Khemiri på Kulturhuset: ”Jag tog stafettpinnen första biten. Sen hakade 5000 på.”

Det blåser humanistiska vindar över Sverige. Dessa vackra ord – glädjens ord, hoppets ord, framtidens ord – är inte mina. De är Jonas Hassen Khemiris, eller rättare sagt en av hans goda vänner, som postade dem på Facebook i samband med hans text (du har läst den). Orden återgavs av Khemiri på hans föreläsning på Kulturhuset i förr går. Här följer mitt referat från denna mycket spännande tillställning.

Åh, och just det: bor du i Stockholm bör du demonstrera imorgon söndag 15:00 på Sergels Torg för Beatrice Asks avgång.

”Bästa Beatrice Ask” hade redan blivit en modern klassiker då vi bänkade oss på hörsalen på Kulturhusets tredje våning i hjärtat av Stockholm. Trots att det bara gått 10 timmar sedan publiceringen hade alla läst den. Och det var ju passande: för föreläsaren var ingen mindre än Jonas Hassen Khemiri själv!

Hassen Khemiri gjorde inträde på scenen till åhörarnas spända förväntan och glädje. Hur skulle denna ordkonstens mästare lägga sina ord, denna kväll efter hans största litterära gärning hittils?

Vad som följde blev två timmar av sorg och glädje, skräck och skratt, förtvivlan och hopp.

Vad Khemiri berättade

Jonas Hassen Khemiri inledde med att berätta att han upplevt ett slentrianmässigt sätt att konfronteras med makt. Mycket av detta hade skett ”här i krokarna”, alltså i Stockholms innerstad. Ett exempel är när han åkte till skivaffären vid Sergels torg (här inflikade han att han måste ”framstå som 120 år gammal” med tanke på att han köper skivor på 2000-talet till allmänt skratt). Skivköpet blev en kamp mellan olika delar i hans kropp, då han försökte ”gå som en person som inte stjäl”. Målmedvetet – fast ändå inte. Han försökte sträcka sig efter en skriva på ett ”okriminellt” sätt. Absurditeten i hela den skickligt framförda redogörelsen fick många i publiken att skratta högljutt.

Sedan blev Khemiri mer allvarlig och menade på att blicken på honom som potentiellt kriminell var satt – och att den således kom någonstans ifrån. Han berättade att han är född och uppvuxen i innerstan vid Hornstull med medelklassföräldrar, och att han med denna bakgrund – och dessutom sitt kön – är medveten om att han har ”otroligt många privilegier”. Likväl har han drabbats av diskriminering, som då en polisbil stannade till utanför Stadsbiblioteket, två poliser hoppade ur, frågade hur hans kväll var och bad honom visa leg – men Khemiri ”normaliserade leg-visandet”. Detta var bara ett av många exempel Khemiri redogjorde för. Han sa sig själv inte veta hur många gånger det hänt honom att han behövt visa legitimation för att bevisa sin oskuld.

På något sätt ville Jonas Hassen Khemiri ändå inte initialt se det här som utseendebaserad diskriminering. Istället kopplade han samman den här sortens upplevelser  till ungdomen. Det handlade inte om hudfärg eller hårfärg utan om jeans (”typiskt jeansbärare att bli stoppade”, citerade han sardoniskt sitt yngre jags tankar, vilket fick stämningen att tillfälligt återvända till det skickligt humoristiska).

Sedan blev Khemiri äldre och en dag utanför Centralen frågade en vakt honom om leg. Efter att han snällt visat leg – för det har han alltid gjort vid förfrågan – drog vakten Khemiris arm bakom ryggen och satte honom i en pikétbuss för att han matchade signalement med någon. (Detta var alltså samma händelse som Khemiri tog upp i sin artikel, men att höra honom personligen berätta var ännu mer gripande och framför allt skrämmande.) Jonas Hassen Khemiris egen påföljande kommentar till händelsen berörde mig djupt: ”Det här är ingenting. Det slutade inte med att jag fick spö. Men kraften i folks blickar och tankar om ‘en till av dem som beter sig’ satte sig i mig.”

För oss som var på Kulturhuset berättade Khemiri något om situationen han inte skrivit i texten, eftersom han tyckte det lät så ”helt sjukt”: hur han kom loss. Inne i pikétbussen vid T-Centralen knackade han till slut på rutan och påkallade ordningsmannens uppmärksamhet. ”Ursäkta, ursäkta, jag tror ni tagit fel person” (i Kulturhuset tillade han med sedvanlig humoristisk precision: ”Jag är inte Malcolm X”). Förtvivlat försökte han  komma på något sätt att öka sin egen trovärdighet, och han kom på att han ju var student på Handelshögskolan!

Khemiris förklaring: ”Det var ju helt irrelevant egentligen. Men det kändes relevant.” Tyvärr hade han inte studentkortet, men ”jag hade mitt kopieringskort! Apropå att visa papper. Den laddar markörer, den visar ingenting. Men jag ba’ ‘ursäkta jag har ett kopieringskort från Handelshögskolan’ som om studerande till Handelshögskolan gjorde en immun mot att vara skum [skratt]. Det var förresten ett helt tomt papper, apropå att vara papperslös.”

Expressens Karin Olsson, som ledde föreläsningen genom att ställa frågor till Khemiri och lyfta olika aspekter av hans författarskap, kom sedan med ett intressant inlägg: ”Frågor om normalitet och svenskhet går igenom i nästan allt du skriver, bland annat i Jag ringer mina bröder; nu uppsatt som pjäs. Där blir huvudpersonen nästan paranoid efter ett terrorattentat. Han börjar blanda samman sin egen spegelbild men en skurks, en terrorists. Det handlar ofta om hur gemenskaper återskapas: hur vi skapar ett vi. Och också ett de.”

Svaret från Jonas Hassen Khemiri inleddes med poängterandet att titelns ”bröder” inte är fysiska bröder utan huvudpersonens gemenskap, ofta kvinnor. Läsaren får lära känna honom genom hans kollektiv. Det hela började med en DN-artikel sex dagar efter dådet i Stockholm 2010. ”Nu är ondskan här” hördes ofta i debatten, som var väldigt polariserande. Tydligen fanns ondskan inte här innan. Det uppstod en press på invandrare att bete sig på något sätt efter dådet, och detta speglas i boken av huvudpersonens råd till sin ”bröder”. Råden är i sig motsägelsefulla [egen reflektion: detta kanske kan ses som dubbelbestraffning?], och boken behandlar hur man hanterar värld där man är utelämnad åt andras blickar. Hassen Khemiri tyckte det var ”skitkul” att se den på teater, hur ”ord faktiskt äger rum, tar plats i ett rum”. Premiär skedde i januari.

”Hur ser du på din roll i offentligheten? Du är språkligt medveten och du har ett starkt samhällspathos. Ser du dig främst som en ‘skrivande aktivist’ eller som en ‘tillbakadragen författare’?” blev Olssons nästa fråga. Svar: ”Jag har aldrig känt mig som en aktivist. Jag är en feg person som inte riktigt vet vad jag tycker. Texter jag skrivar jag blir nöjd med har ofta ett slags ambivalens. Jag intresserar mig mycket för normalitet – hur mycket det gör med människor. Hur mycket betydelse har blickar?”

Apropå normalitet kom Khemiri in på begreppet normal roman: ”Skulle jag skriva en sådan skulle jag skriva om något jag inte kan i 250 sidor tredje person imperfekt.” Detta motiverade det udda valet av form för Jag ringer mina bröder, som snarare utgör ett manus än en klassisk romanskildring av normalitet. Khemiri har för sig själv formulerat ämnen han blivit ”klar” med. ”Nu är jag klar med rasism, diskriminering, frånvarande pappor, livet och kärleken. Nu ska jag bara skriva om det andra… det finns ingenting kvar.” Skrattet flödade.

Khemiri signerar bok efter föreläsningen på Kulturhuset. Undertecknad närapå svimmar över att få möta sin nya litterära idol.

Olsson tog därpå upp hur Khemiri ofta lämnar luckor för förvirring och komplexitet. I ”Bästa Beatrice Ask” tar han upp vad Karin Olsson kallade ett ”grundläggande problem eller svårt avvägande”: hur vi ska kunna kombinera sociala skyddsnät med att välkomna andra. ”Långt ifrån alla skulle bjuda på den komplexiteten och visa på en svårighet, men det gör du. Du leker men lämnar alltid en lucka även skönlitterärt. Varför?”

”Det är det ärligaste sättet att beskriva min värld. Fiktionen eller ens ord är mycket smartare än en själv. Jag tror inte jag har koll på vad jag ska skriva.” [För mig är just detta det enda jag kritiserar i Khemiris text. Läs gärna här.]

(”Du stör andra.” Orden var inte Olssons eller Khemiris utan en arrangörs. Han pekade på min bärbara dator jag skrivit ovanstående på, så jag la snällt ihop den. Således blev resten av mina anteckningar betydligt mer fragmentariska, och citaten inte exakta återgivningar eftersom jag inte hade möjlighet att skriva ned orden exakt där och då jag hörde dem.)

”Det blåser en humanistisk vind genom Sverige, även om den inte avspeglas i landets politik.” Så reciterade Jonas Hassen Khemiri en av sina vänners statusuppdatering på Facebook. Vad gäller diskrepansen med politiken drog Jonas Hassen Khemiri en parallell mellan hur Ny Demokrati tidsmässigt hängde samman med Lasermannen, och hur Sverigedemokraterna tidsmässigt hängde samman med skytten i Malmö. Det oroar. Men samtidigt finns sådant som ger hopp. Jonas Hassen Khemiri hade på senare tid märkt av en större förståelse för ”svenskhetens plasticitet”.

