Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Skolan’

Efter att ha genomgått min första dag på gymnasiet kommer jag hem och möts av ett inlägg på frekar06 blogg som handlar om just skolan – närmre bestämt frekar06′ eget förslag på en ny, breddad piratpartistisk politik inom området. Men frekar06 är inte den enda som sedan mitt förslag till en utveckling av Piratpartiets demokratipolitik deltagit i den av Anna Troberg initierade debatten om hur Piratpartiets ideologi ska konkretiseras och formuleras inom olika traditionella politiska områden. Then Piratska Angus publicerade sina åsikter om hur Piratpartiet bör ställa sig i invandringsfrågor, och har även tidigare skrivit om ett inlägg om RIT-avdrag och ett om politiskt tillsättning av tjänstemän. Mer abstrakt har Mathias Hellsten skrivit om olika ideologier. Allt detta – och mer därtill – har sammanfattats av Anna Troberg i en sammanfattande sammanfattning. Och nu, idag, min andra gymnasiedag, har emma opassande, Sveriges bästa länkkärleksguru just nu, postat en egen summering, med länkar även till ett forskningspolitiskt förslag av Henrik ”Fantastiska Forskarpiraten” Brändén, samt ett finans- och immaterialrättspolitiskt dito av Erik Lönroth och Amelia Andersdotter.

Om jag ska gå tillbaka till början och börja därifrån på en annan fortsättning, blev jag inspirerad av frekar06 och – ja, utan vidare krusiduller, trumpetfanfarer, eller annan valfri tidsuppehållande metafor, kommer här mitt förslag på hur Piratpartiets syn på skolan bör utformas (inklusive högre utbildning). Ja, och en sista grej: mycket kommer från en av paddorna.

Piratpartiets syn på skolan

Foto: Oscar Franzén ("Oxygenic"), Public Domain, redigerad av Bromskloss och mig

Foto: Oscar Franzén ("Oxygenic"), Public Domain, redigerad av Bromskloss och mig

Foto (Wikimedia Commons): Oscar Franzén (”Oxygenic”), Public Domain, redigerad av Bromskloss och mig

Principer
Demokratiska värderingar – däribland de mänskliga rättigheterna – bör utgöra fundamentet för samhället och alla dess beståndsdelar. Skolundervisningen bör ske med respekt för elevernas mänskliga rättigheter.

Alla människors frihet bör generellt vara så stor som möjligt. Skolplikten – som handlar om rättigheterna hos omyndiga vilka överhuvudtaget inte har samma sätt eller möjlighet att bestämma över sitt eget liv då vårdnadshavare har ansvar över dem – är ett accepterat undantag. Skolplikten är trots acceptansen en inskränkning av människors frihet, varför skolregler, om än ej upphöjda till lagstiftning, i praktiken utgör samma sorts inskränkning i människors frihet som motsvarande lagstiftning skulle göra.

Det finns två huvudsakliga skäl till acceptansen för skolplikten, ett ur samhälleligt perspektiv och ett ur individuellt perspektiv.  Ur samhällelig synvinkel bör världen bli ett kunskapssamhälle; för detta är skolan av största betydelse. Ur individuellt perspektiv är skolgång en (positiv) mänsklig rättighet erkänd i FN:s deklaration (artikel 26), klassificerad som sådan på grund av den fundamentala betydelsen hos utbildning för möjlighet till ett drägligt liv; såsom varande mänsklig rättighet gäller den för alla, oavsett godtyckliga irrelevanta personliga egenskaper.

Den nya teknikutvecklingen är av stor vikt för att realisera och utveckla kunskapssamhället, vilket inbegriper alla delar av samhället. Teknikutvecklingen sker som effektivast då den tillåts ha så stor frihet som möjligt, varför fri programvara och öppen källkod generellt är positivt för samhällsutveckling. Korporativism är av ondo och tillgänglighet av godo; vid kommunikation med samhället ska medborgare därför inte behöva använda ett särskilt företags produkter. Av den anledningen bör hela samhället övergå till fri programvara och öppen källkod.

Den högre utbildningen skapar mängder av kunskap, vilket är positivt för kunskapssamhället. Kunskapen bör komma hela kunskapssamhället till godo i möjligaste mån; på så vis gynnas kunskapssamhället än mer.

Vision
Skolan är en välfungerande institution för lärande och utgör grundbulten i det utvecklade kunskapssamhället. Respekten för elevernas rättigheter är inom skolan självklar, och alla elever är lika välkomna i skolan. Skolan använder sig av de senaste tekniska framstegen inom undervisningen, och tekniken skolan använder kan nyttjas av alla och är öppen för förändring. Den högre utbildningens praktiska bidrag till kunskapssamhället är omfattande och välspridda.

Sakpolitk

  • Avskaffa alla inskränkningar i klädesfriheten i skolor (såsom förbud mot huvudbonader inomhus).
  • Avskaffa drogtester i skolan (utöver vid konkreta, välgrundade misstankar riktade mot särskilda elever).
  • Undanta skolor från utbildningshämmande upphovsrättsslagstiftning.
  • Inför avgiftsfria datorer för alla elever i grundskolan.
  • Inför fri licensiering av samtligt kunskapsmaterial som skapas av  institutioner för högre utbildning som får ekonomiskt stöd från staten, och gör sådant kunskapsmaterial då det är praktiskt möjligt lättillgängligt för allmänheten.
  • Avskaffa stegvis all proprietär programvara i skolan till förmån för fri sådan.
  • Ge Skolverket i uppdrag att utvärdera och utbilda om fri programvara för skolbruk.
  • Utöka utbildningen av eleverna angående datorkunskap, med särskilt  fokus på fri programvara.
  • Avskaffa kameraövervakning i skolan.
  • Inför någon möjlighet till sanktioner riktade gentemot lärare eller rektorer som inte tar mobbning på allvar.
  • Inför bättre stöd till elever som på grund av brist på fullgott stöd inte kan gå i skolan.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, skola, skolan, skolpolitik, utbildning, IT, informationsteknik, teknik, dator, datorer, medborgarrätt, frihet, klädesfrihet, fri programvara, öppen källkod, FOSS, proprietär programvara, kunskap, datorkunskap, kunskapssamhället, drogtest, drogtester, , , , , storebror, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

Den här bloggen handlar så gott som aldrig om min skola. Jag försöker nämligen dels hålla mitt privatliv (tämligen) privat (då jag ännu inte kommit fram till hur mycket information om mitt privatliv jag vill delge den oändliga allmänhet som kallas Internet), dels hålla mitt bloggande politiskt (jag vill inte bli en icke-moderat variant av Blondinbella). Nå, idag gör jag ett undantag, dels för att det i strikt mening inte rör mitt privatliv, och dels eftersom det som idag hände på min skola åtminstone i någon mening kan betecknas som politiskt (och oavsett definitionen av politiskt kan opolitiskt bloggande också vara briljant och intressant). Så vad hände i skolan?

Det hela tog sin början i fredags (tror jag det var), då våra mentorer berättade för min klass att det ”på onsdag” (det vill säga idag) skulle komma en föreläsare till skolan, en viss Peter Rylander, mest känd för att ha varit programledare för programmet Amigo, som skulle prata om respekt. Lejonparten av klassen hade sett programmet, verkade det som, och det var en smula motsträvigt som jag såg fram emot onsdagen – jag hyser en viss skepsis gentemot föreläsare om ”respekt”, särskilt om de varit programledare för speedade barnprogram. Det jag främst såg fram emot var faktiskt den utmärkta möjligheten detta tillfälle skulle erbjuda att få ett fotografi till artikeln om Rylander på Wikipedia, om jag bara i tid lyckades få tag på en kamera; min gamla är borta.

Något nedslagen gick jag idag till skolan imorse, senare än vanligt (föreläsningen innebar att skolstarten sköts upp med en timme) – jag hade inte lyckats få tag på en kamera. Artikeln på Wikipedia (som jag inte hade hunnit kolla upp om den ens existerade, eftersom jag varit upptagen av läxor och liknande hemma) skulle förbli bildlös. Nå, jag letade mig upp till aulan, och högstadieeleverna satte sig snart till rätta i bänkarna (och några ettor från ett närbeläget gymnasium). Nästan hela kollegiet var också närvarande, och snart fick jag syn på Peter Rylander själv: han såg inte riktigt ut som jag mindes honom från TV, men å andra sidan är mitt minne av ett par år gamla barnprogram ganska dåligt.

När han började tala kände jag dock klart och tydligt igen rösten, men något skilde den från den super-speedade och nästan konstant hysteriskt glada ton den haft på Amigo: Peter Rylander var arg. Det var åtminstone mitt initiala intryck. Han sade mycket tydligt till oss att ta av oss ytterkläder för att visa respekt, och stänga av våra mobiltelefoner. Jag brukar själv aldrig ha på mig ytterkläder inomhus, men många i min klass fryser på riktigt om de inte har det, särskilt såhär på vintern; jag har därför, och eftersom det enda motivet för en sådan regel är att det av vår stundtals knäppa kultur anses oartigt att ha på sig ytterkläder inomhus, protesterat mycket mot icke-ytterkläder-inomhus-regeln på vår skola.

Inte bara gav detta skarpa tillsägande om en regel jag har en del politiska invändningar gentemot en dålig start på föreläsningen i mina ögon; det värsta var att vissa elever undanlät att följa (den artiga och neutrala men som sagt väldigt tydliga) uppmaningen. Peter Rylander kontrade då med att berätta hur han inte tyckte det var ett respektfullt agerande, då han i flera veckor planerat för den här föreläsningen och rest långt för att företa den (han verkade – rimligt – frustrerad). Han höjde rösten tämligen rejält när han sade åt eleverna att ta av sig sina ytterkläder. Värst var en klasskompis som aldrig på uppmaning av lärare tar av sig sin huva, och vägrar diskutera saken; jag blev dock lättad när Peter inte gjorde någon stor sak av det, utan gick vidare och lät saken bero.

Peter Rylander berättade att det han hade att säga till 100 procent var sant och i enlighet med både hans egen och kollegiets övertygelse. Han sade att det var fel att retas och liknande självklarheter. Men något som avvek från vanliga moralföreläsningar var hur han berättade det. Han stod inte bara lugnt längst fram på podiet och sade rakt upp och ned var han tyckte, utan han illustrerade hela tiden med exempel, och använde i extremt hög grad kroppsspråket för att gestalta och ge eftertryck åt vad han sade – han flängde runt  på podiet som ett jehu, och stundtals fruktade jag för överlevnaden hos en krukväxt han två gånger nästan hade omkull. Även tonläget använde han på ett sätt jag aldrig tidigare hört en människa göra i ett icke-musikaliskt sammanhang; ena sekunden nästan skrek han, och andra sekunden viskade han. Allt syftade till att inskärpa vikten av vad han sade, och givet den senare responsen verkade han lyckas; åtminstone mina klasskamrater lyssnade mer koncensentrerat än på någon sedvanlig lektion.

Vad sade han då? Jo, Peter talade om respekt, och han talade om empati. Gång på gång återkom han till att man måste agera både med hjärna (han pekade på huvudet) och hjärta (han pekade på sitt bröst). För att illustrera detta berättade han några exempel. En av hans berättelser kom från en skola: idrottsläraren hade givit klassen i uppdrag att dela upp sig själv i två lag, och sedan spela fotboll. Vad klassen inte visste var att läraren tog anteckningar av elevernas ageranden och sedan skickade dessa till de andra lärarna, rektorn och elevernas föräldrar. Uppdelningen av klassen gick till så att de fotbollsintresserade, kanske mer tränade killarna gick samman i ett lag, medan de övriga fick bilda det andra laget.

En av killarna stannade dock i tjejernas lag och försökte peppa dem, som uppenbarligen inte hade lika bra självförtroende – killaget skrek och väsnades om hur de skulle klå det andra laget, och tillmälen som tönt, och svordomar, var vanligt förekommande. Så, under själva matchen, missade en av de ”tuffa” killarna att göra mål, och klandrades ganska taskigt av sitt eget lag. När den enda killen i ”tjejlaget” fick bollen – som naturligtvis var Peter själv – såg han att en av de mindre fotbollsintresserade, och dessutom bollrädda, tjejerna stod nära målet. Han passade henne, och ropade åt henne att skjuta in den med foten eller vad som helst.

Hon lyckades. 1-0 till det snällare laget, ett resultat som stod sig matchen ut (vilket kan ses som ett slags metafor för den själva poäng Peter ville få fram). När Peter frågade hur många av de närvarande som upplevt en liknande situation – och de närvarande svarade medelst handuppräckning (ett återkommande moment under föreläsningen) – räckte nästan hela salen upp handen. En annan, kortare berättelse från sin egen skoltid Peter berättade var att han en gång gått till skolan i rosa byxor. Han hade då retats av de andra, som kallat honom bög. Detta gjorde Peter mycket upprörd, och han betonade att ingen fick säga så till någon annan på ett nedsättande sätt.

Något han berättade från betydligt senare i livet var då han för några månader sedan såg en utmärglad katt stryka omkring där han bor. Peter visste att katten, vars namn jag tyvärr inte minns (det var väldigt fint), bodde hos en 25-åring i närheten, så han gick helt sonika dit och frågade – snällt och vänligt – om kattens välbefinnande. Ganska surt fräste ägaren av honom med att hon minsann tagit hand om många djur och visste hur katten skulle skötas, så Peter gick artigt därifrån. Men katten fortsatte behandlas illa. Som den djurvän han är, beslöt sig Peter därför att – med hjälp av en poliskompis som också bor i området, och likt Peter har väldigt föränderliga arbetstider – ta hand om katten. Idag mår katten bra, och den kommer  alltid och möter dem när Peters eller kompisens bil kommer hem.

En annan händelse – som berättades om efter att Peter förtäljt att programledarskap för några år sedan var en av hans största livsdrömmar – var när Peter blev uppringd och tillfrågad om han ville göra en audition för programledarskap för ett nytt barnprogram på Sveriges Television som skulle kallas Amigo. Peter åkte ner till auditionen (där även nio andra personer skulle testas) och såg de som var före honom i kö enligt hans mening förstöra sina chanser totalt. Under det fåtal minuter de hade på sig att visa hur de skulle agera som programledare hade nämligen de två före honom fokuserat på sig själva, på ett tämligen egoistiskt sätt.

Peter, däremot, ville visa mer respekt och empati, och inte framstå som lika mycket av en egoist. Därför sökte han inte få någon uppmärksamhet alls mot sig själv, nästan, när det var hans tur att prova för programledarskapet, utan riktade uppmärksamheten mot barnen som skulle tävla (Amigo är, som ni kanske vet, ett slags tävlingsprogram). Han tog ut dem på golvet och lät dem hälsa på varandra, och betedde sig mer sympatiskt än hans konkurrenter. Några dagar senare fick han ett samtal. Jobbet var hans. En av hans livs drömmar hade gått i uppfyllelse, eftersom han insett värdet av respekt och empati – de två ledorden för dagens föreläsning.

Peter återkom hela tiden till hur sant det han sade var, hur viktigt både empati och respekt är. Han exemplifierade med att om han skulle ta upp mobilen och ringa Reinfeldt, eller Bildt, eller Zlatan, skulle de hålla med honom om precis allt han sade. Jag skruvade lite på mig, åtminstone inombords; Reinfeldt visade knappast ”respekt” och ”empati” när han mobbade ut riksdagsledamoten Karl Sigfrid, för att Sigfrid hade modet att kritisera massövervakning ur en medborgarrättssynvinkel, som man kan se på inslaget nedan från SvT:s Agenda:

När Peter talat nästan oavbrutet (ingen elev störde honom, men ett par fipplade med mobilen någon gång; de upphörde dock med detta när Peter bad om det) i uppemot tre kvart (det kändes, tack vare hans konstanta passningar mellan högt och lågt, snabbt och långsamt, högljutt och tyst, som en betydligt kortare tid), undrade han om någon hade några frågor. Det hade ingen (jag hade en del invändningar, bland annat om Reinfeldt, men tyckte det var fail att ta dem där och då), och Peter satte då igång musikspelaren. Helt överraskade fick vi höra på en ljudlig version av ”Blame it on the Boogie”, och bättre blev det: Peter började dansa. Inte dålig-fånig-dans för att det var kul, utan verkligen skickligt (för att det var kul).

Men värre skulle det bli: Peter ropade åt vår idrottslärare (som han tydligen haft en del kontakt med de fem veckor han förberedde sitt besök här) att komma ner och dansa, och när läraren gick ner för trapporna började klassen applådera. Folk tjöt av glädje när vår idrottslärare (som inte direkt är typen en förväntar sig ska börja dansa spontant till Michael Jackson-musik) började göra några visserligen inte lika tekniskt skickliga som Peters men klart dansmässiga danssteg. Peter och idrottsläraren kramades sedan helt vänskapligt, och när idrottsläraren begav sig därifrån gjorde flera elever på vägen high-five med honom. En starkare applåd än den som följde har jag sällan hört; en bättre stämning i skolan har jag sällan upplevt.

Peter skruvade dock ned musiken – någon ände får det vara på det roliga, typ – och återupptog sin föreläsning. Han kommenterade kramen med den manliga idrottsläraren med att män visst kan krama varandra vänskapligt (utan att vara homosexuella), och att det inte är något fel i det. Efter att ha fått tillåtelse från en elev kramade Peter honom, och folk applåderade. Vidare sade Peter att dansen var ett utmärkt och mycket enkelt sätt att sprida glädje genom att bjuda på sig själv (idrottsläraren skulle sedan med glimten i ögat berätta att han avskyr att dansa inför folk, så cred åt honom för att han bjöd på sig själv!). Lite kort berättade han att det är viktigt att som ung röra på sig mycket, och strax därpå avslutade han föreläsningen. Efter stora applåder rörde vi oss tillbaka till våra respektive klassrum.

Klockan var 10.40 då en lektion inleddes. Vi diskuterade föreläsningen; någon tyckte att de ”frös som fan”, men de flesta verkade generellt positiva till Peters föreläsning och den entusiasm med vilken han förmedlat sitt budskap. Några tyckte liksom jag att han börjat lite argt, men överlag verkade de ha uppskattat föreläsningen lika mycket som jag gjorde. Efter att vi diskuterat klart i helklass delade vi in oss i fyra grupper. Inom grupperna skulle vi sedan producera två papper per grupp med brainstorming på ämnena respekt respektive (…) empati. Först verkade det som att jag skulle få skriva, vilket ur ett arkiveringsmässigt synpunkt vore katastrofalt; min handstil var redan från början svårläslig och har försämrats de senaste åren, en försämring som korrelerar med förbättringen av min typing speed (en frekvent källa till imponering på andra elever och lärare).

Tack och lov erbjöd sig en annan nyvärvad gruppmedlem att skriva. I vår grupp skrevs så skilda saker som den ryska maffian, namnet på en klasskamrat och Japan ned på pappret, alla med sina skilda (delvis oklara) anledningar – mentorerna tyckte det var okej att skriva ned allt vi kom att tänka på, så länge vi kunde motivera allt vi skrev ned. När vi skrivit klart – eller rättare sagt, när det var meningen att vi skrivit klart – fick vi mer papper, där vi skulle skriva ned händelser vi varit med om när någon visat oss empati respektive respekt. Två av oss tänkte på vänlighet i kollektivtrafiken: när det exempelvis finns en ledig plats närmast fönstret på tunnelbanan brukar folk alltid flytta sig så man lättare kommer in och kan sätta ner sin väska på golvet.

Apropå kollektivtrafikshyfs brukar jag rutinmässigt hålla upp dörren för den som går bakom mig (precis som jag alltid brukar göra med dörrar, som i skolan; inte för att, som jag blivit anklagad för, vilja ”fjäska för lärarna” – jag håller faktiskt upp dörren åt elever också – utan för att jag vill agera vänligt). För något år sedan fick jag en intressant idé: jag stannade uppåt ett dussin gånger kvar vid dörren när jag klivit av vid min hemtunnelbanestation, och såg till att hålla upp den åt samtliga avstiganden. Sedan noterade jag andelen tacksäganden av de jag höll upp dörren åt. Av denna empiribaserade undersökning kan dras två slutsatser: 1) ungefär en tredjedel säger tack när en främling håller upp dörren åt dem, och 2) jag är ganska nördig som inte bara skriver utbildningsmaterial som hobby utan även räknar antalet tacksägande människor i kollektivtrafiken. Eh, ja.

Efter att vi listat exempel på empati och respekt gick vi och åt (just nu kommer jag faktiskt inte ihåg exakt när vi gick och åt i förhållande till när vi skrev; det kan ha varit tidigare vi gick och åt), klockan tio över elva. Vid lunchen fick jag tillfälle att prata lite med Peter, och tacka honom för hans föreläsning. Jag ägnade den dock mer åt ett samtal om Wikileaks med min SO-lärare, men mer om Wikileaks i ett senare inlägg här på bloggen inom ett par dagar; det är ett alltför viktigt och stort ämne för att enbart ägnas någon mening i ett blogginlägg som egentligen handlar om något annat. Nå, efter lunchen begav jag mig tillbaka till klassrummet. Efter att jag hämtat några elever som pratat och kramats med Peter återupptogs lektionen 11.50.

I helklass tog vi upp några av de händelser vi listat under de olika empati- och respektrubrikerna, och stämningen var tämligen god i klassrummet. Snart kom Peter in (han hade varit hos åttorna tidigare) och diskuterade hans föreläsning med oss. Feedbacken han fick var generellt positiv, och folk sade sig uppskatta hans väldigt rörelsecentrerade föreläsningssätt – Peter själv motiverade det med dels tydlighet, dels att det var vad han kommit fram till han var bra på. Jag kom med viss kritik: för det första, varför ägna massor av tid och energi åt en katt (hur behjärtansvärt det än är att rädda katter) när det finns miljontals svältande barn i världen? Han sade att vi inte kan göra något åt det problemet, men tillade att han själv skänker pengar till välgörenhet.

Gällande kläderna sa han att ingen arbetsgivare skulle anställa någon som på en arbetsintervju satt med ytterkläderna på. Om man däremot fryser mycket – som en del tydligen gjort – kan man snällt och artigt fråga om det är okej att man behåller jackan på, och då skulle både han och en potentiell arbetsgivare ha tillåtit det. Efter att ha ytterligare utvecklat sitt resonemang om empati och respekt genom exemplet med att en lärare ber en elev ta upp en penna, och de möjliga sätt eleven har att reagera på önskemålet (antingen ”kaxigt” vägrande och jidder om att det inte var ens egen penna, eller att man helt enkelt tar upp den för att vara snäll), var Peters föreläsning hos oss slut, och under applåder lämnade han klassrummet. Först kommenterade dock skolans rektor Peters föreläsning med att den varit väldigt bra.

När Peter gått drog mentorerna lite information (som jag ärligt talat inte kommer ihåg just nu; jag koncentrerade mig på att bevara Peters ord idag i skolan), och sedan slutade vi så galet tidigt som strax efter ett. Jippie! Men jag hade inte bråttom hem, och pratade betyg med en lärare. Sedan, efter att Peter pratat klart med sjuorna, pratade jag lite mer med honom och hans kollega (assistent? manager? kompis? resesällskap?), och berättade att jag tänkte blogga om dagen. Han hänvisade mig till hans webbplats där det finns en gästbok han gärna ville att jag skulle besöka och lämna en länk till blogginlägget i, och en Facebookgrupp, som jag gärna skulle joina om det inte vore för att jag saknar Facebook. Till Peter, om du läser det här: kommentera gärna inlägget!

Sammanfattningsvis var det en väldigt rolig dag, vilket jag tror de flesta andra elever håller med om. Respekt och empati är viktigt, och mina onda aningar om dagen kom helt på skam; Peter berättade på ett väldigt underhållande och engagerande sätt. Att träffa en ”kändis” är alltid lika nervöst (vare sig det är Björn Kjellman på boksignering, Sue Gardner på Wikipedia Academy eller han-den-där-rapparen som hade ett barn på min förra skola), men Peter var så trevlig och hade en sådan utstrålning att det var väldigt lätt att umgås med honom. Att jag hemma möttes av ett sansat inlägg av Anna Troberg om värdet av respekt var ett lustigt sammanträffande.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Dagens Nyheter skriver om en skola, Harriton High School, i USA som har delat ut datorer till eleverna, som sedan upptäckt att skolan installerat hemliga webbkameror på dem. Flera av eleverna och deras föräldrar har blivit upprörda, och tar nu saken till domstol. Medan vad skolan gjort förstås är klandervärt, gäller detta på sin höjd vad några hundra elever gör när deras datorer är påslagna. Om övervakningsfunktionen varit påslagen är ingreppet i den personliga integriteten mycket allvarligt, och kränker till och med en mänsklig rättighet, då det är en mänsklig rättighet (artikel 12 i FN:s deklaration) att slippa godtyckliga intrång i privatlivet.

Men, tyvärr, finns det ett betydligt allvarligare och mer omfattande privatlivsingrepp som pågår just i detta nu, som drabbar de största delen av Sveriges befolkning. Detta ingrepp skriver DN inte mycket om, utan tidningen förefaller istället ha gått på lögnerna om att det inte hotar integriteten. Jag talar om FRA-lagen, massavlyssningsproblemet som drevs igenom att Fredrik Reinfeldt (som ursäktats med att det skulle ha införts ”skyddsåtgärder” som en ”domstol” och att kommunikationen ”filtreras” innan den ges till FRA och därmed inte skulle innebära massavlyssning). Mina två huvudpoänger om FRA:

1. Staten har redan tillgång till kommunikationen. Det är sant att vissa hinder finns när den överförs till FRA, men innan den överförs till FRA, har staten (SIUN) tillgång till det helt ofiltrerat. Inget har tagits bort, utan all kommunikation som passerar gränserna finns tillgängligt för staten. Denna tillgång innebär i sig massavlyssning; just FRA behöver inte ha tillgång för att det ska vara dåligt, det räcker med att staten har det.

2. ”Signalspaning i kabel” är bara ett vackert sätt att säga massavlyssning av medborgarnas privata kommunikation på. Att signalspana i kabel innebär nämligen att ta del av all trafik i kablarna, och om all trafik i kablarna tas del av, drabbas förstås mängder av oskyldiga av övervakningen.

3. ”Domstolen” är ingen domstol. Domstolen är ingen riktig domstol, utan en institution som saknar de allra flesta av en riktig domstols rättssäkerhetsgarantier.

För vidare information om FRA-lagen, argument mot den samt svar på vanliga motargument mot argument mot den (såsom ”Det viktigaste är ju att rädda liv!” – det gör FRA-lagen inte – och ”Den som har rent mjöl i påsen har inget att oroa sig för” – det har de visst, då privatlivet skyddat från godtyckliga ingripanden är en mänsklig rättighet och FRA-lagen kan leda till ett sluttande plan), se min insändare om den. Och om du håller med mig om att statens första prioritet är att inte själv kränka mänskliga och medborgerliga rättigheter (såsom rätten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande, yttrandefriheten och rättssäkerheten), rösta i höst på Piratpartiet; inget riksdagsparti är att lita på i dessa frågor.

Datorn på bilden har inget med inlägget att göra.

Datorn på bilden har inget med inlägget att göra.

Datorn på bilden har inget med inlägget att göra. Foto: Liftarn, Public Domain.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, webbkamera, webbkameror, dator, datorer, skola, skolan, Harriton High School, pirat, , , , , , Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, , , , , , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Omfattande IPRED-dokument: argument, studier, svenska fildelningsrättsfall

På min riksdags-PRAO för Vänsterpartiet – som slutade för ett par veckor sedan – skrev jag som jag berättat om här på bloggen ett dokument om IPRED som respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, innehållande argument mot, bakgrundsfakta (lista över svenska fildelningsrättsfall och studier om fildelningens verkan på kulturskapande), samt analys av Socialdemokraternas nyliga kongressbeslut rörande IPRED. Dokumentet fick jag i uppgift att skriva av Mikael von Knorring (informationspolitiskt aktiv vänsterpartist på deras riksdagskansli; regelbunden bloggare; sympatisk människa). Sprid mycket gärna dokumentet; ju mer IPRED-förhandingarna mellan (S) och (V) uppmärksammas, desto mer lär (S) följa medborgarnas åsikt i den (så pusha gärna inlägget med pusha-länken i slutet). Jag skall inte uppehålla mig vid inledningen av detta blogginlägg, utan publicerar nedan helt enkelt dokumentet nedan.

Respons på  Vänsterpartiets IPRED-motion

Respons på  Vänsterpartiets motion till riksdagen 2008/09:v033: med anledning av proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG

Vänsterpartiets motion är generellt mycket välskriven, och behandlar de flesta invändningar som i debatten hörts mot proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG (hädanefter kallad ”IPRED”). Nedan listas så komplett som möjligt de argument som anförts mot IPRED:

Rättssäkerhetsrelaterade argument

Den brottsuppklarande processen flyttas i och med IPRED i praktiken över till privata bolag (främst i exemplarförsäljningssektorn). De får möjlighet att skicka ut egna, godtyckligt satta skadeståndskrav till privatpersoner, som i praktiken ofta torde vara ovilliga att möta bolagen i rätten. Det är visserligen möjligt för bolag att även utan IPRED skicka ut brev med skadeståndskrav i mängder, men i praktiken torde inte det ske (verksamheten hjälps i alla fall på traven av IPRED; utan IPRED skulle kravbreven snarare blott väcka förvåning hos dem som krävs på pengar; lagstiftningen bör inte på något sätt uppmuntra eller förenkla för sådan verksamhet). Dessutom är det mycket enklare för eventuella bolag som ägnar sig åt missbruk om de kan skicka kravbrev till bara barnfamiljer som är låginkomsttagare. Oavsett det är argumentet att bolagen hursomhelst kan skicka ut kravbrev av teoretisk art; de gör det inte i praktiken utan IPRED, men gör det i praktiken med IPRED.

  • Bolag får vidare befogenheter än vad polisen har i nuläget. Polisen får enbart begära informationsföreläggande då fängelse, eller  villkorlig dom, är ett möjligt straff för brottet. Att privata bolag får större möjlighet till brottsundersökning än polisen är inte godtagbart i ett rättssamhälle. Visserligen föreslogs i ett utredningsdirektiv år 2007 att polisen skulle få begära ut personuppgifter bakom IP-adresser även i fall då personen bakom IP-numret inte misstänks för brott belagda med fängelsestraff/villkorlig dom (möjligtvis till och med då ingen misstanke om brott alls föreligger), men det förslaget har än så länge inte blivit lag (”Polisen ska få lättare att spåra all datortrafik”, Dn.se. Publicerat 26 december 2007.). Det är inte heller önskvärt att polisen får sådana befogenheter, då privatlivet faktiskt har ett egenvärde i och med att det skyddas från godtyckliga ingripanden i FN.s deklaration över mänskliga rättigheter samt Europakonventionen (se vidare ”Integritetsrelaterade argument”).
  • De begränsningar i möjligheten att begära ut informationsföreläggande som i debatten påtalats är i praktiken av mycket liten betydelse; enbart människor som misstänks för kopiering i större skala skall enligt propositionen kunna utsättas för informationsföreläggande. Som kopiering i större skala räknas offentliggörande av upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse. Således spelar den så kallade begränsningen egentligen ingen större roll, då de allra flesta personer som sysslar med upphovsrättsbrott på Internet.
  • Den enskilda kan inte vara säker på att domstolen kommer döma korrekt; generellt finns en misstro mot domstolars tekniska kompetens (vilket kan ses i exempelvis jävsanklagelserna mot Tomas Norström, domare i det så kallade Pirate Bay-målet i Stockholms tingsrätt; huruvida jävsanklagelserna är korrekta eller ej spelar mindre roll; det relevanta är huruvida folk instämmer i dem och agerar efter dem eller ej). Detta avskräcker folk från rättegång, och många personer betalar säkerligen hellre vad bolagen kräver i sina kravbrev än riskera att betala mångdubbelt efter en rättegång.
  • Det finns en risk för att så kallade skärmdumpar (det vill säga kopior av hur skärmen på en dator sett ut vid givna tillfällen) i rätten anses vara tillräckliga bevis för att upphovsrättsinnehavarens yrkanden på utlämnande av personuppgifter skall beviljas. Problemet med skärmdumpars bevisvärde är att de är mycket enkla att fabricera, något som enklast visas genom ”Bevismaskinen”, en webbsida där vem som helst kan fylla i IP-nummer och Bevismaskinen sedan konstruerar en skärmdump som visar på att det IP-numret ägnat sig åt fildelning av en viss fil. Om skärmdumpar skulle godtas som något som helst slags bevisliknande företeelse, skulle alltså det inte vara svårare att lura rättsväsendet än att använda Bevismaskinen, något så gott som vilken datoranvändare som helst troligen skulle klara; fabriceringen tar inte mer än högst någon minut i anspråk av användaren. Skärmdumpars bevisvärde är, kort sagt, noll, och räcker inte för att de ”sannolika skäl” att upphovsrättsbrott begåtts av IP-adressen som IPRED kräver för informationsföreläggande ska ha påvisats.
  • I fall som hör till civilrätten bör parterna vara ekonomiskt någorlunda jämställda; så är inte alls fallet i de rättegångar IPRED skulle kunna leda till. Privatpersoner saknar ofta en särskilt djup juridisk kunskap, och vet därför inte hur de bör hantera situationen om de får ett kravbrev från en upphovsrättsinnehavare. Denna okunskap riskerar leda till att den som får ett kravbrev för säkerhets skull betalar vad personen krävs på.
  • Det föreligger en stor risk för missbruk av IPRED. Medan polisen är noga kontrollerad av staten och under statlig styrning och insyn, och dess syfte just är att upprätthålla lagarna, och risken för missbruk av deras befogenheter därmed minskar radikalt, är bolagens per definition syfte inte att upprätthålla lagarna, utan att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om det skulle vara kommersiellt lönsamt, skulle bolagen troligen inte dra sig för att skicka ut kravbrev i mängder (även till personer som enbart på lösa grunder av bolagen misstänks för illegal fildelning), och hoppas på att några av dem som mottar kravbreven inte skulle våga riskera en rättegång utan istället betalar direkt. Ett sådant förfarande vore naturligtvis önskvärt om syftet med IPRED är att bolagen ska tjäna så mycket pengar som möjligt; om syftet med IPRED istället är att förhindra och klara upp brott, är förfarandet naturligtvis icke önskvärt.
  • Det går inte att säkert säga att ägaren av ett IP-nummer är den som bedrivit samtlig verksamhet som skett via den Internetuppkoppling som har IP-numret. Är nätverket trådlöst går det att hacka sig in i nätverket och själv använda det, och ägare kan även öppna upp nätverk medvetet, så att vem som helst kan använda nätverket. Även om nätverket är inte trådlöst kan förstås andra personer sitta vid datorn och använda Internet. Således är det inte säkert allt att ägaren av ett IP-nummer är den som begått eventuella brott som leder till det IP-numret.

Det hittills enda fall av användning av IPRED där beslut nåtts i en domstol, är det så kallade Ephone-målet, där några ljudboksförlag begärt att få tillgång till personuppgifter bakom en IP-adress tillhörande Internetleverantören Ephone. Tingsrätten menade att bokförlagen visat att det fanns sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts; huruvida de sannolika skälen består av skärmdumpar eller ej är oklart, men klart är i alla fall att huvudargumentet för att inte beordra informationsföreläggande Ephone drivit är att servern fildelning skett på skulle ha varit privat (”Förlagen vann i första Ipred-domen”, Dn.se. Publicerat 25 juni 2009.) När hovrätten senare tog upp fallet gick de på Ephones linje och menade att det inte visats några sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts (”Hovrättsdom går fildelares väg”, Dn.se. Publicerat 13 oktober 2009.); återigen rapporterar inte media om huruvida det ljudboksförlagen framförde som sannolika skäl var skärmdumpar eller ej, och själva domen förefaller svår att hitta på Internet. Således kan Ephone-ärendet tyvärr varken styrka eller avslå någon av ovanstående misstankar om rättsosäkerhet.

Integritetsrelaterade argument

Undantag görs i och med IPRED från personuppgiftslagen; samtliga undantag bör vara mycket väl motiverade. Hinder av illegal fildelning är inget giltigt sådant motiv; upphovsrättsbrott är helt enkelt inte så illa att det motiverar sådana privatlivsinskränkningar människor skulle utsättas för.

  • I och med IPRED riskeras (jag innehar inte den juridiska kunskap som krävs för att avgöra om det verkligen är så som ibland hävdas i debatten) bolagen i praktiken få rätt att gå in i privatpersoners hem (de får, möjligtvis, möjlighet att beordra Kronofogden att göra det), en rätt som enligt grundläggande rättsprinciper bör reserveras för polisen då det finns en konkret misstanke om brott från dess sida. Se kapitel 9 Kvarstad och civilrättsligt beslag i IPRED (regeringens proposition 2008/09:67).
  • Godtyckliga ingripanden i privatlivet kommer äga rum om skärmdumpar anses räcka som bevisvärde (om de inte anses räcka som bevisvärde kommer IPRED bli meningslös; se ”Effektivitetsrelaterade argument”). Alla människor är i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, skyddade från godtyckliga ingripanden i privatlivet. Tillåtande av en kränkning av en mänsklig rättighet är inte acceptabel i något lagstiftningssammanhang överhuvudtaget, allra minst för att förhindra och uppklara fall av ett sådant oviktigt brott som illegal fildelning.

Effektivitetsrelaterade argument

  • Räknas skärmdumpar, i enlighet med rättssäkerhetsmässiga principer, inte som giltig bevisning för att rätten skall ålägga Internetleverantörer att lämna ut personuppgifter, kommer i praktiken IPRED aldrig kunna användas, och därmed är den onödvändig. Det finns ingen anledning att i ett rättssamhälle ha en lag som i praktiken aldrig kommer användas. Skärmdumpar bör, då de har noll bevisvärde (se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”), varken räcka för att domstolen skall beordra informationsföreläggande, eller för att en person som misstänks ägna sig åt illegal fildelning skall dömas. Detta faktum – att skärmdumpar inte lever upp till beviskraven – har i Danmark, där IPRED funnits ett par år, lett till att ingen kan i rättegång dömas för illegal fildelning om personen inte själv erkänner (”Piratjägarlagen en flopp i ”föredömet” Danmark”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.). Alltså: om skärmdumpar inte räknas som tillräcklig bevisning för att personuppgifter ska tvingas lämnas ut, kommer IPRED redan i det stadiet aldrig kunna bli använd. Om skärmdumpar i det stadiet räknas som tillräcklig bevisning, kränks å andra sidan rättssäkerheten, då skärmdumpar har noll bevisvärde. Vidare: om någon anklagas för illegal fildelning i rätten, och skärmdumpar inte räcker som bevis för fällande dom, kommer i praktiken ingen kunna dömas för illegal fildelning och då uppklarande i rättsväsendet, med den rättssäkerhet det medger, torde vara det som eftersträvas av IPRED, kommer IPRED på det viset bli verkanslöst. Om skärmdumpar skulle räknas som tillräcklig bevisning för fällande dom mot misstänkt upphovsrättsbrottsling, skulle rättssäkerheten kränkas. Mycket sällan finns några andra försök till bevismaterial i fildelningsrelaterade mål än skärmdumpar Således finns det bara två möjligheter när det gäller IPRED: antingen blir den i praktiken verkningslös (förutom att en del personer på orättssäkra sätt blir ”utpressade” på pengar och inte vågar ta en rättegång och därför betalar, och därmed både verkningslös och rättsosäker), eller rättsosäker (om skärmdumpar skulle räcka som bevisvärde). Oavsett hur det blir är IPRED en dålig lag.
  • Möjligheten att öppna sina trådlösa nätverk finns, vilket kan leda till att IPRED blir verkanslös om många öppnar sina nätverk (se ”Övriga argument”).
  • En stor del av Internetanvändarna lär som sagt använda diverse olika anonymiseringstjänster; enligt Cybernormer gömmer sig, som sagt, 10 procent i gruppen som är 18-25 år, kanske några procent i hela befolkningen. I takt med den tekniska utvecklingen kommer anonymiseringstjänster troligtvis bli enklare att använda och billigare, och fler lär komma att använda dem (enligt Cybernormer skulle, som sagt, varannan svensk vilja det). Om folk använder en anonymiseringstjänst finns det inget sätt, åtminstone ej i dagsläget, att ta reda på vilket IP-nummer personen har.
  • Risken den enskilda uppfattar för att ”¨åka fast” lär, om rättsprinciperna tillämpas, vara mycket små, varför folks illegala fildelning därför troligen ej i längden minskar i särskilt stor omfattning. Internettrafiken minskade 1 april 2009 i relativt stor utsträckning, men trafiken rapporterades i Dagens Nyheter i juni 2009 vara uppe på samma nivåer som före den 1 april (”Nättrafiken tillbaka efter IPRED”, Dn.se. Publicerat 15 juni 2009.). 11 juli skrev dock DN att den på den illegala fildelningen minskande effekten av IPRED var kvar (”Fildelningen kvar på låg nivå”, Dn.se. Publicerat 11 juli 2009.). Det verkar föreligga oklarhet i IPRED:s effekter på den illegala fildelningen; medan branschorganisationer och butiker hävdar att IPRED haft en positiv effekt på deras försäljning (se bland annat ”Ipred ökar dvd-försäljningen”, Dn.se. Publicerat 4 maj 2009 – vad gäller just påståendet att dvd-försäljningen skulle ha ökat tack vare IPRED, bemöts det argumentet effektivt på second opinion, där det redovisas siffror som visar på att dvd-försäljningen visserligen ökar, men att den gjort det under en lång tidsperiod, inte alls bara sedan IPRED implementerade; relevant i sammanhanget är dock att det enligt siffrorna redovisade på second opinion sker en stagnering av ökningen av dvd-försäljningen), sade en person som företrädde Netnodstiftelsen att det var viktigt att inte övertolka effekten på den statistik de förde över Internettrafiken i Sverige. Således är det inte säkert huruvida IPRED haft stor effekt på den illegala fildelningen eller ej.
  • Folk kommer troligen i högre grad, för att skydda sig mot de potentiella privatlivsingripanden IPRED medför, använda anonymiseringstjänster, vilket försvårar uppklarande och förhindring av viktiga, ”riktiga” brott. Detta har redan visat sig stämma sedan implementeringen av IPRED för några månader sedan (och även debatten om FRA-lagen); enligt det rättssociologiska forskningsprojektet Cybernormers (som hör till Lunds universitet) använder redan tio procent av befolkningsgruppen som är 15-25 år något slags anonymiseringstjänst, och drygt varannan person uppgav i undersökningen att de vill använda någon anonymiseringstjänst (se ”En av tio unga gömmer sig för FRA och IPRED”, DN.se. Publicerad 2 november 2009.).
  • Det är möjligt för Internetleverantörer att omedelbart radera de uppgifter de har om vem som använt vilket IP-nummer vid vilken tidpunkt. I och med Datalagringsdirektivet, som nuvarande regering föreslår införa efter riksdagsvalet 2010 (och därmed, förhoppningsvis, hamna på de rödgrönas bord, så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får möjlighet att invända mot den godtyckliga privatlivsinskränkning Datalagringsdirektivet innebär; tyvärr är (S) med Bodström i spetsen mycket positiva inför Datalagringsdirektivet), skulle Internetleverantörerna tvingas spara dessa uppgifter. Dock kan det vara så att Datalagringsdirektivet enbart medger utlämnande av de enligt Datalagringsdirektivet tvångssparade uppgifterna till polisen, vilket alltså totalt skulle omintetgöra IPREDs funktion. Observera att detta är en möjlighet; huruvida Interleverantörer verkligen inte skulle få lämna ut uppgifterna till rättighetsinnehavare om Datalagringsdirektivet implementeras är mycket osäkert, och därom tvista de lärde (”Regeringen skjuter sönder Ipred”, Svd.se. Publicerat 19 maj 2009.). Om Datalagringsdirektivet inte skulle innebära att uppgifterna enbart kan lämnas ut till polisen, skulle istället den potentiella så kallade ”effektivitetsluckan” (i själva verket förefaller det vara en högst medveten lucka; enligt lagen om elektronisk kommunikation är det inte tillåtet för Internetleverantörer att lagra personuppgifter längre än nödvändigt; se själva lagtexten, 6 kap. Integritetsskydd, 5 § för bestämmelserna rörande detta) vad gäller IPRED – Internetleverantörers möjlighet att radera personuppgifter – täppas igen, då alla Internetleverantörer skulle tvingas spara uppgifterna och därmed inte kunna radera dem. Ett par Internetleverantörer har bestämt sig för att omedelbart eller åtminstone efter en mycket kort tidsperiod (så kort att IPRED i praktiken ändå torde bli verkanslös på användare av de Internetleverantörerna) radera personuppgifter; till och med har ett initiativ kallat Integrity startats, som samlar Internetleverantörer som bland annat säger sig övervaka sina kunder i minsta möjliga (lagliga) utsträckning (”Fler operatörer trotsar Ipred”, Dn.se. Publicerat 19 april 2009.).

Kulturrelaterade argument

  • Pengarna som kommer in kommer troligen inte i hög grad gå kreatörer, utan snarare stora bolag, till godo (”Danska piratskadestånd direkt till bolagen”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.); i Danmark går skadeståndspengar i praktiken till bolagen, som inte förefaller ha någon vilja eller skyldighet att ge en del av pengarna till kreatörer. Således fallerar argumentet att IPRED skulle se till att kulturskaparna kan tjäna pengar och på så sätt skapa mer kultur.
  • Visserligen skulle folk kunna skrämmas till att inte fildela, och vissa därmed övergå till att köpa kulturexemplar lagligt, men inte heller när pengar kommer in till exemplarförsäljarbolagen på det viset brukar särskilt mycket pengar gå till kreatörerna. Enligt ett flertal undersökningar spenderar personer som fildelar illegalt mer pengar på kultur än icke-fildelare. Skillnaden är ofta att illegalt fildelandes personer snarare lägger pengar på kulturupplevelser än –exemplar, och pengar till kulturupplevelser går i högre utsträckning till kreatörerna än pengar till kulturexemplar. Således kan fildelning till och med gynna kreatörer (även om det missgynnar exemplarförsäljningsbolag). Nedan listas några undersökningar gällande fildelningens påverkan på kulturskapande (naturligtvis är de undersökningar som är gjorda senare i tiden de mest relevanta, men även tidigare undersökningar kan vara intressanta för IPRED-diskussionen):
    • En undersökning från Harvard 2004 (om jag förstått årtalet rätt) visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. Källa, Harvards webbplats.
    • En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. Källor: SvD, Expressen, Aftonbladet.
    • En undersökning från SOM-institutet 2006 visar att nedladdad film inte drar ner på biobesöken. Faktum är att fildelare går dubbelt så mycket på bio som andra (även om detta dels kan tillskrivas det faktum att fler unga går på bio, och fler unga fildelar). Källa, SvD.
    • En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det. Källor: IDG, själva undersökningen, SvD.
    • En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. Källor: IDG, Metro, SvT, själva undersökningen.
    • En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Nyhetskanalen.
    • En undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Metro, IDG, Mailonline.
    • En nyhetsartikel vars research är gjord av en medborgare och inte en journalist (?) visar på siffror som visar att exemplarförsäljning gått ned de senaste åren (vilket missgynnat skivbolag och i viss grad artister), medan inkomster från live-uppträdanden ökat (vilket gynnat artister), och att artister generellt tjänar mer nu än förr. Källa: TimesOnlineLabs.
  • Kulturskapande kan finansieras på andra sätt, exempelvis i större utsträckning än idag via skattemedel.
  • Bara för att exemplar av kulturella verk finns gratis, är det inte nödvändigtvis omöjligt att försörja sig på kulturskapande. Ett mycket gott exempel på detta är biblioteken. Sedan drygt hundra år har det funnits flera bibliotek öppna för allmänheten i Sverige. Biblioteken har knappast påverkat skrivandet negativt, utan snarare positivt; det har lett till att fler personer blivit intresserade av litteratur, och därmed mer benägna att betala för litteratur (trots att det finns en möjlighet att gratis läsa litteraturen). Biblioteksavgiften – som är mycket låg och enbart går till svenska författare – har möjligtvis haft viss betydelse för att biblioteken inte hotat litteraturen, men den betydelsen torde inte spela särskilt stor roll (och dessutom är det förstås möjligt för staten att ersätta kulturskapare för fildelning på dylikt sätt). En i sammanhanget måhända relevant skillnad finns förstås mellan biblioteken och fildelning på Internet; en lånar enbart böcker på biblioteken och måste lämna tillbaka dem efter en viss tidsperiod, medan en naturligtvis har tillgång till exemplar av kulturella verk en fildelat så länge en själv vill. Principiellt är det dock ingen stor skillnad; i båda fallen är det möjligt att nyttja det kulturella verket gratis.

Övriga argument

  • Från IPRED-försvararnas sida i debatten hävdas ofta att Sverige har implementeringsskyldighet gällande IPRED. Det är mycket riktigt att Sverige till viss del måste införa IPRED, men den kontroversiella delen – den som ger privata bolag möjlighet att få tillgång till personuppgift om personer som av de misstänks för illegal fildelning – har av EG-domstolen slagits fast inte behöver implementeras.
  • IPRED och jakt på personer som ägnar sig åt illegal fildelning i stort rimmar illa med den allmänna rättsuppfattningen. Några särskilt nyliga studier – och det är rimligt att anta att då denna fråga aktualiserats extra mycket detta och förra året är äldre studier än bara något år utdaterade – kan tyvärr inte hittas, men en undersökning gjord av Göteborgs universitet 2007 visar att det ” inte finns något brett folkligt stöd för kriminaliserandet av fildelning av upphovsrättsligt material.” (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.)
  • IPRED förefaller ogillas av majoriteten av folket (eller åtminstone ha fler kritiker än anhängare), varför det är odemokratiskt att ha lagen. 48 procent uppgav sig ogilla IPRED i en opinionsundersökning gjord av Sifo på uppdrag av SvD, medan 32 procent gillade den, och resten sade sig vara tveksamma eller inte visste (”Klart nej till ny fildelningslag”, Svd.se. Publicerat 17 mars 2009.). Intressant i detta sammanhang är att 59 procent av de tillfrågade personerna som röstar på Vänsterpartiet ansåg IPRED vara fel; således har Vänsterpartiet helt klart sina väljares stöd i sin kritik av IPRED.
  • Ägare av öppna nätverk riskerar erhålla skadeståndskrav för vad andra personer – kanske till och med utan ägarens kännedom – använt deras öppna nätverk (det vill säga trådlösa nätverk ansluta till Internet vilka är öppna för vem som helst som är i räckvidden för Internetanslutningsutsändaren att använda, utan lösenord eller särskilt tillåtelse från ägaren av nätverket). Detta är ett reellt hot mot öppna nätverk, då antagligen ingen person skulle vilja få ett skadeståndskrav, alldeles oavsett huruvida en begått brottet eller ej. Det är osäkert om rätten skulle förstå vad öppna nätverk innebär; det föreligger åtminstone en osäkerhet bland människor om rätten skulle göra det, som en del i många människors misstro mot domstolars tekniska kompetens. Det viktiga i sammanhanget är inte om domstolarna har den tekniska kompetens som krävs; det viktiga är om personer tror att domstolarna har det eller ej. Denna oro för att få skadeståndskrav som ägare av ett öppet nätverk är ett faktum (”Ipred hot mot öppna nätverk”, Dn.se. Publicerat 31 mars 2009.) och inga lösa spekulationer. Vidare kan nämnas att det i Danmark framgångsrikt hävdats i fildelningsärenden i rätten att svararen haft ett öppet nätverk, och att personen inte själv fildelat illegalt utan någon annan antagligen gjort det på personens öppna nätverk. Om samma praxis – med att det ska räcka för en anklagad att skylla på ett öppet nätverk för att gå fri – skulle IPRED kunna bli verkanslös, om samtliga Internetanvändare öppnade sina nätverk.

Sammanfattningsvis är IPRED en lag som hotar och/eller inskränker rättssäkerheten, den personliga integriteten och öppna trådlösa nätverk, öppnar upp för vad som skulle kunna kallas ”utpressning”, inte i längden lär vara särskilt effektiv, med stor sannolikhet inte märkbart kommer gynna kulturskapandet, illa stämmer överrens med den allmänna rättsuppfattningen och inte heller verkar ha stöd av det svenska folket. Det finns kort sagt få eller inga hållbara skäl att ha IPRED som en del i Sveriges lagstiftning, utan istället mängder av goda argument mot IPRED.

Jämförelse med Socialdemokraternas IPRED-beslut på sin kongress

På Socialdemokratiska arbetarpartiets (hädanefter kallade ”(S)”) nyliga kongress beslutades att IPRED skall förändras. Några detaljer gick (S) dock ej in på. På sin webbplats uppger (S) som viktigt beslut på det kulturpolitiska området från sin kongress vara bland andra: ”IPRED bör förändras så att rättssäkerheten och integritetsskyddet stärks, samtidigt som upphovsrätten värnas och kulturskaparnas rätt att kräva ersättning för sina verk garanteras”. I media sägs istället att upphovsrättsinnehavare skall få sina legitima krav på ersättning tillgodosedda. Denna skillnad i ord torde inte ha någon större relevans (det kan fås uppfattningen att upphovsrättsinnehavare snarare syftar på exemplarförsäljningsbolag än kulturskapare, men tekniskt sätt är det fel att kalla skivbolag och dylika bolag för upphovsrättsinnehavare; de är, om jag förstått saken rätt, juridiskt, enbart ”innehavare av närstående rättigheter”).

Huruvida (S) önskade version av IPRED är förenlig med rättssäkerhet, personliga integriteten et cetera är mycket oklart, då det är okänt vilka önskemål på förändringar rent konkret (S) har. Det är svårt att i nuläget se något sätt alls att förändra IPRED på som skulle göra den godtagbar, utan att helt och hållet ta bort den del som rör förhindrande och uppklarande av fall av illegal fildelning (och därmed göra IPRED till vad den från början var; ett sätt att bekämpa kommersiella immaterialrättsbrott). En version av IPRED som bara går ut på att bekämpa immaterialrättsbrott som sker i förvärvssyfte skulle med största sannolikhet inte vara särskilt förkastlig.

(S) förefaller, tyvärr, dock inte vilja förändra IPRED på ett sådant sätt, då de fortfarande vill att IPRED (eller lagstiftning i övrigt; det förefaller som att det är IPRED som skall syfta till detta) skall garantera kulturskaparnas så kallade ”rätt att kräva ersättning för sina verk” (om uppgifterna på deras webbplats, där (S) använder ordet ”kulturskapare”, och termen ”rätt att kräva ersättning”, stämmer). I media florerar istället ”upphovsrättsinnehavare” och deras ”legitima krav”. Den exakta ordalydelsen i själva beslutet som fattades vore intressant, men i syfte att kunna ge respons på (S) beslut överhuvudtaget utgår jag från att texten på deras webbplats är någorlunda korrekt.

Om texten på deras webbplats stämmer överrens med hur (S) vill förändra IPRED, menar (S) att kulturskaparnas krav på rätt till ersättning bör garanteras. Det finns felaktigheter i den formuleringen. Det finns nämligen ingen rätt att kräva (och, underförstått, beviljas) ersättning för sina verk ens med nuvarande upphovsrättslagstiftning. Det enda som finns, som ens liknar den rätten, är en rätt att bestämma över användning av ens verk. I praktiken innebär denna rätt oftast att kulturskaparen genom att mot ersättning bevilja en viss användning av ens verk kan tjäna pengar på sitt kulturskapande, men det finns på intet sätt en möjlighet för en kulturskapare att skapa kultur och sedan utan vidare kräva betalt för kulturskapandet; det behövs någon som är villig att betala för rätten att nyttja verket för att kulturskaparen ska få pengar för kulturskapandet. (Naturligtvis finns mängder av alternativa inkomstkällor för kulturskapare, men detta är hur de kan använda upphovsrätten för att få betalt; de alternativa inkomstkällorna existerar oberoende av upphovsrättslagstiftningens utformning.)

Vill (S) verkligen utöka upphovsrätten så att alla som skapar ska ha en rätt att kräva och beviljas betalning? Det verkar som ett väldigt ogenomtänkt förslag, då  tiotusentals småbarn som ritar teckningar skulle kunna kräva och beviljas ersättning för sitt teckningsmålande. Förhoppningsvis var (S) bara oförsiktig med formuleringen. Att staten ger vissa kulturskapare betalt, i syfte att gynna kulturen och inte för att kulturskaparna skulle ha någon märklig ”rätt” att få betalt, är något helt annat än vad (S) verkar föreslå.

(En mycket intressant parentes, också rörande upphovsrätt, är att (S) på sin webbplats, på webbsidan om vad kongressen beslutade i kulturpolitiska frågor bland annat skriver: ”Socialdemokraterna tar starkt avstånd från dem som anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt.”. Då Vänsterpartiet anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt, tar (S) starkt avstånd från Vänsterpartiet – och, för den delen, även Miljöpartiet. Det är… klart anmärkningsvärt, särskilt som (S) säger sig vilja bilda regering tillsammans med (V) och (MP). Hur kan det komma sig att (S) vill bilda regering med några de tar starkt avstånd ifrån?)

Något viktigt att minnas vid diskussioner mellan Vänsterpartiet och (S) rörande IPRED är att majoriteten av båda partiernas väljare är – eller åtminstone var, i mars, enligt en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av SvD – kritiska till IPRED (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.). En varning gällande tolkning av resultatet av opinionsundersökningen finns dock i artikeln, som det vore ohederligt att inte ta med: ”Antalet tillfrågade är inte tillräckligt många för att dra några säkra slutsatser, men siffrorna ger en ungefärlig bild över opinionen.”. Naturligtvis kan även opinionen ha ändrats sedan i mars, men då snarare – enligt min lekmannabedömning – åt att den blivit mer kritisk mot IPRED (ett indicium på detta är Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet; Piratpartiet, och troligen i viss mån även dess åsikter, var inte lika populära tidigt på våren som vid EU-valet, enligt opinionsundersökningar publicerade i våras).

De argument (S) torde vara mest mottagliga för i IPRED-diskussion är:

  • Arbetarrörelsen har traditionellt sett stått på medborgarnas sida mot mäktiga privata, kommersiella intressen. Att den ordningen nu ändrats – då (S) förefaller i mångt och mycket vilja gå exemplarförsäljningsbolagens till viljes vad gäller IPRED – är märkligt.
  • Det förefaller finnas en stark folkopinion mot IPRED, särskilt bland de yngre väljarna (som i EU-parlamentsvalet inte var den grupp (S) klarade sig bäst hos, precis). Att gå till val på att verkligen ta bort de delarna av IPRED många anser dåliga/ändra de delarna många anser dåliga till något många anser bra, och rent konkret specificera vad som (S) vill ta bort/ändra, och sedan naturligtvis hålla sina vallöften (dels inför framtida val, men även för att politiker inte principiellt bör ljuga) torde vara betydligt mer framgångsrikt, än att litet luddigt utlova förändring av IPRED/utlova viss förändring rent konkret av IPRED som dock ej förbättrar eller tar bort de delar många anser dåliga.
  • IPRED handlar inte främst om upphovsrätt, utan om medborgarrätt, fundamentala demokratiska principer som rättssäkerhet. Oavsett vad en anser om upphovsrätten kan en ogilla (vissa medborgarrättsfientliga delar av) IPRED.
  • Straffsatserna för upphovsrättsbrott är orimligt höga. Nedan listas samtliga fildelningsfall i rätten jag lyckats hitta:
    • En man, 28, från Västerås döms år 2005 i tingsrätten till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 16 000 svenska kronor i detta fall) för att tillgängliggjort ett filmverk (Hip Hip Hora) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Bevisningen som lagts fram och godtagits av rätten består i skärmdumpar (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: DN, SvD. Glädjande nog (ur en rättssäkerhetssynpunkt) river dock hovrätten upp domen senare, då bevisningen inte anses tillräcklig. Källor: ComputerSweden, SvD.
    • En man, 32, döms år 2006 i Norrköpings tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) för att ha tillgängliggjort ett filmverk (Rånarna) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod. Källor: SvD
    • En man, 44, döms år 2006 i Borås tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 20 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod; dock har mannen nekat till brott, varför någon form av ”bevisning” (om än skämt till bevisning, som skärmdumpar) rimligen måste ha funnits. Källor: SvD.
    • En man från Trollhättan döms år 2007 i hovrätten (?) till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 24 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt vanliga fildelare idag gör). I media uppges den tekniska ”bevisningen” bestå av skärmdumpar, men då mannen tydligen även erkänt brottet, är det oklart huruvida rätten hade ansett skärmdumpar vara tillräckligt även utan erkännande för en fällande dom (låt hoppas att de inte gjort det; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: SvD, IDG.
    • En man, 31, döms år 2008 i Linköpings tingsrätt till 40 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) och villkorlig dom för att ha tillgängliggjort ett par tusen musik- och filmverk på Internet. I media uppges inte vad (eventuell men ifrånutgådd) bevisningen består i, men advokaten till 31-åringen har sagt att tingsrätten ”i allt för liten grad beaktat den tekniska bevisningen. Man kan inte med stöd av bevisningen peka ut [advokatens] huvudman som den som har fildelat, menar [advokaten]”. Det förefaller – baserat på advokatens uttalande – vara skärmdumpar som spelat rollen som bevisning (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Att straffet inbegriper villkorlig dom kan ha särskild relevans i sammanhanget, då polisen – verkar det som – kan begära ut personuppgifter bakom IP-nummer från Internetoperatörer inte bara i fall som är belagda med fängelsestraff, utan även fall där domen kan bli villkorlig. Källor: SvD, DN, SvT.

Slutsatsen är att (S) önskemål om förändring snarare än avskaffande av IPRED förefaller ogenomtänkt och mycket svårgenomförbart (då det är svårt att se hur någon version av IPRED som är till för att stoppa fildelning skulle vara förenlig med grundläggande medborgerliga rättigheter), och tyvärr inte kan bemötas mer konkret förrän (S) specificerat på vilket sätt rättssäkerheten och integriteten skulle skyddas från ingrepp.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , , , , , Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

För er som bara vill hjälpa till med IPRED och inte vill läsa om vad jag gjorde helt icke-pirat idag på riksdagen, hoppa ner till stycket som börjar med ”När miljölagets möte var avslutat” och läs om hur du kan hjälpa till!

Idag var jag förstås återigen PRAO:andes på riksdagen, för Vänsterpartiet. Dagen började klockan tio, på riksdagens biblotek. Där mötte jag två andra PRAO-elever (de PRAO:ar båda för Miljöpartiet) samt en mycket historiekunnig riksdagsanställd. Den mycket historiekunniga riksdagsanställda är mycket historiekunnig tack vare ett par decenniers arbetande som ”renskrivare” av gamla riksdagsprotokoll från Frihetstiden i Sverige (arbetet med att skriva om dem så att de rent typografiskt – språket moderniseras alltså inte alls, och förkortningar skrivs ej ut – blir enkla att läsa påbörjade på 1930-talet, då en borgerlig riksdagsledamot föreslog det i en motion som en enig riksdag biföll).

Vi var alltså på riksdagens bibliotek (som från början förresten var en bank, och som innehåller en nästan komplett samling protokoll från riksdagen genom tiderna; de äldsta protokollen dateras så långt tillbaka i tiden som till 1500-talet) för att lära oss mer om riksdagens historia. Först satt vi i några bekväma fotöljer i kanske en halvtimme, och den historiekunniga riksdagsanställda berättade rent generellt om hur det varit i Sverirge då vi hade tvåkammarriksdag och litet om övergången till enkammarriksdag, samt det  införande av (någorlunda) allmän och lika rösträtt som skett steg för steg genom århundrandena.

Den riksdagsanställda berättade mycket tydligt och klart, utan att förklara en hel del ganska komplicerade begrepp och förhållanden (det verkade som att historielektionen som den riksdagsanställda tydligen håller många gånger för PRAO-elever och dylika var anpassad för möjligtvis något äldre elever än jag; det var hursomhelst betydligt mer djupgående än vad vi lärt oss på historian och samhällskunskapen i SO:n i skolan; det kan förstås vara fallet att SO-ämnena är illa utlärda i min skola, men jag skulle inte tro det). Jag minns inte alls allt som den riksdagsanställda berättade, men anser mig att ha fått en betydligt större förståelse för Sveriges politiska historia.

Nå, när den riksdagsanställda pratat i ungefär en halvtimme och även visat litet av biblioteket, gick vi ut i den klara, kyliga Stockholmsluften. Tack och lov var det varmare än igår; annars hade nog promenaden som följde varit tämligen jobbig. Som fallet var nu var det istället mest uppfriskande, och en trevlig kontrast mot gårdagens ständiga möten och kontorsarbete, som hur intressant det än må vara inte innebär särskilt mycket frisk luft. Vad gjorde vi då ute? Vad var själva anledningen till att vi fick denna friska luft och motion? Naturligtvis ansågs inte den ha ett egenvärde i sig i sammanhanget, utan det fanns en utbildningsmässig orsak.

Orsaken var att vi skulle besöka, eller i alla fall från utsidan betrakta, ett par ur riksdagsuhistorieutlärandesynpunkt mycket relevanta byggnader, närmare bestämt de fyra där de fyra stånden huserade under 1600- och 1700-tal (om jag inte missminner mig). Först såg vi på riddarhuset, där adeln en gång hade sina möten, sedan bondeska palatset, i vilket bönderna höll till, men där numera Högsta Domstolen huserar. Oupphöerligt under vandringen berättade den riksdagsanställda om historia, när vi besökte husen förstås vad som skett där; att nedteckna samtliga faktauppgifter vi fick reda på skulle antagligen ta några timmar, och hursomhelst är det onödvändigt; information finns på Internet för den intresserade. Dessutom minns jag som sagt inte tillnärmelsevis allting vi fick berättat för oss.

Efter att vi i kanske en halvtimme-trekvart kollat på riddarhuset och bondeska palatset gick vandringen till Storkyrkan (jag berättade nämligen att jag aldrig varit där). Där kollade vi på St Göran vs. The Dragon, som det engelska namnet på träskulpturen enligt min uppfattning bör vara; statyn vi kollade på är alltså den som på svenska går under namnet Sankt Göran och draken (nog var skulptören kreativ i skapandet av statyn – att överhuvudtaget försöka göra en avbild av en drake kräver per definition kreativitet – men vid benämningen… var skulptören inte lika kreativ). Naturligtvis är träskulpturens betydelse enbart eller åtminstone till största delen metaforisk (den föreställer Sten Sture den äldre i hans kamp mot Danmark).

Då Storkyrkan avklarats pekade vår guide ut den del av kyrkan där prästerna haft sina möten, och berättade om kristendomen och dess politiska makt i Sverige på 1600- och 1700-talen. Sedan gick vi och kollade på den byggnad borgarna använt som möteslokal, och slutligen gick vi till den riksdagsanställdas arbetsrum, där vi fick se originalprotokoll den riksdagsanställda för närvarande skriver av. Dessutom fick vi pröva att skriva med gåspenna (nå… tekniskt sätt norsk svan-penna) och bläck. Därefter upptäcktes att vi dragit över tiden med knappt en halvtimme, och vi fick alla gå.

Jag gick och åt lunch, och hade efter det möte med Vänsterpartiets miljölag. Där diskuterades lite olika inte alls piratrelaterade företeelser; trots bristen på anknytning till piratideologin (eller, för den delen, antipiratideologin) var det intressant att uppleva hur formellpolitik faktiskt går till, vad som händer bakom kulisserna, vad som föregår politiska nyheter i media, beslut i riksdagen och dylikt. Dessutom fick jag träffa ett par riksdagsledamöter, och Lars Ohly kom in i rummet och sade ”Hej” till gruppen med människor i vilken jag ingick; jag svarade ”Hej” tillbaka. På ett sätt har jag alltså hälsat på en partiledare till.

När miljölagets möte var avslutat fick jag drygt en timme till på mig med den uppgift rörande IPRED jag fick igår: att ge respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, sammanställa argument mot IPRED och kanske framförallt analysera (S) kongressbeslut. Jag körde dock, bara minutrarna innan jag ändå skulle sluta med uppgiften för dagen, fast: hur bör argumentet ”skivbolagen och andra kan även utan IPRED skicka ut kravbrev i mängder, och därmed skrämma en del personer till att betala trots att de är oskyldiga” besvaras? Det förefaller på ett effektivt sätt bemöta de rättssäkerhetsrelaterade argument som finns mot IPRED. Jag är dock säker på att det finns ett vettigt motargument. Kommentera om du har ett!

(Efter IPRED-uppgiften närvarade jag på Vänsterpartiets gruppmöte. Inget piratrelaterat sades, men jag upplevde det ändå som lärorikt.) Åh, och något annat som hänt idag, som på sikt riskerar flytta makten helt från riksdagen till EU är att Lissabonfördraget är redo att implementeras. Tråkigt med överstatlighet, och det blir nog mindre demokratiskt med Lissabonfördraget; dock verkar det ändå inte som att alla beslut inom EU nu tas mycket odemokratiskt, som vissa hävdar. Glad över nyheten är jag inte,
men det är ju EU-parlamentet (som är folkvalt), ministerrådet (som är utsett av folkvalda) samt kommisionen (som är utsett av folk utsedda av folkvalda) som stiftar lagarna. Visst, det hade kunnat vara mer demokratiskt, men det är ingen katastrof, om jag förstått saken rätt. Kommentera gärna om du anser det vara katastrof.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Som de flesta noggranna följare av mitt Twitter-konto känner till PRAO:ar jag denna vecka på riksdagen å Vänsterpartiets räkning. (Nå, formellt sett är jag besökare, då riksdagen egentligen inte tar emot PRAO-elever… men det räknas som PRAO:ande.) Idag var således första dagen för min PRAO på riksdagen. Så sent som klockan tio skulle jag komma till riksdagen.

Det hela började med att min handledare – en politisk sekreterare för Vänsterpartiet i riksdagen – och jag gick till Vänsterpartiets riksdagskansli. Där träffade jag många andra tjänstemän, och faktiskt en riksdagsledamot, Kent Persson, som tydligen jobbar en del med ACTA (han sade sig ogilla bristen på insyn) och jobbat en del med IPRED. Jag var med på ett informellt  möte mellan några av Vänsterpartiets politiska sekreterare, som bland annat tog upp ett i tiden närliggande miljöseminarium.

Därefter, ungefär 12.00,  gick jag och några av de politiska sekretererna och åt lunch i riksdagens restaurang. Maten var ganska god (jag valde fisk- och skaldjurspasta), och definitivt godare än vanlig skolmat. Efter maten var det tänkt att jag 13.00 skulle följa med ett visst gymnasium på deras rundtur i riksdagen, men gymnasiet dök aldrig upp. Därför fick jag vänta en halvtimme till, på en annan gymnasieklass som jag kunde följa med. Rundturen var mycket rolig och intressant, och den var längre än den på mitt studiebesök för en och en halv vecka sedan.

När rundturen var klar, strax före klockan tre, gick jag tillbaka till vänsterpartiets riksdagskansli och fick där i uppdrag av Mikael von Knorring (ja, den Mikael von Knorring) att skriva respons på Vänsterpartiets ett år gamla motion mot IPRED och sammanställa argument mot IPRED, som möjligtvis skall vara något slags grund för partiets diskussioner med Socialdemokraterna i IPRED-frågan. Klockan fyra slutade jag. Sammanfattningsvis var dagen intressant, lärorik, hektisk och rolig.

Nå, jag behöver din hjälp, kära läsare. Skriv en kommentar till blogginlägget, där du listar så många argument mot IPRED som möjligt. Detta är förhoppningsvis en chans att åtminstone litet grand påverka hur (V) skall agera i diskussionerna om IPRED med (S). Så kommentera!

Sedan vill jag länka till Enligt min Humlas senaste inlägg, om Internet. Den är så välskriven att jag blev tårögd då jag läste den. Ja, på riktigt.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , länkning, länkande

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Direkt fortsättning på förra blogginlägget. Den betydligt roligare händelsen var ett studiebesök till riksdagen – referat följer:

I fredags åkte jag (iklädd min Piratpartiet-tröja) och min skolklass till riksdagen (Mynttorget 2, närmare bestämt; ja, Demokrativerkstaden ligger precis under Moderaternas partikansli) för ett studiebesök. Studiebesöket var mycket intressant, roligt, engagerande och lärorikt. Besöket bestod nämligen inte enbart i att vi fick veta mer om arbetet som riksdagsledamot; vi fick även uppleva det. Det rollspel vi fick spela kallas Demokrativerkstaden, och går helt enkelt ut på att leka riksdagsledamot. När min klass – som för övrigt består av ungefär 30 elever – anlände till platsen för studiebesöket fick vi först och främst en roll. Alla blev riksdagsledamöter från olika påhittade partier. Medan detta kan låta tråkigt (när jag fick reda på hur det skulle gå till tyckte jag det inte verkade så kul; varför bry sig om låtsaspartiers låtsasfrågor?), är det faktiskt inte det.

Partierna och frågorna var nämligen realistiska. De fem partier vi blev indelade i (vi kunde också välja, om vi ville) kallas Balanspartiet (Bp), Solidaritetspartiet (Sp), Gemenskapspartiet (Gp), Frihetspartiet (Fp) och Värdepartiet (Vp). Bp var nästan en exakt kopia Miljöpartiet; de satte miljön främst. Sp var ungefär som Vänsterpartiet, medan Gp också var ett vänsterparti, dock inte lika extrema; Gp motsvaras bäst av (S) i verkligheten. Realistiskt nog fick Gp även flesta röster, men dock ingen egen majoritet. Fp:s politik liknar moderaternas, centerns och det verkliga FP:s. Värdepartiet var KD-wannabier. Inget pirat parti fanns, vilket var lite synd, men dock realistiskt (det finns ju inget pirat parti i riksdagen!). Som det dock skulle visa sig innebar detta inte att inga piratfrågor alls skulle komma upp. Tvärtom…

Själv valde jag att bli balanspartist (och fick en välgjord namn- och partibricka; överhuvudtaget var hela rollspelet mycket välgjort), och fick rollen Muhammad, en flykting som brydde sig mycket om arbetsfrågor, demokrati och mänskliga rättigheter. Miljöpartiet är, som sagt, det parti jag mest delar åsikter med utöver Piratpartiet, och jag kunde inte tänka mig att försöka försvara exempelvis KD:s ideologi (som jag behövt om jag blivit värdepartist). Att en av de klasskompisar jag är bättre vän med – som dessutom är en av de bästa i klassen vad gäller argumentation – också blev balanspartist var inte heller någon nackdel. Nå, Bp fick i denna påhittade riksdag bara fyra (av ungefär 30) mandat, men det gladdes vi, enligt talmannen i inledningen av rollspelet, dock av; det var första gången vi fick vara med i (låtsas)riksdagen, eller Demokrativerkstaden, som denna påhittade riksdag kallades.

Talmannen berättade även i början att Sp, som bildat minoritetsregering, lagt fram två propositioner Demokrativerksdagen (med andra ord låtsasriksdagen) skulle behandla under dagen. Den ena rörde klotter (”Jahaja, ungdomsanpassade frågor naturligtvis… Synd.” tänkte jag), med den andra inopererade mikrochips, obligatoriska för alla människor i Sverige. Det låter som något från den utmärkta  satirbloggen Badlands Hyena, och jag blev skräckslagen (trots att jag förstås var medveten om att det var ett fiktivt förslag; det är intressant hur hjärnan vid lyckade rollspel kan reagera på påhittade företeelser som om de vore verkliga). Jag hoppades även innerligt att Bp inte skulle stödja propositionen i rollspelet; om hur jag skulle gå till väga om så varit fallet hade jag ingen aning.

Vi ombeddes gå till olika partibås (små utrymmen avdelade med ”väggar” på vilka partiets namn fanns) som fanns, vilka alla hade ett slags interaktiva tv-skärmar uppsatta på sig. På skärmen spelades filmer upp, och vi skulle följa instruktionerna. Först och främst skrevs alla motioner de olika partierna skrivit om förslagen ut i en skrivare som också fanns i partibåset, samt själva propositionen. Regeringens argumentation till fördel för lagförslaget var ungefär att det bidrog mycket positivt till folkhälsan och skulle spara pengar och förkorta vårdköerna. Tack och lov var Bp:s motion kraftigt negativ till propositionen, och föreslog att den skulle avslås (samt dessutom att sjukvården skulle se till hela människan, och att doktorer istället för att bara skriva ut läkemedel skulle få skriva ut motion). Motiveringen löd (och jag citerar rakt av nu; då jag planerade att blogga om saken såg jag till att spara samtliga papper vi fick; fetningen och kursiveringen är dock min):

Vi måste leva i samklang med naturen. Inopererade mikrochip ska inte vara en naturlig del i våra kroppar. Samhället kan aldrig tvinga någon att operera in ett mikrochip. Det är en kränkning av integriteten att tvinga människor att använda mikropchip. Vi vill att sjukvården ska bli bättre på att se hela människan. Ett inopererat mikropchip ger staten full kontroll över den enskilda individen. Vi får ett samhälle där staten övervakar varje steg vi tar. Balanspartiet ser stora risker med att företag till exempel försäkringsbolag, får tillgång till information i choippen.

Rent utsagt underbart! Yes! Jag skulle inte behöva argumentera för något jag tycker är uselt, utan tvärtom kunna använda samma argument (det vill säga FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, och Europakonventionen) jag skulle använt i en verklig diskussion! Fantastiskt! (Jag tyckte verkligen att det var fantastiskt; det visar hur medryckande rollspelet var. Egentligen hade förstås Demokrativerkstaden ingen betydelse alls för mikrochip.) Något annat positivt var att jag hamnade, tillsammans med min diskussionskunniga goda vän, i justitiutskottet, som var det utskott som skulle hantera frågan om mikropchip (klottret skulle diskuteras i det enda andra utskottet som fanns i Demokrativerkstaden, socialutskottet). De andra i gruppen gick även med på att jag skulle bli partiets talesperson i frågan om mikrochip (skärmen gav oss nämligen i uppgift att utse en sådan). Klotterfrågan brydde jag mig inte så mycket om, då jag ändå inte skulle diskutera den (därför kommer jag inte skriva ned särskilt mycket om den frågan).

Sedan fick vi gå runt bland de andra partierna och höra oss för om deras åsikter, och försöka förhandla med dem. Det verkade som att vi, tillsammans med Värdepartiet (”KD”) och Frihetspartiet (”M, FP och C”), skulle ena oss i kritiken mot propositionen. Vi var dock osäkra på huruvida det räckte för att fälla lagförslaget. Efter minglandet började det första utskottsmötet. Min goda vän valdes till utskottsordförande, och vi började med att samtliga partiers talesperson i frågan fick framföra sin åsikt, men en minuts taltid.

Det var inte särskilt svårt att tala för Bp:s åsikt i frågan, då den var så gott som identisk med min egen. Jag behövde bara prata på om hur rätten till ett privatliv var en mänsklig rättighet. Dessutom uppfann jag, eller kanske Fp:s talesperson (Fp ville ha inopererade mikrochips, men det skulle vara frivilligt för var och en att operera in dem, något vi i Bp höll med dem om; tekniskt sett sade vi enligt motionen egentligen nej till mikrochips överhuvudtaget, men det spelade ingen större roll; dessutom skulle vi kompromissa), ett till argument: folkhälsan skulle kanske förbättras, men det borde vara en fråga för individen. Om en individ värderar sin egen hälsa mer än sitt privatliv, fine, då får de inopererade mikropchips, men vi som faktiskt kan tänka oss att inte ha ett 100-procentigt sjukdomsförsvar (även de med mikrochips skulle ju hursomhelst slutligen dö, av ålder som inte annat) om det innebär att våra privatliv respekteras skulle kunna strunta i mikrochips.

Regeringsföreträdaren och Sp:s (”V”) företrädare kunde inte riktigt besvara de argumenten, varken när de talade eller senare i den öppna debatten, som ändå gick relativt sansat till; alla fick komma med inlägg, med en halv minut per inlägg (om jag inte missminner mig), men en måste först anmäla sig till talarlistan (ordföranden bara klickade på ens namn för att lägga till en; resten skötte datorn, ungefär). Jag talade flera gånger, och jag, som balanspartist (Bp; ”MP”), frihetspartisterna (Fp; ”FP, M och C”) och värdepartisterna (Vp; ”KD”) attackerade och massakrerade skickligt motståndarnas argument. Vi tre partiers talespersoner tog även i hand på att rösta ned regeringens proposition. Segern i voteringen föreföll säker; vi hade nämligen majoritet tillsammans, kunde vi se på skärmen. Någon gång under tiden mottog vi även ett e-mail från nätverket Rätt till integritet, som protesterade mot påtvingade inopererade mikrochip. E-mailet fick mig nästan att skratta; det var… tja, läs själva:

Sjukt förslag

Från:                        Rätt till integritet [post@ratt_till_integritet.se]
Skickad:                  2009-10-23
Till:                           Socialutskottet                     [socialutskottet@demokrativerkstaden.e]

Hej!
Vi är ett gäng ungdomar i åldern 15-18 som tycker att det är helt fel med obligatoriska mikchip. DOm säger att mikrochippen gör att sjuka får bättre vård…not. :] VI tycker att förslaget är helt sjukt!!! Tänk om någon skulle kunna hacka sig in migrochippen och styra människorna. Redan idag är det stora problem med personer som hackar sig in i olika datorsystem. Kolla gärna in vårt upprop på Facebook där vi samlar tusentals motståndare yill inopererade mikrochip. Var modiga, säg nej till chippen!

Med vänliga hälsningar
Nätverket Rätt till integritet

Det är dels så likt verkligheten, men samtidigt baserat på fördomar. Dels brukar vi nätmedborgarrättskämpar inte skriva så dåligt, och dels brukar inte Facebook vara huvudarenan för det digitala motståndet; Facebook är ofta en del av det digitala motståndet, men knappast själva samlingsplatsen för kritikerna. Nå, detta e-mail stärkte oss förstås bara än mer i vår kritik av obligatoriska mikrochip.

Något annat som dök upp på skärmen var en nyhetssändning på radio. Vi valde att lyssna på den. En mycket professionell, kvinnlig röst läste på ett journalistiskt och trovärdigt sätt (tänk Ekot) upp ett nyhetsinslag om mikrochipsen. Sifo hade tydligen gjort en opinionsundersökning, som visade att större delen av svenskarna var negativa till lagförslaget och tyckte att det var ett alltför stort ingrepp i den personliga integriteten. Inte bara själva nyhetsförmedlingen, utan även nyheten, var alltså trovärdig. Och beväpnade med ytterligare ett argument – folkets åsikt – gick jag och min goda vän till det andra och avslutande utskottsmötet i justitieutskottet rörande mikrochips. Något oroväckande var dock att Gp (regeringspartiet; ”S”) hade besökt Värdepartiet (”KD”) väldigt mycket, troligen i syfte att få dem att ändra sig om mikrochippen. Det gavs väldigt olika bud från Vp (”KD”), och alla verkade rätt förvirrade och mycket stressade, inklusive mig själv, när det var dags för det sista utskottsmötet och därmed beslutet av Socialutskottets betänkande rörande inopererade mikrochip.

Allt verkade väldigt rörigt. Vp (”KD”) sade sig ogilla mikrochip, men samtidigt hade de ingått en allians med Gp (”S”), för tillsammans hade de tydligen majoritet, och de ville inte dela på makten. Samtidigt hade tydligen Gp (”S”) gått med på frivilliga istället för obligatoriska mikrochip, för att kunna samarbeta med Vp (”KD”). Vp (”KD”) hävdade, typ, att de gått med på en kompromiss… huruvida kompromissen var att mikrochip skulle finnas, men dock bara vara frivilliga (Vp:s egentliga åsikt från början var egentligen ett nej till alla inopererade mikrochip, frivilliga som ofrivilliga), eller att de givit med sig helt och hållet och skulle rösta för obligatoriska mikrochip var mycket oklart. Det verkade som om Gp (”S”), när verkligen tillfrågadem, i alla fall inte ville ha obligatoriska, utan bara frivilliga, mikrochip, men enda anledningen till att de inte ville rösta så var att de inte ville rösta med oss… Ologiskt och irrationellt; om vi höll med varandra, varför inte rösta tillsammans? Enligt deras skruvade logik skulle de nog få mer makt med egen majoritet… Dessutom fanns frågor om huruvida vi skulle ha en ny myndighet, vad pengarna staten tjänade på mikochip skulle gå till, samt vad mikrochipinformationen fick användas till. Nå, utskottet lyckades till slut producera ett betänkande som (delvis) lydde:

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

a. Det ska vara frivilligt att operera in mikrochip.
b. Mikrochippen får bara användas inom sjukvården.
c. En ny myndighet, Mikrochipmyndigheten, ska se till att informationen vara används inom sjukvården och inte för att kontrollera människors liv.
d. Pengarna staten tjänat på en effektivare sjukvård ska gå till bistånd.

Ingen var nog egentligen särskilt missnöjd med betänkandet. Det fanns en reservation, men för att det var så kaosartat var det oklart om någon ens stödde den. Förvirrat, ja. Slutligen gick vi dock till plenisalen (inte riksdagens verkliga, alltså…). Först förklarade talmannen att en företrädare för majoriteten inom utskotten skulle tala i talarstolen för betänkandet, och sedan en reservant för reservationen. Då det egentligen inte (det var, som sagt, oklart) fanns någon som stödde reservationen, som ändå existerade, talade bara en riksdagsledamot i talarstolen om mikrochips. Gissa vem? Just det.

Jag fick hur lång tid som helst på min att tala, inledde talet med ”Tack, fru talman” som vi instruerats (och som jag förstås upplevt på riktigt, i verkliga plenisalen, bara någon vecka tidigare), berättade att vi yrkade på avslag för regeringens proposition (roligt att äntligen få praktisk användning av formell politik-språk), framförde alla de punkter som fanns i betänkandet (fast jag tror jag möjligtvis glömde att pengarna skulle gå till bistånd) och argumenterade helt kort för våra förslag. Argumenten var 1) att kränkningen av privatlivet skulle vara för stor med regeringens proposition, 2) att majoriteten av svenskarna var negativa enligt Sifo-undersökning och 3) att de som bryr sig mer om sin hälsa än sitt privatliv med vårt förslag bifallet skulle vara fria att inoperera mikrochip. Jag möttes av stora applåder, både före och efter mitt tal, och gick ned från talarstolen med ganska stor säkerhet om att vi skulle få igenom våra yrkanden.

Efter att klottertalarna (en som företrädde majoriteten i riksdagen, och en minoriteten; vi i Bp – ”MP” – tillhörde sorgligt nog minoriteten, då vi yrkade på avslag av regeringens proposition som bland annat innebar rätt för poliser att kroppsvisitera misstänkta klottrare och ökade strafflängden för klotter) hållt sina tal i talarstolen, var det dags för voteringen. Voteringen skedde inte genom handuppräckning, som jag trott att den skulle göra, utan på ett betydligt mer professionellt sätt (professionalitet genomsyrade hela rollspelet): ett slags apparater med knappar använder, och resultatet visades upp på en skärm. Var och en av utskottets betänkanden röstades om för sig.

Var en och en av socialutskottets betänkanden rörande inplanterade mikrochip gick igenom, och det med klar majoritet. Jubel! Privatliv FTW (just det ropade jag faktiskt ut i salen…)! Yes! Jippie! Tjoho! Underbart! Det kan tyckas irrationellt att fängslas så av ett egentligen obetydligt rollspel, men jag kände uppriktig, äkta glädje. LOL. Det var hursomhelst uppiggande och -glädjande. Behövt efter mer än en veckas (med undantag av tiden på Öland; fågelskådningen var även den distraherande) nedslagenhet.

Efter voteringarna lämnade vi in partibrickorna, men fick behålla nyckelbanden vi haft dem i. Vi diskuterade rollspelet genom att vi skulle ställa oss i olika hörn av salen beroende på vad vi hade för svar på den fråga handledaren (i rollspelet ”talmannen”) Sofia (Sofia arbetar som riksdagsinformatör, vilket till stor del består i att arrangera detta rollspel) ställde. Det visade sig att de allra flesta tyckte det varit väldigt roligt, och inte heller särskilt svårt. Klassen var väldigt splittrad rörande vad som varit svårast. Klart jobbigast, eller kanske med ett bättre ordval mest ansträngande, var enligt min mening den andra utskottsdebatten och minglet som föregick den; det var så hektiskt, oklart och spännande. Ha i åtanke att ”jobbigt” i detta fall inte är synonymt med ”tråkigt”, ”obehagligt” eller ”avskyvärt”, utan snarast synonymt med ”arbetsamt”.

När jag efter rollspelet frågade en del klasskompisar om huruvida de helst gjort studiebesöket eller haft vanliga lektioner och därmed slutat i vanlig tid, vilket var ungefär två timmar tidigare än när vi faktiskt slutade då vi hade studiebesök, svarade flera att de föredrog studiebesöket. Det säger bättre än alla mina positiva ord om Demokrativerkstaden hur skickligt skapat spelet var.

Nå, studiebesöket var inte klart i och med avslutningen av rollspelet. Efteråt besökte vi riksdagen. Jag fick möjlighet att ställa och få svar på alla möjliga frågor om riksdagen (bland annat fick jag reda på att elektronisk omröstningen diskuteras, men att några konkreta planer inte finns, och att det inte heller finns planer på författningsdomstol); jag försökte till fullo nyttja möjligheten att få politisk information då jag för en gångs skull faktiskt pratade med en person som hade som yrke att just sprida information om riksdagen (vanliga SO-lärare är inte specialiserade, så de räknas inte; Sofia hade förresten varit SO-lärare tidigare, vilket kan förklara mycket av hennes höga kompetens i informationsspridning till högstadieelever). I riksdagen besökte vi plenisalen (dock inte under pågående debatt eller votering; således kunde Sofia prata obehindrat), och när vi blev tillfrågade om det svarade faktiskt ett par personer att de kunde tänka sig att arbeta på riksdagen (jag räckte upp min hand redan innan hon avslutat frågan).

Klockan fyra slutade vi (i och med att vi slutade för dagen påbörjades även höstlovet, om någon undrar varför jag när det normalt sett är skola sitter hemma och bloggar :-)). Studiebesöket var extremt lyckat; det var roligt, intressant, och lärorikt, inte bara för en politiknörd som jag, utan – åtminstone till synes – för hela klassen. Alla eventuella SO-lärare som läser detta: boka ett besök på Demokrativerkstaden redan idag! Och alla eventuella högstadieelever som läser detta: tjata på era SO-lärare om att boka ett besök på Demokrativerkstaden redan idag! Platserna för hösten är tyvärr uppbokade, men det finns några kvar i vår. Skynda er; de lär ta slut fort.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att själv fotografera. Fotografier från Demokrativerkstaden finns dock på diverse olika platser på Internets.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »