets Radioanstalt, NSA:s avlyssningsapparatur och all annan verksamhet som i skyddet av mänskliga rättigheters namn kränker mänskliga rättigheter, och lägga pengarna vi sparar på sådant som faktiskt räddar liv. Det inrättas ett mer bestående skydd för demokratiska principer genom en uppdaterad författning  skyddad av författningsdomstol. Datalagringsdirektivet kastas i papperskorgen, och detsamma gäller Sveriges EU-medlemskap om EU inte accepterar att vi vägrar kränka våra egna medborgare. För det är just vad en regering som gör anspråk på liberalism och demokratisk legitimitet bör se som sin främsta uppgift: att inte kränka sina egna medborgare. Resten är sekundärt.

I Sverige idag finns det bara ett stort parti som anser detta. Det är varken  Sossarna eller Alliansen, som alla vill inskränka medborgarrätten, och inte hellerMiljöpartiet och Vänsterpartiet, som samarbetar aktivt formellt med S partiets medborgarrättsåsikter till trots. Sverigedemokraterna är rasister och hatar således medborgarrätt. Feministiskt Initiativ prioriterar feminismen. Det enda parti som prioriterar medborgarrätten är Piratpartiet.

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Foto från flickr, av lewishamdreamer, och licensierad under cc-by-nc 2.0. Bilden visar en protest mot Guantanamo, och jag har ändrat bilden något (eftersom identiteten på personerna på bilden är helt irrelevant i sammanhanget). Förhoppningsvis kan denna pose bara ses på demonstrationer idag; förhoppningsvis utsätts varken Guantanamofångar eller andra för att tvingas på sig sådana här dräkter.

Datalagring i media
DN:
S: Lagringstiden i kortaste laget
DN: Ask vill lagra mer data än EU kräver
DN: Så dyr blir datalagringen
SvD:
E-posttrafik ska lagras i ett halvår
SvD: En medborgarrättslig katastrof
SvD: Det har varit en strid inom regeringen
SvD: Läsarna kritiska till datalagring
SvD Brännpunkt: Dyrt för mindre företag att lagra data
SVT Rapport: Lagringsförslag går längre än EU-direktiv
SVT Rapport: Regeringen tävlar i medborgarförakt
SVT Debatt: Falkvinge: EU är på väg att bli det nya Sovjet
SR Ekot: Data- och telefontrafik ska sparas i ett halvår
TV4: Piratpartiet kritiskt mot förslaget
Aftonbladet: Regeringen vill lagra trafikuppgifter
Expressen: Ny lag: Dina surfvanor sparas i sex månader
Expressen: Falkvinge: Regeringen sätter spårsändare på oss
Expressen: Varning för Ask
GP: Ask går ett steg längre än EU
Sydsvenskan: Din e-post ska lagras i ett halvår
IDG.se: Regeringsbeslut om datalagringsdirektivet
Nyheter24: E-post ska lagras i sex månader
Nyheter24: Det är skandal
Politikerbloggen: Nödvändigt och effektivt redskap
Politikerbloggen: Riv upp datalagringsdirektivet
Second Opinion: Datalagringsdirektivet kräver övervakningsskatt
UNT: Nyspråk om integriteten

Hax, Jens Holm, Farmor Gun, Piratpartiet, Motpol, Germund, Lake, Fredriksson, Stenskott, Kulturbloggen, Polisstaten, Stenudd, Kolsjö, Leffe45, Bloggis, Sanningsministeriet, Demokraturen, Ipse Cogita!, Grenfeldt, Studio Hisingen, WhatsUpSthlm, Mina Moderata Karameller, Scaber Nestor, Cowchasers, Från ett påhittat paradis, Bergström, Källström, Suckerpunch, A lot of Nothing, l-hs, Alliansfritt Sverige, Kaka på väg, Nej till datalagring, En pirats blog, Futuriteter, Täng, Rouhivuori, Sanningsministeriet, Magnihasa, Johannes, Törnebohm, Sverige är inte världens navel, Word Up, Från utomlands, Dyspné, Vinden viskar mitt namn, Reflekterat, Marknadsliberalen, Jinge, Moberg, Ung Vänster, Med örat mot rälsen, Aftonbladets ledarblogg, Åhh!-sikt, Bengt H, Ung Vänster, Berliners blogg, Rejdnells blandning, Henrik Brändén, Stockholm enligt Ankersjö, Enligt min humla, Rick Falkvinge, opassande, Enligt min Humla, Scaber Nestor, Lars-Ericks blogg

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Före valet ville få etablerade politiker (utom V och MP) lyfta medborgarrätten som en valfråga, eftersom de inte ville att Piratpartiet skulle upprepa sitt resultat från EU-parlamentsvalet 2009. Inom Piratpartiet – och för all del inom V och MP också – försökte vi  verkligen trycka på om dessa frågor, och påpekade att datalagringsdirektivet låg färdigskrivet hos regeringen, vars främsta anledning till att vänta med det var att de inte ville ha privatlivsdebatt mitt i valrörelsen. Nå, de etablerade övervakningsivrarna lyckades, och valet blev ett misslyckande för de medborgerliga rättigheterna, i och med att regimen som drivit igenom upprivande av brevhemligheten och införande massövervakning via FRA och kullkastande av principen att polisen (inte företag) ska lösa brott via IPRED i praktiken omvaldes av svenska folket.

Det är lätt att säga ”vad var det vi sa?”. Igår kom nämligen Datlagringsdirektivet som ett registrerat brev på posten. Det innebär kort sagt att uppgifter om vem som elektroniskt pratade med vem vid vilken tidpunkt på vilken plats ska registreras åt staten. Som synes i länkväggen nedan (kopierad från Oscar Swartz) har väldigt mycket  skrivits om detta, både i gammel- respektive nymedia. Det finns ett par guldkorn jag vill att alla ska läsa: Rick Falkvinges debattinlägg på SVT Debatt, som ovanligt skickligt känslomässigt drar jämförelse med den historiska situationen i Öst- och Västtyskland. Det nya stjärnskottet på pirathimlen Henrik Brändéns inlägg som är ett fulländat prov på klassisk politisk retorik- och skrivförmåga, med sin pedagogiska förklaring av vad detta inneburit för den äldre generationen om deras uttrycksmedel registrerats istället. Uppdatering: Enligt min Humlas how-to-guide för att bygga en polisstat är kanske det mest läsvärda nyligen publicerade i Sveriges politiska diskussion. Läs!

Vad det kostar, ja, det verkar synnerligen oklart. Som det ser ut nu föreslås det att operatörerna själva ska betala för lagringen de tvingas utföra, men att polisen ska behöva betala en avgift varje gång de begär ut uppgifter. Detta innebär att lagringen antingen kommer kosta mycket mer än vad operatörerna får in från polisen (vilket leder till dyrare produkter för kunderna), eller att polisen betalar så pass mycket att operatörernas kostnad vägs upp (och polisens pengar är ju skattebetalarnas pengar, vilket isåfall innebär att något slags övervakningsskatt måste införas). En kombination är naturligtvis möjlig: bara något dyrare priser än idag, och bara något högre skatt. Hursomhelst kommer medborgare på ett eller annat sätt själva få betala för övervakningen av sig själva.

Intressant nog betalar medborgarna redan för övervakning. FRA fick i år (om jag förstått Regeringskansliets dokument korrekt) 694 961 000 kronor av skattebetalarna. Nästa år ska beloppet öka till 723 343 000 kronor. Det är inte litet pengar det. Vad är syftet med FRA? Tja, FRA ska ju upptäcka terrorism och liknande, och själva poängen med att upptäcka hot är att rädda liv (eller, som en klassisk liberal skulle säga, upprätthålla den mänskliga rättigheten till liv). Att rädda liv är ett lovvärt syfte, det ifrågasätter jag inte. Däremot ifrågasätter jag effektiviteten av att rädda liv medelst övervakning. För det första kan en konstatera att ytterst få personer dött av terrorism i Sverige de senaste åren, om några.

För det andra kan vi konstatera att det visserligen är möjligt  att rädda liv via övervakning, men att det är ganska svårt (så länge övervakningen används mot brottslighet). Problemet är att det är tämligen enkelt att kringgå de flesta övervakningssystem; kryptering kan skydde en både från FRA-lagen och datalagring. Och om några glada datornördar kan kryptera tillräckligt bra för att FRA inte ska kunna övervaka dem (vilket datornördarna kan), kan definitivt brottslingar det också, och det till en tämligen låg kostnad. Således räddar övervakningen knappast särskilt mycket liv; någon exakt statistik går nog tyvärr inte att få tag på, eftersom övervakning ofta är omgärdad av mycket sekretess.

För det tredje är det så, att även om några liv räddas av FRA och datalagring, lär livräddandet vara mycket ineffektivt. Låt säga att FRA och datalagring gemensamt kan rädda 100 liv om året (det är nog en ganska hög siffra, givet det faktum att siffran 0,06 procent högre uppklarandedrag kastas runt i debatten om övervakning, och Sverige är väldigt odrabbat av terrorism och sådant). Då kommer de 700 miljonerna (ungefär genomsnittet av vad FRA fick i år och planeras få nästa år) rädda 100 liv. Det innebär att varje liv kostar 7 miljoner att rädda. Visst kan en invända att liv är ovärderliga, men det finns extremt mycket billigare sätt att rädda liv på.

Detta mycket billigare sätt är, helt enkelt, välgörenhet. Filosofen Peter SInger, som skrivit boken Det liv du kan rädda som handlar om just välgörenhet, uppskattar i sina beräkningar den mest effektiva välgörenheten till att kosta cirka 200-3500 dollar (och den högre summan inberäknar vissa icke-livräddande insatser) per räddat liv. Låt säga siffran 1000 dollar per räddat liv för välgörenhet om svenska staten väljer den mest effektiva sorten (och att räkna på vad som är effektivast har vi horder av byråkrater  som kan göra). Isåfall kostar varje räddat liv genom välgörenhet cirka 8000 kronor (en dollar är som bekant cirka 8 kr). Med litet räknande kommer en fram till att FRA:s årsbudget skulle kunna rädda mer än 80 000 liv om den istället gick till välgörenhet.

80 000 liv! Vilket i praktiken möjligt terrorattentat kan någonsin döda så många? (Och nu har jag inte ens tagit med datalagringskostnaderna i beräkningen.) Okej, FRA sysslar med annat än att förhindra terrorism, men eftersom FRA har brutit mot grundlagen, sysslat med massiv datalagring innan ens datalagringsdirektivet fanns och tack vare att denna information kommer från trovärdiga källor (FRA:s f.d. överdirektör respektive SvT Rapport) förverkat allt förtroende borde kvasimyndigheten stängas ned för gott. Eventuellt nödvändiga delar av verksamheten (det finns säkert sådana) kan flyttas till andra, mer pålitliga institutioner.

Låt säga att kostnaderna för dem icke-kontroversiella delarna av FRA:s verksamhet uppgår till hälften av FRA:s årsbudget. Då kan vi fortfarande rädda 40 000 liv på att stänga FRA (på ett ungefär; siffrorna är inte exakta, och beror på hur stor del av FRA:s verksamhet som bör vara kvar, och den exakta kostnaden för att rädda ett liv, men även exempelvis ”bara” 1000 liv om året – om mer än 90 procent av FRA:s verksamhet flyttas till någon annan institution istället för att bara skrotas – är mer än det magra antal liv som lär räddas idag). För att inte tala om hur rätten till privatliv skyddat från godtyckligt ingripande då inte längre skulle kränkas i massiv omfattning av staten.

Ack, om Alliansen skulle ta sitt förnuft till fånga! Ack, om de skulle prioritera verkligt livräddande verksamhet framför medborgarrättskränkande sådan! Nu gör de tyvärr inte det. (Och de har mage att skylla på EU… om EU kräver av Sverige att kränka sina medborgares rättigheter, vilket de gör, bör vi lämna projektet, eller åtminstone vägra kränka medborgarnas rättigheter och förändra direktivet.) Så i brist på klokhet hos den nuvarande regeringen återstår bara att göra följande:

1. Stöd kampen för medborgarrätt. Ring, skicka brev till eller mejla dina riksdagsledamöter (riksdagen kan stoppa denna galenskap). Gå i protest ur ditt parti om det är något av Alliansen eller S, alternativt sök påverka partiet inifrån. Gå med i något medborgarrättsvänligt parti om du idag inte är partimedlem, primärt Piratpartiet, men MP och V är inte så dåliga heller. Framförallt: låt Alliansen och Socialdemokraterna (de vill ha utökad datalagring, och sossen Bodström var aktiv i genomdrivandet av direktivet på EU-nivå) komma ihåg detta frihetssvek (och de frihetssvek de gjorde sig skyldiga till förra mandatperioden) när du går och röstar om fyra år (förutsatt att du har rösträtt). Men om verkligen vill stödja Alliansen, rösta på någon av deras medborgarrättsvänliga politiker.

2. Donera själv till välgörenhet. Eftersom du lär ha Internetuppkoppling och bo i i-landet Sverige när du läser detta, lär du också ha åtminstone ett par hundralappar varje månad du kan göra litet vad du vill med (som varken går till mat eller hyra, dvs). Skänk dem till välgörenhet. Rädda en medmänniskas liv.

DN: S: Lagringstiden i kortaste laget
DN: Ask vill lagra mer data än EU kräver
SvD: E-posttrafik ska lagras i ett halvår
SvD: En medborgarrättslig katastrof
SvD: Det har varit en strid inom regeringen
SvD: Läsarna kritiska till datalagring
SvD Brännpunkt: Dyrt för mindre företag att lagra data
SVT Rapport: Lagringsförslag går längre än EU-direktiv
SVT Rapport: Regeringen tävlar i medborgarförakt
SVT Debatt: Falkvinge: EU är på väg att bli det nya Sovjet
SR Ekot: Data- och telefontrafik ska sparas i ett halvår
TV4: Piratpartiet kritiskt mot förslaget
Aftonbladet: Regeringen vill lagra trafikuppgifter
Expressen: Ny lag: Dina surfvanor sparas i sex månader
Expressen: Falkvinge: Regeringen sätter spårsändare på oss
Expressen: Varning för Ask
GP: Ask går ett steg längre än EU
Sydsvenskan: Din e-post ska lagras i ett halvår
IDG.se: Regeringsbeslut om datalagringsdirektivet
Nyheter24: E-post ska lagras i sex månader
Nyheter24: Det är skandal
Politikerbloggen: Nödvändigt och effektivt redskap
Politikerbloggen: Riv upp datalagringsdirektivet
Second Opinion: Datalagringsdirektivet kräver övervakningsskatt
UNT: Nyspråk om integriteten

Hax, Jens Holm, Farmor Gun, Piratpartiet, Motpol, Germund, Lake, Fredriksson, Stenskott, Kulturbloggen, Polisstaten, Stenudd, Kolsjö, Leffe45, Bloggis, Sanningsministeriet, Demokraturen, Ipse Cogita!, Grenfeldt, Studio Hisingen, WhatsUpSthlm, Mina Moderata Karameller, Scaber Nestor, Cowchasers, Från ett påhittat paradis, Bergström, Källström, Suckerpunch, A lot of Nothing, l-hs, Alliansfritt Sverige, Kaka på väg, Nej till datalagring, En pirats blog, Futuriteter, Täng, Rouhivuori, Sanningsministeriet, Magnihasa, Johannes, Törnebohm, Sverige är inte världens navel, Word Up, Från utomlands, Dyspné, Vinden viskar mitt namn, Reflekterat, Marknadsliberalen, Jinge, Moberg, Ung Vänster, Med örat mot rälsen, Aftonbladets ledarblogg, Åhh!-sikt, Bengt H, Ung Vänster, Berliners blogg, Rejdnells blandning, Henrik Brändén, Stockholm enligt Ankersjö, Enligt min humla, Rick Falkvinge, opassande, Enligt min Humla

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Igår började jag med min pirataktivism ganska sent på dagen. Anledningarna till detta var två saker: dels att jag behövde vila litet efter min ganska höga aktivitet den senaste veckan (många nätter med för litet sömn på rad nu…), och dels det dåliga vädret. Visst, att dela ut flyers mestadels i trapphus påverkas inte särskilt mycket av regn, men ett grådisigt väder är inte lika tilltalande som solsken och vita moln, särskilt inte om en redan är trött.  Således började jag dela ut flygblad i Dalens brevlådor först klockan 18.21 på kvällen (jag har extremt detaljerat skrivit upp all min flyersutdelning i brevinkast; efter varje avklarat trapphus har jag noterat tid och antal flyers, vilket innebär att jag ner på minutnivå i framtiden kommer kunna följa min egna brevlådeutdelning – jag skriver dock inte så detaljerat här på bloggen, eftersom det bara är tråkig statistik i nuläget).

Den första gården för dagen jag spridde information i var Kastanjegården. Jag klarade av den på 25 minuter, vilket gav ytterligare 64 utdelade flygblad. Därefter begav jag mig till Lönngården, som ligger precis bredvid. På den gården fick jag iväg 80 flygblad på en halvtimme, ganska lyckat enligt min mening. Tjugo över sju började jag på Körsbärsgården, och nu hade det blivit ganska mörkt; dessutom misstänkte jag att portarna till trappuppgångarna skulle låsas klockan åtta, varför jag behövde skynda mig. Körsbärsgården är dock större än de två andra gårdarna jag gjorde igår; 19.59 var jag klar med den sista trappuppgången, och behövde låsa upp för att komma ut ur trappuppgången (eftersom jag var inne behövdes ingen nyckel, tack och lov).

På grund av mörkret och på grund av omöjligheten i att komma åt trapphusen gick jag hemåt. Efter en del bloggande (vilket inkluderade skrivande – men ej publicering, till följd av en vilja att åtminstone få nästan åtta timmars sömn och en vilja att inte publicera två aktivistrapporter direkt efter varandra – av den fjärde aktivistrapporten) somnade jag nästan genast när jag stängt av datorn; trött av sömnbrist från veckans vardagsnätter och mån om att vara åtminstone hyfsat pigg till skolan och face-to-face-flygbladsutdelningstimmen vid tunnelbanan nästa dag föll jag i djup sömn. Ett trevligt faktum är att jag råkar ha sovmorgon på måndagar; utan det hade jag fått mindre än sju timmars sömn, vilket potentiellt haft en väldigt negativ effekt på mina betyg och – vad värre är – Piratpartiets chanser i riksdagsvalsröstandet i Dalen (en pigg och glad aktivist kan ge många fler flygblad än en trött och lättretlig sådan).

Idag var jag i vilket fall trött, men inte jättemycket; jag har börjat vänja mig. Trots detta blir jag väldigt lättad när valet är över om en vecka; oavsett hur katastrofal – eller underbar – regering vi kommer få, kan en inte göra mycket åt det på fyra år. Eller ja, vi kan  inte göra mycket som moraliskt kräver väldigt mycket nedlagd tid – kunskapsspridning om våra frågor är ju i allra högsta grad ett långsiktigt arbete, och jag har så smått redan börjat sikta på riksdagsinträde 2014 snarare än i år. Sådant visionärt arbete kräver inga dagliga flygbladsutdelningstimmar eller massiv affischering, även om jag förstås kommer ägna mig åt det då och då även efter valet. En tanke jag har är att, oavsett valresultat, dela ut information om Piratpartiet i förhållande till hur det gick i valet i folks brevlådor; antingen ”Tack för förtroendet!” om vi kommer in, eller ”Vi fick två procent, men medborgarrättskampen fortsätter” annars; naturligtvis är det där bara utkast till rubriker; mer information bör finnas på lapparna.

Detta innebär inte på något vis att jag drar ner på aktivismen; min förhoppning är att Dalen får ett resultat i valet som positivt skiljer sig från många andra platser i landet, vilket skulle visa på hur mycket påverkan en enda någorlunda ihärdig aktivist kan ha. Dessutom kan ju Piratpartiet förvåna; vi har gjort det förut i EU-parlamentsvalet, där Piratpartiet var det lilla uppstickarpartiet som ingen kände till och som plötsligt fick fem procent i en opinionsundersökning. Ack, det var tider… Då hade vi draghjälp av både The Pirate Bay-rättegången (version 2.0 kommer utspelas i Svea hovrätt i september… med start strax efter valet!) och IPRED (som förstås nu är införd och lika dålig som direkt efter att den infördes, men som S+Alliansenpolitikerna lyckats begrava i debatten). Nu har vi datalagringen, som inte är en särskilt stor valfråga för de flesta, och Wikileaks, där kopplingen till Piratpartiet tyvärr frångått de flesta.

Nå, i vilket fall gick jag efter skolan som vanligt till den lokala förtidsröstningslokalen (Enskede bibliotek), där allt stod rätt till; jag kan dock svära på att bunten med våra valsedlar minskat markant sedan jag lade dit den, vilket förhoppningsvis inte beror på något fusk, utan på att många faktiskt röstar på oss. (Sidenote: oavsett riksdagsinträde lär vi minst få en procent. Minst en procent innebär att staten lägger ut valsedlar åt oss. Detta undviker problemet med att inte alla väljare får enkel möjlighet att rösta pirat, som det är nu; vi har ”bara” knappt 94 procents täckning, vilket innebär att var fjärde piratröstare måste skriva på en blank valsedel, något många kanske inte vet är möjligt. Nå, detta problem slipper vi med största sannolikhet nästa gång. Glädje och under!)

Efter valsedelskollen skulle jag ut och dela flygblad vid tunnelbanan, men hann inte göra detta före middagen på grund av publicering av den fjärde aktivismrapporten. Efter middagen ringde telefonen, och en röst sade sig komma från Moderaterna i Stockholm. En annan i min familj – som inte var hemma – söktes, och när jag förklarade frånvarosituationen för moderaten frågade hen om jag hade möjlighet att rösta på söndag. Jag berättade att jag gärna ville det, eftersom jag var väldigt politiskt engagerad, men att jag inte fick på grund av att jag är 14 år. Nå, moderaten ville att jag skulle övertala mina föräldrar att rösta rätt (det lät nästan som att hen sade ”rösta rött”, men det måste jag ha hört fel).

Då förklarade jag att nej, inte på Moderaterna, på grund av att partiet genom sitt genomdrivande av FRA-lagen helt vänt från sin tidigare ideologi och nu var antiliberala (jag är i och för sig något osäker på huruvida just M någonsin sagt sig vara liberalt, men är ganska säker på att de sagt sig stå upp för medborgerliga rättigheter). Moderaten sade att hen märkte att jag var kunnig i frågan, och undrade om jag kanske var engagerad i något parti…? Jag sade att jag var piratpartist, och förklarade att anledningen till att jag inte engagerat mig i något etablerat parti istället och försökt förändra inifrån (som hen föreslog att jag skulle göra) var behandlingen av Karl Sigfrid. Till skillnad från sina tre partivänner jag pratade med igår på Gullmarsplan kände han inte till Sigfrid.

Jag förklarade hursomhelst att Karl Sigfrid är en moderat riksdagsledamot, som var öppet kritisk mot FRA-lagen. Statsministern ville då ha ett ”enskilt samtal” med honom. Problemet var att det här med ”enskilt” bara gällde Sigfrid. På Reinfeldts sida stod så gott som alla moderata riksdagsledamöter, som började ropa om att tvångskvitta ut honom, det vill säga låtsas som att han var sjuk, så att han inte kunde rösta nej. Reinfeldtoch hans kompanjoner agerade, kort och gott, mobbare. Allt detta enligt ett Agenda-inslag i Sveriges Television. Precis som sina partivänner iförrgår, reserverade han sig gällande korrektheten i informationen, även om han föreföll kritisera behandlingen om den nu inträffat. Faktum är att moderaten själv sade sig engagerat sig i Moderaterna en gång i tiden bland annat på grund av medborgarrätten. Uselt att jag glömde ta upp Henrik Brändéns galanta jämförelser – kanske hade moderaten då förstått hur stort M:s svek faktiskt är.

Efter avslutat samtal (moderaten gav upp och sade att hen uppenbarligen inte kunde övertyga mig och hoppades att Moderaterna ändrat sig så jag kunde rösta rätt om fyra år, och jag sade att jag hoppades att partiet till dess skulle ändra sig till att försvara de medborgerliga rättigheterna) gav jag mig till slut ut till Sandsborgs tunnelbanestation (efter att först hämtat cykeln jag imorse ställt vid Blåsut; jag använde cykeln i morse för att i all hast använda sovmorgonen till minimal affischuppsättning, och sedan cyklade jag till Blåsut för att där ta t-banan till skolan). Klockan var sju när jag kom dit, ungefär en halv timme senare innan någon av mina tidigare flygbladsutdelningstimmar avslutats.

Idag var det än fler än tidigare som avböjde med ursäkten att de redan fått informationen; måhända är det flygbladsutdelningen i brevlådorna på hälften av Dalens gårdar som givit resultat? Det är i vilket fall troligt, med tanke på att ungefär hälften av Dalens befolkning (och det till stor del är Dalens befolkning som passerar vid Sandsborg) därmed fått tillgång till PP-information. Eller ja, snarare en fjärdedel, med tanke på att många har ingen reklam-skyltar. Hursomhelst var det mest nya ansikten; den senare tiden gjorde förhoppningsvis susen för att bredda väljarunderlaget eller vad det kallas (det vill säga, att andra människor än tidigare får informationen).

En ungdom i typ min ålder jag tror jag pratat med förut sade först nej tack, medan sedan ”okej eftersom du gör det här frivilligt”. Uppenbarligen finns det åtminstone vissa andra ungdomar i Dalen som inte finner politisk aktivism fånig, töntig eller löjlig (rent generellt verkar barnen vara ganska tudelade; vissa ropar ”Piratpartiet är sämst!” medan andra verkar uppriktigt nyfikna). En ganska klarsynt till oss till synes positivt inställd typ-tjugoåring menade att folk var idioter som röstade på M och FP (underförstått att de inte brydde sig så mycket utan bara slentrianröstade utan vidare koll), och när jag ropade åt honom att ”Du röstar väl på oss?” (eller något i den stilen) svarade han, på ett ungefär, ”Självklart.”. Tja, vi lär i alla fall inte få noll röster i Dalen…

En typ-fyraåring i barnvagn var väldigt intresserad av vad jag sysslade med,  och jag förklarade att jag delade ut lappar om Piratpartiet för att folk skulle läsa dem. Barnet frågade om det var vi som bestämde, och jag berättade att nej, det var det inte, men vi skulle vilja det. När hen upprepade frågan sa jag att nej, vi bestämmer inte just nu. Den som det verkade positivt inställda pappan (vi utväxlade några ord) tog i vilket fall glatt ett flygblad. En kille som jag några minuter tidigare redan erbjudit flyer (ganska många passerar åt ett håll under t-banan för att kvarten senare komma tillbaka åt det andra) sade, ”Nej, fortfarande inte” när jag av misstag erbjöd igen, och jag bad om ursäkt med förklaringen att jag delat ut så många lappar att jag inte kunde hålla reda på alla.

”Jo, det måste du”, svarade mannen, men lade sedan till att han bara skojade. Sådant är uppiggande, särskilt en mörk vardagskväll med väldigt få gående mellan tågstoppen vid stationen. Inget mer särskilt minnesvärt inträffade på ett tag; jag antog att en tjej med en bild på Reinfeldt på tröjan och texten GAME OVER skulle vara välvilligt inställd, men hon tog ingen flyer (vid närmare eftertanke tror jag att jag sett henne, eller i alla fall en likadan tröja, någon tidigare flygbladsutdelning… eventuellt var det hon som delade ut medlemsvärvningsinformation åt Ung Vänster häromdagen på morgonen vid Blåsut).

Strax därefter, strax före klockan nio, mötte jag en kille och hans flickvän (?). Han berättade att han röstade på Vänsterpartiet, och när jag kommenterade att de var rätt bra i våra frågor, bortsett från samarbetet med Socialdemokraterna, stannade han för att prata ett tag. Vi verkade ha ungefär samma syn på saker och ting, och innan diskussionen verkligen tog fart kommenterade han min unga ålder och det faktum att jag redan var engagerad. Jag berättade kort om min pirataktivism, vilket föranledde en fråga från honom: han undrade om han kunde fråga mig frågor om flygbladet slash Piratpartiets politik. Det kunde han naturligtvis gärna.

Han undrade om inledningen till flygbladet, som tog upp rätten att kommunicera fritt och privat, innebar att vi ville ta bort all avlyssning. Nej, det ville vi inte (fast jag medgav att det var en vanlig missuppfattning); som jag förklarade vill ju vi i Piratpartiet att rätten till privatliv skyddat från godtyckligt ingripande ska bevaras, vilket innebär att en konkret brottsmisstanke med domstolsbeslut ska behövas – och ska räcka – för övervakning. Jag gick vidare med att förklara om hur FRA-lagen idag inskränker den mänskliga rättigheten för hundratusentals svenskar, och han föreföll vara helt med på noterna.

Efter att vi pratat litet om Sverigedemokraterna – som jag påpekade var våra politiska fiender men som vi ändå potentiellt kunde sno röster av genom att vi,  som i EU-valet, lanseras som det större uppstickar-, anti-etablissemangspartiet, vilket skulle kunna ta deras opolitiska, allmänt politikerföraktande röster ifrån dem – gick han. Jag erbjöd flygblad till sjoken av människor som precis klivit av det senast anlända t-banetåget, noterade att klockan var över nio och timmen därmed var slut. Jag cyklade hem, började så smått skriva på detta blogginlägg paralellt med tv-tittande, och tja, där är jag just nu, i skrivande stund. Klockan är 23.18, jag är trött, och behöver sova. Godnatt Internet.

(Öh, just det, höll på att glömma lite politisk kuriosa, främst för mitt eget minnes skull: några vänner var på de rödgrönas dag i Kungsträdgården igår. Där träffade de fantastiska Ung Vänster-människor – som delade ut ”LÄMNA MIG IPRED”-pince och pro-medborgarrättfoldrar – och Mona Sahlin, som glatt dedicerade en autograf till mig. Detta innebär att antalet riktigt stora politiker jag pratat med och/eller känner och/eller befunnit mig geografiskt mycket nära och/eller fått autograf av nu inkluderar tre ministrar, fem partiledare, en EU-parlamentariker, en partisekreterare, en namnkunnig självständig riksdagsledamot och typ… två? ungdomsförbundsordföranden. I och för sig befann jag mig geografiskt mycket nära Sahlin på de rödgrönas valrörelseuppstartsdag för typ ett år sedan. Jaja. Also, BTW, pratade jag väldigt länge och engagerat med två klasskompisar om FRA på lunchen. God övning.)

Detta är en del av min aktivismrapportsserie, där jag i syfte att inspirera, minnas och skriva av mig berättar om all den aktivism jag utför för Piratpartiet fram till valet den 19 september. Äntligen berörs min senaste  dags aktivism av det senaste inlägget – bloggandet är, bokstavligt, i takt med tiden! Tips och råd om nya sorters aktivism mottas tacksamt i kommentarsfältet, liksom all konstruktiv kritik på inlägget.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Lördagen (iförrgår) tillbringade jag med flygbladaktivism, om än inte min traditionella sådana. Istället för att dela ut face-to-face delade jag ut flygblad i brevlådor (eller strikt talat i de allra flesta fall brevinkast); det bor i Dalen några tusen människor, och om alla dem får ett flygblad i brevlådan är det, eh, väldigt bra för informationen om Piratpartiet bland Dalens befolkning. Att jag sedan står vid tunnelbanan (som lär användas av ganska stor andel av Dalenborna) en timme om dagen, redo att svara på allehanda frågor och dela ut flygblad till de stackars icke-Dalenbor som inte fått information i brevlådan (eftersom de bor på icke-Dalensidan av t-banan), är knappast negativt, och inte heller affischerna som finns uppsatta på de flesta gårdar.

När jag här skriver ”gårdar” menar jag inte att Dalen skulle vara uppbyggt av massor av herrgårdar; det är snarare tvärtom, då stadsdelen är ganska välbebodd i proportion till dess yta. De flesta hus är flervåningsdito (antingen hyres- eller, framförallt sedan maktskiftet 2006, bostadsrätter). Nå, dessa höghus (och de små wannabe-radhusen – bara ”wannabe” eftersom den boende oftast hyr istället för att själv äga bostaden – som finns mellan dem) är grupperade i ovalaktiga formationer, med allmänna lekplatser, gräsmatta utsmyckning, gångar eller dylikt i mitten. Dessa bostäder med innanför varande område kallas olika ”gårdar” eftersom, tja… jag vet inte riktigt varför, faktiskt, men de kallas i alla fall gårdar. I Dalen finns det 14 sådana gårdar.

Min brevlådeutdelning är väldigt enkelt uppdelat tidsmässigt på grund av detta gårdsystem; det är väldigt tydligt var en gård slutar och en annan börjar, varför jag kan bestämma mig för att ta exempelvis två gårdar om dagen. Som jag märkte när jag började med brevinkastsutdelningen igår tar det mellan drygt tjugo minuter och trekvart per gård, beroende på storlek.  Tyvärr innebär inte detta att alla tusentals Dalenbor får tillgång till PP-information; ganska många har ”Ingen reklam”-skyltar, något jag respekterar (effekten kan nog ha den motsatta om de trots sina skyltar får politisk reklam; det vill säga, istället för att sprida gillande av Piratpartiet sprider den avsky riktad mot partiet).

Jag lägger dock information i ”Ingen reklam men gärna samhällsinformation”-skyltade brevlådor; politisk information torde räknas som samhällsdito. Nåväl, på grund av detta hänsynstagande blir det i genomsnitt ”bara” drygt 70 flyers per gård (naturligtvis fler på större gårdar, färre på mindre). Betänk dock att det i Dalen antagligen är vanligast med (minst) tre personer i varje hushåll; området är populärt bland barnfamiljer. Således kan ett via brevinkastet utdelat flygblad läsas av flera personer, vilket också är bra på andra sätt; om vår information generar diskussion är det naturligtvis optimalt, då folk generellt torde i högre grad minnas diskussion med ens familj och vänner än att bara i enskildhet läsa en lapp och sedan kasta den.

Utöver flygbladsutdelningen i brevlådor igår (som genererade totalt 264 spridda lappar på de fyra gårdarna Rönnbärsgården, Lindgården, Äppelgården och Hasselgården; längst tog klart den sistnämnda, av två anledningar: jag var ensam om att dela ut då – jag fick hjälp av en annan vänlig partimedlem – och gården var den största av dessa fyra) ägnade jag även dagen åt affischering. Och jisses vad jag affischerade; det känns som att jag bara cyklade, cyklade och cyklade, stannade, stannade och stannade, tog upp affisch, tog upp affisch och tog upp affisch, häftade fast, häftade fast, och häftade fast, och sedan fortsatte cykla, cykla och cykla, i en evighet. Ickedestomindre var det en väldigt rolig sysselsättning; dessutom utforskade jag den geografiska näromgivningen mer än någonsin tidigare. Spännande.

Innan jag affischerade gick jag dock ett ärende åt min vänliga familj (själva anledningen till att jag äntligen fick tag i dem där affischerna, om ni minns? de skjutsade mig till kansliet i Aspudden för en vecka sedan) till det lokala ICA:t, och upptäckte att två vänsterpartister stod och delade ut flygblad nere vid Sandsborgs tunnelbanestation. I nyfikenhet om vem som inkräktade på mitt flygbladsterritorium (OBS: skämtsamt skrivet; alla har naturligtvis lika demokratiskt rätt att nyttja sin demonstrations-, mötes- och yttrandefrihet) begav jag mig ner och inledde en konversation. Den trevliga vänsterpartisten gav mig valinformation som jag läste.

Det mesta var helt okej (ingen av just de foldrarna jag fick berörde dock medborgarrätten), utom precis i slutet av en jämställdhetsfolder: (V) föreslår att det skall krävas ett aktivt ja för att misstänkta våldtäktsfall inte ska räknas som våldtäkt, vilket är problematiskt: skall det vara upp till den misstänkta att bevisa att vederbörande fått ett ja? När jag påpekade detta potentiella rättssäkerhetsproblem sade vänsterpartisten att det tvärtemot vad som ofta hävdas faktiskt inte är särskilt vanligt att folk felaktigt anklagar andra för våldtäkt, och att de tyckte att det var ett stort rättssäkerhetsproblem att så få döms för våldtäkt.

Jag höll med i båda fall: det är troligen mycket ovanligt att människor felaktigt misstänks för våldtäkt, och det är ett rättssäkerhetsproblem att våldtagna människor ifrågasätts kraftigt, inte blir trodda och i viss utsträckning själva skuldbeläggs. Men jag vidhöll ändå den demokratiska grundprincipen: i en demokratisk rättsstat skall ingen behöva bevisa sin oskuld (denna princip som även är känd som oskuldspresumtionen). Att, som bloggaren tidigare känd som Blogge Bloggelito antagligen skulle göra, rakt av avfärda förslaget kunde jag dock inte; det är nämligen ett stort problem att så få våldtäktsmän och -kvinnor döm. Dessutom är det alltid svårt att försvara abstrakta principer i en enkel debatt om hur ett samhällsproblem bör lösas.

Nåväl, efter detta begav jag mig åter upp till ICA, men såg där ytterligare vänsterpartister vid ett bokbord (jag tror tunnelbaneaktivisten nämnt något om det). Där började jag prata med en av valarbetarna om privatliv, och jisses vad kunnig människan var! Med resonemang som den mest insatta piratpartist jämfördes FRA-lagen med brevuppsprättning och IPRED avfärdades som rättsosäker då den ju försköt den rättsupprätthållande makten från polis och domstol till privata företag. Mycket imponerad förklarade jag mig glad över att det finns etablerade politiker som verkligen förstått dessa frågor (aktivisten avfärdade det litet lätt med att vederbörandes son var nätverkstekniker eller något sådant, och att hon själv bara var en simpel aktivist)

Jag beklagade mig dock samtidigt över samarbetet med Socialdemokraterna, men tyvärr tror jag inte vi pratade särskilt mycket om datalagringen, den andra anledningen till att båda V och MP inte är att lita på i medborgarrättsfrågor – förlåt: datalagringen är V och MP emot. (Som en bisats kan nämnas att det var väldigt roligt att kunna förklara att jag redan visste vad hon berättade om IPRED – eftersom jag skrivit ett d0kument om saken för hennes parti förra året då jag PRAO:ade på riksdagen!) Nå, jag fick en valtidning av Vänsterpartiet, och de hade ett heluppslag om informationspolitik, mest skrivet av Alice Åström. Den till synes i dessa frågor mycket kunniga Alice Åström hade jag för övrigt hade glädjen att träffa på PRAO:en i oktober förra året, då vi pratade litet om FRA.

Hon förklarade att Vänsterpartiet bara skulle rösta ja till signalspaning i kabel om den kunde ske på ett sätt som garanterade integritetsskydd, något hon trodde var tekniskt omöjligt; vi får hoppas S delar bedömningen och inte med nyspråk låtsas om att ”filtrering” – som ju har sin början i kopiering av all trafik till staten – skulle räcka. Uppslaget i tidningen illustrerades av ett torn av tre byggklossar med bokstäverna F, R och A och ett finger som höll på att välta tornet; vackert! Integritet är tydligen en av deras tre eller fyra viktigaste valfrågor, vilket är bra (synd att de inte tar upp debatten mer)  – men som sagt, så länge de är för datalagringen. Jag upptäcker nu att jag sagt fel – förlåt. V och MP är emot datalagringen enligt deras svar till DN. Frågan är hur det blir om S – med Boström i spetsen – hamnar i regering tillsammans med partierna.

Nåväl, efter att jag pratat klart med vänsterpartisterna gav jag mig ut för att affischera (klockan var då ungefär ett). Först begav jag mig till Skogskyrkogården, där jag tidigare inte heller varit i affischeringssammanhang, och satte upp en affisch. Därefter cyklade jag genom Gamla Enskede och upptäckte en ny tavla och satte dessutom upp på en gammal där min tidigare affisch blivit nedriven; efter Enskede kom jag till Bea vid Svedmyra. Eftersom det vanligtvis är där jag brukar vända och cykla till Enskede Gård på mina affischeringsrundor – och jag nu hade gått om tid och ork – cyklade jag kontratraditionellt typ österut, längs en väg jag aldrig någonsin i hela mitt liv cyklat förut.

Under lång tid upptäckte jag bara en tavla, och just som jag på allvar funderade på att vända upptäckte jag att jag befann mig i Bandhagen, helt oväntat. Jag satte upp en affisch där, och noterade att en annan pirat redan varit där och tejpat upp en affisch (dock ej på anslagstavlan, om en eventuell på tavlan nu inte blivit nedriven) – trevligt! Jag cyklade tillbaka, upptäckte ett par nya tavlor som jag affischerade, och cyklade sedan in på en promenadrunda jag brukade gå i somras. Tyvärr blev det ett misslyckande; först åkte jag nästan vilse några minuter, och när jag väl hittade tillbaka till promenadrundan och följde den tillbaka till BEA i Svedmyra upptäckte jag att jag mindes fel; det fanns inga tavlor alls längs den.

Efter sedvanliga Enskede Gård-biten av min affischeringscykelväg (jag tror inte någon av mina affischer där hade blivit nedrivna, så det gick fort) struntade jag i den sista lilla tavlan i Enskede Gård, vid t-banestationen, och cyklade istället upp mot Globen. Efter ett infall svängde jag av mot en stor rondell, där det tyvärr saknades tavlor. Därifrån cyklade jag till Gullmarsplan, där jag tänkte att det bara måste finnas någon anslagstavla. Det fanns det en, med två sidor; jag satte upp på ena (en bil blockerade andra sidan av tavlan). Vad mer fanns var en rödgrön valstuga, en M-valstuga och en (då stängd) V-valstuga. Efter ett kortare samtal med den rödgröna (i vilket jag kritiserade Socialdemokraterna och datalagringen, felaktigt kritiserade V och MP för datalagringsåsikter de tydligen inte har och hyllade MP och V för deras generella medborgarrättsåsikter) begav jag mig till M:s valstuga.

Där stod tre inaktiva moderater, som jag frågade om partiets åsikt om FRA-lagen. Ingen av dem visste särskilt mycket om det, och då började istället jag berätta om partiets åsikt (okej, det var kanske något ohederligt att spela dum väljare precis i början, men det är inte något som tynger mitt samvete särskilt mycket). Jag berättade bland annat att statsministern drivit igenom denna massövervakningslag så till den milda grad att han mobbat ut Karl Sigfrid eftersom Sigfrid varit kritiskt. De tre M-arbetarna verkade inte helt godta uppgifterna när jag citerade Aktuellt-inslaget, trots att jag förklarade att det kom från SvT (jag berättade även att jag personligen träffat Karl Sigfrid; så svarade han svävande ”jag tror att jag var sjuk då” om hur han röstade om FRA – mötet skedde innan jag riktigt kände till mobbningen han utsatts för).

När jag anklagat Moderaterna för att helt frångått sin ideologi, liberalismen (som, som jag berättade, utgår från individens fri- och rättigheter, varav en är – som den anges i artikel 12 i FN: s deklaration om mänskliga rättigheter ”men det vet du säkert redan”, sade jag till valarbetaren – rätten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande), sade alla M-aktivisterna att de märkte att jag var insatt i frågan medan de inte var det, och det verkade lite osjyst att de skulle behöva diskutera frågan med mig. Trots min önskan om att få några rejäla, bra motargument i frågan (så jag kunde sluta bry mig om FRA) fick jag alltså nöja mig med detta, och jag inser som sagt själv att alla partipolitiskt aktiva inte kan vara insatta i alla politikens frågor; är en inte insatt i FRA, är det lätt att tro på lögnerna om dess integritetsskydd och behovet av lagstiftningen.

I ett förtvivlat försök att utmåla det andra blocket som värre i medborgarrättsfrågor tog en upp föräldraförsäkningskvoteringen, som han menade kunde ses som en medborgarrättskränkning då den gick in och styrde i vad familjerna borde bestämma om själva. Jag menade dock att det inte var principiellt fel att staten gick in och bestämde om barnuppfostran; till exempel är ju barnaga förbjudet, oavsett hur övertygade föräldrarna är om metodens överlägsenhet som uppfostran. Moderaten menade att det inte gick att jämföra barnageförbud med kvoteringen, men jag vidhöll att medborgarrätten utgår från varje enskild individs rättigheter, det vill säga båda föräldrarnas enskilda rätt att umgås med sitt barn, och barnets rätt att umgås med alla sina föräldrar.

Nå, jag lämnade de lyckligt medborgarrättsligt ignoranta moderaterna därhän, och begav mig vidare på min affischeringsrunda. Efter diverse slumpmässig vilsekörning och problem med att få upp cykeln för en trappa (för att bara inse att det enda trappan ledde till var en privat altan, och att jag behövde gå ned med cykeln, och uppför en annan trappa 15 meter bort) fann jag mig återigen vid Gullmarsplan. Efter massor av vändor, delvis i jakt på ett löst definierat område jag upptäckte vid en dylik affischeringsrunda förra året som hyste många anslagstavlor, nådde jag slutligen Hammarbyhöjden, som jag var en del av nämnda område. Yes! tänkte jag, satte upp en affisch – och märkte att häftstiften därmed tog slut.

Snöpligt kunde jag inte annat än cykla förbi en av anslagstavlorna som hörde till det godtyckligt definierade området, på min väg hemåt. Efter middagen delade jag ut flygblad på de två gårdarna Linn- och Rönnbärsgården (detta blogginlägg skrevs inte riktigt kronologiskt; först delade jag ut på två gårdar igår förmiddag, sedan pratade jag med vänsterpartister i Dalen centrum, sedan cyklade och affischerade jag, sedan diskuterade jag med en rödgrön och moderater vid Gullmarsplan, sedan fortsatte jag affischera, sedan åkte jag hem, sedan delade jag efter maten ut på två gårdar till). Sedan gick jag och la mig.

Foto: Hannes Grobe, CC-BY 3.0

Foto: Hannes Grobe, CC-BY 3.0

Foto: Hannes Grobe (”Hgrobe”), CC-BY 3.0, Wikimedia Commons. En cykel, som den på bilden, är väldigt praktiskt att ha vid affischering. Många anslagstavlor är inte särskilt lättåtkomliga med bil (och jag är för ung för att få köra); dessutom generar de flesta bilar klimatförändring. Gång – eller gång kombinerad med kollektivtrafik – är i och för sig lika miljövänligt som cykling, men allt tar mycket längre tid och är jobbigare. Det är roligt att cykla!

Detta är en del av min aktivismrapportsserie, där jag i syfte att inspirera, minnas och skriva av mig berättar om all den aktivism jag utför för Piratpartiet fram till valet den 19 september. Nästa del – som berör idag och igår, det vill säga senaste söndagen och idag måndag – publiceras förhoppningsvis ikväll. Tips och råd om nya sorters aktivism mottas tacksamt i kommentarsfältet, liksom all konstruktiv kritik på inlägget.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Iförrgår, det vill säga i fredags, pratade jag på vägen till biblioteket (förtidsröstningslokalen) med några sossar som stod på torget om bullerplank vid Nynäsvägen. Saken kräver bakgrund: länge har invånarna som bor längs Nynäsvägen velat ha bullerplank, av lätt förståeliga skäl (bullrig biltrafik på stora vägar har nämligen en tendens att, eh, bullra). Frågan har tydligen skjutits på framtiden länge, och så för någon vecka sedan aktualiserades frågan genom att massor av S-affischer sattes upp med budskapet att de rödgröna nyligen lagt ett förslag om bullerplanket, som röstats ned av Alliansen. Affischerna avslutades med något i stil med ”Vill du ha bullerplank på Nynäsvägen rösta på Socialdemokraterna i kommunvalet”. Okej, visst, det kanske var märkligt att ett så flerfrågepartistiskt parti som S koncenterade sig så skarpt på en liten skruttfråga, men visst; saker och ting var inte märkliga.

Men sedan började (typ i måndags) ett annat parti sätta upp egen valreklam om bullerplank längs Nynäsvägen. Inte MP eller V, som en skulle kunna tro (då de lagt förslaget om bullerplank tillsammans med S), utan Kristdemokraterna! What? tänkte jag som ganska oinsatt i frågan. Jag läste plikttroget KD:s lappar (att sätta sig in i den lokalpolitiska fråga som vunnit mest uppmärksamhet av partierna företrädda i den lokala politiska församlingen är en viktig del av det poltiska engagemanget hos politiskt engagerade medborgare, skulle jag kanske säga, om det inte lät så oerhört hurtigt och märkligt), och fick då reda på att frågan ”dragits i långbänk”  oavsett vem som haft makten i flera år, och att Alliansen nu tack vare KD tagit ställning för bullerplank  på Nynäsvägen.

”Men vad i Mordor”, kunde jag inte annat än tänka då jag såg att snart även Moderaterna gick till val med enkla, nya valaffischer där det i vit text stod ”Bullerplank på Nynäsvägen” på en ljusblå bakgrund. That’s it, typ. Tre stycken partier har alltså som största enskilda fråga på sin lokala valinformation att införa bullerplank på Nynäsvägen, trots att de båda blocken verkade rörande överens i frågan. Piratpartiet må vara ett enfrågeparti (om ”informationspolitik” räknas som en fråga, vilket vore lite konstigt då det rymmer både FRA-lagen, IPRED, upphovsrätten, patenten, ACTA, Pirate Bay, rättssäkerhet, datalagring och massor av annat), men ”frågan” vi driver är vi åtminstone ensamma om att prioritera och inte kompromissa om. Ja, jisses – tidigare funderade jag vagt på att sätta upp lappar med texten ”Piratpartiet – för dig som tycker det finns viktigare frågor än bullerskydd…

Alltså frågade jag sossarna om denna soppa, och bad om en förklaring: vad är meningen med att gå till val på en fråga om ens motståndare går till val på exakt samma fråga, med exakt samma åsikt? Mot min vilja hade jag nämligen blivit intresserad av denna lilla, oviktiga fråga. Den väldigt insatta valarbetaren  började engagerat berätta om hur Alliansen röstat ner till de rödgrönas motion med motiveringen att det saknas pengar, trots att det visst inte gjorde det. ”Okej, men varför har inte sossarna infört detta, ni har ju haft makten i Dalen jättelänge tidigare, väl?” Socialdemokraten förklarade att ja, det hade dem, men då – för några år sedan – hade det faktiskt inte funnits pengar, så på den tiden var pengaargumentet giltigt. Nu var det inte det längre, varför Alliansen hade fel.

”Visst, men Alliansen har ju ändrat sig nu, på grund av KD, hävdar dem?” Sossen menade på att Alliansen även inför valet 2006 sagt sig vilja ha bullerplank, men trots detta röstat nej när de väl fått makten. Han befarade att Alliansen vid eventuell valseger skulle upprepa ett sådant vallöftesbrott. Jag förstod frågan i all dess komplexitet, och noterade att jag trots att jag i början utgick från att bullerplank längs Nynäsvägen var en väldigt tråkig och onödvändig fråga, hade – tack vare socialdemokraternas svar – nästan engagerats till att driva frågan… Suck… insnöade politiker och deras förmåga att påverka andra om en verkligen ger  sig tid att lyssna på dem…

Nåväl, utan vidare diskussion gick jag in på en helt annan fråga: övervakningskameror. Socialdemokraten hävdade att de på kommunal nivå antagligen inte hade någon särskild politik i frågan, men kanske på riksnvå. Däremot var han övertygad om att det behövdes på vissa särskilt känsliga offentliga platser, men att det inte borde vara som i London där en inte kan gå en meter utan att övervakas. Tja, han verkade inte helt okritisk till övervakningskameror i alla fall… Jag frågade även om FRA-lagen, men ingen av de (minst) tre socialdemokraterna var insatta (en var riksdagsledamot). Jag sade att partiet hade en väldigt oklar åsikt i frågan enligt sin webbplats, men att jag inte lade skulden på dem tre (eller snarare riksdagsledamoten) personligen; varje enskild ledamot kan inte ha koll på varje enskild fråga i riksdagen, och är en oinsatt i FRA-frågan kan en lätt gå på lögner om att den är behövd och/eller integritetssäker.

I samband med att jag kollade till valsedlarna (en del har gått åt) frågade jag vilken vallokal som ska gälla på själva valdagen. På flygbladsutdelningstimmen vid Sandsborgs t-bana sedan mötte jag någon som sade ”Oj vad du var ihärdig”; uppenbarligen hade vederbörande sett mig dela lappar tidigare. Litet senare ramlade en kvinna precis vid slutet av trappan, vilket tog ifrån mig fattningen tillfälligt (hon klarade sig utan några skador, men jag blev väldigt förskräckt till en början). När jag lugnat ner mig fortsatte jag dela ut, och snart avböjde en som erbjudits med orden att han redan var piratpartist. Senare mötte jag en betydligt mer engagerad piratpartist, som dock var osäker på om hen skulle rösta pirat i detta val.

Jag fick forumnamnet men vill inte skriva det här ifall vederbörande önskar vara geografiskt anonym (lämna gärna en kommentar på detta inlägg om du läser det!). Piratpartisten, som sade sig varit ganska inaktiv de senaste månaderna, pratade en ganska lång stund om vitt och brett politiskt, och önskade ta kontakt; trevligt! Nåväl, jag hoppas att jag lyckades övertyga min medpirat om att våga vara pirat även på valdagen (för att remixa F!:s valslogan), och om inte, var det i alla fall en trevlig pratstund. Strax därefter var min dagliga flygbladsutdelningstimme slut, och jag begav mig hemåt.

Foto: Michiel1972, CC-BY-SA 3.0

Foto: Michiel1972, CC-BY-SA 3.0

Foto: Michiel1972, CC-BY-SA 3.0, nl.wikipedia/Wikimedia Commons. Bullerskydd, i Dalen den kanske mest infekterade enskilda politiska frågan. Det säger något om etablerade partiers – och kanske stadsdelens befolknings? – prioritering, eller snarare hårklyveri/tråkighet…

Detta inlägg skrevs 12 september, som en del i min aktivismrapportserie. ”Iförrgår” bör alltså utläsas som ”i fredags”. Aktivismrapportseriens generella syften är tre: att agera inspiration, att agera stöd för minnet, och att agera ämne att blogga om i brist på annat.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by th

Read Full Post »

Older Posts »