Han berättade också hur ”inspirerad och förvånad” han var över spridningen på nätet av texten, komplett med rolig recitering av dialog med en närstående: ”- Kolla, den har 50 000 delningar på Facebook! – Jaja, gå och lägg dig.” [Nu har den blivit mest delade i Sverige någonsin och fått 150 000 rekommendationer. Och fortsätter spridas.] Jonas Hassen Khemiri liknade sin artikel, hashtagen #bästabeatrice på Twitter [missa inte Al-Jazeeras sammanställning!] och alla berättelser om diskriminering som spridits de senaste dagarna med ett maratonlopp: ”Jag skrev texten och sprang 200 meter. Jag tog stafettpinnen första biten. Sedan stod 5000 personer bakom mig, redo att ta över.” Sådant väcker hopp.

Ganska stark upprördhet yttrades också, om än alltid i ett mycket behärskat och nyanserat ordalag. Khemiri berättade hur fruktansvärda han tyckte Asks kommentarer om att den strukturella diskrimineringen endast var ”personliga upplevelser”, hur han gråtit när han läst dem första gången [detta kan mycket väl bli en av 10-talets viktigaste enskilda känsloreaktioner, tror jag].

Författaren förtäljde även vilken grundläggande nivå han fått lägga sina besök runtom i landet på när han föreläste om ”Ett öga rött”. Nej, den handlar inte om invandrare (personerna är födda i Sverige). Nej, han kunde inte föra en talan för hundratusentals människor.

Riktigt konfunderad blev han över en viss recension i pressen, som liknade Khemiris kulturella verk vid att ”hålla ner en mikrofon i förorten”. Liknelsens skumhet framgick med all önskvärd tydlighet då Khemiri fysiskt illustrerade den med sina händer, som han höll upp som mikrofonen. Hur tänkte recensenten, var Khemiri och andra kulturellt/medialt framstående (t.ex. recensenten själv) nödvändigtvis och definitionsmässigt folk utanför och ovan förorten som kunde undersöka vad förorten tyckte – ”förorten”, som om alla i förorten tyckte likadant?

I sin antirasistiska gärning – och inte minst nu med ”Bästa Beatrice Ask” – känner Khemiri det som att han blir ”sammankopplad med världen”. Han berättade om den ensamhet han tidigare upplevt, som i och med författarskapet ersatts av en gemenskap. Detta har ”förändrat mitt liv”, sa Khemiri. Denna gemenskap yttrar sig inte endast här och nu: när han läser vad humanistiska tänkare tänkt tidigare i världshistorien upplever han det som en ”viskning från en tidigare tid”.

REVA dödar stadens blodomlopp: tunnlarna, tunnelbanan, möjligheten att färdas mellan stadens olika delar. Om detta talade Khemiri en del. Han talade också – apropå de många humoristiska inslagen under kvällen – om humor kontra allvar, och menade att ”humor är sylten man lägger medicinen i”. Han spann vidare på temat om hur ord används, och sa att detta i själva verket är Apatiska för nybörjares egentliga tema (inte ensamkommande flyktingbarn). Sådana kulturella uttryck, menar Khemiri, kan fungera som en ”nödutgång till en annan värld”.

De kan också ha ”jäkligt starka subversiva budskap”, som just ”Bästa Beatrice Ask” Khemiri avslutade föreläsningen med högläsning av slutet av sin text, vilket jag delvis filmade (se videoklippet ovan). Sedan – efter bokköp, boksignering, och en kort pratstund med Khemiri själv i egen hög person (jag svimmade nästan av lycka) – fick er nöjda bloggare bege sig hemåt.

Nu måste vi ta över

Aktivist utklädd till Beatrice Ask. På gemensam aktion av Ung Pirat och Grön Ungdom utanför Rosenbad. Imorgon kräver vi Asks avgång (se nedan)!

”Texten talar för mig”, sa Khemiri när media ville para ihop honom med Ask i morgonsoffan i TV. En fullt legitim inställning från en författare som i grunden inte är aktivist utan – som han sa till mig då han signerade min bok – någon som bidrar till kampen via skrivandet allena.

Khemiri har gjort sitt. Nu måste vi ta över.

Dagens Nyheter talar om starten för en ny antirasistisk rörelse.

Vi måste tillsammans bli den rörelsen.

6 procent röstade på SD. De flesta knappast främst av genuint främlingsfientliga skäl – utan snarare för att bruket lagts ned, för att alla försvunnit till Stockholm, för att ”etablissemanget” inte anses göra något åt problem som inte har ett dyft med migration (men med arbetslöshet, kriminalitet, segregation o.s.v.) att göra. Då växer misstron mot systemet – och då blir människan väldigt mottaglig för rasistiskt grundade tankegångar.

80 procent röstade på Alliansen eller Socialdemokraterna. Säkert hör många av er som läser detta till denna stora skara svenskar. Jag tror förstås inte ni alls nödvändigtvis är lika migrationskritiska som partierna ni röstade på. Jag tror ni bara inte tänkte så mycket på migrationspolitik när ni stod vid valurnan för knappt tre år sedan. Jag tror ni tänkte mer på vård, skola och omsorg, på skatter och bidrag, på ekonomi och statsmannaskap och RUT-avdrag och ROT-avdrag och massor av andra frågor som är genuint viktiga.

Men inte lika viktiga som asylpolitiken.

Ingen dör om ROT-avdraget sänks eller höjs eller avskaffas. Ingen dör om skolan fortsätter fungera suboptimalt. Ingen dör ens om Sverige byter finansminister.

Men idag dör människor för migrationspolitiken. Idag dör människor av våld, tortyr eller dödsstraff i diktaturer. Idag dör människor av svält, fattigdom eller miljökatastrofer oavsett statsskick.

Idag utvisar Sverige människor till dessa diaboliska förhållanden.

I praktiken hjälper svenska staten diktaturer att verkställa dödsdomar, genom att tvinga flyktingar in i dödens riken – precis som när Sverige utvisade judar till Nazityskland på 1930-talet.

Det här vill nog ingen. Inte ens Ask vill att folk ska dödas av diktaturer. Men politikerna och tjänstemännen inser inte att det är just det Sverige hjälper till med. Systemet rullar bara på. Det kommer det fortsätta göra – tills vi i demokratisk ordning sätter stopp för det.

Vi lever i en fri demokrati. Det är ett privilegium. Vi kan inte stillatigande åse våra folkvaldas ignorans och våra byråkraters lagbrott då människor dör. Vi måste enas.

Det här är så mycket större än partipolitiken. Det handlar om livet självt.

Imorgon 15:00 samlas vi på Sergels Torg för att gemensamt tåga till Rosenbad. Detta ska fortsätta varje söndag, fram tills dess att REVA är upprivet, Ask är avsatt och migrationspolitiken mer human. Bor du inte i Stockholm? Skriv under och sprid namninsamlingen hos Avaaz. Engagera ditt parti i kampen mot REVA (oavsett vilket det är; det behöver förstås inte vara lika mäktigt som Miljöpartiet, som nu tvekar om sin överenskommelse med regeringen) eller engagera dig i en förening (t.ex. Rädda Barnens ungdomsförbund, Röda korsets ungdomsförbund eller Ungdom mot Rasism om du är ung, eller FARR om du inte är det). Skriv en insändare till din lokaltidning. Fler förslag på hur du kan bidra till friheten finns i mitt förra inlägg.

För bidra, det måste vi alla. Utvisningarna får inte fortsätta. Hatet får inte fortsätta. Döden får inte fortsätta. Krossa REVA – låt alla leva!

Pusha gärna Khemiris högläsning

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, Ung Pirat, UP, ideologi, princip, principer, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter, piratrörelsen, frihet, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, upplysning, humanism, medmänsklighet,
människorätt,demokrati, öppenhet, tolerans, förnuft, etik, moral, kontroll, makt, ignorans, okunskap, nyhet, nyheter, lagstiftning, rättsväsende,
rätten, rätt, korruption, juridik, inkompetens, rättssäkerhet, demonstrationer, demonstration, manifestationer,manifestation, aktivism,
pirataktivism, invandring, invandrare, invandringspolitik, flykting, flyktingar, flyktingspolitik, migration, Migrationsverket, migrationspolitik,
REVA, rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete, nyspråk, papperslösa, amnesti, rätten till liv, frihet från tortyr, tortyr, naturrätt, ensamkommande flyktingbarn, avvisning, avvisningar, utvisning, utvisningar, deportation, deportationer, kollektivtrafik, tunnelbana, tunnelbanan, godtycke,
Europakonventionen, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, mångfald, jämlikhet, demokrati, humanism, hat, kärlek, gränser, gräns, inre gränskontroll, historia, Schengensamarbetet, Schengen, Europeiska Unionen, EU, Alliansen, regering, regeringen, riksdag, riksdagen, Utlänningslagen, asylpolitik, asyl, flykting, flyktingar, flyktingpolitik, Piratpartiet, Ung Pirat, PP, UP, Polis, Polisen, myndighet, myndigheter, Migrationsverket, statsförvaltning, statsförvaltningen, amnesti, mångfald, rasism, diskriminering, intolerans, rättssäkerhet, privatliv, integritet, personlig integritet, nyhet, nyheter, nyheter, Rädda Barnens ungdomsförbund, Röda Korsets ungdomsförbund, nyheter, Ungdom mot Rasism, Jonas Hassen Khemiri, Khemiri, BästaBeatrice, Bästa Beatrice Ask, Beatrice Ask, Ask, justitieminister, musik, låt, låtar, dödspolitik, liv, död, nyheter, spridning, viral spridning, viralt, viral, sociala media, Facebook, Twitter, diskussioner, diskussion, text, författare, författarföreläsning, författarföreläsningar, föreläsningar, föreläsning, komik, humor, estetik, konst, teater, Jag ringer mina bröder, Ett Öga Rött, litteratur, kultur

Annons

Read Full Post »

När Peter Rylander besökte vår skola

Den här bloggen handlar så gott som aldrig om min skola. Jag försöker nämligen dels hålla mitt privatliv (tämligen) privat (då jag ännu inte kommit fram till hur mycket information om mitt privatliv jag vill delge den oändliga allmänhet som kallas Internet), dels hålla mitt bloggande politiskt (jag vill inte bli en icke-moderat variant av Blondinbella). Nå, idag gör jag ett undantag, dels för att det i strikt mening inte rör mitt privatliv, och dels eftersom det som idag hände på min skola åtminstone i någon mening kan betecknas som politiskt (och oavsett definitionen av politiskt kan opolitiskt bloggande också vara briljant och intressant). Så vad hände i skolan?

Det hela tog sin början i fredags (tror jag det var), då våra mentorer berättade för min klass att det ”på onsdag” (det vill säga idag) skulle komma en föreläsare till skolan, en viss Peter Rylander, mest känd för att ha varit programledare för programmet Amigo, som skulle prata om respekt. Lejonparten av klassen hade sett programmet, verkade det som, och det var en smula motsträvigt som jag såg fram emot onsdagen – jag hyser en viss skepsis gentemot föreläsare om ”respekt”, särskilt om de varit programledare för speedade barnprogram. Det jag främst såg fram emot var faktiskt den utmärkta möjligheten detta tillfälle skulle erbjuda att få ett fotografi till artikeln om Rylander på Wikipedia, om jag bara i tid lyckades få tag på en kamera; min gamla är borta.

Något nedslagen gick jag idag till skolan imorse, senare än vanligt (föreläsningen innebar att skolstarten sköts upp med en timme) – jag hade inte lyckats få tag på en kamera. Artikeln på Wikipedia (som jag inte hade hunnit kolla upp om den ens existerade, eftersom jag varit upptagen av läxor och liknande hemma) skulle förbli bildlös. Nå, jag letade mig upp till aulan, och högstadieeleverna satte sig snart till rätta i bänkarna (och några ettor från ett närbeläget gymnasium). Nästan hela kollegiet var också närvarande, och snart fick jag syn på Peter Rylander själv: han såg inte riktigt ut som jag mindes honom från TV, men å andra sidan är mitt minne av ett par år gamla barnprogram ganska dåligt.

När han började tala kände jag dock klart och tydligt igen rösten, men något skilde den från den super-speedade och nästan konstant hysteriskt glada ton den haft på Amigo: Peter Rylander var arg. Det var åtminstone mitt initiala intryck. Han sade mycket tydligt till oss att ta av oss ytterkläder för att visa respekt, och stänga av våra mobiltelefoner. Jag brukar själv aldrig ha på mig ytterkläder inomhus, men många i min klass fryser på riktigt om de inte har det, särskilt såhär på vintern; jag har därför, och eftersom det enda motivet för en sådan regel är att det av vår stundtals knäppa kultur anses oartigt att ha på sig ytterkläder inomhus, protesterat mycket mot icke-ytterkläder-inomhus-regeln på vår skola.

Inte bara gav detta skarpa tillsägande om en regel jag har en del politiska invändningar gentemot en dålig start på föreläsningen i mina ögon; det värsta var att vissa elever undanlät att följa (den artiga och neutrala men som sagt väldigt tydliga) uppmaningen. Peter Rylander kontrade då med att berätta hur han inte tyckte det var ett respektfullt agerande, då han i flera veckor planerat för den här föreläsningen och rest långt för att företa den (han verkade – rimligt – frustrerad). Han höjde rösten tämligen rejält när han sade åt eleverna att ta av sig sina ytterkläder. Värst var en klasskompis som aldrig på uppmaning av lärare tar av sig sin huva, och vägrar diskutera saken; jag blev dock lättad när Peter inte gjorde någon stor sak av det, utan gick vidare och lät saken bero.

Peter Rylander berättade att det han hade att säga till 100 procent var sant och i enlighet med både hans egen och kollegiets övertygelse. Han sade att det var fel att retas och liknande självklarheter. Men något som avvek från vanliga moralföreläsningar var hur han berättade det. Han stod inte bara lugnt längst fram på podiet och sade rakt upp och ned var han tyckte, utan han illustrerade hela tiden med exempel, och använde i extremt hög grad kroppsspråket för att gestalta och ge eftertryck åt vad han sade – han flängde runt  på podiet som ett jehu, och stundtals fruktade jag för överlevnaden hos en krukväxt han två gånger nästan hade omkull. Även tonläget använde han på ett sätt jag aldrig tidigare hört en människa göra i ett icke-musikaliskt sammanhang; ena sekunden nästan skrek han, och andra sekunden viskade han. Allt syftade till att inskärpa vikten av vad han sade, och givet den senare responsen verkade han lyckas; åtminstone mina klasskamrater lyssnade mer koncensentrerat än på någon sedvanlig lektion.

Vad sade han då? Jo, Peter talade om respekt, och han talade om empati. Gång på gång återkom han till att man måste agera både med hjärna (han pekade på huvudet) och hjärta (han pekade på sitt bröst). För att illustrera detta berättade han några exempel. En av hans berättelser kom från en skola: idrottsläraren hade givit klassen i uppdrag att dela upp sig själv i två lag, och sedan spela fotboll. Vad klassen inte visste var att läraren tog anteckningar av elevernas ageranden och sedan skickade dessa till de andra lärarna, rektorn och elevernas föräldrar. Uppdelningen av klassen gick till så att de fotbollsintresserade, kanske mer tränade killarna gick samman i ett lag, medan de övriga fick bilda det andra laget.

En av killarna stannade dock i tjejernas lag och försökte peppa dem, som uppenbarligen inte hade lika bra självförtroende – killaget skrek och väsnades om hur de skulle klå det andra laget, och tillmälen som tönt, och svordomar, var vanligt förekommande. Så, under själva matchen, missade en av de ”tuffa” killarna att göra mål, och klandrades ganska taskigt av sitt eget lag. När den enda killen i ”tjejlaget” fick bollen – som naturligtvis var Peter själv – såg han att en av de mindre fotbollsintresserade, och dessutom bollrädda, tjejerna stod nära målet. Han passade henne, och ropade åt henne att skjuta in den med foten eller vad som helst.

Hon lyckades. 1-0 till det snällare laget, ett resultat som stod sig matchen ut (vilket kan ses som ett slags metafor för den själva poäng Peter ville få fram). När Peter frågade hur många av de närvarande som upplevt en liknande situation – och de närvarande svarade medelst handuppräckning (ett återkommande moment under föreläsningen) – räckte nästan hela salen upp handen. En annan, kortare berättelse från sin egen skoltid Peter berättade var att han en gång gått till skolan i rosa byxor. Han hade då retats av de andra, som kallat honom bög. Detta gjorde Peter mycket upprörd, och han betonade att ingen fick säga så till någon annan på ett nedsättande sätt.

Något han berättade från betydligt senare i livet var då han för några månader sedan såg en utmärglad katt stryka omkring där han bor. Peter visste att katten, vars namn jag tyvärr inte minns (det var väldigt fint), bodde hos en 25-åring i närheten, så han gick helt sonika dit och frågade – snällt och vänligt – om kattens välbefinnande. Ganska surt fräste ägaren av honom med att hon minsann tagit hand om många djur och visste hur katten skulle skötas, så Peter gick artigt därifrån. Men katten fortsatte behandlas illa. Som den djurvän han är, beslöt sig Peter därför att – med hjälp av en poliskompis som också bor i området, och likt Peter har väldigt föränderliga arbetstider – ta hand om katten. Idag mår katten bra, och den kommer  alltid och möter dem när Peters eller kompisens bil kommer hem.

En annan händelse – som berättades om efter att Peter förtäljt att programledarskap för några år sedan var en av hans största livsdrömmar – var när Peter blev uppringd och tillfrågad om han ville göra en audition för programledarskap för ett nytt barnprogram på Sveriges Television som skulle kallas Amigo. Peter åkte ner till auditionen (där även nio andra personer skulle testas) och såg de som var före honom i kö enligt hans mening förstöra sina chanser totalt. Under det fåtal minuter de hade på sig att visa hur de skulle agera som programledare hade nämligen de två före honom fokuserat på sig själva, på ett tämligen egoistiskt sätt.

Peter, däremot, ville visa mer respekt och empati, och inte framstå som lika mycket av en egoist. Därför sökte han inte få någon uppmärksamhet alls mot sig själv, nästan, när det var hans tur att prova för programledarskapet, utan riktade uppmärksamheten mot barnen som skulle tävla (Amigo är, som ni kanske vet, ett slags tävlingsprogram). Han tog ut dem på golvet och lät dem hälsa på varandra, och betedde sig mer sympatiskt än hans konkurrenter. Några dagar senare fick han ett samtal. Jobbet var hans. En av hans livs drömmar hade gått i uppfyllelse, eftersom han insett värdet av respekt och empati – de två ledorden för dagens föreläsning.

Peter återkom hela tiden till hur sant det han sade var, hur viktigt både empati och respekt är. Han exemplifierade med att om han skulle ta upp mobilen och ringa Reinfeldt, eller Bildt, eller Zlatan, skulle de hålla med honom om precis allt han sade. Jag skruvade lite på mig, åtminstone inombords; Reinfeldt visade knappast ”respekt” och ”empati” när han mobbade ut riksdagsledamoten Karl Sigfrid, för att Sigfrid hade modet att kritisera massövervakning ur en medborgarrättssynvinkel, som man kan se på inslaget nedan från SvT:s Agenda:

När Peter talat nästan oavbrutet (ingen elev störde honom, men ett par fipplade med mobilen någon gång; de upphörde dock med detta när Peter bad om det) i uppemot tre kvart (det kändes, tack vare hans konstanta passningar mellan högt och lågt, snabbt och långsamt, högljutt och tyst, som en betydligt kortare tid), undrade han om någon hade några frågor. Det hade ingen (jag hade en del invändningar, bland annat om Reinfeldt, men tyckte det var fail att ta dem där och då), och Peter satte då igång musikspelaren. Helt överraskade fick vi höra på en ljudlig version av ”Blame it on the Boogie”, och bättre blev det: Peter började dansa. Inte dålig-fånig-dans för att det var kul, utan verkligen skickligt (för att det var kul).

Men värre skulle det bli: Peter ropade åt vår idrottslärare (som han tydligen haft en del kontakt med de fem veckor han förberedde sitt besök här) att komma ner och dansa, och när läraren gick ner för trapporna började klassen applådera. Folk tjöt av glädje när vår idrottslärare (som inte direkt är typen en förväntar sig ska börja dansa spontant till Michael Jackson-musik) började göra några visserligen inte lika tekniskt skickliga som Peters men klart dansmässiga danssteg. Peter och idrottsläraren kramades sedan helt vänskapligt, och när idrottsläraren begav sig därifrån gjorde flera elever på vägen high-five med honom. En starkare applåd än den som följde har jag sällan hört; en bättre stämning i skolan har jag sällan upplevt.

Peter skruvade dock ned musiken – någon ände får det vara på det roliga, typ – och återupptog sin föreläsning. Han kommenterade kramen med den manliga idrottsläraren med att män visst kan krama varandra vänskapligt (utan att vara homosexuella), och att det inte är något fel i det. Efter att ha fått tillåtelse från en elev kramade Peter honom, och folk applåderade. Vidare sade Peter att dansen var ett utmärkt och mycket enkelt sätt att sprida glädje genom att bjuda på sig själv (idrottsläraren skulle sedan med glimten i ögat berätta att han avskyr att dansa inför folk, så cred åt honom för att han bjöd på sig själv!). Lite kort berättade han att det är viktigt att som ung röra på sig mycket, och strax därpå avslutade han föreläsningen. Efter stora applåder rörde vi oss tillbaka till våra respektive klassrum.

Klockan var 10.40 då en lektion inleddes. Vi diskuterade föreläsningen; någon tyckte att de ”frös som fan”, men de flesta verkade generellt positiva till Peters föreläsning och den entusiasm med vilken han förmedlat sitt budskap. Några tyckte liksom jag att han börjat lite argt, men överlag verkade de ha uppskattat föreläsningen lika mycket som jag gjorde. Efter att vi diskuterat klart i helklass delade vi in oss i fyra grupper. Inom grupperna skulle vi sedan producera två papper per grupp med brainstorming på ämnena respekt respektive (…) empati. Först verkade det som att jag skulle få skriva, vilket ur ett arkiveringsmässigt synpunkt vore katastrofalt; min handstil var redan från början svårläslig och har försämrats de senaste åren, en försämring som korrelerar med förbättringen av min typing speed (en frekvent källa till imponering på andra elever och lärare).

Tack och lov erbjöd sig en annan nyvärvad gruppmedlem att skriva. I vår grupp skrevs så skilda saker som den ryska maffian, namnet på en klasskamrat och Japan ned på pappret, alla med sina skilda (delvis oklara) anledningar – mentorerna tyckte det var okej att skriva ned allt vi kom att tänka på, så länge vi kunde motivera allt vi skrev ned. När vi skrivit klart – eller rättare sagt, när det var meningen att vi skrivit klart – fick vi mer papper, där vi skulle skriva ned händelser vi varit med om när någon visat oss empati respektive respekt. Två av oss tänkte på vänlighet i kollektivtrafiken: när det exempelvis finns en ledig plats närmast fönstret på tunnelbanan brukar folk alltid flytta sig så man lättare kommer in och kan sätta ner sin väska på golvet.

Apropå kollektivtrafikshyfs brukar jag rutinmässigt hålla upp dörren för den som går bakom mig (precis som jag alltid brukar göra med dörrar, som i skolan; inte för att, som jag blivit anklagad för, vilja ”fjäska för lärarna” – jag håller faktiskt upp dörren åt elever också – utan för att jag vill agera vänligt). För något år sedan fick jag en intressant idé: jag stannade uppåt ett dussin gånger kvar vid dörren när jag klivit av vid min hemtunnelbanestation, och såg till att hålla upp den åt samtliga avstiganden. Sedan noterade jag andelen tacksäganden av de jag höll upp dörren åt. Av denna empiribaserade undersökning kan dras två slutsatser: 1) ungefär en tredjedel säger tack när en främling håller upp dörren åt dem, och 2) jag är ganska nördig som inte bara skriver utbildningsmaterial som hobby utan även räknar antalet tacksägande människor i kollektivtrafiken. Eh, ja.

Efter att vi listat exempel på empati och respekt gick vi och åt (just nu kommer jag faktiskt inte ihåg exakt när vi gick och åt i förhållande till när vi skrev; det kan ha varit tidigare vi gick och åt), klockan tio över elva. Vid lunchen fick jag tillfälle att prata lite med Peter, och tacka honom för hans föreläsning. Jag ägnade den dock mer åt ett samtal om Wikileaks med min SO-lärare, men mer om Wikileaks i ett senare inlägg här på bloggen inom ett par dagar; det är ett alltför viktigt och stort ämne för att enbart ägnas någon mening i ett blogginlägg som egentligen handlar om något annat. Nå, efter lunchen begav jag mig tillbaka till klassrummet. Efter att jag hämtat några elever som pratat och kramats med Peter återupptogs lektionen 11.50.

I helklass tog vi upp några av de händelser vi listat under de olika empati- och respektrubrikerna, och stämningen var tämligen god i klassrummet. Snart kom Peter in (han hade varit hos åttorna tidigare) och diskuterade hans föreläsning med oss. Feedbacken han fick var generellt positiv, och folk sade sig uppskatta hans väldigt rörelsecentrerade föreläsningssätt – Peter själv motiverade det med dels tydlighet, dels att det var vad han kommit fram till han var bra på. Jag kom med viss kritik: för det första, varför ägna massor av tid och energi åt en katt (hur behjärtansvärt det än är att rädda katter) när det finns miljontals svältande barn i världen? Han sade att vi inte kan göra något åt det problemet, men tillade att han själv skänker pengar till välgörenhet.

Gällande kläderna sa han att ingen arbetsgivare skulle anställa någon som på en arbetsintervju satt med ytterkläderna på. Om man däremot fryser mycket – som en del tydligen gjort – kan man snällt och artigt fråga om det är okej att man behåller jackan på, och då skulle både han och en potentiell arbetsgivare ha tillåtit det. Efter att ha ytterligare utvecklat sitt resonemang om empati och respekt genom exemplet med att en lärare ber en elev ta upp en penna, och de möjliga sätt eleven har att reagera på önskemålet (antingen ”kaxigt” vägrande och jidder om att det inte var ens egen penna, eller att man helt enkelt tar upp den för att vara snäll), var Peters föreläsning hos oss slut, och under applåder lämnade han klassrummet. Först kommenterade dock skolans rektor Peters föreläsning med att den varit väldigt bra.

När Peter gått drog mentorerna lite information (som jag ärligt talat inte kommer ihåg just nu; jag koncentrerade mig på att bevara Peters ord idag i skolan), och sedan slutade vi så galet tidigt som strax efter ett. Jippie! Men jag hade inte bråttom hem, och pratade betyg med en lärare. Sedan, efter att Peter pratat klart med sjuorna, pratade jag lite mer med honom och hans kollega (assistent? manager? kompis? resesällskap?), och berättade att jag tänkte blogga om dagen. Han hänvisade mig till hans webbplats där det finns en gästbok han gärna ville att jag skulle besöka och lämna en länk till blogginlägget i, och en Facebookgrupp, som jag gärna skulle joina om det inte vore för att jag saknar Facebook. Till Peter, om du läser det här: kommentera gärna inlägget!

Sammanfattningsvis var det en väldigt rolig dag, vilket jag tror de flesta andra elever håller med om. Respekt och empati är viktigt, och mina onda aningar om dagen kom helt på skam; Peter berättade på ett väldigt underhållande och engagerande sätt. Att träffa en ”kändis” är alltid lika nervöst (vare sig det är Björn Kjellman på boksignering, Sue Gardner på Wikipedia Academy eller han-den-där-rapparen som hade ett barn på min förra skola), men Peter var så trevlig och hade en sådan utstrålning att det var väldigt lätt att umgås med honom. Att jag hemma möttes av ett sansat inlägg av Anna Troberg om värdet av respekt var ett lustigt sammanträffande.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, möte, möten, utbildning, skola, skolan, Peter Rylander, respekt, empati, vänlighet, glädje, föreläsning, föreläsningar, Amigo, kroppsspråk, tydlighet, livsfilosofi, filosoffi

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »