Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rasism’

Khemiri på Kulturhuset: ”Jag tog stafettpinnen första biten. Sen hakade 5000 på.”

Det blåser humanistiska vindar över Sverige. Dessa vackra ord – glädjens ord, hoppets ord, framtidens ord – är inte mina. De är Jonas Hassen Khemiris, eller rättare sagt en av hans goda vänner, som postade dem på Facebook i samband med hans text (du har läst den). Orden återgavs av Khemiri på hans föreläsning på Kulturhuset i förr går. Här följer mitt referat från denna mycket spännande tillställning.

Åh, och just det: bor du i Stockholm bör du demonstrera imorgon söndag 15:00 på Sergels Torg för Beatrice Asks avgång.

”Bästa Beatrice Ask” hade redan blivit en modern klassiker då vi bänkade oss på hörsalen på Kulturhusets tredje våning i hjärtat av Stockholm. Trots att det bara gått 10 timmar sedan publiceringen hade alla läst den. Och det var ju passande: för föreläsaren var ingen mindre än Jonas Hassen Khemiri själv!

Hassen Khemiri gjorde inträde på scenen till åhörarnas spända förväntan och glädje. Hur skulle denna ordkonstens mästare lägga sina ord, denna kväll efter hans största litterära gärning hittils?

Vad som följde blev två timmar av sorg och glädje, skräck och skratt, förtvivlan och hopp.

Vad Khemiri berättade

Jonas Hassen Khemiri inledde med att berätta att han upplevt ett slentrianmässigt sätt att konfronteras med makt. Mycket av detta hade skett ”här i krokarna”, alltså i Stockholms innerstad. Ett exempel är när han åkte till skivaffären vid Sergels torg (här inflikade han att han måste ”framstå som 120 år gammal” med tanke på att han köper skivor på 2000-talet till allmänt skratt). Skivköpet blev en kamp mellan olika delar i hans kropp, då han försökte ”gå som en person som inte stjäl”. Målmedvetet – fast ändå inte. Han försökte sträcka sig efter en skriva på ett ”okriminellt” sätt. Absurditeten i hela den skickligt framförda redogörelsen fick många i publiken att skratta högljutt.

Sedan blev Khemiri mer allvarlig och menade på att blicken på honom som potentiellt kriminell var satt – och att den således kom någonstans ifrån. Han berättade att han är född och uppvuxen i innerstan vid Hornstull med medelklassföräldrar, och att han med denna bakgrund – och dessutom sitt kön – är medveten om att han har ”otroligt många privilegier”. Likväl har han drabbats av diskriminering, som då en polisbil stannade till utanför Stadsbiblioteket, två poliser hoppade ur, frågade hur hans kväll var och bad honom visa leg – men Khemiri ”normaliserade leg-visandet”. Detta var bara ett av många exempel Khemiri redogjorde för. Han sa sig själv inte veta hur många gånger det hänt honom att han behövt visa legitimation för att bevisa sin oskuld.

På något sätt ville Jonas Hassen Khemiri ändå inte initialt se det här som utseendebaserad diskriminering. Istället kopplade han samman den här sortens upplevelser  till ungdomen. Det handlade inte om hudfärg eller hårfärg utan om jeans (”typiskt jeansbärare att bli stoppade”, citerade han sardoniskt sitt yngre jags tankar, vilket fick stämningen att tillfälligt återvända till det skickligt humoristiska).

Sedan blev Khemiri äldre och en dag utanför Centralen frågade en vakt honom om leg. Efter att han snällt visat leg – för det har han alltid gjort vid förfrågan – drog vakten Khemiris arm bakom ryggen och satte honom i en pikétbuss för att han matchade signalement med någon. (Detta var alltså samma händelse som Khemiri tog upp i sin artikel, men att höra honom personligen berätta var ännu mer gripande och framför allt skrämmande.) Jonas Hassen Khemiris egen påföljande kommentar till händelsen berörde mig djupt: ”Det här är ingenting. Det slutade inte med att jag fick spö. Men kraften i folks blickar och tankar om ‘en till av dem som beter sig’ satte sig i mig.”

För oss som var på Kulturhuset berättade Khemiri något om situationen han inte skrivit i texten, eftersom han tyckte det lät så ”helt sjukt”: hur han kom loss. Inne i pikétbussen vid T-Centralen knackade han till slut på rutan och påkallade ordningsmannens uppmärksamhet. ”Ursäkta, ursäkta, jag tror ni tagit fel person” (i Kulturhuset tillade han med sedvanlig humoristisk precision: ”Jag är inte Malcolm X”). Förtvivlat försökte han  komma på något sätt att öka sin egen trovärdighet, och han kom på att han ju var student på Handelshögskolan!

Khemiris förklaring: ”Det var ju helt irrelevant egentligen. Men det kändes relevant.” Tyvärr hade han inte studentkortet, men ”jag hade mitt kopieringskort! Apropå att visa papper. Den laddar markörer, den visar ingenting. Men jag ba’ ‘ursäkta jag har ett kopieringskort från Handelshögskolan’ som om studerande till Handelshögskolan gjorde en immun mot att vara skum [skratt]. Det var förresten ett helt tomt papper, apropå att vara papperslös.”

Expressens Karin Olsson, som ledde föreläsningen genom att ställa frågor till Khemiri och lyfta olika aspekter av hans författarskap, kom sedan med ett intressant inlägg: ”Frågor om normalitet och svenskhet går igenom i nästan allt du skriver, bland annat i Jag ringer mina bröder; nu uppsatt som pjäs. Där blir huvudpersonen nästan paranoid efter ett terrorattentat. Han börjar blanda samman sin egen spegelbild men en skurks, en terrorists. Det handlar ofta om hur gemenskaper återskapas: hur vi skapar ett vi. Och också ett de.”

Svaret från Jonas Hassen Khemiri inleddes med poängterandet att titelns ”bröder” inte är fysiska bröder utan huvudpersonens gemenskap, ofta kvinnor. Läsaren får lära känna honom genom hans kollektiv. Det hela började med en DN-artikel sex dagar efter dådet i Stockholm 2010. ”Nu är ondskan här” hördes ofta i debatten, som var väldigt polariserande. Tydligen fanns ondskan inte här innan. Det uppstod en press på invandrare att bete sig på något sätt efter dådet, och detta speglas i boken av huvudpersonens råd till sin ”bröder”. Råden är i sig motsägelsefulla [egen reflektion: detta kanske kan ses som dubbelbestraffning?], och boken behandlar hur man hanterar värld där man är utelämnad åt andras blickar. Hassen Khemiri tyckte det var ”skitkul” att se den på teater, hur ”ord faktiskt äger rum, tar plats i ett rum”. Premiär skedde i januari.

”Hur ser du på din roll i offentligheten? Du är språkligt medveten och du har ett starkt samhällspathos. Ser du dig främst som en ‘skrivande aktivist’ eller som en ‘tillbakadragen författare’?” blev Olssons nästa fråga. Svar: ”Jag har aldrig känt mig som en aktivist. Jag är en feg person som inte riktigt vet vad jag tycker. Texter jag skrivar jag blir nöjd med har ofta ett slags ambivalens. Jag intresserar mig mycket för normalitet – hur mycket det gör med människor. Hur mycket betydelse har blickar?”

Apropå normalitet kom Khemiri in på begreppet normal roman: ”Skulle jag skriva en sådan skulle jag skriva om något jag inte kan i 250 sidor tredje person imperfekt.” Detta motiverade det udda valet av form för Jag ringer mina bröder, som snarare utgör ett manus än en klassisk romanskildring av normalitet. Khemiri har för sig själv formulerat ämnen han blivit ”klar” med. ”Nu är jag klar med rasism, diskriminering, frånvarande pappor, livet och kärleken. Nu ska jag bara skriva om det andra… det finns ingenting kvar.” Skrattet flödade.

Khemiri signerar bok efter föreläsning. Undertecknad närapå svimmar över att få möta sin nya litterära idol.

Khemiri signerar bok efter föreläsningen på Kulturhuset. Undertecknad närapå svimmar över att få möta sin nya litterära idol.

Olsson tog därpå upp hur Khemiri ofta lämnar luckor för förvirring och komplexitet. I ”Bästa Beatrice Ask” tar han upp vad Karin Olsson kallade ett ”grundläggande problem eller svårt avvägande”: hur vi ska kunna kombinera sociala skyddsnät med att välkomna andra. ”Långt ifrån alla skulle bjuda på den komplexiteten och visa på en svårighet, men det gör du. Du leker men lämnar alltid en lucka även skönlitterärt. Varför?”

”Det är det ärligaste sättet att beskriva min värld. Fiktionen eller ens ord är mycket smartare än en själv. Jag tror inte jag har koll på vad jag ska skriva.” [För mig är just detta det enda jag kritiserar i Khemiris text. Läs gärna här.]

(”Du stör andra.” Orden var inte Olssons eller Khemiris utan en arrangörs. Han pekade på min bärbara dator jag skrivit ovanstående på, så jag la snällt ihop den. Således blev resten av mina anteckningar betydligt mer fragmentariska, och citaten inte exakta återgivningar eftersom jag inte hade möjlighet att skriva ned orden exakt där och då jag hörde dem.)

”Det blåser en humanistisk vind genom Sverige, även om den inte avspeglas i landets politik.” Så reciterade Jonas Hassen Khemiri en av sina vänners statusuppdatering på Facebook. Vad gäller diskrepansen med politiken drog Jonas Hassen Khemiri en parallell mellan hur Ny Demokrati tidsmässigt hängde samman med Lasermannen, och hur Sverigedemokraterna tidsmässigt hängde samman med skytten i Malmö. Det oroar. Men samtidigt finns sådant som ger hopp. Jonas Hassen Khemiri hade på senare tid märkt av en större förståelse för ”svenskhetens plasticitet”.

