Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘empati’

Så började då idag mitt deltagande i Djurens Rätts utdelningsutmaning sommaren 2012 i form av mitt Projekt 2500+100, där jag ämnar dela ut 2500 foldrar och 100 affischer (och därutöver påverka Piratpartiet och Fältbiologerna till att anta god djurrättspolitik). Tyvärr har de 50 ”Djur är inte mat”-affischerna – med ett gulligt grismotiv – reducerats till 3, oklart varför. Kanske är de slut? Nå, de gröna ”Djur har rättigheter”-affischerna har jag 50 av (tror jag – jag har inte räknat). Därutöver har jag nio buntar foldrar. Kanske det var platsbrist i boxen?

Nå, efter denna lilla inventering var det dags att ge sig ut. Jag tog min häftpistol, de rätt många häftstift som finns kvar sedan valet 2010, och en bunt med kanske 30 affischer. Så hoppade jag upp på cykeln – prima aktivismredskap sedan 2009 – och gav mig av.

Cykel - check!

Cykel – check!

Mitt första mål var Sandsborgs tunnelbanestation, som har två anslagstavlor – en på var sida om spåret. Eftersom många människor som bor såväl öst som väst om tunnelbanan passerar förbi den östra anslagstavlan, då den ligger vid gångvägen till områdets klart största matbutik, var denna tavla högprioriterad. Därför fick den en av mina så få Gris-affischer. Denna min första uppsatta djurrättsaffisch någonsin kan ni se här nedan.

Medan jag höll på med affischen tilltalades jag plötsligt av ett barn i kanske 12-årsåldern som stod några meter längre bort. Hen frågade varför jag satte upp affischen; ”man kan ju inte leva utan kött!”. Jag förklarade för henom och hens jämnåriga vän att det kan man visst, att jag själv gjort det i tio år (sanning med modifikation – jag orkade inte förklara varför jag äter fisk där och då) och att många andra gör det.

Östra vid Sandsborgs tunnelbanestation - check!

Cykel – check!

Så ledde jag cykeln genom den lilla tunneln där trappan till tunnelbanan ligger, och ut på andra sidan ytterligare fem meter. Där stannade jag vid den västra, något mindre besedda anslagstavlan – denna fick standardaffischen, den bildlösa och lite tråkigare men politiskt kanske viktigare gröna ”Djur har rättigheter”-affischen.

Västra vid Sandsborgs tunnelbanestation - check!

Västra vid Sandsborgs tunnelbanestation – check!

Klar med Sandsborg drog jag vidare, förbi Gamla Enskedes bageri där någon deckarförfattare tydligen brukar hålla till, förbi den gamla pizzerian, och så ner i den enorma tunneln under Nynäsvägen. På andra sidan kom jag ut på platsen där loppmarknader brukar hålla hus, så svängde jag vänster vid Triangelkyrkan och kom fram till korsningen där en av min rundas största anslagstavlor finns uppspikad. Den rätt slitna tavlan var förvånansvärt tom, så jag kunde placera min affisch på ett rätt centralt och fint ställe. Inte skymten av ifrågasättande barn här; istället var det ganska lugnt – inte så märkligt givet de grådaskiga fullständiga molntäcket och de regnskurar som tidigare drabbat oss, innan min avfärd.

Triangelkyrkan/Enskedeskolan - check!

Korsningen Triangelkyrkan/Enskedeskolan – check!

Nästa anslagstavla befann sig bara kanske tvåhundra meter längre ner längs vägen förbi skolan. Denna var mer fullbelamrad, men jag hittade en ledig – av ett träds nedhängande bladverk dock visserligen delvis skymd – plats. Jag valde den, trots dess suboptimala placering. Mina tankar kring affischering har nämligen utvecklats till något slags kodex, ett självuppfunnet (men väldigt sunt förnuft-baserat) etiskt system, jag söker följa. Dessa består helt enkelt i ett slags steg-för-steg-lista över hur man ska hantera affischering. Here goes:

  1. Sätt aldrig din egen affisch över någon annans material om det finns ledig plats.
  2. Om du måste sätta din egen affisch över någon annans plats, välj i första hand att sätta över utgångna grejer (typ ”Kom på festen 20 juli!” när det är 23 juli).
  3. Om det inte finns några utgångna grejer, väljs i första hand att sätta över grejer som finns i flera, identiska exemplar på samma anslagstavla.
  4. Om det inte finns grejer som finns i fler exemplar på samma anslagstavla, välj i första hand att sätta över kommersiella saker.
  5. Om det inte finns kommersiella saker, först är det okej att sätta över ideella, aktuella saker.

Men det är förvisso okej att om det kommer till det femte steget (vilket det gör lite för sällan för att kallas ofta men lite för ofta för att kallas sällan) sätta upp egna affischer som täcker andras material. För anslagsstavlorna tillhör alla, och rättvisan ger vid handen att ”senast får gå före” är det som ger bäst spridning åt så många budskap som möjligt.

Margaretaparken - check!

Margaretaparken – check!

Nå, nu var ju detta med prioriteringsregler och kodex inget problem i detta fall: resan fortsatte.

Nu var det fortsatt raksträcka, men denna gång lite längre distans, till nästa punkt på banan. Som du, kära läsare, kanske förstått by now är dessa anslagstavlor del i en noggrant utmejslad bana. Denna uppkom i embryonal form redan 2006, då jag med familj satte upp ”Ja till trängselskatt”-affischer runtom i Stockholm inför trängselskattsomröstningen. Det utgjorde för övrigt min allra första aktivistiska gärning, utförd vid 10 års ålder. Innan dess tyckte jag politik var urtråkigt.

Nästa stopp på banan var vid busshållplatsen Plantskolevägen. Här tvingades jag ta till prioriteringsreglerna enligt ovan.

Plantskolevägen - check!

Plantskolevägen – check!

Därefter fortsatte jag uppför backen och kom fram vid torget vid Bea, nära Svedmyras tunnelbanestation. Här fanns fordom en anslagstavla – men (vilket jag anade, kanske från någon affischeringsomgång 2010) den har tagits ned nu. Sorgligt.

Jag nöddes fortsatte. Omedelbart kom jag till ett vägval, i dubbel bemärkelse. Jag valde att inte söka mig vidare mot tunnelbanenätets rätt långa sträckning åt sydväst, i förorter jag kan föga av (särskilt affischeringsmöjlighetsmässigt), utan istället att svänga höger (dock ej politiskt!) och cykla nedför Enskedevägen. Innan jag kom till Enskede IP stannade jag vid ett övergångsställe, tog mig över vägen mot vänster och cyklade ut vid Enskedefältet, där jag förr brukade tillbringa en del raster och idrottslektioner för många år sedan. Den skola jag gick i då, Enskedefältets skola, stirrade sommartom ner på mig uppifrån den lilla höjden på min högra sida. Väl medveten om anslagstavlebristen i dessa områden fortsatte jag någon halvannan kilometer, ända bort mot Vårflodsparken. På vägen blåste det väldigt mycket – de 20 graderna till trots var denna molniga dag, där det understundom (men tack och lov mycket sällan) kändes små droppar i luften, inte särskilt inbjudande till cykling.

Då vädrets makter besegrats gick jag av cykeln vid den gamla goda anslagstavlan nära Vårflodsparkens lilla simbassäng med halvmeter högt vatten – denna tavla utgör nog Enskedefältets enda. Uppsättningen var mycket snart avklarad.

Vårflodsparken - check!

Vårflodparken – check!

Så var det med det. Nu ut på de lugna bilgatorna ett kort tag och sedan upp igen på stigen som fortsätter från Vårflodsparken längs med den fotbollsplan av grus som går under det udda namnet Kaninburen. Så höger då man åter kommer ut på asfalten och 100 meter bort till Enskede värdshus. Här finns en stor anslagstavla, vars knallorange:a björkvedsskylt har suttit uppe så länge jag kan minnas. Idag hängde den lite på trekvarten. Nå, det hindrade inte alls mig i mitt syfte!

Enskede värdshus - check!

Enskede värdshus – check!

Sedan framåt, över ett stort övergångsställe på Sockenvägen, upp för en sluttning och så vänster in i det vackra trädgårdsstaden Enskede gård (det begreppet har för övrigt en alldeles utmärkt och vacker Wikipedia-artikel). Här, vid containrarna, mötte jag en äldre släkting till mig, och jag drog iväg till Linde med löfte om att träffas vid hennes hus i närheten. Vid Linde, en station i den så praktiska tvärbanans sträckning mot Alvik, ligger anslagstavlan strax ovan stationen, på andra sidan från Enskede gård sett. Uppsättningen gick väl.

Linde - check!

Linde – check!

Efter hallonplockning-, ätning- och -medtagning fortsatte färden, fast nu mer inriktad på att komma hem och ta några tavlor på vägen. Vid Enskede gård famlar nämligen min gamla trevliga runda ut i intet; jag har ingen direkt naturlig fortsättning och känner inte till några anslagstavlor riktigt i närheten. Tänkbara fortsättningar framöver är mot sydväst, längs med tunnelbanans gröna linje mot Hagsätra; åtminstone vid stationerna torde det finnas anslagstavlor. Delar av området känner jag dessutom ändå till från promenader år 2010 och diverse medicinsk aktivitet. En annan variant vore att fortsätta längs tvärbanan; till Årstaberg har jag åtminstone cyklat, över Årstafältet, men längre har jag aldrig kommit. Det vore en cool heldagsutflykt att försöka nå Alvik.

Jag stannade till vid den nya indiska restaurangen på Bägerstavägen. Klart mest estetiskt tilltalande bilden hittills blev resultatet av detta (och den var ändå inte särdeles estetiskt tilltalande; det är förvisso svårt att plåta anslagstavlor på estetiskt tilltalande sätt…).

Bägerstavägen - check!

Bägerstavägen – check!

Jag fortsatte min cykeltur hemåt via tunneln under Enskede gårds tunnelbanestation för att avverka även denna stations anslagstavla, som tidigare varit så fallfärdig att den bokstavligt talat delvis fallit sönder men som för något år sedan ersatts med en ny (?). Nemas prolemas.

Enskede gårds tunnelbanestation - check!

Enskede gårds tunnelbanestation – check!

Så Trädskoleområdets ej uppnämnda park…

Onämnd park - check!

Onämnd park – check!

Och sedan mot vänster, efter en lång färd österut, när jag egentligen skulle åt höger- jag ville ta Blåsuts anslagstavlor, för även denna tunnelbanestation har tvenne sådana, och välsedda därtill. Den på västra sidan gick bra…

Västra vid Blåsuts tunnelbanestation - check!

Västra vid Blåsuts tunnelbanestation – check!

…liksom östra:

Östra vid Blåsuts tunnelbanestation - check!

Östra vid Blåsuts tunnelbanestation – check!

Alles klar – för idag. Imorgon fortsätter aktivismen. Jag hoppas du själv vill delta i detta projekt och dela ut Djurens Rätts material. Det är djuren värda.

Projekt 2500+100 – statusrapport

Omsorg om djur som denna berberapa är den yttersta bevekelsegrunden för detta projekt.

Omsorg om djur som denna berberapa är den yttersta bevekelsegrunden för detta projekt.
Foto: RedCoat, CC-BY-SA 2.0.

Affischer:

  • Antal affischer uppsatta idag: 13
  • Antal affischer uppsatta, totalt: 13
  • Kvarvarande antal affischer: 87

Foldrar:

  • Antal foldrar utdelade idag: 0
  • Antal foldrar utdelade, totalt: 0
  • Kvarvarande antal foldrar: 2500

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischeringkampanj, djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

Paketet, utanför det ICA där mitt lokala Posten nu huserar. (Korporativism?) Paketet var mycket tungt.

Paketet, utanför det ICA där mitt lokala Posten nu huserar. (Korporativism?) Paketet var mycket tungt.

”Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke.” Så sjunger Jocke Berg i Kents ”Duett”. Dessa ord har alltid haft ett slags exotiskt skimmer över sig för mig – som det barn av nittiotalet jag är, får jag sällan riktiga brev. Men så hände det, igår! Jag fick ett riktigt brev!

Nja, det är en sanning med modifikation. Brevet var i själva verket ett paket. Avsändare: Djurens Rätt. Denna anrika organisation kämpar mot djurplågeri i alla dess former och av alla dess syften. Och nu ska jag berätta hur det kommer sig att de skickar paket till mig.

Sedan jag blev semi-vegetarian vid 6 års ålder har jag sakta men säkert uppnått en syn på djur som varelser som inte bör utsättas för smärta. Den senaste tiden har jag också utvecklat den filosofiska grunden. Djurens rättigheter är i själva verket ingen mer än en naturlig utvidgning av begreppet ”mänskliga rättigheter” till att, då det är tillämpligt, även gälla kännande varelser. Rätten att slippa tortyr grundar sig i tortyrens hemskhet. Och tortyr är vedervärdig, oavsett vilken art den torterade tillhör – givetvis förutsatt att tortyroffret kan uppleva smärta.

Djur kan uppleva smärta; således går det emot principer om grundläggande rättigheter att uppsåtligen åsamka lidande hos dem.

Denna tes har jag alltså mer eller mindre burit på i flera år. Men först alldeles nyligen, i samband med Avaaz kampanj (som fortfarande är aktiv) för att stoppa slakten av Afrikas lejon, har jag verkligen fördjupat mig vidare i frågorna. Jag undersökte Djurens Rätt, en organisation jag var bekant med sedan tidigare, och kom fram till att våra åsikter överensstämde – utom eventuellt i frågan om djurförsök.

(Djurförsök för kosmetika är dock helfel – här finns inget moraliskt dilemma alls. Så skriv under namninsamlingen för att kosmetika som testats i djurförsök inte ska få säljas i EU!)

Nu har jag funderat mer på detta med djurförsök, och kommit fram till att de medicinska vinster sådana försök kan leda till likväl inte motiverar tortyr av djuren. Vill vi som samhälle rädda liv (vilket vi givetvis vill) finns andra, mer effektiva metoder att göra det på, som inte alls inkluderar lidande. Ökat bistånd, mer pengar till svenska sjukvården, större forskningsanslag och så vidare kan alla rädda liv, utan att någon kännande varelses grundläggande rättigheter ska behöva kränkas.

7 juli gick jag därför med i Djurens Rätt, och jag har därför gått med i deras utdelningsutmaning för den här sommaren. Det handlar kort och gott om att jag denna sommar ska dela ut material för Djurens Rätt. Materialet beställde jag på Djurens Rätts webbplats. Alla kan beställa material helt gratis (oavsett om de är medlemmar eller ej) där.

Och så kom de med posten! 50 affischer med texten Djur har rättigheter (kan ses på nätet), 50 affischer med texten Djur är inte mat (finns givetvis också på nätet) och 2500 foldrar om hur djur behandlas i livsmedelsindustrin, Djur är inte mat (de finns här)Dessa ämnar jag sätta upp respektive dela ut i Söderort där jag bor under kommande veckor, helst så jag blir klar innan sommarlovet är över. (Fokuset på mat beror på att det enligt min uppfattning är en mycket mer självklar fråga än djurförsöken, och att jag är betydligt mer insatt i de många nackdelarna – och man kan skriva under en namninsamling mot kött på Nobelfesten.) I vilket fall fortsätter jag kanske när jag är klar. Jag kommer blogga om denna djurrättsaktivism, i artikelserien Projekt 2500+100 som härmed inleds, och vem vet – när jag är klar kanske det blir ett Projekt 5000+200?

Utöver materialutdelningen – som dels syftar till att sprida information och förhoppningsvis påverka människor, dels till att jag ska komma ut och få motion denna sommar 😉 – tänker jag också försöka övertyga Piratpartiet om att anta en rättighetsbaserad djurpolitik. Just för att djurens rättigheter är en naturlig utveckling av människors rättigheter, och eftersom Piratpartiet är ett så rättighetsbaserat parti, tror jag det kan lyckas. Inlägg kommer småningom på Breddningsbloggen, och det kommer jag följa upp med en motion till höstmötet. Om ni har någon input på tänkbara pirata vinklar på djurpolitiken, skriv dem gärna i en kommentar!

Vidare tänker jag att även Fältbiologerna bör ta ställning för djurens rättigheter. Att, likt kampanjen för att stoppa avverkningarna av Ojnareskogen, ta hänsyn till ekosystem, arter och biologisk mångfald är bra och givetvis viktigt. Men det räcker inte med sådana övergripande perspektiv. Även de individuella djuren måste tas med i beräkningen, för att ens politik på allvar ska respektera djur och natur. Skalbaggar och träd har förstås inga rättigheter, eftersom de inte kan känna smärta, men däggdjur och fiskar utsätts för många hemskheter i profitens namn. Fältbiologerna är oerhört radikala (i positiv bemärkelse) i många frågor. Om organisationen inte ens har en åsikt i djurrättsfrågan (vilket jag är osäker på, men jag tror faktiskt inte det) är det således mycket märkligt. Känner du till något om synen på detta hos Fältbiologerna som organisation? Kommentera! Här blir det nog också en motion till nästa årsmöte.

Nå, that’s it. Nu skall jag ut och dra igång Projekt 2500+100!

Paketet när jag äntligen lyckats baxa hem det. Och nu ska materialet ut! :-)

Paketet när jag äntligen lyckats baxa hem det. Och nu ska materialet ut! 🙂

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischeringkampanj, valkampanj, , , djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Ett djurförsök avbildat i Joseph Wright of Derbys 1700-talsmålning An Experiment on a Bird in the Air Pump. Fågeln förlorar gradvis all luft och kvävs till döds, i vetenskapens namn. Här finns inget egentligt moraliskt dilemma; fågeln har rätt till liv och att slippa lidande, och experimentet handlar om enkel nyfikenhet, inte om att rädda människoliv. Till skillnad från de moderna medicinska djurförsök detta inlägg behandlar, som kan rädda människor.

Ett djurförsök avbildat i Joseph Wright of Derbys 1700-talsmålning An Experiment on a Bird in the Air Pump. Fågeln förlorar gradvis all luft och kvävs till döds, i vetenskapens namn. Här finns inget egentligt moraliskt dilemma; fågeln har rätt till liv och att slippa lidande, och experimentet handlar om enkel nyfikenhet, inte om att rädda människoliv. Till skillnad från de moderna medicinska djurförsök detta inlägg behandlar, som kan rädda människor.

Djurförsök i vetenskapligt, medicinskt syfte är en mycket komplex fråga. Å ena sidan är jag böjd att hålla med de som anser att alla kännande varelser har en rätt att slippa lidande. Å andra sidan menar jag att ett människoliv faktiskt är värt mer än andra avancerade djurs, att människans rättigheter (till exempelvis sjukvård) faktiskt har större tyngd och är viktigare att skydda än djurens. Å tredje sidan är det ju så att medan djurförsöken kan aktivt upprätthålla människors rättigheter, är det så att de aktivt inskränker djurens rättigheter.

Med andra ord: det handlar inte om att välja mellan att inskränka djurs rättigheter och att inskränka människors rättigheter; det handlar om att välja mellan att aktivt upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs rättigheter eller att passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inte inskränka djurs rättigheter.

Liknelse med ett rättsligt dilemma

Frågan om djurförsök liknar det klassiska exemplet med terrorismbekämpning:

Ponera att polisen får tag i en terrorist som de med 100 procents säkerhet vet känner till var en enorm bomb finns. Bomben kommer, om terroristen inte berättar var den är, detoneras inom en halvtimme, och antagligen döda hundratals människor. Terroristen vägrar helt att tala med konventionella förhörsmetoder. ”Är då terroristens rätt att slippa tortyr viktigare än hundratals potentiella terroroffers rätt till liv?”, kan man tänka sig, men det är feltänk.

Precis som med djurens rätt att slippa lidande kontra människors rätt till liv handlar det inte om att polisen ska välja mellan att aktivt inskränka terroristens/djurens rätt att slippa lidande eller att aktivt inskränka andra människors rätt till liv; det handlar om att välja mellan att aktivt upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs/terroristens rättigheter eller att passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inte inskränka djurs/terroristens rättigheter. Alltså inte om att döda någon («aktivt inskränka andra människors rätt till liv») ifall man väljer att inte utsätta någon för lidande, utan bara om att strunta i att tortera någon för att rädda någon och därmed låta den potentiellt räddade personen dö («passivt strunta i att upprätthålla människors rättigheter genom att inskränka djurs/terroristens rättigheter».

Som piratpartist som anser att varje enskilds människas fundamentala rättigheter aldrig får inskränkas anser jag att det i detta terroristexempel inte spelar någon större roll hur många människor som kan skadas om terroristen håller tyst; tortyr är ändå inte acceptabelt. Likväl är det okej att i nödvärn skjuta en annan människa som hotar en själv eller andra; våld är tillåtet i nödvärn, så länge det inte är ”uppenbart oförsvarligt”. Och här kommer vi till själva huvudfrågan: är tortyr alltid uppenbart oförsvarligt?

”uppenbart”? Även om jag anser att tortyr ärr oförsvarligt, är det verkligen ”uppenbart oförsvarligt”? Någon mer juridiskt kunnig får gärna yttra sig om huruvida polisiär tortyr skulle kunna försvaras i en rättssal med hänvisning till nödvärn – det vet jag inte; jag misstänker att nödvärn kanske inte är tillämpligt då terroristen personligen inte håller på eller är på väg att utföra ett brott; brottet, utplaceringen av bomben, har hen redan begått och hen är personligen nu oskadliggjord även om själva bomben inte är det – men den etiska frågan finns i vilket fall kvar.

Lösningar på terrordilemmat

En lösning som presenteras av Ove Bring i hans mästerverk till facklitteratur De mänskliga rättigheternas väg – spännande, intressant, tankeväckande, gedigen, nyanserad, så pedagogiskt att det inte krävs något mer än grundskoleutbildning för att förstå – är att tortyr förblir förbjudet juridisk, eftersom även om tortyr i just detta specifika terrorexemplet vore försvarligt (det verkar han inte riktigt på det klara med ifall det vore) skulle devalveringen av rätten att slippa tortyr vara potentiellt förödande och kunna leda till ett sluttande plan av allt värre och mindre motiverade kränkningar av rätten skulle inledas. Samtidigt sätter samhället (underförstått) mer eller mindre sin tillit till att den enskilda polisen i denna speciella situation skulle tänka på sitt samvete och faktiskt tortera terroristen för att rädda de hundratals människorna.

Eller så tänker man på det faktum att vi vet att det varje år, närmast rutinmässigt, dör hundratals personer i den svenska trafiken utan att rätten att köra bil inskränkts; den rätten är knappast viktigare än rätten att slippa tortyr. Eller för delen att miljontals människor årligen dör i torka, översvämningar, sjukdomar, hunger och andra mer naturligt framkallade katastrofer runt om i världen utan att dessa ofantliga mängder dödsfall – som så mycket kostnadseffektivera kan hindras jämfört med de jämförelsevis mycket få liv terrorismen tar i Europa – får mängder av resurser östa över sig.

Staten struntar alltså i att rädda människors liv i väldigt många situationer; varför man då inte skulle kunna strunta i det när aktion kräver tortyr, det är svårt att förstå.

So far so good, under omständigheterna, vad gäller bekämpningen av terrorismen. Den frågan har vi klarat av rätt väl ändå. Tortyren är oacceptabel; vill staten nödvändigtvis rädda hundratals liv (vilket förstås är en utmärkt idé) finns det gott om betydligt billigare, enklare och moraliskt helt oproblematiska katastrofer att rädda människor från i fattiga delar av världen. (En del verkar tycka att de fattigas liv inte är lika viktiga i svenska staten. I någon mån har väl Sverige större skyldighet att ta hand om Sveriges invånare, förstås, inte minst för att det är mycket enklare att hjälpa svenskar än andra givet geografiska och politiska förhållanden; men när det gäller att aktivt rädda liv i just det syftet, ja, då kan jag inte se hur Sveriges invånare vore så mycket viktigare.)

Tillbaka till djurförsöken

Men djurförsöken, då, igen. Kan samma linje drivas där? Att djurens rätt att slippa lidande är så fundamental att inget brott mot den rättigheten kan motiveras (bortsett från strikt självförsvar från attackerande djur, då), att all livräddning medicinska djurförsök kan leda till i själva verket på ett moraliskt plan kan ”kvittas ut” mot satsningar på annan livräddning i form av t.ex. distribution av redan utvecklad medicin till fattiga och potentiellt dödssjuka? Ju mer jag tänker på det, desto mer benägen är jag att svara ja – trots att det egentligen inte var min utgångspunkt då jag började skriva denna text.

Men så kommer andra tankar. Cancerpatienter. Barn som föds med de mest hemska av sjukdomar. Människor som lever under de värsta former av smärta. Dödssjuka människor. De som inte har något hopp om livet kvar. Beskedet, det hemska beskedet, att vetenskapen inte kan göra något. Att den understundom så diaboliska naturen får ha sin dödliga gång. Att allt som väntar är smärta och död.

Ska vi strunta i dessa människor? Ska vi strunta i att utveckla metoder för att rädda dem, när vi vet att våra fantastiska forskare skulle kunna hjälpa dem? Ska vi låta dessa människor lida och dö för abstrakta moralfilosofiska resonemangs skull?

Men så, återigen, den andra sidan:

Är det verkligen ”abstrakta” resonemang, att vilja rädda varelser vars existens annars präglas av en i vissa fall extrem och kanske till och med aktivt tilltagande smärta? Kännande, i någon mån medvetna och vad gäller smärtuppfattningen oerhört människolika existenser som inte får känna annat än lidande? Naturligt fria skapelser som vi förslavat för vår egen skull i trånga burar, där vi injicerar dem medel vi vet ofta orsakar vedervärdig pina och död?

Nej, jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Och så slutar jag ungefär där jag mentalt började, men nu med mer klarsyn, större överblick: i den så jobbiga, tyvärr tidigare upplevda situationen av att hysa två oförenliga värderingar och fullständigt misslyckas med att förena dem till någon beständig åsikt i en fråga av yttersta vikt.

Samtidigt finns det ett par klara slutsatser som kan dras, utan att själva grundfrågan egentligen kommer närmare ett svar:

  • Om smärtsamma/riskfulla djurförsök ska vara tillåtna får dessa enbart ske om det är nödvändigt för väsentlig forskning. Vilken forskning som är ”väsentlig” kan diskuteras i all evighet, men i denna kontext avser jag med begreppet ”väsentlig forskning” helt enkelt forskning som utgör en betydande del i lösningen för att stoppa plågsamma och/eller farliga sjukdomar. I klartext: läkemedelsföretagen ska inte få plåga råttor för att de ska kunna sälja en effektivare nässpray, utan de mänskliga behoven måste vara större än så, mycket större. Kommersiella hänsyn ska aldrig spela in vid bedömningen av forskningens betydelse.
  • Om smärtsamma/riskfulla djurförsök ska vara tillåtna måste experimenten anpassas för att minimera lidandet och riskerna så långt det är möjligt utan att själva experimentets syfte hindras; ett exempel är enligt Djurens Rätt blodprovstagning via orbitalpunktion, något som tydligen riskerar att skada djurens ögon och vilket – trots alternativa tillvägagångssätt för blodprovstagning – fortsätter att användas vid djurförsök.
  • Överlag bör forskare försöka utveckla likvärdiga metoder som är alternativa till djurförsök och utveckling av sådana metoder bör subventioneras av staten, vilket idag sker i Sverige. En ny statlig utrednings  förslag om ett nytt kompetenscenter, som Jordbruksverket står bakom (deras John Bräutigam har samordnat utredningen) liksom Vetenskapsrådet och SLU, för att sprida kunskap om just sådan utveckling är något konkret som om det genomförs gör att alternativ till djurförsök på allvar får en prioriterad ställning inom forskningen, i linje med EU:s nya försöksdjursdirektiv från 2010 som träder i kraft 1 januari 2013 med dess fokus på ”3R-frågor” (man ska ”replace”, ”reduce” och ”refine” djurförsök, alltså ersätta, minska och förfina dem – ett lovvärt EU-initiativ för ovanlighetens skull!). Utredningen, Uppdrag om alternativa metoder till djurförsök, finns på webben.Vad gäller resurser ger statliga Vetenskapsrådet årligen 13 särskilt avsatta miljoner till forskning på djurförsöksalternativ (näringslivet ger 1 miljon). Vetenskapsrådets ansvariga för djurförsöksfrågor säger att ”[d]e experter som granskat forskningen […] inte haft något att invända mot forskningsprojektens kvalitet eller relevans. Däremot är det svårt att se vad forskningen lett till och i vilken utsträckning den minskat användningen av försöksdjur.” Utökning av de 13 miljonerna till säg 20 miljoner (för att börja satsningen ganska modest=genomförbart) bör alltså kombineras med en inriktning på forskning som i praktiken kan leda till att djurförsök ersätts.
  • Generellt bör mer resurser ges till forskningen så att annan forskning inte blir lidande av statliga satsningar på utveckling av alternativ till djurförsök. Sådan utveckling är givetvis viktig, varför den behöver få resurser; men mängder av annan, till djurförsök helt orelaterad forskning är också oerhört viktig, och eftersom forskningsmedlen är begränsade minskar naturligtvis deras anslag om anslagen till djurförsöksalternativ ökar. Därför bör forskningsmedlen i sin helhet utökas.

Men själv grundfrågan kvarstår. Så hjälp mig, läsare, genom att kommentera inlägget, oavsett din egen åsikt! Hur bör vi egentligen resonera kring detta? Vad är rätt och vad är fel?

Denna råtta, som använts i ett djurförsök, har onekligen vissa fundamentala rättigheter. Men hur viktiga är dem? Var går de etiska gränserna i förhållande till vår förmåga att rädda människoliv?

Denna råtta, som använts i ett djurförsök, har onekligen vissa fundamentala rättigheter. Men hur viktiga är dem? Var går de etiska gränserna i förhållande till vår förmåga att rädda människoliv?

Det är sannerligen inga lätta frågor. Inte så märkligt, egentligen. För frågan om medicinska djurförsök är en av de ganska få komplexa frågor där allt – hänsyn och empati, rätt och fel, ja bokstavligt talat liv och död – ställs på sin spets.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, djurrätt, förbud, miljö, natur, naturen, djur, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, medvetande, frihet, maktmissbruk, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

TL;DR-version: Afrikas lejon är hotade av helt laglig handel med lejonorgan.
Skriv på Avaaz kampanj för att förbjuda denna vidriga handel
.

Författare som kanske funderar på kniviga språkliga spörsmål? Målning av Albert Anker.

Författare som kanske funderar på kniviga språkliga spörsmål?
Målning av Albert Anker.

Hur talar man om ”rädda lejon” i singularis? Hur säger man ”ett skrämt lejon”, om man just vill använda adjektivet ”rädd” och inte ”skrämt”? ”ett rädd lejon”? Nej, de avslutande d:na passar utrum, inte neutrum, och substantivet ”lejon” är neutrum. ”ett rätt lejon”? Det borde vara korrekt enligt konstens (språkets) alla regler – men likväl ger det ett mycket märkligt intryck, då det låter som att den magnifika varelsen skulle vara korrekt. Vilket ju inte är fallet.

Språkvårdare brukar bemöta denna för dylikt sinnade människor aningen jobbiga frågeställning med att fuska sig runt den, det vill säga genom att inte bemöta den alls. Man rekommenderar helt enkelt en annan konstruktion (”ett skrämt lejon”, ”ett fegt lejon”, ”ett räddhågset lejon”, …) och accepterar således att likheten adjektiven ”rädd” och ”rätt” emellan gör att adjektivet ”rädd” blir praktiskt omöjligt att böja i neutrum. Språkrådet, denna ett av de svenska språkets allra främsta auktoriteter, vidhåller att formuleringen ”ett rätt lejon” är rätt (haha), men tillstår att den helt enkelt inte används.

Nu är jag visserligen en språknörd, men egentligen ska detta inlägg inte alls handla om begreppet ”rädda lejon” ur ett språkligt perspektiv (det var bara en inledning som förhoppningsvis kan agera intresseväckande för andra språkligt intresserade människor). Istället ska det handla om faktiska rädda lejon, alltså lejon som är rädda (eller åtminstone har skäl att vara det), och om att rädda lejon, alltså aktiviteten att skydda dessa skyddsvärda djur.

”Men vadå, lejonen om några klarar sig väl alldeles utmärkt utan människors tillsyn?” Så vore det förvisso; om vi lämnade lejonen i fred skulle dessa klara sig lika utmärkt som de klarat sig innan människan blev civiliserad för ett evolutionärt ögonblick sedan. Men nu är det just det människan inte gör; en hel del människor dödar lejon för nöjes skull, och en hel del människor dödar lejon för pengars skull. I efterdyningarna av förbud mot handel med tigerben söker ljusskygga jägare efter ett djur som kan ersätta den så lukrativa tigern som källa till profit från organkommers. Och det är där lejon kommer in i bilden – man skjuter helt enkelt lejon för att sedan sälja deras organ, ofta i andra länder. Människan har blivit mycket farligare för lejonet än vice versa.

Jag har ingen aning om hur djur uppfattar världen. (Ni språk- och/eller biologinördar får helt enkelt acceptera att jag i detta inlägg något okonventionellt/inkorrekt definierar djur som ”icke-mänsklig organism tillhörande djurriket”.) Det kanske är meningslöst att ens försöka klä deras förnimmelser i en språkdräkt våra betydligt mer avancerade hjärnor kan förstå. Men ett vet vi helt säkert: lejon är medvetna.

Lejon har nervceller och kan känna smärta, och lejon har instinkter, drifter, som de rimligen i någon mån ”upplever”; känslan av hunger (eller rädsla, för den delen, om ett lejon nu skulle bli – vad-det-nu-heter) torde av lejon uppfattas som negativ och ett problem. Inte på ett intellektuellt plan, förstås – men på samma sätt som smärtförnimmelser uppfattas som negativa. Den evolutionära anledningen till detta är självklar (om individen uppfattar ett för genernas bevarande och spridning negativt beteende/situation som just negativt kommer individen avhålla sig från detta).

Således har den vetenskapliga grunden för konstaterandet att djur i någon mån kan uppleva primitiva känslor slagits fast. Men nu lämnar jag faktans torra och förment objektiva värld och rör mig in på värderingarnas så topografiskt varierade och ibland omständliga terräng. Vad vi tycker avgörs inte av hur världen ser ut (i hur världen ser ut ingår t.ex. påståendet ”lejon kan uppfatta negativa känslor”) utan av hur världen bör se ut. I det senare ingår för de flesta människor att världen bör ha mindre lidande och att det är fel att tillfoga onödig smärta.

Dessa uppfattningar om lidande är allmängods då det gäller människor. Men varför driver vi dessa uppfattningar? För att skydda människan som helig isolerad upphöjd art med särskild rätt att slippa dålig behandling? Visst, delvis; människan har många rättigheter djuren saknar. Men när det gäller just rätten att slippa lidande är denna föga kopplad till intellektuell kapacitet, eller hur? Annorlunda uttryckt: även människor som är helt oförmögna till utvecklat tänkande (t.ex. människor med grava hjärnskador) har precis samma rätt att  inte utsättas för smärta som de intellektuellt mest begåvade människorna. Följaktligen: Smärtan har egentligen inget med mental förmåga att göra.

Då detta kunnat konstaterats är det lätt att vidga resonemanget bort från människan, till djuren. Om det nu är så att det inte spelar någon roll för rätten att slippa lidande hur bra man är på att tänka – vilket vi just fastslagit – då borde det enda som spelar för rätten att slippa lidande vara i vilken grad man kan uppleva lidande. Då kan vi lätt se att lejon, som vi tidigare konstaterat, med deras avancerade fysiologiska uppbyggnad har samma förmåga till smärta som vi människor. Och med allt detta som grund kan vi komma fram till slutsatsen:

Lejon har ungefär samma rätt att slippa smärta som människor.

(Nu finns en mer teoretisk invändning, om att människan tack vare sin hos de allra flesta individer betydligt mer utvecklade mentala förmåga har en förmåga att minnas smärta och skadas psykiskt på ett sätt som skiljer sig starkt från lejons reaktioner på smärta. Det är visserligen korrekt, men i grund och botten har lejon likväl en smärtförnimmelse att jämföra med människans, varför lejon i vilket fall har en rätt att slippa smärta. Just på grund av sådana här invändningar skriver jag ”ungefär samma rätt att slippa smärta” ovan.)

(Och så en till parentes: faktum är att detta naturrättsliga försvar för djurs rätt att slippa lida egentligen ligger mycket väl i linje med, och bara är en naturlig utveckling av, tanken på att människor har fundamentala rättigheter som inte får inskränkas. Eftersom den sistnämnda tanken i allra högsta grad är piratpolitisk, och eftersom jag funderar på att utifrån den söka införa djurrättspolitik i Piratpartiet och därmed bredda partiet, är detta inlägg etiketterat som ”pirat”, och det hamnar därmed på vår Live!-sajt. Och då har jag inte ens tagit upp aspekten att jakt kan ses som ett slags maktmissbruk – precis som politiker som vad gäller makt står över medborgarna kan missbruka detta maktförhållande, kan människor som vad gäller makt  står över djuren missbruka detta maktförhållande. Och hur demokratiskt är det egentligen att lejonpopulationen inte har något alls att säga till om vad gäller hur lejon ska behandlas? De kan naturligtvis varken tala eller tänka)

Lejon har en rätt att slippa smärta. Det är uppenbart att jakt orsakar smärta, dels direkt då lejonen skjuts, dels på längre sikt då ungar som blir föräldralösa inte förmår överleva själva och kanske svälter ihjäl (en plågsam upplevelse). Således är jakt fel ur ett naturrättsligt, empatiskt perspektiv. Vidare finns även ett starkt värde i att bevara lejonet som art från utrotning, för att säkra mänsklighetens framtida generationers möjlighet att uppleva dessa fascinerande djur.

Således har vi mycket goda skäl att skriva på Avaaz upprop mot organhandeln med lejon, som föreslår lagstiftning mot denna vidriga kommers i Sydafrika och som riktar sig till president Zuma. Sprid också länken vidare på olika nätverk som Facebook!

(Man kan förstås också hävda att lejon har en rätt till liv, alltså inte bara att slippa lidande utan att överhuvudtaget slippa dödas. Jag anser detta, men eftersom den rätten är lite mer svår att leda i bevis har jag inte inkluderat den i ovanstående resonemang. Men förvisso existerar den rätten även hos lejon, och alla andra djur av samma komplexitet.)

Detta är ett litet lejon, som verkligen inte bör utsättas för att vederbörande eller dess föräldrar ska slaktas bara för profitens skull. Om du håller med om detta bör du skriva under Avaaz namninsamling (och gärna donera pengar till organisationen där också) – det är det bästa vi här i Sverige kan göra för att hjälpa dessa fantastiska djur.

För vi måste rädda lejonen.

Pusha gärna kampanjen!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, lejon, djurrätt, förbud, handel, kommers, miljö, natur, naturen, djur, biologisk mångfald, biodiversitet, The Big Five, jakt, våld, rätten till liv, frihet från tortyr, naturrätt, lidande, smärta, empati, medmänsklighet, Avaaz, kampanj, kampanjer, smärta, medvetande, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Den här bloggen handlar så gott som aldrig om min skola. Jag försöker nämligen dels hålla mitt privatliv (tämligen) privat (då jag ännu inte kommit fram till hur mycket information om mitt privatliv jag vill delge den oändliga allmänhet som kallas Internet), dels hålla mitt bloggande politiskt (jag vill inte bli en icke-moderat variant av Blondinbella). Nå, idag gör jag ett undantag, dels för att det i strikt mening inte rör mitt privatliv, och dels eftersom det som idag hände på min skola åtminstone i någon mening kan betecknas som politiskt (och oavsett definitionen av politiskt kan opolitiskt bloggande också vara briljant och intressant). Så vad hände i skolan?

Det hela tog sin början i fredags (tror jag det var), då våra mentorer berättade för min klass att det ”på onsdag” (det vill säga idag) skulle komma en föreläsare till skolan, en viss Peter Rylander, mest känd för att ha varit programledare för programmet Amigo, som skulle prata om respekt. Lejonparten av klassen hade sett programmet, verkade det som, och det var en smula motsträvigt som jag såg fram emot onsdagen – jag hyser en viss skepsis gentemot föreläsare om ”respekt”, särskilt om de varit programledare för speedade barnprogram. Det jag främst såg fram emot var faktiskt den utmärkta möjligheten detta tillfälle skulle erbjuda att få ett fotografi till artikeln om Rylander på Wikipedia, om jag bara i tid lyckades få tag på en kamera; min gamla är borta.

Något nedslagen gick jag idag till skolan imorse, senare än vanligt (föreläsningen innebar att skolstarten sköts upp med en timme) – jag hade inte lyckats få tag på en kamera. Artikeln på Wikipedia (som jag inte hade hunnit kolla upp om den ens existerade, eftersom jag varit upptagen av läxor och liknande hemma) skulle förbli bildlös. Nå, jag letade mig upp till aulan, och högstadieeleverna satte sig snart till rätta i bänkarna (och några ettor från ett närbeläget gymnasium). Nästan hela kollegiet var också närvarande, och snart fick jag syn på Peter Rylander själv: han såg inte riktigt ut som jag mindes honom från TV, men å andra sidan är mitt minne av ett par år gamla barnprogram ganska dåligt.

När han började tala kände jag dock klart och tydligt igen rösten, men något skilde den från den super-speedade och nästan konstant hysteriskt glada ton den haft på Amigo: Peter Rylander var arg. Det var åtminstone mitt initiala intryck. Han sade mycket tydligt till oss att ta av oss ytterkläder för att visa respekt, och stänga av våra mobiltelefoner. Jag brukar själv aldrig ha på mig ytterkläder inomhus, men många i min klass fryser på riktigt om de inte har det, särskilt såhär på vintern; jag har därför, och eftersom det enda motivet för en sådan regel är att det av vår stundtals knäppa kultur anses oartigt att ha på sig ytterkläder inomhus, protesterat mycket mot icke-ytterkläder-inomhus-regeln på vår skola.

Inte bara gav detta skarpa tillsägande om en regel jag har en del politiska invändningar gentemot en dålig start på föreläsningen i mina ögon; det värsta var att vissa elever undanlät att följa (den artiga och neutrala men som sagt väldigt tydliga) uppmaningen. Peter Rylander kontrade då med att berätta hur han inte tyckte det var ett respektfullt agerande, då han i flera veckor planerat för den här föreläsningen och rest långt för att företa den (han verkade – rimligt – frustrerad). Han höjde rösten tämligen rejält när han sade åt eleverna att ta av sig sina ytterkläder. Värst var en klasskompis som aldrig på uppmaning av lärare tar av sig sin huva, och vägrar diskutera saken; jag blev dock lättad när Peter inte gjorde någon stor sak av det, utan gick vidare och lät saken bero.

Peter Rylander berättade att det han hade att säga till 100 procent var sant och i enlighet med både hans egen och kollegiets övertygelse. Han sade att det var fel att retas och liknande självklarheter. Men något som avvek från vanliga moralföreläsningar var hur han berättade det. Han stod inte bara lugnt längst fram på podiet och sade rakt upp och ned var han tyckte, utan han illustrerade hela tiden med exempel, och använde i extremt hög grad kroppsspråket för att gestalta och ge eftertryck åt vad han sade – han flängde runt  på podiet som ett jehu, och stundtals fruktade jag för överlevnaden hos en krukväxt han två gånger nästan hade omkull. Även tonläget använde han på ett sätt jag aldrig tidigare hört en människa göra i ett icke-musikaliskt sammanhang; ena sekunden nästan skrek han, och andra sekunden viskade han. Allt syftade till att inskärpa vikten av vad han sade, och givet den senare responsen verkade han lyckas; åtminstone mina klasskamrater lyssnade mer koncensentrerat än på någon sedvanlig lektion.

Vad sade han då? Jo, Peter talade om respekt, och han talade om empati. Gång på gång återkom han till att man måste agera både med hjärna (han pekade på huvudet) och hjärta (han pekade på sitt bröst). För att illustrera detta berättade han några exempel. En av hans berättelser kom från en skola: idrottsläraren hade givit klassen i uppdrag att dela upp sig själv i två lag, och sedan spela fotboll. Vad klassen inte visste var att läraren tog anteckningar av elevernas ageranden och sedan skickade dessa till de andra lärarna, rektorn och elevernas föräldrar. Uppdelningen av klassen gick till så att de fotbollsintresserade, kanske mer tränade killarna gick samman i ett lag, medan de övriga fick bilda det andra laget.

En av killarna stannade dock i tjejernas lag och försökte peppa dem, som uppenbarligen inte hade lika bra självförtroende – killaget skrek och väsnades om hur de skulle klå det andra laget, och tillmälen som tönt, och svordomar, var vanligt förekommande. Så, under själva matchen, missade en av de ”tuffa” killarna att göra mål, och klandrades ganska taskigt av sitt eget lag. När den enda killen i ”tjejlaget” fick bollen – som naturligtvis var Peter själv – såg han att en av de mindre fotbollsintresserade, och dessutom bollrädda, tjejerna stod nära målet. Han passade henne, och ropade åt henne att skjuta in den med foten eller vad som helst.

Hon lyckades. 1-0 till det snällare laget, ett resultat som stod sig matchen ut (vilket kan ses som ett slags metafor för den själva poäng Peter ville få fram). När Peter frågade hur många av de närvarande som upplevt en liknande situation – och de närvarande svarade medelst handuppräckning (ett återkommande moment under föreläsningen) – räckte nästan hela salen upp handen. En annan, kortare berättelse från sin egen skoltid Peter berättade var att han en gång gått till skolan i rosa byxor. Han hade då retats av de andra, som kallat honom bög. Detta gjorde Peter mycket upprörd, och han betonade att ingen fick säga så till någon annan på ett nedsättande sätt.

Något han berättade från betydligt senare i livet var då han för några månader sedan såg en utmärglad katt stryka omkring där han bor. Peter visste att katten, vars namn jag tyvärr inte minns (det var väldigt fint), bodde hos en 25-åring i närheten, så han gick helt sonika dit och frågade – snällt och vänligt – om kattens välbefinnande. Ganska surt fräste ägaren av honom med att hon minsann tagit hand om många djur och visste hur katten skulle skötas, så Peter gick artigt därifrån. Men katten fortsatte behandlas illa. Som den djurvän han är, beslöt sig Peter därför att – med hjälp av en poliskompis som också bor i området, och likt Peter har väldigt föränderliga arbetstider – ta hand om katten. Idag mår katten bra, och den kommer  alltid och möter dem när Peters eller kompisens bil kommer hem.

En annan händelse – som berättades om efter att Peter förtäljt att programledarskap för några år sedan var en av hans största livsdrömmar – var när Peter blev uppringd och tillfrågad om han ville göra en audition för programledarskap för ett nytt barnprogram på Sveriges Television som skulle kallas Amigo. Peter åkte ner till auditionen (där även nio andra personer skulle testas) och såg de som var före honom i kö enligt hans mening förstöra sina chanser totalt. Under det fåtal minuter de hade på sig att visa hur de skulle agera som programledare hade nämligen de två före honom fokuserat på sig själva, på ett tämligen egoistiskt sätt.

Peter, däremot, ville visa mer respekt och empati, och inte framstå som lika mycket av en egoist. Därför sökte han inte få någon uppmärksamhet alls mot sig själv, nästan, när det var hans tur att prova för programledarskapet, utan riktade uppmärksamheten mot barnen som skulle tävla (Amigo är, som ni kanske vet, ett slags tävlingsprogram). Han tog ut dem på golvet och lät dem hälsa på varandra, och betedde sig mer sympatiskt än hans konkurrenter. Några dagar senare fick han ett samtal. Jobbet var hans. En av hans livs drömmar hade gått i uppfyllelse, eftersom han insett värdet av respekt och empati – de två ledorden för dagens föreläsning.

Peter återkom hela tiden till hur sant det han sade var, hur viktigt både empati och respekt är. Han exemplifierade med att om han skulle ta upp mobilen och ringa Reinfeldt, eller Bildt, eller Zlatan, skulle de hålla med honom om precis allt han sade. Jag skruvade lite på mig, åtminstone inombords; Reinfeldt visade knappast ”respekt” och ”empati” när han mobbade ut riksdagsledamoten Karl Sigfrid, för att Sigfrid hade modet att kritisera massövervakning ur en medborgarrättssynvinkel, som man kan se på inslaget nedan från SvT:s Agenda:

När Peter talat nästan oavbrutet (ingen elev störde honom, men ett par fipplade med mobilen någon gång; de upphörde dock med detta när Peter bad om det) i uppemot tre kvart (det kändes, tack vare hans konstanta passningar mellan högt och lågt, snabbt och långsamt, högljutt och tyst, som en betydligt kortare tid), undrade han om någon hade några frågor. Det hade ingen (jag hade en del invändningar, bland annat om Reinfeldt, men tyckte det var fail att ta dem där och då), och Peter satte då igång musikspelaren. Helt överraskade fick vi höra på en ljudlig version av ”Blame it on the Boogie”, och bättre blev det: Peter började dansa. Inte dålig-fånig-dans för att det var kul, utan verkligen skickligt (för att det var kul).

Men värre skulle det bli: Peter ropade åt vår idrottslärare (som han tydligen haft en del kontakt med de fem veckor han förberedde sitt besök här) att komma ner och dansa, och när läraren gick ner för trapporna började klassen applådera. Folk tjöt av glädje när vår idrottslärare (som inte direkt är typen en förväntar sig ska börja dansa spontant till Michael Jackson-musik) började göra några visserligen inte lika tekniskt skickliga som Peters men klart dansmässiga danssteg. Peter och idrottsläraren kramades sedan helt vänskapligt, och när idrottsläraren begav sig därifrån gjorde flera elever på vägen high-five med honom. En starkare applåd än den som följde har jag sällan hört; en bättre stämning i skolan har jag sällan upplevt.

Peter skruvade dock ned musiken – någon ände får det vara på det roliga, typ – och återupptog sin föreläsning. Han kommenterade kramen med den manliga idrottsläraren med att män visst kan krama varandra vänskapligt (utan att vara homosexuella), och att det inte är något fel i det. Efter att ha fått tillåtelse från en elev kramade Peter honom, och folk applåderade. Vidare sade Peter att dansen var ett utmärkt och mycket enkelt sätt att sprida glädje genom att bjuda på sig själv (idrottsläraren skulle sedan med glimten i ögat berätta att han avskyr att dansa inför folk, så cred åt honom för att han bjöd på sig själv!). Lite kort berättade han att det är viktigt att som ung röra på sig mycket, och strax därpå avslutade han föreläsningen. Efter stora applåder rörde vi oss tillbaka till våra respektive klassrum.

Klockan var 10.40 då en lektion inleddes. Vi diskuterade föreläsningen; någon tyckte att de ”frös som fan”, men de flesta verkade generellt positiva till Peters föreläsning och den entusiasm med vilken han förmedlat sitt budskap. Några tyckte liksom jag att han börjat lite argt, men överlag verkade de ha uppskattat föreläsningen lika mycket som jag gjorde. Efter att vi diskuterat klart i helklass delade vi in oss i fyra grupper. Inom grupperna skulle vi sedan producera två papper per grupp med brainstorming på ämnena respekt respektive (…) empati. Först verkade det som att jag skulle få skriva, vilket ur ett arkiveringsmässigt synpunkt vore katastrofalt; min handstil var redan från början svårläslig och har försämrats de senaste åren, en försämring som korrelerar med förbättringen av min typing speed (en frekvent källa till imponering på andra elever och lärare).

Tack och lov erbjöd sig en annan nyvärvad gruppmedlem att skriva. I vår grupp skrevs så skilda saker som den ryska maffian, namnet på en klasskamrat och Japan ned på pappret, alla med sina skilda (delvis oklara) anledningar – mentorerna tyckte det var okej att skriva ned allt vi kom att tänka på, så länge vi kunde motivera allt vi skrev ned. När vi skrivit klart – eller rättare sagt, när det var meningen att vi skrivit klart – fick vi mer papper, där vi skulle skriva ned händelser vi varit med om när någon visat oss empati respektive respekt. Två av oss tänkte på vänlighet i kollektivtrafiken: när det exempelvis finns en ledig plats närmast fönstret på tunnelbanan brukar folk alltid flytta sig så man lättare kommer in och kan sätta ner sin väska på golvet.

Apropå kollektivtrafikshyfs brukar jag rutinmässigt hålla upp dörren för den som går bakom mig (precis som jag alltid brukar göra med dörrar, som i skolan; inte för att, som jag blivit anklagad för, vilja ”fjäska för lärarna” – jag håller faktiskt upp dörren åt elever också – utan för att jag vill agera vänligt). För något år sedan fick jag en intressant idé: jag stannade uppåt ett dussin gånger kvar vid dörren när jag klivit av vid min hemtunnelbanestation, och såg till att hålla upp den åt samtliga avstiganden. Sedan noterade jag andelen tacksäganden av de jag höll upp dörren åt. Av denna empiribaserade undersökning kan dras två slutsatser: 1) ungefär en tredjedel säger tack när en främling håller upp dörren åt dem, och 2) jag är ganska nördig som inte bara skriver utbildningsmaterial som hobby utan även räknar antalet tacksägande människor i kollektivtrafiken. Eh, ja.

Efter att vi listat exempel på empati och respekt gick vi och åt (just nu kommer jag faktiskt inte ihåg exakt när vi gick och åt i förhållande till när vi skrev; det kan ha varit tidigare vi gick och åt), klockan tio över elva. Vid lunchen fick jag tillfälle att prata lite med Peter, och tacka honom för hans föreläsning. Jag ägnade den dock mer åt ett samtal om Wikileaks med min SO-lärare, men mer om Wikileaks i ett senare inlägg här på bloggen inom ett par dagar; det är ett alltför viktigt och stort ämne för att enbart ägnas någon mening i ett blogginlägg som egentligen handlar om något annat. Nå, efter lunchen begav jag mig tillbaka till klassrummet. Efter att jag hämtat några elever som pratat och kramats med Peter återupptogs lektionen 11.50.

I helklass tog vi upp några av de händelser vi listat under de olika empati- och respektrubrikerna, och stämningen var tämligen god i klassrummet. Snart kom Peter in (han hade varit hos åttorna tidigare) och diskuterade hans föreläsning med oss. Feedbacken han fick var generellt positiv, och folk sade sig uppskatta hans väldigt rörelsecentrerade föreläsningssätt – Peter själv motiverade det med dels tydlighet, dels att det var vad han kommit fram till han var bra på. Jag kom med viss kritik: för det första, varför ägna massor av tid och energi åt en katt (hur behjärtansvärt det än är att rädda katter) när det finns miljontals svältande barn i världen? Han sade att vi inte kan göra något åt det problemet, men tillade att han själv skänker pengar till välgörenhet.

Gällande kläderna sa han att ingen arbetsgivare skulle anställa någon som på en arbetsintervju satt med ytterkläderna på. Om man däremot fryser mycket – som en del tydligen gjort – kan man snällt och artigt fråga om det är okej att man behåller jackan på, och då skulle både han och en potentiell arbetsgivare ha tillåtit det. Efter att ha ytterligare utvecklat sitt resonemang om empati och respekt genom exemplet med att en lärare ber en elev ta upp en penna, och de möjliga sätt eleven har att reagera på önskemålet (antingen ”kaxigt” vägrande och jidder om att det inte var ens egen penna, eller att man helt enkelt tar upp den för att vara snäll), var Peters föreläsning hos oss slut, och under applåder lämnade han klassrummet. Först kommenterade dock skolans rektor Peters föreläsning med att den varit väldigt bra.

När Peter gått drog mentorerna lite information (som jag ärligt talat inte kommer ihåg just nu; jag koncentrerade mig på att bevara Peters ord idag i skolan), och sedan slutade vi så galet tidigt som strax efter ett. Jippie! Men jag hade inte bråttom hem, och pratade betyg med en lärare. Sedan, efter att Peter pratat klart med sjuorna, pratade jag lite mer med honom och hans kollega (assistent? manager? kompis? resesällskap?), och berättade att jag tänkte blogga om dagen. Han hänvisade mig till hans webbplats där det finns en gästbok han gärna ville att jag skulle besöka och lämna en länk till blogginlägget i, och en Facebookgrupp, som jag gärna skulle joina om det inte vore för att jag saknar Facebook. Till Peter, om du läser det här: kommentera gärna inlägget!

Sammanfattningsvis var det en väldigt rolig dag, vilket jag tror de flesta andra elever håller med om. Respekt och empati är viktigt, och mina onda aningar om dagen kom helt på skam; Peter berättade på ett väldigt underhållande och engagerande sätt. Att träffa en ”kändis” är alltid lika nervöst (vare sig det är Björn Kjellman på boksignering, Sue Gardner på Wikipedia Academy eller han-den-där-rapparen som hade ett barn på min förra skola), men Peter var så trevlig och hade en sådan utstrålning att det var väldigt lätt att umgås med honom. Att jag hemma möttes av ett sansat inlägg av Anna Troberg om värdet av respekt var ett lustigt sammanträffande.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »