Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘komik’

Khemiri på Kulturhuset: ”Jag tog stafettpinnen första biten. Sen hakade 5000 på.”

Det blåser humanistiska vindar över Sverige. Dessa vackra ord – glädjens ord, hoppets ord, framtidens ord – är inte mina. De är Jonas Hassen Khemiris, eller rättare sagt en av hans goda vänner, som postade dem på Facebook i samband med hans text (du har läst den). Orden återgavs av Khemiri på hans föreläsning på Kulturhuset i förr går. Här följer mitt referat från denna mycket spännande tillställning.

Åh, och just det: bor du i Stockholm bör du demonstrera imorgon söndag 15:00 på Sergels Torg för Beatrice Asks avgång.

”Bästa Beatrice Ask” hade redan blivit en modern klassiker då vi bänkade oss på hörsalen på Kulturhusets tredje våning i hjärtat av Stockholm. Trots att det bara gått 10 timmar sedan publiceringen hade alla läst den. Och det var ju passande: för föreläsaren var ingen mindre än Jonas Hassen Khemiri själv!

Hassen Khemiri gjorde inträde på scenen till åhörarnas spända förväntan och glädje. Hur skulle denna ordkonstens mästare lägga sina ord, denna kväll efter hans största litterära gärning hittils?

Vad som följde blev två timmar av sorg och glädje, skräck och skratt, förtvivlan och hopp.

Vad Khemiri berättade

Jonas Hassen Khemiri inledde med att berätta att han upplevt ett slentrianmässigt sätt att konfronteras med makt. Mycket av detta hade skett ”här i krokarna”, alltså i Stockholms innerstad. Ett exempel är när han åkte till skivaffären vid Sergels torg (här inflikade han att han måste ”framstå som 120 år gammal” med tanke på att han köper skivor på 2000-talet till allmänt skratt). Skivköpet blev en kamp mellan olika delar i hans kropp, då han försökte ”gå som en person som inte stjäl”. Målmedvetet – fast ändå inte. Han försökte sträcka sig efter en skriva på ett ”okriminellt” sätt. Absurditeten i hela den skickligt framförda redogörelsen fick många i publiken att skratta högljutt.

Sedan blev Khemiri mer allvarlig och menade på att blicken på honom som potentiellt kriminell var satt – och att den således kom någonstans ifrån. Han berättade att han är född och uppvuxen i innerstan vid Hornstull med medelklassföräldrar, och att han med denna bakgrund – och dessutom sitt kön – är medveten om att han har ”otroligt många privilegier”. Likväl har han drabbats av diskriminering, som då en polisbil stannade till utanför Stadsbiblioteket, två poliser hoppade ur, frågade hur hans kväll var och bad honom visa leg – men Khemiri ”normaliserade leg-visandet”. Detta var bara ett av många exempel Khemiri redogjorde för. Han sa sig själv inte veta hur många gånger det hänt honom att han behövt visa legitimation för att bevisa sin oskuld.

På något sätt ville Jonas Hassen Khemiri ändå inte initialt se det här som utseendebaserad diskriminering. Istället kopplade han samman den här sortens upplevelser  till ungdomen. Det handlade inte om hudfärg eller hårfärg utan om jeans (”typiskt jeansbärare att bli stoppade”, citerade han sardoniskt sitt yngre jags tankar, vilket fick stämningen att tillfälligt återvända till det skickligt humoristiska).

Sedan blev Khemiri äldre och en dag utanför Centralen frågade en vakt honom om leg. Efter att han snällt visat leg – för det har han alltid gjort vid förfrågan – drog vakten Khemiris arm bakom ryggen och satte honom i en pikétbuss för att han matchade signalement med någon. (Detta var alltså samma händelse som Khemiri tog upp i sin artikel, men att höra honom personligen berätta var ännu mer gripande och framför allt skrämmande.) Jonas Hassen Khemiris egen påföljande kommentar till händelsen berörde mig djupt: ”Det här är ingenting. Det slutade inte med att jag fick spö. Men kraften i folks blickar och tankar om ‘en till av dem som beter sig’ satte sig i mig.”

För oss som var på Kulturhuset berättade Khemiri något om situationen han inte skrivit i texten, eftersom han tyckte det lät så ”helt sjukt”: hur han kom loss. Inne i pikétbussen vid T-Centralen knackade han till slut på rutan och påkallade ordningsmannens uppmärksamhet. ”Ursäkta, ursäkta, jag tror ni tagit fel person” (i Kulturhuset tillade han med sedvanlig humoristisk precision: ”Jag är inte Malcolm X”). Förtvivlat försökte han  komma på något sätt att öka sin egen trovärdighet, och han kom på att han ju var student på Handelshögskolan!

Khemiris förklaring: ”Det var ju helt irrelevant egentligen. Men det kändes relevant.” Tyvärr hade han inte studentkortet, men ”jag hade mitt kopieringskort! Apropå att visa papper. Den laddar markörer, den visar ingenting. Men jag ba’ ‘ursäkta jag har ett kopieringskort från Handelshögskolan’ som om studerande till Handelshögskolan gjorde en immun mot att vara skum [skratt]. Det var förresten ett helt tomt papper, apropå att vara papperslös.”

Expressens Karin Olsson, som ledde föreläsningen genom att ställa frågor till Khemiri och lyfta olika aspekter av hans författarskap, kom sedan med ett intressant inlägg: ”Frågor om normalitet och svenskhet går igenom i nästan allt du skriver, bland annat i Jag ringer mina bröder; nu uppsatt som pjäs. Där blir huvudpersonen nästan paranoid efter ett terrorattentat. Han börjar blanda samman sin egen spegelbild men en skurks, en terrorists. Det handlar ofta om hur gemenskaper återskapas: hur vi skapar ett vi. Och också ett de.”

Svaret från Jonas Hassen Khemiri inleddes med poängterandet att titelns ”bröder” inte är fysiska bröder utan huvudpersonens gemenskap, ofta kvinnor. Läsaren får lära känna honom genom hans kollektiv. Det hela började med en DN-artikel sex dagar efter dådet i Stockholm 2010. ”Nu är ondskan här” hördes ofta i debatten, som var väldigt polariserande. Tydligen fanns ondskan inte här innan. Det uppstod en press på invandrare att bete sig på något sätt efter dådet, och detta speglas i boken av huvudpersonens råd till sin ”bröder”. Råden är i sig motsägelsefulla [egen reflektion: detta kanske kan ses som dubbelbestraffning?], och boken behandlar hur man hanterar värld där man är utelämnad åt andras blickar. Hassen Khemiri tyckte det var ”skitkul” att se den på teater, hur ”ord faktiskt äger rum, tar plats i ett rum”. Premiär skedde i januari.

”Hur ser du på din roll i offentligheten? Du är språkligt medveten och du har ett starkt samhällspathos. Ser du dig främst som en ‘skrivande aktivist’ eller som en ‘tillbakadragen författare’?” blev Olssons nästa fråga. Svar: ”Jag har aldrig känt mig som en aktivist. Jag är en feg person som inte riktigt vet vad jag tycker. Texter jag skrivar jag blir nöjd med har ofta ett slags ambivalens. Jag intresserar mig mycket för normalitet – hur mycket det gör med människor. Hur mycket betydelse har blickar?”

Apropå normalitet kom Khemiri in på begreppet normal roman: ”Skulle jag skriva en sådan skulle jag skriva om något jag inte kan i 250 sidor tredje person imperfekt.” Detta motiverade det udda valet av form för Jag ringer mina bröder, som snarare utgör ett manus än en klassisk romanskildring av normalitet. Khemiri har för sig själv formulerat ämnen han blivit ”klar” med. ”Nu är jag klar med rasism, diskriminering, frånvarande pappor, livet och kärleken. Nu ska jag bara skriva om det andra… det finns ingenting kvar.” Skrattet flödade.

Khemiri signerar bok efter föreläsning. Undertecknad närapå svimmar över att få möta sin nya litterära idol.

Khemiri signerar bok efter föreläsningen på Kulturhuset. Undertecknad närapå svimmar över att få möta sin nya litterära idol.

Olsson tog därpå upp hur Khemiri ofta lämnar luckor för förvirring och komplexitet. I ”Bästa Beatrice Ask” tar han upp vad Karin Olsson kallade ett ”grundläggande problem eller svårt avvägande”: hur vi ska kunna kombinera sociala skyddsnät med att välkomna andra. ”Långt ifrån alla skulle bjuda på den komplexiteten och visa på en svårighet, men det gör du. Du leker men lämnar alltid en lucka även skönlitterärt. Varför?”

”Det är det ärligaste sättet att beskriva min värld. Fiktionen eller ens ord är mycket smartare än en själv. Jag tror inte jag har koll på vad jag ska skriva.” [För mig är just detta det enda jag kritiserar i Khemiris text. Läs gärna här.]

(”Du stör andra.” Orden var inte Olssons eller Khemiris utan en arrangörs. Han pekade på min bärbara dator jag skrivit ovanstående på, så jag la snällt ihop den. Således blev resten av mina anteckningar betydligt mer fragmentariska, och citaten inte exakta återgivningar eftersom jag inte hade möjlighet att skriva ned orden exakt där och då jag hörde dem.)

”Det blåser en humanistisk vind genom Sverige, även om den inte avspeglas i landets politik.” Så reciterade Jonas Hassen Khemiri en av sina vänners statusuppdatering på Facebook. Vad gäller diskrepansen med politiken drog Jonas Hassen Khemiri en parallell mellan hur Ny Demokrati tidsmässigt hängde samman med Lasermannen, och hur Sverigedemokraterna tidsmässigt hängde samman med skytten i Malmö. Det oroar. Men samtidigt finns sådant som ger hopp. Jonas Hassen Khemiri hade på senare tid märkt av en större förståelse för ”svenskhetens plasticitet”.

Han berättade också hur ”inspirerad och förvånad” han var över spridningen nätet av texten, komplett med rolig recitering av dialog med en närstående: ”- Kolla, den har 50 000 delningar på Facebook! – Jaja, gå och lägg dig.” [Nu har den blivit mest delade i Sverige någonsin och fått 150 000 rekommendationer. Och fortsätter spridas.] Jonas Hassen Khemiri liknade sin artikel, hashtagen #bästabeatrice på Twitter [missa inte Al-Jazeeras sammanställning!] och alla berättelser om diskriminering som spridits de senaste dagarna med ett maratonlopp: ”Jag skrev texten och sprang 200 meter. Jag tog stafettpinnen första biten. Sedan stod 5000 personer bakom mig, redo att ta över.” Sådant väcker hopp.

Ganska stark upprördhet yttrades också, om än alltid i ett mycket behärskat och nyanserat ordalag. Khemiri berättade hur fruktansvärda han tyckte Asks kommentarer om att den strukturella diskrimineringen endast var ”personliga upplevelser”, hur han gråtit när han läst dem första gången [detta kan mycket väl bli en av 10-talets viktigaste enskilda känsloreaktioner, tror jag].

Författaren förtäljde även vilken grundläggande nivå han fått lägga sina besök runtom i landet på när han föreläste om ”Ett öga rött”. Nej, den handlar inte om invandrare (personerna är födda i Sverige). Nej, han kunde inte föra en talan för hundratusentals människor.

Riktigt konfunderad blev han över en viss recension i pressen, som liknade Khemiris kulturella verk vid att ”hålla ner en mikrofon i förorten”. Liknelsens skumhet framgick med all önskvärd tydlighet då Khemiri fysiskt illustrerade den med sina händer, som han höll upp som mikrofonen. Hur tänkte recensenten, var Khemiri och andra kulturellt/medialt framstående (t.ex. recensenten själv) nödvändigtvis och definitionsmässigt folk utanför och ovan förorten som kunde undersöka vad förorten tyckte – ”förorten”, som om alla i förorten tyckte likadant?

I sin antirasistiska gärning – och inte minst nu med ”Bästa Beatrice Ask” – känner Khemiri det som att han blir ”sammankopplad med världen”. Han berättade om den ensamhet han tidigare upplevt, som i och med författarskapet ersatts av en gemenskap. Detta har ”förändrat mitt liv”, sa Khemiri. Denna gemenskap yttrar sig inte endast här och nu: när han läser vad humanistiska tänkare tänkt tidigare i världshistorien upplever han det som en ”viskning från en tidigare tid”.

REVA dödar stadens blodomlopp: tunnlarna, tunnelbanan, möjligheten att färdas mellan stadens olika delar. Om detta talade Khemiri en del. Han talade också – apropå de många humoristiska inslagen under kvällen – om humor kontra allvar, och menade att ”humor är sylten man lägger medicinen i”. Han spann vidare på temat om hur ord används, och sa att detta i själva verket är Apatiska för nybörjares egentliga tema (inte ensamkommande flyktingbarn). Sådana kulturella uttryck, menar Khemiri, kan fungera som en ”nödutgång till en annan värld”.

De kan också ha ”jäkligt starka subversiva budskap”, som just ”Bästa Beatrice Ask” Khemiri avslutade föreläsningen med högläsning av slutet av sin text, vilket jag delvis filmade (se videoklippet ovan). Sedan – efter bokköp, boksignering, och en kort pratstund med Khemiri själv i egen hög person (jag svimmade nästan av lycka) – fick er nöjda bloggare bege sig hemåt.

Nu måste vi ta över

Aktivist utklädd till Beatrice Ask. På gemensam aktion av Ung Pirat och Grön Ungdom utanför Rosenbad. Imorgon kräver vi Asks avgång (se nedan)!

Aktivist utklädd till Beatrice Ask. På gemensam aktion av Ung Pirat och Grön Ungdom utanför Rosenbad. Imorgon kräver vi Asks avgång (se nedan)!

”Texten talar för mig”, sa Khemiri när media ville para ihop honom med Ask i morgonsoffan i TV. En fullt legitim inställning från en författare som i grunden inte är aktivist utan – som han sa till mig då han signerade min bok – någon som bidrar till kampen via skrivandet allena.

Khemiri har gjort sitt. Nu måste vi ta över.

Dagens Nyheter talar om starten för en ny antirasistisk rörelse.

Vi måste tillsammans bli den rörelsen.

6 procent röstade på SD. De flesta knappast främst av genuint främlingsfientliga skäl – utan snarare för att bruket lagts ned, för att alla försvunnit till Stockholm, för att ”etablissemanget” inte anses göra något åt problem som inte har ett dyft med migration (men med arbetslöshet, kriminalitet, segregation o.s.v.) att göra. Då växer misstron mot systemet – och då blir människan väldigt mottaglig för rasistiskt grundade tankegångar.

80 procent röstade på Alliansen eller Socialdemokraterna. Säkert hör många av er som läser detta till denna stora skara svenskar. Jag tror förstås inte ni alls nödvändigtvis är lika migrationskritiska som partierna ni röstade på. Jag tror ni bara inte tänkte så mycket på migrationspolitik när ni stod vid valurnan för knappt tre år sedan. Jag tror ni tänkte mer på vård, skola och omsorg, på skatter och bidrag, på ekonomi och statsmannaskap och RUT-avdrag och ROT-avdrag och massor av andra frågor som är genuint viktiga.

Men inte lika viktiga som asylpolitiken.

Ingen dör om ROT-avdraget sänks eller höjs eller avskaffas. Ingen dör om skolan fortsätter fungera suboptimalt. Ingen dör ens om Sverige byter finansminister.

Men idag dör människor för migrationspolitiken. Idag dör människor av våld, tortyr eller dödsstraff i diktaturer. Idag dör människor av svält, fattigdom eller miljökatastrofer oavsett statsskick.

Idag utvisar Sverige människor till dessa diaboliska förhållanden.

I praktiken hjälper svenska staten diktaturer att verkställa dödsdomar, genom att tvinga flyktingar in i dödens riken – precis som när Sverige utvisade judar till Nazityskland på 1930-talet.

Det här vill nog ingen. Inte ens Ask vill att folk ska dödas av diktaturer. Men politikerna och tjänstemännen inser inte att det är just det Sverige hjälper till med. Systemet rullar bara på. Det kommer det fortsätta göra – tills vi i demokratisk ordning sätter stopp för det.

Vi lever i en fri demokrati. Det är ett privilegium. Vi kan inte stillatigande åse våra folkvaldas ignorans och våra byråkraters lagbrott då människor dör. Vi måste enas.

Det här är så mycket större än partipolitiken. Det handlar om livet självt.

Imorgon 15:00 samlas vi på Sergels Torg för att gemensamt tåga till Rosenbad. Detta ska fortsätta varje söndag, fram tills dess att REVA är upprivet, Ask är avsatt och migrationspolitiken mer human. Bor du inte i Stockholm? Skriv under och sprid namninsamlingen hos Avaaz. Engagera ditt parti i kampen mot REVA (oavsett vilket det är; det behöver förstås inte vara lika mäktigt som Miljöpartiet, som nu tvekar om sin överenskommelse med regeringen) eller engagera dig i en förening (t.ex. Rädda Barnens ungdomsförbund, Röda korsets ungdomsförbund eller Ungdom mot Rasism om du är ung, eller FARR om du inte är det). Skriv en insändare till din lokaltidning. Fler förslag på hur du kan bidra till friheten finns i mitt förra inlägg.

För bidra, det måste vi alla. Utvisningarna får inte fortsätta. Hatet får inte fortsätta. Döden får inte fortsätta. Krossa REVA – låt alla leva!

Pusha gärna Khemiris högläsning

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »