Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘flygbladsutdelning’

Så började då idag mitt deltagande i Djurens Rätts utdelningsutmaning sommaren 2012 i form av mitt Projekt 2500+100, där jag ämnar dela ut 2500 foldrar och 100 affischer (och därutöver påverka Piratpartiet och Fältbiologerna till att anta god djurrättspolitik). Tyvärr har de 50 ”Djur är inte mat”-affischerna – med ett gulligt grismotiv – reducerats till 3, oklart varför. Kanske är de slut? Nå, de gröna ”Djur har rättigheter”-affischerna har jag 50 av (tror jag – jag har inte räknat). Därutöver har jag nio buntar foldrar. Kanske det var platsbrist i boxen?

Nå, efter denna lilla inventering var det dags att ge sig ut. Jag tog min häftpistol, de rätt många häftstift som finns kvar sedan valet 2010, och en bunt med kanske 30 affischer. Så hoppade jag upp på cykeln – prima aktivismredskap sedan 2009 – och gav mig av.

Cykel - check!

Cykel – check!

Mitt första mål var Sandsborgs tunnelbanestation, som har två anslagstavlor – en på var sida om spåret. Eftersom många människor som bor såväl öst som väst om tunnelbanan passerar förbi den östra anslagstavlan, då den ligger vid gångvägen till områdets klart största matbutik, var denna tavla högprioriterad. Därför fick den en av mina så få Gris-affischer. Denna min första uppsatta djurrättsaffisch någonsin kan ni se här nedan.

Medan jag höll på med affischen tilltalades jag plötsligt av ett barn i kanske 12-årsåldern som stod några meter längre bort. Hen frågade varför jag satte upp affischen; ”man kan ju inte leva utan kött!”. Jag förklarade för henom och hens jämnåriga vän att det kan man visst, att jag själv gjort det i tio år (sanning med modifikation – jag orkade inte förklara varför jag äter fisk där och då) och att många andra gör det.

Östra vid Sandsborgs tunnelbanestation - check!

Cykel – check!

Så ledde jag cykeln genom den lilla tunneln där trappan till tunnelbanan ligger, och ut på andra sidan ytterligare fem meter. Där stannade jag vid den västra, något mindre besedda anslagstavlan – denna fick standardaffischen, den bildlösa och lite tråkigare men politiskt kanske viktigare gröna ”Djur har rättigheter”-affischen.

Västra vid Sandsborgs tunnelbanestation - check!

Västra vid Sandsborgs tunnelbanestation – check!

Klar med Sandsborg drog jag vidare, förbi Gamla Enskedes bageri där någon deckarförfattare tydligen brukar hålla till, förbi den gamla pizzerian, och så ner i den enorma tunneln under Nynäsvägen. På andra sidan kom jag ut på platsen där loppmarknader brukar hålla hus, så svängde jag vänster vid Triangelkyrkan och kom fram till korsningen där en av min rundas största anslagstavlor finns uppspikad. Den rätt slitna tavlan var förvånansvärt tom, så jag kunde placera min affisch på ett rätt centralt och fint ställe. Inte skymten av ifrågasättande barn här; istället var det ganska lugnt – inte så märkligt givet de grådaskiga fullständiga molntäcket och de regnskurar som tidigare drabbat oss, innan min avfärd.

Triangelkyrkan/Enskedeskolan - check!

Korsningen Triangelkyrkan/Enskedeskolan – check!

Nästa anslagstavla befann sig bara kanske tvåhundra meter längre ner längs vägen förbi skolan. Denna var mer fullbelamrad, men jag hittade en ledig – av ett träds nedhängande bladverk dock visserligen delvis skymd – plats. Jag valde den, trots dess suboptimala placering. Mina tankar kring affischering har nämligen utvecklats till något slags kodex, ett självuppfunnet (men väldigt sunt förnuft-baserat) etiskt system, jag söker följa. Dessa består helt enkelt i ett slags steg-för-steg-lista över hur man ska hantera affischering. Here goes:

  1. Sätt aldrig din egen affisch över någon annans material om det finns ledig plats.
  2. Om du måste sätta din egen affisch över någon annans plats, välj i första hand att sätta över utgångna grejer (typ ”Kom på festen 20 juli!” när det är 23 juli).
  3. Om det inte finns några utgångna grejer, väljs i första hand att sätta över grejer som finns i flera, identiska exemplar på samma anslagstavla.
  4. Om det inte finns grejer som finns i fler exemplar på samma anslagstavla, välj i första hand att sätta över kommersiella saker.
  5. Om det inte finns kommersiella saker, först är det okej att sätta över ideella, aktuella saker.

Men det är förvisso okej att om det kommer till det femte steget (vilket det gör lite för sällan för att kallas ofta men lite för ofta för att kallas sällan) sätta upp egna affischer som täcker andras material. För anslagsstavlorna tillhör alla, och rättvisan ger vid handen att ”senast får gå före” är det som ger bäst spridning åt så många budskap som möjligt.

Margaretaparken - check!

Margaretaparken – check!

Nå, nu var ju detta med prioriteringsregler och kodex inget problem i detta fall: resan fortsatte.

Nu var det fortsatt raksträcka, men denna gång lite längre distans, till nästa punkt på banan. Som du, kära läsare, kanske förstått by now är dessa anslagstavlor del i en noggrant utmejslad bana. Denna uppkom i embryonal form redan 2006, då jag med familj satte upp ”Ja till trängselskatt”-affischer runtom i Stockholm inför trängselskattsomröstningen. Det utgjorde för övrigt min allra första aktivistiska gärning, utförd vid 10 års ålder. Innan dess tyckte jag politik var urtråkigt.

Nästa stopp på banan var vid busshållplatsen Plantskolevägen. Här tvingades jag ta till prioriteringsreglerna enligt ovan.

Plantskolevägen - check!

Plantskolevägen – check!

Därefter fortsatte jag uppför backen och kom fram vid torget vid Bea, nära Svedmyras tunnelbanestation. Här fanns fordom en anslagstavla – men (vilket jag anade, kanske från någon affischeringsomgång 2010) den har tagits ned nu. Sorgligt.

Jag nöddes fortsatte. Omedelbart kom jag till ett vägval, i dubbel bemärkelse. Jag valde att inte söka mig vidare mot tunnelbanenätets rätt långa sträckning åt sydväst, i förorter jag kan föga av (särskilt affischeringsmöjlighetsmässigt), utan istället att svänga höger (dock ej politiskt!) och cykla nedför Enskedevägen. Innan jag kom till Enskede IP stannade jag vid ett övergångsställe, tog mig över vägen mot vänster och cyklade ut vid Enskedefältet, där jag förr brukade tillbringa en del raster och idrottslektioner för många år sedan. Den skola jag gick i då, Enskedefältets skola, stirrade sommartom ner på mig uppifrån den lilla höjden på min högra sida. Väl medveten om anslagstavlebristen i dessa områden fortsatte jag någon halvannan kilometer, ända bort mot Vårflodsparken. På vägen blåste det väldigt mycket – de 20 graderna till trots var denna molniga dag, där det understundom (men tack och lov mycket sällan) kändes små droppar i luften, inte särskilt inbjudande till cykling.

Då vädrets makter besegrats gick jag av cykeln vid den gamla goda anslagstavlan nära Vårflodsparkens lilla simbassäng med halvmeter högt vatten – denna tavla utgör nog Enskedefältets enda. Uppsättningen var mycket snart avklarad.

Vårflodsparken - check!

Vårflodparken – check!

Så var det med det. Nu ut på de lugna bilgatorna ett kort tag och sedan upp igen på stigen som fortsätter från Vårflodsparken längs med den fotbollsplan av grus som går under det udda namnet Kaninburen. Så höger då man åter kommer ut på asfalten och 100 meter bort till Enskede värdshus. Här finns en stor anslagstavla, vars knallorange:a björkvedsskylt har suttit uppe så länge jag kan minnas. Idag hängde den lite på trekvarten. Nå, det hindrade inte alls mig i mitt syfte!

Enskede värdshus - check!

Enskede värdshus – check!

Sedan framåt, över ett stort övergångsställe på Sockenvägen, upp för en sluttning och så vänster in i det vackra trädgårdsstaden Enskede gård (det begreppet har för övrigt en alldeles utmärkt och vacker Wikipedia-artikel). Här, vid containrarna, mötte jag en äldre släkting till mig, och jag drog iväg till Linde med löfte om att träffas vid hennes hus i närheten. Vid Linde, en station i den så praktiska tvärbanans sträckning mot Alvik, ligger anslagstavlan strax ovan stationen, på andra sidan från Enskede gård sett. Uppsättningen gick väl.

Linde - check!

Linde – check!

Efter hallonplockning-, ätning- och -medtagning fortsatte färden, fast nu mer inriktad på att komma hem och ta några tavlor på vägen. Vid Enskede gård famlar nämligen min gamla trevliga runda ut i intet; jag har ingen direkt naturlig fortsättning och känner inte till några anslagstavlor riktigt i närheten. Tänkbara fortsättningar framöver är mot sydväst, längs med tunnelbanans gröna linje mot Hagsätra; åtminstone vid stationerna torde det finnas anslagstavlor. Delar av området känner jag dessutom ändå till från promenader år 2010 och diverse medicinsk aktivitet. En annan variant vore att fortsätta längs tvärbanan; till Årstaberg har jag åtminstone cyklat, över Årstafältet, men längre har jag aldrig kommit. Det vore en cool heldagsutflykt att försöka nå Alvik.

Jag stannade till vid den nya indiska restaurangen på Bägerstavägen. Klart mest estetiskt tilltalande bilden hittills blev resultatet av detta (och den var ändå inte särdeles estetiskt tilltalande; det är förvisso svårt att plåta anslagstavlor på estetiskt tilltalande sätt…).

Bägerstavägen - check!

Bägerstavägen – check!

Jag fortsatte min cykeltur hemåt via tunneln under Enskede gårds tunnelbanestation för att avverka även denna stations anslagstavla, som tidigare varit så fallfärdig att den bokstavligt talat delvis fallit sönder men som för något år sedan ersatts med en ny (?). Nemas prolemas.

Enskede gårds tunnelbanestation - check!

Enskede gårds tunnelbanestation – check!

Så Trädskoleområdets ej uppnämnda park…

Onämnd park - check!

Onämnd park – check!

Och sedan mot vänster, efter en lång färd österut, när jag egentligen skulle åt höger- jag ville ta Blåsuts anslagstavlor, för även denna tunnelbanestation har tvenne sådana, och välsedda därtill. Den på västra sidan gick bra…

Västra vid Blåsuts tunnelbanestation - check!

Västra vid Blåsuts tunnelbanestation – check!

…liksom östra:

Östra vid Blåsuts tunnelbanestation - check!

Östra vid Blåsuts tunnelbanestation – check!

Alles klar – för idag. Imorgon fortsätter aktivismen. Jag hoppas du själv vill delta i detta projekt och dela ut Djurens Rätts material. Det är djuren värda.

Projekt 2500+100 – statusrapport

Omsorg om djur som denna berberapa är den yttersta bevekelsegrunden för detta projekt.

Omsorg om djur som denna berberapa är den yttersta bevekelsegrunden för detta projekt.
Foto: RedCoat, CC-BY-SA 2.0.

Affischer:

  • Antal affischer uppsatta idag: 13
  • Antal affischer uppsatta, totalt: 13
  • Kvarvarande antal affischer: 87

Foldrar:

  • Antal foldrar utdelade idag: 0
  • Antal foldrar utdelade, totalt: 0
  • Kvarvarande antal foldrar: 2500

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischeringkampanj, djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Paketet, utanför det ICA där mitt lokala Posten nu huserar. (Korporativism?) Paketet var mycket tungt.

Paketet, utanför det ICA där mitt lokala Posten nu huserar. (Korporativism?) Paketet var mycket tungt.

”Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke.” Så sjunger Jocke Berg i Kents ”Duett”. Dessa ord har alltid haft ett slags exotiskt skimmer över sig för mig – som det barn av nittiotalet jag är, får jag sällan riktiga brev. Men så hände det, igår! Jag fick ett riktigt brev!

Nja, det är en sanning med modifikation. Brevet var i själva verket ett paket. Avsändare: Djurens Rätt. Denna anrika organisation kämpar mot djurplågeri i alla dess former och av alla dess syften. Och nu ska jag berätta hur det kommer sig att de skickar paket till mig.

Sedan jag blev semi-vegetarian vid 6 års ålder har jag sakta men säkert uppnått en syn på djur som varelser som inte bör utsättas för smärta. Den senaste tiden har jag också utvecklat den filosofiska grunden. Djurens rättigheter är i själva verket ingen mer än en naturlig utvidgning av begreppet ”mänskliga rättigheter” till att, då det är tillämpligt, även gälla kännande varelser. Rätten att slippa tortyr grundar sig i tortyrens hemskhet. Och tortyr är vedervärdig, oavsett vilken art den torterade tillhör – givetvis förutsatt att tortyroffret kan uppleva smärta.

Djur kan uppleva smärta; således går det emot principer om grundläggande rättigheter att uppsåtligen åsamka lidande hos dem.

Denna tes har jag alltså mer eller mindre burit på i flera år. Men först alldeles nyligen, i samband med Avaaz kampanj (som fortfarande är aktiv) för att stoppa slakten av Afrikas lejon, har jag verkligen fördjupat mig vidare i frågorna. Jag undersökte Djurens Rätt, en organisation jag var bekant med sedan tidigare, och kom fram till att våra åsikter överensstämde – utom eventuellt i frågan om djurförsök.

(Djurförsök för kosmetika är dock helfel – här finns inget moraliskt dilemma alls. Så skriv under namninsamlingen för att kosmetika som testats i djurförsök inte ska få säljas i EU!)

Nu har jag funderat mer på detta med djurförsök, och kommit fram till att de medicinska vinster sådana försök kan leda till likväl inte motiverar tortyr av djuren. Vill vi som samhälle rädda liv (vilket vi givetvis vill) finns andra, mer effektiva metoder att göra det på, som inte alls inkluderar lidande. Ökat bistånd, mer pengar till svenska sjukvården, större forskningsanslag och så vidare kan alla rädda liv, utan att någon kännande varelses grundläggande rättigheter ska behöva kränkas.

7 juli gick jag därför med i Djurens Rätt, och jag har därför gått med i deras utdelningsutmaning för den här sommaren. Det handlar kort och gott om att jag denna sommar ska dela ut material för Djurens Rätt. Materialet beställde jag på Djurens Rätts webbplats. Alla kan beställa material helt gratis (oavsett om de är medlemmar eller ej) där.

Och så kom de med posten! 50 affischer med texten Djur har rättigheter (kan ses på nätet), 50 affischer med texten Djur är inte mat (finns givetvis också på nätet) och 2500 foldrar om hur djur behandlas i livsmedelsindustrin, Djur är inte mat (de finns här)Dessa ämnar jag sätta upp respektive dela ut i Söderort där jag bor under kommande veckor, helst så jag blir klar innan sommarlovet är över. (Fokuset på mat beror på att det enligt min uppfattning är en mycket mer självklar fråga än djurförsöken, och att jag är betydligt mer insatt i de många nackdelarna – och man kan skriva under en namninsamling mot kött på Nobelfesten.) I vilket fall fortsätter jag kanske när jag är klar. Jag kommer blogga om denna djurrättsaktivism, i artikelserien Projekt 2500+100 som härmed inleds, och vem vet – när jag är klar kanske det blir ett Projekt 5000+200?

Utöver materialutdelningen – som dels syftar till att sprida information och förhoppningsvis påverka människor, dels till att jag ska komma ut och få motion denna sommar 😉 – tänker jag också försöka övertyga Piratpartiet om att anta en rättighetsbaserad djurpolitik. Just för att djurens rättigheter är en naturlig utveckling av människors rättigheter, och eftersom Piratpartiet är ett så rättighetsbaserat parti, tror jag det kan lyckas. Inlägg kommer småningom på Breddningsbloggen, och det kommer jag följa upp med en motion till höstmötet. Om ni har någon input på tänkbara pirata vinklar på djurpolitiken, skriv dem gärna i en kommentar!

Vidare tänker jag att även Fältbiologerna bör ta ställning för djurens rättigheter. Att, likt kampanjen för att stoppa avverkningarna av Ojnareskogen, ta hänsyn till ekosystem, arter och biologisk mångfald är bra och givetvis viktigt. Men det räcker inte med sådana övergripande perspektiv. Även de individuella djuren måste tas med i beräkningen, för att ens politik på allvar ska respektera djur och natur. Skalbaggar och träd har förstås inga rättigheter, eftersom de inte kan känna smärta, men däggdjur och fiskar utsätts för många hemskheter i profitens namn. Fältbiologerna är oerhört radikala (i positiv bemärkelse) i många frågor. Om organisationen inte ens har en åsikt i djurrättsfrågan (vilket jag är osäker på, men jag tror faktiskt inte det) är det således mycket märkligt. Känner du till något om synen på detta hos Fältbiologerna som organisation? Kommentera! Här blir det nog också en motion till nästa årsmöte.

Nå, that’s it. Nu skall jag ut och dra igång Projekt 2500+100!

Paketet när jag äntligen lyckats baxa hem det. Och nu ska materialet ut! :-)

Paketet när jag äntligen lyckats baxa hem det. Och nu ska materialet ut! 🙂

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischeringkampanj, valkampanj, , , djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

I förmiddags delade jag ut foldrar i hela Enskede Gård. Sedan började det regna (vilket även störde andra valarbetare), varför jag fick åka hem; jag var inte alls klädd efter väder. När regnet några timmar senare slutade cyklade jag till Enskedefältet (framme halv åtta) och delade ut foldrar i två timmar (cyklade därifrån kvart i tio). Jag lyckades ta slut på foldrarna och börja på flygbladen jag hade kvar, men hann inte få ut alla. Hela den del av Enskedefältet som ligger sydväst om Sockenvägen fick i vilket fall foldrar/flygblad i de brevlådor som saknade ”Ingen reklam”-skylt. Nu har jag cirka 300 flygblad kvar (den enklaste sorten), och ungefär 120 affischer (60 A3, 30 UP/PP och 30 av en sort jag inte ens öppnat och kollat på) – meningen var att de senare skulle sättas upp idag, planer regnet satte P för.

Also, här är ett filmklipp som passat bättre till gårdagens aktivismrapport. Den spelades nämligen in i förrgår på Mynttorget, då vi hade flygbladsutdelning där. Jag lyssnade på Emmas och Annas diskussion i början av klippet, och även precis i slutet. Föga politiskt. Mycket underhållande.

Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Detta är något av en remix av Skivad limes välskrivna inlägg.

Efter skolan igår var det flygbladsutdelning på Mynttorget med efterföljande fika på Café Gråmunken (random note: när jag klev av t-banan hemma för att före piratgrejen äta mellanmål såg jag en tjej med både PP- och MP-knapp. trevligt!). Flygbladsutdelningen, som började klockan fyra, var hyfsat lyckad; bortsett från regn i början och i slutet (vädret var väldigt omväxlande; tio minuter efter strålande solsken öste det ner från himlen) fanns det inte mycket att klaga på. Eller ja, det var för många turister, men piratuppslutningen var god; ett ungefärligt dussin närvarade. Det är inget emot överfyllda Gråmunkenkällare från den (som jag nu inser) legendariska EP-valrörelsen 2009, men det är fler än det varit tidigare i år. Förhoppningsvis vaknar våra aktivister till på slutet, och ser till att vi åtminstone får de där 2,5 procenten vi skulle ha så stor nytta av 2014.

För det är just 2014 som jag siktar på nu. Riksdagsvalet 2010 är förlorat (don’t quote me on that om vi skulle komma in – eller förresten, gör det gärna, för då kommer jag inte bry mig ett dugg om att jag hade fler, utan bara ha två känslor: glädje och förvåning) – det är 2014 vi kommer göra vårt inträde. Detta är mycket synd, men jag accepterar det. Att inte acceptera det – att inte mentalt förbereda sig på ett resultat på under fyra procent – skulle bara leda till hopplöshet om vi inte kommer in i riksdagen i år. Att jag accepterar det betyder dock på intet sätt att jag struntar i att kampanja, av ett par anledningar: det osannolika kan fortfarande hända (vi kan komma in), men framförallt behovet av minst 1 (gärna 2,5 procent).

En procent skulle nämligen innebära full vallokalstäckning.  Utöver den politiska legitimitet det blotta faktum att våra valsedlar definitivt ligger som de etablerade partierna ger, innebär detta att alla potentiella piratröstare kommer veta om att vi fortfarande finns kvar och ställer upp i riksdagsvalet även 2014. Vi skulle inte förlora någon röst på grund av att (som nu) var tjugonde förtidsröstare måste göra sig besväret att ta en blank valsedel och skriva Piratpartiet på (en möjlighet många väljare kanske inte känner till), och vi skulle inte behöva – i samma grad – lägga massor av kraft på att lägga ut valsedlar. Visst, vi skulle fortfarande vilja göra det, för kandidatlistorna läggs inte ut av statsapparaten, varken för oss eller någon annan. Men det vore inte lika behövt. Sammantaget ger en procent en ganska god förbättring i chans jämfört med detta val, och den psykologiska betydelsen för oss aktivister ska inte förminskas: känslan av att ”i alla fall” ha klarat av detta mål – något att glädjas åt även utan riksdagsinträde – är stark. ”Var hundrande röstare röstar pirat” känns mycket bättre än ”Vi fick inte ens en procent förra valet”.

Det andra målet för Piratpartiets framgångar i detta riksdagsval är 2,5 procent. 2,5 procent ger ekonomiskt statsstöd. Att våra aktivister slipper ta av sin egna ekonomi och donera till partiet alternativt köpa in saker för partiet vore en oerhörd fördel. Dessutom skulle det möjliggöra betydligt mer massmedial reklam; det är ett extremt enkelt sätt att få uppmärksamhet om en har tillräckligt med pengar, men ett totalt omöjligt sätt att få uppmärksamhet om en inte har pengar. (Visst, vi har haft viss massmedial reklam i år, men den märks inte av; nästan alla icke-aktiva pirater och icke-pirater jag pratat med har sagt att de nästan inte alls sett oss denna valrörelse.) Även här är den psykologiska effekten för oss själva betydelsefull; 2,5 procent är väldigt mycket bättre än en procent, och då har vi en bra grund till en väljarbas att stå på.

Men viktigare än allt detta – alla dessa fördelar si och så många procent kan ge även utan riksdagsinträde – är våra idéer. Våra idéer är väldigt mycket äldre än oss, och våra idéer kommer överleva långt efter oss.  Våra idéer är nämligen frihetens och de mänskliga rättigheternas budskap, och trots oräkneliga försök att hindra dem värdena, har människor alltid kämpat tillbaka. Just här och just nu är det Piratpartiet som är  de största kämparna (tillsammans med den enda folkpartistiska riksdagsledamoten som gör skäl för det epitet partiet gör anspråk på – ”liberalerna” – Miljöpartiet, Vänsterpartiet och en del frihetligt sinnade i andrapartier).

För hundra år sedan var det Socialdemokraterna som var de främsta förespråkarna för medborgarrätt, i sin kamp för ha allmän och lika rösträtt. Långt innan dess var det upplysningens filosofer och vanliga medborgare, som äntligen ville tillerkännas sina rättigheter efter kristendomens århundranden av tyranni. Faktum är att genom historiens gång, har oräkneliga försvarare för friheten gjort sitt yttersta för den. Och inget säger att detta kommer förändras i framtiden. Kommer det fortfarande vara människor som kallar sig ”pirater”, eller kommer det vara någon av de etablerade rörelserna som på allvar tagit upp och prioriterat frågorna? Kommer det måhända skapas en helt ny rörelse?

Jag vet inte. Det vet ingen. Men det vi vet, är att ett nederlag, i ett land, som gäller i fyra år, är oerhört litet och obetydligt i det stora hela. Jämför gärna med Miljöpartiet, de första riktigt politiskt engagerade inom miljörörelsen. De kom inte in i sitt första riksdagsval 1982 (då de i och för sig saknade partiledare/språkrör, men de ställde upp och fick 1,65 procent). De kom inte heller in i sitt andra riksdagsval 1985, utan backade till och med där till 1,5 procent. De lyckades visserligen 1988 komma in i riksdagen med drygt fem och en halv procent. Men följande val -91 åkte de ur riksdagen. Miljöpartisterna hade kunnat ge upp då, 1985, då de för andra valet i rad misslyckades och dessutom backade. ”Äsch, svenska folket gillar uppenbarligen inte miljön, det här är meningslöst.” Eller -91, då de kunde ha trott att deras politiska framgång bara skulle räcka en mandatperiod.

Men det gjorde de inte. De fortsatte kämpa, och idag – knappt tre decennier från starten – är miljöfrågorna minst lika viktiga som för trettio år sedan. Miljöpartiet hamnar i mätningar mellan tredje och femte största parti, och löper ingen risk att åka ur riksdagen. Den miljömässiga medvetenheten har generellt sett ökat; företag kan inte längre komma undan med miljöovänlighet för att ingen bryr sig, utan tjänar tvärtom på att profilera sig som gröna. Miljöpatiet är det svenska parti som verkar ha störst stöd över blockgränserna, och även internationellt går den gröna rörelsen framåt (se bara på senaste EP-valet). Även om just denna valrörelse inte präglats av miljöfrågorna har Miljöpartiet nu en stor väljarbas som säkrat riksdagsplatser lång tid framöver.

Ur ett kortsiktigt perspektiv kan vi lugnt konstatera att Alliansen lär vinna valet och fortsätta med sin medborgarrättskränkande politik. Om de gör det, kommer våra frågor återaktualiseras. Bristen på piratfrågor just nu, under valrörelsen, är nämligen bara ett utslag för att opinionens vindar blåser väldigt fritt (och att de flesta etablerade försöker tysta ner frågorna). I och för sig lär Alliansen vara smarta nog att undvika en debatt i FRA-diskussionens kaliber nära valet 2014, men det dyker hela tiden upp nya händelser med piratanknytning (mer långsiktiga sådana är Wikileaks framtid, den strida strömmen EU-direktiv som knappast tar hänsyn till enskilda regeringars valrörelser, det alltmer uppenbara behovet av upphovsrättsreform i och med att fler lär åka fast hela tiden, och så vidare). Just nu lär det inte dyka upp något stort (det skulle behöva dyka upp imorgon, vilket det inte lär göra), men vi har ingen aning om hur debatten ser ut om fyra år. Tänk bara vilken oerhörd skillnad som skett bara på ett och ett halvt år, sedan valrörelsen 2009. Sådant kan – och lär – hända igen.

Nå, före denna utläggning om nödvändigheten av fortsatt hopp oavsett valresultat började jag berätta om Stockholmsaktionen igår vid Mynttorget. Flygbladsutdelningen gick alltså förhållandevis väl (jag och en annan pirat pratade med två ungdomar varav åtminstone en röstat pirat i EP-valet som vägde mellan Alliansen och PP i detta val, när vi stod och sökte skydd från regnet i början av utdelningen), och det efterföljande mötet var trevligt, trots den relativa bristen på folk (tidigare har vi lyckats fulla Gråmunken sista mötet före varje val, men detta var å andra sidan inget regelrätt möte som de vi hade våren 2009, utan bara flyersutdelning med fika). Jag lämnade dock mötet tidigt; valkampanjen kallade.

Hem kom jag strax efter sju, och eftersom portarna stängs till trappuppgångarna klockkan åtta hade jag drygt en halvtimme att dela ut. Jag satsade på att hinna med åtminstone Ekgården före morgonen. Så jag cyklade dit (att gå går väldigt fort, men nu räckte inte väldigt fort: nu räckte enbart extremt fort), och kom fram 19.35. En smart tidssparande åtgärd jag vidtog i syfte att hinna med alla trappuppgångar innan de låstes för natten var avskaffande av mina noteringar; jag brukar efter varje avklarat trapphus (ja, varje) med hjälp av min mobils utkastsfunktion skriva ned det nya totalantalet brevlådestoppade flyers (som jag räknar) samt klockslag för avklarandet av trapphuset.

Syftet med dessa anteckningar har varit väldigt vagt; i början en önskan att fylla dessa aktivismrapporter med material, men det går så lätt så utan onödigt detaljerad (tråkig) statistik. Varför jag egentligen fortsatt med dem förstår jag inte riktigt; i och för sig hjälper det att hålla koll på hur många lappar jag delat ut, men det finns smidigare sätt att göra det på (till exempel börja om från noll på varje gård, och sedan addera till totalsumman när hela gården är färdig). Att skippa dessa noteringar var uppenbarligen ett bra drag; det kändes som att det gick fortare. Men något än mer radikalt krävdes.

Så jag slutade dela ut i radhusen på gården. Visst, jag skulle naturligtvis dela ut där också, men först efter att jag gjort klart trappuppgångarna. Radhusen har nämligen inga låsta portar en efter ett visst klockslag behöver passerkort eller kod till, varför ingen tidsgräns riktigt finns för dem; enbart ens egna önskan om att vara hemma förrän alltför sen kväll. Alltså sköt jag dem på framtiden. Kanske b0rde jag inte förvånats när dessa två åtgärder innebar att jag inte bara hann med Ekgården, utan också hade såpass mycket tid kvar (en kvart eller något) att jag inte fann det meningslöst att i vilket fall börja på granngården Grangården; jag planerade anteckna vilken trappuppgång jag hann på Grangården.

Nu var jag riktigt ordentligt stressad; efter varje avklarad trappuppgång (i vilka jag sprang nästan konstant) på Grangården tänkte jag ”bara en till, bara en till – det vore så snöpligt att bli utelåst för att en missat åttaslaget med några sekunder”. Döm om min förvåning när jag öppnade en port jag insåg var den sista på gården, kollade på mobilen och uppgav att den angav drygt klockan åtta. Huruvida det var fel på min mobilklocka, det var fel på portlåsningsklockan, portarna på Grangården låses något senare än på de andra gårdarna jag känner till portlåsningstiden på, eller portens låsning helt enkelt inte fungerade vet jag inte, och jag brydde mig inte; jag hade hunnit in i den sista trappuppgången på Grangården, vilket innebar att jag blev klar med båda dessa näst sista gårdar före fredagen!

Det tog inte mycket tid att dela ut lapparna i den sista Grangården-trappuppgången, men efter det hade jag fått så mycket energi och glädje av den trevliga överraskning att jag hunnit inte bara med Ekgårdens trappuppgångar utan även Grangårdens på kvällen att jag ville fortsätta i radhusen (som jag ju skippat för att hinna med trappuppgångarna, då trappuppgångarna till skillnad från radhusen blir oåtkomliga efter en viss tidpunkt på kvällen). Så jag gjorde det. 87 flyers sammanlagt i trapphusen på de båda gårdarna blev det totalt (utdelade på drygt 25 minuter!), plus exakt 42 (hur awesome får saken egentligen bli?) flygblad i Ek- och Grangårdes radhus brevinkast (de senare fördelade på knappt en halvtimme).

Två särskilt trevliga människor möttes: en kvinna som cyklade iväg när jag precis kommit fram till Ekgården (?) och när jag berättade om PP verkade veta vad vi står för och verkade rätt positiv, och en man som öppnade när jag la ner en flyer i hans brevinkast. Uppenbarligen artikulerar jag rätt dåligt (och skulle ha problem att övertyga någon om något om det inte vore för skriftspråkets och Internets oerhörda i uttalsfrågor jämställdhetsskapande funktion), för han bad mig ta om vad jag sade flera gånger (en annan jag mötte frågade om mitt hemspråk var engelska…). Han sade dock till slut att han förstod, och verkade även han positiv till vårt budskap. Tja, artikuleringen är väl något jag får öva på – märkligt att ingen lärare någonsin påpekat det…

Fullt nöjd med dagens arbete (som innebar att jag för följande dag bara hade en gård kvar) gick jag och la mig, efter att ha skaffat en del valmaterial och konstaterat att jag inte behövde blogga – aktivismrapport behövs bara varannan dag. Imorse vaknade jag ändå inte särskilt utvilad, eftersom jag såg på utmanarpartiledardebatten igår. Rick Falkvinge fullkomligt ägde Johan Pehrson (FP:s kandidat till justitieministerposten?), som lyckades med konststycket att göra bort sig än mer än då han i debatt med Christian Engström förra året jämförde fildelning med att ”ta hans gräsklippare” (eller något sådant). Detta år kom han nämligen med följande citat, som måste mara valrörelsens märkligaste hittills (nå, i konkurrens med Jan FRA-förespråkaren Björklunds ”Jag är liberal” följande dag):

Om någon jobbar, låt oss säga sitter i en grotta i fyra månader för att jobba och tar en fantastisk bild, man svälter sig själv, och så får man den här bilden, det är en unik bild, ja då tycker jag det är rimligt att den här fotografen äger bilden.

Alltså vad i…? Nog för att jag hört otaliga varianter på ”Hur ska [x] få betalt?”-argumentet genom åren, men någon som svälter sig själv i en grotta i fyra månader för att ta en unik bild? Eh? Vad tusan är det för liknelse? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Lustigt nog hade en ganska politiskt intresserad klasskompis – visade det sig idag i skolan – också sett på debatten, och höll med i min analys, både generellt om debatten och om det tokroliga utspelet; samma kompis blev för övrigt till synes ganska imponerad av denna blogg, och rekommenderade mig att visa den för lärarna. Tja, både min SO- och min svensklärare känner till den… Notera att citatversionen som skrivits ovan är den transkriberade av Caspian Rehbinder, som också skriver väl i frågan.

Valdebatt hejdå, valaktivism hejsan! Efter skolan utförde jag naturligtvis en del aktivism. Men istället för att cykla till Plommongården och där äntligen slutföra mitt brevlådeflyersutdelningsarbete här i Dalen, förändrades planerna. Jag fick nämligen chansen att mot någon timmes icke-politisk sysselsättning få skjuts till Bea i Svedmyra (nja, det var egentligen jag som föreslog det om Bea…). Det var ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till, eftersom mina häftstift till min utmärkta gula häftapparat nästan är slut. Förra gången häftstift köptes till den (vilket var 2006…?) var det på Bea, om jag minns rätt (jag tror inte ett enda paket räckt så länge, utan jag tror vi köpte två stycken då; båda lär vara slut).

Så jag köpte häftstift på Bea. En hundring för 2500 häftstift är ett bra pris, beaktat det faktum att jag oftast använder minst fem häftstift per affisch; det innebär uppåt fem affischer per krona i häftstiftskostnad. Efter den icke-relaterade timmens sysselsättning (det var inget särskilt spännande eller hemligt; jag försöker bara hålla lite på mitt privatliv i bloggen) cyklade jag till Plommongården, och hade där cirkus tjugo minuter på mig. Glatt kände jag på dörren – och kände att den var låst. Dessa förbaskade privatiseringar och deras medföljda dygnet runt-bruk av portkoder! Jag lyckade dock (jag, eh, följde efter människor in som gick in genom portarna) ta mig in och dela ut i två trappuppgångar, men sedan fick jag nöja mig med radhusen. 36 flygblad, tjugo minuter.

Och jag är klar! Äntligen! Efter 14 besökta gårdar, en 70-något igångna eller -sprungna trapphus och massor av radhus har jag delat ut 864 flygblad i Dalen, ett till varje brevinkast som inte undanbad sig reklam (utan samhällsinformationsundantag). Fantastiskt. Nu behöver jag bara få iväg de knappt 339 (?) foldrar som är kvar av de 500 jag fick med mig på Mynttorget-utdelningen, och de ungefär 350 flyers jag hade sedan tidigare. Och förstås de 120 affischer jag hämtade igår kväll (som vi i Stockholm tydligen bara får sätta på anslagstavlor; jag har inte gjort något annat, men hade hyst visst hopp om trädaffischering…). Det kommer bli en lång lördag.

Also: igår låtsades vi vara riksdagspartier på SO:n och skulle redovisa det parti ens grupp fick tilldelats åsikter i tre frågor (brottsbekämpning, skolförbättring och arbetslöshetsåtgärder). Jag fick Vänsterpartiet, så det var en ganska lätt lektion. Det var bra. Men lättretlighet orsakad av trötthet och valrörelse – som förhindrade mig från att inse att det bara var en skoluppgift och inget allvarligt – gjorde att jag inte kunde hindra mig från att avbryta de som fått KD, S och FP, trots att det bara var tänkt som redovisning och ingen debatt – det var dåligt. Inte för att jag inte håller med om det jag sade (FP är dumma som hävdar att de bryr sig om integriteten), utan för att de klasskompisar jag avbröt faktiskt talade inför klassen, något många tycker är jobbigt. Att då avbryta dem är inte hänsynsfullt. För övrigt hade de ju inte valt partiet själv – åtminstone en en av kristdemokraterna lär ogilla deras politik minst lika mycket som jag själv. Jag hade aldrig klarat av uppgiften om jag exempelvis fått C, eftersom ironi var förbjudet.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Igår delade jag ut flygblad på Pärongården, med start kvart över tre. Det fanns dock ett problem: portkoder. De privatiseringar Alliansen möjliggjorde efter maktskiftet 2006 har gjort att flera av Dalens gårdar nu består av bostadsrätter, och dessa bostadsrättsgårdar har alltsomoftast infört lås på portarna till höghusen (som har trappuppgångar där flygblad kan lämnas i brevinkast) med portkod. De andra gårdarna har visserligen också lås (med kortöppning), men dessa låses först klockan 20.00 (åtminstone vad jag märkt), medan bostadsrättsgårdarnas portar oftast är låsta dygnet runt. Jag är inte säker på att det är just bostadsrättsgårdarna som har infört dessa portkoder, men jag misstänker det; de ser bostadsrättsaktiga ut.

Hur löstes då detta? Jag försökte ta mig in; naturligtvis inte så att dörren skadades, men jag kände på den rätt hårt, delvis eftersom jag vägrade acceptera att porten var stängd mitt på dagen. Det rimmade illa med hur oerhört öppet resten av Dalen varit under min flygbladsutdelningstur. Nå, dörren var tydligt låst, så jag gick därifrån. Plötsligt såg jag att dörren öppnades och någon ropade. Han frågade varför jag ”knackade”, och jag sade att jag inte skulle träffa någon särskild, utan dela ut flygblad för Piratpartiet. Han släppte in mig, jag delade ut i trappuppgången, men sedan kunde jag inte dela ut i någon annan trappuppgång på Pärongården. Således delade jag bara ut i brevlådorna vid radhusen på gården. Alltid något.

Efter den något misslyckade utdelningen på Pärongården (som ändock innebar 25 fler utdelade flygblad; andelen ”Ingen reklam”-skyltar var mycket lägre än normalt) drog jag vidare till Hagtornsgården halv fyra, en väldigt stor gård. Jag hade  inte all tid i världen på mig, eftersom jag klockan sex skulle vara på min skola i norra delen av stan, för att där delta i ett skolresegruppsmöte. Nåväl, tiden gick, och 16.22 var jag klar på Hagtornsgården, där jag fått iväg inte mindre än 92 flygblad. Jag skulle behöva ta t-banan som går cirka halv sex för att vara framme i tid till skolan… men så fick jag veta att jag skulle åka mycket tidigare för att äta middag i stan. Alltså gör jag detta, men lyckades klämma in tio minuters flygbladsutdelning vid Sandsborgs tunnelbanestation. Någon vidare utdelning fick jag inte tid till.

Idag började jag min brevlådeflygbladsutdelning på Poppelgården kvart över fem, fullt utrustad med även affischer och häftapparat (som behövde nya häftstift; mina 2500 stift jag köpte för typ 80:- inför EU-valet för ett och ett halvt år sedan är slutligen nästan slut). Inte bara delade jag ut flyers i brevinkast; jag affischerade litet också. Poppelgården är hursomhelst också en ganska stor gård, varför jag inte var klar förrän tio i sex. Även här fick jag en ökad tidspress; klockan sex/kvart över sex skulle jag äta middag hos en äldre släkting som bor ganska nära oss, och att ta sig dit tar ungefär en kvart minuter.

Nå, denna gång minskade tidspressen på slutet istället för ökade, som den gjorde igår. Alltså begav jag mig efter en del turer till den närbelägna Videgården, där jag delade ut enbart 17 flygblad. Detta hade intet med hög andel av ”Ingen reklam”-skyltar, utan med bostadsrättsgrejen jag nämnde i inledningen till detta blogginlägg. Alla portarna hade kod, och alla portarna krävde kod för inträde. Denna gång lyckades jag inte ta mig in på en enda, så jag fick nöja mig med att bara ta radhusen. Men det var inte så bara! Vid de publika borden på gräsmattan på gården satt ett dussin ungdomar; uppenbarligen var det någon festlik tillställning. Jag erbjöd dem flygblad, vilket de tog emot.

En av ungdomarna frågade om jag kunde berätta litet om vad Piratpartiet står för. Jag förklarade grunderna: att vi står för de medborgerliga rättigheterna (såsom rätten till ett privatliv så länge en inte är misstänkt för brott), att vi vill förändra upphovsrätten (till exempel så att icke-kommersiell fildelning legaliseras så länge än följer attributionskrav) och att vi på sikt vill avskaffa patenten för att gynna utveckling (jag exemplifierade patentproblemet med tredje världen där många fattiga inte har råd med läkemedelsföretagens medicin, och inte kan tillverka egna på grund av patent). Jag fick visst beröm och som det verkade medhåll bland åhörarna till detta improviserade wannabe-tal. Måhända hade jag sådan tur att jag värvade flera röster på ett bräde där.

18.35 var gården klar, efter att jag på bara någon kvart delat ut vid de få radhusen på gården, pratat med ungdomarna och sedan med ett par socialdemokrater (det vimlar av de sistnämnda nästan lika mycket som av de förstnämnda i Dalen; Dalen är socialdemokraternas största fäste i Stockholm, känns det som), som när jag frågade berättade att de delade ut deras material – eftersom det var ”samhällsinformation” – även i ”Ingen reklam”-brevlådor. Vidare försökte de när jag först började prata med dem ta sig in i ett trapphus, trots portkoden; de knappade litet på portkoden, vilket jag påpekade var onödvändigt, då det finns 10000 möjliga kombinationer.

Nå, socialdemokraterna (som höll med om min kritik av portkoderna) var optimistiska; de trodde att de självklart skulle vinna detta val. Jag förklarade mig egna (kortsiktiga) pessimism: SD kommer in, Alliansen vinner (hellre rödgröna än Alliansen ur ett piratperspektiv) och Piratpartiet får drygt två procent (vilket inte räcker till partistöd, men väl till statligt utläggande av våra valsedlar nästa val, vilket skulle hjälpa oerhört; i dagsläget måste var tjugonde röstande pirat, typ, skriva ”Piratpartiet” på en blank valsedel, eftersom våra valsedlar saknas i proportionerligt uträknat var tjugonde vallokal, typ).

Långsiktigt är situationen annan: om  marschen mot övervakningssamhället fortsätter, kommer piratfrågorna förbli aktuella, och vi kommer ta oss in 2014. Då är det dessutom EP-val på våren, vilket förhoppningsvis lyfter oss (då vi ju har så stor del av Sveriges platser i EU-parlamentet). Något annat långsiktigt var formen på den ”aktivism” jag bedrev på själva middagen hos min äldre släkting (när jag cyklade dit noterade jag förresten att någon satt ett socialdemokratiskt klistermärke över en pirataffisch; istället för att bara riva bort den och på sätt och vis förklara affischkrig mot S, satte jag helt sonika upp en ny pirataffisch bredvid). Min äldre släkting hade främmande från Tyskland på besök, och dessa visste vad Piraten Partai (tyska piratpartiet) var.

Jag berättade (efter en ganska intressant diskussion om Gudstro, av alla ämnen) om Datalagringsdirektivet, som ju gått igenom i Tyskland och där fått en del tyskar att sluta ringa psykologer och dylika för att de inte vill att sådant skall registreras, och om svenska FRA-lagen, som dock inte är så relevant för den tyska debatten (vad jag vet saknar Tyskland motsvarighet). Gästerna (åtminstone de som talade engelska; min tyska är ganska, eh, halvknackig, och många äldre tyskars engelska ungefär lika bra…) verkade ta illa vid sig av detta; tydligen hade de fått för sig att det bara kollades om någon var misstänkt. Visst, polisen begär säkert bara ut det om någon är misstänkt, men teleoperatörerna måste ju registrera allas samtliga metadata alltid, på uppdrag av staten, i vilket fall.

På grund av mörkret, som sänker sig väldigt tidigt över Stockholm nu när vi går mot mindre ljusa tider, min egna trötthet, och behovet av att skriva detta blogginlägg, struntade jag helt sonika i min dagliga flygbladsutdelningstimme (som jag först planerat till efter middagen; den blev dock senare än jag trott). Jag tror i och för sig inte att det påverkar så jättemycket om jag skipper flygbladsutdelningstimme helt en enda vardag; brevlådeflyers i hela Dalen är prioriterat. Imorgon ska jag dock dela, men inte vid tunnelbanan, utan vid Mynttorget vid Riksdagen; vi Stockholmspirater anordnar där en två timmars flygbladsutdelning med start klockan 16, med efterföljande fika/möte på det närbelägna Café Gråmunken. Det är bra, för jag behöver fylla på mitt förråd med affischer och flygblad; de är nästan slut båda. Apropå det behöver jag imorgon, typ, åka till BEA i Svedmyra och där köpa häftstift. Men nu ska jag sova. Godnatt Internet!

Foto: Holger.Ellgaard, CC-BY-SA 3.0

Foto: Holger.Ellgaard, CC-BY-SA 3.0

Foto: Holger.Ellgaard (användarsida på svenskspråkiga Wikipedia), CC-BY-SA 3.0, bilden från Commons. Pärongården i Dalen, som nu blivit privatiserat (?) och i någon utsträckning ”spotifierat” (eller ”gated community”-fierat) genom införandet av låsta portar med portkoder, visas här på en fin bild från Wikimedia Commons, den fria fildatabasen som bland annat Wikipedia använder sig av.

Detta är en del av min aktivismrapportsserie, där jag i syfte att inspirera, minnas och skriva av mig berättar om all den aktivism jag utför för Piratpartiet fram till valet den 19 september. Tips och råd om nya sorters aktivism mottas tacksamt i kommentarsfältet, liksom all konstruktiv kritik på inlägget.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Igår började jag med min pirataktivism ganska sent på dagen. Anledningarna till detta var två saker: dels att jag behövde vila litet efter min ganska höga aktivitet den senaste veckan (många nätter med för litet sömn på rad nu…), och dels det dåliga vädret. Visst, att dela ut flyers mestadels i trapphus påverkas inte särskilt mycket av regn, men ett grådisigt väder är inte lika tilltalande som solsken och vita moln, särskilt inte om en redan är trött.  Således började jag dela ut flygblad i Dalens brevlådor först klockan 18.21 på kvällen (jag har extremt detaljerat skrivit upp all min flyersutdelning i brevinkast; efter varje avklarat trapphus har jag noterat tid och antal flyers, vilket innebär att jag ner på minutnivå i framtiden kommer kunna följa min egna brevlådeutdelning – jag skriver dock inte så detaljerat här på bloggen, eftersom det bara är tråkig statistik i nuläget).

Den första gården för dagen jag spridde information i var Kastanjegården. Jag klarade av den på 25 minuter, vilket gav ytterligare 64 utdelade flygblad. Därefter begav jag mig till Lönngården, som ligger precis bredvid. På den gården fick jag iväg 80 flygblad på en halvtimme, ganska lyckat enligt min mening. Tjugo över sju började jag på Körsbärsgården, och nu hade det blivit ganska mörkt; dessutom misstänkte jag att portarna till trappuppgångarna skulle låsas klockan åtta, varför jag behövde skynda mig. Körsbärsgården är dock större än de två andra gårdarna jag gjorde igår; 19.59 var jag klar med den sista trappuppgången, och behövde låsa upp för att komma ut ur trappuppgången (eftersom jag var inne behövdes ingen nyckel, tack och lov).

På grund av mörkret och på grund av omöjligheten i att komma åt trapphusen gick jag hemåt. Efter en del bloggande (vilket inkluderade skrivande – men ej publicering, till följd av en vilja att åtminstone få nästan åtta timmars sömn och en vilja att inte publicera två aktivistrapporter direkt efter varandra – av den fjärde aktivistrapporten) somnade jag nästan genast när jag stängt av datorn; trött av sömnbrist från veckans vardagsnätter och mån om att vara åtminstone hyfsat pigg till skolan och face-to-face-flygbladsutdelningstimmen vid tunnelbanan nästa dag föll jag i djup sömn. Ett trevligt faktum är att jag råkar ha sovmorgon på måndagar; utan det hade jag fått mindre än sju timmars sömn, vilket potentiellt haft en väldigt negativ effekt på mina betyg och – vad värre är – Piratpartiets chanser i riksdagsvalsröstandet i Dalen (en pigg och glad aktivist kan ge många fler flygblad än en trött och lättretlig sådan).

Idag var jag i vilket fall trött, men inte jättemycket; jag har börjat vänja mig. Trots detta blir jag väldigt lättad när valet är över om en vecka; oavsett hur katastrofal – eller underbar – regering vi kommer få, kan en inte göra mycket åt det på fyra år. Eller ja, vi kan  inte göra mycket som moraliskt kräver väldigt mycket nedlagd tid – kunskapsspridning om våra frågor är ju i allra högsta grad ett långsiktigt arbete, och jag har så smått redan börjat sikta på riksdagsinträde 2014 snarare än i år. Sådant visionärt arbete kräver inga dagliga flygbladsutdelningstimmar eller massiv affischering, även om jag förstås kommer ägna mig åt det då och då även efter valet. En tanke jag har är att, oavsett valresultat, dela ut information om Piratpartiet i förhållande till hur det gick i valet i folks brevlådor; antingen ”Tack för förtroendet!” om vi kommer in, eller ”Vi fick två procent, men medborgarrättskampen fortsätter” annars; naturligtvis är det där bara utkast till rubriker; mer information bör finnas på lapparna.

Detta innebär inte på något vis att jag drar ner på aktivismen; min förhoppning är att Dalen får ett resultat i valet som positivt skiljer sig från många andra platser i landet, vilket skulle visa på hur mycket påverkan en enda någorlunda ihärdig aktivist kan ha. Dessutom kan ju Piratpartiet förvåna; vi har gjort det förut i EU-parlamentsvalet, där Piratpartiet var det lilla uppstickarpartiet som ingen kände till och som plötsligt fick fem procent i en opinionsundersökning. Ack, det var tider… Då hade vi draghjälp av både The Pirate Bay-rättegången (version 2.0 kommer utspelas i Svea hovrätt i september… med start strax efter valet!) och IPRED (som förstås nu är införd och lika dålig som direkt efter att den infördes, men som S+Alliansenpolitikerna lyckats begrava i debatten). Nu har vi datalagringen, som inte är en särskilt stor valfråga för de flesta, och Wikileaks, där kopplingen till Piratpartiet tyvärr frångått de flesta.

Nå, i vilket fall gick jag efter skolan som vanligt till den lokala förtidsröstningslokalen (Enskede bibliotek), där allt stod rätt till; jag kan dock svära på att bunten med våra valsedlar minskat markant sedan jag lade dit den, vilket förhoppningsvis inte beror på något fusk, utan på att många faktiskt röstar på oss. (Sidenote: oavsett riksdagsinträde lär vi minst få en procent. Minst en procent innebär att staten lägger ut valsedlar åt oss. Detta undviker problemet med att inte alla väljare får enkel möjlighet att rösta pirat, som det är nu; vi har ”bara” knappt 94 procents täckning, vilket innebär att var fjärde piratröstare måste skriva på en blank valsedel, något många kanske inte vet är möjligt. Nå, detta problem slipper vi med största sannolikhet nästa gång. Glädje och under!)

Efter valsedelskollen skulle jag ut och dela flygblad vid tunnelbanan, men hann inte göra detta före middagen på grund av publicering av den fjärde aktivismrapporten. Efter middagen ringde telefonen, och en röst sade sig komma från Moderaterna i Stockholm. En annan i min familj – som inte var hemma – söktes, och när jag förklarade frånvarosituationen för moderaten frågade hen om jag hade möjlighet att rösta på söndag. Jag berättade att jag gärna ville det, eftersom jag var väldigt politiskt engagerad, men att jag inte fick på grund av att jag är 14 år. Nå, moderaten ville att jag skulle övertala mina föräldrar att rösta rätt (det lät nästan som att hen sade ”rösta rött”, men det måste jag ha hört fel).

Då förklarade jag att nej, inte på Moderaterna, på grund av att partiet genom sitt genomdrivande av FRA-lagen helt vänt från sin tidigare ideologi och nu var antiliberala (jag är i och för sig något osäker på huruvida just M någonsin sagt sig vara liberalt, men är ganska säker på att de sagt sig stå upp för medborgerliga rättigheter). Moderaten sade att hen märkte att jag var kunnig i frågan, och undrade om jag kanske var engagerad i något parti…? Jag sade att jag var piratpartist, och förklarade att anledningen till att jag inte engagerat mig i något etablerat parti istället och försökt förändra inifrån (som hen föreslog att jag skulle göra) var behandlingen av Karl Sigfrid. Till skillnad från sina tre partivänner jag pratade med igår på Gullmarsplan kände han inte till Sigfrid.

Jag förklarade hursomhelst att Karl Sigfrid är en moderat riksdagsledamot, som var öppet kritisk mot FRA-lagen. Statsministern ville då ha ett ”enskilt samtal” med honom. Problemet var att det här med ”enskilt” bara gällde Sigfrid. På Reinfeldts sida stod så gott som alla moderata riksdagsledamöter, som började ropa om att tvångskvitta ut honom, det vill säga låtsas som att han var sjuk, så att han inte kunde rösta nej. Reinfeldtoch hans kompanjoner agerade, kort och gott, mobbare. Allt detta enligt ett Agenda-inslag i Sveriges Television. Precis som sina partivänner iförrgår, reserverade han sig gällande korrektheten i informationen, även om han föreföll kritisera behandlingen om den nu inträffat. Faktum är att moderaten själv sade sig engagerat sig i Moderaterna en gång i tiden bland annat på grund av medborgarrätten. Uselt att jag glömde ta upp Henrik Brändéns galanta jämförelser – kanske hade moderaten då förstått hur stort M:s svek faktiskt är.

Efter avslutat samtal (moderaten gav upp och sade att hen uppenbarligen inte kunde övertyga mig och hoppades att Moderaterna ändrat sig så jag kunde rösta rätt om fyra år, och jag sade att jag hoppades att partiet till dess skulle ändra sig till att försvara de medborgerliga rättigheterna) gav jag mig till slut ut till Sandsborgs tunnelbanestation (efter att först hämtat cykeln jag imorse ställt vid Blåsut; jag använde cykeln i morse för att i all hast använda sovmorgonen till minimal affischuppsättning, och sedan cyklade jag till Blåsut för att där ta t-banan till skolan). Klockan var sju när jag kom dit, ungefär en halv timme senare innan någon av mina tidigare flygbladsutdelningstimmar avslutats.

Idag var det än fler än tidigare som avböjde med ursäkten att de redan fått informationen; måhända är det flygbladsutdelningen i brevlådorna på hälften av Dalens gårdar som givit resultat? Det är i vilket fall troligt, med tanke på att ungefär hälften av Dalens befolkning (och det till stor del är Dalens befolkning som passerar vid Sandsborg) därmed fått tillgång till PP-information. Eller ja, snarare en fjärdedel, med tanke på att många har ingen reklam-skyltar. Hursomhelst var det mest nya ansikten; den senare tiden gjorde förhoppningsvis susen för att bredda väljarunderlaget eller vad det kallas (det vill säga, att andra människor än tidigare får informationen).

En ungdom i typ min ålder jag tror jag pratat med förut sade först nej tack, medan sedan ”okej eftersom du gör det här frivilligt”. Uppenbarligen finns det åtminstone vissa andra ungdomar i Dalen som inte finner politisk aktivism fånig, töntig eller löjlig (rent generellt verkar barnen vara ganska tudelade; vissa ropar ”Piratpartiet är sämst!” medan andra verkar uppriktigt nyfikna). En ganska klarsynt till oss till synes positivt inställd typ-tjugoåring menade att folk var idioter som röstade på M och FP (underförstått att de inte brydde sig så mycket utan bara slentrianröstade utan vidare koll), och när jag ropade åt honom att ”Du röstar väl på oss?” (eller något i den stilen) svarade han, på ett ungefär, ”Självklart.”. Tja, vi lär i alla fall inte få noll röster i Dalen…

En typ-fyraåring i barnvagn var väldigt intresserad av vad jag sysslade med,  och jag förklarade att jag delade ut lappar om Piratpartiet för att folk skulle läsa dem. Barnet frågade om det var vi som bestämde, och jag berättade att nej, det var det inte, men vi skulle vilja det. När hen upprepade frågan sa jag att nej, vi bestämmer inte just nu. Den som det verkade positivt inställda pappan (vi utväxlade några ord) tog i vilket fall glatt ett flygblad. En kille som jag några minuter tidigare redan erbjudit flyer (ganska många passerar åt ett håll under t-banan för att kvarten senare komma tillbaka åt det andra) sade, ”Nej, fortfarande inte” när jag av misstag erbjöd igen, och jag bad om ursäkt med förklaringen att jag delat ut så många lappar att jag inte kunde hålla reda på alla.

”Jo, det måste du”, svarade mannen, men lade sedan till att han bara skojade. Sådant är uppiggande, särskilt en mörk vardagskväll med väldigt få gående mellan tågstoppen vid stationen. Inget mer särskilt minnesvärt inträffade på ett tag; jag antog att en tjej med en bild på Reinfeldt på tröjan och texten GAME OVER skulle vara välvilligt inställd, men hon tog ingen flyer (vid närmare eftertanke tror jag att jag sett henne, eller i alla fall en likadan tröja, någon tidigare flygbladsutdelning… eventuellt var det hon som delade ut medlemsvärvningsinformation åt Ung Vänster häromdagen på morgonen vid Blåsut).

Strax därefter, strax före klockan nio, mötte jag en kille och hans flickvän (?). Han berättade att han röstade på Vänsterpartiet, och när jag kommenterade att de var rätt bra i våra frågor, bortsett från samarbetet med Socialdemokraterna, stannade han för att prata ett tag. Vi verkade ha ungefär samma syn på saker och ting, och innan diskussionen verkligen tog fart kommenterade han min unga ålder och det faktum att jag redan var engagerad. Jag berättade kort om min pirataktivism, vilket föranledde en fråga från honom: han undrade om han kunde fråga mig frågor om flygbladet slash Piratpartiets politik. Det kunde han naturligtvis gärna.

Han undrade om inledningen till flygbladet, som tog upp rätten att kommunicera fritt och privat, innebar att vi ville ta bort all avlyssning. Nej, det ville vi inte (fast jag medgav att det var en vanlig missuppfattning); som jag förklarade vill ju vi i Piratpartiet att rätten till privatliv skyddat från godtyckligt ingripande ska bevaras, vilket innebär att en konkret brottsmisstanke med domstolsbeslut ska behövas – och ska räcka – för övervakning. Jag gick vidare med att förklara om hur FRA-lagen idag inskränker den mänskliga rättigheten för hundratusentals svenskar, och han föreföll vara helt med på noterna.

Efter att vi pratat litet om Sverigedemokraterna – som jag påpekade var våra politiska fiender men som vi ändå potentiellt kunde sno röster av genom att vi,  som i EU-valet, lanseras som det större uppstickar-, anti-etablissemangspartiet, vilket skulle kunna ta deras opolitiska, allmänt politikerföraktande röster ifrån dem – gick han. Jag erbjöd flygblad till sjoken av människor som precis klivit av det senast anlända t-banetåget, noterade att klockan var över nio och timmen därmed var slut. Jag cyklade hem, började så smått skriva på detta blogginlägg paralellt med tv-tittande, och tja, där är jag just nu, i skrivande stund. Klockan är 23.18, jag är trött, och behöver sova. Godnatt Internet.

(Öh, just det, höll på att glömma lite politisk kuriosa, främst för mitt eget minnes skull: några vänner var på de rödgrönas dag i Kungsträdgården igår. Där träffade de fantastiska Ung Vänster-människor – som delade ut ”LÄMNA MIG IPRED”-pince och pro-medborgarrättfoldrar – och Mona Sahlin, som glatt dedicerade en autograf till mig. Detta innebär att antalet riktigt stora politiker jag pratat med och/eller känner och/eller befunnit mig geografiskt mycket nära och/eller fått autograf av nu inkluderar tre ministrar, fem partiledare, en EU-parlamentariker, en partisekreterare, en namnkunnig självständig riksdagsledamot och typ… två? ungdomsförbundsordföranden. I och för sig befann jag mig geografiskt mycket nära Sahlin på de rödgrönas valrörelseuppstartsdag för typ ett år sedan. Jaja. Also, BTW, pratade jag väldigt länge och engagerat med två klasskompisar om FRA på lunchen. God övning.)

Detta är en del av min aktivismrapportsserie, där jag i syfte att inspirera, minnas och skriva av mig berättar om all den aktivism jag utför för Piratpartiet fram till valet den 19 september. Äntligen berörs min senaste  dags aktivism av det senaste inlägget – bloggandet är, bokstavligt, i takt med tiden! Tips och råd om nya sorters aktivism mottas tacksamt i kommentarsfältet, liksom all konstruktiv kritik på inlägget.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Lördagen (iförrgår) tillbringade jag med flygbladaktivism, om än inte min traditionella sådana. Istället för att dela ut face-to-face delade jag ut flygblad i brevlådor (eller strikt talat i de allra flesta fall brevinkast); det bor i Dalen några tusen människor, och om alla dem får ett flygblad i brevlådan är det, eh, väldigt bra för informationen om Piratpartiet bland Dalens befolkning. Att jag sedan står vid tunnelbanan (som lär användas av ganska stor andel av Dalenborna) en timme om dagen, redo att svara på allehanda frågor och dela ut flygblad till de stackars icke-Dalenbor som inte fått information i brevlådan (eftersom de bor på icke-Dalensidan av t-banan), är knappast negativt, och inte heller affischerna som finns uppsatta på de flesta gårdar.

När jag här skriver ”gårdar” menar jag inte att Dalen skulle vara uppbyggt av massor av herrgårdar; det är snarare tvärtom, då stadsdelen är ganska välbebodd i proportion till dess yta. De flesta hus är flervåningsdito (antingen hyres- eller, framförallt sedan maktskiftet 2006, bostadsrätter). Nå, dessa höghus (och de små wannabe-radhusen – bara ”wannabe” eftersom den boende oftast hyr istället för att själv äga bostaden – som finns mellan dem) är grupperade i ovalaktiga formationer, med allmänna lekplatser, gräsmatta utsmyckning, gångar eller dylikt i mitten. Dessa bostäder med innanför varande område kallas olika ”gårdar” eftersom, tja… jag vet inte riktigt varför, faktiskt, men de kallas i alla fall gårdar. I Dalen finns det 14 sådana gårdar.

Min brevlådeutdelning är väldigt enkelt uppdelat tidsmässigt på grund av detta gårdsystem; det är väldigt tydligt var en gård slutar och en annan börjar, varför jag kan bestämma mig för att ta exempelvis två gårdar om dagen. Som jag märkte när jag började med brevinkastsutdelningen igår tar det mellan drygt tjugo minuter och trekvart per gård, beroende på storlek.  Tyvärr innebär inte detta att alla tusentals Dalenbor får tillgång till PP-information; ganska många har ”Ingen reklam”-skyltar, något jag respekterar (effekten kan nog ha den motsatta om de trots sina skyltar får politisk reklam; det vill säga, istället för att sprida gillande av Piratpartiet sprider den avsky riktad mot partiet).

Jag lägger dock information i ”Ingen reklam men gärna samhällsinformation”-skyltade brevlådor; politisk information torde räknas som samhällsdito. Nåväl, på grund av detta hänsynstagande blir det i genomsnitt ”bara” drygt 70 flyers per gård (naturligtvis fler på större gårdar, färre på mindre). Betänk dock att det i Dalen antagligen är vanligast med (minst) tre personer i varje hushåll; området är populärt bland barnfamiljer. Således kan ett via brevinkastet utdelat flygblad läsas av flera personer, vilket också är bra på andra sätt; om vår information generar diskussion är det naturligtvis optimalt, då folk generellt torde i högre grad minnas diskussion med ens familj och vänner än att bara i enskildhet läsa en lapp och sedan kasta den.

Utöver flygbladsutdelningen i brevlådor igår (som genererade totalt 264 spridda lappar på de fyra gårdarna Rönnbärsgården, Lindgården, Äppelgården och Hasselgården; längst tog klart den sistnämnda, av två anledningar: jag var ensam om att dela ut då – jag fick hjälp av en annan vänlig partimedlem – och gården var den största av dessa fyra) ägnade jag även dagen åt affischering. Och jisses vad jag affischerade; det känns som att jag bara cyklade, cyklade och cyklade, stannade, stannade och stannade, tog upp affisch, tog upp affisch och tog upp affisch, häftade fast, häftade fast, och häftade fast, och sedan fortsatte cykla, cykla och cykla, i en evighet. Ickedestomindre var det en väldigt rolig sysselsättning; dessutom utforskade jag den geografiska näromgivningen mer än någonsin tidigare. Spännande.

Innan jag affischerade gick jag dock ett ärende åt min vänliga familj (själva anledningen till att jag äntligen fick tag i dem där affischerna, om ni minns? de skjutsade mig till kansliet i Aspudden för en vecka sedan) till det lokala ICA:t, och upptäckte att två vänsterpartister stod och delade ut flygblad nere vid Sandsborgs tunnelbanestation. I nyfikenhet om vem som inkräktade på mitt flygbladsterritorium (OBS: skämtsamt skrivet; alla har naturligtvis lika demokratiskt rätt att nyttja sin demonstrations-, mötes- och yttrandefrihet) begav jag mig ner och inledde en konversation. Den trevliga vänsterpartisten gav mig valinformation som jag läste.

Det mesta var helt okej (ingen av just de foldrarna jag fick berörde dock medborgarrätten), utom precis i slutet av en jämställdhetsfolder: (V) föreslår att det skall krävas ett aktivt ja för att misstänkta våldtäktsfall inte ska räknas som våldtäkt, vilket är problematiskt: skall det vara upp till den misstänkta att bevisa att vederbörande fått ett ja? När jag påpekade detta potentiella rättssäkerhetsproblem sade vänsterpartisten att det tvärtemot vad som ofta hävdas faktiskt inte är särskilt vanligt att folk felaktigt anklagar andra för våldtäkt, och att de tyckte att det var ett stort rättssäkerhetsproblem att så få döms för våldtäkt.

Jag höll med i båda fall: det är troligen mycket ovanligt att människor felaktigt misstänks för våldtäkt, och det är ett rättssäkerhetsproblem att våldtagna människor ifrågasätts kraftigt, inte blir trodda och i viss utsträckning själva skuldbeläggs. Men jag vidhöll ändå den demokratiska grundprincipen: i en demokratisk rättsstat skall ingen behöva bevisa sin oskuld (denna princip som även är känd som oskuldspresumtionen). Att, som bloggaren tidigare känd som Blogge Bloggelito antagligen skulle göra, rakt av avfärda förslaget kunde jag dock inte; det är nämligen ett stort problem att så få våldtäktsmän och -kvinnor döm. Dessutom är det alltid svårt att försvara abstrakta principer i en enkel debatt om hur ett samhällsproblem bör lösas.

Nåväl, efter detta begav jag mig åter upp till ICA, men såg där ytterligare vänsterpartister vid ett bokbord (jag tror tunnelbaneaktivisten nämnt något om det). Där började jag prata med en av valarbetarna om privatliv, och jisses vad kunnig människan var! Med resonemang som den mest insatta piratpartist jämfördes FRA-lagen med brevuppsprättning och IPRED avfärdades som rättsosäker då den ju försköt den rättsupprätthållande makten från polis och domstol till privata företag. Mycket imponerad förklarade jag mig glad över att det finns etablerade politiker som verkligen förstått dessa frågor (aktivisten avfärdade det litet lätt med att vederbörandes son var nätverkstekniker eller något sådant, och att hon själv bara var en simpel aktivist)

Jag beklagade mig dock samtidigt över samarbetet med Socialdemokraterna, men tyvärr tror jag inte vi pratade särskilt mycket om datalagringen, den andra anledningen till att båda V och MP inte är att lita på i medborgarrättsfrågor – förlåt: datalagringen är V och MP emot. (Som en bisats kan nämnas att det var väldigt roligt att kunna förklara att jag redan visste vad hon berättade om IPRED – eftersom jag skrivit ett d0kument om saken för hennes parti förra året då jag PRAO:ade på riksdagen!) Nå, jag fick en valtidning av Vänsterpartiet, och de hade ett heluppslag om informationspolitik, mest skrivet av Alice Åström. Den till synes i dessa frågor mycket kunniga Alice Åström hade jag för övrigt hade glädjen att träffa på PRAO:en i oktober förra året, då vi pratade litet om FRA.

Hon förklarade att Vänsterpartiet bara skulle rösta ja till signalspaning i kabel om den kunde ske på ett sätt som garanterade integritetsskydd, något hon trodde var tekniskt omöjligt; vi får hoppas S delar bedömningen och inte med nyspråk låtsas om att ”filtrering” – som ju har sin början i kopiering av all trafik till staten – skulle räcka. Uppslaget i tidningen illustrerades av ett torn av tre byggklossar med bokstäverna F, R och A och ett finger som höll på att välta tornet; vackert! Integritet är tydligen en av deras tre eller fyra viktigaste valfrågor, vilket är bra (synd att de inte tar upp debatten mer)  – men som sagt, så länge de är för datalagringen. Jag upptäcker nu att jag sagt fel – förlåt. V och MP är emot datalagringen enligt deras svar till DN. Frågan är hur det blir om S – med Boström i spetsen – hamnar i regering tillsammans med partierna.

Nåväl, efter att jag pratat klart med vänsterpartisterna gav jag mig ut för att affischera (klockan var då ungefär ett). Först begav jag mig till Skogskyrkogården, där jag tidigare inte heller varit i affischeringssammanhang, och satte upp en affisch. Därefter cyklade jag genom Gamla Enskede och upptäckte en ny tavla och satte dessutom upp på en gammal där min tidigare affisch blivit nedriven; efter Enskede kom jag till Bea vid Svedmyra. Eftersom det vanligtvis är där jag brukar vända och cykla till Enskede Gård på mina affischeringsrundor – och jag nu hade gått om tid och ork – cyklade jag kontratraditionellt typ österut, längs en väg jag aldrig någonsin i hela mitt liv cyklat förut.

Under lång tid upptäckte jag bara en tavla, och just som jag på allvar funderade på att vända upptäckte jag att jag befann mig i Bandhagen, helt oväntat. Jag satte upp en affisch där, och noterade att en annan pirat redan varit där och tejpat upp en affisch (dock ej på anslagstavlan, om en eventuell på tavlan nu inte blivit nedriven) – trevligt! Jag cyklade tillbaka, upptäckte ett par nya tavlor som jag affischerade, och cyklade sedan in på en promenadrunda jag brukade gå i somras. Tyvärr blev det ett misslyckande; först åkte jag nästan vilse några minuter, och när jag väl hittade tillbaka till promenadrundan och följde den tillbaka till BEA i Svedmyra upptäckte jag att jag mindes fel; det fanns inga tavlor alls längs den.

Efter sedvanliga Enskede Gård-biten av min affischeringscykelväg (jag tror inte någon av mina affischer där hade blivit nedrivna, så det gick fort) struntade jag i den sista lilla tavlan i Enskede Gård, vid t-banestationen, och cyklade istället upp mot Globen. Efter ett infall svängde jag av mot en stor rondell, där det tyvärr saknades tavlor. Därifrån cyklade jag till Gullmarsplan, där jag tänkte att det bara måste finnas någon anslagstavla. Det fanns det en, med två sidor; jag satte upp på ena (en bil blockerade andra sidan av tavlan). Vad mer fanns var en rödgrön valstuga, en M-valstuga och en (då stängd) V-valstuga. Efter ett kortare samtal med den rödgröna (i vilket jag kritiserade Socialdemokraterna och datalagringen, felaktigt kritiserade V och MP för datalagringsåsikter de tydligen inte har och hyllade MP och V för deras generella medborgarrättsåsikter) begav jag mig till M:s valstuga.

Där stod tre inaktiva moderater, som jag frågade om partiets åsikt om FRA-lagen. Ingen av dem visste särskilt mycket om det, och då började istället jag berätta om partiets åsikt (okej, det var kanske något ohederligt att spela dum väljare precis i början, men det är inte något som tynger mitt samvete särskilt mycket). Jag berättade bland annat att statsministern drivit igenom denna massövervakningslag så till den milda grad att han mobbat ut Karl Sigfrid eftersom Sigfrid varit kritiskt. De tre M-arbetarna verkade inte helt godta uppgifterna när jag citerade Aktuellt-inslaget, trots att jag förklarade att det kom från SvT (jag berättade även att jag personligen träffat Karl Sigfrid; så svarade han svävande ”jag tror att jag var sjuk då” om hur han röstade om FRA – mötet skedde innan jag riktigt kände till mobbningen han utsatts för).

När jag anklagat Moderaterna för att helt frångått sin ideologi, liberalismen (som, som jag berättade, utgår från individens fri- och rättigheter, varav en är – som den anges i artikel 12 i FN: s deklaration om mänskliga rättigheter ”men det vet du säkert redan”, sade jag till valarbetaren – rätten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande), sade alla M-aktivisterna att de märkte att jag var insatt i frågan medan de inte var det, och det verkade lite osjyst att de skulle behöva diskutera frågan med mig. Trots min önskan om att få några rejäla, bra motargument i frågan (så jag kunde sluta bry mig om FRA) fick jag alltså nöja mig med detta, och jag inser som sagt själv att alla partipolitiskt aktiva inte kan vara insatta i alla politikens frågor; är en inte insatt i FRA, är det lätt att tro på lögnerna om dess integritetsskydd och behovet av lagstiftningen.

I ett förtvivlat försök att utmåla det andra blocket som värre i medborgarrättsfrågor tog en upp föräldraförsäkningskvoteringen, som han menade kunde ses som en medborgarrättskränkning då den gick in och styrde i vad familjerna borde bestämma om själva. Jag menade dock att det inte var principiellt fel att staten gick in och bestämde om barnuppfostran; till exempel är ju barnaga förbjudet, oavsett hur övertygade föräldrarna är om metodens överlägsenhet som uppfostran. Moderaten menade att det inte gick att jämföra barnageförbud med kvoteringen, men jag vidhöll att medborgarrätten utgår från varje enskild individs rättigheter, det vill säga båda föräldrarnas enskilda rätt att umgås med sitt barn, och barnets rätt att umgås med alla sina föräldrar.

Nå, jag lämnade de lyckligt medborgarrättsligt ignoranta moderaterna därhän, och begav mig vidare på min affischeringsrunda. Efter diverse slumpmässig vilsekörning och problem med att få upp cykeln för en trappa (för att bara inse att det enda trappan ledde till var en privat altan, och att jag behövde gå ned med cykeln, och uppför en annan trappa 15 meter bort) fann jag mig återigen vid Gullmarsplan. Efter massor av vändor, delvis i jakt på ett löst definierat område jag upptäckte vid en dylik affischeringsrunda förra året som hyste många anslagstavlor, nådde jag slutligen Hammarbyhöjden, som jag var en del av nämnda område. Yes! tänkte jag, satte upp en affisch – och märkte att häftstiften därmed tog slut.

Snöpligt kunde jag inte annat än cykla förbi en av anslagstavlorna som hörde till det godtyckligt definierade området, på min väg hemåt. Efter middagen delade jag ut flygblad på de två gårdarna Linn- och Rönnbärsgården (detta blogginlägg skrevs inte riktigt kronologiskt; först delade jag ut på två gårdar igår förmiddag, sedan pratade jag med vänsterpartister i Dalen centrum, sedan cyklade och affischerade jag, sedan diskuterade jag med en rödgrön och moderater vid Gullmarsplan, sedan fortsatte jag affischera, sedan åkte jag hem, sedan delade jag efter maten ut på två gårdar till). Sedan gick jag och la mig.

Foto: Hannes Grobe, CC-BY 3.0

Foto: Hannes Grobe, CC-BY 3.0

Foto: Hannes Grobe (”Hgrobe”), CC-BY 3.0, Wikimedia Commons. En cykel, som den på bilden, är väldigt praktiskt att ha vid affischering. Många anslagstavlor är inte särskilt lättåtkomliga med bil (och jag är för ung för att få köra); dessutom generar de flesta bilar klimatförändring. Gång – eller gång kombinerad med kollektivtrafik – är i och för sig lika miljövänligt som cykling, men allt tar mycket längre tid och är jobbigare. Det är roligt att cykla!

Detta är en del av min aktivismrapportsserie, där jag i syfte att inspirera, minnas och skriva av mig berättar om all den aktivism jag utför för Piratpartiet fram till valet den 19 september. Nästa del – som berör idag och igår, det vill säga senaste söndagen och idag måndag – publiceras förhoppningsvis ikväll. Tips och råd om nya sorters aktivism mottas tacksamt i kommentarsfältet, liksom all konstruktiv kritik på inlägget.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Iförrgår, det vill säga i fredags, pratade jag på vägen till biblioteket (förtidsröstningslokalen) med några sossar som stod på torget om bullerplank vid Nynäsvägen. Saken kräver bakgrund: länge har invånarna som bor längs Nynäsvägen velat ha bullerplank, av lätt förståeliga skäl (bullrig biltrafik på stora vägar har nämligen en tendens att, eh, bullra). Frågan har tydligen skjutits på framtiden länge, och så för någon vecka sedan aktualiserades frågan genom att massor av S-affischer sattes upp med budskapet att de rödgröna nyligen lagt ett förslag om bullerplanket, som röstats ned av Alliansen. Affischerna avslutades med något i stil med ”Vill du ha bullerplank på Nynäsvägen rösta på Socialdemokraterna i kommunvalet”. Okej, visst, det kanske var märkligt att ett så flerfrågepartistiskt parti som S koncenterade sig så skarpt på en liten skruttfråga, men visst; saker och ting var inte märkliga.

Men sedan började (typ i måndags) ett annat parti sätta upp egen valreklam om bullerplank längs Nynäsvägen. Inte MP eller V, som en skulle kunna tro (då de lagt förslaget om bullerplank tillsammans med S), utan Kristdemokraterna! What? tänkte jag som ganska oinsatt i frågan. Jag läste plikttroget KD:s lappar (att sätta sig in i den lokalpolitiska fråga som vunnit mest uppmärksamhet av partierna företrädda i den lokala politiska församlingen är en viktig del av det poltiska engagemanget hos politiskt engagerade medborgare, skulle jag kanske säga, om det inte lät så oerhört hurtigt och märkligt), och fick då reda på att frågan ”dragits i långbänk”  oavsett vem som haft makten i flera år, och att Alliansen nu tack vare KD tagit ställning för bullerplank  på Nynäsvägen.

”Men vad i Mordor”, kunde jag inte annat än tänka då jag såg att snart även Moderaterna gick till val med enkla, nya valaffischer där det i vit text stod ”Bullerplank på Nynäsvägen” på en ljusblå bakgrund. That’s it, typ. Tre stycken partier har alltså som största enskilda fråga på sin lokala valinformation att införa bullerplank på Nynäsvägen, trots att de båda blocken verkade rörande överens i frågan. Piratpartiet må vara ett enfrågeparti (om ”informationspolitik” räknas som en fråga, vilket vore lite konstigt då det rymmer både FRA-lagen, IPRED, upphovsrätten, patenten, ACTA, Pirate Bay, rättssäkerhet, datalagring och massor av annat), men ”frågan” vi driver är vi åtminstone ensamma om att prioritera och inte kompromissa om. Ja, jisses – tidigare funderade jag vagt på att sätta upp lappar med texten ”Piratpartiet – för dig som tycker det finns viktigare frågor än bullerskydd…

Alltså frågade jag sossarna om denna soppa, och bad om en förklaring: vad är meningen med att gå till val på en fråga om ens motståndare går till val på exakt samma fråga, med exakt samma åsikt? Mot min vilja hade jag nämligen blivit intresserad av denna lilla, oviktiga fråga. Den väldigt insatta valarbetaren  började engagerat berätta om hur Alliansen röstat ner till de rödgrönas motion med motiveringen att det saknas pengar, trots att det visst inte gjorde det. ”Okej, men varför har inte sossarna infört detta, ni har ju haft makten i Dalen jättelänge tidigare, väl?” Socialdemokraten förklarade att ja, det hade dem, men då – för några år sedan – hade det faktiskt inte funnits pengar, så på den tiden var pengaargumentet giltigt. Nu var det inte det längre, varför Alliansen hade fel.

”Visst, men Alliansen har ju ändrat sig nu, på grund av KD, hävdar dem?” Sossen menade på att Alliansen även inför valet 2006 sagt sig vilja ha bullerplank, men trots detta röstat nej när de väl fått makten. Han befarade att Alliansen vid eventuell valseger skulle upprepa ett sådant vallöftesbrott. Jag förstod frågan i all dess komplexitet, och noterade att jag trots att jag i början utgick från att bullerplank längs Nynäsvägen var en väldigt tråkig och onödvändig fråga, hade – tack vare socialdemokraternas svar – nästan engagerats till att driva frågan… Suck… insnöade politiker och deras förmåga att påverka andra om en verkligen ger  sig tid att lyssna på dem…

Nåväl, utan vidare diskussion gick jag in på en helt annan fråga: övervakningskameror. Socialdemokraten hävdade att de på kommunal nivå antagligen inte hade någon särskild politik i frågan, men kanske på riksnvå. Däremot var han övertygad om att det behövdes på vissa särskilt känsliga offentliga platser, men att det inte borde vara som i London där en inte kan gå en meter utan att övervakas. Tja, han verkade inte helt okritisk till övervakningskameror i alla fall… Jag frågade även om FRA-lagen, men ingen av de (minst) tre socialdemokraterna var insatta (en var riksdagsledamot). Jag sade att partiet hade en väldigt oklar åsikt i frågan enligt sin webbplats, men att jag inte lade skulden på dem tre (eller snarare riksdagsledamoten) personligen; varje enskild ledamot kan inte ha koll på varje enskild fråga i riksdagen, och är en oinsatt i FRA-frågan kan en lätt gå på lögner om att den är behövd och/eller integritetssäker.

I samband med att jag kollade till valsedlarna (en del har gått åt) frågade jag vilken vallokal som ska gälla på själva valdagen. På flygbladsutdelningstimmen vid Sandsborgs t-bana sedan mötte jag någon som sade ”Oj vad du var ihärdig”; uppenbarligen hade vederbörande sett mig dela lappar tidigare. Litet senare ramlade en kvinna precis vid slutet av trappan, vilket tog ifrån mig fattningen tillfälligt (hon klarade sig utan några skador, men jag blev väldigt förskräckt till en början). När jag lugnat ner mig fortsatte jag dela ut, och snart avböjde en som erbjudits med orden att han redan var piratpartist. Senare mötte jag en betydligt mer engagerad piratpartist, som dock var osäker på om hen skulle rösta pirat i detta val.

Jag fick forumnamnet men vill inte skriva det här ifall vederbörande önskar vara geografiskt anonym (lämna gärna en kommentar på detta inlägg om du läser det!). Piratpartisten, som sade sig varit ganska inaktiv de senaste månaderna, pratade en ganska lång stund om vitt och brett politiskt, och önskade ta kontakt; trevligt! Nåväl, jag hoppas att jag lyckades övertyga min medpirat om att våga vara pirat även på valdagen (för att remixa F!:s valslogan), och om inte, var det i alla fall en trevlig pratstund. Strax därefter var min dagliga flygbladsutdelningstimme slut, och jag begav mig hemåt.

Foto: Michiel1972, CC-BY-SA 3.0

Foto: Michiel1972, CC-BY-SA 3.0

Foto: Michiel1972, CC-BY-SA 3.0, nl.wikipedia/Wikimedia Commons. Bullerskydd, i Dalen den kanske mest infekterade enskilda politiska frågan. Det säger något om etablerade partiers – och kanske stadsdelens befolknings? – prioritering, eller snarare hårklyveri/tråkighet…

Detta inlägg skrevs 12 september, som en del i min aktivismrapportserie. ”Iförrgår” bör alltså utläsas som ”i fredags”. Aktivismrapportseriens generella syften är tre: att agera inspiration, att agera stöd för minnet, och att agera ämne att blogga om i brist på annat.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by th

Read Full Post »

I onsdags fortsatte jag naturligtvis med min aktivism för Piratpartiet; de medborgerliga rättigheternas vara eller icke vara förblir den viktigaste frågan i riksdagsvalet. Som vanligt efter skolan uppsökte jag den lokala förtidsröstningslokalen, Enskede bibliotek (som jag tagit på mig ansvaret för), där jag började konversera med en duktig och trevlig valförrättare. Hon inledde samtalet genom att fråga, när jag kollat till Piratpartiets valsedlar och fingrat på dem (i syfte att känna av hur många som fanns kvar i jämförelse med tidigare; dessutom var det en god förevändning för att räta upp hela bunten litet, då de delvis täcks av valsedlarna framför), om jag ”kollat så allt stod rätt till”.

Jag svarade naturligtvis jakande, och förklarade att jag kom från Piratpartiet och att det inför EU-valet förekom en del valfusk, som kritiserades av JO; detta var anledningen, berättade jag, till att vi kollade litet extra (att jag dessutom skulle fylla på valsedlar om dem tog slut glömde jag nämna, men det spelar föga roll; PP-valsedlarna i min förtidsröstningslokal har i och för sig minskat i antal märkbart sedan en vän lade ut dem för min räkning första dagen, men inte alls så att fler behövs). Hon hävdade att de agerat efter sina instruktioner (vilket de förföll ha gjort; en instruktionslapp från något röstningssamordningsgrej fanns uppsatt), och jag berömde dem för deras korrekta hantering. Diskussionen avslutades med att hon sade att det var bra att vi kollade, och att fler partier borde göra det.

Efter detta, och ett snabbt mellanmål, var det dags för min vardagstimme av flygbladsutdelning. Denna gång flyttade jag mig till Sandsborgs tunnelbanestation, som ligger ganska nära den jag var på förut (Blåsuts) och därmed även den inom cykelavstånd från mitt hem. Det primära skälet var naturligtvis att få en större väljarbas; även om det av geografiska skäl är ungefär samma människor som rör sig på båda stationerna skiljer sig folkEt något åt. Dessutom började det bli enformigt med Blåsut, och som en extra bonus har cyklarna en egen, separat tunnel under t-banan vid Sandsborg; inga cyklar att behöva hålla utkik efter alltså! (Även om jag naturligtvis gläds av hur många cyklister som uppenbarligen finns i södra Stockholm.)

Nåväl, vid Sandsborg visade det sig vara fler människor som gick (jag stod sällan sysslolös mer än kanske någon halv minut då och då; på Blåsut gick det ofta någon minut mellan människorna), antagligen på grund av närheten till flera bostäder på ena sidan och närheten till det lokala ”köpcentrumet” (typ enbart en ICA, blomaffär, bank, och Pressbyrån, men åtminstone det mest centrum-aktiga i närområdet) på den andra sidan om tunnelbanan; folk måste ju gå och handla mat, även de som bor på andra sidan t-banan om mataffären, och för att nå mataffären måste de gå under tunnelbanan i den tunnel jag stod och delade ut i.

Trots det ökade antalet var det dock ingen särskilt större förbättring flygbladsmässigt, eftersom det föreföll som en något mindre andel av vandrarna tog flygblad (dessutom var det fler folk som kom i sjok från t-banan; sådana sjok blir lätt så att den första som kommer ned för trappan tackar nej, den andra hör det och tackar också nej och så vidare i en ond cirkel; ibland, men betydligt mer sällan, sker motsatsen, det vill säga att den första tackar ja, nästa hör det och tackar också ja och så vidare). Av de som faktiskt tog stannade flera för att diskutera något; en kille i 20-årsåldern, som sade sig vara musiker, frågade hur han skulle få betalt (jag förklarade att den kommersiella ensamrätten skulle vara kvar och jag tror jag nämnde undersökningar som visade på att fildelare betalar mer för verk); killen övertygades knappast.

En medelålders man kom tillbaka till tunneln efter att ha läst flygbladet och  frågade ”Hur ska författarna få betalt?”, men verkade klart positivt inställd till Piratpartiet i övrigt. Hans fråga besvarade jag med att skapare i den digitala eran får hitta många olika sätt att få betalt på, att många läsare säkert hellre läser på papper än bara på skärm och att fildelning således kan tjäna som promotion för författaren. När han skulle börja gå tror jag att jag lyckades få honom att inse att vi i alla fall inte kommer lyckas ändra upphovsrätten näste mandatperiod och att vi då kommer fokusera på medborgarrätten; han verkade hålla med om FRA och IPRED, vilket var trevligt.

Från torsdags har jag knappt några anteckningar alls sparade tyvärr: vad jag kan dra mig till minnes skippade jag affischering på grund av tidsbrist (det blir lätt så när en går i nian och får massor av läxor inför slutbetygen om några månader och är med i klassens skolresegrupp som samma kväll skulle ha ett möte hemma hos en och gärna vill hinna med att blogga litet på kvällen innan en går och lägger sig) och brist på behov; de flesta var antagligen kvar, då (åtminstone nästan) alla jag kollade litet extra efter var icke-nedrivna. Flygbladsutdelningstimmen skulle jag dock genomföra, läxor eller inte. Så den genomförde jag, men det blev tyvärr inte riktigt en timme eftersom jag behövde gå till mötet med skolresegruppen. En del tackade nej till flyers för att de redan fått, medan en del blivit erbjudna tidigare och avböjt men nu sade något i stilen med ”jag tog inte förut men okej då”.

Detta är en del i min aktivismrapportsserie här på bloggen. Här beskriver jag någorlunda utförligt all aktivism jag utför för Piratpartiet inför riksdagsvalet (det är på sätt och vis tänkt som ett substitut till Piratpartiet Aktivism!-kanelen som syns på Piratpartiet LIVE; jag har nämligen ingen kamera jag kan använda och kan således inte skicka in några bilder av min aktivism). Syften är tre: att inspirera, att minnas och att skriva av sig. Nästa del följer imorgon, och kommer behandla fredagens aktivism, aktivismen jag utförde idag och möjligtvis aktivismen jag imorgon kväll kommer att ha utfört imorgon.

Foto: Allgau, CC-BY-SA 3.0

Foto: Allgau, CC-BY-SA 3.0

Foto: Allgau, Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0 Unported. Bilden visar Sandsborgs tunnelbanestation, nedan vilkens ingång jag i onsdags började ha mina entimmesvardagsflygbladsutdelningar.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischering, valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

”Får du betalt?” Nog för att jag hört betalningsfrågan många gånger vad gäller artister och författare, men flygbladsutdelare (som det gällde denna gång) var första gången för i år. För att ge bakgrunden: de senaste fyra vardagarna har jag ägnat åt vad mina klasskompisar antagligen skulle referera till som att jag inte har något liv (vid närmare eftertanke kan jag dra mig till minnes att de nog faktiskt har refererat till det som att jag inte har något liv…). Jag har alltså ägnat mig åt medborgarrättsaktivism som i sin konkreta form tagit uttryck i utdelning av flygblad ungefär en timme per vardag vid min lokala tunnelbanestation samt dessutom regelbunden affischering på ett tjugotal anslagstavlor i mitt närområde.

Jag började i fredags, då jag äntligen fick ork och energi nog att stå i småkylan i tunneln vid ingången till min station av Stockholms tunnelbana och söka övertyga mina medmedborgare om varför de bör rösta på just Piratpartiet. I fredags höll jag dock bara ut i 40 minuter; mitt mål var att dela ut 111 flygblad, varför jag innan avfärd till stationen plockade på mig och ungefärligt räknade 111 flygblad. Efter 40 minuter var det dags att gå hem på grund av middag, och då hade jag fortfarande ett blad kvar. Således delade jag ut 110 flygblad istället, och det 111:e fick ett barn att leka med. Jag varken tror eller hoppas att ett eventuellt riksdagsinträde i höst hänger på just det flygbladet. Nåväl, utdelningen gick bra (ungefär varannan jag erbjöd flyer tog emot den, och som alla matematiskt kunniga lätt kan räkna ut medelst miniräknare delade jag ut ungefär 2,5 flyers i minuten); som vanligt blev vissa direkt skeptiska när de fick höra ”Piratpartiet”, och som vanligt fanns det något fler som direkt blev glada när de fick veta vilket partiet var.

Min vänliga bilburna familj gav mig sedan i söndags skjuts till piratkansliet i Aspudden, där jag av den närvarande piraten fick en halv mindre låda med flyers och dessutom drygt hundra affischer, ungefär hälften i A3-format (?) med texten ”Vi bygger kunskapssamhället. Piratpartiet. Integritet – Kultur – Kunskap. Rösta in framtiden i valet 2010.”, och resten var väldigt stora (dubbelt så breda som de etablerade partiernas massaffischer och knappt lika höga), fint utformade affischer gemensamma för Piratpartiet och Ung Pirat; på ena sidan UP:s vice ordförande och en text ur hennes perspektiv (som ung) och på andra sidan PP:s vice ordförande och en text  ur hennes perspektiv (som, eh, inte riktigt lika ung; jag vägrar kalla 36-åringar – enligt Wikipedia – gamla).

Nåväl, välutrustad med affischer laddade jag mig gamla gula häftpistol  (som egentligen också är familjens men som jag lagt beslag på av den enkla anledningen att jag är den enda partipolitiskt aktiva) som jag tidigare använt EU-parlamentsvalet 2009 och trängselskattsvalet 2006 med häftstift, och gav mig ut på min cykel för att uppsöka de tavlor jag sedan mina tidigare två valrörelser har ganska stor kännedom om; inget är så bra för affischering i ens närområde som att ha affischerat där aktivt två gånger tidigare. Jag cyklade runt i ett ganska stort område (kanske uppåt tjugo tavlor blev det), satte i mån av utrymme upp de stora UP/PP-affischerna men oftast de mindre affischerna, och åkte sedan hem, nöjd med dagens insats.

Så blev det måndag, och efter skolan tog jag en titt på mitt bibliotek som agerar förtidsröstningslokal, för vilken jag är ansvarig att kolla PP:s valsedlar; de verkar inte gått åt så mycket än, men de behandlas i vilket fall väl av de hjälpsamma valadminstratörerna. Det enda märkliga var att den person jag känner, som då förtidsröstningen öppnade då jag var i skolan hjälpte mig genom att lägga ut valsedlarna, fick frågan om PP hade tillstånd (!) att ha sina valsedlar i ställen. Och när jag samma dag kom dit för att kolla till valsedlarna misstog en av funktionärerna mig för en förstagångsväljare, och var mitt uppe i att förklara processen (eller ja, en liten del av den officiella versionen i vilket fall) när jag avbröt henne med att jag inte fick rösta. Nu står PP hursomhelst i ett ställ för icke-etablerade partier, men eftersom stället är precis bredvid det vanliga kan jag inte klaga. Sedan åt jag ett kort mellanmål, och begav mig återigen till stationen för vardag nummer tvås flygbladsutdelningstimme.

Måndagen tog jag dock inte med mig ett visst antal flygblad som jag gjorde i fredags, utan istället bestämde jag mig för att stå en timme, oavsett hur många jag fick ut. Det gick något sämre än den förra gången att dela i början, men det visade sig snart vara en tillfällig slump; just då var det fler icke-pirater än vanligt som passerade stationen. En intressant effekt jag upptäckte var härmningseffekten; om en t-bana med tjugo avstigande passagerare anlänt, och den första och den andra av dessa tjugo när de gick ner för trappan tog flygblad, var chansen stor att de flesta av de följande 18 också skulle ta. Vice versa gällde också (det var inte roligt att stå som en idiot och räcka fram flyers inför ett tjog människor som ingen verkade intresserad av flygbladen).

Ett trevligt litet avbrott i det något monotona utdelandet dök upp i form av en ungefär 50-årig kvinna som kommenterade något negativt litet grand medan hon rörde sig uppför trappan. När jag svarade började vi diskutera, och när hon hävdade att de stora partierna måste hållas ihop för att hindra småpartier som SD från att komma in hävdade jag att Piratpartiet faktiskt kan hindra SD. Vi kan, som jag berättade, ta de av deras väljare som inte röstar på SD på grund av deras knäppa politik utan som ett allmänt uttryck av förakt för de etablerade politikerna; om Piratpartiet skulle bli valets upproriska alternativ röstar antietablissemangsväljarna på oss istället.

Efter någon minuts diskussion gav sig kvinnan av, med orden att jag svarade bra på hennes frågor (”särskilt för din ålder”, suck…) och säkert skulle bli politiker när jag blev vuxen. Jag hoppas innerligt att både medborgarrätts-, immaterialrätts-, miljöfrågorna (och några andra random frågor som biståndspolitik) är lösta till dess, så jag slipper bry mig om politik; jag minns med glädje tillbaka på året 2005 och tidigare då jag tyckte politik var lika tråkigt som jag tycker ekonomi (med aktier och börsen och sådant) är. Tyvärr förefaller det mycket otroligt; det skulle nämligen kräva att Piratpartiet i detta val får exakt 50 procent av rösterna och att Miljöpartiet får resten, så att ett samarbete partierna emellan garanterat blir av. Grönlila regering 2010! vore trevligt, men väldigt otroligt.

Nåväl, generellt sett är det trevligt att dela ut flygblad; även om musikspelare och mobiler stundtals kan betraktas som djävulens påfund är det inte mer svårlöst än att en helt enkelt stumt håller fram flyern och därmed knappast stör samtalet eller musiklyssnandet, samtidigt som en erbjuder människan en möjlighet att vid eventuellt intresse få information om Piratpartiet. Ett sätt att ytterligare göra stämningen trevligare, som jag kom på den tredje flygbladsutdelning-vid-tbanan-dagen (det vill säga igår), var att säga ”trevlig kväll!” till folk efter att ha erbjudit dem flyers (oavsett om de tog eller ej), utöver mitt vanliga ”hej, Piratpartet” eller ”hejsan, Piratpartiet” eller – ifall det är många människor på en och samma gång som inte känner varandra – bara ”Piratpartiet” (ibland säger jag inget alls, som då tjugo människor går nedför trappan samtidigt).

Dessutom måste en – om en likt jag står vid en t-banestation där människor får cykla – minnas att väja för eventuella cyklister; jag gläds av hur många som väljer att cykla, detta mycket miljövänliga sätt att ta sig fram. Flygblad som slängts på marken plockas fördelaktigt upp och slänges i närmsta papperskorg, dels för miljön, dels för att det ser mindre smutsigt ut och dels för att det inte är bra PR om vi framstår som ett nedskräpningsparti. Några som däremot sällan (vad det verkar som) slänger flygblad är barn; folk i mellanstadieåldern brukar ofta aktivt fråga efter ett flygblad (till min förvåning; vad vill de med de till? nåja, hade jag varit 10 år hade jag också velat bli behandlad som att jag kunde förstå flygbladet ungefär lika bra som en vuxen, vilket många 10-åringar förresten säkert kan också).

Före flygbladsutdelningen igår företog jag dock än en affischrunda. Där upptäckte jag att de flesta affischerna satt kvar (jag besökte nog  inte riktigt alla anslagstavlor jag satte upp affischer på i söndags), medan tre var nedrivna. På platsen för en av dem satt nu istället en affisch om något socialdemokratiskt möte. Det finns här åtminstone tre möjligheter: 1) någon annan tog bort den från anslagstavlan och en socialdemokrat såg aldrig skymten av någon PP-affisch utan satte upp sin affisch på första bästa lediga plats, 2) jag minns fel var jag satte PP-affischen, och 3) en socialdemokrat rev aktivt ned ett annat partis valmaterial, trots S helt utklassande kampanjbudget och utökade förmåner att driva valrörelse.

Nå, oavsett hur det nu var med den saken satte jag upp en ny affisch på anslagstavlan (inte så den täckte S-affisch, naturligtvis), och drog vidare och besökte ett par anslagstavlor jag inte besökt första gången jag affischerade i år. Att affischera är roligt, dels eftersom det gynnar medborgarrätten, dels eftersom det ger en tillfälle att cykla, och dels eftersom det faktiskt inte är så asocialt (många människor kollar på, uppenbart intresserade av människor i allmänhet – och kanske 14-åringar slash piratpartister i synnerhet? – som driver valrörelse). Dessutom är det nyttigt, eftersom det ger frisk luft åt en ofta stillasittande tonårig och finnig datornörd (och efter att ha skrivit dessa ord inser jag hur sterotyp pirat jag faktiskt är, även om det inte nödvändigtvis är något dåligt).

Jag har nu avhandlat min egenutförda piratvalaktivism fram till och med igår. Naturligtvis kampanjade jag även idag, men om det får ni i mån av tid, intresse och ordk läsa om ett par dagar, då jag postar del två i den aktivismrapportsserie jag planerar fram till valdagen. Varför planerar jag då en sådan serie? Tre skäl: 1) jag vill ha stöd för minnet i framtiden (så att jag kan berätta för några högst eventuella barnbarn om hur det gick till när jag var med i en liten, liten del av att få in Piratpartiet i riksdagen för första gången ”när jag var ung”), 2) jag vill inspirera andra (vad sitter du här och surfar för? ut och flygbladsutdela! och affischera! 🙂 ), 3) min kamera är borta så jag kan inte skicka in bilder till Aktivism Piratpartiet-kanalen (vilket var min ursprungliga idé) och 4) det är roligt att blogga. Men just nu är det roligare att sova, särskilt som jag har skola och pirataktivism imorgon också, så godnatt, Internet!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Affischering av mig inför EP-valet 2009. Nu annat val (och frisyr…), men samma princip. Foto: Jonathan Rieder Lundkvist.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischering, valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »