Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Humor’

Khemiri på Kulturhuset: ”Jag tog stafettpinnen första biten. Sen hakade 5000 på.”

Det blåser humanistiska vindar över Sverige. Dessa vackra ord – glädjens ord, hoppets ord, framtidens ord – är inte mina. De är Jonas Hassen Khemiris, eller rättare sagt en av hans goda vänner, som postade dem på Facebook i samband med hans text (du har läst den). Orden återgavs av Khemiri på hans föreläsning på Kulturhuset i förr går. Här följer mitt referat från denna mycket spännande tillställning.

Åh, och just det: bor du i Stockholm bör du demonstrera imorgon söndag 15:00 på Sergels Torg för Beatrice Asks avgång.

”Bästa Beatrice Ask” hade redan blivit en modern klassiker då vi bänkade oss på hörsalen på Kulturhusets tredje våning i hjärtat av Stockholm. Trots att det bara gått 10 timmar sedan publiceringen hade alla läst den. Och det var ju passande: för föreläsaren var ingen mindre än Jonas Hassen Khemiri själv!

Hassen Khemiri gjorde inträde på scenen till åhörarnas spända förväntan och glädje. Hur skulle denna ordkonstens mästare lägga sina ord, denna kväll efter hans största litterära gärning hittils?

Vad som följde blev två timmar av sorg och glädje, skräck och skratt, förtvivlan och hopp.

Vad Khemiri berättade

Jonas Hassen Khemiri inledde med att berätta att han upplevt ett slentrianmässigt sätt att konfronteras med makt. Mycket av detta hade skett ”här i krokarna”, alltså i Stockholms innerstad. Ett exempel är när han åkte till skivaffären vid Sergels torg (här inflikade han att han måste ”framstå som 120 år gammal” med tanke på att han köper skivor på 2000-talet till allmänt skratt). Skivköpet blev en kamp mellan olika delar i hans kropp, då han försökte ”gå som en person som inte stjäl”. Målmedvetet – fast ändå inte. Han försökte sträcka sig efter en skriva på ett ”okriminellt” sätt. Absurditeten i hela den skickligt framförda redogörelsen fick många i publiken att skratta högljutt.

Sedan blev Khemiri mer allvarlig och menade på att blicken på honom som potentiellt kriminell var satt – och att den således kom någonstans ifrån. Han berättade att han är född och uppvuxen i innerstan vid Hornstull med medelklassföräldrar, och att han med denna bakgrund – och dessutom sitt kön – är medveten om att han har ”otroligt många privilegier”. Likväl har han drabbats av diskriminering, som då en polisbil stannade till utanför Stadsbiblioteket, två poliser hoppade ur, frågade hur hans kväll var och bad honom visa leg – men Khemiri ”normaliserade leg-visandet”. Detta var bara ett av många exempel Khemiri redogjorde för. Han sa sig själv inte veta hur många gånger det hänt honom att han behövt visa legitimation för att bevisa sin oskuld.

På något sätt ville Jonas Hassen Khemiri ändå inte initialt se det här som utseendebaserad diskriminering. Istället kopplade han samman den här sortens upplevelser  till ungdomen. Det handlade inte om hudfärg eller hårfärg utan om jeans (”typiskt jeansbärare att bli stoppade”, citerade han sardoniskt sitt yngre jags tankar, vilket fick stämningen att tillfälligt återvända till det skickligt humoristiska).

Sedan blev Khemiri äldre och en dag utanför Centralen frågade en vakt honom om leg. Efter att han snällt visat leg – för det har han alltid gjort vid förfrågan – drog vakten Khemiris arm bakom ryggen och satte honom i en pikétbuss för att han matchade signalement med någon. (Detta var alltså samma händelse som Khemiri tog upp i sin artikel, men att höra honom personligen berätta var ännu mer gripande och framför allt skrämmande.) Jonas Hassen Khemiris egen påföljande kommentar till händelsen berörde mig djupt: ”Det här är ingenting. Det slutade inte med att jag fick spö. Men kraften i folks blickar och tankar om ‘en till av dem som beter sig’ satte sig i mig.”

För oss som var på Kulturhuset berättade Khemiri något om situationen han inte skrivit i texten, eftersom han tyckte det lät så ”helt sjukt”: hur han kom loss. Inne i pikétbussen vid T-Centralen knackade han till slut på rutan och påkallade ordningsmannens uppmärksamhet. ”Ursäkta, ursäkta, jag tror ni tagit fel person” (i Kulturhuset tillade han med sedvanlig humoristisk precision: ”Jag är inte Malcolm X”). Förtvivlat försökte han  komma på något sätt att öka sin egen trovärdighet, och han kom på att han ju var student på Handelshögskolan!

Khemiris förklaring: ”Det var ju helt irrelevant egentligen. Men det kändes relevant.” Tyvärr hade han inte studentkortet, men ”jag hade mitt kopieringskort! Apropå att visa papper. Den laddar markörer, den visar ingenting. Men jag ba’ ‘ursäkta jag har ett kopieringskort från Handelshögskolan’ som om studerande till Handelshögskolan gjorde en immun mot att vara skum [skratt]. Det var förresten ett helt tomt papper, apropå att vara papperslös.”

Expressens Karin Olsson, som ledde föreläsningen genom att ställa frågor till Khemiri och lyfta olika aspekter av hans författarskap, kom sedan med ett intressant inlägg: ”Frågor om normalitet och svenskhet går igenom i nästan allt du skriver, bland annat i Jag ringer mina bröder; nu uppsatt som pjäs. Där blir huvudpersonen nästan paranoid efter ett terrorattentat. Han börjar blanda samman sin egen spegelbild men en skurks, en terrorists. Det handlar ofta om hur gemenskaper återskapas: hur vi skapar ett vi. Och också ett de.”

