När Peter Rylander besökte vår skola

Den här bloggen handlar så gott som aldrig om min skola. Jag försöker nämligen dels hålla mitt privatliv (tämligen) privat (då jag ännu inte kommit fram till hur mycket information om mitt privatliv jag vill delge den oändliga allmänhet som kallas Internet), dels hålla mitt bloggande politiskt (jag vill inte bli en icke-moderat variant av Blondinbella). Nå, idag gör jag ett undantag, dels för att det i strikt mening inte rör mitt privatliv, och dels eftersom det som idag hände på min skola åtminstone i någon mening kan betecknas som politiskt (och oavsett definitionen av politiskt kan opolitiskt bloggande också vara briljant och intressant). Så vad hände i skolan?

Det hela tog sin början i fredags (tror jag det var), då våra mentorer berättade för min klass att det ”på onsdag” (det vill säga idag) skulle komma en föreläsare till skolan, en viss Peter Rylander, mest känd för att ha varit programledare för programmet Amigo, som skulle prata om respekt. Lejonparten av klassen hade sett programmet, verkade det som, och det var en smula motsträvigt som jag såg fram emot onsdagen – jag hyser en viss skepsis gentemot föreläsare om ”respekt”, särskilt om de varit programledare för speedade barnprogram. Det jag främst såg fram emot var faktiskt den utmärkta möjligheten detta tillfälle skulle erbjuda att få ett fotografi till artikeln om Rylander på Wikipedia, om jag bara i tid lyckades få tag på en kamera; min gamla är borta.

Något nedslagen gick jag idag till skolan imorse, senare än vanligt (föreläsningen innebar att skolstarten sköts upp med en timme) – jag hade inte lyckats få tag på en kamera. Artikeln på Wikipedia (som jag inte hade hunnit kolla upp om den ens existerade, eftersom jag varit upptagen av läxor och liknande hemma) skulle förbli bildlös. Nå, jag letade mig upp till aulan, och högstadieeleverna satte sig snart till rätta i bänkarna (och några ettor från ett närbeläget gymnasium). Nästan hela kollegiet var också närvarande, och snart fick jag syn på Peter Rylander själv: han såg inte riktigt ut som jag mindes honom från TV, men å andra sidan är mitt minne av ett par år gamla barnprogram ganska dåligt.

När han började tala kände jag dock klart och tydligt igen rösten, men något skilde den från den super-speedade och nästan konstant hysteriskt glada ton den haft på Amigo: Peter Rylander var arg. Det var åtminstone mitt initiala intryck. Han sade mycket tydligt till oss att ta av oss ytterkläder för att visa respekt, och stänga av våra mobiltelefoner. Jag brukar själv aldrig ha på mig ytterkläder inomhus, men många i min klass fryser på riktigt om de inte har det, särskilt såhär på vintern; jag har därför, och eftersom det enda motivet för en sådan regel är att det av vår stundtals knäppa kultur anses oartigt att ha på sig ytterkläder inomhus, protesterat mycket mot icke-ytterkläder-inomhus-regeln på vår skola.

Inte bara gav detta skarpa tillsägande om en regel jag har en del politiska invändningar gentemot en dålig start på föreläsningen i mina ögon; det värsta var att vissa elever undanlät att följa (den artiga och neutrala men som sagt väldigt tydliga) uppmaningen. Peter Rylander kontrade då med att berätta hur han inte tyckte det var ett respektfullt agerande, då han i flera veckor planerat för den här föreläsningen och rest långt för att företa den (han verkade – rimligt – frustrerad). Han höjde rösten tämligen rejält när han sade åt eleverna att ta av sig sina ytterkläder. Värst var en klasskompis som aldrig på uppmaning av lärare tar av sig sin huva, och vägrar diskutera saken; jag blev dock lättad när Peter inte gjorde någon stor sak av det, utan gick vidare och lät saken bero.

Peter Rylander berättade att det han hade att säga till 100 procent var sant och i enlighet med både hans egen och kollegiets övertygelse. Han sade att det var fel att retas och liknande självklarheter. Men något som avvek från vanliga moralföreläsningar var hur han berättade det. Han stod inte bara lugnt längst fram på podiet och sade rakt upp och ned var han tyckte, utan han illustrerade hela tiden med exempel, och använde i extremt hög grad kroppsspråket för att gestalta och ge eftertryck åt vad han sade – han flängde runt  på podiet som ett jehu, och stundtals fruktade jag för överlevnaden hos en krukväxt han två gånger nästan hade omkull. Även tonläget använde han på ett sätt jag aldrig tidigare hört en människa göra i ett icke-musikaliskt sammanhang; ena sekunden nästan skrek han, och andra sekunden viskade han. Allt syftade till att inskärpa vikten av vad han sade, och givet den senare responsen verkade han lyckas; åtminstone mina klasskamrater lyssnade mer koncensentrerat än på någon sedvanlig lektion.