Han berättade också hur ”inspirerad och förvånad” han var över spridningen nätet av texten, komplett med rolig recitering av dialog med en närstående: ”- Kolla, den har 50 000 delningar på Facebook! – Jaja, gå och lägg dig.” [Nu har den blivit mest delade i Sverige någonsin och fått 150 000 rekommendationer. Och fortsätter spridas.] Jonas Hassen Khemiri liknade sin artikel, hashtagen #bästabeatrice på Twitter [missa inte Al-Jazeeras sammanställning!] och alla berättelser om diskriminering som spridits de senaste dagarna med ett maratonlopp: ”Jag skrev texten och sprang 200 meter. Jag tog stafettpinnen första biten. Sedan stod 5000 personer bakom mig, redo att ta över.” Sådant väcker hopp.

Ganska stark upprördhet yttrades också, om än alltid i ett mycket behärskat och nyanserat ordalag. Khemiri berättade hur fruktansvärda han tyckte Asks kommentarer om att den strukturella diskrimineringen endast var ”personliga upplevelser”, hur han gråtit när han läst dem första gången [detta kan mycket väl bli en av 10-talets viktigaste enskilda känsloreaktioner, tror jag].

Författaren förtäljde även vilken grundläggande nivå han fått lägga sina besök runtom i landet på när han föreläste om ”Ett öga rött”. Nej, den handlar inte om invandrare (personerna är födda i Sverige). Nej, han kunde inte föra en talan för hundratusentals människor.

Riktigt konfunderad blev han över en viss recension i pressen, som liknade Khemiris kulturella verk vid att ”hålla ner en mikrofon i förorten”. Liknelsens skumhet framgick med all önskvärd tydlighet då Khemiri fysiskt illustrerade den med sina händer, som han höll upp som mikrofonen. Hur tänkte recensenten, var Khemiri och andra kulturellt/medialt framstående (t.ex. recensenten själv) nödvändigtvis och definitionsmässigt folk utanför och ovan förorten som kunde undersöka vad förorten tyckte – ”förorten”, som om alla i förorten tyckte likadant?

I sin antirasistiska gärning – och inte minst nu med ”Bästa Beatrice Ask” – känner Khemiri det som att han blir ”sammankopplad med världen”. Han berättade om den ensamhet han tidigare upplevt, som i och med författarskapet ersatts av en gemenskap. Detta har ”förändrat mitt liv”, sa Khemiri. Denna gemenskap yttrar sig inte endast här och nu: när han läser vad humanistiska tänkare tänkt tidigare i världshistorien upplever han det som en ”viskning från en tidigare tid”.

REVA dödar stadens blodomlopp: tunnlarna, tunnelbanan, möjligheten att färdas mellan stadens olika delar. Om detta talade Khemiri en del. Han talade också – apropå de många humoristiska inslagen under kvällen – om humor kontra allvar, och menade att ”humor är sylten man lägger medicinen i”. Han spann vidare på temat om hur ord används, och sa att detta i själva verket är Apatiska för nybörjares egentliga tema (inte ensamkommande flyktingbarn). Sådana kulturella uttryck, menar Khemiri, kan fungera som en ”nödutgång till en annan värld”.

De kan också ha ”jäkligt starka subversiva budskap”, som just ”Bästa Beatrice Ask” Khemiri avslutade föreläsningen med högläsning av slutet av sin text, vilket jag delvis filmade (se videoklippet ovan). Sedan – efter bokköp, boksignering, och en kort pratstund med Khemiri själv i egen hög person (jag svimmade nästan av lycka) – fick er nöjda bloggare bege sig hemåt.

Nu måste vi ta över

Aktivist utklädd till Beatrice Ask. På gemensam aktion av Ung Pirat och Grön Ungdom utanför Rosenbad. Imorgon kräver vi Asks avgång (se nedan)!

Aktivist utklädd till Beatrice Ask. På gemensam aktion av Ung Pirat och Grön Ungdom utanför Rosenbad. Imorgon kräver vi Asks avgång (se nedan)!

”Texten talar för mig”, sa Khemiri när media ville para ihop honom med Ask i morgonsoffan i TV. En fullt legitim inställning från en författare som i grunden inte är aktivist utan – som han sa till mig då han signerade min bok – någon som bidrar till kampen via skrivandet allena.

Khemiri har gjort sitt. Nu måste vi ta över.

Dagens Nyheter talar om starten för en ny antirasistisk rörelse.

Vi måste tillsammans bli den rörelsen.

6 procent röstade på SD. De flesta knappast främst av genuint främlingsfientliga skäl – utan snarare för att bruket lagts ned, för att alla försvunnit till Stockholm, för att ”etablissemanget” inte anses göra något åt problem som inte har ett dyft med migration (men med arbetslöshet, kriminalitet, segregation o.s.v.) att göra. Då växer misstron mot systemet – och då blir människan väldigt mottaglig för rasistiskt grundade tankegångar.

80 procent röstade på Alliansen eller Socialdemokraterna. Säkert hör många av er som läser detta till denna stora skara svenskar. Jag tror förstås inte ni alls nödvändigtvis är lika migrationskritiska som partierna ni röstade på. Jag tror ni bara inte tänkte så mycket på migrationspolitik när ni stod vid valurnan för knappt tre år sedan. Jag tror ni tänkte mer på vård, skola och omsorg, på skatter och bidrag, på ekonomi och statsmannaskap och RUT-avdrag och ROT-avdrag och massor av andra frågor som är genuint viktiga.

Men inte lika viktiga som asylpolitiken.

Ingen dör om ROT-avdraget sänks eller höjs eller avskaffas. Ingen dör om skolan fortsätter fungera suboptimalt. Ingen dör ens om Sverige byter finansminister.

Men idag dör människor för migrationspolitiken. Idag dör människor av våld, tortyr eller dödsstraff i diktaturer. Idag dör människor av svält, fattigdom eller miljökatastrofer oavsett statsskick.

Idag utvisar Sverige människor till dessa diaboliska förhållanden.

I praktiken hjälper svenska staten diktaturer att verkställa dödsdomar, genom att tvinga flyktingar in i dödens riken – precis som när Sverige utvisade judar till Nazityskland på 1930-talet.

Det här vill nog ingen. Inte ens Ask vill att folk ska dödas av diktaturer. Men politikerna och tjänstemännen inser inte att det är just det Sverige hjälper till med. Systemet rullar bara på. Det kommer det fortsätta göra – tills vi i demokratisk ordning sätter stopp för det.

Vi lever i en fri demokrati. Det är ett privilegium. Vi kan inte stillatigande åse våra folkvaldas ignorans och våra byråkraters lagbrott då människor dör. Vi måste enas.

Det här är så mycket större än partipolitiken. Det handlar om livet självt.

Imorgon 15:00 samlas vi på Sergels Torg för att gemensamt tåga till Rosenbad. Detta ska fortsätta varje söndag, fram tills dess att REVA är upprivet, Ask är avsatt och migrationspolitiken mer human. Bor du inte i Stockholm? Skriv under och sprid namninsamlingen hos Avaaz. Engagera ditt parti i kampen mot REVA (oavsett vilket det är; det behöver förstås inte vara lika mäktigt som Miljöpartiet, som nu tvekar om sin överenskommelse med regeringen) eller engagera dig i en förening (t.ex. Rädda Barnens ungdomsförbund, Röda korsets ungdomsförbund eller Ungdom mot Rasism om du är ung, eller FARR om du inte är det). Skriv en insändare till din lokaltidning. Fler förslag på hur du kan bidra till friheten finns i mitt förra inlägg.

För bidra, det måste vi alla. Utvisningarna får inte fortsätta. Hatet får inte fortsätta. Döden får inte fortsätta. Krossa REVA – låt alla leva!

Pusha gärna Khemiris högläsning

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Rätten att tala – en introduktion till Sveriges språkpolitik

Den senaste månaden har jag – utöver Råstasjön och migrationspolitik – i hög grad ägnat åt minoritetsspråkspolitik. Detta har resulterat i att jag lagt en motion till Ung Pirats förbundskongress, som förhoppningsvis går igenom på kongressen i april. Givetvis kommer jag skicka motion även till Piratpartiets vårmöte, och givetvis postar jag snart motionen på denna blogg.

Men innan dess bör en kortare introduktion till Sveriges minoritetsspråkspolitik ges, för att besvara funderingar av typen ”Språk? Vad har det med politik att göra?”. Jag hade själv sådana tankegångar för blott en månad sedan. Nu vet jag bättre. Nu har jag nämligen läst igenom det absoluta språkvetenskapliga standardverket ”Sveriges sju inhemska språk” av professor Kenneth Hyltenstam (den främsta experten inom Sveriges minoritetsspråk), läst Nationalencyklopedins och Språkrådets artiklar om minoritetsspråk och grävt ner mig i diverse halvobskyra myndighetsrapporter.

Resultatet av denna sekundärforskning blev en språkvetenskaplig uppsats i ämnet svenska på gymnasiet, där jag utrett Sveriges språkpolitik det gångna seklet: ”Förtryck, okunskap och en ny vändning – en lingvistisk studie av majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk under 1900- respektive 2000-talen ur ett språkpolitiskt perspektiv”. Det är ju ingen universitetsuppsats, men källorna är mycket goda och mina slutsatser på intet sätt kontroversiella. Jag postar uppsatsen här, så att ni andra får en inblick i den historiska och juridiska bakgrunden till Sveriges nuvarande minoritetspolitik inför motionsdiskussionen.

Härmed inleds denna bloggs miniserie Rätten att tala. Trevlig läsning.

Babels torn. Språkförbistringen blev det hårda straff den allsmäktige guden - i abrahimistisk mytologi - skickade över mänskligheten, då människan visat sitt högmod. Att inte kunna förstå varandra är givetvis illa - därför måste minoriteter få tala sitt eget språk.  Men flerspråkighet i sig är bara positivt.

Babels torn. Språkförbistringen blev det hårda straff den allsmäktige guden – i abrahimistisk mytologi – skickade över mänskligheten, då människan visat sitt högmod. Att inte kunna förstå varandra är givetvis illa.
Men flerspråkighet i sig är bara positivt. Tänk på all kultur och kunskap som går förlorad då språk dör.

Förtryck, okunskap och en ny vändning

– en lingvistisk studie av majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk under 1900- respektive 2000-talen ur ett språkpolitiskt perspektiv

Det svenska majoritetssamhället har det senaste dryga seklet överlag missgynnat Sveriges minoritetsspråk och inskränkt minoriteternas språkliga rättigheter, d.v.s. utövat lingvisticism[1] (Hyltenstam, 1997). Denna negativa behandling, som enligt områdets främsta auktoritet Hyltenstam (1997) skett på alla geografiska nivåer i samhället och från många av samhällets institutioner, har ofta utförts av hänsyn till nationalistiska idéer om enspråkig enhet och grundats på okunskap om den språkliga mångfald som alltid präglat Sverige (Hyltenstam, 1997b). En positiv utveckling för minoritetsspråken har emellertid från det offentliga skett de senaste två årtiondena, troligen grundad på en ökad insikt hos beslutsfattare om minoriteternas särart samt den belysning ämnet sedan 1900-talets slut fått genom bl.a. Europeiska Unionens och Förenta Nationernas uppmärksammande av minoritetsspråk (Laino, 1997:143ff).

Denna positiva utvecklings viktigaste led är det officiella erkännandet av samtliga svenska minoritetsspråk – bortsett från teckenspråket – år 2000, utvidgningen av minoritetsspråklig lagstiftning år 2010 och det positiva språkarbete, bl.a. i form av utvidgade juridiska rättigheter för talare av minoritetsspråk och ökade offentliga resurser till kulturarbete inom de erkända minoritetsspråken, som blivit följden av detta lagstiftande (Språkrådet, 2012; Länsstyrelsen & Sametinget, 2013). Allt detta framgår tydligt av tillgänglig lingvistisk forskning rörande de olika minoritetsspråkens ställning historiskt i Sverige. Hur de gångna 100 årens utveckling skett konkret utifrån de olika minoritetsspråken samt utifrån olika viktiga faktorer rörande språkbevarande kontra språkbyte är fokuset för denna texts diskussion.

Definition av lingvistiska termer

Lika tydlig som ovan nämnda slutsatser om minoritetsspråken, är inte frågan om vilka språk som bör klassificeras som minoritetsspråk, en definitionsfråga om vilken olika uppfattningar förvisso florerar. Sveriges minoritetsspråk definieras i denna text som de språk som enligt språkvetenskapen av hävd talats i Sverige och som inte är svenska, d.v.s. i nuläget samiska, meänkieli, finska, romani, yiddisch samt teckenspråk (Hyltenstam, 1999).

Begreppen ”språk” och ”dialekt” fodrar i sig en definition, då viss begreppsförvirring råder (Hyltenstam, 1999d). Någon enhetlig, lingvistiskt brett accepterad definition av dessa begrepp finns inte (Hyltenstam, 1999c:100-117), varför denna text inte kommer definiera begreppen utan istället utgå från det stöd den större delen av språkvetenskapen ger för bruket av olika termer i olika sammanhang, i enlighet med det lingvistiska standardverket Sveriges sju inhemska språk (Hyltenstam, 1999a).

Såsom hos Hyltenstam (1999c:103f) används begreppet ”varietet” stundtals i denna text i stället för ”språk” eller ”dialekt”, i kontexter då tolkningsmöjligheten – rörande huruvida varieteten är att betrakta som ett språk eller en dialekt – skall betonas.

Samiskans ungefärliga utbredningsområde. Den samiska som talas i område 1 och den som talas i område 9 är mer olika än svenska och isländska. Samiskan räknas ändå ofta som ett (!) språk, av historiska och kulturella skäl.

Samiskans ungefärliga utbredningsområde. Den samiska som talas i område 1 och den samiska som talas i område 9 är mer olika än svenska och
isländska. Samiskan räknas likväl ofta som ett enda språk (där språken i 1
respektive 9 blott är olika dialekter), av historiska och kulturella skäl.
Detta är bara ett exempel på definitionsproblematiken kring språk och dialekter.

Minoritetsspråkens karaktäristika

Med utgångspunkt från ovan nämnda definitioner, skall först en introduktion till respektive minoritetsspråks
karaktäristika ges. I denna introduktion redovisas dels av vilket slag de olika minoritetsspråken är, dels hur dem på var sitt sätt behandlats av majoritetssamhället. Denna introduktion är alltså att betrakta som en väsentlig del av diskussionen rörande majoritetssamhällets behandling av Sveriges minoritetsspråk, som därpå fortsätter med granskning av två faktorer av stor vikt för språkbevarande.

Introduktionen inleds härmed med samiskan, då samiskan intar en särställning bland minoritetsspråken i sin egenskap av det språk som talas av ursprungsbefolkningen.[2] Språket har trots detta behandlats mycket negativt av majoritetssamhället; under 1900-talets tidigare delar drev majoritetssamhället kraftigt på en språkbytesprocess, bl.a. genom enspråkighet i stora delar av den skolundervisning som riktade sig till samer (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999). Processen har fått till följd att UNESCO idag klassificerar samiska som hotat (Moseley, 2010). På senare år har emellertid samiskans språkbytesprocess i betydande grad motverkats av majoritetssamhällets nya insatser för språkbevarande i form av bl.a. resurser till samhällsservice på samiska inom vissa geografiska områden och erkännande av samers rättigheter att tala samiska i kontakt med myndigheter i dessa områden (Länsstyrelsen & Sametinget, 2012), såväl som av samernas egna språkliga stödarbete, vilket bland annat skett på initiativ av Sametinget (Sametinget, 2003).

Efter samiskan förefaller finskan vara det äldsta minoritetsspråket i Sverige, då finskan och Finland tidigare naturligt ingått i Sverige i århundraden (Laino, 1999:162-168). Finskan är alltså enligt Laimo (1999:180) att betrakta som primärt ett närmigrantspråk i Sverige; såväl då Finland ingick i Sverige som senare har finskspråkiga flyttat mellan dessa områden. Den finska som talas i Sverige är alltjämt i högsta grad levande (den historiska bristen på goda insatser för språkbevarande från det allmänna till trots), och denna svenska varietet – sverigefinska (m.a.o. den varietet av finska som övervägande talas inom Sveriges gränser) – är att betrakta som en tämligen särpräglad varietet av finskan (Laimo, 1999:168ff).

Emellertid finns en viss besläktad varietet i Sverige som grundat på tämligen gott stöd i språkvetenskaplig forskning (Hyltenstam, 1999c) och från offentligt håll inte klassificeras som en dialekt utan som ett eget språk: meänkieli. Meänkieli har, vilket utförligt redovisas av Hyltenstam (1999c), ursprungligen uppkommit som en följd av att gränsdragningen mellan Finland och Sverige för 200 år sedan inneburit att en varietet av finskan, talad i Tornedalen, utvecklats på ett säreget vis och i hög grad influerat av språkkontakt med svenskan. Meänkieli karaktäriseras i denna avhandlings kontext primärt av att inte alls ha betraktats som språk i offentliga sammanhang förrän 1900-talets slut (132:ff), vilket skiljer meänkieli från de flesta andra minoritetsspråk, som visserligen inte erkänts officiellt förrän år 2000 men likväl länge innan dess betraktats som egna språk och inte dialekter. Tidigare sågs meänkieli som blott en dialekt av finländska, föraktad av såväl majoritetssamhället som av många av språkets egna talare (Hyltenstam, 1999c:99f).

Två andra minoritetsspråk av helt andra slag än de nämnda är romani och yiddisch. Romani[3] talas primärt av romer, en transnationell migrantgrupp (Laimo, 1999:180) av vilka de första anlände till Sverige på 1500-talet (Fraurud &Hyltenstam, 1999:244). Då romer är en i hög grad kulturellt särpräglad folkgrupp har de varit tämligen isolerade från majoritetssamhället, men interaktion med detta har varit nödvändigt och skett i viss utsträckning, vilket medfört att de varieteter av romani som talas i Sverige bär inslag av svenska influenser som följd av språkkontakt (Fraurud & Hyltenstam, 1999). Interaktionerna har präglats av diskriminering gentemot romer, vilket enligt Fraurud och Hyltenstam (1999) påverkat romernas språk negativt.

Jiddisch, å sin sida, har talats i mer än två sekler i Sverige (Boyd & Erland Gadelii, 1999:303), och språket har främst brukats av judar. Ursprungsområde för jiddisch är Rhenområdet i Tyskland, men då judar migrerat över stora delar av världen har språket spridits markant rent geografiskt, en slutsats som dras med bakgrund av Boyd och Erland Gadeliis (1999:306f) historiska redogörelse för jiddisch utveckling. Historiskt och långt in i modern tid har antisemitism varit en starkt begränsande faktor för judars liv i Sverige (Boyd & Erland Gadelii, 1999:312ff), något som säkerligen även påverkat jiddisch möjligheter till språkbevarande kontra språkbyte negativt.

Teckenspråk är som teckenspråk det mest säregna av Sveriges minoritetsspråk rent språkligt och intar det en särställning hos minoritetsspråken genom att vara det enda som inte är upptaget på listan över officiellt erkända minoritetsspråk. Teckenspråket har emellertid fått ett visst officiellt erkännande, då Riksdagen 1981 antog ett yttrande som omtalade teckenspråket som det språk döva talar (Bergman & Nilsson, 1999). Detta stöd från offentligt håll innebar att Sverige – som Bergman & Nilsson (1999) påtalar – under denna tid gick i bräschen för den internationella utvecklingen vad teckenspråkets officiella erkännande anbelangar. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att Riksdagen 19 år efter sitt yttrande – det första i sitt slag i hela världen – valde att inte inkludera teckenspråk i sin uppteckning över Sveriges minoritetsspråk. Oavsett officiella erkännanden har ekonomiskt stöd emellertid givits till teckenspråk redan sedan tiden innan erkännandet 1981, och ekonomiskt stöd fortsätter ges än idag (Bergman & Nilsson, 1999). Ett exempel på ett positivt stöd från majoritetssamhället till teckenspråket som Bergman & Nilsson (1999) lyfter fram är undervisningen i skolan, som bedrivits i någon utsträckning sedan år 1808.

Affisch på yiddisch från första världskrigets USA. 80 år senare - efter att förföljelserna av språkets talare blivit fruktansvärda, vidriga och dödliga bortom beskrivning - erkändes språket officiellt av Sverige.

Affisch på yiddisch från första världskrigets USA. 80 år senare – efter att förföljelserna av språkets talare blivit fruktansvärda, vidriga och dödliga bortom beskrivning – erkändes språket officiellt av Sverige.

Officiellt erkännande av minoritetsspråken, rättigheter och implementering

Allmänt kan sägas att officiellt erkännande och annan lagstiftning är av stor vikt för det offentligas arbete gentemot minoritetsspråk. 1 april 2000 erkändes officiellt samtliga minoritetsspråk utom teckenspråk i Sverige. Flera rättigheter för dessa språks talare gentemot svenska myndigheter kom att lagstadgas och ett antal geografiska förvaltningsområden inrättades, för samiska, finska respektive meänkieli, där talare av det eller de språk som ingår i deras förvaltningsområde får särskilda rättigheter gentemot sina lokala myndigheter, som i sin tur får statsbidrag för att tillgodose dessa rättigheter.

1 januari 2010 trädde lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk i kraft. Då utvidgades förvaltningsområdena för de tre berörda språken, genom statligt påtvingad anslutning av kommuner oberoende av deras egen åsikt i frågan. Därtill har kommuner på eget initiativ blivit en del av förvaltningsområden för de tre språken, genom ansökan hos Regeringen (Sametinget & Länsstyrelsen, 2013).

Arbete har skett och sker alltjämt hos Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm för att på regeringsuppdrag vägleda förvaltningsområdenas myndigheter på lokal och regional nivå – inte minst kommunerna – i det språkpolitiska arbetet, liksom övriga myndigheter. Sametinget och Länsstyrelsen (2013) uppger att kommuner generellt väl utför det arbete de ålagts gentemot det eller de språk de är förvaltningsområde (och därmed får statsbidrag) för, medan kommuner brister i att följa lagens krav gentemot de minoritetsspråk för vilka kommunerna ifråga inte utgör förvaltningsområde. Landsting saknar i många fall de former som förutsätts för en aktiv verksamhet för minoritetsspråken (Sametinget & Länsstyrelsen, 2013).

En del av Sápmi, där samiskan äntligen - efter många år av förtryck - erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden. Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

En del av Sápmi, där samiskan äntligen – efter många år av förtryck – erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden.
Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.

Behandlingen av minoritetsspråken inom skolan

Generellt kan sägas att möjligheten att inom skolsystemet lära sig sitt minoritetsspråk – genom undervisning både på och om språket – är av stor vikt för ett minoritetsspråk förmåga till överlevnad (Hyltenstam, 1999). Minoritetsspråkens talares rätt att använda sina språk i skolan har emellertid ofta under stora delar av 1900-talet ignorerats eller t.o.m. med tvång aktivt motverkats. Detta gäller exempelvis samiskan, där utformningen av utbildningen av samiska barn under det gångna århundradets första hälft tydligt fokuserat på det majoritetssamhället uppfattat som sina egna intressen, på bekostnad av samernas önskemål och behov (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999ff). Som konkret exempel på detta kan nämnas att nomadskolan (föregångaren till dagens sameskola) bedrev undervisning endast på svenska, ej på samiska, trots att målgruppen uteslutande bestod av samer.

Under senare år har skolsituationen emellertid förbättrats, vilket gäller såväl för samiskan som för övriga minoritetsspråk, då ny lagstiftning innebär en rätt för samtliga minoriteters barn att tillskansa sig sitt modersmål genom åtminstone ett par timmars undervisning varje vecka, oavsett antal elever (Språkrådet, 2012). Trots dessa tydliga framsteg inom juridiken brister det svenska skolsystemet i praktiken i själva genomförandet av de plikter det blivit ålagda av staten (Skolinspektionen, 2012). Särskilt brister informationen på kommunal nivå om kommunernas skyldigheter gentemot elever som talar något av de erkända minoritetsspråken. Denna kunskapsbrist – som ofta uttrycks genom inkorrekt informering från kommunernas håll utåt – kvarstår enligt Skolinspektionens senaste undersökning (2012) sedan en tidigare undersökning Skolinspektionen genomförde 2005.

Ett annat stort dilemma Skolinspektionen (2012) tar upp gällande behandlingen av minoritetsspråk i svenska skolsystemet är lärarbristen. Därtill finns strukturella svårigheter i form av en otydlig ansvarsfördelning. Samtidigt som detta tydligt framgår i Skolinspektionens (2012) undersökning, lyfter rapporten även fram flera lokala exempel på kommuner som avviker från mönstret genom att väl utföra sina plikter vad gäller minoritetsspråk.

Källförteckning

  • Bergman, B. & Nilsson, A. (1999). Teckenspråket. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 329-351). Lund: Studentlitteratur.
  • Boyd, S, & Gadelii, K.E. (1999). Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 299-328). Lund: Studentlitteratur.
  • Fraurud, K., & Hyltenstam, K. (1999). Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 241-298). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (red.) (1999a). Sveriges sju inhemska språk. Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (1999b). Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 11-40). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K., Stroud, C., & Svonni, M. (1999). Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 41-97). Lund: Studentlitteratur.
  • Hyltenstam, K. (1999c). Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 98-137). Lund: Studentlitteratur.
  • Laino, J. (1999). Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om finska som minoritetsspråk. I K. Hyltenstam (red.) Sveriges sju inhemska språk (s. 138-204). Lund: Studentlitteratur.
  • Länsstyrelsen i Stockholms län & Sametinget (2013). Nationella minoriteter – rapport om tillämpning av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk 2012. http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2013/nationella-minoriteter-rapport-2012.pdf (2013-03-13)
  • Moseley, C. (red.) (2009). Atlas of the World’s Languages in Danger. Paris: UNESCO Publishing. http://www.unesco.org/culture/languages-atlas/index.php (2013-03-13)
  • Sverige. Sametinget (2003). Start för en offensiv samisk språkpolitik. http://www.sametinget.se/1511 (2013-03-13)
  • Sverige. Skolinspektionen (2012). I marginalen – En granskning av modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning i de nationella minoritetsspråken. http://www.skolinspektionen.se/Documents/Kvalitetsgranskning/min/kvalgr-min-samf.pdf (2013-03-13)
  • Sverige. Språkrådet (2012). Vanliga frågor om minoritetsspråk. http://www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_id=2119 (2013-03-13)

[1] ”lingivisticism” definieras här som ”språkligt grundat förtryck”.

[2] Samiska definieras här som ett språk med flera geografiskt skilda dialekter, då detta är det gängse synsättet som även kan användas inom språkvetenskapen (Hyltenstam, Stroud & Svonni, 1999:42f). Det bör noteras att ”samiska” åsyftar flera varieteter som  ur lingvistiskt perspektiv enligt Hyltenstam, Stroud och Svonni (1999:42f) mycket väl skulle kunna betecknas som olika språk. Ett identiskt resonemang gäller för romani (Fraurud & Hyltenstam, 1999).

[3] Ett annat namn på språket är ”romani chib”.

Pride-parad med skyltar på olika språk. Språklig mångfald FTW!

Pride-parad med skyltar på olika språk. Språklig mångfald FTW!
Foto: , CC-BY-SA 3.0.

Språkpolitiken har förbättrats. Men många utmaningar finns kvar att åtgärda. Nästa inlägg i min miniserie ”Rätten att tala” handlar om just dessa och vad Ung Pirat och Piratpartiet kan göra i frågan.

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng Pirat, språk, rätten till språk, minoritetsspråk, språkpolitik, minoritetsspråkspolitik, minoritet, minoriteter, identitet, kommunikation, kunskap, kultur, fri kultur, språkfrihet, lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, språklagen, samiska, Sametinget, samisk kutlur, samisk historia, finska, sverigefinska, meänkieli, dialekt, dialekter, varietet, varieteter, romani, romani chib, yiddisch, teckenspråk, teckenspråket, svenskt teckenspråk, rättighet, rättigheterUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokrati, toleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap, ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Bästa Jonas Hassen Khemiri: migration och välfärd går hand i hand

Maktens rutin. Våldets praktik. Alla bara gjorde sina jobb. Väktarna, poliserna, tulltjänstemännen, politikerna, folket.

Och här avbryter ni och säger: Men hur svårt är det att förstå? Alla måste ju följa Lagen. Och vi svarar: Men tänk om Lagen är olaglig?

Och ni säger: Allt handlar om prioriteringar och vi har faktiskt inte oändligt med tillgångar. Och vi svarar: Hur kommer det sig att det alltid finns pengar när resurssvaga ska förföljas, men aldrig pengar när resurssvaga ska försvaras?

*

Dessa fenomenala formuleringar är inte mina. De kommer från Dagens Nyheters viktigaste text på många månader, ”Bästa Beatrice Ask”, och tillhör Jonas Hassen Khemiri, eller kanske snarare alla de som drabbas av rasismen i Sverige idag. Tusentals har redan hyllat den. Själva Ask har givit respons (givetvis mjäkig, efter mjäkiga debattinsatsen igår, men hoppas det blir morgonsoffedebatt utan medieproblem).

”Intressant!”, kanske du tänker. Läs Khemiris text. Den är överlag fantastisk.

Jag håller inte med Khemiri. Inte helt. Om jag fortsätter utdraget ovan till nästa stycke kommer vi till min invändning:

Och ni säger: Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla? Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det.

Här nöjer sig Khemiri med bristen på ett ”klockrent svar” och hastar sedan humanistiska idéer. På detta ideologiska plan är vi helt eniga.

Men jag skulle vilja återgå till fotskrapandet och harklandet. Jag skulle vilja vända tillbaka in i pragmatismens tämligen trista och visionslösa – men likväl mycket övertygande – värld av siffror, logik och ekonomi.

Jag skulle vilja hitta det klockrena svaret.

Så klockrent kanske det inte blir. Men om ni nöjer er med  välgrundade, samhällsvetenskapliga och förnuftsbaserade resonemang om hur välfärdsstaten visst lär kunna kombineras med fri migration – snarare än nödvändigtvis Det Klockrena Svaret ™ på varför REVA ekonomiskt är dåligt: läs vidare.

Forskningen: ”migrationens är bra ekonomiskt”

”Krossa REVA!” Det håller forskningen med om. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv.
Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.

Ekonomer är ense: migration är bra.

Det är ekonomiskt bra för enskilda människor och hela samhällen.

Det är ekonomiskt bra för de människor som migrerar, för andra människor i ursprungslandet och för andra människor i mottagarlandet.

Skulle fri migration införas över hela världen skulle världsekonomin fördubblas.

För att konkretisera: flyr en flykting från Syrien till Sverige kommer det i längden i rent ekonomiska termer gynna flyktingen, gynna Syriens folk och gynna Sveriges folk.

Det här är inte något jag fantiserat hop på min kammare i något vackert hus på Södermalm (jag bor i en miljonprogramförort, om det nu skulle spela någon som helst roll). Det här är vedertagna, vetenskapliga teser, med gediget stöd i den forskning som gjorts på området migration.

För en citatlista som visar hur världsledande, trovärdiga och Nobelprisvinnande ekonomer ser på migration hänvisar jag till Migros sammanställning av trovärdiga ekonomers uttalanden.
För en mer fördjupad genomgång av ekonomisk teori rörande migration hänvisar jag till Johan Norberg och Fredriks Segerfeldts facklitterära verk Migrationens kraft.

Lita inte på mig – läs sanningen själva!

Logiken: ”migration är bra ekonomiskt”

"REVA är en reva i våra hjärtan". Och inte bara det - REVA är en reva i vår ekonomi!

”REVA är en reva i våra hjärtan”. Och inte bara det – REVA är en reva i vår ekonomi!

Det var vetenskapen. Nu till det sunda förnuftet, i form av lite elementär logik.

Utgångspunkt 1: Sverige behöver tillväxt framöver.

Utgångspunkt 2: Tillväxt förutsätter produktion.

Utgångspunkt 3: Produktion förutsätter människor.

Slutsats 1: Sverige behöver människor framöver.

So far so good.

(Bortsett från att någon miljövän kanske reagerar på påståendet att ”Sverige behöver tillväxt”. Märk väl, då, att jag inte specificerar vilken produktion tillväxten ska bestå av. Tillväxt behöver inte vara plastprylar, kolkraft, och massproduktion. Tillväxt kan lika gärna – eller hellre, förstås – vara miljövänligt jordbruk, ekoturism och grön energi.)

Sedan då? Vi låter logiken tåga vidare:

Utgångspunkt 4: Människor kan komma till Sverige på två sätt: genom födsel eller migration.

Utgångspunkt 5: Människor som föds i Sverige kostar generellt pengar i cirka 15-25 år (beroende på utbildningens längd), i form av barnbidrag, studiebidrag, gratis sjukvård, gratis utbildning, subventionerade ungdomsföreningar, och så vidare. Ibland kostar de pengar längre än sin utbildning, i form av socialbidrag och liknande.

Utgångspunkt 6: Människor som migrerar till Sverige kostar generellt inte pengar i 15-25 år, för de har oftast redan en utbildning. Ibland kostar de pengar längre än sin utbildning, i form av socialbidrag och liknande.

Slutsats 2: Människor som migrerar till Sverige innebär på kort sikt en mindre kostnad än människor som föds i Sverige.

Invandraring kostar mindre på kort sikt än barnafödsel.

Här kan vi egentligen stanna. Vi kan nöjt konstatera att ingen politiker inom SD, M, S eller något annat migrationsfientligt parti någonsin skulle föreslå förbud mot barnafödsel. Där är det uppenbart att rätten att föda barn är en mänsklig rättighet. Lika uppenbart borde det vara att rätten att fly från förtryck är en mänsklig rättighet – men det är det inte, för politikerna föder ofta barn, men har sällan flytt från förtryck. (Politikerna saknar tyvärr förmågan att leva sig in i andras situationer, som Khemiri så lysande förklarar.)

Men varför stanna här? Vi fortsätter!

Utgångspunkt 7: I det långa loppet kommer de flesta svenskar bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb o.s.v.).

Slutsats 3: I det långa loppet kommer barn bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb, skatt på konsumtion o.s.v.)

Slutsats 4: I det långa loppet kommer invandrare bidra ekonomiskt till samhället (genom arbete, skatteintäkter, nya företag, nya jobb, skatt på konsumtion o.s.v.)

Slutsats 5: Invandring kostar betydligt mindre på kort sikt än barnafödande, och på lång sikt är både invandring och barnafödande bra för ekonomin.

Så länge man inte menar att ”fritt barnafödande är oförenligt med tillväxt” kan man alltså knappast mena att ”fri migration är oförenligt med tillväxt”.

Ganska klockrent.

(Sen har vi ju dessutom 38 procent av EU:s budget att ösa ur om vi skulle vilja använda de pengarna till lite vettigare saker än bidrag till bönder.)

Humanismen: ”stoppa REVA – låt alla leva!”

Människovärdet är inte förhandlingsbart - men har verkligen MP försökt förhandla bort det? Den frågan behandlade jag i mitt förra inlägg. Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.

Människovärdet är inte förhandlingsbart – men har verkligen MP försökt förhandla bort det? Den frågan behandlade jag i mitt förra inlägg – läs det gärna.
Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.

Givetvis är ekonomiska skäl inte alls en primär anledning att kämpa för migrationsfrihet, eller ens en sekundär anledning. I första rummet kommer naturligtvis humanismen, medmänskligheten, friheten, toleransen, mångfalden, kärleken, livet, rättigheterna, och godheten. Allt det där Hassen Khemiri fullkomligt fantastiskt utgår ifrån i sitt fantastiska mästerverk. Sådana ideologiska resonemang har jag också först i ett par tidigare blogginlägg:

Ideologi måste vägleda politiken. Men däremot kan ekonomiska resonemang – som dem ovan – vara bra att ha, vid möte med kalla, cyniska, sifferknaprande politiker (*harkel*många moderater*harkel*).

Det var teorin. Nu till praktiken. Stockholmspolisens tillbakasteg häromveckan var blott ett litet, litet steg på frihetens mycket långa väg. REVA och den inhumana och kostsamma migrationspolitiken måste ju upphöra helt! Hur gör vi då?

Alla vi som tycker att alla människor har lika värde och rättigheter måste nu tillsammans stå upp inför valen 2014 – oavsett om vi är vänster, höger, pirat eller feminist eller någon blandning – för frihet, medmänsklighet och demokrati, mot REVA, utvisningar och dödspolitik.

Stoppa REVA – låt alla leva!

Chaplins tidlösa ord fortsätter inspirera. Jag är övertygad om att Chaplin varit en av REVA:s främsta motståndare, om han levt i Sverige idag. Låt oss fortsätta verka i denna humanistiska anda.

Pusha gärna ”Bästa Beatrice Ask”

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Kärlekens krafter måste enas mot hatets utvisningar

Stoppa REVA – låt alla leva! Det viktigaste först: skriv under namnlistan mot REVA!

Bor du i Stockholm? Kom isåfall på Grön Ungdoms flashmob i övermorgon onsdag 14 mars 17:00 utanför Rosenbad, eller deras uppföljnings-flashmob i T-Centralen 17:20. Och kom nu på torsdag 18:00 till Nya Rågsveds Folkets hus för stormöte (ordnat av Studenter mot rasism, men för alla REVA-motståndare oavsett ålder).

 Bor du i Göteborg? Kom isåfall på hearingen om REVA, som bl.a. Ung Pirat Göteborg anordnar. 8 april 18:00 på Hammarkullens Folkets hus, Hammarkulletorget 62 b. Politiker och jurister kommer finnas på plats. Vill du eller din organisation vara med och hjälpa till? Ni är varmt välkomna – skriv det i eventet!

Uppdatering 13 mars: Läs ”Bäste Beatrice Ask”, en fascinerande, fantastisk och fasansfull text av Jonas Hassen Khemiri riktad till Sveriges justitieminister. Läs den nu. Du kommer inte ånga dig.

Några av oss 2000 som demonstrerade i Stockholm. Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.

Några av oss 2000 som demonstrerade i Stockholm – i klassisk humanistisk anda.
Klicka på bilden eller här för att komma till ett fint bildspel med fler fria bilder.
Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.

Historiens vingslag svepte i förrgår över Sverige. Från Malmö i söder till Uppsala i norr gick människor ut i det kalla vintervädret och demonstrerade mot några av vår stats mest djävulska inslag – utvisningarna, REVA och Sveriges olagliga migrationspolitik. Tillsammans stod folket upp för frihet, tolerans och medmänsklighet.

I Stockholm var vi 2000 (SvD, SVD, SVT: text, film). I Malmö var de 1000 (SVT, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Skånskan). I Göteborg var de ”bara” 500 – men detta var å andra sidan deras andra REVA-demonstration på blott en vecka (GP). I Norrköping var de ”välbesökta” (Folkbladet). I Uppsala var de ”flera hundra” (Upsala Nya Tidning).

Kampen är givetvis inte över bara för att de rent rasistiska, folkrättsvidriga kontrollerna i tunnelbanan upphört av rena effektivitetsskäl. Det stora problemet – att flyktingar utvisas från sina liv i Sverige till död i ursprungsländerna – kvarstår.

Döden bryr sig inte om flyktingen fångades i tunnelbanen, på sin arbetsplats eller i ett av Migrationsverkets förvar.

I förr går var en stor dag. Rädda Barnens ungdomsförbund demonstrerade tillsammans med Röda Korsets ungdomsförbund och Ungdom mot Rasism. En tyngre trio har sällan anordnat någon demonstration i Stockholms historia. Anmärkningsvärt är även att alla möjliga partipolitiska organisationer deltog. RKU, Rättivsepartiet Socialisterna`och F! demonstrerade tillsammans med Piratpartiet, LUF och Grön Ungdom.

Har detta hänt förr? Någonsin?

Låt borgarna och sossarna delta!

Jonathan Macznik från LUF höll ett fantastiskt brandtal för friheten. Varför skulle han inte få göra det? Klicka på bilden eller här för att se fler bilder.

Jonathan Macznik från LUF höll ett fantastiskt brandtal för friheten. Varför skulle han inte få göra det? Klicka på bilden eller här för att se fler bilder.

Men en del blir inte glada över storheten i att vi äntligen förenas så brett för något vi alla kan stå för. Vissa blir arga. Vissa skrek ”hycklare! hycklare!” så att talen från CUF:s respektive LUF:s representanter knappt hördes.

Jag förstår ilskan över Alliansregeringens politik. Hade Billström (M), Pehrsson (FP) eller Danielsson (C) talat hade jag inte tvekat att kalla dem hycklare. Som regeringsmedlemmar har de all makt i världen att ändra regeringens olagliga, människorättsvidriga och folkrättsfrämmande politik.

Men det har inte CUF och LUF. CUF och LUF är fristående ungdomsförbund. De är inte C och FP. De har ingen makt över regeringen.

Däremot har de inflytande över C och FP. Och CUF och LUF använde sin medverkan igår till att utöva detta inflytande, genom att kräva att sina respektive partier förändrar sin politik.

Detta behövs. Hur ska vi annars få genomslag, om de migrationsvänliga medlemmarna i regeringspartierna alltid utesluts? Hur ska då regeringspartierna äntligen förändras?

”Men de behöver inte förändras – får vi en vänsterregering 2014 löser sig politiken ändå!”, kanske några av er som skrek ”hycklare!” tänker.

För det första håller jag inte principiellt med er: jag tycker det är principiellt fel att utesluta goda människor i en god kamp bara för att deras moderpartier är dåliga.

För det andra håller jag inte pragmatiskt med er: REVA och utvisningarna är inte endast ett resultat av Alliansens politik. REVA och utvisningarna startades och drevs på under socialdemokratisk regering. (Läs den Fokus-artikeln, alla! Och läs Torbjörn Jerlerup.) Och Socialdemokraterna har knappast bett om ursäkt för sin tidigare migrationspolitik, som på många sätt var precis lika vidrig som Alliansens.

Alliansen behöver därmed visst påverkas. Och Socialdemokraterna också, för den delen. Därför kan vi inte heller (som en lite mindre skara ville) vägra Socialdemokratiska studentförbundet, som deltog på demonstrationen, att delta i kampen. De behövs också!

Ska Miljöpartiet få delta?

MP hjärta REVA? En förenklad bild från demonstrationen.

Miljöpartiet är en helt annan femma. Här handlar det inte om ett fristående ungdomsförbund som kritiserat sitt partis politik. Här handlar det om partiet i sig som gått med på en migrationsöverenskommelse med Alliansen. Och här måste man hålla flera tankar i huvudet samtidigt:

  1. Överenskommelsen har inneburit många bra saker. Vård och skolgång till papperslösa samt återförenade flyktingfamiljer genom anhöringinvandring är mycket viktigt och gynnar i praktiken många flyktingar.
  2. Överenskommelsen har inneburit en riktigt dålig sak. Miljöpartiet har skrivit under på att utvisningarna ska fortsätta och effektiviseras – d.v.s. att REVA ska fortlöpa. Visst – överenskommelsen säger inget om att det ska ske på ett rasistiskt, privatlivskränkande sätt i tunnelbanan. Men återigen: hur avvisningarna sker spelar mindre roll. Det är inte framför allt rasismen och privatlivsintrången som är stötande med REVA; det är framför allt att människor överhuvudtaget utvisas, då utvisningarna går till diktaturer och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter (vilket de gör idag). Och att människor överhuvudtaget utvisas – det har Miljöpartiet skrivit under på.
  3. Hade inte överenskommelsen ingåtts vet ingen vad som hänt. Hade Alliansen gjort upp med SD, så politiken blivit ännu sämre? Hade Alliansen gjort upp med S, så politiken fortsatt vara lika illa (utan MP:s förbättringar för papperslösa och anhöriginvandring)? Hade MP lyckats bilda en överenskommelse med V, C, FP och KD istället, så att politiken potentiellt blivit bättre än med dagens överenskommelse?

Vi vet inte. Och jag har ingen aning om vad jag valt om jag haft makten över Miljöpartiets migrationspolitik år 2010.

Men oavsett om MP gjort fel eller inte är det uppenbart att de ha en god vilja. De vill ha migrationsfrihet. De vill inte behöva samarbeta med Alliansen. De har försökt med ett slags ”harm reduction” gentemot migrationspolitiken – det minst sämsta alternativet.

Samtidigt blir det väldigt märkligt när MP stoppar REVA-debatt i riksdagen av formalistiska skäl. Å andra sidan har de begärt en egen debatt, som inte utgår från REVA utan från Schengen. Jag vet inte vad som är mest korrekt; Fokus-artikeln stödjer MP:s tolkning. Det är dock märkligt att de av rent formalistiska skäl inte kan enas om debatten med V.

Tycker man MP gjort rätt bör de förstås få delta.

Tycker man MP gjort fel bör faktiskt MP ändå få delta. Därför att det ger oss möjlighet att påverka dem. Därför att de kan få insikt i de hemska konsekvenserna av deras legitimering av utvisningarna. Därför att de får se hur andra goda krafter resonerar.

Kampen för kärleken fortsätter!

Glädje och engagemang. Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.

Glädje och engagemang. Foto: Anders Henrikson, CC-BY 2.0.

Det finns en enda anledning till att vi trots ”hycklare”-ropen lyckades stå enade igår, från så vitt skilda håll inom politiken. Anledningen stavas humanism. Alltså inte den snäva ”humanism” som ordet definieras i Förbundet Humanisterna (med ateism och sådant inbakat i begreppet), utan den klassiska, tidlösa, grundläggande människosynen humanism.

Människosynen som säger att alla är lika värda. Människosynen som säger att alla har lika rätt till liv, frihet och trygghet. Människosynen som säger att de mänskliga rättigheterna måste sättas före allt – vare sig det är trångsynt nationalism eller ekonomiska överväganden.

Dessa idéer är på ett fundamentalt plan kopplat till att vara människa. Någonstans inom Billström, Ask eller Åkesson – djupt begravt under deras åratal av fördomar, idiotekonomiska överväganden eller uppövade cynism – finns även hos dem en förståelse. Även frihetens fiender har förmågan att förstå det fantastiska hos frihet.

Men de kommer inte göra det av sig själv. De kommer fortsätta utvisa människor till våld, förtryck och död – tills vi sätter stopp. Och det är inte de som har makten. Det är vi som har makten. Vi lever som fria medborgare i en fri demokrati. Det är ett privilegium. Till skillnad från våra humanistiska fränder i andra länder – eller våra papperslösa medmänniskor på Sveriges gator – kan vi protestera. Vi riskerar inget om vi håller oss inom lagens ramar. Skriv under Avaaz namnlista mot REVA. Stockholmare? Kom på Grön Ungdoms flashmob i övermorgon onsdag 14 mars 17:00 utanför Rosenbad, eller deras uppföljnings-flashmob i T-Centralen 17:20. Och kom nu på torsdag 18:00 till Nya Rågsveds Folkets hus för stormöte (ordnat av Studenter mot rasism, men för alla REVA-motståndare oavsett ålder)

Det finns en gräns där opinionsbildning allena inte räcker. Där lagens ramar blir för snäva. Där den semantiska skillnaden mellan ”lag” och ”rätt” blir så uppenbar att vi måste strunta i den första för att upprätthålla den andra. I en demokrati måste varje sådant brott – varje sådan situation – vara ett extremt undantag.

Ett sådant undantag är utvisningarna. Att skicka människor in i döden är ingen dussingfråga politiskt, viktig som t.ex. upphovsrätt, arbetslöshet eller andra för all del viktiga frågor. Migrationspolitiken är en fråga på liv och död. Att då – i en sann humanistisk, frihetlig och därmed givetvis fredlig anda – bryta mot lagen och riskera böter är inte omoraliskt. Det är i stället en väg till ett bättre samhälle.

”Vägra visa ID”, säger Leif GW, Dror Feiler och många andra. Det här är en mycket mild form av civil olydnad – den är i enlighet med Europakonventionen t.o.m. antagligen laglig. Just denna civila olydnad har vi att tacka för att människor i Stockholm idag kan ta sig till läkare för att bota sina livshotande sjukdomar, utan att hotas till livet av den stat som vill utvisa dem till deras hemländer.

Det är ett steg på vägen. Men vägen är lång. Vi kan inte vandra den ensamma. Alla måste sluta upp. Oavsett om du är pirat eller antipirat, vänster eller höger, liberal eller socialist, feminist eller jämställdist: nu är det dags att stå upp för människors rätt att leva.

Endast gemensamt kan vi krossa hatet, intoleransen och dödspolitiken.

Vår kärlek är alltid starkare än deras hat. Tillsammans är vi starkast!

Jag har länkat detta världshistoriens främsta tal för humanism tidigare. Och jag tänker fortsätta posta det, tills det Chaplin förespråkare är uppnått: en värld där mänskligheten gemensamt arbetar för mänsklighetens bästa, där friheten, medmänskligheten och upplysningen får råda.

Vi kan nå dit.

Pusha gärna inlägget

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Min första filmrecension på bloggen kommer här, efter att jag ikväll såg ”Palme” på biografen Victoria i Stockholm.

Palme

Lindström, Kristin; Lycander, Maud et al

Foto: "Oiving" på Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en

Olof Palme.
Foto: ”Oiving” på Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0

Palme tillhör det förflutna. Ett Sverige där den socialdemokratiska dominansen var grundlagd sedan årtionden, där en valförlust kom som en chock. För mig själv har Olof Palme framstått närmast som en mytologisk gestalt i den svenska politiken. Det är inte så märkligt. 9 år skiljer oss från varandra. Och efter Palmes liv har fokuset hamnat på hans död. Det är sorgligt att en av Sveriges främsta politikers gärning ska få mindre uppmärksamhet än en tarvlig mördares.

Men nu håller det på att vända. I och med Henrik Berggrens så hyllade biografi över Palme – som jag tyvärr ännu inte har läst – har en förnyad våg av intresse för människan Palme svept över Sverige. Som ett resultat av detta har den nya dokumentären Palme kommit ut, som gjort förvånansvärt väl i från sig på svenska biografer, för att vara just dokumentär. Det förtjänar den – filmen kombinerar skickligt intervjuer med allehanda framträdande gestalter som ännu är i livet, med inspelningar från Palmes egen tid (vilket givetvis behjälps av Palmes lysande retorik).

Vem var då Palme? Dokumentären sätter naturligt nog ljuset mycket på Palmes överklassbakgrund, som många i vänstern hånade honom för. Ett sådant klassperspektiv är visserligen intressant, men för någon som likt jag själv inte är socialist utan istället pirat, blir Palmes gärningar ur ett humanistiskt perspektiv mer spännande.

Olof Palme förklarade i ett gammalt intervjuklipp sig vara demokratisk socialist, en ideologisk tillhörighet formad av hur han sett såväl fattigdomen och orättvisan den ohejdade kapitalismen i USA ställt till med, som det förtryck och den ofrihet kommunistiska diktaturer förslavat sina folk under. Följaktligen kritiserade han såväl Sovjets övergrepp, som USA:s bombningar av civila i Vietnamn. Just detta med Vietnam, det jultal Palme höll i radio 1972, framstår som den absoluta höjden av hans modiga retorik. De ord Olof Palme yttrande tillhör de främsta en svensk statsminister uttalat:

Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Inte endast i fråga om Vietnamn var Palme en ovanligt uttalad västledare. Han tog även, tidigare en de flesta, en mycket stark ställning mot apartheid-systemet i Sydafrika, något som får översvallande beröm av självaste Desmond Tutu i filmen. Tutu går så långt som till att påstå att Palme antagligen bidrog till att det nya sydafrikanska ledarskapet inte började ägna sig åt omvänd rasism, utan istället valde den försoningens väg som apartheidbekämparna med Mandela i spetsen blivit så berömda för. Kanske låg Palmes främsta gärning just där.

Men Palmes politik hade också en mörk sida. Allra värst var nog IB. Åsiktsregistrering av tiotusentals svenska medborgare i statens och socialdemokratins regi, fullkomligen i strid med demokratisk lagstiftning och grundläggande respekt för mänskliga rättigheter, var ett faktum som för de initierade tydligen ska ha setts som ganska naturligt. Trots Jan Guillos och Peter Bratts modiga avslöjande och den uppenbara sanningen i deras påståenden, valde dock Palme att ljuga riksdagen, pressen och svenska folket rätt upp i ansiktet. Hans trovärdighet som ideologisk demokrat och hederlig politiker får sig onekligen en rejäl törn.

Klipp visas också i filmen från Palmes officiella statsbesök i Kuba, där kommunistisk diktatur nyligen införts. Här får vi se Palme ta emot folkets jubel och samtala med Fidel Castro, som en första västledare att besöka landet. Ingenstans i filmen ifrågasätts det uppenbara hyckleri som ligger i att tala om sig själv som ”demokratisk socialist” som avskyr förtryck utförd i kommunismens namn, för att sedan besöka, och därmed ge legitimitet åt, just en förtryckande kommuniststat. Märkligt.

Geijer-affären – som ju också är bioaktuell nu med Call girl – ges blott 1 minuts tid på skärmen, där det nämns att Palme och andra högt uppsatta socialdemokrater troligen höll varandra om ryggen, men att ingen fortfarande riktigt vet vad som händer. That’s it. Man hade önskat att en dokumentär som gör anspråk på att skilja Palmes hela liv skulle gräva djupare än så. Som vanligt hade jag själv gärna sett en dubbelt så lång film, men det är kanske inte kommersiellt gångbart.

Porträttet av Palme blir sammantaget ändå mångsidigt, där såväl de framstående delarna av hans internationella engagemang som hans klart dubbelmoraliska politiska agerande framkommer. Därtill skildras mängder av aspekter som jag själv inte tagit upp i denna mer politiska recension, från Palmes stundtals frånvarande, stundtals engagerade familjeliv till hans märkliga inhopp i Norrmalmstorgsdramat, som man inte riktigt förstår vad en statsminister överhuvudtaget hade att göra i.

Olof Palme var en komplex ledare, och hans livsverk framstår som ett lysande exempel både på hur man ska och inte ska göra inom olika områden. Mest relevant framstår idag hans antirasistiska pathos som; i ett Europa där nazister ånyo sitter i ett folkvalt parlament, där våldsamma högerextrema grupperingar misshandlar människor med rasistiska motiv, och där allt överhuvudtaget ter sig skrämmande likt 30-talet behövs mer sådant engagemang. Regissörerna verkar hålla med, då de avslutar filmen med ett citat angående detta från Palme själv. Jag följer deras exempel:

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig vunnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla – okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blåsa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa, men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

*

Kristina Lindström, Maud Lycander et al: Palme
St Paul Film AB, 2012
103 minuter

Andra recensioner/artiklar: SvDDNDN – DN – GPSydsvenskan – Expressen

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar
  2. ”Sociala medier” av Paul Ronge – spännande intervjusamling med olika personer verksamma inom sociala medier

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPalmeOlof Palme, ,,,, ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Det är dags att prata om Sverigedemokraterna på denna blogg.

Först till frågan om vad Sverigdemokraterna är; är det ett rasistiskt parti eller inte? SD har, som ofta påpekats av kritiker, rötter i nazismen. Detta är inte betydelselöst  – av den anledningen är risken för att det just bland SD finns nazism större än hos andra partier. Men däremot är rötterna i sig inget bra argument för att partiet skulle utmärka sig som ovanligt dåligt; Vänsterpartiet stödde länge kommunismen under Sovjettiden, och Moderaterna har sina rötter i ett parti som aktivt motverkade att fattiga och kvinnor skulle få rösta. Ingen skulle väl komma på tanken att motsätta sig Moderaterna idag beroende på det? (Vad gäller Vänsterpartiet finns de som gör just det idag, och betraktar V som lika illa som – eller värre än – SD.)

Mer relevant är att kolla på nutiden. Att det finns eller nyligen funnits enstaka extrema SD-politiker med uppenbara rasistiska värderingar stämmer – men sådana brukar uteslutas ur partiet. Däremot finns det något många debattörer verkar ha missat: SD som parti driver rasistiska sakpolitiska frågor. Som källa till detta har jag det 33-punkts-program Expressen publicerat, enligt uppgift antaget 2005 (Expressen har även skrivit bakgrundsinformation, där Åkesson säger att ”Programmet var lite för komplicerat för att användas i valrörelsen. Men vi står bakom hela programmet och det tror jag att våra väljare också gör”). Skulle 33-punkts-programmet formellt ha slopats av partiet – istället som det verkar enbart ha plockats bort från deras webbplats – kommentera gärna angående det. Faktum kvarstår dock isåfall att partiet så sent som 2006 officiellt hade dessa värderingar; 33-punkts-programmet är hursomhelst inte helt fabricerat av Expressen, då det refereras 21 oktober 2006 på en SD-blogg.

En av de 33 punkterna, punkt 18, innebär att invandrare som fått svenskt medborgarskap ska kunna utvisas om de begår grova brott; denna utvisning vid grov brottslighet gäller dock ej infödda svenska medborgare. Medborgarskapets rättigheter ska, enligt SD, således gälla olika beroende på människors härkomst – detta är rasism. (För blott ett par dagar sedan skrevs en insändare till Politiskt Inkorrekt, som menar på att SD inte tycker detta. Om det stämmer – och om SD heller aldrig tyckt detta – kan SD naturligtvis inte kritiseras för det.) Vidare innebär punkt 29 att invandrare inte ska få skicka sina barn till islamska skolor i sina ursprungsländer – då formuleringen ”hemländer” används i programmet, gäller detta förbud enbart människor som har invandrat till Sverige, inte infödda svenskar. Således vill SD att även här olika rättigheter ska gälla för olika medborgare beroende på härkomst – således driver SD även inom denna fråga en rasistisk politik.

Utöver dessa rasistiska ställningstaganden visar SD upp en mer allmän brist på respekt för mänskliga rättigheter. Punkt 25 och punkt 26 handlar om förbud mot vissa attribut tillhörande en viss religion (förbudet mot särskilda religiösa byggnader finns även i SD:s invandringspolitiska program, liksom förbud mot heltäckande slöjer för omyndiga elever i skolan samt förbud mot friskolor samt att enbart skolor som ”vilar på judeo-kristen grund” ska få stöd av stat/kommun). SD vill således inskränka religionsfriheten – alla ska inte längre, som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter talar om, ha rätt att ”utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor”. Dessa förslag är, såsom riktade mot en viss religion, inte rasism i ordets egentliga mening (som är strikt knutet till härkomst), men väl diskriminering grundat på människors åsikter – något som enligt mig är lika illa som diskriminering grundat på etnicitet.

I en motion till Riksdagen skriver Sverigedemokraternas hela riksdagsgrupp att invandrare för att kunna få medborgarskap måste bekräfta ”sin lojalitet med Sverige” (ett identiskt krav finns i SD:s invandringspolitiska program från 2007). Detta är inget annat än att tvinga på människor en åsikt, och således inskränka deras åsiktsfrihet. I bakgrundsartikeln i Expressen säger Åkesson att de som inte är lojala mot ”svenska intressen” ska kunna utvisas, och medger själv att det ”i viss utsträckning” är avskaffande av invandrares yttrandefrihet (och då lojalitet inte krävs av infödda medborgare är även det rasistiskt). Sverigedemokraterna klagar ibland på att deras egen yttrande-, åsikts- eller demonstrationsfrihet inskränks, eller att de blir censurerade, när andra försöker störa deras demonstrationer eller när media vägrar förmedla deras åsikter (det första fallet är tveksamt, det andra fallet är solklart inte alls censur; varje media bestämmer själv vad de ska publicera); därför är det anmärkningsvärt att SD vill så uppenbart inskränka åsiktsfriheten för andra.

Vidare visar SD ingen större hänsyn till rättsstatens grundläggande principer i ett av sina förslag. Punkt 7, som talar om att asylsökande ska avvisas vid minsta brott begånget (och som även finns i invandringspolitiska programmet), är enligt min uppfattning om inte rasistisk så väldigt hård (ska en människa som flytt tortyr i sitt hemland behöva återvända dit eftersom hen gick mot rött?) – men det värsta är Jimmie Åkessons relaterade kommentar, även den från Expressens artikel: ”Snattar en 15-åring ska hela familjen utvisas.”. Denna syn på brott går emot en av de mest fundamentala principerna i vårt rättssystem: den som begår ett brott är själv och ensam ansvarig för brottet. Det riktigt ironiska i det hela är förstås att SD så ofta säger sig stå för de svenska värderingarna gentemot religiöst grundad, osvensk lagstiftning- om något politiskt förslag av idag rimmar väl med sådan religiöst grundad lagstiftning som SD så ofta varnar för, är det nämligen just detta.

Jag har nu konstaterat att Sverigedemokraterna – som parti, märk väl, inte blott de enstaka virriga lokalpolitiker som figurerar i pressen med jämna mellanrum – är rasistiskt och saknar respekt för mänskliga rättigheter i stort. Nästa inlägg om Sverigedemokraterna handlar om hur en bör hantera det faktum att ett rasistiskt, människorättsfientligt parti kommit in i riksdagen.

UPPDATERING: det visar sig vid närmre efterforskning att den definition jag använder för begreppet ”rasism” ovan – det vill säga ”särskiljning  på grund av härkomst” är felaktig (enligt Nationalencyklopedin). Min definition stämmer bättre in på uttrycket ”rasdiskriminerande”. Jag har således inte funnit belägg för att Sverigedemokraterna är rasistiskt – Sverigedemokraterna är emellertid rasdiskriminerande. Det gör inte saken, ur mitt perspektiv, särskilt mycket bättre gällande SD:s anseende. För detaljer, se denna min kommentar i kommentarsfältet. Jag har på grund av detta ändrat rubriken (bytt ut ordet ”Rasistiska” mot ”Rasdiskriminerande”) men i övrigt inte ändrat inlägget; jag brukar bevara inlägg i sin ursprungliga form för att det speglar mitt dåvarande synsätt.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Sverigedemokraterna, SD, rasism, mänskliga rättigheter, diskriminering, likabehandling, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, yttrandefrihet, frihet, religionsfrihet, rättsstat, rättssäkerhet, invandring, medborgarskap, klädesfrihet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Året är 2059. Stora delar av Sverige är obeboeligt. Alla som vistas någon längre tid i landet löper stor risk för skada eller död. Vad som hänt? Kärnkraftsolycka. Krig. Klimatförändringar. Atombomsnedslag. Diktatur. Förorenat dricksvatten. Välj själv. Det spelar ingen roll – det väsentliga är att flera miljoner tidigare invånare i Sverige tvingas fly. Resten av Europa är lika drabbat av vad det nu är. Av en händelse blir Iran (numera en demokrati sedan USA:s, Obamas, ”seger” – ingen segrar i krig – för några decennier sedan) det land dit flest svenskar flyttar.

Men allt blir inte frid och fröjd. När svenskarna kommer fram till Iran är det en hel del administrativa processer som väntar. Migrationsverket tar flera månader på sig att handlägga vissa ärenden, och under tiden måste många familjer bo i bristfälliga, fängelseliknande hem, konstant under rädsla för att bli hemskickade till katastrofen. Vissa får avslag. För dem väntar kaoset, skadorna, döden. Vissa lyckas fly, och får hjälp av vänligt sinnade iranska medborgare att klara sig. Men den alltmer utökade jakten på människor som illegalt befinner sig i Iran kombinerat med den rejäla övervakning som införts gör det inte lätt att gömma sig för myndigheterna.

De som lyckas få tillåtelse att stanna i Iran har det naturligtvis svårt att pang-poff skapa sig ett helt nytt liv i ett helt nytt samhälle. Att få ett arbete är extra svårt för svenska invandrare med konstiga namn, samtidigt som svenskar konstant anklagas för att bara lata sig och leva gott på socialbidrag.

Det börjar talas om haveri i invandringspolitiken i Iran. Det släpps in – hör och häpna – för många svenskar, menar det nystartade partiet Irandemokraterna. Irandemokraterna säger sig verka för att ”bevara den iranska, viktiga, uråldriga kulturen, som vi alla är en del av”. ”Moskéer, böner och heltäckande klädsel är naturliga, självklara värden som vi måste rädda.” Irandemokraterna – ID – menar vidare att det nu plötsligt anländer massor av människor som inte tar till sig den iranska kulturen. Det talas om medborgartester; samtliga invandrare ska behöva fylla i ett frågeformulär (”Hur ofta bör en be varje dag?” ”Vilket kött är okej att bjuda på vid middagsbjudningar?”) för att få stanna kvar.

När svenskar som anländer börjar bygga massor av kyrkor med klocktorn väcks särskild avsky. ID förklarar att religionsfrihet naturligtvis är bra; dock representerar klocktorn den militana kristendomen, vars anhängare är kända för att mörda folk som vägrar gå med i religionen (som ID mycket riktigt påpeker finns det militana kristna grupperingar, och framförallt har det funnits det historiskt; korstågen har lämnat tydliga märken i världens medvetande, och de har skapat fördomar svåra att bli av med). Därför förbjuds klocktorn ganska snart efter att invandringen påbörjats i större skala, efter en folkomröstning.

Dessutom anförs argument för att helt hindra invandrarna från att få bo i Iran. ”Skulle du vilja ha några svenskar hemma i din lägenhet och behöva diska deras disk och tvätta deras kläder? Nä, tänkte väl inte det!” och ”Vi iranier som folkgrupp har länge byggt upp detta samhälle. Vi har sett till att vi har det så väl ställt som vi idag har det. Och så har de mage att komma hit och vilja ha socialbidrag och grejer, pengar vilka skulle kunna gå till våra pensionärers – de som byggt upp vårt land – ålderdomshem. Är det rätt att farfar får dålig mat när svensken får lyx och överflöd?” ”Problemen i Sverige är säkert överdrivna. De flesta s.k. ‘flyktingar’ vill bara ta del av vår välfärd.” ”De stjäl våra jobb!” (det sistnämnda paradoxalt nog varvat med ”De sitter bara hemma och är lata och vägrar ta ett jobb, betala skatt och därmed själva bidra lite till tillväxten!”)

ID-medlemmarnas främsta argument mot invandringen är dock den fara det innebär för landet: ”Svenskarna har en kultur av etanolintag i stor utsträckning i samband med kvällar och nätter. Detta medför en oerhört stor risk för oss. Vi kan inte längre gå ut trygga om kvällarna, utan får finna oss i att ett svenskt fyllo kan dyka upp i en mörk gränd och attackera en. Vuxna människor! För att inte tala om de skrämmande ungdomsgäng som drar omkring och väsnas, ofta efter att ha druckit mer än ett glas för mycket till matenn.”

————————————————————————————————

Gör nu ett test. Byt mentalt ut ”2059” mot ”2009” och ”svenskar” mot ”muslimer” eller ”iranier”, ”iranska” mot ”svenska”, ”kristendom” mot ”islam”, ”moskéer” mot ”kyrkor”, ”klocktorn” mot ”minareter”, ”korståg” mot ”jihad” och ”Irandemokraterna” mot ”Sverigedemokraterna”. Vad är den stora skillnaden i hemskhet mellan de olika texten, egentligen? Och vad är den stora skillnaden mellan texten och verkligheten som den är idag?

SD kommer troligen in i riksdagen nästa år. Vill verkligen  sverigedemokrater leva i det ovan beskrivna samhället? För det är så samhället skulle se ut om rollerna vora omvända. Antingen vill sverigedemokraterna det, eller så är de jävligt hycklande.

Att förtiga detta faktum är inte längre en möjlighet. Det ger dem bara goodwill i ögonen på den kanske tiondel av befolkningen som bara för att ”etablissemanget” undviker något gärna dras till det. Så jag tar debatten. Spikharry, Carina och Stefans SD blogg, Kent Ekeroth, Gammelsvensk, I mitt Sverige…, Varjager’s weblog och alla andra personer som sympatiserar med sverigedemokraterna: snälla, plocka fram era bästa argument och kommentera detta inlägg!

(Helt apropå anser jag att Obamas åsikt att krig ibland behövs för fred är kusligt likt ”Krig är fred” från 1984 och knappast passande en nobelpristagare i fred… Obama skulle nog inte säga så om det var han som på grund av Obamas och andra ledares beslut utsattes för livsfara.)

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »