Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lagförslag’

Omfattande IPRED-dokument: argument, studier, svenska fildelningsrättsfall

På min riksdags-PRAO för Vänsterpartiet – som slutade för ett par veckor sedan – skrev jag som jag berättat om här på bloggen ett dokument om IPRED som respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, innehållande argument mot, bakgrundsfakta (lista över svenska fildelningsrättsfall och studier om fildelningens verkan på kulturskapande), samt analys av Socialdemokraternas nyliga kongressbeslut rörande IPRED. Dokumentet fick jag i uppgift att skriva av Mikael von Knorring (informationspolitiskt aktiv vänsterpartist på deras riksdagskansli; regelbunden bloggare; sympatisk människa). Sprid mycket gärna dokumentet; ju mer IPRED-förhandingarna mellan (S) och (V) uppmärksammas, desto mer lär (S) följa medborgarnas åsikt i den (så pusha gärna inlägget med pusha-länken i slutet). Jag skall inte uppehålla mig vid inledningen av detta blogginlägg, utan publicerar nedan helt enkelt dokumentet nedan.

Respons på  Vänsterpartiets IPRED-motion

Respons på  Vänsterpartiets motion till riksdagen 2008/09:v033: med anledning av proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG

Vänsterpartiets motion är generellt mycket välskriven, och behandlar de flesta invändningar som i debatten hörts mot proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG (hädanefter kallad ”IPRED”). Nedan listas så komplett som möjligt de argument som anförts mot IPRED:

Rättssäkerhetsrelaterade argument

Den brottsuppklarande processen flyttas i och med IPRED i praktiken över till privata bolag (främst i exemplarförsäljningssektorn). De får möjlighet att skicka ut egna, godtyckligt satta skadeståndskrav till privatpersoner, som i praktiken ofta torde vara ovilliga att möta bolagen i rätten. Det är visserligen möjligt för bolag att även utan IPRED skicka ut brev med skadeståndskrav i mängder, men i praktiken torde inte det ske (verksamheten hjälps i alla fall på traven av IPRED; utan IPRED skulle kravbreven snarare blott väcka förvåning hos dem som krävs på pengar; lagstiftningen bör inte på något sätt uppmuntra eller förenkla för sådan verksamhet). Dessutom är det mycket enklare för eventuella bolag som ägnar sig åt missbruk om de kan skicka kravbrev till bara barnfamiljer som är låginkomsttagare. Oavsett det är argumentet att bolagen hursomhelst kan skicka ut kravbrev av teoretisk art; de gör det inte i praktiken utan IPRED, men gör det i praktiken med IPRED.

  • Bolag får vidare befogenheter än vad polisen har i nuläget. Polisen får enbart begära informationsföreläggande då fängelse, eller  villkorlig dom, är ett möjligt straff för brottet. Att privata bolag får större möjlighet till brottsundersökning än polisen är inte godtagbart i ett rättssamhälle. Visserligen föreslogs i ett utredningsdirektiv år 2007 att polisen skulle få begära ut personuppgifter bakom IP-adresser även i fall då personen bakom IP-numret inte misstänks för brott belagda med fängelsestraff/villkorlig dom (möjligtvis till och med då ingen misstanke om brott alls föreligger), men det förslaget har än så länge inte blivit lag (”Polisen ska få lättare att spåra all datortrafik”, Dn.se. Publicerat 26 december 2007.). Det är inte heller önskvärt att polisen får sådana befogenheter, då privatlivet faktiskt har ett egenvärde i och med att det skyddas från godtyckliga ingripanden i FN.s deklaration över mänskliga rättigheter samt Europakonventionen (se vidare ”Integritetsrelaterade argument”).
  • De begränsningar i möjligheten att begära ut informationsföreläggande som i debatten påtalats är i praktiken av mycket liten betydelse; enbart människor som misstänks för kopiering i större skala skall enligt propositionen kunna utsättas för informationsföreläggande. Som kopiering i större skala räknas offentliggörande av upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse. Således spelar den så kallade begränsningen egentligen ingen större roll, då de allra flesta personer som sysslar med upphovsrättsbrott på Internet.
  • Den enskilda kan inte vara säker på att domstolen kommer döma korrekt; generellt finns en misstro mot domstolars tekniska kompetens (vilket kan ses i exempelvis jävsanklagelserna mot Tomas Norström, domare i det så kallade Pirate Bay-målet i Stockholms tingsrätt; huruvida jävsanklagelserna är korrekta eller ej spelar mindre roll; det relevanta är huruvida folk instämmer i dem och agerar efter dem eller ej). Detta avskräcker folk från rättegång, och många personer betalar säkerligen hellre vad bolagen kräver i sina kravbrev än riskera att betala mångdubbelt efter en rättegång.
  • Det finns en risk för att så kallade skärmdumpar (det vill säga kopior av hur skärmen på en dator sett ut vid givna tillfällen) i rätten anses vara tillräckliga bevis för att upphovsrättsinnehavarens yrkanden på utlämnande av personuppgifter skall beviljas. Problemet med skärmdumpars bevisvärde är att de är mycket enkla att fabricera, något som enklast visas genom ”Bevismaskinen”, en webbsida där vem som helst kan fylla i IP-nummer och Bevismaskinen sedan konstruerar en skärmdump som visar på att det IP-numret ägnat sig åt fildelning av en viss fil. Om skärmdumpar skulle godtas som något som helst slags bevisliknande företeelse, skulle alltså det inte vara svårare att lura rättsväsendet än att använda Bevismaskinen, något så gott som vilken datoranvändare som helst troligen skulle klara; fabriceringen tar inte mer än högst någon minut i anspråk av användaren. Skärmdumpars bevisvärde är, kort sagt, noll, och räcker inte för att de ”sannolika skäl” att upphovsrättsbrott begåtts av IP-adressen som IPRED kräver för informationsföreläggande ska ha påvisats.
  • I fall som hör till civilrätten bör parterna vara ekonomiskt någorlunda jämställda; så är inte alls fallet i de rättegångar IPRED skulle kunna leda till. Privatpersoner saknar ofta en särskilt djup juridisk kunskap, och vet därför inte hur de bör hantera situationen om de får ett kravbrev från en upphovsrättsinnehavare. Denna okunskap riskerar leda till att den som får ett kravbrev för säkerhets skull betalar vad personen krävs på.
  • Det föreligger en stor risk för missbruk av IPRED. Medan polisen är noga kontrollerad av staten och under statlig styrning och insyn, och dess syfte just är att upprätthålla lagarna, och risken för missbruk av deras befogenheter därmed minskar radikalt, är bolagens per definition syfte inte att upprätthålla lagarna, utan att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om det skulle vara kommersiellt lönsamt, skulle bolagen troligen inte dra sig för att skicka ut kravbrev i mängder (även till personer som enbart på lösa grunder av bolagen misstänks för illegal fildelning), och hoppas på att några av dem som mottar kravbreven inte skulle våga riskera en rättegång utan istället betalar direkt. Ett sådant förfarande vore naturligtvis önskvärt om syftet med IPRED är att bolagen ska tjäna så mycket pengar som möjligt; om syftet med IPRED istället är att förhindra och klara upp brott, är förfarandet naturligtvis icke önskvärt.
  • Det går inte att säkert säga att ägaren av ett IP-nummer är den som bedrivit samtlig verksamhet som skett via den Internetuppkoppling som har IP-numret. Är nätverket trådlöst går det att hacka sig in i nätverket och själv använda det, och ägare kan även öppna upp nätverk medvetet, så att vem som helst kan använda nätverket. Även om nätverket är inte trådlöst kan förstås andra personer sitta vid datorn och använda Internet. Således är det inte säkert allt att ägaren av ett IP-nummer är den som begått eventuella brott som leder till det IP-numret.

Det hittills enda fall av användning av IPRED där beslut nåtts i en domstol, är det så kallade Ephone-målet, där några ljudboksförlag begärt att få tillgång till personuppgifter bakom en IP-adress tillhörande Internetleverantören Ephone. Tingsrätten menade att bokförlagen visat att det fanns sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts; huruvida de sannolika skälen består av skärmdumpar eller ej är oklart, men klart är i alla fall att huvudargumentet för att inte beordra informationsföreläggande Ephone drivit är att servern fildelning skett på skulle ha varit privat (”Förlagen vann i första Ipred-domen”, Dn.se. Publicerat 25 juni 2009.) När hovrätten senare tog upp fallet gick de på Ephones linje och menade att det inte visats några sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts (”Hovrättsdom går fildelares väg”, Dn.se. Publicerat 13 oktober 2009.); återigen rapporterar inte media om huruvida det ljudboksförlagen framförde som sannolika skäl var skärmdumpar eller ej, och själva domen förefaller svår att hitta på Internet. Således kan Ephone-ärendet tyvärr varken styrka eller avslå någon av ovanstående misstankar om rättsosäkerhet.

Integritetsrelaterade argument

Undantag görs i och med IPRED från personuppgiftslagen; samtliga undantag bör vara mycket väl motiverade. Hinder av illegal fildelning är inget giltigt sådant motiv; upphovsrättsbrott är helt enkelt inte så illa att det motiverar sådana privatlivsinskränkningar människor skulle utsättas för.

  • I och med IPRED riskeras (jag innehar inte den juridiska kunskap som krävs för att avgöra om det verkligen är så som ibland hävdas i debatten) bolagen i praktiken få rätt att gå in i privatpersoners hem (de får, möjligtvis, möjlighet att beordra Kronofogden att göra det), en rätt som enligt grundläggande rättsprinciper bör reserveras för polisen då det finns en konkret misstanke om brott från dess sida. Se kapitel 9 Kvarstad och civilrättsligt beslag i IPRED (regeringens proposition 2008/09:67).
  • Godtyckliga ingripanden i privatlivet kommer äga rum om skärmdumpar anses räcka som bevisvärde (om de inte anses räcka som bevisvärde kommer IPRED bli meningslös; se ”Effektivitetsrelaterade argument”). Alla människor är i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, skyddade från godtyckliga ingripanden i privatlivet. Tillåtande av en kränkning av en mänsklig rättighet är inte acceptabel i något lagstiftningssammanhang överhuvudtaget, allra minst för att förhindra och uppklara fall av ett sådant oviktigt brott som illegal fildelning.

Effektivitetsrelaterade argument

  • Räknas skärmdumpar, i enlighet med rättssäkerhetsmässiga principer, inte som giltig bevisning för att rätten skall ålägga Internetleverantörer att lämna ut personuppgifter, kommer i praktiken IPRED aldrig kunna användas, och därmed är den onödvändig. Det finns ingen anledning att i ett rättssamhälle ha en lag som i praktiken aldrig kommer användas. Skärmdumpar bör, då de har noll bevisvärde (se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”), varken räcka för att domstolen skall beordra informationsföreläggande, eller för att en person som misstänks ägna sig åt illegal fildelning skall dömas. Detta faktum – att skärmdumpar inte lever upp till beviskraven – har i Danmark, där IPRED funnits ett par år, lett till att ingen kan i rättegång dömas för illegal fildelning om personen inte själv erkänner (”Piratjägarlagen en flopp i ”föredömet” Danmark”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.). Alltså: om skärmdumpar inte räknas som tillräcklig bevisning för att personuppgifter ska tvingas lämnas ut, kommer IPRED redan i det stadiet aldrig kunna bli använd. Om skärmdumpar i det stadiet räknas som tillräcklig bevisning, kränks å andra sidan rättssäkerheten, då skärmdumpar har noll bevisvärde. Vidare: om någon anklagas för illegal fildelning i rätten, och skärmdumpar inte räcker som bevis för fällande dom, kommer i praktiken ingen kunna dömas för illegal fildelning och då uppklarande i rättsväsendet, med den rättssäkerhet det medger, torde vara det som eftersträvas av IPRED, kommer IPRED på det viset bli verkanslöst. Om skärmdumpar skulle räknas som tillräcklig bevisning för fällande dom mot misstänkt upphovsrättsbrottsling, skulle rättssäkerheten kränkas. Mycket sällan finns några andra försök till bevismaterial i fildelningsrelaterade mål än skärmdumpar Således finns det bara två möjligheter när det gäller IPRED: antingen blir den i praktiken verkningslös (förutom att en del personer på orättssäkra sätt blir ”utpressade” på pengar och inte vågar ta en rättegång och därför betalar, och därmed både verkningslös och rättsosäker), eller rättsosäker (om skärmdumpar skulle räcka som bevisvärde). Oavsett hur det blir är IPRED en dålig lag.
  • Möjligheten att öppna sina trådlösa nätverk finns, vilket kan leda till att IPRED blir verkanslös om många öppnar sina nätverk (se ”Övriga argument”).
  • En stor del av Internetanvändarna lär som sagt använda diverse olika anonymiseringstjänster; enligt Cybernormer gömmer sig, som sagt, 10 procent i gruppen som är 18-25 år, kanske några procent i hela befolkningen. I takt med den tekniska utvecklingen kommer anonymiseringstjänster troligtvis bli enklare att använda och billigare, och fler lär komma att använda dem (enligt Cybernormer skulle, som sagt, varannan svensk vilja det). Om folk använder en anonymiseringstjänst finns det inget sätt, åtminstone ej i dagsläget, att ta reda på vilket IP-nummer personen har.
  • Risken den enskilda uppfattar för att ”¨åka fast” lär, om rättsprinciperna tillämpas, vara mycket små, varför folks illegala fildelning därför troligen ej i längden minskar i särskilt stor omfattning. Internettrafiken minskade 1 april 2009 i relativt stor utsträckning, men trafiken rapporterades i Dagens Nyheter i juni 2009 vara uppe på samma nivåer som före den 1 april (”Nättrafiken tillbaka efter IPRED”, Dn.se. Publicerat 15 juni 2009.). 11 juli skrev dock DN att den på den illegala fildelningen minskande effekten av IPRED var kvar (”Fildelningen kvar på låg nivå”, Dn.se. Publicerat 11 juli 2009.). Det verkar föreligga oklarhet i IPRED:s effekter på den illegala fildelningen; medan branschorganisationer och butiker hävdar att IPRED haft en positiv effekt på deras försäljning (se bland annat ”Ipred ökar dvd-försäljningen”, Dn.se. Publicerat 4 maj 2009 – vad gäller just påståendet att dvd-försäljningen skulle ha ökat tack vare IPRED, bemöts det argumentet effektivt på second opinion, där det redovisas siffror som visar på att dvd-försäljningen visserligen ökar, men att den gjort det under en lång tidsperiod, inte alls bara sedan IPRED implementerade; relevant i sammanhanget är dock att det enligt siffrorna redovisade på second opinion sker en stagnering av ökningen av dvd-försäljningen), sade en person som företrädde Netnodstiftelsen att det var viktigt att inte övertolka effekten på den statistik de förde över Internettrafiken i Sverige. Således är det inte säkert huruvida IPRED haft stor effekt på den illegala fildelningen eller ej.
  • Folk kommer troligen i högre grad, för att skydda sig mot de potentiella privatlivsingripanden IPRED medför, använda anonymiseringstjänster, vilket försvårar uppklarande och förhindring av viktiga, ”riktiga” brott. Detta har redan visat sig stämma sedan implementeringen av IPRED för några månader sedan (och även debatten om FRA-lagen); enligt det rättssociologiska forskningsprojektet Cybernormers (som hör till Lunds universitet) använder redan tio procent av befolkningsgruppen som är 15-25 år något slags anonymiseringstjänst, och drygt varannan person uppgav i undersökningen att de vill använda någon anonymiseringstjänst (se ”En av tio unga gömmer sig för FRA och IPRED”, DN.se. Publicerad 2 november 2009.).
  • Det är möjligt för Internetleverantörer att omedelbart radera de uppgifter de har om vem som använt vilket IP-nummer vid vilken tidpunkt. I och med Datalagringsdirektivet, som nuvarande regering föreslår införa efter riksdagsvalet 2010 (och därmed, förhoppningsvis, hamna på de rödgrönas bord, så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får möjlighet att invända mot den godtyckliga privatlivsinskränkning Datalagringsdirektivet innebär; tyvärr är (S) med Bodström i spetsen mycket positiva inför Datalagringsdirektivet), skulle Internetleverantörerna tvingas spara dessa uppgifter. Dock kan det vara så att Datalagringsdirektivet enbart medger utlämnande av de enligt Datalagringsdirektivet tvångssparade uppgifterna till polisen, vilket alltså totalt skulle omintetgöra IPREDs funktion. Observera att detta är en möjlighet; huruvida Interleverantörer verkligen inte skulle få lämna ut uppgifterna till rättighetsinnehavare om Datalagringsdirektivet implementeras är mycket osäkert, och därom tvista de lärde (”Regeringen skjuter sönder Ipred”, Svd.se. Publicerat 19 maj 2009.). Om Datalagringsdirektivet inte skulle innebära att uppgifterna enbart kan lämnas ut till polisen, skulle istället den potentiella så kallade ”effektivitetsluckan” (i själva verket förefaller det vara en högst medveten lucka; enligt lagen om elektronisk kommunikation är det inte tillåtet för Internetleverantörer att lagra personuppgifter längre än nödvändigt; se själva lagtexten, 6 kap. Integritetsskydd, 5 § för bestämmelserna rörande detta) vad gäller IPRED – Internetleverantörers möjlighet att radera personuppgifter – täppas igen, då alla Internetleverantörer skulle tvingas spara uppgifterna och därmed inte kunna radera dem. Ett par Internetleverantörer har bestämt sig för att omedelbart eller åtminstone efter en mycket kort tidsperiod (så kort att IPRED i praktiken ändå torde bli verkanslös på användare av de Internetleverantörerna) radera personuppgifter; till och med har ett initiativ kallat Integrity startats, som samlar Internetleverantörer som bland annat säger sig övervaka sina kunder i minsta möjliga (lagliga) utsträckning (”Fler operatörer trotsar Ipred”, Dn.se. Publicerat 19 april 2009.).

Kulturrelaterade argument

  • Pengarna som kommer in kommer troligen inte i hög grad gå kreatörer, utan snarare stora bolag, till godo (”Danska piratskadestånd direkt till bolagen”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.); i Danmark går skadeståndspengar i praktiken till bolagen, som inte förefaller ha någon vilja eller skyldighet att ge en del av pengarna till kreatörer. Således fallerar argumentet att IPRED skulle se till att kulturskaparna kan tjäna pengar och på så sätt skapa mer kultur.
  • Visserligen skulle folk kunna skrämmas till att inte fildela, och vissa därmed övergå till att köpa kulturexemplar lagligt, men inte heller när pengar kommer in till exemplarförsäljarbolagen på det viset brukar särskilt mycket pengar gå till kreatörerna. Enligt ett flertal undersökningar spenderar personer som fildelar illegalt mer pengar på kultur än icke-fildelare. Skillnaden är ofta att illegalt fildelandes personer snarare lägger pengar på kulturupplevelser än –exemplar, och pengar till kulturupplevelser går i högre utsträckning till kreatörerna än pengar till kulturexemplar. Således kan fildelning till och med gynna kreatörer (även om det missgynnar exemplarförsäljningsbolag). Nedan listas några undersökningar gällande fildelningens påverkan på kulturskapande (naturligtvis är de undersökningar som är gjorda senare i tiden de mest relevanta, men även tidigare undersökningar kan vara intressanta för IPRED-diskussionen):
    • En undersökning från Harvard 2004 (om jag förstått årtalet rätt) visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. Källa, Harvards webbplats.
    • En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. Källor: SvD, Expressen, Aftonbladet.
    • En undersökning från SOM-institutet 2006 visar att nedladdad film inte drar ner på biobesöken. Faktum är att fildelare går dubbelt så mycket på bio som andra (även om detta dels kan tillskrivas det faktum att fler unga går på bio, och fler unga fildelar). Källa, SvD.
    • En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det. Källor: IDG, själva undersökningen, SvD.
    • En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. Källor: IDG, Metro, SvT, själva undersökningen.
    • En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Nyhetskanalen.
    • En undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Metro, IDG, Mailonline.
    • En nyhetsartikel vars research är gjord av en medborgare och inte en journalist (?) visar på siffror som visar att exemplarförsäljning gått ned de senaste åren (vilket missgynnat skivbolag och i viss grad artister), medan inkomster från live-uppträdanden ökat (vilket gynnat artister), och att artister generellt tjänar mer nu än förr. Källa: TimesOnlineLabs.
  • Kulturskapande kan finansieras på andra sätt, exempelvis i större utsträckning än idag via skattemedel.
  • Bara för att exemplar av kulturella verk finns gratis, är det inte nödvändigtvis omöjligt att försörja sig på kulturskapande. Ett mycket gott exempel på detta är biblioteken. Sedan drygt hundra år har det funnits flera bibliotek öppna för allmänheten i Sverige. Biblioteken har knappast påverkat skrivandet negativt, utan snarare positivt; det har lett till att fler personer blivit intresserade av litteratur, och därmed mer benägna att betala för litteratur (trots att det finns en möjlighet att gratis läsa litteraturen). Biblioteksavgiften – som är mycket låg och enbart går till svenska författare – har möjligtvis haft viss betydelse för att biblioteken inte hotat litteraturen, men den betydelsen torde inte spela särskilt stor roll (och dessutom är det förstås möjligt för staten att ersätta kulturskapare för fildelning på dylikt sätt). En i sammanhanget måhända relevant skillnad finns förstås mellan biblioteken och fildelning på Internet; en lånar enbart böcker på biblioteken och måste lämna tillbaka dem efter en viss tidsperiod, medan en naturligtvis har tillgång till exemplar av kulturella verk en fildelat så länge en själv vill. Principiellt är det dock ingen stor skillnad; i båda fallen är det möjligt att nyttja det kulturella verket gratis.

Övriga argument

  • Från IPRED-försvararnas sida i debatten hävdas ofta att Sverige har implementeringsskyldighet gällande IPRED. Det är mycket riktigt att Sverige till viss del måste införa IPRED, men den kontroversiella delen – den som ger privata bolag möjlighet att få tillgång till personuppgift om personer som av de misstänks för illegal fildelning – har av EG-domstolen slagits fast inte behöver implementeras.
  • IPRED och jakt på personer som ägnar sig åt illegal fildelning i stort rimmar illa med den allmänna rättsuppfattningen. Några särskilt nyliga studier – och det är rimligt att anta att då denna fråga aktualiserats extra mycket detta och förra året är äldre studier än bara något år utdaterade – kan tyvärr inte hittas, men en undersökning gjord av Göteborgs universitet 2007 visar att det ” inte finns något brett folkligt stöd för kriminaliserandet av fildelning av upphovsrättsligt material.” (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.)
  • IPRED förefaller ogillas av majoriteten av folket (eller åtminstone ha fler kritiker än anhängare), varför det är odemokratiskt att ha lagen. 48 procent uppgav sig ogilla IPRED i en opinionsundersökning gjord av Sifo på uppdrag av SvD, medan 32 procent gillade den, och resten sade sig vara tveksamma eller inte visste (”Klart nej till ny fildelningslag”, Svd.se. Publicerat 17 mars 2009.). Intressant i detta sammanhang är att 59 procent av de tillfrågade personerna som röstar på Vänsterpartiet ansåg IPRED vara fel; således har Vänsterpartiet helt klart sina väljares stöd i sin kritik av IPRED.
  • Ägare av öppna nätverk riskerar erhålla skadeståndskrav för vad andra personer – kanske till och med utan ägarens kännedom – använt deras öppna nätverk (det vill säga trådlösa nätverk ansluta till Internet vilka är öppna för vem som helst som är i räckvidden för Internetanslutningsutsändaren att använda, utan lösenord eller särskilt tillåtelse från ägaren av nätverket). Detta är ett reellt hot mot öppna nätverk, då antagligen ingen person skulle vilja få ett skadeståndskrav, alldeles oavsett huruvida en begått brottet eller ej. Det är osäkert om rätten skulle förstå vad öppna nätverk innebär; det föreligger åtminstone en osäkerhet bland människor om rätten skulle göra det, som en del i många människors misstro mot domstolars tekniska kompetens. Det viktiga i sammanhanget är inte om domstolarna har den tekniska kompetens som krävs; det viktiga är om personer tror att domstolarna har det eller ej. Denna oro för att få skadeståndskrav som ägare av ett öppet nätverk är ett faktum (”Ipred hot mot öppna nätverk”, Dn.se. Publicerat 31 mars 2009.) och inga lösa spekulationer. Vidare kan nämnas att det i Danmark framgångsrikt hävdats i fildelningsärenden i rätten att svararen haft ett öppet nätverk, och att personen inte själv fildelat illegalt utan någon annan antagligen gjort det på personens öppna nätverk. Om samma praxis – med att det ska räcka för en anklagad att skylla på ett öppet nätverk för att gå fri – skulle IPRED kunna bli verkanslös, om samtliga Internetanvändare öppnade sina nätverk.

Sammanfattningsvis är IPRED en lag som hotar och/eller inskränker rättssäkerheten, den personliga integriteten och öppna trådlösa nätverk, öppnar upp för vad som skulle kunna kallas ”utpressning”, inte i längden lär vara särskilt effektiv, med stor sannolikhet inte märkbart kommer gynna kulturskapandet, illa stämmer överrens med den allmänna rättsuppfattningen och inte heller verkar ha stöd av det svenska folket. Det finns kort sagt få eller inga hållbara skäl att ha IPRED som en del i Sveriges lagstiftning, utan istället mängder av goda argument mot IPRED.

Jämförelse med Socialdemokraternas IPRED-beslut på sin kongress

På Socialdemokratiska arbetarpartiets (hädanefter kallade ”(S)”) nyliga kongress beslutades att IPRED skall förändras. Några detaljer gick (S) dock ej in på. På sin webbplats uppger (S) som viktigt beslut på det kulturpolitiska området från sin kongress vara bland andra: ”IPRED bör förändras så att rättssäkerheten och integritetsskyddet stärks, samtidigt som upphovsrätten värnas och kulturskaparnas rätt att kräva ersättning för sina verk garanteras”. I media sägs istället att upphovsrättsinnehavare skall få sina legitima krav på ersättning tillgodosedda. Denna skillnad i ord torde inte ha någon större relevans (det kan fås uppfattningen att upphovsrättsinnehavare snarare syftar på exemplarförsäljningsbolag än kulturskapare, men tekniskt sätt är det fel att kalla skivbolag och dylika bolag för upphovsrättsinnehavare; de är, om jag förstått saken rätt, juridiskt, enbart ”innehavare av närstående rättigheter”).

Huruvida (S) önskade version av IPRED är förenlig med rättssäkerhet, personliga integriteten et cetera är mycket oklart, då det är okänt vilka önskemål på förändringar rent konkret (S) har. Det är svårt att i nuläget se något sätt alls att förändra IPRED på som skulle göra den godtagbar, utan att helt och hållet ta bort den del som rör förhindrande och uppklarande av fall av illegal fildelning (och därmed göra IPRED till vad den från början var; ett sätt att bekämpa kommersiella immaterialrättsbrott). En version av IPRED som bara går ut på att bekämpa immaterialrättsbrott som sker i förvärvssyfte skulle med största sannolikhet inte vara särskilt förkastlig.

(S) förefaller, tyvärr, dock inte vilja förändra IPRED på ett sådant sätt, då de fortfarande vill att IPRED (eller lagstiftning i övrigt; det förefaller som att det är IPRED som skall syfta till detta) skall garantera kulturskaparnas så kallade ”rätt att kräva ersättning för sina verk” (om uppgifterna på deras webbplats, där (S) använder ordet ”kulturskapare”, och termen ”rätt att kräva ersättning”, stämmer). I media florerar istället ”upphovsrättsinnehavare” och deras ”legitima krav”. Den exakta ordalydelsen i själva beslutet som fattades vore intressant, men i syfte att kunna ge respons på (S) beslut överhuvudtaget utgår jag från att texten på deras webbplats är någorlunda korrekt.

Om texten på deras webbplats stämmer överrens med hur (S) vill förändra IPRED, menar (S) att kulturskaparnas krav på rätt till ersättning bör garanteras. Det finns felaktigheter i den formuleringen. Det finns nämligen ingen rätt att kräva (och, underförstått, beviljas) ersättning för sina verk ens med nuvarande upphovsrättslagstiftning. Det enda som finns, som ens liknar den rätten, är en rätt att bestämma över användning av ens verk. I praktiken innebär denna rätt oftast att kulturskaparen genom att mot ersättning bevilja en viss användning av ens verk kan tjäna pengar på sitt kulturskapande, men det finns på intet sätt en möjlighet för en kulturskapare att skapa kultur och sedan utan vidare kräva betalt för kulturskapandet; det behövs någon som är villig att betala för rätten att nyttja verket för att kulturskaparen ska få pengar för kulturskapandet. (Naturligtvis finns mängder av alternativa inkomstkällor för kulturskapare, men detta är hur de kan använda upphovsrätten för att få betalt; de alternativa inkomstkällorna existerar oberoende av upphovsrättslagstiftningens utformning.)

Vill (S) verkligen utöka upphovsrätten så att alla som skapar ska ha en rätt att kräva och beviljas betalning? Det verkar som ett väldigt ogenomtänkt förslag, då  tiotusentals småbarn som ritar teckningar skulle kunna kräva och beviljas ersättning för sitt teckningsmålande. Förhoppningsvis var (S) bara oförsiktig med formuleringen. Att staten ger vissa kulturskapare betalt, i syfte att gynna kulturen och inte för att kulturskaparna skulle ha någon märklig ”rätt” att få betalt, är något helt annat än vad (S) verkar föreslå.

(En mycket intressant parentes, också rörande upphovsrätt, är att (S) på sin webbplats, på webbsidan om vad kongressen beslutade i kulturpolitiska frågor bland annat skriver: ”Socialdemokraterna tar starkt avstånd från dem som anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt.”. Då Vänsterpartiet anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt, tar (S) starkt avstånd från Vänsterpartiet – och, för den delen, även Miljöpartiet. Det är… klart anmärkningsvärt, särskilt som (S) säger sig vilja bilda regering tillsammans med (V) och (MP). Hur kan det komma sig att (S) vill bilda regering med några de tar starkt avstånd ifrån?)

Något viktigt att minnas vid diskussioner mellan Vänsterpartiet och (S) rörande IPRED är att majoriteten av båda partiernas väljare är – eller åtminstone var, i mars, enligt en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av SvD – kritiska till IPRED (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.). En varning gällande tolkning av resultatet av opinionsundersökningen finns dock i artikeln, som det vore ohederligt att inte ta med: ”Antalet tillfrågade är inte tillräckligt många för att dra några säkra slutsatser, men siffrorna ger en ungefärlig bild över opinionen.”. Naturligtvis kan även opinionen ha ändrats sedan i mars, men då snarare – enligt min lekmannabedömning – åt att den blivit mer kritisk mot IPRED (ett indicium på detta är Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet; Piratpartiet, och troligen i viss mån även dess åsikter, var inte lika populära tidigt på våren som vid EU-valet, enligt opinionsundersökningar publicerade i våras).

De argument (S) torde vara mest mottagliga för i IPRED-diskussion är:

  • Arbetarrörelsen har traditionellt sett stått på medborgarnas sida mot mäktiga privata, kommersiella intressen. Att den ordningen nu ändrats – då (S) förefaller i mångt och mycket vilja gå exemplarförsäljningsbolagens till viljes vad gäller IPRED – är märkligt.
  • Det förefaller finnas en stark folkopinion mot IPRED, särskilt bland de yngre väljarna (som i EU-parlamentsvalet inte var den grupp (S) klarade sig bäst hos, precis). Att gå till val på att verkligen ta bort de delarna av IPRED många anser dåliga/ändra de delarna många anser dåliga till något många anser bra, och rent konkret specificera vad som (S) vill ta bort/ändra, och sedan naturligtvis hålla sina vallöften (dels inför framtida val, men även för att politiker inte principiellt bör ljuga) torde vara betydligt mer framgångsrikt, än att litet luddigt utlova förändring av IPRED/utlova viss förändring rent konkret av IPRED som dock ej förbättrar eller tar bort de delar många anser dåliga.
  • IPRED handlar inte främst om upphovsrätt, utan om medborgarrätt, fundamentala demokratiska principer som rättssäkerhet. Oavsett vad en anser om upphovsrätten kan en ogilla (vissa medborgarrättsfientliga delar av) IPRED.
  • Straffsatserna för upphovsrättsbrott är orimligt höga. Nedan listas samtliga fildelningsfall i rätten jag lyckats hitta:
    • En man, 28, från Västerås döms år 2005 i tingsrätten till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 16 000 svenska kronor i detta fall) för att tillgängliggjort ett filmverk (Hip Hip Hora) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Bevisningen som lagts fram och godtagits av rätten består i skärmdumpar (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: DN, SvD. Glädjande nog (ur en rättssäkerhetssynpunkt) river dock hovrätten upp domen senare, då bevisningen inte anses tillräcklig. Källor: ComputerSweden, SvD.
    • En man, 32, döms år 2006 i Norrköpings tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) för att ha tillgängliggjort ett filmverk (Rånarna) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod. Källor: SvD
    • En man, 44, döms år 2006 i Borås tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 20 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod; dock har mannen nekat till brott, varför någon form av ”bevisning” (om än skämt till bevisning, som skärmdumpar) rimligen måste ha funnits. Källor: SvD.
    • En man från Trollhättan döms år 2007 i hovrätten (?) till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 24 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt vanliga fildelare idag gör). I media uppges den tekniska ”bevisningen” bestå av skärmdumpar, men då mannen tydligen även erkänt brottet, är det oklart huruvida rätten hade ansett skärmdumpar vara tillräckligt även utan erkännande för en fällande dom (låt hoppas att de inte gjort det; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: SvD, IDG.
    • En man, 31, döms år 2008 i Linköpings tingsrätt till 40 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) och villkorlig dom för att ha tillgängliggjort ett par tusen musik- och filmverk på Internet. I media uppges inte vad (eventuell men ifrånutgådd) bevisningen består i, men advokaten till 31-åringen har sagt att tingsrätten ”i allt för liten grad beaktat den tekniska bevisningen. Man kan inte med stöd av bevisningen peka ut [advokatens] huvudman som den som har fildelat, menar [advokaten]”. Det förefaller – baserat på advokatens uttalande – vara skärmdumpar som spelat rollen som bevisning (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Att straffet inbegriper villkorlig dom kan ha särskild relevans i sammanhanget, då polisen – verkar det som – kan begära ut personuppgifter bakom IP-nummer från Internetoperatörer inte bara i fall som är belagda med fängelsestraff, utan även fall där domen kan bli villkorlig. Källor: SvD, DN, SvT.

Slutsatsen är att (S) önskemål om förändring snarare än avskaffande av IPRED förefaller ogenomtänkt och mycket svårgenomförbart (då det är svårt att se hur någon version av IPRED som är till för att stoppa fildelning skulle vara förenlig med grundläggande medborgerliga rättigheter), och tyvärr inte kan bemötas mer konkret förrän (S) specificerat på vilket sätt rättssäkerheten och integriteten skulle skyddas från ingrepp.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , , , , , Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Direkt fortsättning på förra blogginlägget. Den betydligt roligare händelsen var ett studiebesök till riksdagen – referat följer:

I fredags åkte jag (iklädd min Piratpartiet-tröja) och min skolklass till riksdagen (Mynttorget 2, närmare bestämt; ja, Demokrativerkstaden ligger precis under Moderaternas partikansli) för ett studiebesök. Studiebesöket var mycket intressant, roligt, engagerande och lärorikt. Besöket bestod nämligen inte enbart i att vi fick veta mer om arbetet som riksdagsledamot; vi fick även uppleva det. Det rollspel vi fick spela kallas Demokrativerkstaden, och går helt enkelt ut på att leka riksdagsledamot. När min klass – som för övrigt består av ungefär 30 elever – anlände till platsen för studiebesöket fick vi först och främst en roll. Alla blev riksdagsledamöter från olika påhittade partier. Medan detta kan låta tråkigt (när jag fick reda på hur det skulle gå till tyckte jag det inte verkade så kul; varför bry sig om låtsaspartiers låtsasfrågor?), är det faktiskt inte det.

Partierna och frågorna var nämligen realistiska. De fem partier vi blev indelade i (vi kunde också välja, om vi ville) kallas Balanspartiet (Bp), Solidaritetspartiet (Sp), Gemenskapspartiet (Gp), Frihetspartiet (Fp) och Värdepartiet (Vp). Bp var nästan en exakt kopia Miljöpartiet; de satte miljön främst. Sp var ungefär som Vänsterpartiet, medan Gp också var ett vänsterparti, dock inte lika extrema; Gp motsvaras bäst av (S) i verkligheten. Realistiskt nog fick Gp även flesta röster, men dock ingen egen majoritet. Fp:s politik liknar moderaternas, centerns och det verkliga FP:s. Värdepartiet var KD-wannabier. Inget pirat parti fanns, vilket var lite synd, men dock realistiskt (det finns ju inget pirat parti i riksdagen!). Som det dock skulle visa sig innebar detta inte att inga piratfrågor alls skulle komma upp. Tvärtom…

Själv valde jag att bli balanspartist (och fick en välgjord namn- och partibricka; överhuvudtaget var hela rollspelet mycket välgjort), och fick rollen Muhammad, en flykting som brydde sig mycket om arbetsfrågor, demokrati och mänskliga rättigheter. Miljöpartiet är, som sagt, det parti jag mest delar åsikter med utöver Piratpartiet, och jag kunde inte tänka mig att försöka försvara exempelvis KD:s ideologi (som jag behövt om jag blivit värdepartist). Att en av de klasskompisar jag är bättre vän med – som dessutom är en av de bästa i klassen vad gäller argumentation – också blev balanspartist var inte heller någon nackdel. Nå, Bp fick i denna påhittade riksdag bara fyra (av ungefär 30) mandat, men det gladdes vi, enligt talmannen i inledningen av rollspelet, dock av; det var första gången vi fick vara med i (låtsas)riksdagen, eller Demokrativerkstaden, som denna påhittade riksdag kallades.

Talmannen berättade även i början att Sp, som bildat minoritetsregering, lagt fram två propositioner Demokrativerksdagen (med andra ord låtsasriksdagen) skulle behandla under dagen. Den ena rörde klotter (”Jahaja, ungdomsanpassade frågor naturligtvis… Synd.” tänkte jag), med den andra inopererade mikrochips, obligatoriska för alla människor i Sverige. Det låter som något från den utmärkta  satirbloggen Badlands Hyena, och jag blev skräckslagen (trots att jag förstås var medveten om att det var ett fiktivt förslag; det är intressant hur hjärnan vid lyckade rollspel kan reagera på påhittade företeelser som om de vore verkliga). Jag hoppades även innerligt att Bp inte skulle stödja propositionen i rollspelet; om hur jag skulle gå till väga om så varit fallet hade jag ingen aning.

Vi ombeddes gå till olika partibås (små utrymmen avdelade med ”väggar” på vilka partiets namn fanns) som fanns, vilka alla hade ett slags interaktiva tv-skärmar uppsatta på sig. På skärmen spelades filmer upp, och vi skulle följa instruktionerna. Först och främst skrevs alla motioner de olika partierna skrivit om förslagen ut i en skrivare som också fanns i partibåset, samt själva propositionen. Regeringens argumentation till fördel för lagförslaget var ungefär att det bidrog mycket positivt till folkhälsan och skulle spara pengar och förkorta vårdköerna. Tack och lov var Bp:s motion kraftigt negativ till propositionen, och föreslog att den skulle avslås (samt dessutom att sjukvården skulle se till hela människan, och att doktorer istället för att bara skriva ut läkemedel skulle få skriva ut motion). Motiveringen löd (och jag citerar rakt av nu; då jag planerade att blogga om saken såg jag till att spara samtliga papper vi fick; fetningen och kursiveringen är dock min):

Vi måste leva i samklang med naturen. Inopererade mikrochip ska inte vara en naturlig del i våra kroppar. Samhället kan aldrig tvinga någon att operera in ett mikrochip. Det är en kränkning av integriteten att tvinga människor att använda mikropchip. Vi vill att sjukvården ska bli bättre på att se hela människan. Ett inopererat mikropchip ger staten full kontroll över den enskilda individen. Vi får ett samhälle där staten övervakar varje steg vi tar. Balanspartiet ser stora risker med att företag till exempel försäkringsbolag, får tillgång till information i choippen.

Rent utsagt underbart! Yes! Jag skulle inte behöva argumentera för något jag tycker är uselt, utan tvärtom kunna använda samma argument (det vill säga FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, och Europakonventionen) jag skulle använt i en verklig diskussion! Fantastiskt! (Jag tyckte verkligen att det var fantastiskt; det visar hur medryckande rollspelet var. Egentligen hade förstås Demokrativerkstaden ingen betydelse alls för mikrochip.) Något annat positivt var att jag hamnade, tillsammans med min diskussionskunniga goda vän, i justitiutskottet, som var det utskott som skulle hantera frågan om mikropchip (klottret skulle diskuteras i det enda andra utskottet som fanns i Demokrativerkstaden, socialutskottet). De andra i gruppen gick även med på att jag skulle bli partiets talesperson i frågan om mikrochip (skärmen gav oss nämligen i uppgift att utse en sådan). Klotterfrågan brydde jag mig inte så mycket om, då jag ändå inte skulle diskutera den (därför kommer jag inte skriva ned särskilt mycket om den frågan).

Sedan fick vi gå runt bland de andra partierna och höra oss för om deras åsikter, och försöka förhandla med dem. Det verkade som att vi, tillsammans med Värdepartiet (”KD”) och Frihetspartiet (”M, FP och C”), skulle ena oss i kritiken mot propositionen. Vi var dock osäkra på huruvida det räckte för att fälla lagförslaget. Efter minglandet började det första utskottsmötet. Min goda vän valdes till utskottsordförande, och vi började med att samtliga partiers talesperson i frågan fick framföra sin åsikt, men en minuts taltid.

Det var inte särskilt svårt att tala för Bp:s åsikt i frågan, då den var så gott som identisk med min egen. Jag behövde bara prata på om hur rätten till ett privatliv var en mänsklig rättighet. Dessutom uppfann jag, eller kanske Fp:s talesperson (Fp ville ha inopererade mikrochips, men det skulle vara frivilligt för var och en att operera in dem, något vi i Bp höll med dem om; tekniskt sett sade vi enligt motionen egentligen nej till mikrochips överhuvudtaget, men det spelade ingen större roll; dessutom skulle vi kompromissa), ett till argument: folkhälsan skulle kanske förbättras, men det borde vara en fråga för individen. Om en individ värderar sin egen hälsa mer än sitt privatliv, fine, då får de inopererade mikropchips, men vi som faktiskt kan tänka oss att inte ha ett 100-procentigt sjukdomsförsvar (även de med mikrochips skulle ju hursomhelst slutligen dö, av ålder som inte annat) om det innebär att våra privatliv respekteras skulle kunna strunta i mikrochips.

Regeringsföreträdaren och Sp:s (”V”) företrädare kunde inte riktigt besvara de argumenten, varken när de talade eller senare i den öppna debatten, som ändå gick relativt sansat till; alla fick komma med inlägg, med en halv minut per inlägg (om jag inte missminner mig), men en måste först anmäla sig till talarlistan (ordföranden bara klickade på ens namn för att lägga till en; resten skötte datorn, ungefär). Jag talade flera gånger, och jag, som balanspartist (Bp; ”MP”), frihetspartisterna (Fp; ”FP, M och C”) och värdepartisterna (Vp; ”KD”) attackerade och massakrerade skickligt motståndarnas argument. Vi tre partiers talespersoner tog även i hand på att rösta ned regeringens proposition. Segern i voteringen föreföll säker; vi hade nämligen majoritet tillsammans, kunde vi se på skärmen. Någon gång under tiden mottog vi även ett e-mail från nätverket Rätt till integritet, som protesterade mot påtvingade inopererade mikrochip. E-mailet fick mig nästan att skratta; det var… tja, läs själva:

Sjukt förslag

Från:                        Rätt till integritet [post@ratt_till_integritet.se]
Skickad:                  2009-10-23
Till:                           Socialutskottet                     [socialutskottet@demokrativerkstaden.e]

Hej!
Vi är ett gäng ungdomar i åldern 15-18 som tycker att det är helt fel med obligatoriska mikchip. DOm säger att mikrochippen gör att sjuka får bättre vård…not. :] VI tycker att förslaget är helt sjukt!!! Tänk om någon skulle kunna hacka sig in migrochippen och styra människorna. Redan idag är det stora problem med personer som hackar sig in i olika datorsystem. Kolla gärna in vårt upprop på Facebook där vi samlar tusentals motståndare yill inopererade mikrochip. Var modiga, säg nej till chippen!

Med vänliga hälsningar
Nätverket Rätt till integritet

Det är dels så likt verkligheten, men samtidigt baserat på fördomar. Dels brukar vi nätmedborgarrättskämpar inte skriva så dåligt, och dels brukar inte Facebook vara huvudarenan för det digitala motståndet; Facebook är ofta en del av det digitala motståndet, men knappast själva samlingsplatsen för kritikerna. Nå, detta e-mail stärkte oss förstås bara än mer i vår kritik av obligatoriska mikrochip.

Något annat som dök upp på skärmen var en nyhetssändning på radio. Vi valde att lyssna på den. En mycket professionell, kvinnlig röst läste på ett journalistiskt och trovärdigt sätt (tänk Ekot) upp ett nyhetsinslag om mikrochipsen. Sifo hade tydligen gjort en opinionsundersökning, som visade att större delen av svenskarna var negativa till lagförslaget och tyckte att det var ett alltför stort ingrepp i den personliga integriteten. Inte bara själva nyhetsförmedlingen, utan även nyheten, var alltså trovärdig. Och beväpnade med ytterligare ett argument – folkets åsikt – gick jag och min goda vän till det andra och avslutande utskottsmötet i justitieutskottet rörande mikrochips. Något oroväckande var dock att Gp (regeringspartiet; ”S”) hade besökt Värdepartiet (”KD”) väldigt mycket, troligen i syfte att få dem att ändra sig om mikrochippen. Det gavs väldigt olika bud från Vp (”KD”), och alla verkade rätt förvirrade och mycket stressade, inklusive mig själv, när det var dags för det sista utskottsmötet och därmed beslutet av Socialutskottets betänkande rörande inopererade mikrochip.

Allt verkade väldigt rörigt. Vp (”KD”) sade sig ogilla mikrochip, men samtidigt hade de ingått en allians med Gp (”S”), för tillsammans hade de tydligen majoritet, och de ville inte dela på makten. Samtidigt hade tydligen Gp (”S”) gått med på frivilliga istället för obligatoriska mikrochip, för att kunna samarbeta med Vp (”KD”). Vp (”KD”) hävdade, typ, att de gått med på en kompromiss… huruvida kompromissen var att mikrochip skulle finnas, men dock bara vara frivilliga (Vp:s egentliga åsikt från början var egentligen ett nej till alla inopererade mikrochip, frivilliga som ofrivilliga), eller att de givit med sig helt och hållet och skulle rösta för obligatoriska mikrochip var mycket oklart. Det verkade som om Gp (”S”), när verkligen tillfrågadem, i alla fall inte ville ha obligatoriska, utan bara frivilliga, mikrochip, men enda anledningen till att de inte ville rösta så var att de inte ville rösta med oss… Ologiskt och irrationellt; om vi höll med varandra, varför inte rösta tillsammans? Enligt deras skruvade logik skulle de nog få mer makt med egen majoritet… Dessutom fanns frågor om huruvida vi skulle ha en ny myndighet, vad pengarna staten tjänade på mikochip skulle gå till, samt vad mikrochipinformationen fick användas till. Nå, utskottet lyckades till slut producera ett betänkande som (delvis) lydde:

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

a. Det ska vara frivilligt att operera in mikrochip.
b. Mikrochippen får bara användas inom sjukvården.
c. En ny myndighet, Mikrochipmyndigheten, ska se till att informationen vara används inom sjukvården och inte för att kontrollera människors liv.
d. Pengarna staten tjänat på en effektivare sjukvård ska gå till bistånd.

Ingen var nog egentligen särskilt missnöjd med betänkandet. Det fanns en reservation, men för att det var så kaosartat var det oklart om någon ens stödde den. Förvirrat, ja. Slutligen gick vi dock till plenisalen (inte riksdagens verkliga, alltså…). Först förklarade talmannen att en företrädare för majoriteten inom utskotten skulle tala i talarstolen för betänkandet, och sedan en reservant för reservationen. Då det egentligen inte (det var, som sagt, oklart) fanns någon som stödde reservationen, som ändå existerade, talade bara en riksdagsledamot i talarstolen om mikrochips. Gissa vem? Just det.

Jag fick hur lång tid som helst på min att tala, inledde talet med ”Tack, fru talman” som vi instruerats (och som jag förstås upplevt på riktigt, i verkliga plenisalen, bara någon vecka tidigare), berättade att vi yrkade på avslag för regeringens proposition (roligt att äntligen få praktisk användning av formell politik-språk), framförde alla de punkter som fanns i betänkandet (fast jag tror jag möjligtvis glömde att pengarna skulle gå till bistånd) och argumenterade helt kort för våra förslag. Argumenten var 1) att kränkningen av privatlivet skulle vara för stor med regeringens proposition, 2) att majoriteten av svenskarna var negativa enligt Sifo-undersökning och 3) att de som bryr sig mer om sin hälsa än sitt privatliv med vårt förslag bifallet skulle vara fria att inoperera mikrochip. Jag möttes av stora applåder, både före och efter mitt tal, och gick ned från talarstolen med ganska stor säkerhet om att vi skulle få igenom våra yrkanden.

Efter att klottertalarna (en som företrädde majoriteten i riksdagen, och en minoriteten; vi i Bp – ”MP” – tillhörde sorgligt nog minoriteten, då vi yrkade på avslag av regeringens proposition som bland annat innebar rätt för poliser att kroppsvisitera misstänkta klottrare och ökade strafflängden för klotter) hållt sina tal i talarstolen, var det dags för voteringen. Voteringen skedde inte genom handuppräckning, som jag trott att den skulle göra, utan på ett betydligt mer professionellt sätt (professionalitet genomsyrade hela rollspelet): ett slags apparater med knappar använder, och resultatet visades upp på en skärm. Var och en av utskottets betänkanden röstades om för sig.

Var en och en av socialutskottets betänkanden rörande inplanterade mikrochip gick igenom, och det med klar majoritet. Jubel! Privatliv FTW (just det ropade jag faktiskt ut i salen…)! Yes! Jippie! Tjoho! Underbart! Det kan tyckas irrationellt att fängslas så av ett egentligen obetydligt rollspel, men jag kände uppriktig, äkta glädje. LOL. Det var hursomhelst uppiggande och -glädjande. Behövt efter mer än en veckas (med undantag av tiden på Öland; fågelskådningen var även den distraherande) nedslagenhet.

Efter voteringarna lämnade vi in partibrickorna, men fick behålla nyckelbanden vi haft dem i. Vi diskuterade rollspelet genom att vi skulle ställa oss i olika hörn av salen beroende på vad vi hade för svar på den fråga handledaren (i rollspelet ”talmannen”) Sofia (Sofia arbetar som riksdagsinformatör, vilket till stor del består i att arrangera detta rollspel) ställde. Det visade sig att de allra flesta tyckte det varit väldigt roligt, och inte heller särskilt svårt. Klassen var väldigt splittrad rörande vad som varit svårast. Klart jobbigast, eller kanske med ett bättre ordval mest ansträngande, var enligt min mening den andra utskottsdebatten och minglet som föregick den; det var så hektiskt, oklart och spännande. Ha i åtanke att ”jobbigt” i detta fall inte är synonymt med ”tråkigt”, ”obehagligt” eller ”avskyvärt”, utan snarast synonymt med ”arbetsamt”.

När jag efter rollspelet frågade en del klasskompisar om huruvida de helst gjort studiebesöket eller haft vanliga lektioner och därmed slutat i vanlig tid, vilket var ungefär två timmar tidigare än när vi faktiskt slutade då vi hade studiebesök, svarade flera att de föredrog studiebesöket. Det säger bättre än alla mina positiva ord om Demokrativerkstaden hur skickligt skapat spelet var.

Nå, studiebesöket var inte klart i och med avslutningen av rollspelet. Efteråt besökte vi riksdagen. Jag fick möjlighet att ställa och få svar på alla möjliga frågor om riksdagen (bland annat fick jag reda på att elektronisk omröstningen diskuteras, men att några konkreta planer inte finns, och att det inte heller finns planer på författningsdomstol); jag försökte till fullo nyttja möjligheten att få politisk information då jag för en gångs skull faktiskt pratade med en person som hade som yrke att just sprida information om riksdagen (vanliga SO-lärare är inte specialiserade, så de räknas inte; Sofia hade förresten varit SO-lärare tidigare, vilket kan förklara mycket av hennes höga kompetens i informationsspridning till högstadieelever). I riksdagen besökte vi plenisalen (dock inte under pågående debatt eller votering; således kunde Sofia prata obehindrat), och när vi blev tillfrågade om det svarade faktiskt ett par personer att de kunde tänka sig att arbeta på riksdagen (jag räckte upp min hand redan innan hon avslutat frågan).

Klockan fyra slutade vi (i och med att vi slutade för dagen påbörjades även höstlovet, om någon undrar varför jag när det normalt sett är skola sitter hemma och bloggar :-)). Studiebesöket var extremt lyckat; det var roligt, intressant, och lärorikt, inte bara för en politiknörd som jag, utan – åtminstone till synes – för hela klassen. Alla eventuella SO-lärare som läser detta: boka ett besök på Demokrativerkstaden redan idag! Och alla eventuella högstadieelever som läser detta: tjata på era SO-lärare om att boka ett besök på Demokrativerkstaden redan idag! Platserna för hösten är tyvärr uppbokade, men det finns några kvar i vår. Skynda er; de lär ta slut fort.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att själv fotografera. Fotografier från Demokrativerkstaden finns dock på diverse olika platser på Internets.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Den så kallade FRA-lagen är på tapeten igen. Riksdagen skall relativt snart rösta om ännu en ny version av FRA-lagen (som säkerligen är lite förändrad mot första versionen, kanske till och med förbättrad, men det spelar ingen roll; det är fortfarande massövervakning av privat kommunikation, då åtkomst till all privat kommunikation behövs för att sålla ut kommunikation som hotar säkerheten, och det är nog för att privatlivet ska anses kränkas ganska rejält), och detta har fått ett par jurister att gå till attack mot FRA-lagen med argumentet att den kan strida mot Europakonventionen. Now, det är ett gammalt argument (vilket, förstås, inte innebär att det är dåligt; fortfarande bör FRA-lagen granskas mot Europakonventionen av någon instans som har möjlighet att stoppa den om den finner den Europakonventionensvidrig), men det är alltid lika trevligt när etablerade media skriver en sådan artikel om mänskliga och medborgerliga rättigheter.

En av nämnda FRA-lagskritiserande jurister är Mark Klamberg. På sin blogg tar han särskilt upp trafikdataaspekten på lagen eventuella brytande av Europakonventionen, och jag skrev en ganska lång kommentar till hans inlägg som jag nu bestämt mig för att skapa ett eget blogginlägg (detta) av. Först vill jag dock länka till Henrik Alexanderssons inlägg på temat; som vanligt är HAX uppdaterad och välinformerad (jag är mycket glad över att hans blogg är en av de mest populära politikbloggarna; information som bör spridas, som måste spridas, får lätt spridning via HAX). Hursomhelst: här kommer min egen amatörmässiga analys av FRA-lagens kompabilitet med Europakonventionen:

Europakonventionens artikel om privatlivet (en analys borde rimligtvis utgå därifrån) lyder:

Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets
ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Det eventuella skydd vi får av den i FRA-lagen föreslagna övervakningen är knappast nödvändigt för att upprätthålla den allmänna säkerheten (för om den vore nödvändig för den allmänna säkerheten, skulle vi inte ha någon allmän säkerhet utan den; nu har vi förstås inte FRA-lagen, men det är min bestämda uppfattning att Sverige trots det är ett mycket säkert land; det är inte direkt högsta prioritet, enligt mig; om en vill minimera antalet döda bör vi kanske hellre satsa tid och energi på att förhindra trafikolyckor, då dessa år 2008 tog oändligt många fler människors liv i Sverige än terrorism, då vi helt enkelt inte hade någon terrorism alls). Jag kan därmed inte kan se hur FRA-lagen skulle kunna klara av en granskning mot Europakonventionen.

Det är, som Farmorgun i Norrtälje anmärker, förkastligt att lagförslag inte kollas upp mot Europakonventionen  som steg 1A i lagförslagsskapandet, istället för att, som dagens läge är, lagar skjutsas igenom den politiska processen, medan politikerna ”lyssnar” på folks kritik – bland annat med tanke på Europakonventionen – genom att pressa händerna mot öronen och säga: ”LALALALALA! Det blir bäst för alla om ni håller tyst nu! LALALALA!” Som förfarandet är nu möjliggör det lagar som bryter mot Europakonventionen, och varför, i hela fridens namn, skulle våra politiker vilja det? Det är märkligt.

Antingen har de rätt i att FRA-lagen är alldeles utmärkt och inte kränker någon mänsklig rättighet (eller de är åtminstone uppriktigt övertygade om det), och då skadar inte en granskning i Europadomstolen ett dugg, utan tvärtom skulle det ge dem ett mycket effektivt argument till dem (de skulle ha svart på vitt att den inte kränkte någon mänsklig rättighet – i och för sig bara såsom mänskliga rättigheter definieras Europakonventionen, men ändå) – eller så kränker faktiskt FRA-lagen Europakonventionen, och då ljuger politikerna om att den inte bryter mot någon mänsklig rättighet, och tycker faktiskt att total säkerhet är viktigare än mänskliga fri- och rättigheter (vilket de förstås får tycka, men de bör vara öppna med den åsikten; väljare har rätt att få veta vilka grundvärderingar ett parti har i sin politik, så att de får möjlighet att välja bort partier vars grundvärderingar inte överrenstsämmer med deras egna)

Således är en möjlighet att de är för dumma för att förstå hur smart det vore att gå ut och säga ”FRA-lagen kränker inte alls någon mänsklig rättighet, vi har rätt i att vanliga svenskars kommunikation inte övervakas, och för att bevisa det tar vi den nu till Europadomstolen” (om inte annat ger det mer goodwill än en ignorerande attityd). Så dumma tror jag dock knappast politikerna/deras PR-folk är (minns att intelligens inte har ett dugg att göra med åsikter eller respekt för mänskliga rättigheter), vilket leder till att den enda återstående möjligheten är att de faktiskt vet att FRA-lagen strider mot Europakonventionen, men att de ändå gillar den av någon anledning och därför försöker tysta ned debatten om det.

Vidare kan en granska FRA-lagen mot FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, som trots sitt juridiska icke-rollspelande kan användas effektivt som argument mot FRA-lagen (tja… det ÄR ett bra argument mot FRA-lagen för alla som gillar FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, och även den anledning till att jag överhuvudtaget tar mig tid att skriva ned det här blogginlägget och bry mig ett dugg om FRA-lagen; internationell säkerhetspolitik är annars – det vill säga, då den inte inskränker människors fri- och rättigheter – något jag inte bryr mig så mycket om). Utgångsartikeln är, precis som i Europakonventionsamatöranalysen, naturligt nog den artikel som rör privatlivet:

Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Godtyckliga ingrepp är (enligt min förståelse av begreppet ”godtycklig”; har du någon annan mening av vad begreppet åsyftar, kommentera!) ingrepp som sker lite hipp som happ, utan någon direkt anledning för det enskilda ingreppet. FRA-lagen innebär just övervakning utan någon direkt anledning vid varje enskilt ingrepp (sannolikheten för att en enskild person av alla som kommunicerar elektroniskt ska vara terrorist är försumbar och ingreppet därmed inte motiverat), varför FRA-lagen bryter mot FN:s deklaration över mänskliga rättigheter. Och det är, enligt min mening, allvarligare ur ett rättighetssynpunkt än huruvida FRA-lagen bryter mot Europakonventionen.

Har jag kanske fel? Misslyckas jag totalt i min analys av de båda dokumenten som utarbetats för att skydda våra grundläggande fri- och rättigheter? Har jag missförstått innebörden i FRA-lagen? Kort sagt: håller du inte med mig? Kommentera isåfall! Snälla, kommentera. Övertyga mig om att FRA-lagen visst är bra. Det vore faktiskt väldigt skönt att få slippa bry sig om den, då lagen vid det här laget är extremt uttjatad, och alla gamla argument mest framförs igen och framförs igen och framförs igen och framförs igen och framförs igen och framförs igen och framförs igen…

(Missförstå mig inte: debatten bör inte lägga sig, oavsett vilken sida som har rätt; däremot vore det bara mycket trevligt om jag personligen kunde lämna den. Nu kan jag det inte, för, vad tusan, den bryter ju mot en mänsklig rättighet.) Hmm, fast än gladare skulle jag nog bli om politikerna (med ”politikerna” i detta inlägg menar jag de FRA-lagsgillande politikerna, förstås) bara erkände att allt beror på att de misslyckats med att förstå att privat kommunikation på Internet också bör få vara privat. Att mänskliga rättigheter gäller i alla delar av världen, även på Internet.

Och just det: om du, som jag, tycker att mänskliga rättigheter är det viktgaste i politiken och tröttnat på tokerier såsom FRA-lagen, rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet nästa år, ty mänskliga rättigheter är vår största fråga.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, , , , , , Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, , , , , storebror, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

IPRED är ett dåligt lagförslag. Alldeles oavsett vad en tycker om fildelning och upphovsrätt. Det gör upphovsrättsinnehavarna till en instans i rättssamhället. En kan jämföra det med att ICA skulle börja bevaka enskilda kunder som de misstänker har snattat (jämförelse med materiell stöld är ganska vanlig i argumentation för IPRED). Kunna i en domstol få ut personernas namn. ”Göra upp i godo” med dem. Det är inte särskilt rättssäkert. ICA får göra en polisanmälan, och det bör även skivbolagen nöja sig med. Inte göra upp i godo. Vanligt folk kanske inte alls förstår sig på juridik särskilt mycket, och då kan skivbolagen kräva hutlösa summor – nedladdarna betalar det skivbolagen krävt, eftersom de inte vill riskera ännu högre kostnader genom att dessutom behöva betala rättegångskostnader. Och nej, jag laddar inte ned. För det första gilalr jag inte film och musik så mycket. För det andra, vilket är den viktigaste orsaken, är att jag vill vara laglydig. Det är så det fungerar – eller bör fungera – i en demokrati. En får anpassa sig till de lagar som beslutats fram.

Nåväl. Detta var rättsosäkerhetsaspekten på det hela. Nu kommer min åsikt om upphovsrätten. Jag delar den inte helt, men tycker att texten har en bra poäng. Jag har nämligen inte skrivit den själv, utan kopierar från en annan blogg (”Mickes blogg”). Blogginlägget heter ”Intellektuell egendom är stöld (och inte alls intellektuell)”. Eftersom Mickes blogg är Creative Commons-licensierad (CC-BY-SA) är det lagligt för mig att klippa in det här, så länge jag nämner upphovsrättsinnehavaren (Micke) och fortsätter licensiera verket och eventuella modifieringar under samma Creative Commons-länk. Emellertid är jag lite osäker på om huruvida hela min blogg isåfall behöver bli CC. Det vill jag inte. Jag har inte riktigt beslutat mig för om jag skall licensiera den fritt, ha kvar hela min upphovsrätt eller kanske släppa den till Public Domain. Dessutom vill jag inte råka göra fel med CC-materialsanvändning. Därför kopierar jag inte in inlägget, efter att ha tänkt igenom det lite. Jag nöjer mig med att länka: Intellektuell egendom är stöld (och inte alls intellektuell). Läs det.

Även teknik som möjliggör kringgång av kopieringsskydd kommer bli illegal. Detta inkluderar öppen källkod-program, såsom DVD-spelare i Ubuntu. Denna teknik kommer bli illegal. Illegal. För att den kan användas på ett visst sätt. Ett sätt som den inte är ämnad för att användas på. Det är dåligt.

Sedan finns ett annat argument som framförts för IPRED. Det är att Sverige enligt EU för länge sedan borde ha instiftat denna lag. Det stämmer inte. EU-avtalet, eller vad det var, sade att Sverige och de andra medlemsländerna om de ville fick införa lagen. Inte att det var en skyldighet. Detta har jag i alla fall läst på andra, seriösa bloggar, vars korrekthet jag inte tvivlar ett dugg på.

Gammelmedielänkar (från gsmufren.wordpress.com):

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN

Read Full Post »