Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tortyr’

Lyckades idag som Ung Pirat få in nedanstående debattartikel i Newsmill, under titeln ”Demonstrera mot REVA på lördag”. Trevligt! Versionen nedan innehåller en del bilder, filmklipp och formatering som inte kom med på Newsmill. 

Kort-verision: kom på demonstration mot REVA och Sveriges migrationspolitik på lördag 15:00 , i Kungsträdgården i Stockholm eller på Möllevångstorget i Malmö. För medmänskligheten, för rättsstaten, för friheten. Inget kan vara viktigare.

Förintelsen. Sverige kastade med våld ut flyktingar ur landet.
Förintelsen. Sverige kastade med våld ut flyktingar ur landet.

Tyskland, 1939. Människor flyr. De flyr från Förintelsen.

Det sista vet man i omvärlden inte riktigt – inte ännu. Man vet att människors grundläggande rättigheter kränkts i Nazityskland. Man vet att statssanktionerad diskriminering blivit diktaturens diaboliska verktyg för att inleda en avhumaniseringsprocess. Man vet att processen är på väg mot fel håll – men inte hur fel.

Sverige väljer att utvisa judar till Nazityskland.

Dessa beslut beslut får ödesdigra konsekvenser för människor som skickas in i döden på migrationspolitikens altare.

Det var man inte på 30-talet. Men man vet att människors grundläggande rättigheter kränkts. Man vet också att en mäktig diktator som leder ett land vars befolkning till stor del inget hellre vill än få revansch mot den omvärld som krossade landet i förra världskriget. Man vet att en ny världsordning eventuellt står för dörren, där ens agerande gentemot Tyskland kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Kanske sker utvisningarna helt enkelt av hänsyn till den nationella säkerheten.

Syrien. Sverige har med våld kastat ut flyktingar från landet.

Sverige, 2010-talet. Människor flyr hit. Inte från Tyskland – men från hela världen.

I Syrien massakrerar en galen diktator sitt eget folk. I Kongo hotas människor av dödsstraff för sin kärleks skull. I Saudiarabien förtrycks kvinnor, oppositionella och andra regimen ogillar.

Detta vet man. Massmedia har utvecklats sedan 30-talet. Nu går morden inte att gömma undan.

Detta vet man också: varken Syrien, Kongo, Saudiarabien eller någon annan stat människor flyr från till Sverige hyser några som helst realistiska planer på världsherravälde.

Inga hänsyn till den nationella säkerheten behöver tas.

Så hur kommer det sig att svenska staten på 80 år – efter att delvis ha hjälpt till med historiens värsta folkmord i form av Förintelsen – inte lärt sig en gnutta jävla medmänsklighet, respekt och tolerans? 

Hur kommer det sig att barn utvisas ensamma? Hur kommer det sig att staten krossar flyktingars fria kärlek? Hur kommer det sig att Sverige i strid med alla mänskliga rättigheter skickar människor i döden?

Riksdag och Regering har beslutat det. Dessa beslut är det stora problemet – inte REVA.

*

Polisen bryter mot lagen. En paradoxal mening. Men så långt har det alltså gått: den statliga myndighet som ska upprätthålla rikets lag och ordning – bryter själv mot rikets lag och ordning i sina systematiska, godtyckliga och rättsvidriga ingrepp i människors privatliv.

Det är inte ett missfall i ämbetet. Det är inte ett ”enskilt fall”. Det är inte en enstaka polisenhet som begått övergrepp.

Det är REVA. En rättsordning, en statlig riktlinje, en uppifrån påtvingad ordning som många poliser själva ogillar.

Det är denna rättsordning som bryter mot ordningen i rätten. Närmare bestämt mot folkrätten och grundlagen. Närmare bestämt mot den del av folkrätten och grundlagen som rör Sveriges internationella överenskommelser om respekt för mänskliga rättigheter.

(Det här säger inte någon alarmistisk anarkist. Det här säger ett kanslirådi regeringskansliet tillika den före detta chefen för utrikesdepartementets arbetsgrupp för mänskliga rättigheter. Regeringskansliets kansliråd kritiserar inte regeringens riktlinjer om de inte har extremt bra på fötterna. Socialdemokraterna instämmer.)

Givetvis är det oacceptabelt, oansvarigt och orättfärdigt att som regering utfärda riktlinjer i strid med statens internationella åtaganden, att som polismyndighet vidarebefodra riktlinjer i strid med rikets grundlag och att som enskild polis verkställa order i strid med landets lagar.

(Just för att orderna innebär lagbrott är uppmaning om ordervägran inte alls ”onyanserat”, även om lösningen givetvis primärt inte består in att påverka tjänstemän utan i att påverka eller byta ut politiker.) För att betona: det viktigaste just nu är att påverka eller byta ut politiker, inte poliser, i Sverige och EUBåde Socialdemokraterna och Alliansen bär skuld för denna politik.

Demonstration i Göteborg. Vi ska i Wallenbergs anda ställa oss upp – för friheten, för medmänskligheten, för rättsstaten.

På lördag demonstrerar vi. Göteborg samlade förra helgen 400800 personer mot REVA. Stockholm och Malmö ska nu i helgen samla många fler. Kom till Kungsträdgården i Stockholm eller kom till Möllevångstorget i Malmö. 15:00 på lördag enas humanister över hela landet och i alla partier mot utvisningarna. Inget kan vara viktigare än detta.

Kan du inte vara med? Skänk pengar till Eric, som på grund av REVA inte får vård för sin cancer. (Ingen människa är illegal, plusgiro-konto 47 25 43.) Skriv en insändare. Påverka ditt parti. Engagera dig i en förening. Underteckna inte uppropet innan du tagit de enorma bristerna i beaktande. Utför direkta icke-våldsaktioner.

Något måste du göra.

För våra barnbarn ska inte läsa om hur 2010-talet i Sverige innebar en återkomst till 1930-talets utvisningar.

De ska läsa om hur 2010-talet blev årtiondet som innebar en återkomst till Raoul Wallenbergs, Folke Bernadottes och Harald Edelstams ideologi och praktik. De ska läsa om hur 2010-talet blev det decenneium då vi tillsammans rev upp REVA, ändrade Sveriges migrationslagstiftning och lät varje flykting stanna. De ska läsa om hur 2010-talet fick sin prägel av medmänsklighet, mänskliga rättigheter och migrationens frihet.

Det är vår högsta plikt som människor.

Talet ovan höll Charlie Chaplin, förvånande nog en av världshistoriens främsta humanister, under 30-talet då Nazitysklands förbryterlser blev alltmer kända. För mänskligheten är det en skam att hans tidlösa ord om tolerans, respekt och frihet inte omsatts i verklighet, att de goda krafter som finns alltför ofta kämpar mot i stället för med varandra isolerade av konstlade partigränser, att människan fortfarande inte mognat bort som art från våld, hat och död.

Det är dags nu.

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet,utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighetmänniskorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tal till Piratpartiet år 2050: Demokratins slutliga seger. Del 1 – tekniker, terrorister och kontraterrorister

Sjung med nu: Med blommor och blad, vi firar denna dag, vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Sjung med nu, alla Internauter!
Med blommor och blad, vi firar denna dag,
vi tackar för din röst på ACTA:s dödsdag!

Det är över. ACTA har äntligen fallit. Äntligen. Internet jublar över hela världen. Glädjen vill aldrig ta slut. Folk firar fantastiskt mycket. Väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många gläds. De mänskliga rättigheterna, Läkare utan Gränser och själva demokratin har segrat. EU-parlamentet fullkomligen badar i blommor (skicka du med!). Men den globala rättvisan och människans grundläggande frihet har många antagonister, och de är starka. De kommer återvända. De farliga förslagen är inte borta för evigt. Kanske CETA kommer att bli det nya ACTA, kanske inte. Oavsett vilket kommer det komma auktoritära förslag igen. Vi måste kämpa igen. Vi måste mejla, ringa, blogga, twittra, facebooka, demonstrera, diskutera, informera och namninsamla (eh) på nytt. Vi måste ånyo segra.

Men inte nu. Nu gläds vi. Nu firar vi. Nu ler vi som lallande kufar från klockan 12:50 den fjärde juli, USA:s självständighetsdag tillika Europas nya självständighetsdag visavi amerikanska storföretag, och framåt för en tid. Först sedan, då feststämningen oundvikligen trappas ned, då segern över ACTA blir ett lyckligt minne snarare än ett lyckligt nu, fortsätter den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna, den där vi kanske aldrig når en slutlig seger. Jag har dock tillåtit mig att drömma. De sommardagar som gått sedan den fjärde juli, den historiska dagen – historiska i det att inte bara ett av de största hoten mot de människor som har de allra sämst, de sjuka och fattiga i tredje världen, nu undanröjts, utan även då vår kunskap om verkligheten vi lever i utökats markant tack vare CERN:s upptäckt av Higgsbosonen (och de bägge händelserna har större koppling än den tidsmässiga) – har jag tillåtit mig att drömma.

Så jag drömmer mig bort. Till en annan tid, till ett annat liv. En värld där de mänskliga rättigheterna och demokratin faktiskt segrat. En värld där fiendskapen gentemot dem upphört. En värld där visionerna kan lämna “don’t be evil” bakom sig och istället bli “be good”.

En värld som genomgått en universell, medmänsklig och frihetlig metamorfos.

Kära läsare, nu ska jag berätta om världen som den sett ut det senaste decenniet, med distansperspektiv från en fiktiv men möjlig framtid. Syftet är historiskt och visionärt. Året är 2050. Jag är 54 år, medlem i Piratpartiet sedan 13 års ålder. Talet/”keynoten/berättelsen utförs och riktar sig till Piratpartiets medlemmar i Sverige.

Bilderna utgör bakgrund samtidigt som jag talar (klicka på dem för att läsa mer om ämnet). Rubrikerna ingår inte i talet utan finns med för att förenkla läsandet. Talet, som i sin helhet går under namnet Demokratins slutliga seger, är rätt långt, varför jag delat upp det i 10-12 delar som publiceras de närmsta dagarna på denna blogg. Att det blev långt är inte så märkligt – jag har ägnat en ledig vecka åt att sammanfatta den pirata utvecklingen under ett helt årtionde. Då blir det långt.

Berättelsen kan börja.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Tillbaka till ursprunget…
Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.
”Cicero Denounces Catiline”, målning av Cesare Maccari.

Kära pirater, medborgare och vänner, jag ska nu berätta om världen som den såg ut i det tredje årtusendets begynnelse. En tid då piratrörelsen grydde, och då den ständiga kampen för de mänskliga rättigheterna som pågått i olika former ända sedan civilisationens allra första dagar tog sig nya former med den befriande teknikutvecklingens hjälp. En tid då kulturen och kunskapen genomgick en av världshistoriens allra mest omvälvande renässanser och spreds till större delar av mänskligheten än någonsin tidigare. En tid då de gamla strukturernas auktoritära drag och människofientliga delar försvann i och med födelsen av den inte perfekta men långt mer utvecklade, mänskliga och frihetliga värld vi lever i idag.

Del 1 – preludium.

Tekniker, terrorister och kontraterrorister.

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Iscensättning på demonstration av den hemska tortyr – den terror – USA utförde.
Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0

Allt började för vår del med en ensam tekniker. Teknikern var upprörd över den drakoniska lagstiftningen som riktade sig mot spridning av kultur, detta världsvida fenomen som funnits sedan tidsåldern före själva civilisationen, då den tänkande människan var ung och inledde nyttjandet av sin nya mentala egenskap med att dela med sig av sina tankar till andra tänkare, klädda i fiktionens väv.

Teknikern tog, sin teknikerroll trogen, tekniken till sin hjälp i sin mission. Missionen var lika enkel som tudelad. Politikerna måste rulla tillbaka kulturens begränsningar till situationen som den var innan monopol och gynnade särintressen skadat denna ädla form av mellanmänsklig kommunikation, och politikerna måste rulla tillbaka frihetens begränsningar till situationen som den var innan överdriven rädsla för terrorister och allehanda andra våldsverkare skadat denna grundläggande mänskliga rättighet.

Så teknikern grundade en webbplats. piratpartiet.se. Ja, detta hände sig på den tiden när nationell, administrativ gränsdragning fortfarande ansågs fundamental nog att motivera åtskillnad i adresser på det globala nätet. Teknikern använde även verktyget IRC, då blott en tämligen obskyr kommunikationsform i den breda allmänhetens ögon. Och ur webbplatsen teknikern byggt växte något större fram. En parlamentarisk organisation, redo att delta i val. Som kuriosa kan berättas att partiet lyckades samla 1500 namn för formell registrering för att få ställa upp i val – men att myndigheten i fråga vägrade acceptera namnen, eftersom de inte samlats in AFK! [plats för skratt för den så nätburna 2050-talspubliken]

15 februari 2006 godkändes så partiet efter att nämnda fadäs korrigerats hos valmyndigheten. Piratpartiet var fött. Det första valet blev förvisso dock inte det maffiga inträde i folkets församling som det kunnat bli. 0,6 procents röster. Så få blev det. Och på grund av den spärr mot småpartier som fanns i Sverige krävdes 4 procent för att få komma in i riksdagen alls. Så Piratpartiet fick inte ens de futtiga två av 349 platser de varit berättigade till i ett proportionellt, mer demokratiskt, valsystem. Saker såg nog rätt dåliga ut på piratfronten.

Men låt oss backa bandet ett halvsekel, till 11 september 2001. Om något kan sättas som startpunkten för de kraftiga inskränkningar i mänskliga rättigheter som skedde under nollnolltalet är det detta. Ni har alla läst om det i historieböckerna. Terrorister med illvilliga, frihetsföraktande motiv mördade tusentals människor som ett hot mot den amerikanska staten. Tragedin var fullständig. Amerikas och hela världens folk lamslogs av sorg.

Den amerikanska staten reagerade illa, mycket illa. Inte bara från sorg, utan även från ilska och skräck. Istället för försoningens väg gick man vedergällningens, den vedergällning som ett decennium senare skulle leda till att presidenten gav order till sin elitstyrka att döda en obeväpnad man, något Amnesty International ifrågasatte – detsamma Amnesty som nuförtiden mest för en föga agerande men nogsamt vakande tillvaro, riktad mot alla stater runtom i världen för att försäkra oss om att ingen någonsin ska kunna bryta mot de mänskliga rättigheter de enhälligt lovat följa. Vid seklets inledning var emellertid Amnesty en livaktig och mycket viktig organisation.

Tillbaka till 2001. Det skedde trots allt betydligt värre saker i den amerikanska statens namn än mordet på en massmördare. Amerikas dåvarande president, George W. Bush, i efterhand allmänt erkänd som en av landets sämsta ledare, lyckades skickligt spela på amerikanska folkets skräck gentemot terrorn. Han var nog själv rätt rädd. Men detta är paradoxalt – skräcken för terrorn, alltså skräcken för skräcken, gjorde att skräckslagna åtgärder mot skräck vidtogs. Bara det att som stat bli rädd och anpassa sina handlingar efter terrorn innebar på sätt och vis terrorn på sätt och vis redan segrat; skräcken, terrorn, hade satt sig i samhället och påverkat dess agerande.

Men värre skulle det bli. Presidenten höll ett tal, där han yttrade sina famösa ord: ”Either you are with us, or you are with the terrorists.” Denna inte bara nyansfattiga utan fullkomligt nyanslösa världsbild passade de Förenta Staternas dåvarande ledning som hand i handske. Amerika inledde sin kamp mot terrorismen, och med det strikt svartvita yttrandet som grund kunde all kritik avfärdas som något som hjälpte terroristerna. Få protesterade. Många var förvisso genuint rädda och uppfattade nog åtgärderna som nödvändiga.

Vilka var då åtgärderna? Patriot Act och liknande projekt ökade radikalt övervakningen av människors privata kommunikation, såväl i som utanför USA. Absurda nya säkerhetsrutiner vid flygplatser kränkte passagerarna och gjorde flyget till en etter värre upplevelse än den redan var. Misstänkta människor fångades, ofta på mycket lösa grunder, och fördes till Guantanamo, ett slags fängelse där människor satt utan rättegång i åratal.

Tortyr användes, såväl genom de så kallade ”extraordinary renditions” som CIA utförde, i vilka människor utvisades till diktaturer där de torterades, men även direkt av USA själva, på fängelset Abu Ghraib i Irak – där det fortfarande är oklart hur inblandade ledning var – och även på Guantanamo. På Guantanamo är det klarlagt att tortyren var sanktionerad från allra högsta ort, från Bushregeringen själv.

En av tortyrformerna som användes var waterboarding, skendränkning, som gör att offret upplever en extremt trovärdig, obehaglig och fruktansvärd känsla av att drunkna. Den amerikanska regeringen vidhöll bestämt att skendränkning inte var tortyr, och kallade det istället för ”förstärkta förhörsmetoder”. Hela saken påminde till stora delar om 1984, en roman av den samhällskritiska författaren George Orwell som myntat begreppet nyspråk för påhittade nya begrepp som skapas för regimens syften.

Guantanamo har idag inte använts på snart 38 år, sedan president Obamas lyckade omval med påföljande nedstängning år 2012. Utvecklingen går framåt.

*

Nästa inlägg i artikelserien publiceras imorgon. Lämna gärna en kommentar om hur ni uppfattar detta försök till historieskrivning.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, kopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Eurovision Song Contest pågår för fullt, och Sveriges bidrag, Loreen med hennes låt ”Euphoria”, har tagit sig vidare till morgondagens stora final. Det går så bra för Loreen att hon skriver Eurovision-historia genom att slå alla tidigare rekord vad gäller att vara favorittippad – lägre odds har aldrig givits för en artist inför Eurovisionsschlagerfestivalen!

Det finns många som har anledning att glädjas. Inte bara vi som tycker att det är en riktigt mäktig och glädjande låt som Loreen tävlar med, utan även alla vi som tycker att mänskliga rättigheter och demokrati är rätt bra grejer. Men hur kan det komma sig? Vad har egentligen mänskliga rättigheter med en musiktävling att göra?

Jo, det är som så att Eurovision Song Contest i år går av stapeln i Baku, huvudstaden i Azerbajdzjan. Azerbajdzjan är en diktatur som systematiskt inskränker sina medborgares mänskliga rättigheter. Politiska aktivister, journalister och bloggare fängslas och misshandlas, den påstådda ”rättssäkerheten” är ofta ett rent skämt (Human Rights Watch talar om ”skenrättegångar”) och yttrandefriheten är extremt lidande i landet. Fria och äkta val arrangeras inte i landet, som styrts med järnhand av samma familj i ett par årtionden. I regimens övervakning är för övrigt svenska TeliaSonera inblandat, som idag avslöjats bistå även Turkiets människorättsvidriga avlyssning. Men åter österut. Azerbajdzjan är, kort sagt, en hemsk diktatur ansvarig för många brott mot mänskliga rättigheter.

Så är situationen anno 2011, då Azerbajdzjans bidrag vinner Eurovision Song Contest som det året arrangeras i Tyskland. Enligt tävlingens regler ska vinnaren av årets festival få anordna nästa års upplaga av musiktävlingen, så diktaturen får hålla i tävlingen. Fine. Att införa specialregler för ett visst land vore märkligt, och det är försvarligt att även diktaturer får delta i kulturella sammanhang. Däremot är det ytterst beklagligt att Eurovision Broadcasting Union – och det internationella samfundet i stort – inte tar tillvara på detta gyllene tillfälle att kritisera landets brister vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Och sedan, då de nationella uttagningarna skett, är de flesta artister till synes helt omedvetna om vilket fruktansvärt land de bjudits in till.

Alla utom en. Loreen har tillbringat sin tid i Azerbajdzjan, inte med att lydigt följa regimens fina och välpolerade schema, utan istället med att besöka såväl en kvinnorättsgrupp som aktivister som arbetar med mänskliga rättigheter. Detta har förvisso givit en hel del medial uppmärksamhet för Azerbajdzjans odemokratiska natur  och regimens brott mot mänskliga rättigheter. Utmärkt – Loreen är sannerligen ett föredöme för hur vi bör förhålla oss till diktaturer. Demokratiaktivisten Turgut Gambar beskriver väl schlagerstjärnan: ”Hon är mycket populär bland demokratirörelser i Azerbajdzjan. Personligen vill jag tacka henne för hennes ställningstagande som en medmänniska och vän av demokratin.”

Hittepåanklagelserna från regimen om att svenska ambassaden skulle ha sökt påverka Loreen bör för övrigt avfärdas som just sådana – om något så har Sverige försatt sitt goda tillfälle att kritisera Azerbajdzjan, varför det påstådda agerandet förefaller mycket osannolikt. Här är för övrigt Sveriges Television särskilt att kritisera för att ha misslyckats i sitt kritiska public service-uppdrg.

Nu är naturligtvis Azerbajdzjans politiska situation en betydligt större fråga än Eurovision Song Contest. Därför är det mycket glädjande att Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm på DN Debatt föreslår riktade sanktioner från EU gentemot regimen (han ger källor till sina påståenden på sin blogg).

Ett sådant steg skulle knappast lösa alla Azerbajdzjans problem. Men det vore likväl ett steg på den långa väg landet måste gå för att dess invånare en dag ska åtnjuta den demokrati och frihet de har rätt till – så att även Azerbajdzjans folk en dag ska kunna känna sann eufori.

Loreen. Foto: possan på Flickr, CC-BY 2.0.

Loreen. Foto: possan på Flickr, CC-BY 2.0.

Foto: possan på flickr, CC-BY 2.0

Uppdatering: Loreen vann! Jippie! Fantastiskt! Tjoho! Ren eufori! Och jag hoppas vad gäller arenan som ska användas år 2013 på Stockholm! Gå gärna med i min Facebook-grupp om ni också vill se Stockholm som värdstad nästa år! Och EU-parlamentet har antagit en bra resolution om mänskliga rättigheter också!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Över 10 000 människor har dött i samband med upproret och massakern i Syrien det senaste året. Av dessa har flera hundra torterats till dötts, och flera hundra av de mördade är barn. Därutöver är oerhört många fler skadade, och omkring 30 000 människor har flytt för sina liv från landet – ett antal som väntas öka extremt.

Sverige tar nu, tack och lov, äntligen emot dessa flyktingar – Migrationsverket tog till slut sitt förnuft till fånga, efter att länge ha tvingat folk tillbaka till Syrien, det land som mer än något annat liknar ett helvete på jorden. För detta kan alltså inte svenska staten längre klandras. Vad Sverige däremot kan klandras för är vapenexporten till diktaturer. Även om svenska vapen kanske ännu ej använts för att mörda människor i Syrien, mördar de folk på andra platser; och vi kan knappast lita till att de diktaturer Sverige säljer till inte själva ska sprida vapnen.

Den manifestation som idag arrangerades på Medborgarplatsen i Stockholm (samtidigt som Amnesty hade en demonstration på Norrmalmstorg – synd att det inte samkoordinerades!) fokuserade inte på detta hemska svenska agerande. Istället fokuserade den på alla de människor i Syrien som rest sig för att kräva sina mänskliga rättigheter och demokrati, på modet hos de journalister som med risk för livet rapporterar om detta fruktansvärda och på ondskan i den regim som brutalt slår ned dessa uppror. Uppåt ett par hundra människor var där sammanlagt under de två timmar manifestationen pågick.

Många kloka personer talade talade – däribland både Expressens och Aftonbladets chefredaktör, Svenska Freds ordförande, Svenska PEN:s internationella sekreterare och  och den syriska journalisten Iman al Baghdadys mycket personliga tal som tyvärr stördes av ett par som det verkade helt okänsliga, okunniga och respektlösa människor – men den som bäst uttryckte den frustration jag själv delar var Nima Dervish. Han har lagt upp sitt tal på sin blogg, och jag kan inte bättre beskriva mina egna åsikter än vad han skrivit: så läs det! Och skriv på Amnestys upprop! Och skänk gärna pengar till Röda Korset som hjälper Syriens folk – SMS:a AKUT SYRIEN till 72 900 för att skänka 100 :-! Och sprid detta via sociala medier!

I slutet av manifestationen pratade jag med arrangörerna och tackade dessa, samt samtalade med en trevlig människa som undrade om inte Piratpartiet kunde stödja detta, när jag nämnde mitt engagemang i Piratpartiet. Hen hade förstås helt rätt – om något verkligen passar Piratpartiet som hand i handske är det när människor engagerar sig för demokrati och mänskliga rättigheter!

Inget riksdagsparti tar öppet avstånd från den arabiska våren, naturligtvis – men jag tror att regeringen kunde göra mer för att lyfta denna fråga internationellt – Svenska FN-förbundet har flera förslag på vad som kan göras utanför Syrien för att hjälpa folket i Syrien, och i detta kan Sverige naturligtvis spela en roll. Och framförallt: Sverige kan sluta med att sälja vapen till diktaturer och bygga vapenfabrik med självaste statsministerns godkännande. Ett sådant vapenexportsupphör skulle nog försvåra för despoter att mörda sin egen och andras befolkning (ett exempel är ju det nu uppmärksammade fallet med Saudiarabien; landets trupper – som alltså beväpnats av Sverige – skickades in för att våldsamt kväsa upproret i Bahrain).

Anna Troberg, vår partiledare, anslöt sig till upproret för att låta syriska flyktingar stanna i Sverige. Inte konstigt – sådana utvisningar står i strid med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och vi tar mänskliga rättigheter som en utgångspunkt för vår politik. Anna har vidare tagit ställning mot den svenska vapenexporten till diktaturer. Helt naturligt – ty följande finns att läsa i vårt principprogram: ”Mänskliga rättigheter gäller alla människor, och det är en demokratis skyldighet att aldrig medverka till att stävja demokratiseringsprocesser i utlandet.” Men: när Anna väckte frågan om att Piratpartiet ska ta ställning i frågan om vapenexport, protesterade många. Jag har väldigt svårt att förstå det. Hur kan vi uppriktigt protestera mot (relativt milda) inskränkningar av mänskliga rättigheter i Sverige i form av övervakning, och samtidigt ställa oss neutrala till att Sverige säljer vapen som syftar till att mörda människor till diktaturer ökända för att mörda oppositionella, och därmed hjälper andra stater att begå betydligt allvarligare övergrepp mot mänskliga rättigheter?

Nu gäller det att få resten av Piratpartiet med på spåret, och att vi faktiskt aktivt engagerar oss mot vapenexport till diktaturer och för hjälp till demokratirörelser. Naturligtvis är det bra att vi protesterar mot Datalagringsdirektivet (kom förresten på demonstrationen på lördag 13:00 på Sergels Torg i Stockholm), men vi måste också höja blicken och kämpa för mänskliga rättigheter på platser där de är betydligt mer kringskurna.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Västvärlden har länge sökt framstå som världens naturliga ledstjärna. Civilisationens hemvist, de demokratiska principernas högborg och upplysningens försvarare. Bekämparen av förtryck, tortyr och andra hemskheter. Upprätthållaren av upplysningens frihetsideal. I mångt och mycket stämmer bilden som målats upp; de västerländska staterna är förvisso demokratier med tämligen god respekt för mänskliga rättigheter. Men på senare tid har denna beskrivning av västvärlden kommit på skam. Kriget mot terrorismen med bristande respekt för den egna befolkningens rättigheter och deltagandet i diverse krig med bristande respekt för lokalbefolkningens rättigheter är välkända.

Denna västvärldens människorättsliga försumlighet har även yttrat sig i förhållandet till diktaturer världen över. Västvärlden har sett mellan fingrarna på övergrepp mot mänskliga rättigheter begångna av diktaturer, och till och med kunnat tänka sig att sälja verktyg som förenklar just sådana övergrepp och likande. Nu framkommer att en sådan relation mellan Storbritannien och USA å ena sidan och Libyen å den andra verkar haft en större omfattning än tidigare trott. Enligt  dokument funna i f.d. säkerhetschefen och utrikesministern Mussa Kussas kontor ska USA ha skickat misstänkta till Libyen för ”enhanced interrogation”. Begreppet är troligen en eufemism för tortyr, och oavsett om USA ville att de misstänkta skulle torteras, var de antagligen väl medvetna om risken för tortyr som ett sådant drag medförde.

Storbritannien ska ha hjälpt den libyska regimen tillfångata dess kritiker . Huruvida Storbritannien ska ha överlämnat oppositionella eller blott information om oppositionella är oklart; TT – eller åtminstone DN och SvD som hänvisar till TT – hävdar det förstnämnda, medan The Independent, som verkar vara TT:s källa, blott hävdar det sistnämnda. I vilket fall är varje hjälp till en diktatur syftad att förenkla för diktaturen att få tag på sina kritiker förkastlig. Brittiska statstjänsteman ska även ha hjälpt Gaddafi med hans tal i syfte att bättre på omvärldens bild av Libyen; medan detta inte är lika illa som tidigare uppräknade aktiviteter, bör naturligtvis ingen demokrati någonsin hjälpa en diktatur med dess propaganda.

Eftersom fakta behövs för ställningstaganden, krävs för ett helt säkert ställningstagande helt säker fakta. I detta fall finns tyvärr enbart osäker fakta, varför ställningstagande får formuleras som om-satser: om uppgifterna stämmer, är USA:s och Storbritanniens agerande grovt förkastligt. I detta fall finns föga om något som tyder på att dokumenten skulle vara fabricerade (de tidningar, bland annat The Independent, samt Human Rights Watch, som tydligen gemensamt hittat dokumenten, skulle förlora stort i trovärdighet om en sådan arbetsmetod som fabricering framkom; f.ö. litar jag på Human Rights Watch). Medan varken Storbritannien eller USA har bekräftat dokumentens autenticitet, har de inte heller förnekat dem; följande uttalande från en talesperson för CIA antyder snarast att de stämmer:

It can’t come as a surprise that the Central Intelligence Agency works with foreign governments to help protect our country from terrorism and other deadly threats.

Det kanske inte kan komma som någon överraskning att CIA samarbetar med andra stater för att bekämpa terrorism, nej. Där håller jag helt med talespersonen Jennifer Youngblood. Det som däremot kan komma som en överraskning är om CIA uppsåtligt skickat människor misstänkta för terrorism för att förhöras i ett land välkänt för sin användning av tortyr. Det är ingen trevlig överraskning, men stämmer den, visar det hur långt från sin egenuppmålade bild som frihetens försvarare USA kommit.

Foto: www.kremlin.ru (CC-BY 3.0)
Foto: http://www.kremlin.ru (CC-BY 3.0)

Foto: www.kremlin.ru (CC-BY 3.0detaljer).
Som synes har inte bara USA och Storbritannien haft ett tvivelaktigt förhållningssätt till Gaddafi.

Några andra som gärna skapat en bild av sig själva som befriare och demokrater är rebellrörelsen i Libyen. Medan det naturligtvis är bra att den gamla diktaturregimen störtats, tyder mycket på att rebellerna inte alls har lika stor respekt för mänskliga rättigheter som de påstår sig ha. Anklagelser om övergrepp begångna av rebellsidan, som godtyckliga arresteringar och tortyr, kommer från Amnesty med fler. Jag kan förstå den hämndkänsla som driver rebellerna och svårigheten i att omvandla det hat mot regimen som drivit revolutionen till respekt och tolerans för alla människor. Men detta är blott en orsak till det felaktiga agerandet och på intet sätt en hållbar ursäkt.

Som Abdelshafi Hassem, en av de rebellerna som verkar ha en genuin respekt för deras fienders och brottsmisstänktas rättigheter och som själv hållits fångad av Gaddafiregimen, säger:

Jag blev torterad med elsladdar, vakterna kallade mig råtta och pissade i mitt dricksvatten. Nu måste vi visa att vi inte är lika dåliga som de, att vi kan behandla de brottsliga elementen enligt de lagar och regler som finns i ett civiliserat samhälle. Om vi misslyckas med det har hela den här kampen varit förgäves.

UPPDATERING: Anders Karlsson länkar i en kommentar nedan länkat till en mycket pedagogisk och, som det verkar, mycket insatt artikel på svt.se om varför väst inte hjälper syriska oppositionen som de hjälpt den libyska av Bo Inge Andersson, utrikeskommentator på SvT. Jag rekommenderar alla intresserade av situationen i Syrien, och västs förhållande till diktaturer i stort, att läsa den.

Uppdatering 2: SvD har idag, 5 september, skrivit om att en av den libyska revolutionens ledare, Abdel Hakim, tidigare ansetts vara en terrorist på grund av sin aktivitet inom den islamska rebellorganisation LIFG, och därför torterats av USA innan utlämning till den libyska regim han opponerat sig mot, den libyska regim som gjort sig kända för sin bristande människorättsrespekt. Oavsett om Hakim är en terrorist eller ej, oavsett hur demokratisk eller inte LIFG är, har alla människor en rätt att slippa tortyr. Därför bör USA mycket riktigt, som rebellerna efterfrågar, be om ursäkt och försäkra att de aldrig mer kommer svika de frihetens ideal landet bygger på.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

USA:s då nyvalda president Barack Obama lovade i januari 2009 att Guantanamo Bay, lägret där människor misstänkta (men inte dömda) för terrorbrott placerats, i vissa fall torterats och hållits frihetsberövade, skulle stängas. Detta var oerhört glädjande för medborgarrättsaktivister världen över. Bush-eran, med sitt ”är ni inte med oss är ni med terroristerna”-resonemang som misstänkliggjorde all kritik av de amerikanska metoderna för terrorbekämpning, var tydligen över, och USA skulle nu bli det politiska föregångsland gällande individens rättigheter staten i mångt och mycket var en gång i tiden.  Jubel och glädje!

Nu har det gått mer än ett och ett halvt år sedan det avlagda löftet. Guantanamo Bay detention camp är fortfarande öppet – visserligen till synes rensat på människorättskränkninggar i form av tortyr, men i vilket fall fortfarande bedrivande människorättskränkningar i form av bestraffning av människor utan rättegång. Att människor på goda grunder misstänkta för brott en kortare tid kan hållas fängslade utan rättegång är inte märkligt, men att i flera år hållas i en sådan situation av staten är föga bättre än att bli kidnappad av brottslingar. Den enda skillnaden är att de vanliga kidnapparna saknar politiskt stöd, medan statens kidnappningspolitik förespråkas av både många politiker och mycket vanligt folk – populistiska resonemang om ”trygghet” går ofta hem.

Detta verkar i vilket fall president Obama själv uppfatta situationen som, när han meddelar att Khalid Shaykh Muhammad, en f.d. Guantanamofånge misstänkt för terrorbrott, inte lär få någon rättegång den närmsta tiden. Obama menar nämligen att det politiska motståndet (som främst ska bero på bristen på säkerhet en sådan rättegång anses kunna medföra, och på hur mycket rättegången skulle kosta)  i USA är för starkt, både vad gäller en civil rättegång och en militärdito (den senare lär ha en del rättssäkerhetsproblem i vilket fall). Ett visst motstånd inom USA mot sådan brist på rättssäkerhet finns dock; en ”letter to the editor” i Washington Post argumenterar för att Muhammad och de andra misstänkta för 9/11-attentatet bör få en vanlig rättegång.

Anledningen till varför rättegångar mot Guantanamofångar och andra misstänkta terrorister ska hållas, säkerhetsrisker och ekonomiska kostnader till trots, är mycket enkel: i en rättsstat ska alla människor ha rätt till en rättvis rättegång före straff. Obamaadministrationen, som som sagt verkade väldigt lovande i starten av sin mandatperiod, vågar dock inte stå för denna grundläggande demokratiska princip när det kommer till kritan; enbart en Guantanamofånge har fått en rättegång i USAhittills under Obama, om jag förstår en välskriven och läsvärd Washington Post-artikel som är källa till flera uppgifter i detta inlägg rätt. Obamas försvar är dels den politiska situationen (som nu blir än värre på grund av republikanernas framgångar – och Tea Party-rörelsen har mage att säga sig gilla frihet!), men även annat.

Den andra delen av försvaret är att USA:s agerande faktiskt är förenligt med krigets lagar. Det kanske det är; jag vet inte, för jag är ingen jurist. Men däremot är det ganska solklart att agerandet inte är förenligt med mänskliga rättigheter. (Nu ska jag inte bara kritisera saker och ting: lovvärt är att 67 fångar under Obama skickats till andra fängelser, förhoppningsvis utan samma hemska historia av tortyr som Guantanamo har. Och Obamas intentioner verkar uppenbarligen goda; den tyngsta kritiken bör istället riktas mot de lokalpolitiker som argumenterar mot rättegångar i områden där de bor, på grund av säkerheten, och de kongressledamöter som inte stödjer förslag om nedläggning av Guantanamo.)

Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Artikel 11
1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

2. Ingen får fällas till ansvar för en gärning eller underlåtenhet som inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell lag vid den tidpunkt då den begicks. Det får inte heller utmätas strängare straff än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt brottet begicks.

Ovanstående stycken är artiklarna 10 och 11  i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter. De lämnar inte utrymme för tolkningar; det är en mänsklig rättighet att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats i en rättssäker rättegång. Sedan en knappast ”betraktas som oskyldig” av staten om en som Mohammed hålls inspärrad i sju år, har Khalid Shaykh Muhammads och andra Guantanamofångars mänskliga rättigheter kränkts. För vår säkerhets och trygghets skull. Jag vet inte hur det är med er, men personligen skulle jag känna mig betydligt tryggare om jag visste att världens främsta supermakt har en president som inte tolererar några kränkningar av mänskliga rättigheter.

En bieffekt av rättegångar till misstänkta Guantanamofångar är möjligheten till upprättelse för offren och deras anhöriga. Som det är nu finns helt klart möjligheten att fel människa gripits, att den verkliga mördaren (eller åtminstone mordplaneraren) fortfarande lever i frihet ute i samhället, medan en oskyldig människa hålls inspärrad i brottslingens ställe. En rättvis rättegång skulle ta bort alla sådana tvivel – visst, en friande dom skulle säkerligen uppröra flera av offren som var övertygade om den misstänktas skuld, men detta gäller för alla brott – varför skulle terrorism vara ett undantag?

Nej, nu måste det bli slut på den kollektiva säkerhets terrorism har givit upphov till i västvärlden. Jag förnekar inte att det är hemskt att terrorismen tagit tusentals liv, och att det ärr rätt att försöka stoppa framtida terrorism. Men det rör sig ändå om klart opropotionerliga metoder; det är inte rätt att riva upp våra allra mest grundläggande värderingar för ett problem vars antal dödsfall orsakade av det är i samma storleksskala som trafikorsakade dödsfall (ingen politiker skulle ju föreslå att förbjuda fordonstrafik, de hundratals liv som enligt Vägverket förloras i trafiken årligen till trots; om fordonstrafik har värde nog att ”uppväga” de förlorade liv som respekten för den innebär, borde våra mänskliga rättigheter definitivt ”uppväga” de skador respekten för dem kan innebära).

Tyvärr gäller inte detta enbart USA. Här i Sverige har vi tack och lov själva inte använt tortyr, men vi har utvisat människor som skulle gå sådan behandling till mötes. Även om (mig veterligt) ingen misstänkt hållits i förvar särskilt länge utan rättegång, finns vissa problem med respekten för rättssäkerhet: (minst) en domare har dömt i fall han var jävig i, IPRED ger upphovsrättsinnehavare mer långtgående befogenheter än Polisen att utreda brott, och häromveckan utsattes några då misstänkta människor för vedervärdig behandling av säkerhetspolisen då de felaktigt misstänktes för terrorbrott.

Den största bristen i svenska statens respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter ligger dock varken inom tortyrens eller rättssäkerhetens område, utan inom den personliga integritetens. Riksdag och Alliansregering har beslutat ge den länge grundlagsbrytande institutionen Försvarets Radioantalt rätt att massövervaka Sveriges befolknings elektroniska kommunikation via FRA-lagen. Som om detta upprivande av både brevhemlighet, källskydd och tystnadsplikt inte var nog, har nu Alliansregimen (med stöd av Socialdemokraterna) föreslagit införande av datalagringsdirektivet i Sverige, vilket innebär att information av typen om vem som med hjälp av elektronisk teknik pratat med vem vid vilken tidpunkt och på vilken plats ska lagras i ett halvår för staten.

Det är lätt att haka upp sig på tekniska detaljer när det gäller elektronisk övervakning, tänka att ”vadå, jag använder ju inte den tekniken” och att folk som vill ha privatliv helt enkelt får göra likadant, men det tar bort fokus från det verkliga problemet. För övervakningen handlar inte om teknik. Det handlar om mellanmänskliga relationer, och värdet av att i fred från övervakning få utveckla sådana. Detta är lätt att inse genom att jämföra dagens situation med gårdagens – tänk om 70-talets ungdomar avlyssnats via mikrofoner under caféborden? Tänk om en del av 1900-talets människors pappersbrev ångats upp, registrerats och gåtts igenom? Tänk om televerket godtyckligt spelat in och sökt igenom mängder av telefonsamtal? Och då är vi ändå betydligt säkrare idag än under slutet av 1900-talet.

Det är dags att stänga igen Guantanamo Bay, Försvarets Radioanstalt, NSA:s avlyssningsapparatur och all annan verksamhet som i skyddet av mänskliga rättigheters namn kränker mänskliga rättigheter, och lägga pengarna vi sparar på sådant som faktiskt räddar liv. Det inrättas ett mer bestående skydd för demokratiska principer genom en uppdaterad författning  skyddad av författningsdomstol. Datalagringsdirektivet kastas i papperskorgen, och detsamma gäller Sveriges EU-medlemskap om EU inte accepterar att vi vägrar kränka våra egna medborgare. För det är just vad en regering som gör anspråk på liberalism och demokratisk legitimitet bör se som sin främsta uppgift: att inte kränka sina egna medborgare. Resten är sekundärt.

I Sverige idag finns det bara ett stort parti som anser detta. Det är varken  Sossarna eller Alliansen, som alla vill inskränka medborgarrätten, och inte hellerMiljöpartiet och Vänsterpartiet, som samarbetar aktivt formellt med S partiets medborgarrättsåsikter till trots. Sverigedemokraterna är rasister och hatar således medborgarrätt. Feministiskt Initiativ prioriterar feminismen. Det enda parti som prioriterar medborgarrätten är Piratpartiet.

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Foto: lewishamdreamer, cc-by-nc 2.0, http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.0/deed.en

Foto från flickr, av lewishamdreamer, och licensierad under cc-by-nc 2.0. Bilden visar en protest mot Guantanamo, och jag har ändrat bilden något (eftersom identiteten på personerna på bilden är helt irrelevant i sammanhanget). Förhoppningsvis kan denna pose bara ses på demonstrationer idag; förhoppningsvis utsätts varken Guantanamofångar eller andra för att tvingas på sig sådana här dräkter.

Datalagring i media
DN:
S: Lagringstiden i kortaste laget
DN: Ask vill lagra mer data än EU kräver
DN: Så dyr blir datalagringen
SvD:
E-posttrafik ska lagras i ett halvår
SvD: En medborgarrättslig katastrof
SvD: Det har varit en strid inom regeringen
SvD: Läsarna kritiska till datalagring
SvD Brännpunkt: Dyrt för mindre företag att lagra data
SVT Rapport: Lagringsförslag går längre än EU-direktiv
SVT Rapport: Regeringen tävlar i medborgarförakt
SVT Debatt: Falkvinge: EU är på väg att bli det nya Sovjet
SR Ekot: Data- och telefontrafik ska sparas i ett halvår
TV4: Piratpartiet kritiskt mot förslaget
Aftonbladet: Regeringen vill lagra trafikuppgifter
Expressen: Ny lag: Dina surfvanor sparas i sex månader
Expressen: Falkvinge: Regeringen sätter spårsändare på oss
Expressen: Varning för Ask
GP: Ask går ett steg längre än EU
Sydsvenskan: Din e-post ska lagras i ett halvår
IDG.se: Regeringsbeslut om datalagringsdirektivet
Nyheter24: E-post ska lagras i sex månader
Nyheter24: Det är skandal
Politikerbloggen: Nödvändigt och effektivt redskap
Politikerbloggen: Riv upp datalagringsdirektivet
Second Opinion: Datalagringsdirektivet kräver övervakningsskatt
UNT: Nyspråk om integriteten

Hax, Jens Holm, Farmor Gun, Piratpartiet, Motpol, Germund, Lake, Fredriksson, Stenskott, Kulturbloggen, Polisstaten, Stenudd, Kolsjö, Leffe45, Bloggis, Sanningsministeriet, Demokraturen, Ipse Cogita!, Grenfeldt, Studio Hisingen, WhatsUpSthlm, Mina Moderata Karameller, Scaber Nestor, Cowchasers, Från ett påhittat paradis, Bergström, Källström, Suckerpunch, A lot of Nothing, l-hs, Alliansfritt Sverige, Kaka på väg, Nej till datalagring, En pirats blog, Futuriteter, Täng, Rouhivuori, Sanningsministeriet, Magnihasa, Johannes, Törnebohm, Sverige är inte världens navel, Word Up, Från utomlands, Dyspné, Vinden viskar mitt namn, Reflekterat, Marknadsliberalen, Jinge, Moberg, Ung Vänster, Med örat mot rälsen, Aftonbladets ledarblogg, Åhh!-sikt, Bengt H, Ung Vänster, Berliners blogg, Rejdnells blandning, Henrik Brändén, Stockholm enligt Ankersjö, Enligt min humla, Rick Falkvinge, opassande, Enligt min Humla, Scaber Nestor, Lars-Ericks blogg

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Danmarks stat har genom sina polisiära ageranden mot bland andra fredliga demonstranter under toppmötet för klimatet som pågår i Köpenhamn kränkt mänskliga rättigheter och därigenom fundamentala demokratiska principer. Följande är artiklar från FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, den allmänt allra mest kända och accepterade sammanställningen av mänskliga rättigheter nedan. Genom nedanstående listande av artiklar vill jag visa på att Danmark kränkt åtminstone en, kanske till och med flera, mänskliga rättigheter nyligen. (Deklarationen finns i diverse olika översättningar; den översättning jag använder är från Regeringskansliets webbplats om mänskliga rättigheter.)

Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Vissa av de fredliga demonstranter som igår greps av Danmarks polis och tvingades sitta bakbundna på kall mark i flera timmar, utan vare sig toalettsbesöks- eller drickmöjligheter, med bakbindningsrep som skav in i huden, anser behandlingen de utsattes för vara tortyr. Jag vill inte överanvända tortyrbegreppet, men anser att det är mycket möjligt att behandlingen demonstranterna utsattes för kan klassificeras som ”tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling”. Om så är fallet, har Danmark brytit mot artikel fem i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter.

Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.

Många fredliga, oskyldiga demonstranter har gripits och hållits fängslade både idag och igår; detta erkänns till och med av polisens befäl inför media, som menar att gripandet av oskyldiga är oundvikligt. Att gripa någon som är oskyldig, eller utföra ett massingripande väl medveten om att många säkerligen är oskyldiga, är i allra högsta grad att godtyckligt [anhålla och hålla någon fängslad. Således bryter Danmark mot artikel nio i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter.

Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Artikel 20
1. Var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.

2. Ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Ett tänkbart försvar för de godtyckliga ingripandena skulle kunna vara: ”Men vadå? Vi varnade ju demonstranterna att alla som stannade kvar skulle gripas! De får skylla sig själva!” Detta hade kanske kunnat vara ett lyckat motargument, om det inte vore för artikel 20. Alla människor får ha fredliga möten, och kombinerat med artikel 19 (yttrandefriheten, som säger att alla människor får använda alla uttrycksmedel för att sprida idéer och information) får alla alltså demonstrera, så länge de demonstrerar fredligt. Således kränker staten Danmark en mänsklig rättighet genom att tvinga folk att upphöra med fredligt demonstrerande.

Sammanfattning: Danmarks stat har de senaste dagarna utfört godtyckliga fängslanden, möjligen tortyr samt hinder av fredligt demonstrerande. Därigenom har Danmark kränkt mänskliga rättigheter, såsom de definieras i FN:s deklaration. Danmark är därmed, liksom Sverige (FRA-lagen medför godtyckliga ingripanden i privatlivet, vilket kränker artikel 12 i FN:s deklaration), en stat som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt.

Fredliga klimatdemonstranter i Köpenhamn. Foto: Lauri Myllyvirta, Greenpeace Finland, CC-BY 2.0

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, , , , , , Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Ibland hävdas att ”privatlivet är inte viktigt alls jämfört med säkerheten”. Problemet är att de som hävdar de nog inte tänkt till ordentligt. Rätten till ett privatliv skyddat från godtyckliga ingrepp är nämligen en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration om universella sådana. Således menar de som hävdar att privatlivet inte alls är viktigt jämfört med säkerhet att mänskliga rättigheter inte alls är viktigt jämfört med säkerheten. Och mänskliga rättigheter är ett fundament för demokratin och något som de flesta nog egentligen tillmäter ett stort egenvärde, bara att de inte funderar på det när de kommer med sina argument om ”rent mjöl i påsen”.

Hur säkra kan vi vara på att det stannar vid en mänsklig rättighet i kampen för säkerhet? Hur lång tid tar det innan även andra börjar stryka med? Och sedan, när Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte är mer än vackra ord på papper som inte betyder något i minsta krisartade situation, hur lång tid kommer det tas till steget till en diktatur är fulländat? Idag ifrågasätts folk som tillmäter privatlivet ett egenvärde rena mjöl; när kommer sådana åsikter bli en för en själv besvärande omständighet vid rättegångar eller polisutredningar? När kommer privatlivsönskan bli ett giltigt indicium på ett brottsligt förflutet? Slutligen: när kommer staten, bokstavligt talat för säkerhets skull, spärra in alla som hyser sådana åsikter i förebyggande syfte? Kommer sådana åsikter bli brott i sig någon gång, för att de kan riskera i att politiken förändras och därmed säkerhetsläget och därmed indirekt till grova brott?

Rick tar upp denna fråga i sitt senaste nyhetsbrev.

[Övervakning leder] till självcensur. När man vet att man är övervakad, så anstränger man sig för att inte sticka ut, för att inte rödflaggas i systemen för att råka ut för en närmare granskning. Ungefär som det inte är speciellt kul att råka ut för en skatterevision — även om man inte gjort något fel, och man får MVG på revisionen, så är det ändå en massa besvär som man helst slipper. Då slutar man fundera på ifall det man gör är hederligt, utan börjar tänka i termer av hur det man gör kan tolkas. Om jag till exempel går till en bar ibland efter jobbet för att just den baren har Europas godaste hjortköttbullar, så kan positionsdatat från min mobiltelefon — om det hamnar i händerna på en byråkrat på Vägverket — användas för att dra in mitt körkort, eftersom jag uppenbarligen har alkoholproblem.

Detta är faktiskt empiriskt bevisat och inte något vi pirater hittat på. I Tyskland har många – så mycket som elva procent har redan gjort det och så mycket som hälften svarar att de skulle kunna få för sig att göra så – avstått från att ringa känsliga samtal – samtal till psykologer och dylika. Samtal de vill ha för sig själv. Samtal som staten inte bör ha ett dyft med att göra. De här personerna är oskyldiga. De har helt rent mjöl i påsen. Men de har hemligheter, som de inte vill delge staten. Det tvingas de dock göra. Hellre än att behöva kontakta psykologer under övervakning struntar de helt i det.

Det finns ett behov av privatliv för att människor ska kunna leva sina liv lyckligt och fritt. Att ständigt åses av statens kritiskt granskande ögon kan vara i bästa fall lite obehagligt.. i många fall outhärdligt. Privatlivet har ett värde i sig. Att dela med sig av sitt privatliv, sina hemligheter, till någon är ett tecken på förtroende, på vänskap. Det är inte en handling som ska påtvingas av statliga byråkrater. Att få ha en del av sitt liv för sig själv, som ingen får ta del av utöver dig, är verkligen befriande. Tänk dig att jag skulle kunna tvinga dig att berätta hela din livs historia för mig: alla dina misstag, alla dina åsikter, allt du ångrat, varje handling du utfört, vilka du haft relationer med, vad du röstat på och allt du någonsin tänkt eller skojat om. Det vore inte särskilt trevligt, oavsett hur rent ditt mjöl var, och oavsett om jag aldrig skulle använda uppgifterna mot dig, eller hur?

Även säkerhetsaspekten på detta är intressant. Redan har vi konstaterat att säkerheten knappast kan gå framför allting annat, för då skulle vi kunna införa en supertrygg diktatur, men frågan är: var  går gränsen? Vad är värt att ge upp för säkerhet? Tja, mänskliga rättigheter, demokratiska principer, är det inte. Betänk att ett par hundratal människor förra året förolyckades i trafikolyckor i Sverige. Betänk också att inga, eller kanske någon (jag har inte de exakta uppgifterna med utgår från att jag skulle känna till om något större terrorattentat inträffat i Sverige), person förolyckats i terrorism. Om vi ville ha ett tryggare samhälle vore det mycket effektivare, än att övervaka hela befolkningen, att helt enkelt kriminalisera trafik. Punkt slut. Ett par hundra liv kan sparas. Men är det värt det?

Blixten kan slå ner. (Förbjud höga byggnader!) Folk kan halka och därmed skada sig allvarligt. (Förbjud skridskoåkning!) Byggnader kan rasa. (Förbjud byggnader!) Folk kan bli bitna av huggormar. (Förbjud vistelse i naturen!) Folk kan ramla ner för stup. (Förbjud vistelse på höga höjder!) Folk kan drunkna. (Förbjud badande och båtåkning!) Och så vidare. Men är säkerheten värd inskränkningen av folks möjligheter att bestämma över sina liv, att själva ta ansvar för det?

Nej. Livet består av idel risker och möjligheter. Det skulle gå att stifta lagar som förbjöd alla aktiviteter som innebar minsta risk. Många liv skulle nog  räddas. Men hur mångas liv skulle vara roliga? Meningen med livet är knappast att hålla sig vid liv så länge som möjligt till vilket pris som helst. Om det var det saken kom an på skulle alla kunna läggas i koma och vara så i några decennier. Ingen skulle skadas det minsta, men ett liv som inte levs ut är… tja, jag behöver nog inte förklara.

Det går dessutom aldrig att vara helt säker. Översvämningar kan vi inte skydda oss ifrån. Sjukdomar går att försöka undvika, men även med den mest sofistikerade lagstiftingen och övervakningen skulle de inte vara helt undvikningsbara. Inte ens terrorism skulle vara helt otänkbart i en diktatur, eftersom övervakningen omöjligtvis vore totalsäker (någon brist skulle säkerligen finns). Det finns bara en sak som man kan vara helt säker på: En dag kommer alla dö, oavsett vilka åtgärder staten vidtar.

Vissa menar att livsrätten är den mänskliga rättighet som är viktigast och därmed står över dem andra. Men detta är felaktigt. Livsrätten – liksom privatlivsrätten – är en så kallad negativ rättighet; ingen får aktivt inskränka den, men det finns ingen skyldighet att aktivt upprätthålla den från andras inskränkningar (nå, nu talar vi FN:s deklaration). Ett enkelt exempel för att illustrera detta är att det varje dag dör tusentals världen över till följd av fattigdom. Sannolikt hade du som läser detta kunnat donera pengar, som sannolikt hade kunnat rädda ett flertal liv. Betyder det att du är skyldig till mord om du inte donerat pengar? Nej, för du har inte agerat aktivt för att inskränka dessa personers livsrätt, utan bara passivt.

Jag förnekar inte att sådant kan vara omoraliskt, men vid val mellan att upprätthålla en rättighet från andras inskränkningar genom att aktivt kränka en annan rättighet (typ som FRA gör tror att de gör, de kränker aktivt privatlivsrätten för att upprätthålla livsrätten från andras inskränkningar) och att inte agera alls och därmed inte aktivt kränka någon rättighet, bör alltid det sistnämnda väljas. Det är många gånger värre att aktivt kränka en rättighet än att inte försöka upprätthålla en annan (återigen, jämför föraktet av mördare med föraktet för folk som inte donerar pengar trots att de kan… det går knappt att jämföra).

Tidigare i inlägget skrev jag att när en mänsklig rättighet väl har kränkts är det inget stort steg att kränka nästa mänskliga rättighet; det är enbart skillnad i grad, inte i art, typ. Återigen, detta är inte hypotetiskt svammel. I kampen mot terrorismen har en viss supermakt vars namn består av en trebokstavig akronym tagit sig rejäla friheter. Deras struntande i privatlivsrätten och deras tortyr av misstänkta terrorister är alla utslag på samma tänkande – säkerheten är viktigast av allt. Låt oss ta en titt på vilka rättigheter som hittills inskränkts av staten i kampen mot terrorismen.

Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Kort sagt: nej, så fungerar det (tyvärr) inte. Är någon mörkhyad muslim i USA granskas de extra noga. När en europeisk turist-klädd reporter stannade till och fotograferade övervakningskamerorna och sedan gick nära något slags kärnkraftverk blev reportern inte ett dugg avvisad, förrän efter ett tag vid kärknkraftverket. När någon annan/kanske samma reporter klädd som arab med turban, vita långa kläder och stort svart skägg fotograferade kamerorna och sedan besökta kärnkraftverket blev det väldig fart på vakterna… Jag hittar tyvärr inte YouTube-klippet just nu; om någon hittar det får hen gärna skriva en kommentar med länk.

Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Staten USA har flertalet gånger, med uttryckligt stöd från presidenten, torterat eller dylikt. Personer har hållts vakna i veckor. Water-boarding har skett. Under hot om vidare grym behandling har folk förhörts. Alldeles utöver det grovt inhumana i dessa handlingar, betvivlar jag starkt deras effektivitet mot terrorism. Jag menar: om du togs in misstänkt för terrorism och fick svara på frågor under tortyr och om du inte erkände visste att du skulle utsättas för mer tortyr, ja, du skulle säkerligen erkänna vad de än bad dig erkänna. Du skulle göra (så gott som, åtminstone) vad som helst för att komma ut därifrån.

Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.

Att hållas fängslad utan rättvis rättegång skulle jag klassificeraa som att ”godtyckligt hållas fängslad”.

Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

På tal om rättegångar, ja… Många i Guantanamo har än ej deltagit i rättegång.

Artikel 11
1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

Återigen: Guantanamo.

Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

ECHELON inskränker den personliga integriteten något enormt. Brevhemligheten har… eh, till synes rivits upp på obestämd tid av USA:s stat.

Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Allt mer av Internet censureras, och därmed inskränks rätten att utan ingripande söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel.

Artikel 30
Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.

Just detta innebär att det inte är okej att upprätthålla livsrätten genom att inskränka andra rättigheter.

Detta ser dystert ut, förstås. Men förbättring är på väg. Guantanamo har redan börjat stängas ned. Obama sade i sitt installationstal och fri- och rättigheter inte fick inskränkas, något om att de som författade konstitutionen i USA var med om betydligt värre tider och större faror än USA är nu. Det kommer troligen bli en del förbättringar. Men tyvärr också försämringar.

Angående rent mjöl i påsen-argumentet har Rick i sitt inlägg många bra svar på det. Min favorit är dock ungefär såhär: ”Så du tycker att fundament för demokratin inte är värda något jämfört med säkerheten?” ”Va? Nej, det tycker jag inte!” ”Men du menar att privatlivet inte är något jämfört med säkerheten?” ”Ja. Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta.” ”Så du tycker att mänskliga rättigheter inte är något jämfört med säkerheten.” ”Va? Jo!” ”Privatlivet är en mänsklig rättigheter (artikel tolv, Ingen må utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, hem, famlij eller korrespondens, och ej heller för angrepp på sin heder eller sitt angrepp. Alla och envar har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.). Du tycker att privatlivet är oviktigt i jämförelse med säkerhet. Du tycker alltså att en mänsklig rättighet inte är så viktig i jämförelse med säkerhet. Du är beredd att kompromissa om mänskliga rättigheter för säkerhet. Mänskliga rättigheter är ett fundament för demokratin. Du tycker att säkerheten är viktigare än fundament för demokratin.” ”Nej…”

Här är några andra snabba svar på du har väl rent mjöl i påsen-argumentet.

  • (Om personen är dödsstraffsmotståndare.) ”Varför vill du avskaffa dödsstraffen? Du har väl rent mjöl i påsen och inget av frukta om brottslingar straffas med döden? Snarare är det ett effektivt sätt att bekämpa brottslighet.”
  • (Om personen är antirasist.) ”Rasister bör fråntas sin yttrandefrihet, eller hur? för du är väl ingen rasist och inget att skada av det? Om rasister fråntas sin yttrandefrihet skulle nog färre hatbrott begås.”
  • (Om personen gillar Alliansen.) ”Bör verkligen vi ha kvar demokratin i Sverige? Alliansen tycker ju rätt, och du har varit en trogen anhängare av de länge. Om folket inte förstår deras bästa, varför låta dem plåga sig själva? Är det inte bättre för alla om Alliansen får ha regeringsmakt i evighet?”
  • (Om personen gillar De rödgröna.) ”Bör verkligen vi ha kvar demokratin i Sverige? De rödgröna tycker ju rätt, och du har varit en trogen anhängare av de länge. Om folket inte förstår deras bästa, varför låta dem plåga sig själva? Är det inte bättre för alla om De rödgröna får ha regeringsmakt i evighet?”

Slutligen finns det ett behov av privatliv för samhällsutvecklingen. Om de som, exempelvis, uppgifter om att någon förespråkade en reformerad upphovsrätt hamnat i register hade Antipiratbyrån snart lyckats få tag på det där registret och använt det till målinriktad utpressning. ”Sluta engagera dig politiskt, annars stämmer vi dig på massor av pengar.” Jag är inte paranoid, men det finns en anledning till att vad vi röstar på är hemligt – staten bör – förstås – inte utföra åtgärder mot folk som har vissa åsikter, och faktum är att staten inte ens bör kunna göra det, för korruption finns alltid. Som Rick så klokt skriver åsiktsregistrerade staten svenskar för bara ett par decennier sedan och använde dessa åsikter för att göra livet surt för de åsiktregistrerade. Staten är uppbyggd av människor. Människor är inte ofelaktiga. Byråkrater är ju också människor, med känslor, som kan använda information mot en.

Detta blogginlägg har till stor del inspirerats av boken Little Brother av Cory Doctorow. Läs den! Mitt exemplar, som jag hittills läst ungefär hälften av, fick jag av Job på bloggen Luftslottet (en mycket läsvärd blogg för övrigt!), kommer jag ge bort när jag läst ut den (vem vet  jag inte riktigt än). Den är dessutom fri – inte fri som i gratis, utan fri som i frihet (frihet att sprida, ändra och nyttja). Just på grund av dess frihet kan den översättas utan att ta kontakt med Cory, och den översätts faktiskt på en wiki. Hjälp till du också med översättningen!

Värdet av mänskliga rättigheter kan inte överskattas. Inget av de etablerade partier håller inte med. Rösta för demokratin den sjunde juni. Piratpartiet behöver din röst för att lyckas bevara våra fri- och rättigheter även i den digitala världen. Gå med idag.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, mänskliga rättigheter, Piratpartiet, privatliv, personlig integritet, EU-valet, EU-valet 2009, säkerhet, trygghet, terrorism, kriget mot terrorismen, demokrati, yttrandefrihet, frihet, rättssäkerhet, egenvärde, egenvärden, tortyr, övervakning, avlyssning, Little Brother, argument, argumentation, rent mjöl, rent mjöl i påsen, diktatur, staten, stat, integritet, storebror, 1984, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, bodströmsamhälle, bodströmssamhället, pirat, medborgarrätt, filosofi, informationsfrihet, brevhemlighet, brevhemligheten, ECHELON

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

President George Bush. Photo by Eric Draper, White House.

President George Bush. Photo by Eric Draper, White House (Department of Defense). Public Domain.

Public Domain-bilden är från Wikimedia Commons/Department of Defense.

Jag läser en förskräckande artikel i SvD, skriven av filosofen Joakim Molander. Det som beskrivs är så fruktansvärt att jag, om inte författaren varit en fil. dr., ifrågasatt sanningshalten i det hela. Artikeln behandlar de hemska metoder som Bushadministrationen nyttjat i ”kriget mot terrorismen”.

Med juridiskt trolleri har de lyckats med konststycket att undkomma både FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Genevékonventionen, USA:s konstitution, USA:s lagar och, inte minst, sunt förnuft. De har stiftat lagar som låter Bush strunta i de mänskliga rättigheter. De har på något märkligt  sätt lyckats slingra sig undan konstitutionen i Förenta staterna.

Tortyr har använts. Tortyr bör överhuvudtaget inte användas, inte som straff. Men här handlar det inte om tortyr som straff. Här handlar det om tortyr som förhörsmetod. Och nej, inte ens bara som förhörsmetod på dömda brottslingar. Tortyr har nämligen använts mot misstänkta. Principen om ”oskyldig tills motsatsen bevisats” verkar ändrats till ”skyldig vid minsta misstanke om terrorism”. Alldeles utöver att tortyr på rent självklara grunder – det är inhumant – är förkastligt, finns det ett argument till och med de som gör i princip vad som helst i kriget bör beakta. Tortyr är knappast särskilt effektivt. Jag menar: om någon, oavsett dess skyldighet, blir utsatt för tortyr lär vederbörande säga/erkänna vad som helst, vad som helst, för att få tortyren att sluta.

Hur tänker Bush med fler egentligen? Inser de inte hur avskyvärda deras handlingar är? Eller bryr de sig föga om att folk skadas, så länge folket som skadas är misstänkta terrorister? Jag börjar sympatisera med den skokastande journalisten (jag önskar dock absolut inte att Buch börr ha skadats – enligt mig bör Bush få långa fängelsestraff, men att utsätta honom för fysisk skada skulle bara för ned en till hans nivå, vilket skulle göra ens eget beteende lika förkastligt som Bush).

Kommer detta införas i Sverige? Tja, uppenbarligen har redan den personliga integriteten tillåtits tummas på av riksdagsledamöterna om den tummas på i syfte att stävja terrorism. Undras hur lång tid till misstänkta personers fysiska hälsa kommer anses mer värd än att – möjligtvis – få ut information ur personen om terrorism.

Jag vill på intet sätt förringa terrorismens ondska och avskyvärdhet i och med detta inlägg (ondskan hos terrorism torde vara uppenbar och självklar). Jag vill däremot peka på att de som tillgriper ovan beskrivna metoder mot terrorismen inte är så skyhögt mycket mer moraliskt goda än terroristerna. Men naturligtvis föreligger det en stor skillnad i och med att Bush motiv är goda medan terroristernas motiv är onda, och terroristerna med säkerhet skadar oskyldiga människor. Helt klart är dock att Bush förfarande bör vara straffbart.

I USA finns Obama som kan återskapa den frihet som USA vill verka står för. (Bland annat, läste jag, har han planer på att  snarast möjligt stänga Guantanamo.) I Sverige är situationen tvärtom. Än så länge har vi det relativt bra. Men vem skall bevara Sverige hunant? Partierna i riksdagen? Jag tror att vårt system med statsminister fuingerar bättre än USA:s med president i detta fall, men ingen av de nuvarande riksdagspartiernas hjärtefrågor är demokrati, mänskliga rättigheter och dmeokratiska värderingar. Kanske tas detta som alltför självklart. Det verkar så osannolikt att detta inte skulle bli kvar för att partierna ska bry sig om dem. Vi behöver ett parti i riksdagen som, som nästan enda fråga, värnar om demokratiska principer. Vi behöver Piratpartiet i riksdagen.

Andra bloggar(e) som skriver om detta är Life unaquatic och Farmorgun i Norrtälje (som även tipsar om en annan SvD-artikel).

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

« Newer Posts