Svaret från Jonas Hassen Khemiri inleddes med poängterandet att titelns ”bröder” inte är fysiska bröder utan huvudpersonens gemenskap, ofta kvinnor. Läsaren får lära känna honom genom hans kollektiv. Det hela började med en DN-artikel sex dagar efter dådet i Stockholm 2010. ”Nu är ondskan här” hördes ofta i debatten, som var väldigt polariserande. Tydligen fanns ondskan inte här innan. Det uppstod en press på invandrare att bete sig på något sätt efter dådet, och detta speglas i boken av huvudpersonens råd till sin ”bröder”. Råden är i sig motsägelsefulla [egen reflektion: detta kanske kan ses som dubbelbestraffning?], och boken behandlar hur man hanterar värld där man är utelämnad åt andras blickar. Hassen Khemiri tyckte det var ”skitkul” att se den på teater, hur ”ord faktiskt äger rum, tar plats i ett rum”. Premiär skedde i januari.

”Hur ser du på din roll i offentligheten? Du är språkligt medveten och du har ett starkt samhällspathos. Ser du dig främst som en ‘skrivande aktivist’ eller som en ‘tillbakadragen författare’?” blev Olssons nästa fråga. Svar: ”Jag har aldrig känt mig som en aktivist. Jag är en feg person som inte riktigt vet vad jag tycker. Texter jag skrivar jag blir nöjd med har ofta ett slags ambivalens. Jag intresserar mig mycket för normalitet – hur mycket det gör med människor. Hur mycket betydelse har blickar?”

Apropå normalitet kom Khemiri in på begreppet normal roman: ”Skulle jag skriva en sådan skulle jag skriva om något jag inte kan i 250 sidor tredje person imperfekt.” Detta motiverade det udda valet av form för Jag ringer mina bröder, som snarare utgör ett manus än en klassisk romanskildring av normalitet. Khemiri har för sig själv formulerat ämnen han blivit ”klar” med. ”Nu är jag klar med rasism, diskriminering, frånvarande pappor, livet och kärleken. Nu ska jag bara skriva om det andra… det finns ingenting kvar.” Skrattet flödade.

Khemiri signerar bok efter föreläsning. Undertecknad närapå svimmar över att få möta sin nya litterära idol.

Khemiri signerar bok efter föreläsningen på Kulturhuset. Undertecknad närapå svimmar över att få möta sin nya litterära idol.

Olsson tog därpå upp hur Khemiri ofta lämnar luckor för förvirring och komplexitet. I ”Bästa Beatrice Ask” tar han upp vad Karin Olsson kallade ett ”grundläggande problem eller svårt avvägande”: hur vi ska kunna kombinera sociala skyddsnät med att välkomna andra. ”Långt ifrån alla skulle bjuda på den komplexiteten och visa på en svårighet, men det gör du. Du leker men lämnar alltid en lucka även skönlitterärt. Varför?”

”Det är det ärligaste sättet att beskriva min värld. Fiktionen eller ens ord är mycket smartare än en själv. Jag tror inte jag har koll på vad jag ska skriva.” [För mig är just detta det enda jag kritiserar i Khemiris text. Läs gärna här.]

(”Du stör andra.” Orden var inte Olssons eller Khemiris utan en arrangörs. Han pekade på min bärbara dator jag skrivit ovanstående på, så jag la snällt ihop den. Således blev resten av mina anteckningar betydligt mer fragmentariska, och citaten inte exakta återgivningar eftersom jag inte hade möjlighet att skriva ned orden exakt där och då jag hörde dem.)

”Det blåser en humanistisk vind genom Sverige, även om den inte avspeglas i landets politik.” Så reciterade Jonas Hassen Khemiri en av sina vänners statusuppdatering på Facebook. Vad gäller diskrepansen med politiken drog Jonas Hassen Khemiri en parallell mellan hur Ny Demokrati tidsmässigt hängde samman med Lasermannen, och hur Sverigedemokraterna tidsmässigt hängde samman med skytten i Malmö. Det oroar. Men samtidigt finns sådant som ger hopp. Jonas Hassen Khemiri hade på senare tid märkt av en större förståelse för ”svenskhetens plasticitet”.

Han berättade också hur ”inspirerad och förvånad” han var över spridningen nätet av texten, komplett med rolig recitering av dialog med en närstående: ”- Kolla, den har 50 000 delningar på Facebook! – Jaja, gå och lägg dig.” [Nu har den blivit mest delade i Sverige någonsin och fått 150 000 rekommendationer. Och fortsätter spridas.] Jonas Hassen Khemiri liknade sin artikel, hashtagen #bästabeatrice på Twitter [missa inte Al-Jazeeras sammanställning!] och alla berättelser om diskriminering som spridits de senaste dagarna med ett maratonlopp: ”Jag skrev texten och sprang 200 meter. Jag tog stafettpinnen första biten. Sedan stod 5000 personer bakom mig, redo att ta över.” Sådant väcker hopp.

Ganska stark upprördhet yttrades också, om än alltid i ett mycket behärskat och nyanserat ordalag. Khemiri berättade hur fruktansvärda han tyckte Asks kommentarer om att den strukturella diskrimineringen endast var ”personliga upplevelser”, hur han gråtit när han läst dem första gången [detta kan mycket väl bli en av 10-talets viktigaste enskilda känsloreaktioner, tror jag].

Författaren förtäljde även vilken grundläggande nivå han fått lägga sina besök runtom i landet på när han föreläste om ”Ett öga rött”. Nej, den handlar inte om invandrare (personerna är födda i Sverige). Nej, han kunde inte föra en talan för hundratusentals människor.

Riktigt konfunderad blev han över en viss recension i pressen, som liknade Khemiris kulturella verk vid att ”hålla ner en mikrofon i förorten”. Liknelsens skumhet framgick med all önskvärd tydlighet då Khemiri fysiskt illustrerade den med sina händer, som han höll upp som mikrofonen. Hur tänkte recensenten, var Khemiri och andra kulturellt/medialt framstående (t.ex. recensenten själv) nödvändigtvis och definitionsmässigt folk utanför och ovan förorten som kunde undersöka vad förorten tyckte – ”förorten”, som om alla i förorten tyckte likadant?

I sin antirasistiska gärning – och inte minst nu med ”Bästa Beatrice Ask” – känner Khemiri det som att han blir ”sammankopplad med världen”. Han berättade om den ensamhet han tidigare upplevt, som i och med författarskapet ersatts av en gemenskap. Detta har ”förändrat mitt liv”, sa Khemiri. Denna gemenskap yttrar sig inte endast här och nu: när han läser vad humanistiska tänkare tänkt tidigare i världshistorien upplever han det som en ”viskning från en tidigare tid”.

REVA dödar stadens blodomlopp: tunnlarna, tunnelbanan, möjligheten att färdas mellan stadens olika delar. Om detta talade Khemiri en del. Han talade också – apropå de många humoristiska inslagen under kvällen – om humor kontra allvar, och menade att ”humor är sylten man lägger medicinen i”. Han spann vidare på temat om hur ord används, och sa att detta i själva verket är Apatiska för nybörjares egentliga tema (inte ensamkommande flyktingbarn). Sådana kulturella uttryck, menar Khemiri, kan fungera som en ”nödutgång till en annan värld”.

De kan också ha ”jäkligt starka subversiva budskap”, som just ”Bästa Beatrice Ask” Khemiri avslutade föreläsningen med högläsning av slutet av sin text, vilket jag delvis filmade (se videoklippet ovan). Sedan – efter bokköp, boksignering, och en kort pratstund med Khemiri själv i egen hög person (jag svimmade nästan av lycka) – fick er nöjda bloggare bege sig hemåt.

Nu måste vi ta över

Aktivist utklädd till Beatrice Ask. På gemensam aktion av Ung Pirat och Grön Ungdom utanför Rosenbad. Imorgon kräver vi Asks avgång (se nedan)!

Aktivist utklädd till Beatrice Ask. På gemensam aktion av Ung Pirat och Grön Ungdom utanför Rosenbad. Imorgon kräver vi Asks avgång (se nedan)!

”Texten talar för mig”, sa Khemiri när media ville para ihop honom med Ask i morgonsoffan i TV. En fullt legitim inställning från en författare som i grunden inte är aktivist utan – som han sa till mig då han signerade min bok – någon som bidrar till kampen via skrivandet allena.

Khemiri har gjort sitt. Nu måste vi ta över.

Dagens Nyheter talar om starten för en ny antirasistisk rörelse.

Vi måste tillsammans bli den rörelsen.

6 procent röstade på SD. De flesta knappast främst av genuint främlingsfientliga skäl – utan snarare för att bruket lagts ned, för att alla försvunnit till Stockholm, för att ”etablissemanget” inte anses göra något åt problem som inte har ett dyft med migration (men med arbetslöshet, kriminalitet, segregation o.s.v.) att göra. Då växer misstron mot systemet – och då blir människan väldigt mottaglig för rasistiskt grundade tankegångar.

80 procent röstade på Alliansen eller Socialdemokraterna. Säkert hör många av er som läser detta till denna stora skara svenskar. Jag tror förstås inte ni alls nödvändigtvis är lika migrationskritiska som partierna ni röstade på. Jag tror ni bara inte tänkte så mycket på migrationspolitik när ni stod vid valurnan för knappt tre år sedan. Jag tror ni tänkte mer på vård, skola och omsorg, på skatter och bidrag, på ekonomi och statsmannaskap och RUT-avdrag och ROT-avdrag och massor av andra frågor som är genuint viktiga.

Men inte lika viktiga som asylpolitiken.

Ingen dör om ROT-avdraget sänks eller höjs eller avskaffas. Ingen dör om skolan fortsätter fungera suboptimalt. Ingen dör ens om Sverige byter finansminister.

Men idag dör människor för migrationspolitiken. Idag dör människor av våld, tortyr eller dödsstraff i diktaturer. Idag dör människor av svält, fattigdom eller miljökatastrofer oavsett statsskick.

Idag utvisar Sverige människor till dessa diaboliska förhållanden.

I praktiken hjälper svenska staten diktaturer att verkställa dödsdomar, genom att tvinga flyktingar in i dödens riken – precis som när Sverige utvisade judar till Nazityskland på 1930-talet.

Det här vill nog ingen. Inte ens Ask vill att folk ska dödas av diktaturer. Men politikerna och tjänstemännen inser inte att det är just det Sverige hjälper till med. Systemet rullar bara på. Det kommer det fortsätta göra – tills vi i demokratisk ordning sätter stopp för det.

Vi lever i en fri demokrati. Det är ett privilegium. Vi kan inte stillatigande åse våra folkvaldas ignorans och våra byråkraters lagbrott då människor dör. Vi måste enas.

Det här är så mycket större än partipolitiken. Det handlar om livet självt.

Imorgon 15:00 samlas vi på Sergels Torg för att gemensamt tåga till Rosenbad. Detta ska fortsätta varje söndag, fram tills dess att REVA är upprivet, Ask är avsatt och migrationspolitiken mer human. Bor du inte i Stockholm? Skriv under och sprid namninsamlingen hos Avaaz. Engagera ditt parti i kampen mot REVA (oavsett vilket det är; det behöver förstås inte vara lika mäktigt som Miljöpartiet, som nu tvekar om sin överenskommelse med regeringen) eller engagera dig i en förening (t.ex. Rädda Barnens ungdomsförbund, Röda korsets ungdomsförbund eller Ungdom mot Rasism om du är ung, eller FARR om du inte är det). Skriv en insändare till din lokaltidning. Fler förslag på hur du kan bidra till friheten finns i mitt förra inlägg.

För bidra, det måste vi alla. Utvisningarna får inte fortsätta. Hatet får inte fortsätta. Döden får inte fortsätta. Krossa REVA – låt alla leva!

Pusha gärna Khemiris högläsning

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratPiratpartietPPUng PiratUPideologiprincipprinciperpiratrörelsenfriheträttsstathopphumanitetmänsklighet, utvecklingoptimismupplysninghumanismmedmänsklighet,
människorätt,demokratiöppenhettoleransförnuftetikmoralkontrollmaktignoransokunskap,
,,
,
,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Fredagen den 26 november deltog jag på tvådagarskonferensen Wikipedia Academy (arrangören Wikimedia Sverige har nu bloggat om händelsen, liksom Olof Sundin på EXAKT-projektet, Skolbibliotek Öst, Kristina Alexanderson, Kristina Alexandersson igen samt Sue Gardner). Några dagar därpå – kanske som en konsekvens av konferensen – skrev 13 nätaktiva, varav flera konferensdeltagare, en debattartikel i SvD om att kulturarvet bör släppas fritt (något Wikimedia Sverige också bloggat om, liksom Mathias Klang och Kristina Alexanderson) på Kungliga Biblioteket (medarrangör var Forskningsavdelningen där). Nedan följer fortsättningen på min serie anteckningar från konferensen, som tar vid där det förra inlägget slutade.

Äntligen ska presentkorten få sin (visuella) förklaring: vi ser en YouTube film som visar hur det fungerar. YouTube-filmen heter ”Wikipedia In Print – How to create custom books with a mix of content from the free encyclopedia” och följer nedan:

Applåder följer på filmen (men jag funderar i det kloka i att lita på Wikipedia-material när man ägnar sig åt segling… nå, whatever). Axel berättar att PPS har sponsrat presentkorten. Sedan ser vi den något mindre allvarliga filmen “Why Wikipedians are Weird”:

Filmen är rätt kul och får även den applåder.

Efter filmerna berättar Axel att vi nu ska ha en paneldiskussion med flera av talarna: Lennart, Kristina, Mathias, Torsten, Johan Schiff (som inte talat) och Magnus. De sätter sig och fixar stolar. Johan presenterar sig och säger att han egentligen skulle ha talat dagen innan men var sjuk, och idag fotograferade. Han ersatte Gustaf Fridolin; Johan bokade Gustaf men fick inte hit honom. Johan har jobbat för Studiefrämjandet och med politik i många år och suttit i Wikimedia Sveriges styrelse, vilket nog är det trevligaste uppdrag han haft. Det är hans bakgrund. Axel ska ställa några frågor till panelen, och som åhörare kan man räcka upp handen och själv ställa frågor. Vi ska hålla på till 16.30.

Om inte samhället och universiteten engagerar sig i Wikipedia, var hamnar vi då? blir Axels första fråga. Torsten säger att alla kommer engagera sig småningom, att det inte finns något alternativ. Wikipedia kan finnas eller försvinna men själva konceptet kommer finnas kvar så länge denna värld består. Universiteten måste också inse att de har världens chans till PR och informera om sin forskning; de kan även producera texter för andra språkversioner. Alla kommer engagera sig, men det är viktigt att jobba med kvalitetssäkring. Mathias menar att nu är universiteten lite mer obsoleta för att få utbildning, inte så relevanta, och om universiteten undviker projekt som Wikipedia minskas deras relevans.

Johan berättar att han fotograferade på ett bokrace för boken “Folkinitiativ – handbok i direktdemokrati”, som handlar om att svenskar nu enligt grundlagen kan göra ett folkinitiativ som förändrar. Många politikers ryggmärgsreaktion är att det hotar demokratin, eftersom vi har en representativ demokrati; släpper man fram alla urholkar man det systemet (anses det) och därmed demokratin. Men i själva verket engagerar sig fler människor; intresset för politik ökar och fler människor engagerar sig. Samma sak gäller kunskap på Internet och Wikipedia: engageras fler människor i att höja kunskapsnivån blir fler intresserade att ta det ett steg vidare, och att fjärma sig från det hamnar man vid sidan.

Är Magnus elever aktiva i att fylla in kunskap? blir nästa fråga. Magnus säger ja och nej. Han vill ta frågan ett steg vidare. Vi frågar idag studenter om huvudstäder och uppsatser, vilket inte är intressant. Vi måste gå ett steg till, till att studenterna producerar ny kunskap och gör egna undersökningar. Samhällsmedborgare ska bli intresserade av att inte bara samla fakta om Göteborgskravallerna utan även diskutera (vilket inte kan ske på Wikipedia eftersom det är faktacentrerat). Trivia får inte vara viktigt, och då förlorar Wikipedia i betydelse. Axel frågar: finns det något annat ställe i Wikimedia-projekten där man kan lägga sådan egen forskning? Lennart säger att det finns så många Wikimediaprojekt; störst är Commons med så många filer (större än Wikipedia), och det är viktigt att producera statistik och diagram (som görs på Commons), så Commons är en än större tjänst än att bidra till Wikipedia.

En i publiken säger att man ska samla ihop all kunskap. Det finns en blindhet från det teoretiska området för det finns ett jättelikt kunskapsområde som inte finns med i Wikipedia men fanns i gamla franska encyklopedin, nämligen rund kunskap. Det är handens kunskaper, det som finns i kokböcker. Det är alldeles borta ur bilden, för Wikipedia är en del av den teoretiska encyklopeditraditionen. Det är universitetens uppslagsverk, inte yrkesskolorna. Finns ett projekt sen 1943 som syhftar till att samla även handens kunskap som fanns i Kina på 1400-talet. Jag påpekar att Wikibooks finns (som mer handlar om ”rund kunskap” – Wikileaks har manualer, läroböcker och dylikt).

Kristina säger att man kan filma guider och lägga upp dem på Youtube (eller Commons) [något jag missar]. Torsten menar att Wikipedia är bara är en ram som kan fyllas med nästan vilket innehåll som helst. Uppslagsverks utveckling har fått mindre utrymme; det man ska täcka är mycket mindre. Fördelen med Wikipedia är att det finns jättemycket utrymme för allting och nästan inga gränser. Man kan alltså ha kunskap som förut inte fått plats. Man kan koppla samman med Wikibooks och Google Books som är jättebra. Man kan hitta massor av kunskap som försvunnit i moderna uppslagsverk på Wikipedia.

Johan pratar om Wikipedias folklighet och tar upp Henrik Berggrens ledare om Wikipedia. Berggren ifrågasätter Wikipedias ideologi om att all kunskap ska vara samlad på ett ställe, som Gud på nätet. Johan tycker det är en fråga om vem som äger kunskapen i samhället, för motsatsen till Wikipedia är Kina, där kunskap styrs uppifrån eftersom kunskap är farlig för eliten. Det finns väldigt mycket på Wikipedia de flesta inte läser om, seriefigurer, tv-serier och så vidare; det finns väldigt mycket mer än bara det akademiska. Så Wikipedia är folkligt också. Lennart säger att det som Wikipedia kritiseras för är att det är för folkligt, och visar mycket vad folk är intresserade av snarare än vad som borde finnas.

Exempelvis var artikeln, säger Lennart, om en dagssåpa mycket längre än den om ett viktigt historiskt skeende. För det första brukar just de uppmärksammade artiklarna få bättre proportioner. Andra sidan är att de viktiga ämnena kanske inte behöver långa artiklar; bör inte popularitet “belönas” med långa välskrivna artiklar? Om folk läser dem kanske det bör satsas på; det är inte nödvändigtvis det som tillhör en kanon som ska ha lång artikel. Axel frågar om vi bör skriva en debattartikel där vi jämför en populär och en vedertagen artikel? Lennart säger att populära artiklar inte behöver  vara långa, men längd ska inte vara förbehållet det som är viktigt.

Den långa svansen innebär att det i en stad kan finnas en människa som forskar på hieroglyfer, som inte kan göra mycket själv, men tillsammans med andra liknande forskare kan hen göra mycket. På nätet finns utrymme för kommunikation inom sådana minoriteter. Wikipedia har haft ganska mycket info om minoriteters kunskap. Lennarts favoritartikel är Toaletter i Japan, eftersom det finns en kulturell bias att toaletter ser likadana ut i hela världen. På Wikipedia, däremot, fattar man att tekniken används mycket för toaletter i Japan varför det är relevant med en sådan artikel.

Johan säger att det inte handlar om att alla måste bygga uppslagsverk, men det viktiga är att alla har möjlighet att göra det. Det är det som är skillnaden mellan Kina och Wikipedia; på Kina bestämmer en elit (som är elit på grund av att de blivit det), medan Wikipedias elit är mer kvalificerad (? – jag kanske hörde fel). Torsten säger att Britney Spears har en längre artikel än Sokrates, och menar att dels borde Sokratesforskare ägna mer tid åt artikeln, dels har han inget emot mycket information om Spears. Exempelvis tycker han själv: varför ska det finnas fem sidor om sport i en tidning? Skratt och applåder följer. Pokémonsidor kan också vara viktiga, för att de är populära. Man ska skriva om seriösa ämnen också.

Mange säger något jag missar, och sedan att nästa steg på Wikipedia måste vara att ge möjlighet för människor att bedriva originalforskning (ant. not.: originalforskning är idag inte tillåtet på Wikipedia), inte bara på Wikibooks. Människor måste själva få producera information. Jag berättar om hur jag började skriva på Wikipedia och då skrev mest om Pokémonfigurer och Harry Potter. Massor av Potter-artiklar flyttades senare till en egen wiki, vilket var lite synd; flytten ledde till att en bidragsgivare lämnade Wikipedia. Karl ställer en fråga jag missar. Mathias säger något jag också missade, men det var något om fackspråk och omskrivning och licenser.

Åhörare påpekar att det att göra forskningsartiklar fritt tillgängligt är helt separat från Wikipedia; det finns stora projekt, och en stor open access-rörelse, som är spännande. Mange säger att det fortfarande  är forskare som skriver det. Åhöraren menar att det behövs fler kanaler för människor att kunna skapa ny kunskap; det är svårt att säga exakt hur det ska se ut och vilken roll just Wikimedia ska ha och var det ska finnas. Men det var bara en kommentar på det här med vetenskapliga artiklar att det finns en stor rörelse som syftar till att tillgängliggöra forskningsartiklar.

Lennart säger att det finns exempel där forskare låter allmänheten vara med, exempelvis SETI, som går ut på att man laddar ner en skärmsläckare och så lånar projektet processorkraft från de som vill så söker den efter signaler från rymden. Det finns många andra sådana exempel, mycket inom astronomin men även inom ornitologin (ant. not.: ett exempel på ornitologisk användning är Rapportsystemet för Fåglar där fågelskådare kan rapportera in obsar som blir tillgängliga direkt både för allmänheten och forskare). Mathias menar att det finns olika beeteendeformer; forskning gör saker med ett visst mål. Det finns tyvärr överdrivet intresse för forskning (det är inte bra om alla blir forskare); forskningsresultatet kan man skriva om vilket kan vara intressant för många människor, men avhandlingar ska inte många läsa.

Lars frågar vad panelen tror borde hända inom ett år; vad borde vi ha att avrapportera till nästa års Wikipedia Academy i samröret mellan Wikipedia och den akademiska världen? Vad kan förrändras? Torsten tror att man kan kalla samman informationschefer inom universiteten och peka på dem här saken och således sätta fart på den akademiska världen. Mycket kan hända om ett år, och man kan hänvisa till universitetens egenintresse. Torsten är optimist. Mange hoppas på två grejer: för det första att man från universiteten släpper upphovsrätten på saker och ting, exempelvis porträttfoton. För det andra har Linköpings universitet anställt någon för att hjälpa forskarna skriva på Wikipedia, liksom Mittuniversitet.

Det vore bra om fler universitet gör så. Men det ärr inte viktigast, enligt Mange, att forskarna är med, utan att forskningen är med. Första steget är att det ska finnas en artikel om varje (jag uppfattar inte vad som sägs). Mathias säger att tredje uppgiften brukar glömmas upp. Inom universiteten har vi ingen meriteringsgrad för det här, så ibland hör han kommentaren “jag hörde dig i radion idag igen”, som om det vore lite dåligt att utföra den tredje uppgiften. Gör man för mycket sådant ses det typ som dåligt. Eftersom det inte är meriterande och den akademiska världen har ett eget språk och en egen publik är det svårt att få med dem. Bra vore om kommunikation med allmänheten ansågs meriterande.

Axel frågar: hur kan man förbereda [uppfattar inte] kommmunikationen? Mange anser att Wikipedia måste ändra attityd. Det borde vara okej att skriva om sig själv om man är neutral; majoriteten verkar hålla med Mange, hävdar han, men några protesterar. Finns ens forskning på Wikipedia blir det dominerande, för det hamnar först på Google och blir etablerat. Kristina menar att vi måste ha fler exempel, förebilder, att visa för forskare, på hur man kan använda Wikipedia. Man kan inte vänta på att någon annan ska göra det, utan måste göra själv. Torsten vill sätta det i ett politiskt sammanhang och påpekar att NE gjordes på statligt uppdrag; man ansåg att “vi behöver detta”.

Han menar att man bör be Gustaf Fridolin skriva en riksdagsmotion om att en Wikipediagrupp ska tillsättas; vi borde börja i toppen. När man söker på Riksdagens sökfält efter Wikipedia ser man att riksdagen använder Wikipedia. Lennart har intervjuat dem. Johan menar att framförallt gillar riksdagsledamöter att läsa om sig själva. Åhörare berättar att hen jobbat mycket med Wikisource och Project Runeberg (det senare är tuffare I copyright, lite mer lagens gråzon typ). Flera exempel finns på fall där Project Runeberg varit i upphovsrättens gråzon. Johan säger att Fridolin säkert vill lämna in en sådan motion, men vill ha hjälp att skriva det.

Jan föreslår att man använder besöksstatistik som meriterande. Mathias säger att om man är en stor personlighet är det väldigt viktigt att personens hemsida är vacker och bra, men under det är det relativt ointressant. Lennart menar att det kan vara så enkelt som dagstidningar gör, med en dela-länk till Facebook fast till Wikipedia. Libris databas har en sådan sak, och det är hyfsat enkelt att göra det för att enkelt citera texter. Axel frågar: när har ni sådana på alla publikationer? Mange berättar att idag får man forskningsanslag baserat på hur många som refererar till en. Men det kommer få konsekvenser: det gäller att höras och synas på nätet [något jag missade]. Lennart menar att ju enklare det är att referera artiklar, desto fler kommer göra det.

Axel säger att det finns massor av välskrivna akademiska artiklar som inte syns på Wikipedia. Idag är det bara forskare som slår sig för bröstet som syns där, andra syns inte. Kanske bör man starta ett Wikipedia-projekt? En åhörare säger något som jag missar eftersom vederbörande talar norska. En annan åhörare säger att har man ett oändligt arkiv behöver man inte väga ämnen mot varandra gällande vad som är viktigast, utan man kan ha med allt, oavsett om artikeln blir lång eller kort. Man borde kunna skriva om även irrelevanta saker (apropå vad jag sa om Potter-artiklarna som flyttades ut).

Det finns oändligt material att lägga in på Wikipedia som inte lagts in där, och ska man täcka allt borde man ta tag i uppslagsverken där copyrighten gått ut för att använda det. Upphovsrätt gäller 50 års copyright för bilder (om man fotar ett konstverk som är fritt), men i USA har de annnan lagstiftning. Det vore bättre med svensk lagstiftning. Mathias säger att det inte alltid stämmer med 50 år. Åhöraren säger joho. Mathias säger nähä. Axel avbrytet diskussionen. Lars inflikar att copyright alltid är mer komplicerat än man tror, och att det ofta inte finns inte prejudikat för ingen har kommit på tanken att piratkopiera ett gammalt uppslagsverk, eller så har alla uppslagsverk kopierat föregående.

Axel menar att vi börjar komma in på alltför små detaljer, och Lars menar att det alltid gäller med upphovsrätt. Torsten berättar att han själv en gång i tiden skrev av Bonniers lexikon (om jag förstår rätt?) apropå att folk kopierar Wikipedia idag, så det är inget nytt. Det finns massor av tangoinformation på Wikipedia vilket är fantastiskt. Lennart säger ”apropå tangokungar… nä”, han  tänkte mer på plagiat. Lennart arbetar ibland som manusredaktör och upptäcker folk som plagierar på de mest underliga sätt, och kopierar hela sidor med redigera-länk och allt (Kristina har också märkt det). Oftast räcker det med sunt förnuft för att upptäcka plagiat.

Mange för tillbaka den politiska aspekten och anser att copyright måste förenklas. Olika statliga verk borde redogöra varför de behåller upphovsrätten till sånt där det inte finns förutsättningar att få betalt; har man inget skäl (exempelvis att få in skattepengar) måste man tala om det på något sätt. Johan säger att apropå Public Domain-begreppet har svenskar ofta uppfattningen att ägandet är väldigt viktigt i USA, men gällande offentliga grejer har de progressiv lagstiftning. Man borde ha någon form av Public Domain-begrepp i Sverige: har skattebetalarna betalat för att ta fram information borde de få använda det.

Lantmäteriet säger sig ta betalt för kartdata, men i USA har ekonomin gynnats av att staten släppt kartdatan fri. Det finns mycket mer kartdataföretag som blomstrar, och det skulle vara ett jättelyft att göra det i Sverige också. Gällande politiken och upphovsrätten finns det en väldig okunskap. Vi har en ganska restriktiv upphovsrätt; till och med de politiska partierna kopierar varandra program, så de bryter mot reglerna de själva satt upp (Johan förstår inte varför journalisterna inte skriver om det). Det var nyligen ett stort debacle att Moderaterna kopierat Sverigedemokraterna, men ingen brydde sig om lagbrottet.

Mathias påpekar att upphovsrätt är svårt, säger politiker, men de säger aldrig att pensionssystem är svårt. Axel noterar en del uppsträckta händer, men säger att vi måste avsluta. Nästa år när vi har Wikipedia Academy, vad kommer det bästa ni gjort för att utöka samarbetet vara?, frågar han panelen, och efterfrågar ett kort, kort svar. Torsten säger att han kommer skriva om det, det kommer Kristina också. Johan ska införa PD-begreppet. Mange kommer kanske printa ut en gratis bok med Wikipedia-artiklar. Lennart ska skriva debattartiklar och försöka påverka, kanske man bör använda “kulturell allmäning” istället för Public Domain. Mathias säger något jag inte hör, och sedan antingen det eller skriva debattartiklar. Axel lämnar över till Jan.

Jag tackar Wikipedia Academy och alla talarna. Han vill tacka Kungliga Biblioteket för att få vara här (men ser ingen från Kungliga Biblioteket härinne). Ana förtjänar ett alldeles eget tack. En åhörare hänvisar till min blogg för referat av konferensen. Jag (som hade handen i luften samtidigt med åhöraren) säger adressen, men tillägger att jag främst skulle vilja tacka Jan. Jan får applåder. Avslutande fråga från Jan är var vi ska vara nästa år.

Sådär, äntligen klar med referatet! Jag vill tacka er stackare som orkat masa er igenom nästan en hel tvådagarskonferens i textform, och ser gärna kommentarer nedan, påpekanden om fel i referatet och så vidare. Imorgon – eller kanske senare då jag har mycket skolarbete – kommer ett sista, avslutande, sammanfattande blogginlägg med slutsatser från Wikipedia Academy 2010. Över till Wikipedia nu, skapa ett konto och skriv så tangentbordet glöder!

Har du några frågor eller funderingar om Wikipedia är du varmt välkommen att fråga mig, antingen på Wikipedia (det där är min egna diskussionssida, något alla användare som registrerar ett konto får), i en kommentar nedan till detta inlägg, eller e-mailledes (guldsiska snabela gmail punkt com). Eller om du föredrar kunskap via böcker kan du läsa Så fungerar Wikipedia av Lennart Guldbrandsson. Den finns på flera bibliotek och även online, helt lagligt.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Wikipedia In Print – How to create custom books with a mix of content from the free encyclopedia

Read Full Post »

Iförrgår hade den sjätte Harry Potterfilmen, Harry Potter ochHalvblodsprinsen , premiär i Sverige. Som det stora Harry Potter-fan jag är gick jag och såg den igår (helt kort kan jag säga att den, precis som alla andra HP-filmer, är usel jämfört med HP-boken, men bra för att vara film överhuvudtaget, och lite väl mycket av en passagesträcka), och meddriven i den allmänna Harry Potter-andan började jag för några läsa Harry Potter och Halvblodsprinsen och sedan Harry Potter och dödsrelikerna för typ tionde gången, men den här gången på engelska (tidigare har jag mest läst dem på svenska) – denna läsning har varit bidragande faktor till att jag inte bloggat så myckket. Nå, igår när jag läste sjunde Harry Potter-boken snubblade jag på ett för pirater ganska intressant citat på sidorna 417 till 418. Eftersom citatet avslöjar visst ur handlingen: läs inte vidare om du har några betänkligheter vad gäller det. Citatet upprepas nedan i olika versioner.

SPOILERVARNING! Läs inte vidare om du inte vill få en del av Harry Potter och Dödsrelikerna avslöjad!

‘Dealings between wizards and goblins have been fraught for centuries – but you’ll know all that from History of Magic. There has been fault on both sides, I would never claim that wizards have been innocent. However, there is a belief among some goblins, and those at Gringotts are perhaps most prone to it, that wizards can not be trusted in matters of gold and treasure, that they have no respect for goblin ownership.’
‘I respect -‘ Harry began, but Bill shook his head.
‘You don’t understand, Harry, nobody could understand unless they had lived with goblins. To a goblin, the rightful and true master of any object is the maker, not the puchaser. All goblin-made objects are, iin goblin eyes, rightfully theirs.’
‘But if it was bought -‘
‘- then they would consider it rented by the one who had paid the money. They have, however, great difficulty with the idea of goblin-made objects passing from wizard to wizard. You saw Griphook’s face when the [goblin-made] tiara passed under his eyes. He disapproves.  believe he thinks, as do the fiercest of his kind, that t ought to have been returned to the goblins once the oriiginal purchaser died. They consider our habit of keeping goblin-made objects, passing them from wizard to rizard without further payment, little more than theft.’

Och i den svenska översättningen, samma citat:

”Förbindelserna mellan trollkarlar och svartalfer har varit spända i århundranden… men allt det där känner du ju till från Trolldomskonstens historia. Det har begåtts fel på båda sidor och jag skulle aldrig påstå att trollkarlarna varit utan skuld. Men det finns en del svartalfer, och kanske framförallt de på Gringotts, som tror att man inte kan lita på trollkarlar när det gäller guld och skatter, att de inte har nån respekt för svartalfernas äganderätt.”
”Jag respekterar…”, började Harry, men Bill skakade på huvudet.
”Du förstår inte Harry, ingen som inte har levt tillsammans med svartalfer skulle kunna förstå det. För svartalferna är den rättmätiga och sanna ägaren till ett föremål tillverkaren, inte köparen. I deras ögon är ett föremål tillverkat av svartalfer deras rättmätiga ägodel.”
”Men om det blev köpt…”
”…då skulle de anse att den som betalat pengarna för det hade hyrt det. De har emellertid mycket svårt att tänka sig att svartalfstillverkade föremål ska få passera från trollkarl till trollkarl. Du såg Griphooks ansikte när han fck ögonen på [den svartalfgjorda] tiaran. Han ogillar det. Jag tror att han tänker, liksom de hårdaste av hans släkte, att den borde ha återlämnats till svartalferna när den ursprungliga köparen väl hade dött. De betraktar vår vana att behålla svartalfstillverkare föremål och låta dem gå vidare från trollklarl till trollkarl som ett slags stöld.”

Liknar några personer som finns på riktigt, något som inte kallas goblins/svartalfer, men på vilka Bils beskrivning i övrigt passar ganska väl…? En liten modifikation av texten, utbyte av ett par ord, och – voila! – texten skulle kunna vara piratpropaganda (det om att fel begåtts på båda sidor kanske undantaget)…

‘Dealings between citizens and record company directors have been fraught for centuries – but you’ll know all that from Piraterna – en musikindustris uppgång och eventuella fall. There has been fault on both sides, I would never claim that citizens have been innocent. However, there is a belief among some record company directors, and those at Sony BMG are perhaps most prone to it, that citizens can not be trusted in matters of movies and music, that they have no respect for recording company director ownership.’
‘I respect -‘ Harry began, but Bill shook his head.
‘You don’t understand, Harry, nobody could understand unless they had lived with recording company directors. To a recording company director, the rightful and true master of any object is the maker, not the puchaser. All recording company director-made [nåja] objects are, in recording company director eyes, rightfully theirs.’
‘But if it was bought -‘
‘- then they would consider it rented by the one who had paid the money. They have, however, great difficulty with the idea of recording company director-made objects passing from citizen to citizen. You saw Pontén’s face when the [recording company director-made] music file passed under his eyes. He disapproves. I believe he thinks, as do the fiercest of his kind, that it ought to have been returned to the recording company directors once the oriiginal purchaser died. They consider our habit of keeping recording company director-made objects, passing them from citizen to citizen without further payment, little more than theft.’

Och svenska:

”Förbindelserna mellan medborgare och skivbolagsdirektörer har varit spända i århundranden… men allt det där känner du ju till från Piraterna – en musikindustris uppgång och eventuella fall. Det har begåtts fel på båda sidor och jag skulle aldrig påstå att medborgarna varit utan skuld. Men det finns en del skivbolagsdirektörer, och kanske framförallt de på Sony BMG, som tror att man inte kan lita på medborgare när det gäller filmer och musik, att de inte har nån respekt för skivbolagsdirektörernas äganderätt.”
”Jag respekterar…”, började Harry, men Bill skakade på huvudet.
”Du förstår inte Harry, ingen som inte har levt tillsammans med skivbolagsdirektörer skulle kunna förstå det. För skivbolagsdirektörerna är den rättmätiga och sanna ägaren till ett föremål tillverkaren, inte köparen. I deras ögon är ett föremål tillverkat av skivbolagsdirektörer [nåja] deras rättmätiga ägodel.”
”Men om det blev köpt…”
”…då skulle de anse att den som betalat pengarna för det hade hyrt det. De har emellertid mycket svårt att tänka sig att skivbolagsdirektörstillverkade föremål ska få passera från medborgare till medborgare. Du såg Ponténs ansikte när han fck ögonen på [den skivbolagsdirektörsgjorda] musikfilen. Han ogillar det. Jag tror att han tänker, liksom de hårdaste av hans släkte, att den borde ha återlämnats till skivbolagsdirektörerna när den ursprungliga köparen väl hade dött. De betraktar vår vana att behålla skivbolagsdirektörstillverkare föremål och låta dem gå vidare från medborgare till medborgare som ett slags stöld.”

Bara jag som tycker beskrivningen stämmer rätt väl med verkligheten? Är Rowling måhända en pirat? 🙂 Eller vad tycker ni? Inte kan väl likheten vara en slump? 😉

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, upphovsrättsbrott, Internet, fildelning, illegal fildelning, piratkopiering, , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Abstrakt konst jag skapat

Abstrakt konst jag skapat

En tvååring hade ritat lite, ungefär som små barn brukar göra (även om två år kanske är ovanligt tidigt). Tvååringens mamma lämnade in teckningarna till ett galleri – som beslutade sig för att ställa ut dem. De kände inte till konstnärens ålder. En konstkritiker på en tidning uppskattade tydligen också konsten. Hahaha. Jag vill på intet sätt håna abstrakt konst, men ibland anser jag också att det är en ganska… intressant definition av fin konst.

Chefen på galleriet har sagt: ”Det finns olika sätt att sätt att göra abstrakt konst, ett formellt sätt och en mer fri form som grundar sig på en intuitiv grund. Och när det gäller det senare så kanske en tvååring kan göra det lika bra som en 30-åring.” Frågan är om formalitet verkligen gör något till bra konst. Eller en konstnärs kända namn. Hmm… Å andra sidan, som min bildlärare hävdade häromdagen när vi diskuterade detta, finns det en tanke bakom med erkända abstrakta konstnärer, som saknas hos småbarns teckningar. Visserligen sant, men hur relevant är det för hur bra konsten är?

Jag kan inte heller låta bli att tänka på den kommersiella aspekten av detta. Bildgalleriet har fått mycket mer uppmärksamhet – och därmed besökare och pengar, antar jag – tack vare detta. Om jag skulle vara konspiratorisk, så… Men, som Grillo så klokt påpekade i en kommentar, fanns det ett bra citat i ett inlägg jag kommenterat på en annan blogg: ”“the road from legitimate suspicion to rampant paranoia is very much shorter than we think”. Det gällde snarare övervakning och – enligt mig – därmed betydligt mer sreriösa och viktiga frågor, men det är helt klart applicerbart i många situationer, såsom denna.

Källa till denna artikel är SvD på Internet (inte till åsikterna, förstås, utan informationen). Dessutom läste jag först om detta i Aftonbladet. Men jag tänker inte länka dit. De är mindre trovärdiga än SvD, och SvD:s artikel innehåller all information som fanns i Aftonbladet-artikeln. Uppdatering: Jag ser nu att även Dn.se har en artikel.

Den abstrakta konst jag skapat ovan får vem som helst göra vad som helst med, kommersiellt och icke-kommersiellt, sprida, ändra, ja, vad som helst. Jag släpper alla mina upphovsrättsliga rättigheter så långt det går enligt lagen.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Folk tappar bort bilar, enligt If (via DN). Så många som en tredjedel av alla anmälda stölder är egentligen borttappning. Huru tappar folk bort bilar, egentligen? Kanske folk skulle stressa en liten gnutta mindre, åtminstone? Tänka på att stress aldrig leder någon vart, åtminstone vad gäller tideffektivitet. Visserligen är detta väldigt komiskt, men jag har full förståelse för att det är så lagom kul när en julstressad person står där med fyra matkassar och en innerlig önskan att bara få komma hem så fort som möjligt.

Kort inlägg, men jag kunde inte hejda mig att påpeka detta – visserligen ganska besvärliga om det ter sig illa – i-landsproblem.

Read Full Post »