I svåra tider behöver människan hopp. Jag själv brukar ta min tillflykt till detta djupt humanistiska budskap från ett tidigare årtusende. Tyvärr behövs det fortfarande.
Nu till nutiden.
Det var en gång en demokrati. En liten, liten demokrati på ett litet, litet klot, helt omslutet av den oändliga världsrymden.
I demokratin bodde människor. De klagade ofta. Än var det en sångtävling där andra människor röstat ”fel”; än var det trafiken som fungerade suboptimalt i mötet med stora mängder fruset vatten. Det var ett ganska välmående land, således. Och demokratin – själva landets fundamenta, dess främsta definierande drag -, det togs så givet att några hot aldrig syntes till.
Fram tills en dag. En vinterdag i slutet av februari började för de allra flesta människorna i demokratin helt ordinärt. Men för ett litet, litet fåtal människor – närmare bestämt 14 stycken – var det som om Jorden skälvde.
Livet vändes upp och ned. Allt blev omtumlat. Och så vidare, i en rad metaforer från den elementära omvärldsorentieringens värld, som ändå inte riktigt lyckas ringa in den obönhörliga känslan av att livet kanske aldrig blir sig likt.
”Existensminimum.” ”Livslånga böter.” ”Potentiella fängelsestraff.” Dessa begrepp kändes för de flesta människor i det lilla landet helt främmande. Men nu stod de där – 14 människor, på morgonen i slutet av mars – och behövde själva inse den skrämmande storheten i de ord som på virtuella pappersark lyste framför dem, skickade av en hänsynslös och mäktig lobbygrupp i syfte att kväsa obekväma men rimlgien helt lagliga röster som ifrågasatte deras politiska inflytande.
Men landet var en demokrati. Och de 14 var inga förhärdade förbrytar, laglösa ligister eller samvetslösa skurkar. De var – i brist på en bättre term – ”verklighetens folk”. Bara det att verkligheten nu innefattade sådant som kulturs- och kunskapspridning samt medborgarrättslig aktivism i en form de flesta av 1800-talets ideologer inte kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi.
De var – vilket är mer relevant i vår berättelse – styrelseledamöter i ett officiellt, registrerat politiskt parti, med parlamentarisk representantion på kontinental nivå. Människorna representerade, utgjorde, var själva i viss utsträckning en fundamental del i just den demokrati som utgjorde landets väsen. Om landet verkligen var en så välfungerande demorkati som alla trott skulle de givetvis inte stå ensamma i denna stund av frontalangrepp på statsskicket.
Men just där och då – en morgon i slutet av mars, då breven flimrade på näthinnor över hela landet – kändes det nog ganska ensamt.
Om detta varit en verklig saga hade slutet varit självklart och lyckligt. De andra politiska partierna, som hade demokratin att tacka för sin framgång ditintills, skulle givetvis fördöma detta angrepp på några som – åsiktsskiljaktigheter till trots – utgjorde deras demokratiska kollegor. Medierna, som själva i gamla tider drivit på med en brinnande iver för demokratins utveckling, skulle självfallet göra denna frontalattack på styrelseskickets fundamenta till förstasidesstoff och tillägna det spaltmeter av upprörd frustration. Och rättsväsendet, som i maktdelningen utgör en lika viktig roll för det demokratiska samhället som de andra institutionerna, skulle kunna garantera en rättssäker, rimlig och regelenlig prövning av det därmed löjeväckande hotet.
Nu är det ingen saga. Det är oresonlig realitet, där Hollywood inte står för berättelsernas lyckliga slut utan istället för de ursprungliga konflikterna. I verkligheten verkar partierna (bortsett från enstaka undantag) ha nog med sina egna angelägenheter för att orka bry sig om något så futtigt som ingrepp i statsskickets grund. Medierna tar knappt upp det alls, mer än med pliktskyldiga notiser och ett språkbruk som välvilligt går demokratins fiender till mötes (enstaka media inom lokal-, kultur- samt digitalmedia utmärker sig dock). Och rättsväsendets absurda oförmåga att leva upp till medborgarnas legitima krav på respekt för rättsstatens grundläggande principer var själva anledningen till att de 12 styrelseledamöterna inte skrattade, kastade brevet i papperskorgen och gick vidare i sin demokratiska kamp.
Istället måste de oroa sig över och i praktiken välja mellan å ena sidan sin yttrandefrihet – och å andra sin privatekonomi, sin framtid och sina barn.
Vad är det för jävla demokrati vi lever i?
*
Piratpartiet, dess styrelse och i någon mån övriga företrädare har mottagit hot från Rättighetsalliansen, det kommersiella särintresse som tidigare gick under namnet Antipiratbyrån. Då tyckte jag piraters prat om ”maffiametoder” var grovt överdrivet – visst var Antipiratbyrån omoraliska, men något slags grundläggande anständighet upprätthöll de ändå. Nu, emellertid, har man trätt över en gräns. Att hota ett registrerat partis främsta företrädare för helt legal verksamhet, implicit uppbackade av ett korrupt rättssystem, är något som sedan länge lämnat allt vad anständighet heter bakom sig. Syftet är tydligt: yttrandefriheten, budbärarimmuniteten och demokratin ska undergrävas.
Våldsupprätthållandet överlåts visserligen åt staten (i form av rättsväsende och polis), och våldets natur (eventuell inlåsning och exterma bötesbeslopp) är givetvis väsensskilt från maffians metoder. Men så värst överdrivet är det inte längre. För även om hotet är på mycket låg nivå juridiskt och tekniskt, spelar det föga roll när rättsväsendet är så rättsosäkert som det var under Pirate Bay-rättegången med mutad polis och jävig domare.
Till er utanför Piratpartiet: ni behöver verkligen inte gå med i partiet för att visa ert stöd, som andra gjort. Däremot förväntar jag mig att alla som ser sig som vänner av demokratin står upp och protesterar. Bor du i Stockholm? Kom på demonstration för demokratin på lördag 14:00 på Medborgarplatsen. Särskilt andra partier är varmt välkomna, anser jag; detta är inte i första hand ett angrepp på Piratpartiet utan ett angrepp på Sveriges statsskicks funktion i praktiken. Inget ärende är mer gemensamt viktigt än detta.
Till er inom Piratpartiet: om vi vill visa oss värdiga det förtroende vi förväntar oss att medborgare ska räcka över i våra händer krävs en grundläggande anständig nivå – från och gentemot alla sidor. Diskutera gärna potentiella konsekvenser av olika valmöjligheter. Erbjud gärna er hjälp. Och hjälp gärna till – inte minst om du har juridisk kompetens. Men ifrågasätt inte integriteten hos de som mer än de flesta andra genom partiets historia kämpat för demokratin, för medborgarrätten och för kulturen. De är fantastiska människor, entusiastiska eldsjälar och verkliga vänner av vår sak. Att antyda något annat – utan att själv erbjuda sig att ta över deras position – är varken vänligt eller konstruktivt. Och det är givetvis förkastligt bortom ord att ge sig på enskilda personer på den antidemokratiska sidan. Vi kämpar mot en struktur, mot en lagstiftning, mot ett bolag. Inte mot några människor.
Istället måste vi uppamma all den enorma förmåga till samarbete och nätkärlek som finns i vår rörelse. Den behövs nu nu mer än någonsin. Som en vis människa har skrivt: ”We are only as strong as we are united, as weak as we are divided. [The enemy’s] gift for spreading discord and enmity is very great. We can fight it only by showing an equally strong bond of friendship and trust. Differences of habit and language are nothing at all if our aims are identical and our hearts are open.”
Till er i Piratpartiets styrelse: jag stödjer er vilket beslut ni än må ta. I mina ögon är ni alltid hjältar.
*
I svåra tider behöver människan hopp. Jag själv brukar ta min tillflykt till detta djupt humanistiska budskap från ett tidigare årtusende. Tyvärr behövs det fortfarande.
Kanske allra mest just nu.
Pusha gärna inlägget
Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, ideologi, princip, principer, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter, piratrörelsen, frihet, rättsstat, hopp, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, etik, moral, kontroll, makt, ignorans, okunskap, teknik, teknologi, informationsfrihet, censur, Internet, nyhet, nyheter, informationsfrihet, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, lagstiftning, kultur, informationspolitik, budbärarimmunitet, budbärarimmuniteten, Internetoperatörer, Internetoperatör, Internetleverantör, Internetleverantörer, ISP, The Pirate Bay, Pirate Bay, TPB, Pirate Bay, rättsväsende, rätten, rätt, korruption, hot, hotbrev, näthat, näthot, juridik, jäv, inkompetens, rättssäkerhet, yttrandefrihet
Jättebra skrivet! Hade gärna kommit på Lördag men ska åka till fjällen!
Reblogged this on Urbansundstrom’s Weblog.
Ses på Medborgarplatsen då 🙂
[…] Vem bryr sig om hotet mot demokratin? (Calandrella) […]
[…] « Vem bryr sig om hotet mot demokratin? […]
Bakom upphovsrättsmaffian Rättighetsalliansen står bl.a Svensk Filmindustri, men monopol inom kommersiella biografer, och dess ägare, familjen Bonniers, som äger/kontrollerar sen stor del av svenska medier, som Dagens Nyheter, Expressen, Dagens Industri, TV4, Resume, radio Mix Megapol o.s.v
Det (o)lustiga i detta är att familjen Bonniers skapade sin förmögenhet kring mitten av 1800-talet, för det som de anklagar Pirate Bay göra. Faamiljen Bonniers tryckpress pressade ut utländska författares böcker i Sverige utan att ersätta författarna med något alls.
På det sättet skapade familjen Bonniers det kapital, som de senare nyttjade till att bygga upp sitt makt och mediaoligopol på.
En annan intressant aspekt är att studera hur många riksdagsledamöter har sidouppdrag i olika till Bonnier närstående stiftelser/bolag/organisationer. Där utgår ersättning, på olika vis, till dessa riksdagsledamöter, som tack för arbetsinsatsen. SÅ frågan är vilken arbetsinsats riksdagsledamöterna ersätts för. Är det för arbetet i stiftelsen/bolaget/organisationen eller för att man röstar, som Bonnier, talar om att man skall rösta?