Vad sade han då? Jo, Peter talade om respekt, och han talade om empati. Gång på gång återkom han till att man måste agera både med hjärna (han pekade på huvudet) och hjärta (han pekade på sitt bröst). För att illustrera detta berättade han några exempel. En av hans berättelser kom från en skola: idrottsläraren hade givit klassen i uppdrag att dela upp sig själv i två lag, och sedan spela fotboll. Vad klassen inte visste var att läraren tog anteckningar av elevernas ageranden och sedan skickade dessa till de andra lärarna, rektorn och elevernas föräldrar. Uppdelningen av klassen gick till så att de fotbollsintresserade, kanske mer tränade killarna gick samman i ett lag, medan de övriga fick bilda det andra laget.

En av killarna stannade dock i tjejernas lag och försökte peppa dem, som uppenbarligen inte hade lika bra självförtroende – killaget skrek och väsnades om hur de skulle klå det andra laget, och tillmälen som tönt, och svordomar, var vanligt förekommande. Så, under själva matchen, missade en av de ”tuffa” killarna att göra mål, och klandrades ganska taskigt av sitt eget lag. När den enda killen i ”tjejlaget” fick bollen – som naturligtvis var Peter själv – såg han att en av de mindre fotbollsintresserade, och dessutom bollrädda, tjejerna stod nära målet. Han passade henne, och ropade åt henne att skjuta in den med foten eller vad som helst.

Hon lyckades. 1-0 till det snällare laget, ett resultat som stod sig matchen ut (vilket kan ses som ett slags metafor för den själva poäng Peter ville få fram). När Peter frågade hur många av de närvarande som upplevt en liknande situation – och de närvarande svarade medelst handuppräckning (ett återkommande moment under föreläsningen) – räckte nästan hela salen upp handen. En annan, kortare berättelse från sin egen skoltid Peter berättade var att han en gång gått till skolan i rosa byxor. Han hade då retats av de andra, som kallat honom bög. Detta gjorde Peter mycket upprörd, och han betonade att ingen fick säga så till någon annan på ett nedsättande sätt.

Något han berättade från betydligt senare i livet var då han för några månader sedan såg en utmärglad katt stryka omkring där han bor. Peter visste att katten, vars namn jag tyvärr inte minns (det var väldigt fint), bodde hos en 25-åring i närheten, så han gick helt sonika dit och frågade – snällt och vänligt – om kattens välbefinnande. Ganska surt fräste ägaren av honom med att hon minsann tagit hand om många djur och visste hur katten skulle skötas, så Peter gick artigt därifrån. Men katten fortsatte behandlas illa. Som den djurvän han är, beslöt sig Peter därför att – med hjälp av en poliskompis som också bor i området, och likt Peter har väldigt föränderliga arbetstider – ta hand om katten. Idag mår katten bra, och den kommer  alltid och möter dem när Peters eller kompisens bil kommer hem.

En annan händelse – som berättades om efter att Peter förtäljt att programledarskap för några år sedan var en av hans största livsdrömmar – var när Peter blev uppringd och tillfrågad om han ville göra en audition för programledarskap för ett nytt barnprogram på Sveriges Television som skulle kallas Amigo. Peter åkte ner till auditionen (där även nio andra personer skulle testas) och såg de som var före honom i kö enligt hans mening förstöra sina chanser totalt. Under det fåtal minuter de hade på sig att visa hur de skulle agera som programledare hade nämligen de två före honom fokuserat på sig själva, på ett tämligen egoistiskt sätt.

Peter, däremot, ville visa mer respekt och empati, och inte framstå som lika mycket av en egoist. Därför sökte han inte få någon uppmärksamhet alls mot sig själv, nästan, när det var hans tur att prova för programledarskapet, utan riktade uppmärksamheten mot barnen som skulle tävla (Amigo är, som ni kanske vet, ett slags tävlingsprogram). Han tog ut dem på golvet och lät dem hälsa på varandra, och betedde sig mer sympatiskt än hans konkurrenter. Några dagar senare fick han ett samtal. Jobbet var hans. En av hans livs drömmar hade gått i uppfyllelse, eftersom han insett värdet av respekt och empati – de två ledorden för dagens föreläsning.

Peter återkom hela tiden till hur sant det han sade var, hur viktigt både empati och respekt är. Han exemplifierade med att om han skulle ta upp mobilen och ringa Reinfeldt, eller Bildt, eller Zlatan, skulle de hålla med honom om precis allt han sade. Jag skruvade lite på mig, åtminstone inombords; Reinfeldt visade knappast ”respekt” och ”empati” när han mobbade ut riksdagsledamoten Karl Sigfrid, för att Sigfrid hade modet att kritisera massövervakning ur en medborgarrättssynvinkel, som man kan se på inslaget nedan från SvT:s Agenda:

När Peter talat nästan oavbrutet (ingen elev störde honom, men ett par fipplade med mobilen någon gång; de upphörde dock med detta när Peter bad om det) i uppemot tre kvart (det kändes, tack vare hans konstanta passningar mellan högt och lågt, snabbt och långsamt, högljutt och tyst, som en betydligt kortare tid), undrade han om någon hade några frågor. Det hade ingen (jag hade en del invändningar, bland annat om Reinfeldt, men tyckte det var fail att ta dem där och då), och Peter satte då igång musikspelaren. Helt överraskade fick vi höra på en ljudlig version av ”Blame it on the Boogie”, och bättre blev det: Peter började dansa. Inte dålig-fånig-dans för att det var kul, utan verkligen skickligt (för att det var kul).

Men värre skulle det bli: Peter ropade åt vår idrottslärare (som han tydligen haft en del kontakt med de fem veckor han förberedde sitt besök här) att komma ner och dansa, och när läraren gick ner för trapporna började klassen applådera. Folk tjöt av glädje när vår idrottslärare (som inte direkt är typen en förväntar sig ska börja dansa spontant till Michael Jackson-musik) började göra några visserligen inte lika tekniskt skickliga som Peters men klart dansmässiga danssteg. Peter och idrottsläraren kramades sedan helt vänskapligt, och när idrottsläraren begav sig därifrån gjorde flera elever på vägen high-five med honom. En starkare applåd än den som följde har jag sällan hört; en bättre stämning i skolan har jag sällan upplevt.

Peter skruvade dock ned musiken – någon ände får det vara på det roliga, typ – och återupptog sin föreläsning. Han kommenterade kramen med den manliga idrottsläraren med att män visst kan krama varandra vänskapligt (utan att vara homosexuella), och att det inte är något fel i det. Efter att ha fått tillåtelse från en elev kramade Peter honom, och folk applåderade. Vidare sade Peter att dansen var ett utmärkt och mycket enkelt sätt att sprida glädje genom att bjuda på sig själv (idrottsläraren skulle sedan med glimten i ögat berätta att han avskyr att dansa inför folk, så cred åt honom för att han bjöd på sig själv!). Lite kort berättade han att det är viktigt att som ung röra på sig mycket, och strax därpå avslutade han föreläsningen. Efter stora applåder rörde vi oss tillbaka till våra respektive klassrum.

Klockan var 10.40 då en lektion inleddes. Vi diskuterade föreläsningen; någon tyckte att de ”frös som fan”, men de flesta verkade generellt positiva till Peters föreläsning och den entusiasm med vilken han förmedlat sitt budskap. Några tyckte liksom jag att han börjat lite argt, men överlag verkade de ha uppskattat föreläsningen lika mycket som jag gjorde. Efter att vi diskuterat klart i helklass delade vi in oss i fyra grupper. Inom grupperna skulle vi sedan producera två papper per grupp med brainstorming på ämnena respekt respektive (…) empati. Först verkade det som att jag skulle få skriva, vilket ur ett arkiveringsmässigt synpunkt vore katastrofalt; min handstil var redan från början svårläslig och har försämrats de senaste åren, en försämring som korrelerar med förbättringen av min typing speed (en frekvent källa till imponering på andra elever och lärare).

Tack och lov erbjöd sig en annan nyvärvad gruppmedlem att skriva. I vår grupp skrevs så skilda saker som den ryska maffian, namnet på en klasskamrat och Japan ned på pappret, alla med sina skilda (delvis oklara) anledningar – mentorerna tyckte det var okej att skriva ned allt vi kom att tänka på, så länge vi kunde motivera allt vi skrev ned. När vi skrivit klart – eller rättare sagt, när det var meningen att vi skrivit klart – fick vi mer papper, där vi skulle skriva ned händelser vi varit med om när någon visat oss empati respektive respekt. Två av oss tänkte på vänlighet i kollektivtrafiken: när det exempelvis finns en ledig plats närmast fönstret på tunnelbanan brukar folk alltid flytta sig så man lättare kommer in och kan sätta ner sin väska på golvet.

Apropå kollektivtrafikshyfs brukar jag rutinmässigt hålla upp dörren för den som går bakom mig (precis som jag alltid brukar göra med dörrar, som i skolan; inte för att, som jag blivit anklagad för, vilja ”fjäska för lärarna” – jag håller faktiskt upp dörren åt elever också – utan för att jag vill agera vänligt). För något år sedan fick jag en intressant idé: jag stannade uppåt ett dussin gånger kvar vid dörren när jag klivit av vid min hemtunnelbanestation, och såg till att hålla upp den åt samtliga avstiganden. Sedan noterade jag andelen tacksäganden av de jag höll upp dörren åt. Av denna empiribaserade undersökning kan dras två slutsatser: 1) ungefär en tredjedel säger tack när en främling håller upp dörren åt dem, och 2) jag är ganska nördig som inte bara skriver utbildningsmaterial som hobby utan även räknar antalet tacksägande människor i kollektivtrafiken. Eh, ja.

Efter att vi listat exempel på empati och respekt gick vi och åt (just nu kommer jag faktiskt inte ihåg exakt när vi gick och åt i förhållande till när vi skrev; det kan ha varit tidigare vi gick och åt), klockan tio över elva. Vid lunchen fick jag tillfälle att prata lite med Peter, och tacka honom för hans föreläsning. Jag ägnade den dock mer åt ett samtal om Wikileaks med min SO-lärare, men mer om Wikileaks i ett senare inlägg här på bloggen inom ett par dagar; det är ett alltför viktigt och stort ämne för att enbart ägnas någon mening i ett blogginlägg som egentligen handlar om något annat. Nå, efter lunchen begav jag mig tillbaka till klassrummet. Efter att jag hämtat några elever som pratat och kramats med Peter återupptogs lektionen 11.50.

I helklass tog vi upp några av de händelser vi listat under de olika empati- och respektrubrikerna, och stämningen var tämligen god i klassrummet. Snart kom Peter in (han hade varit hos åttorna tidigare) och diskuterade hans föreläsning med oss. Feedbacken han fick var generellt positiv, och folk sade sig uppskatta hans väldigt rörelsecentrerade föreläsningssätt – Peter själv motiverade det med dels tydlighet, dels att det var vad han kommit fram till han var bra på. Jag kom med viss kritik: för det första, varför ägna massor av tid och energi åt en katt (hur behjärtansvärt det än är att rädda katter) när det finns miljontals svältande barn i världen? Han sade att vi inte kan göra något åt det problemet, men tillade att han själv skänker pengar till välgörenhet.

Gällande kläderna sa han att ingen arbetsgivare skulle anställa någon som på en arbetsintervju satt med ytterkläderna på. Om man däremot fryser mycket – som en del tydligen gjort – kan man snällt och artigt fråga om det är okej att man behåller jackan på, och då skulle både han och en potentiell arbetsgivare ha tillåtit det. Efter att ha ytterligare utvecklat sitt resonemang om empati och respekt genom exemplet med att en lärare ber en elev ta upp en penna, och de möjliga sätt eleven har att reagera på önskemålet (antingen ”kaxigt” vägrande och jidder om att det inte var ens egen penna, eller att man helt enkelt tar upp den för att vara snäll), var Peters föreläsning hos oss slut, och under applåder lämnade han klassrummet. Först kommenterade dock skolans rektor Peters föreläsning med att den varit väldigt bra.

När Peter gått drog mentorerna lite information (som jag ärligt talat inte kommer ihåg just nu; jag koncentrerade mig på att bevara Peters ord idag i skolan), och sedan slutade vi så galet tidigt som strax efter ett. Jippie! Men jag hade inte bråttom hem, och pratade betyg med en lärare. Sedan, efter att Peter pratat klart med sjuorna, pratade jag lite mer med honom och hans kollega (assistent? manager? kompis? resesällskap?), och berättade att jag tänkte blogga om dagen. Han hänvisade mig till hans webbplats där det finns en gästbok han gärna ville att jag skulle besöka och lämna en länk till blogginlägget i, och en Facebookgrupp, som jag gärna skulle joina om det inte vore för att jag saknar Facebook. Till Peter, om du läser det här: kommentera gärna inlägget!

Sammanfattningsvis var det en väldigt rolig dag, vilket jag tror de flesta andra elever håller med om. Respekt och empati är viktigt, och mina onda aningar om dagen kom helt på skam; Peter berättade på ett väldigt underhållande och engagerande sätt. Att träffa en ”kändis” är alltid lika nervöst (vare sig det är Björn Kjellman på boksignering, Sue Gardner på Wikipedia Academy eller han-den-där-rapparen som hade ett barn på min förra skola), men Peter var så trevlig och hade en sådan utstrålning att det var väldigt lätt att umgås med honom. Att jag hemma möttes av ett sansat inlägg av Anna Troberg om värdet av respekt var ett lustigt sammanträffande.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, möte, möten, utbildning, skola, skolan, Peter Rylander, respekt, empati, vänlighet, glädje, föreläsning, föreläsningar, Amigo, kroppsspråk, tydlighet, livsfilosofi, filosoffi

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annons