Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘amhälle’

Rasistiska Billströms politik är rättsosäker och olaglig

Det viktigaste först: demonstrera på söndag 15:00 på Sergels torg mot regeringens inhumana, rättighetsfientliga och olagliga politik. Kan du inte delta fysiskt? Skriv på den nya namninsamlingen från Ingen människa är illegal!

Denna graf skapades i samband med Sverigedemokraternas järnrörsskandal. Skrämmande väl passar den även på ledande moderater...

Denna graf skapades i samband med Sverigedemokraternas järnrörsskandal.
Skrämmande väl passar den även på ledande moderater.

”Inga rasister på våra gator!” Detta gamla slagord har alltid gjort mig illa till mods. Jag hatar rasism, men det är ju åsikterna vi ska åt, inte människorna. Rasister ska ha samma rätt som alla vi andra att vandra på gator och torg. Rörelsefriheten får inte inskränkas för andra än regelrätta brottslingar. Detta borde vara självklart för alla antirasister. Det är ju grundstenen i en frihetlig migrationspolitik.

Aldrig trodde jag väl då, när jag upprört mig över skanderande aktivister som verkar sakna respekt för grundläggande rörelsefrihet, att jag en dag skulle behöva skandera: Inga rasister i vår regering! Idag är den dagen kommen. Genom sitt utseendemässiga särskiljande av människor i moral och omorali goda och onda; i vi och de; i rätt och fel – har migrationsminister Tobias Billström avslöjat sig som rasist.

Till skillnad från rasisterna på gatorna (som har en självklar rätt att vandra på gatorna) finns det ingen rätt för rasisten i regeringen att vara statsråd. Tvärtom. Varje politiskt uppdrag är ett privilegium, som personen förtjänar baserat på ett förtroende som i grund och botten ska ligga hos folket. Just Billström är inte folkvald direkt, men han är vald av Reinfeldt, som är vald av Riksdagen, som är vald av folket. Saknar en minister folkets förtroende bör hen i varje välfungerande demokrati avgå.

Reinfeldt har talat i tämligen skarpa ordalag till Billström. Men någon avgång har inte skett. Varför? En möjlighet kan vara att Regeringen egentligen gläds åt möjligheten att smyglocka röster från SD, samtidigt som statsministern vill hålla sig personligen borta från rasistanklagelser. (Isåfall måste Riksdagen ta sitt ansvar genom en misstroendeförklaring.) Men det är inte så lätt att undvika rasistanklagelserna för Reinfeldt. Alliansfritt Sverige har sammanställt en gedigen listayttranden som stinker av främlingsfientliga jargonger från en tid vi önskar var över.

Som Jonas Hassen Khemiris vän klokt sade (och Khemiri refererade i en föreläsning på Kulturhuset) efter den fantastiska spridningen av ”Bästa Beatrice Ask”: Det blåser humanistiska vindar genom landet, men de återspeglas inte i landets politik. På detta tema bör ni läsa Qaisar Mahmoods debattartikel i Svenska Dagbladet – en text lika viktig som Khemiris.

Tobias Billström. Hur länge ska denna rasistiska politiker få stanna i Regeringen? Foto: Pavel Flato.

Tobias Billström. Hur länge ska denna rasistiska politiker få stanna i Regeringen?
Foto: Pavel Flato.

”Är inte flyktingpolitiken redan generös?”

Det jag skrev om Billström borde varje god demokrat som tror på alla människors lika värde kunna skriva under på. (Rasism är fel är en föga kontroversiell åsikt.) Något som inte är lika uppenbart för många är att utvisningarna måste stoppas. ”Varför då? Är inte svensk flyktingpolitik generös? Ska inte lagar och regler följas?” blir den spontana reaktionen ofta.

För att besvara dessa – högst berättigade – frågor, går jag nedan igenom invändningarna, med utgångspunkt i Sanna Raymans artikel ”Politik kan inte byggas på enskildas öden” om REVA och Sveriges migrationspolitik i Svenska Dagbladet häromdagen (som delvis ekas i SvD:s ledare idag). Raymans artikel lyfter just sådana frågor som många ställer sig. Eftersom svaren egentligen är mycket lättfattliga då en noggrannare analys av politiken görs, kommer här en lättfattlig genomgång. Först citerar jag Rayman, sedan kommer mitt svar. Trevlig läsning!

[Att sökandet av papperslösa inte lär öka är säkert e]n lättnad för många, säkert. Men inte för alla. När polisen i Malmö nyligen nystade upp en bordellhärva (Metro 14/3) fick gränspolisen upp spåret genom just en av de hårt kritiserade inre utlänningskontrollerna. Uppemot fem tjejer har sålts som sexslavar i en människohandel för sexuella ändamål som pågått i åratal (Metro 14/3).

Givetvis är utnyttjandet av papperslösa vidrigt. Ingen har mig veterligt sagt att livet som papperslös är en dans på rosor. Det är just därför en amnesti behövs. Med en flyktingamnesti skulle bordeller, slavlöner och vidriga arbetsvillkor genast försvåras i sin verksamhet – eftersom offren plötsligt inte behöver frukta Polisen, utan istället kan få hjälp av Polisen undan brotten de drabbas av.

Det folk reagerar på är inte att Polisen utreder brott mot papperslösa – det folk reagerar på är att Polisen vill kasta ut papperslösa. (Att vara papperslös är rent juridiskt inte straffbart. Polisen kan förstås utvisa papperslösa, men de kan inte fällas för brott i domstol bara för att de gömt sig.) Dessa bägge polisiära ingripanden är av helt olika slag och måste hållas isär i debatten, något Rayman misslyckas med.

Men därifrån till lämpligheten i att vår största dagstidning trycker liknelser mellan poliser eller migrationsverksanställda och nazistförbrytaren Adolf Eichmann är steget mycket långt. Ändå gjordes denna gräsliga jämförelse i DN häromdagen (9/3).

Här måste jag hålla med Rayman lite grann. Felet ligger inte främst hos Polisen och Migrationsverket, som faktiskt följer Utlänningslagen. Felet ligger hos politikerna, som beslutat om Utlänningslagen och därmed om de utvisningar som verkställs. Ansvaret vilar tungt – över Moderaterna, över hela Alliansen, över Socialdemokraterna och över Miljöpartiet. Läs mer om det här.

Vad gäller liknelsen med Nazityskland är utvisningarna i sig förstås inte lika illa som själva Förintelsen. Men utvisningarna i dag är lika illa som utvisningarna på 30-talet till Förintelsen från Sverige. Döden är lika fruktansvärd, oavsett om flyktingen skickas från Sverige på 1930-talet till ett tyskt koncentrationsläger, eller från Sverige på 2010-talet till ett saudiskt dödsstraff.

Debatten byggs ständigt kring enskilda exempel och öden, vilket försvårar en diskussion om principer och regelverk. Vilka kontroller ska vi göra? Några alls? Vem ska få stanna? Varför inte? För varje nytt öde levererar Miljöpartiet nya tolkningar av befintliga regler.

Även om Rayman överdriver lyfter hon en viktig poäng. Hela medie-Sverige stormar när 90-åriga Ganna ska utvisas, och kultureliten träder fram mot rasismen och de godtyckliga kontrollerna i REVA. Det många missar är att dessa enskilda fall är ett utslag för en hel politik. En helhetssyn behövs! Mer om hur en sådan bör se ut nedan.

Enskilda fall och öden kommer att gripa och uppröra oss, det ligger ofrånkomligen i den reglerade migrationens natur. Det innebär inte att vi kan strunta i att bygga vår migrationspolitik – och effektueringen av den – på rättsstatens grundläggande principer och regler.

Helt rätt. Vad Rayman missar är att utvisningarna bryter mot rättsstatens grundläggande principer och regler. Sverige har världsrekord i brott mot FN:s Tortyrkonvention (enligt FN:s Tortyrkommittés domslut). Upprepade gånger har Sverige dömts i Europadomstolen för brott mot Europakonventionen, då utvisningar skett i strid med de mänskliga rättigheterna. Europakonventionen måste följas enligt svensk grundlag.

Sveriges migrationspolitik strider mot våra internationella åtaganden, vår grundlag och vår skyldighet att respektera mänskliga rättigheter – rättstatens allra mest grundläggande principer. Detta måste få ett slut. Här behövs en helhetssyn: REVA är inte det stora problemet. Det stora problemet är Utlänningslagen, som i praktiken lett till dessa brott mot folkrätten, grundlagen och mänskliga rättigheter. Dessutom får vi inte glömma de potentiella flyktingar som i sina hemländer dödas av regimers vapen som Sverige sålt.

Det är inte bara så att Utlänningslagen kastar ut människor ur landet till tortyr och förtryck, och vapenexporten dödar flyktingar innan de ens hunnit fly. Ett annat mycket stort problem är visum. På grund av en formalitet – byråkratiskt larvig, men dödlig – får man inte resa till Sverige om man avser att stanna i landet en längre tid. För att kunna komma hit och ansöka om laglig rätt att stanna i landet måste man bryta mot lagen. Denna absurda regel uppmärksammas nu senast i och med de tolkar i Afghanistan som givetvis borde stanna här men helt enkelt inte kan ta sig hit på grund av visumreglerna. Men regelverket drabbar naturligtvis alla från hela världen som söker skydd.

Kommer riksdagspolitikerna fixa det? Troligen inte. Därför behövs ett nytt parti i Riksdagen. Ett parti som rakryggat står för sina löften och inte avviker från grundläggande principer i kompromisser. Ett parti som har en humanistisk, frihetlig syn på människan och samhället. Ett parti som tar det här med mänskliga rättigheter, demokratins fundamenta och rättstatens principerallra högsta allvar.

Kort sagt: Piratpartiet behövs i Riksdagen.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, sakpolitik, pirataktivism, vapenexport, Saudiarabien, Saudivapen, försvar, försvarspolitik, utrikespolitik, export, vapen, fred, krig, folkrätt, demokrati, pacifism, rätten till liv, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , Ung PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

De flesta har uppfattningen att en blogg är en regelbundet uppdaterad webbsida. Jag själv har uppfattningen att denna bloggs existens bör fortsätta. Genom deduktiv logik är det enkelt att komma fram till att det enda sättet att verkligen respektera båda dessa uppfattningar är att posta ett nytt inlägg i denna blogg – sådana handlingar har tyvärr utförts sorgligt sällan det senaste året. Men att skriva en episk argumenterande artikel om valfri samhällsrelaterad aspekt på det digra nyhetsflöde som sköljer över oss vore inte så kompatibelt med en tredje relevant uppfattning: mitt nya gymnasium – bra som det är – har orsakat enorm tidsbrist. Alltså måste jag söka en lösning som beaktar alla dessa aspekter; en syntes som sammanför dessa teser; kort sagt, jag måste lösa det så vitt omtalade livspusslet.

Det är inte det enklaste.

Now, någon idealisk lösning har jag inte skapat – just bristen på tid att tänka ut sådana är ju en del av problemet, vilket innebär att detta är ett tämligen prekärt moment 22. En det-får-duga-tills-vidare-lösning får, således, duga tills vidare. Och en sådan lösning presenterar jag nu: jag ska posta mina mer relevanta skolarbeten i bloggen. Mitt första blir en analys av romanen Himmelsöga av Arne Dahl ur ett samhällskritiskt perspektiv – och då denna blogg just har ett samhällskritiskt perspektiv, passar texten sannerligen. (Blir det fler skolarbeten som kan passera in i bloggens kriterier, så annorlunda utbildningsvärldens? Oklart. Det får vi se.) Ett sista påpekande: denna analys är inte uteslutande min egen skapelse: mina kloka och vänliga klasskompisar och föräldrar har givit respons på den, och jag har förändrat texten i enlighet med den responsen.

En viss spoilervarning utfärdas.

Allt som ska vara skrivet har skrivits. Över till analysen.

Brott mot humanismen

Vi lever i en hemsk värld. Vi är omgivna av ondskan, denna otämjda best som ryter till med jämna mellanrum både i tid och rum. Men det finns ett hopp för mänskligheten, en enda chans till en bättre värld: insikten om alla människors lika värde. Det är en sådan verklighet Jan Arnald under sitt pseudonym Arne Dahl målar upp i sin roman Himmelsöga, den avslutande delen av hans dekalog om internationell brottslighet. I Dahls värld – så lik vår egen – personifieras hoppet av A-gruppen, en enhet inom svenska polisen, och Paul Hjelm, en tidigare A-gruppsmedlem som får i uppdrag att leta reda på den spårlöst försvunne mästerspionen Tore Michaelis. Genom sina figurers kommentarer och åsikter, och romanens händelseutveckling, för Dahl fram en mäktig intellektuell humanism och riktar med den som grund kritik mot alla institutioner som motverkar människans sanna kärna: respekten för och gemenskapen med alla, oavsett de ytliga skillnader nationsgränser och fördomar åstadkommer. Himmelsöga är, med andra ord, ett humanismens credo.

Den nyss nämnda mänskliga kärnan – som genomsyrar hela verket – uttrycks som tydligast i Michaelis efterlämnade skrifter, där den går under namnet ”den demokratiska instinkten”, ett begrepp som används synonymt med principen om alla människors lika värde. Utöver att Michaelis i allmänhet framställs som en sympatisk person i beskrivningarna av honom, poängteras även värdet av denna och Michaelis andra ideal genom att protagonisten Paul Hjelm först när han inser detta om ”den demokratiska instinkten” gör sökandet efter Michaelis till en personlig snarare än yrkesmässig angelägenhet. Budskapet, att Michaelis ideal och försök att upprätthålla dessa i en kaotisk värld gör honom till en verkligt skydds- och beundransvärd person, kunde knappast framgå tydligare.

Som framgått tidigare är denna demokratiska instinkt emellertid lika lite självklar i Dahls universum som i vårt eget; godhetens fiender är många och starka. Dahl driver här tesen att övergrepp mot just människors lika värde är det som förenar de onda krafterna. Denna uppfattning motiveras med påståendet att det mesta av världens obefogade våld av alla dess former växer fram ur uppfattade motsättningar mellan olika grupper, grundade på mer eller mindre ytliga skillnader i fråga om religion, etnicitet och politik. Om dessa grupper i stället uppnått den demokratiska instinkten skulle de kunna förbise dessa obetydliga skillnader till förmån för en förståelse av att de alla innerst inne är lika mycket människor och har ett lika stort inneboende värde.

Den kritik som grundas på den demokratiska instinkten riktas naturligtvis i hög grad mot de vars ondska för de flesta i vårt samhälle är odiskutabel – de på internationell nivå betydelsefulla folkmördarna, maffian, talibanerna, diktatorerna och liknande, likväl som illviljans på ett inhemskt plan vanliga manifestationer i form av mördande. Men kritiken begränsar sig inte till dessa; Dahl drar sig inte för att även lyfta fram de hemskheter som begås av dem som av tradition anses som ”goda”, och kritiserar följaktligen även USA liksom dess allierade för de krig och andra illdåd som sker antingen under amerikansk flagg (i form av militären och CIA) eller under amerikanskt beskydd. Detta fokus på USA – som förmodligen grundar sig just i hur USA ofta höjs över anklagelser om ondska – når sin kulmen då det framkommer att en av bokens två huvudsakliga antagonister verkar under skydd av den amerikanska krigsmakten.

I Dahls litterära verk uttrycks även ett slags – likaledes humanistiskt grundad – normkritik. Inneboende i den själva demokratiska instinkten är förmågan att bortse från ytliga skillnader, och särbehandling och fördomar grundade på sådana ytliga skillnader ifrågasätts således. Detta gör Dahl genom att låta karaktärerna bryta fördomar genom sitt agerande och sin personlighet; kloka och högt uppsatta kvinnor och invandrare finns, dessa gruppers status som underordnade i vårt samhälle till trots, och det faktum att typiska kvinnoproblem som ätstörningar även kan drabba män nämns. Djupt befästa attityder i samhället liksom deras konsekvenser berörs, såsom de misogyna normer som leder till omedvetna övergrepp och den sociala press som utgör en orsak till ätstörningar, och en karaktär tänker att detta visar vilket ”sjukt samhälle” vi lever i. Inte bara köns- utan även nationsgränser överskrids: solidaritet med andra länders befolkning framhålls som något viktigt, även om författaren inte backar från att det kan vara svårt i praktiken, liksom fördomsfrihet generellt. Detta sista visas genom hur protagonisterna också har sin beskärda del godtyckliga uppfattningar om olika grupper; bokens hjältar är inte perfekta, utan har sina brister som alla människor.

Ett annat föremål för Dahls vassa humanistiska kritik är byråkratin i samhället, framförallt i Sverige. En del av denna antibyråkrati grundar sig på anklagelser om vanlig, enkel inkompetens: vissa poliser utmålas som lata och bekväma tjänstemän utan eget driv som gör intet mer än vad som krävs av dem (till skillnad från A-gruppen, som ständigt tar sitt uppdrag på yttersta allvar och är redo att gripa in utan order), polisen i stort som en organisation som inte klarar av att hantera dussinbrott (vilket leder till brottsoffer som tar lagen i egna händer) och chefer som vanliga – ofta ineffektiva och karriäristaktiga – människor, ej förtjänta av någon särskild respekt eller lojalitet på grund av den upphöjda position de tilldelats.

En annan, djupare, mer filosofisk kritik mot byråkratin finns även, och Dahl ger här uttryck för uppfattningen att vad som är rätt i sig inte nödvändigt är rätt enligt reglerna, och att en i sådana situationer bör agera efter det förstnämnda snarare än det sistnämnda. Detta manifesteras konkret genom A-gruppens beslut att vanemässigt bryta mot trafikregler, och att till och med begå brott mot egendomslagstiftning då det gynnar deras allmänna syfte, att värna om människors liv och lem. Uppfattningen visas även genom det yttrade föraktet gentemot samvetslösa byråkrater, som hellre följer order än tänker själva och söker rättfärdiga egentligen omoraliska handlingar på ytterst vaga grunder och därmed lurar sig själva. Byråkratins oerhörda förödande makt porträtteras även, då Dahl låter byråkratin spela rollen som A-gruppens slutliga nemesis, den enda de inte lyckas övervinna.

Men låt mig backa bandet något, till A-gruppens lagbrott. Dessa är inte bara ett utslag för regelförakt, utan utgör även en del i den diskussion om brottsbekämpningens gränser som boken deltar i: hur onda medel får staten använda i brottsbekämpningens namn? När blir kampen mot ondskan själv en del av ondskan? Dahl ger inget entydigt svar, men genom en protagonists val att slutligen lämna säkerhetspolisen – utifrån insikten att säkerhetstjänster i sig inte kan vara demokratiska – framträder åsikten att dagens brottsbekämpning åtminstone delvis gått för långt. Samtidigt utmålas mord (denna kränkning av den mest heliga av mänskliga rättigheter) som något acceptabelt, så länge syftet och resultatet är gott; således är Dahl inte uteslutande deontologisk humanist, utan hans åsikter har drag av utilitarism. Dock har även denna utilitarism sina yttre gränser, som skiljer de goda från de onda.

Utifrån detta perspektiv är det högst intressant att granska var Himmelsöga ställer sig i privatliv—övervakning-debatten, där valet mellan utilitarismen och deteontologin ställs på sin spets. Romanen har ett särskilt förhållande till detta område, då just den frågan är vad som givit boken dess namn; ”Himmelsöga” är en metafor för det omfattande övervakningssamhället som växer upp. Dahls syn framstår dock som något ambivalent: å ena sidan berättas om hur extensivt övervakningssamhället blivit, hur oerhört mäktiga dessa övervakningssamhällets verktyg gör makthavarna och hur makthavarna medelst dessa skulle kunna skapa en förtryckande diktatur utan dess historiske like vad gäller kontroll av medborgarna. Å andra sidan lyfts argumentet att människor intet har att frukta av att förlora sina privata hemligheter i ett så pass toleranta samhälle som vårt – att privatlivet, på sätt och vis, spelat ut sin roll – och att övervakningen, som det effektiva verktyg för brottsbekämpningen det är, bör fortsätta användas. Dahls uppfattning är i det stora hela oklart, men klart är i vilket fall att Dahl tycker att övervakningen – dess fördelar till trots – åtminstone i någon mån utgör ett hot mot demokratin.

Om en lämnar det politiska till förmån för en analys på metanivå av Himmelsöga, finner en snabbt att romanen även på ett mer kulturellt och opolitiskt plan är humanistisk. Boken andas intellektualitet, detta humanismens ideal, till följd av dess flitiga bruk av historiska, filosofiska och kulturella referenser och reflektioner (mycket angående musik som av tradition betraktas som mer seriös, så kallad klassisk musik). Även det oupphörligt korrekta och mycket rika språkbruket med dess myriad av metaforer och liknelser bidrar till den intellektualitetens aura som omger verket. Liksom med sina övriga ställningstaganden framför Dahl även detta bildningsideal genom sina karaktärer: de säger sådant som att adrenalinkickar och machostatus vida underträffar bildning och seriositet, och driver tesen att varje agerande kräver bakomliggande tankemöda. Även själva handlingen genomsyras av en vetenskaplig världssyn: inga övernaturliga element finns, och förövarens brott förklaras vara en produkt av förövarens uppväxt, till skillnad från böcker där brottslingen blott porträtteras som omänskligt ”ond”, utan förklaring.

Så har Arne Dahl byggt upp en deckare som utspelar sig i dagens samhälle, och låtit humanismen genomsyra både bokens språkbruk, uppbyggnad och handling. Konstant och mästerligt förfäktar Himmelsöga det som utgör humanismens själva kärna: respekten för alla människors lika värde.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , medborgarrätt, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »